Cirkus Cirkör på Östgötateatern : ”Wear it like a crown”

Jag & Marie tog med Hanna och Frida till troligtvis en lite för barnförbjuden tillställning för deras ålder. Cirkus Cirkör har funnits sedan 1995 och är influerad den franska nycirkustraditionen. Deras nya föreställning Wear it like a crown handlar om att bära sina rädslor och misslyckanden med stolthet.  Det är en tragikomisk och absurd föreställning om kaos och ordning, om hur risker förvandlas till möjligheter, om att välja att bära våra misslyckanden, rädslor och tillkortakommanden som en krona; och att putsa den och bära den med stolthet.

Motorsågarna virvlar mot taket i sina blå, strålkastargenomlysta avgaser, det är riktigt snyggt och utan tvivel är maskinerna i gång på riktigt. Inte visste jag heller  att man kunde göra så mycket med så lite; de sex karaktärerna visar att det finns cirkus i både plastpåsar, avloppsrensare, motorsågar och pingisbollar – inget föremål är för trist eller praktiskt för att inte rymma lite magi.

Jag personligen förstod mig däremot inte riktigt på den lite mer sofistikerade humorn som genomsyrade framförallt clownen ”wizard of wonder”, alla skrattade gott – utom jag . Lite segt blir det allt här och där framför allt i slutet av föreställningen; den över två timmar långa föreställningen hade mått bättre om den  kortas ned, i syfte att slippa gå på tomgång den sista kvarten.

Föreställningen Wear it like a crown var annars en hisnande och rolig upplevelse, där inte minst alla tekniska finesser, blixtsnabba scenväxlingar och filmprojektioner bidrar till det glittrande helhetsintrycket. Barnen i den väl åldersblandade publiken föreföll vara trollbundna av alla intryck, förutom vår dotter Frida som periodvis dröp av rastlöshet genom att ligga och kräla över mig och Marie.

David Batra  – ”Det här var ju tråkigt”

David Batra ingår i min svenska favorit komiker skara där också Felix Herngren, Johan Glans, Fredrik Lindström och Robins förövrigt ingår. Jag bokade tidigt två biljetter till hans första egna enmansshowturné varav ett av hans uppträdande skedde här i Norrköping lördagen den 5 mars. Våra platser i lokalen var helt enkelt optimala, då jag personligen bokat de bästa biljetterna som fanns att tillgå face-to-face gentemot Ticknets halvfejkade ”bästa lediga plats process”. Som sagt våra platser på rad 4 var groteskt bra. Enmansföreställningen ”Det här var ju tråkigt” började 19.00 och slutade 20.40. Jag försökte dämpa  mina dysfunktionella förväntningarna som subtilt kidnappat mitt medvetande innan själva föreställningen, men det var svårt: Batra är i mina ögon Sveriges bästa komiker. Hans komiska ådra genomsyras av att förföra sin publik med vardagliga iakttagelser som han illustrerar effektivt med små gester. Jag anser att han är i samma humorgenre som Jerry Seinfeldt.  Han står för första gången ensam på scenen utan sin vapendragare från Kvarteret skatan: Johan Glans.

Bredvid mig hade jag en kille som verkligen uppskattade ALLA skämt, något han visade verbalt genom att skratta högt, tydligt och konstant. Jag upplevde också skämten som  otroligt roliga, men drabbades av någon form av skratt-prestationsångest. Den förutsägbara och högljudda grannskrattaren reducerade mina egna skrattorgier till periferin, men jag lyckade några gånger överrösta skrattet; varav en av dessa var när David Batra drack sin Loka. David Batra drev med svenskar, indier, svenskindier, Sverigedemokrater, självmordsbombare och sig själv som sin familj. Han varvade stand-up med arga-lappar som han hittat i tvättstugor, toaletter och anslagstavlor. I slutet av föreställningen blev han lite allvarlig, då David beskriver hur han drabbades av en hörselskada som utmynnade i en livskris och närapå ett självmord. Batra är avslappnad och naturligt rolig, han varierar mellan ämnena utan för den skull  tappa föreställningens röda tråd.

David Chandra Batra är född 1972 och uppväxt i Lund av en skånsk mamma och indisk pappa. Han blev 2006 utsedd till Sveriges roligaste manlige komiker och medverkar ofta i radions På minuten och i tv i Parlamentet, Räfrossa, Kvarteret skatan. Han har varit värd för SVT:s Morgonsoffan och Sommarpratat i radion. I bokform har han framavlat tre böcker.

Inför den annalkande lördagsunderhållningen på Flygeln hade jag fixat pappa som barnvakt åt Hanna och Frida. Vi hade underlättat barnpasssandet med lite fredagsmys-attributer som kladdkaka och popcorn och lördagsgodis. De skulle se på Andra chansen från 20.00 – 21.30. Marie och jag lämnade dem framför tv-skärmen, medan vi promenerade till den utmärkta kvarterskrogen: Durkslaget. Förrätten bestod av ugnsbakad fetaost gratinerad med parmesan, het tomatsås med basilika och chili serveras med bröd. Jag valde som huvudrätt NT Pasta med oxfilé färsk tagliatelle, babyspenat, cocktailtomater & ädelostsås. Marie valde halstrad Lax fänkålsbuljong med grönsaker, toppad med citroncrème och krutonger. Tallrikarna var enorma, men matportionerna sparsmakade, som tur var så reducerades hungerkänslorna av två iskalla öl. Servicen var som vanligt väldigt bra och priserna relativt humana. Jag tycker att detta är en av de få krogar i Norrköping som kommer undan att vara just en kvarterskrig, utan att locka till sig klusterklientelet av alkoholister som dessvärre är alltför vanligt i bland annat Vilbergen, Haga och Ektorp.

Continue Reading »

Så var det dags igen….

Antingen så fontänspyr man på den oerhört mastiga och långdragna processen i att få fram en konkurrenskraftig vinnarkandidat till Eurovision Song Contest eller så har man en orgie av  flärd och glamour  framför sig. Jag personligen gillar konceptet så länge som de senaste årens höga låtkvalitet bibehålls. Detta är onekligen också de homosexuellas absoluta höjdpunkt på året, troligtvis större än Prideveckan, Julafton och  reprisen på Magnum tillsammans, något som visar sig i klädsel, färger och humor. Mig stör det dock inte, men ibland kan det bli lite väl mycket fjolleritrams i syfte att blidka de dogmatiska hardcorefansen.

Programledartrojkan

Jag gillar personligen både Maria Serenholt och Rickard Olsson. Nackdelen är inte värdarna i sig, utan själva melodifestivalkulturen. Det ska helt enkelt vara på ett speciellt sätt vid dessa presentationer, även om Luuk, och Mede försökt sätta sin lite personliga prägel på cirkusen. Processen är troligtvis ultratoppstyrt i minsta detalj, något som skapar lite utrymme för programledarna att omforma kulturen till något nyskapande och mer personligt.

Årets komediröda tråd: Harry Cane

Peter Stormare fick uppdraget att gestalta den  bufflige producenten som på sitt personliga sätt gör om genreartister till något….annat. Jag upplevde inte alls detta som vare sig rolig, underhållande eller tänkvärt. Ärligt talat var det ett ganska taffligt sketchförsök, i och med att det finns ett smörgåsbord av otroligt bra underhållning att kombinera emellan. Det blev marginellt bättre när Lena Philipsson modifierade sketchen genom att införa en berättarröst. Peter Stormare tillför inte heller karaktären något extra, istället tyckte jag att han drabbades av någon form av personlighetshybris, där han maniskt överskattade sin egen förmåga i att vara rolig.

Låtpresentationerna: Good cop -  Bad cop

Det kunde helt klart ha varit ännu värre, men uppslaget blommade aldrig ut och blev helt enkelt inte roligt, även om de försöker vara humorkreativa med att infoga bland annat Leif Silbersky och Carl Bildt. Presentationerna  blev snarare  krystade och påfrestande för mig som tittare. Jag vred på mig några extra varv då dessa smått löjliga karaktärer skulle försöka vara skruvade och roliga . De två karaktärerna  förföljde dessvärre oss tittare oss ända in i kaklet eftersom de var med i deltävling 1 till själva finalen; något som jag helst velat slippa.

Deltävling 1: Luleå

Nanne Grönwall inledde deltävlingarnas musikaliska mellanakt via Harry Canes (Hurricanes) omvandlingsnummer. Hon drog av I have nothing; en smäktande vacker ballad som kändes lite malplacerad, då jag hade väntat mig något mer bombastiskt och fartfyllt från Nanne (Christer Björkman).

Rasmus Viberg - social butterfly var en trevlig lagomlåt  med Rybakkomplex. Le kid - Oh my god försökte erövra tittarna med sin motown-pastisch. Ingen dålig låt, men lite väl intetsägande vid första och andra lyssningen, och faller då sedermera bort. Jonas Matsson – On my own, var inte alls min stil, varken röst, låt eller genre tilltalade mig, den kändes på tok för vek på alla plan. Dilba – Try again var den låt som kändes mest ”internationell”. Bra röst och modern låt, utan den klockrena refräng som denna låt behövt för att gå vidare. Jag tror att låten har potential att växa sig betydligt starkare. Pernilla Andersson – Desperados: hon sjunger och uppträder som en ängel, men jag blev inte alls förförd av detta lågmälda akustiska sänke. Jenny Silver - Something in your eyes doftade ABBA lång väg, men eftersom jag är lite svag för denna typ av musik så funkade den ändå; bristen på egen identitet förtog lite av den känslan. Danny – In the club var favorittippad; denna moderna dancepoplåt var bra tills refrängen upprepades 30 gånger för mycket.  Swingfly feat. Christoffer Hilding med låten Me and my drum kändes inte patetisk som många motsvarande bidrag i denne genre gjort tidigare. Jag blev oväntat glad av såväl låten som framträdandet.  Som helhet upplevde jag bidragen som varierade, utan att bestå av den där riktiga superhiten, men också utan den där riktiga kalkonlåten.

Mina finalfavoriter var: Dilba och Swingfly. Mina andra chansen favoriter var: Jenny Silver och Danny

De som gick till final: Danny och Swingfly. De som gick till andra chansen: Jenny Silver och Pernilla Andersson

Deltävling 2: Göteborg

Christer Sjögräs inledde spektaklet med sin version av den klassiska tyska kultlåten Dschinghis Khan från Eurovision Song Contest 1979. Han blev sedan förvandlad från sliskig dansbandsångare till heltaskig glamrockare och framförde David Bowies underbara  Life on Mars på ett annorlunda sätt, men intetsägande sätt.

Brolle vart först ut med låten Seven days and seven nights, en låt som hade sina moment , men som inte övertygade. Loreen – My heart is refusing me gillade jag instinktivt. Det var ett udda framträdande med The Grudge stämning. Babsan – Ge mig en spanjor: jag hade hoppats att dessa töntbidrag hade försvunnit ur tävlingsrepertoaren, men icke sa Nicke. Män som klär ut sig till kvinnor tycker jag tillhör det förgångna (typ 30-40-talet) och tilltalar mig inte det minsta. Det blir bara fjolligt och patetiskt samtidigt som människan dessutom ”sjunger” totalt uruselt; ett riktigt bottennapp. Bidraget är ett hån mot de artister och låtskrivare som blev ratade.

Nästa låt sjöng Elisabeth Andreasson - Vaken i en dröm. I mitt fall fick jag svårt att just hålla mig vaken. En slätstruken, mäktig, men ytterst intetsägande ballad. Sanna Nielsen med I´m in love stod näst i tur. Låten är faktiskt riktigt bra och Sanne sjunger som vanligt bra och utstrålar säkerhet på scenen, men det är ändå något som saknas, något jag inte kan sätta fingret på. The Moniker - Oh my god var en låt som jag i alla fall blev glad av. Den hade hitpotential och man visste instinktivt att den skulle växa sig starkare för varje lyssning som avverkades. Jag tyckte också framförandet var annorlunda på ett positivt sätt. Han måste  för övrigt haft Mika som en stor förebild. Anniela – Elektrisk var en låt som jag gillade, hade dock fördragit att den framförts på engelska. Christian Waltz mannen bakom den helt underbara låten Wonderchild framförde sin nya låt Like suicide. Den var onekligen lite udda, men  tyvärr upplevde jag den också som tjatig och händelsefattig. Holistiskt sett  var  denna omgång bättre än första deltävlingen i Luleå.

Mina finalfavoriter var Loreen och The Moniker. Mina låtförslag till andra chansen: Anniela och Sanne.

De som gick till final: Brolle och Sanne Nielsen. Till andra chansen Loreen och The Moniker

Deltävling 3: Linköping

Lena Philipsson lyckades förhandla sig fram till att få framföra sin nya singel: idot. Jag gillar Lena Philipsson, låten och framförandet, hon är sexigare nu än när hon var yngre och hon har en jordnära men ganska syrlig humor som jag gillar. Hon blev ”stylad” av Harry Cane och fick framföra sin egna Dansa i Neon i en hårdrockversion kompad av bandet Dead by april. Det både såg och lät bra, klart bästa låten  i programmet och utklassar tävlingsbidragen.

Linda ”Lambretta” Sundblad inledde deltävlingen med bidraget: Lucky you. En av låtskrivarna är Treats gitarrist Anders Wikström som skapat massor av hårdrockhits till  bland annat Treat, Gotthard med flera. Tyvärr borde hans medverkan ingett låten lite mer tyngd. Denna bagatellartade lättviktspoplåt kändes lite för klämkäck och snäll, utan att beröra det minsta. Simon Forsbergs – Tid att andas var nästa bidrag. Denna stegrande pampiga låt kunde ha varit gjord för Tommy Körberg eller Peter Jöback. Den kommer troligtvis att växa några snäpp efter några fler lyssningar, men förefaller ta sig själv på lite väl stort allvar och känns i sammanhanget något överambitiöst. Låten är för övrigt  skriven av Mikael Erlandsson; en av Sveriges bästa a.o.r sångare, vilket man inte kan säga om Simon Forsberg. Sara ”A-Teen” Lumholdt - Enemy tyckte jag  var deltävlingens internationella bidrag. Tyvärr kommer jag i skrivande stund inte ihåg låten vilket kanske är signifikativt för bidraget i sig. Inte för att jag är någon expert på röstkvalitet, men Saras röst svajade betänkligt vid de låga tonarterna i harmoni med periodvis halvtaskig svengelsk accent. Sara saknade också den i stort sett nödvändiga karisman som gör att en artist går igenom tv-rutan. The Playtones – The king – sprudlade överraskande nog av råenergi precis som deras framträdande. Jag blev på gott humör av låten och deras rockabillysound tilltalade mig lite oväntat. Shirley´s Angels – I thought it was forever genomsyrades av svensk discoschlager som inte alls var dålig, men saknade killerchoruset. Sebastian – No one else could: Han saknar tyvärr den viktiga ingrediensen: utstrålning. Låten är trallvänlig, men inte mer – intetsägande. Sara Varga - Spring för livet: sval och vacker som en dag, men också lite stel och nervös. Denna Lisa Ekdahl-pastish omgärdades av allvarlig text som handlar om misshandel. Tyvärr tycks alla som sjunger visor inte behöva ståta med en bra röst, något inte heller Sara Varga gör. Sist men inte minst den förhandstippade Eric Saade med låten Popular. Manboy var förra årets bästa låt med Salem Al Fakir. Popular är inte alls lika bra, men ändå tillräckligt bra för att vara bäst i detta startfält; ett starkt framförande och en bra låt. Generellt sett var den tredje deltävlingen  den hittills mest underhållande, mycket på grund av Lena Philipsson som mellanakt, och mindre nervösa programledare.

Mina finalfavoriter: Eric Saade och The Playtones. Mina val till andra chansen: Shirley´s Angels  och Sara Lumholdt.

De som gick till final: Eric Saade och The Playtones. Till andra chansen:  Shirley´s Angels och Sara Varga.

Deltävling 4: Malmö

The Ark var veckans mellanakt; de visade snabbt var skåpet skulle stå med en bombastisk version av deras egna Breaking up with god.

Melody Club var först ut med låten The Hunter. Jag gillar Melody Club och hade höga förväntningar på låten, tyvärr visade sig denna låt var alltför tjatig och intetsägande – tyvärr. Julia Alvgaard – Better or worse var sådär lite småmysig och skön låt som bara är bra helt enkelt. Lasse Stefanz – En blick och något händer: jag blir allergisk när dansband träder in i tävlingshandlingen. Låten var tillräckligt dålig för att inte samla ihop de dogmatiska dansbandsnördarna till telefonröstningen. Det värsta var att Tim Norell & Ola Håkansson låg bakom bidraget. Dessa pop-pionjärer och f.d. hitsnickrare var efter ABBA, men före Europe, Ace of Base och Roxette och kallade sig Secret Service. Linda Pritchard – Alive: är ytterligare en Kempe-ballad i mängden. Efter några lyssningar så växer låten anmärkningsvärt mycket och  jag inser att detta är en riktig stark låt med en riktigt bra röst.

Anders Fernette - Run: när vi ändå pratar hitmakare av rang så finner vi bland annat bakom denna halvmediokra låt: Desmond Child. Killen bakom låtar med Alice Cooper, Bon Jovi, Meat Loaf, Aerosmith  och KISS: ”I was made for loving you”. Anders röst är för dålig för att kunna lyfta låten till högre höjder; det blir ett platt fall. Linda Bengtzing – E det fel på mig: hennes låtar är stöpta i samma låtbrygd, men jag gillar hennes energiska och fartfyllda låtar. Nicke Borg - Leaving home: var en klassisk rockballad i bästa 80-talsstil. Backyard Babies gitarrist är bättre som strängbändare än som sångare. Låten växer successivt och utmynnar till en trevlig bagatell och en kontrast till de andra låtarna. Love generation - Dance alone. Unga, sexiga och kaxiga framför de fyra utmanande tjejerna den mycket förhandstippade låten skrivet av den svenska världshitmakaren Red one. Detta är en bra danslåt  som inte riktigt satt sig än, men några vändor på radiokanalerna så förändras det nog snabbt. Som helhet tangerade deltävlingen i Malmö deltävling tre i Linköping.

Mina förslag till finalen Love Generation och Linda Bengtzing . Mina förslag till andra chansen. Linda Pritchard och Nicke Borg.

De som gick till finalen Nicke Borg och Linda Bengtzing Till andra chansen: Linda Pritchard och Love Generation.

Andra chansen: Sundsvall

Adam Alsing iklädde sig rollen som ”expertkommentator” och gjorde det bra. Sista chansen är i teorin ett spännande urvalskoncept som särskiljer sig ifrån finalens röstningsprocess. Tyvärr så sållas potentiella vinnarlåtar bort för tidigt i tävlingsprocessen genom att exempelvis två riktigt bra bidrag kan få mötas precis som två sämre bidrag varav endast en av dessa går vidare. Slumpen och lotteriförfarandet: vem-som-möter-vem är i mitt tycke alltför polariserat. De borde istället testa ett traditionellt röstningsförfarande 2012.

Jenny Silver vs Love Generation – Två bra låtar, men ändå ett självklart val: Love Generations dansgolvshit skulle bara gå vidare.

Loreen  vs Sara Varga -  Loreen borde i mitt tycke ha vunnit denna batalj, men jag förstår folk som fängslas av Saras antiglättiga text och kontrast till allt vad fart, flärd och glamour står för.

The Monikervs Sara Pritchard – Glatt möter moll, man möter kvinna, spretigt möter struktur. Jag gillar båda låtarna, men väljer den smittsamt euforiska Oh my god som segrare, något som tur var också skedde.

Shirley´s Angels vs Pernilla Andersson – Som sagt det vackra akustiska numret var inte mitt bord så min röst tillföll Shirley´s Angels som dessvärre fick dra det kortaste strået denna omgång.

Jag var helt säker på att Love Generations moderna rytmer och ljudbild skulle tilltala den breda publiken, men återigen blev jag överraskad av att Sara Varga stod som andra chansen vinnare och en biljett till årets final. Jag var desto osäkrare på om min favorit The Moniker skulle kunna slå den erfarne Pernilla Andersson; som tur var blev det bara en mollåt som tog sig till finalen. Hade det varit en traditionell röstning så hade jag lagt mina röster på The Moniker och Love Generation.

Finalen i Globen

Jag upplevde finalens två timmar som mycket bra underhållning. Tyvärr är det är samma visa varje år där såväl allmänheten som kritiker spyr galla på  allt och alla som rör tävlingen och dess musikbidrag. Det finns två konkreta motsägelser som i stort sett borde ta udden av det dysfunktionella folkliga beteendet.

1. Först och främst så är det över 2.5 miljoner tittare som följer spektaklet via tv. Människor bokar sig inte framför tv:n om inte det finns någon form av intresse som tilltalar 5-åringen till 80-åringen. Man kan inte tävla i musik, vilket är nyckeln till själva  intresset; alla gillar musik, men olika genrer.

2. De senaste åren är det bara att titta på  de  senaste Absolute music innehållen och försäljning- och nedladdningslistor för att förstå att låtarna är populära, något de inte alls var för 10 år sedan. Då var det enstaka låtar på Trackslistan, nu är det istället en invasion av Melodifestivallåtar på försäljningslistan samt på den numera nedlaga trackslistan.

3. Indirekt kan Sveriges pudelrockarfans tacka melodifestivalens genomslagskraft genom att upphöja statusen av melodisk hårdrock från ultrakall till populärt, något som utlandet redan uppmärksammat, då en uppsjö av nya a.o.r/melodiösa rockband dykt upp i kölvattnet av H.E.AT och The Poodles. Det har i sin tur medfört att andra hårdrocksångare fått möjligheten att bli ”folkliga” genom program som  i exempelvis Körslaget och allehanda mat- och bygg-om program.

1. Eric Saade – ”Popular” (193 poäng)
2. Danny Saucedo – ”In the Club” (149 poäng)
3. The Moniker – ” Oh My God!” (124 poäng)
4. Sanna Nielsen – ”I’m in Love” (114 poäng)
5. Swingfly – ”Me and My Drum” (93 poäng)
6. The Playtones – ”The King” (79 poäng)
7. Linda Bengtzing – ”E det fel på mej” (58 poäng)
8. Nicke Borg – ”Leaving Home” (57 poäng)
9. Sara Varga – ”Spring för livet” (50 poäng)
10. Brolle – ”7 Days And 7 Nights” (29 poäng)

2010-års melodi-festival-final

1. Anna Bergendahl – ”This Is My Life” (214 poäng)
2. Salem Al Fakir – ”Keep On Walking” (183 poäng)
3. Eric Saade – ”Manboy” (159 poäng)
4. Darin – ”You’re Out of My Life” (117 poäng)
5. Timoteij – ”Kom” (95 poäng)
6. Andreas Johnson – ”We Can Work It Out” (50 poäng)
7. Ola Svensson – ”Unstoppable” (47 poäng)
8. Jessica Andersson – ”I Did It for Love” (37 poäng)
9. Peter Jöback – ”Hollow” (32 poäng)
10. Pernilla Wahlgren – ”Jag vill om du vågar” (12 poäng)

Jämför man förra årets startfält med årets så tycker jag att det fanns fler självklara hits gentemot i år. Manboy, Keep on walking, Unstoppable och Kom var alla bättre än någon låt i årets startfält. Min egna topplista präglas av låtar som jag från började halvgillade, men som i finalen hade vuxit till riktiga hits exempelvis The King, Oh my god, och framförallt Me and my drum som är den låt jag nynnar mest på.

Som inbiten hårdrockare blev jag extraglad då första mellanakten samlade ihop deltävlingarnas aristmakeover: Linda Philipsson, Ola Salo, Nanne Grönwall och Christer Sjögräs. Återigen kraxade kritikerkorparna högt då valet av låt blev Scorpions gamla slagdänga: ”Rock you like a hurricane” i en discorock-version. Det är tråkigt eftersom såväl låtval som framförande var explosivt, tyngt och professionellt framfört.

Den andra mellanakten Dynazty är ett nytt svenskt melodiskt hårdrockband i samma anda som The Poodles, Houston och H.E.A.T. De framförde en gudomlig version av förra årets svenska vinnarlåt: It´s my life. Jag tyckte att denna version var bra mycket bättre än den lite helsega originalversionen av Anna Bergendahl. Vill man få sin dos av vänskapskorruption så är det inte helt omöjligt att se kopplingar mellan  att Peter Stormare måste ha någon form av intim relation med Christer Björkman. H.E.AT ligger på Peter Stormares skivbolag StormVox Records precis som Sveriges nya melodiska melodiska hårdrockshopp - Dynazty; slump eller verbalhångel på hög nivå?

Till skillnad från tidigare år var det endast 11 icke-svenska jurygrupper som röstade i finalen. Samtliga svenska jurygrupper hade tagits bort från finalen. Jurygrupperna delade ut poängen 1, 2, 4, 6, 8, 10 och 12 poäng, vilket skapade tre poänglösa bidrag i varje jurygrupp. Adam Alsing vidarebefordrade effektivt ländernas resultat utan tramslarv i ett bra tempo.

Jag kommer aldrig hymla om att jag tillhör de som gillar och ser fram emot melodifestivalspektaklet; det finns det alltför många människor som gör så, vilket är oerhört patetiskt. Fast jag tycker ändå att man kan vara kritisk; allt är inte svart eller vitt, man behöver inte svälja hela konceptet med hull och hår.  Som sagt humorinslagen i år var inte alls bra; de fungerade säkert bra i teorin, men dessvärre i  praktiken. De 32 bidragen var som helhet sämre än toppåret 2009 och förra årets upplaga, men ändå av genomgående god kvalitet. Sverige startar som nummer åtta i den andra semifinalen, som sänds i SVT1 torsdag 12 maj kl 21.00. Går Eric Saade vidare ifrån den så väntar den stora finalen den 14 maj. Jag tror att Eric har en god chans att dels gå vidare från sin semifinal, dels komma bland de 10 bästa i finalen i Düsseldorf.

Min lista

1. Eric Saade – Popular

2. Swingfly – Me and my drum

3. The Moniker – Oh my god

4. The Playtones – The king

5. Danny – In the club

6. Linda Bengtzing – E det fel på mig

7. Nicke Borg – Leaving home

8. Sanne Nielsen – I´m in love

9. Brolle – 7 days and 7 nights

10. Sara Varga – Spring för livet

Pixel – Eskapism

Hoppet är det sista som överger människan är ett välformulerat citat som passar in på den annorlunda dramathrillern: Buried. Jag själv hade liggandas i  en byrålådan ett kortfilmmanus som avhandlar just detta ämne med en kuslig likhet; nåväl nu ligger  manuset djupt begraven i papperskorgen. Det gäller helt enkelt att vara först och djävulskt snabbt i processen att anamma nyskapande idéer innan de försvinner till andra kreatörer. I vilket fall som helst är denna  film hela 90 minuter lång, vilket är låååångt eftersom hela handlingen utspelas under jord i ett kistliknande utrymme. Huvudpersonen  som spelas av Ryan Reynold (1976 Vancouver Canada: Blade: trinity, Chaos theory, X-man origins: Wolverine, Paperman) har blivit tillfångatagen i Irak och utnyttjas av invånare som vill ha pengar för ett amerikanskt liv. Tiden rinner iväg, precis som syret, mobiltelefonens batterikapacitet och tändarens gasnivå. Det blir en kamp mot tiden att försöka lokalisera den oskyldiga amerikanska medborgaren som ligger levande begravd någonstans i Irak. Jag gillade den minst sagt sävliga thrillern där det inte alls är svårt att sätta sig in i den klaustrofobiska situationen som huvudpersonen befinner sig i. Med små medel trappas spänningen upp  i en ytterst begränsad miljö.

Danny Boyle är en brittisk regissör som ligger bakom moderna klassiker som Trainspotting, 28 days later och Slumdogs millionaire I 127 hours har han laborerat med ett helt annat tema och ett mycket sävligare tempo än föregående filmer. Temat i sig själv ligger ganska nära ovanstående film Buried då de båda avhandlar hur det är att vara fast i ett trång utrymme fast på olika sätt. James Franco (1978 California USA: Spiderman 1-3, American crime) gestaltar äventyraren och bergsklättraren Aron Ralstons vars äventyr är tagna ur verkligheten. Mitt ute i Utahs förföriska, men vilda och oförutsägbara ökenlandskap är Aron oförsiktig när han ska ta sig ner i en isolerad canyon. Han får ett stenblock över sin arm, något som gör att han fastnar och inte kan ta sig därifrån. Han har inte tillgång till en välbehövlig mobiltelefon och har inte talat om för någon vart han skulle. Det blir en kamp mot vatten- och matbrist, den demolerade armen och sitt egna psyke. Aron får tid över att reflektera över sina tidigare bra som dåliga livsbeslut, något som väldigt effektfullt omsätts i visuella återblickar under filmens gång. Det här en film om att vilja överleva och vikten av att anamma en rationell positiv livssyn i irrationell situation. Arons mörka självdistanshumor  i harmoni med målbilder och minnesprojiceringar gör så att han bibehåller ett sunt förnuft, där många individer troligtvis givit upp för länge sedan.  127 hours är en filosofisk och vacker film som visar på vikten av att trivas med sig själv och dessutom kunna umgås med densamme, men det är framförallt en film om hopp.

Antingen dyrkar man filmen A-Team eller så får man rejäla sura uppstötningar till den. Jag tillhör i detta fall kategori två; det bör tilläggas att jag generellt sett gillar actionfilmer. Amerikanska actionfilmer är väl inget som förknippas med intelligens eller trovärdighet. Fast jämförelsevis med A-Team framstår till och med Hulken som realistisk. Sådana här filmer brukar räddas av coola kommentarer och en tight kemi mellan huvudpersonerna, något som vanligtvis skymmer avsaknaden av ett rejält manusarbete. I A-team så fungerar inte den glimten-i-ögat-strategin, vilket innebär att filmens mikroskopiska själ blottläggs och stjälper hela filminnehållet.  ”There is no plan B” är mer latent fyndigt än vad upphovsmakarna själv förstått. Vad Liam Neeson (1952 Ballymena Nortern Ireland: Taken, Schindler´s list, Star Wars, Batman begins, Michael Collins) och Bradley Cooper (1975 Philadelphia USA: Tv-serien Alias, Wedding crashers, The midnight meat train, Yesman, The Hangover) och Jessica Biel (1982 Ely Minnesota USA: The Texas chainsaw massacre, The illusionist, Blade: Trinity, Final call) gör i filmen förefaller endast kunna förklaras genom det ekonomiska perspektivet.

En film från 2005 som jag missat är Wedding crashers. Barndomsvännerna och affärskollegorna John Beckwith och Jeremy Grey har en genomtänkt strategi tillsammans. De nästlar in sig på alla slags etniska bröllop i syfte att ragga brudar, äta mat och dricka sprit – gratis. De har uttänkta lösningar på alla situationer och geniala raggningsstrategier för olika tjejtyper. Vid ett bröllop händer det som bara inte får hända, en av dem blir kär. Det är intrigen till en osedvanligt charmig romantisk komedi, med betoning på komedi. Owen Wilson (1968 Dallas Texas USA:  Cable guy, Meet the parents, Zoolander, Shanghai Knights, Starsky & Hutch) spelar John som blir förälskad i finansministerns dotter som är trolovad med den steroidiske Bradley Cooper (1975 Philadelphia USA: Tv-serien Alias, Wedding crasher, The midnight meat train, Yesman, The Hangover).   Vince Vaughn ( 1970 Minneapolis Minnesota: Anchorman, Dodgeball, Starsky & Hutch, Fred Claus) spelar Jeremy som är andra parten i raggningsduon. Jag kan inte göra annat än abdikera för denna trivsamma och helsköna komedi. Kemin mellan Owen & Vince är helt underbar och på köpet får man en exceptionellt uppskruvad Bradley Cooper. Christopher Walken är alltid lika karismatisk som sevärd i vilken genre han befinner sig i. De båda tjejerna Rachel McAdams och Isla Fisher är inte bara snygga de är som gjorda för för rollerna som finansministerns döttrar. Kronan på verket är när Will Farell träder in som den The Master Wedding Crasher, och Jane Seymour som den förföriska  och psykotiske finansministerns fru. Det här är en groteskt underhållande komedi som präglas av en bra kemi mellan alla roller, ingen pusselbit fattas. Wedding crashers kravlar in på min topp-5-romantiska-komedi-lista.

Shelter är en Julianna Moore: (1960 Fayetteville, North Carolina, USA: Magnolia, Benny & Joon, The big lebowski, The Houts, The Forgotten) spelar Dr Cara Harding en psykiatriforskare som  likt Dana Scully i Arkiv X vägra tro på  något övernaturligt. Filmens första hälft är en  psykologisk thriller som i andra hälften övergår till en övernaturlig uppdaterad voodoofilm. Jonathan Rhys Meyers (1977 Dublin Ireland: Bend it like Beckham, Matchpoint, Mission impossible 3) spelar en Adam /Wesley/David som först tros lida av en multipel personlighetsstörning, men sanningen är långt mer skrämmande – alla Adams personligheter är mordoffer. Jag tyckte filmen var spännande och oförutsägbar och hålls uppe på rätt kö genom ett utmärkt skådespeleri.  Filmen är för övrigt regisserad av svenskarna Måns Mårlind & Björn Stein som ligger bakom Disco Kung fu, Spung, De drabbade, Storm och Snapphanar.

Conviction är ett drama som är baserad på verkliga  händelser. Hillary Swank (1974 Washington USA: Boys don´t cry, The gift, Million dollar baby, Insomnia, P.S I love you) gestaltar Betty Ann Waters som parallellt med sin arbete slutför en advokat utbildning i syfte att rentvå sin bror Kenny Waters som för övrigt spelas av Sam Rockwell (1968, California, USA: The Green mile, Joshua, Matchstick men, Moon). Även fast de två är helt olika som individer så genomsyras de av en utomjordisk stark syskonrelation. Den viljestarka systern har varken tillgång till kontakter eller pengar, men utrustad med en motivation som kan besitta berg och juridisk byråkrati. Det är inte svårt att bli involverad i historien och det är inte heller svårt att lista ut slutet, men vägen dit är riktigt underhållande. Hillary Swank och Sam Rockwell gör två groteskt bra skådespelarprestationer, vilket holistiskt sett skapar en ytterst trovärdig film.

The Devil wears Prada fick vi se i utbildningssyfte på pedagogikkursen. Anna Hathaway (1982, Brooklyn, USA: The princess diaries, Get smart, Alice in wonderland) spelar den lite naive före detta småstadstjejen Andy Sachs som mot all förmodan får jobbet som modeikonens Miranda Prieslys assistent. Hon vill egentligen jobba i tidningsbranschen, men ser det nya jobbet som en station av många på väg till den visionen. Den hänsynslöse och cyniske chefredaktören  Miranda karakteriseras av Meryl Streep ( 1949, New Jersey, USA: Holocaust tv-serie 1978, The Deer hunter, Manhattan, Out of Africa, Mama mia, The Hours ) som styr modetidningen med järnhand. Andy måste till sist välja att gå i klinch med djävulen eller sälja sin själ till den samme. The Devil wears Prada är en form av dramakomedi med betoning på drama. Det är en film om vikten av att passa in i en kontext, i detta fall den ultrakonservativa modevärlden. Jag gillar filmens budskap och på vilket sätt den förmedlas eftersom berättelsen inte alls blir töntig, utan håller sig på rätt sida om dramakomedilinjen. Både Anne Hathaway och Meryl Streep gestaltar sina karaktärer på bästa möjliga sätt.

Faster är en Kill Bill-influerad berättelse om en ohämmad hämnd utan tillstymmelse till dödsångest. ”Jag har skapat mitt eget helvete”, en cool kommentar till en cool film. Däremot måste man vara medveten att  ta  filmer som Faster med en nypa salt. Jämfört med A-teams framstår Faster som Broarna på Madison County i såväl trovärdighet som manusbearbetning. Efter 10 år i fängelset för att ha kört flyktbilen från ett stort rån ägnar sig  Dwayne Johnson (1972, Hayward, California, USA: The Mummy returns, The Scorpion king, Walking tall, The Other guys) alias Driver  att  selektivt döda alla som han ansåg varit involverade i hans brors död. Under den strukturerade hämndprocessen så blir han själv jagad av dels en veteranpolis, dels av en lejd mördare. Den dogmatiske polisen spelas av en av mina favoritskådisar på senare år: Bill Bob Thornton (1955, Hot springs, Arkansas. USA:Blood in blood out, Sling Blade, U-turn, A simple plan, Monsters ball, Bad Santa, Mr Woodcock).   Överraskande nog en tvättäkta hämndactionfilm utan krusiduller och utan att parodiera på sig själv dessutom var det kul att återse gamle Tom Berenger i en biroll.

The kids are allright handlar om ett lesbiskt par som tillsammans uppfostrat två tonårsbarn. Den 15-årige Laser tar via sin 18-årige syster Joni reda på vem som är deras pappa. De vet att han agerade som spermadonator, men beslutar sig ändå att kontakta ”fadern” på eget bevåg. Tilltaget kommer fram till de två mammorna som också vill möta denna Paul. Barnen börjar umgås med sin far precis som Jules något som rör om den idylliska familjegrytan och får undertryckta känslor att komma upp till ytan. Annette Bening (1958, Topeka, Kansas, USA: Bugsy, The American President, American Beauty) spelar den pedantiska Nic medan Julianne Moore gestaltade den mer kuvade Jules. Mark Ruffalo (1967, Kenosha, Wisconsin, USA: Eternal sunshine of the spotless mind, Windtalkers, Zodiac, Collateral, Shutter island) spelar spermadonatorn och tillika fadern i filmen. Detta är en riktigt stark och tänkvärd film om identitet och bekräftelse. Skådespeleriet är minst sagt klanderfritt och filmen nominerades för fyra Oscars.

Skådespelaren Paul Giamatti förbereder en stor roll på Broadway, men har tappat all inspiration och känner sig tyngd i själen. En dag får han läsa om en klinik som lösgör och fryser ned människosjälar. Paul testar den udda tekniken men ångrar sig efter några minst sagt annorlunda veckor och vill ha sin själ tillbaka. Till sin fasa får han reda på att den nu befinner sig på vift i St Petersburg. Hur ska han få den tillbaka och vem har han egentligen blivit? Vår själlöse vän Paul Giamatti (1967, New Haven, Connecticut, USA: Donnie Brasco, My best friend´s wedding, Truman show, The negotiator, Sideways, The Illusionist, Fred Claus) spelar för övrigt sig själv i filmen. Cold souls befinner sig på samma dramahumorskala som I huvudet på John Malkowich, vilket i detta fall inte alls är något negativt. Den mörka provokativa och absurda atmosfären är inget man ser på om man inte är upplagd för en humor som är subtil, men ändå mycket underhållande på sitt lite sävliga sätt.

44:a år – Gåva eller förbannelse?

Det är inte längre lika viktigt för mig att fira födelsedagar. Ett huvudmotiv  är troligtvis att jag passerat det ytterst horribla 40:års strecket, och då inte kan förneka att  jag i är en medelålders ”gubbe”, hur gärna jag än vill förtränga det. Hanna, Frida och Marie sjöngväckte mig ur en ultradjup sömndvala med  en falskklingande version av ”Jag må han leva”. Jag kastade mentalt i mig en av mina 3 presenter innan jag ens hunnit fått den: blåbärskexchokladen. Den andra presenten blev svårare att  få i mig då den bestod av ett blåsvart sportlinne. Den 3:e presenten bestod av hårda lakritskulor, något som sparades till kommande Campusföreläsningar.

När jag var i 20:års åldern så  kretsade mina upproriska men relativt naiva tankebanor att  livet i stort sett  var slut när man fyllt 40. Hur kul skulle det vara att vara närmre 45 år med endast 5 år till nära döden upplevelse åldern. Det är ju skönt att inse att livet känns mer spännande, oförutsägbart och vitalt än någonsin förut. Det optimala vore att kunna applicera den vishet och erfarenhetsåtervinning som ändå implementerats under årens lopp tillbaka till åldern 25 år – det vore fantastiskt.

Min studieresa är efter 12 år snart avslutad och jag står inför många nya vägskäl att utforska. Det är med nyfikenhet jag väljer stigar som förhoppningsvis leder till ett arbete som jag verkligen trivs med. Att vara 44 år i en konkurrensutsatt arbetsmarknad är en fas där ålder definitivt spelar roll. Det finns onekligen en form av åldersdiskriminering hos arbetsgivarna.  Vänskapskorruption är ett mindre smickrande ord än kontakter, men dock lika viktigt. Människor som kan fungera som informella dörröppnare är osannolikt viktigt i syfte att hitta ”drömjobbet”.  Istället att fokusera på att man är 44 år så är det lättare att intala sig att det faktiskt är hela 21 år kvar till pension, vilket innebär att det är många år kvar i arbetslivet, Jag kan fortfarande inte peka på vad jag vill bli, däremot har det utkristalliserat sig några ledord som jag känner lite extra för: medling, konflikthantering, gemensamt mål, samverkan, samarbete.

Hanna sjuk, Frida sjuk, Hanna sjuk, Frida sjuk…….…

Sjukcirkeln tycktes vara infinitiv, något som konstant påverkade mitt mentala tillstånd, då jag hypokondriskt antog att jag periodvis  blivit en gnutta smittad av barnens åkommor, något som barnsligt nog påverkade såväl squash som löpningsträningen. Törs jag spela, borde jag verkligen spela, är det nyttigt, kan jag dö? I vilket fall som helst återcirkulerade spyor, feber, trötthet och frossor i närmare två veckors tid; det var först i slutet av vecka 8 som det stabiliserats.

Söndagsmiddag på Texas Long Horn

Innan Cirkus Cirkör så passade vi på att äta i närheten. Valet föll på den barnvänliga menyn på Texas Long Horn. Marie valde en Chicken Quesadilla: varmt vetetortillabröd fylld med grillad kycklingfilé, stekt lök, paprika och som serveras med ost, salsa, guacamole och gräddfil. Jag valde megaburgaren Carnivore som  bestod av tre burgare, cheddarost och bacon a´la 450 gram  med pommes – supergott och minst sagt mättande med två stora  kalla Mariestad till. Barnen fick sitt lystmäte via frasiga pommes och burgare utan något på förutom  då ett halvt ton ketchup.

Gruppdynamik på Universitetet

Jag har via två delkurser i pedagogik 2 och Sociologi 1-3 kunnat  jämföra  slumpmässiga gruppkonstellationer på närmare håll. Min erfarenhet av detta komplexa ämne är att det finns två sidor av samma vänskapsmynt. Att tycka bra och trivas med  personer är inte detsamma som att samma individer kan samarbeta i en grupp eller team. Det kan vara frågan om olika ambitionsnivåer, olika arbetssätt eller vara i olika faser i livet, den ene kan ha mycket vid sidan om, medan den andre har hur mycket tid i världen som helst. Personkemin kan i bästa fall förstärkas, i sämsta fall skapa ovänner, från en funktionell relation till en dysfunktionell sådan. Det kan röra sig om småsaker som får oanade konsekvenser på relationen. Den senaste gruppkonstellationen fungerade i mina ögon väldigt väl. Vi var 7 stycken i gruppen; 6 kvinnor och en man (jag). Jag upplevde att gruppen präglades av en äkta demokratisk beslutsprocess, där alla fick komma till tals, vilket dessvärre inte alltid är fallet. Gruppen genomsyrades också av ansvarstagande och att kompensera varandras tider då man inte kunde medverka.

Sista universitetskursen: Pedagogik 2, 30 hp – kursinnehåll

Förändringsarbete i organisationer, 7,5hp

I kursen behandlas begrepp, teorier och modeller inom området förändrings- och utvecklingsarbete i organisationer, t.ex. kultur, struktur, participation och systemsyn. I kursen behandlas också förutsättningar för genomförande av förändrings- och utvecklingsarbete i organisationer. Vidare belyses metoder och modeller för implementering, genomförande och utvärdering av förändrings- och utvecklingsarbete i organisationer.

Ledarskap för lärande och utveckling, 7,5hp

I kursen behandlas ledarskap utifrån flera grundläggande teoretiska perspektiv och traditioner. Mer specifikt fokuseras ledarskap som en pedagogisk påverkansprocess och ledarskapets betydelse för lärande och utveckling i olika typer av organisationer. Inom kursen behandlas också förutsättningar för ledares lärande och utveckling.

Kommunikation och samtalsmetodik, 7,5hp

I kursen behandlas både teoretiska grunder för kommunikation och praktiska inslag. Inom ramen för pedagogikämnets intresseområden fokuseras främst interpersonell kommunikation. Grundläggande kommunikationsteori i form av modeller och begrepp presenteras och diskuteras. En del av kursen utgörs av samtalsövningar där de studerande ges möjlighet att tillämpa och analysera olika kommunikativa förhållningssätt och tekniker, t.ex. vad som främjar eller hindrar kommunikation i en specifik situation.

Handledning och coachning, 7,5hp

I kursen behandlas grundläggande teorier och synsätt som rör handledning och coachning med tillämpning inom olika verksamhetsområden. Vidare analyseras ett urval av de praktiska arbetsformer, metoder och tekniker som finns på marknaden. Handlednings-/coachningsprocessen behandlas, tillsammans med frågor om förhållningssätt samt etiska dilemman och ställningstaganden. Under kursens gång arbetar även deltagarna praktiskt med handledning.

Norge – Northug – Holmenkolmen RULES

Längdskidåknings-VM har nyligen avslutats och Norge stod för flest medaljer på såväl herr som damsida. Sverige gjorde förövrigt  ett riktigt bra VM, som kunnat resultera i ännu fler medaljer om vallningsgudarna varit på vår sida. Tänk om alla arrangemang vore lika välorganiserade och publikmaniska som Holmenkolmen VM. Jag antar att även de som kom långt ner i startfältet njöt av den fantastiska stämningen och publikens gensvar som präglade hela arrangemanget. I mina ögon upplevde jag medias glimten-i-ögat Sverige vs Norge stämning som en vitamininjektion som kryddade spelen till nivåer som blir svåra att överträffa i kommande VM. Tyvärr uppfattade jag också jag att Sverige dessvärre framstod som dåliga förlorare eller light-gnällspikar, då Northug retsamt och provokativt inväntade Hellner vid målgården på stafetten.

Herregud vad är problemet, det är klart killen ska passa på att showa inför sin stora hemmapublik. Den för övrigt utmärkta Jonas Karlsson kallade Northug för gris, vilket han troligtvis inte gjort om Hellner eller någon annan landsman hade anammat samma provokativa strategi. Elofsson och andra så kallade experter upprördes av samma incident och uppförstorade  en bagatell, men reducerade en bra stämning till en dålig förlorare stämning.Det är befriande skönt att se en frisk fläkt som Northug röra om i den ibland alltför sterila ödmjukhetsgrytan. Visst kan Petters ironiska ton och vassa tunga  skära sig, men det är en svår balansgång att stävja uttalanden som media effektivt väljer ut och vinklar till egen fördel (att sälja fler lösnummer). De gånger som Petter Northug faktiskt var intervjuödmjuk så  förpassades den kommunikationen direkt till periferin eftersom man som offentlig person måste vara antingen eller i Sverige. I vilket fall som helst så bidrog detta spel-för-gallerian till att höja temperaturen i tävlingsmomenten. Nästa VM bör Sverige uppmärksamma uttrycket: ”den som ger sig in i leken får också leken tåla”.

Här är medaljligan för längdtävlingarna i Oslo-VM (guld-silver-brons):
Norge      8-4-4
Sverige    2-2-1
Finland    1-1-2
Kanada    1-0-0
Polen        0-2-1
Ryssland 0-2-2
Italien      0-1-0
Slovenien 0-0-1
Tyskland  0-0-1

Träning och tävling

Träningsdosen för vecka 7 blev riktigt bra; det blev 6 pass a´la 355 minuter. Vecka 8 präglades av allehanda sjukdomssymptom och jag utförde endast 2 pass på 172 minuter. Sprang i alla fall 1 mil tunt 52 minuter utan att förta mig, något som kändes bra inför vad komma skall. Nedräkningen inför Bratislava halvmarathon förefaller ha eskalerat.

Lathet i kombination med dåligt väder och hypokondri är väl några gemensamma nämnare som kan sammanfatta vecka 9 träningsvillighet. Det blev 1 träningspass som bestod av en 51 minuters löprunda från Idrottsparken till Vidablick via Kungsgatan tur och retur. Väderförhållandena var optimala med lite blåst 2 plusgrader och strålande sol.

Tiden tycks springa iväg och Bratislavas halvmarathon känns nästan påträngande nära;  Söndagsmorgonen den 27 mars  klockan 10.00 går starten. Vecka 10 bestod av 4 pass och 276 minuter, vecka 11 hade jag tränat i 227 minuter under 4 pass. Konstigt nog fick jag återigen en deja vu känsla som subliminalt hamrade in att jag borde ha tränat lite mera än vad jag egentligen gjort. Sista passet  skedde i alla fall dagen innan avfärd och blev ett milspass från Idrottsparken till Vidablick och via Kungsgatan tillbaka till Ektorp. Någon timme senare blev jag behandlad av den sympatiske, billiga och duktiga  kiropraktorn/massören Rickard Szczepanski.