Subscribe to RSS Feed

Author Archive

Livskvalitet på egen hand.

Rock City Stockholm evenemanget på Globen Annexet med band som Eclipse, Clawfinger och Art Nation med flera blev till sand. Kvar stod förbokade tågbiljetter och hotellrum. Endera avbokar man av allt, och blir man kvar i Peking, eller ser man detta som en möjlighet att upptäcka saker som man vanligtvis inte hinner se i vår huvudstad.

Jag valde det senare. Min fru skjutsade mig snällt till Resecentrum. Klockan 09.47 avgick tåget. Tiden tills vi framme i folkmyllret på Stockholms Centralstation förflöt på ett oväntat snabbt sätt. Ett Söderköpingspar i 60-års åldern fyllde tiden med diskussioner om solenergi, politik, fotboll och resor.

Ett bra väder är motorn när fokuset att upptäcka en stad till fots, regn betyder haveri. Gudarna var på sitt mest givmilda humör. 12 grader, en klarblå himmel och knappt ingen blåst. Mina relativt nyinköpte Sony WH-1000XM3 följde mig skugglikt. Ur dessa strömmade det kvalitetsprövad musik.  Med över 3700 låtar i min Spotifylista: ”The King of of AOR/Melodic rock” saknades det inte favoritlåtar i den genren.

Först ut i shoppinghimlen var det obligatoriska första stoppet: SKO UNO.  En legendarisk och för mig unik butik som ligger på Gamla Brogatan
34 i Stockholm. De har ett gigantiskt sortiment av just boots, och skor, men jeans och coola accessoarer. Denna gång blev det dock inget köp

Ben & Jerrys och Science fiction bokhandeln i Gamla stan tillhör också ställen jag typ likt tics måste stanna på. Utifrån boktraven som skymmer sikten för klockradion i sovrummet, var det bäst att hålla sig borta från nyinköp. Games of thrones prylar frodades i butiken. Det var en styrka i sig att inte handla på mig något sådant.

Varken Cherry Garcia eller original Chunkey monkey finns i Norrköping. Därför är dessa två smaker självklara, frågan var snarare vilken den tredje kulan skulle bli. För kontrastens skull landade jag för Chocolate Fudge Brownie det vill säga Chokladgräddglass med bitar av chokladbrownies. Smaksensationerna förhöjdes i ännu högre grad då detta var min första ”måltid”.

Jag traskade vidare över Slussen till Götagatan 26 på Södermalm där sedan länge G26 butiken huserar. Två stora fönster med färgfulla och stillösa plagg med attityd försöker locka till sig kunder. De har enbart kläder för män, långt ifrån minimalistiska sådana. Plaggen skriker efter uppmärksamhet, ingenting är subtilt eller blygt – kaxiga kläder för kaxiga snubbar helt enkelt.

Om jag kan kategoriseras till det klientelet är en definitionsfråga. Butikens innehåll ligger dock väldigt nära webbutiken Rock Denim, där jag köper typ 80 procent av alla mina kläder. Jag hittade en i mina ögon en härlig tröja från mitt favoritmärke alla kategorier: australienska Cipo and Baxx.

Ska man vara ärlig påminner den mångt och mycket om 35 andra tröjor jag har hemma. Att bli blind för sitt egna shoppinghybris är inte alltid det lättaste, när man som jag försöker implementera in vardagsminimalism. Därför köpte jag också ett par coola solglasögon för 399 kronor.

Lush ligger nästan granne med G26, ett gissel som ökar förutsättningar att tumma på vardagsminimalismen. Lush är en internationell skönhetsvårdskedja med ursprung i England. De är bland annat uppfinnare av badbomben och andra coolt innovativa färggranna skönhetsprodukter. De ligger verkligen  i tiden med vegetariska och veganska skönhetsprodukter, 100% fria från djurtester, samt tillverkade för hand.

900 kronor på G26, och cirka 1500 kronor fattigare när jag lämnade Lush blev frestelsekontentan av dessa favoritbutiker. Fascinationen för Lush har smittat av sig på mina tonårsbarn, därav avspeglingen på kontot via färsk ansiktsmask, mindre färsk sådan, serum, tatueringskräm och ansikts- och kroppsskrubb.

Förutom flanerarväliga Götgatan är det två platser till på Södermalm som jag gillar obeskrivligt mycket. Det ena är till vänster om Slussen runt Mariaberget; tillika en besökares plikt att gå Monteliusvägen högt över Riddarfjärdens vatten.

En av de absolut vykortsmäktigaste utsikterna i hela  Stockholm. Vill man koppla av, fika, ha picknick eller blidka ens barn via innovativ lekplats i intilliggande Ivar Los park platsen.

Den andra platsen ligger till höger om Slussen, sett från Globenhållet. Passera grandiosa Katarina Kyrka, ta sedan Mäster Mikaels gata till pittoreska Cornelisparken, för att sedan nå målet: Fjällgatan. Därefter är det bara att abdikera för de Instagramfilter utsikten serverar en. Innan jag gick denna promenad drack jag kaffe på Mosebacke torg.

Efter att ha insupit surrealistiska panoramavyer traskade jag nedför trappor till Stadsgårdsleden. Inte långt därifrån tornade sig Fotografiska karaktäristiska siluett fram. Min förförståelse för det före detta Tullhuset var nästintill obefintligt, förutom att det är populärt och att temat är foton.

Efter att ha betalat inträdet på 165 kronor utforskades varje våning i ett makligt tempo. Först ut var Waldersten All Over. Detta är Walderstens största utställning med sina 250 fotografiska och rörliga verk som belyser hans kreativa process och frågeställningen om vad det egentligen innebär att vara människa.

Han är en av Sveriges mest älskade och egensinniga bildkonstnärer. Jesper Walderstens universum liknar ingen annans. Han uttrycker sig genom signifikant svart humor. De suggestiva bilderna tilltalade definitivt mig.

Kungligheter, politiker och allsköns kändisar; absolut ingen går säker för Alison Jacksons humoristiska fotografiska upptåg i utställningen Truth is Dead på Fotografiska.

Fotberättelser som med sylvass humor skär genom det mediala bruset och får betraktaren att häpet stanna upp: Va, finns det bildbevis på när Trump har sex med Miss Mexiko?

Hur kom det sig att Jackson var på plats och fångade stunden när drottning Elisabeth tog en mys-selfie med kungliga familjen eller då en rejält dragen Angela Merkel ligger iklädd enbart päls i famnen på François Hollande, eller Barack Obama smiter ut för att röka…. Helt klart annorlunda, gillade även detta, som i sig stod i rejäl kontrast till Jesper Waldersten.

Besöket avslutades med att göra en husesyn på deras prisbelönta restaurang. Fotografiska mat- och drycksfilosofi är signerad matkreatör Paul Svensson. Den mannen flyttar ständigt fram gränserna och skapar lika mycket smaksensationer som ökad medvetenhet.

I det ekologiska växtbaserade kök maximeras smak genom att alla delar av alla råvaror används. Det var en fröjd att skärskåda helheten utifrån café, bar, restaurang, lounge, cocktailbar- och livescendelarna.

Nu var det dags att lämna en plats som jag kan dels bocka av på Stockholms besökslista, dels något jag utan tvekan kommer att besöka igen. Näst på agendan stod en promenad till Skeppsbrokajen där Djurgårdsfärjan tog mig just till Djurgården. Den gröna ön är dels lugn oas, som har varit kunglig mark sedan 1400-talet, dels en hektisk plats som även går under epitetet: museiön.

Skansen, Gröna Lund, Abba The Museum, Junibacken, Rosendals trädgård, Thielska Galleriet, Liljevalchs, Vasamuseet, Prins Eugens Waldemarsudde, Spritmuseum, Pop house, Vikingaliv, Nordiska museet, Circus, Grönan live med mera med mera.

Till detta adderas utmärkta hotell som riktigt bra restauranger och caféer samt en närhet till vatten som natur. Det finns liksom något för alla typer av människor.

Kan bara spekulera, men har svårt att tänka mig något liknande existerar någon annan stans på planeten. Det liksom vimlar av ”måste-attraktionen” för svenska som utländska turister. Indirekt behöver man egentligen inte lämna ön för att sysselsätta sig några dagar i den kungliga huvudstaden.

Mitt huvudmål var en plats som jag nyfiket alltid velat besöka, men när det väl kommit till kritan, skippat, på grund av tidsbrist. I Nordiska museet inhämtas kunskap om vardagsliv och traditioner i Norden från 1500-talet och framåt. Det möjliggörs via möbler och inredning, mode och smycken, glas och porslin. Här samexisterar parallellt en utställning om Nordens enda urfolk: samerna.

Museet grundades 1873 av etnologen Artur Hazelius. Den fantastiskt vackra byggnaden Djurgården är ritad i dansk renässansstil av Isak Gustaf Clason och invigdes 1907. Museets hjärta är en enorm hall, 24 meter i takhöjd och 126 meter lång. Mitt i hallen står en stor staty i ek av kung Gustav Vasa (1523–1560) ritad av den berömda skulptören Carl Milles.

Utöver de många utställningarna, rymmer museet en fullskalig 1940-talslägenhet, en restaurang samt butik med nordiskt hantverk och design, leksaker och böcker. Som besökare kan man vandra runt på egen hand i museet eller låna en gratis audioguide för att ta del av museets höjdpunkter.

Den senaste utställningen: British så in i Norden handlar om nordiskt mode och nordisk livsstil med influenser från Storbritannien. En berättelse som sträcker sig från medeltiden till idag genom tyger, mönster, kläder och företeelser som formats till en del av vardagen i Norden. Avdelningen om punkmodet var det som fångade mest av mitt brittiska intresse.

Trots att även detta besök var över förväntan var mitt kulturella sinne översvämmad. Nästa bocka av aktivitet var att gå 4-5 kilometer av Bernadottepromenadenfrån Djurgårdsbron, längs stranden till det kungliga sommarslottet Rosendal.

På vägen passerades skog, skulpturer, viktorianska  byggnader,  mysiga caféer,  historiska platser och meditativt inbjudande vattenbryn.

Vädret var som gjort för att flanera; unga, gamla, barnfamiljer, cyklister, seriemördare, joggare, name it, alla typer av människor var en del av denna upplevelse. Ett ställe att koppla av och koppla ur sig digitalt – klockrent.

Nu började dock benen segna till, samtidigt som hungerkänslorna hade ackumulerats tillräckligt.

Svaret på det, blev att dels lämna Djurgården, dels följa den breda gatan Narvavägen Östermalm som sträcker sig från Strandvägen till Karlaplan. Historiska museet och vackra Oscarskyrkan passerades, men indiska restauranger lyste med sin frånvaro.

Efter att ha frågat några locals om områdets bästa ställe, så ändrades färdkompassen mot Sibyllagatan 20 via Karlavägen.

Indian Palace var kanske ett väl magstarkt epitet på restaurangen, då det var ett litet hak. Dock var såväl servicenivån som kvaliteten på maten top notch. Hungern uppviglade mig att slå på stort.

Först ut på menyn var Dal soup, en linssoppa. Till det dippade jag friterade kyckling i mintsås, rätten kallas kyckling pakura. Naanbrödet son valdes blev Peshwarinaan (honung, mandel, russin och kokos). Huvudrätten mango kyckling balti var lika god som den lät. Matberget svaldes ned med en 66 cl cobra öl.

457 kronor för matlivskvalitet som skulle kunna besitta berg, var nästan för billigt. Klockan hade hunnit bli 18.30. Jag hade redan avverkat nästan 16 km asfalt.

Nu hade jag bara ett mål kvar. Det var att ta mig en titt på Max Martins & Shellbacks relativt nya studio. Wolfes cousins,  som låg cirka 2 kilometer från restaurangen. Adressen var Roslagsvägen 36, studion skulle ligga i källaren.

Det svenska pomusik-undret

För att ta den historien kort från början. Under ledning Denniz Pop (Dag Volles) skapade inhemska som banbrytande världshits med exempelvis Leila K, Herbie, E-Type, Robyn, Ace of Base, Dr Alban, där fokus låg på enkelhet och en gudslängtan till bisarrt starka refränger. Producentkollektivet huserade i ökända Cheiron- studionFridhemsplan.

Konceptet blev ännu starkare 1994, när Dag headhuntade hårdrockaren Martin Sandberg alias Max Martin från bandet It´s alive.  Denniz Pop visste exakt hur en slagkraftig poplåt skulle byggas, Max Martin lämnade aldrig studion innan inspelningen satt perfekt.

Två perfektionister som kompletterade varandra perfekt. För mig har deras brygder till popkraftpaket till låtar alltid varit  källor till musikeufori med artister som Backstreet boys, Nsync, Five och Britney Spears.

När Denniz Pop tragiskt avled i cancer 1998 blev Max Martin ofrivilligt ensam på poptronen. Framgångssagan fortsatte oförtrutet, fast puttrade på i samma fart och form. Nytändningen skedde genom Max Martins nya parhäst Karl Johan Schuster tillika  Shellback, en Karlshamnkille med rötterna…i dödsmetall. Den kollaborationen blev en ny gren på Yggdrasil, och ytterligare en osannolik matchning mellan två individer precis som Denniz Pop & Max Martin.

Nu var det subtilt ett svenskt musik herravälde som grunderna lades för: Pink, Taylor Swift, Ariana Grand, The Weekend, Justin Timberlake, Kesha,  Katy Perry, Ellie Goulding, Maroon 5, Demi Lovato, Adam Lambert, Shakira, Jennifer Lopez, Usher med mera med mera.

Detta har lett till att lilla Sverige dominerar en stor dela av musikkakan av den musik som spelas över hela världen. Låtskrivare och producenter från Sverige står skyhögt i kurs i USA och åker fram och tillbaka mellan Stockholm och LA för att skapa musik – ofta till världens största popstjärnor.

Shellback

På sammanställningen i Billboard The Hot 100, världens viktigaste singellista, över de mest framgångsrika låtskrivare ligger i skrivande stund Max Martin betryggande trea med 22 USA-ettor, efter Paul McCartney (32 USA-ettor) och John Lennon (26 USA-ettor). I och med milstolpen med Justin Timberlake från 2016 drygar han ut avståndet till fyran Mariah Carey, som skrivit 17 nummer ett-singlar.

  1. 1999 – ”…Baby One More Time” (Britney Spears)
  2. 2000 – ”It’s Gonna Be Me” (‘N Sync)
  3. 2008 – ”I Kissed a Girl” (Katy Perry)
  4. 2008 – ”So What” (Pink)
  5. 2009 – ”My Life Would Suck Without You” (Kelly Clarkson)
  6. 2009 – ”3″ (Britney Spears)
  7. 2010 – ”California gurls” Katy Perry feat. Snoop Dogg)
  8. 2010 – ”Teenage Dream” (Katy Perry)
  9. 2010 – ”Raise Your Glass” (P!nk)
  10. 2011 – ”Hold It Against Me” (Britney Spears)
  11. 2011 – ”E.T.” (Katy Perry featuring Kanye West)
  12. 2011 – ”Last Friday Night (T.G.I.F.)” (Katy Perry)
  13. 2012 – ”Part of Me” (Katy Perry)
  14. 2012 – ”One More Night” (Maroon 5)
  15. 2012 – ”We Are Never Ever Getting Back Together” (Taylor Swift)
  16. 2013 – ”Roar” (Katy Perry)
  17. 2014 – ”Dark Horse” (Katy Perry feat. Juicy J)
  18. 2014 – ”Shake it Off” (Taylor Swift)
  19. 2014 – ”Blank Space” (Taylor Swift)
  20. 2015 – ”Bad Blood” (Taylor Swift)
  21. 2015 – ”Can’t feel my face” (The Weeknd)
  22. 2016 – ”CAN’T STOP THE FEELING!” (Justin Timberlake)

För att skapa en helhet över tidslinjerna lyssnade jag med stor behållning på Sveriges radio-journalisten Fredrik Eliassons tre utmärkta dokumentärer som finns på Sveriges radio play: ”Cheiron – en popsaga (2008)”, ”Arvet efter Cheiron – en oändlig historia (2015)”, som kompletterades utav: ”Musikplats LA – en svensk framgångssaga (från 2017)”.

Djävulskt muskel- och hjärntrött

Ur ett nostalgiskt och nyfiket perspektiv fick jag för mig att leta upp Max Martin & Shellbacks Cheiron- studio II. Som sagt, 2 kilometer från Indian Palace lät inte så väldans  långt. Dock smälte matkoman ihop med, långpromenader och temporärt avslappnade muskler i restaurangen, och bildade en cocktaileffekt som sa, skit i det.

Även mentalt tog det mesta slut på Indian Palace. Nu var det mer rationalismen som fick styra det vill säga bättre läge än nu hade jag inte. Driven av detta samt ett kvarvarande uns av nyfikenhet på platsen där världsstjärnor flockas. Jag fick dock nypa mig hårt när jag stod framför adressen Roslagsvägen 36. Det fanns inget som antydde att en världens mest spännande studios Wolwes cousins huserade här.

En av personalen från en närliggande pub bekräftade att adressen var helt rätt. Lite moloken, på ännu tyngre ben, fanns det bara ett enda mål – att så fort som möjligt ta mig till det hägrande hotellet.

Odenplans triangulära torg i stadsdelen Vasastan blev platsen där jag tog mig till Globen, via den gröna linjen mot Hagsätra runt klockan 19.45. 45 kronor, för bra service, gjorde resetrippen till bruksanvisning hur kollektivtrafiken ska fungera på ett friktionsfritt sätt.

Quality Hotel Globe innefattar 527 hotellrum och 18 konferensrum och är Stockholms tredje största konferenshotell. Hotellet ligger alldeles intill de stora arenorna Annexet, Hovet, Ericsson Globe och Tele2 Arena. Deras öppna lobby var en fröjd för ögat. Otraditionellt, men en modern futuristisk inredning som gjord för möten med andra människor.

Med det i åtanke, tänkte jag bara ta en härlig dusch, traska ner till lobbyn, för att koppla av med att läsa Kepler och knåpa vidare på min kommande bok: ”Lagom – strävan till harmoni”. Tragikomiskt var detta långt ifrån lagom. Jag däckade istället i den sköna sängen med tv:n på, sedan kom jag inte längre.

Kroppen och knoppen orkade inte göra något mera, det var liksom good enough, och jag lydde det budskapet. Bruset från SVT  inleddes med en dokumentär om…joddling. Filmaren Anders Granqvist, har nu tagit sig an detta missförstådda ämne i nya filmen The soul of yodeling. På en ointressant skala 1 – 100 skulle det kunna vara en -3, men oväntat blev det en dokumentarisk högtidsstund.

Jag lyckades uppvigla mig själv till att betala dyrt för 100 grams Marabouchokladkakan som låg barkylskåpet. I kombination med ätande avnjöts fragment av dokumentären om Josefin Nilsson. Kvällen avslutades halvt medvetslös till en otrolig intressant brittiskt dokumentärfilm om ”Historien om Saturday Night Fever”. Den slutade 23.55, jag somnade 23.58.

Söndag

Likstel stapplade jag upp till mobilens stalinistiska kommendering, att det var dags att äntra frukostbuffén. Dessförinnan packade jag och tog en varm behaglig dusch. På sistone har det blivit mycket bufféer. Det kan väl aldrig liksom aldrig bli fel? Egentligen inte, men i och med denna smorgasbordssittning kände jag en viss mättnad infinna sig.

Mitt tåg avgick klockan 11.15, så jag hade god tid att ta tunnelbanan från Globen till T-Centralen samt ta en kokainstinn het kaffe i väntan på vad som skulle föra mig tillbaka till Norrköping. Som sagt tåg är i mitt tycke det trevligaste sättet att resa på. Tillbakaresan var absolut inget undantag.

Marie kom och hämtade mig på Resecentrum. Enda smolket i bägaren var ett provisoriskt jobbpass från klockan 14 till 22.00; det kunde jag varit utan, utifrån de mastiga dagarna i Stockholm, där en halvdags återhämtning varit det mest optimala. Nu kände jag parallellt att egentidsbägaren var överfull, lagom är vanligtvis bäst, även om man i dåläget inte alltid förstår det, förrän sett i backspegeln.

 

Continue Reading »
No Comments

Många hälsoflugor i en smäll

Jobbar man med människor som jag likt många andra i vårat avlånga land, måste man vara medveten om att axlarna generellt sett lätt åker upp, vare sig man vill eller inte. Parallellt har man ett livspussel som ständigt pockar på ens uppmärksamhet, samtidigt som egentid, träning och umgås med kompisar finns  med på ens självskapta kravlista.

Musklerna får då ofta arbeta statiskt under långa arbetsdagar i kombination med vardagspyssel och övriga krav. Musklerna blir överbelastade, till slut slits de ut, vilket kan leda till kroniska smärtor eller periodvis värk.

Träning är bra, men det viktiga är att träna i rätt dos. Att träna 4-5 dagar i veckan i kombination med långa pass är i många fall ett bra verktyg att bita sig själv i ankeln med. Ibland kan verktygen ”less is moore” & ”kvalitet framför kvantitet” vara de mest effektiva strategierna när det kommer till träning.

Många människor tror och upplever att mycket är bäst, när det i själva verket balans mellan träning, återhämtning och vila i kombination med god kosthållning och bra sömn som är ”the holy grail”.

I slutet av förra året tror jag att jag hittade min träningsbalans, utifrån att jag fyllt 52 år, tränat hela mitt liv, och medveten om att det bara går utför med kroppen, om man inte tränar och äter smartare än tidigare.

För mig är det tre gånger per vecka som gäller; squash två gånger, löpning 1 gång. Därutöver har jag lagt in tid för återhämtning vila, dagliga lågintensiva promenader, hyfsad kosthållning, mer sömntimmar och nästan viktigast av allt: en betydligt mer devalverad egen-krav-lista.

Dock går det inte komma ifrån ens förflutna; fotboll från 7 år tills 31 år, parallellt squash från jag var 20 år till nutid och förhoppningsvis framtid. I och med att jag sprungit många hel-och halvmaraton har många långa träningspass passerat revyn.

Frågan är om kroppen förträngt tidigare träning och tävlingshistorik? Eller om stelheten i ländryggen är sena svar på att ens kropp helt enkelt tagit stryk av 45 år med ganska hård träningsdos, där fotboll, squash och långlöpning verkligen sliter på kroppen.

De senaste 5 åren upplever jag att mitt reahabtänk som kostat mig mycket pengar hos naprapater, kiropraktorer, sjukgymnaster och massörer, varit sunt utifrån att försöka klippa och klistra med ens tävlingshälsa. Två gånger om året besöker jag min favorit kiropraktor Rickard Szczepanski med syfte att få träna-rätt-vägledning samt justera och förebygga kroppsliga snedbelastningar.

Därutöver så unnar jag mig 10-12 gånger per år att gå till massörer i syfte att inte köra kroppen i träningsväggen. För mig passar Massageakademin finska djupmassage allra bäst. Där regerar kungen av armbågar i vad-och lårmuskel penetrering: massageterapeut Juhani “Jussi” Koskinen.

Kost, hälsa och träning temat har alltid legat mig om hjärtat. Därför har besök på tidigare spå anläggningar som Tällberg vid Siljan, och Spa besök dagar i Las Vegas, lockat, mer än det skrämt.

Att jag fastnade på för Himmelsby gård från första taget var väl deras förföriska reklam över deras nybyggnation i årsskiftet där de visade bilder på ett Romerskt bad. Det liksom satte sig på hjärnbalken. Till sist kunde inte mitt sinne värja för estetiken i kombination med kost, hälsa och träning, endast 40 minuter från Norrköping.

Nu har vi öppnat vår exklusiva romerska simhall. Här kan ni njuta av en skön simtur i vår stora varma simbassäng och  slappna av i den Romerska varma källan.  Uppleva saltets välgörande inverkan på kroppen i vår unika saltbastu..  Träna i nya gymmet och slumra till i våra sköna vilsängar”.

Att 2 nätter inklusive 2 behandlingar gick på 6400 kronor gick att förtränga genom att anamma: ”det är jag värd”, vilket jag i för sig är, men ändå. Kalaset bokades i mitten av februari.

Mitt 4 veckors schema på NP-center har en vecka vars upplägg ger mig möjligheten att ta ledigt fredagar var fjärde vecka. Det innebär att det frigörs en sammanhängande period på 4½ dagar från onsdag till söndag. Dem klockrena luckan har jag sett till öppna ordentligt. 2018 bokade jag upp halva det året på det viset, i år ansökt semesterdagar i ytterst god tid: februari till maj och september till december. Detta var portalen till detta spa-äventyr.

Hälsodag 1

Superutvilad inledde jag processen med att packa inför Mantorp i symbios med Spotify listan: Top of the class pop. Förutom detta såg att näst senaste avsnittet av Star Trek Discovery och Jägarna.

Prick klockan 14.07 vred jag om  tändningsnyckeln, som sällskap hade jag på världens bästa aor-pomp album: Fortune – Fortune (1985). Anlände till Mantorp och ett av deras ögonstenar: Himmelsby gårdshotell lite innan klockan 14.47 . Det var den tiden som man som gäst kunde komma tidigast.

Incheckningen var en orgie utav pure service. Under det mötet fick jag nyckelkortet till mitt rum. Det minst sagt klaustrofobiska rummet var en enkel match att acklimatisera sig i. Jag bytte om till det jag blivit tilldelad mig: badrock och tofflor. Mitt rum låg illavarslande inte  huvudbyggnaden, utan ironiskt nog, cirka 100 meter därifrån, i Storstugan.

 

Det kändes lite udda att likt någon sektmedlem tassa sig över grovkorniga småstenar för att nå min destination. Personalen sa att på Himmelsby äter man alla måltider i just den munderingen, om man vill.

Dock var det få i restaurangen som hörsammat det idealet. Jag var den enda under gourmé fikat som var klädd så, de andra hade fredags-klätt-upp-sig. Jag intog kvickt första bästa lediga hörn.

Försynt, men inte osynlig, även om jag önskade det, ställe jag mig i fikakön. Borden dignade av hembakade muffins med äppelfrosting, toscatårta, chokladbollar, bärpannacotta, fruktsallad, våfflor, donuts, men även ”nyttigheter” som hawthorns-smoothies och hembakat bröd med ärtsmör.

Hur jag som sockermissbrukare skulle klara mig ur detta var en gåta. En förebyggande strategi var helt sonika att skippa skiten. Den ändrades snar till, ”jag har ju betalt för det, en kopp kaffe kan jag väl ta”.

Det där med kaffet fick jag rätt på, det andra blev för frestande att avstå från helt enkelt. För att slippa gå och stå i kön flera gånger körde jag en LEAN, för att ta det jag skulle ta… på en tallrik. Teoretiskt sett djävulskt bra, praktiskt sett ett praktfiasko.

Pannacottaglaset välte i slowmotien över hawthorns-smoothies, som i sin tur välte dels på golvet så det blev glanshalt, dels på min badrock som mer liknande något ur en ungersk porrfilm. En av personalen tyckte synd om mig, hämtade en ny rock, torkade upp allt på golvet, klockren service.

Ett kilo tyngre gjorde jag en kort husesyn över anläggningen i min vita badrock med matchande kritvita tofflor. Jag inledde vistelsen med 40 minuters infraröd bastu. Den låg i den äldre spabyggnaden, med ett turkiskt bad, en stor bubbelpool och en hälsobar där man kunde dricka juicer, vatten och frukt.

Invid den fanns den genomskinliga IR-bastun. Den var otroligt nog mindre än mitt rum, med plats för högst 3 personer. Då den var tom passade jag på att inta tingesten, Det var mitt första besök i en sådan. Enligt skylten skulle hälsovinsterna vara sanslösa. Gradantalet pendlade mellan 39 – 40 grader, vilket så det skulle vara.

Det som är bra med infraröd bastu och vanlig bastu är att svettningen som utsöndras blir  en naturligt detoxmetod. När vi svettas rensas kroppen från ackumulerade kemikalier  eller gifter ut genom våra porer och ut ur vår kropp. Detta är den i särklass snabbaste sättet att bli av med gifter ur kroppen.

Svettbehandling har länge använts av spakliniker och terapeuter för att hjälpa kroppen från skadliga gifter. En infraröd bastu tar denna utrensning ett steg längre och förbättrar kroppens förmåga att svettas.  Svettning är en av endast fyra möjligheter kroppen har vid eliminering av olika toxiner. De andra tre elimineringskanalerna är via tarmtömning, vår andning och urinering.

Det var en behaglig upplevelse; 40 minuter rekommenderas, ett råd jag följde som förstagångsbesökare. Efter denna kroppsliga detox vandrade jag bort till den stora bubbelpoolen som för tillfället var ledig. Den ena sidan hade en stråle som mer kunde liknas vid en bred vattenkanon. För mig blev det som en kraftig vattenmassage på alla punkter av ryggen; oerhört välgörande, under de cirka 30 minuter jag var i.

Jag förflyttade mig från äldre delen, till den nybyggda delen som stod klar i början av 2019. Jag duschade på herrarnas; här hade det inte sparats på kapital precis. Duscharna och toaletten var väldigt lyxigt utformade. Las Vegas  känslan utvidgades när jag trädde in i the masterroom: den romerska simhallen – wow.

Hallen var inte överfylld av gäster, vilket var befriande, då fanns det gott av platser att kunna välja mellan. Jag slog mig ner på en av deras inbjudande tillika sköna vilsängar. Gjorde mig hemmastadd genom att lägga ut de 5 böckerna jag hade med mig; mobilen la jag ännu längre bort. Tanken var att använda den så litet som möjligt, för att istället läsa böcker som jag inte kommit igång med ännu, samt pitcha idéer till en bok som jag lovat mig själv publicera inom två års tid.

I detta kravlösa och halvt meditativa sinnestillstånd saknades något. Öl ville jag undvika, kaffe fanns inte, men kallt vatten vore lösningen på att ha något att sippa på. Det fanns ett utrymme för just sådana saker, längst bort i rummet. Mitt fokus låg på kallt vatten, men inte maskinen som serverade vattnet. Att jag sträckte fram fingrarna för att känna hur kallt vattnet egentligen var, var en överilad trög tanke. Vattnet var skållhett, trots det tog det några sekunder innan jag kunde greppa att jag blivit brännskadad.

2½ fingrar var röda som kräftstjärtar. Jag hittad till sist kranen för kallt vatten. Tanken slog mig inte att ljummet vatten var att föredra, framför iskallt. Den närmaste timmen fyllde jag på glaset med kallt vatten och höll de drabbade fingrarna i det. De sved en stor del av kvällen, både fysiskt, men även psykiskt, för min dumhet.

Med fingret inborrat längst ner i det genomskinliga glaset i det kalla vattnen stegade jag in i en annan del av det nybyggda romarbadet: saltbastun. Den estetiska utformningen med äkta salttegelstenar var sensationell; för ett tag förträngdes smärtan. Inspirationen kom från sydeuropeiska kurorter som Bagni i Lucca, där saltgrottor/gruvor var en stor del av den ursprungliga spaanläggningar för de välbärgade. De upplevde att aldrig drabbades av virussjukdomar, astma eller andra luftvägsbesvär.

Här är några påstående som salt ska ha på människan. Saltet är ett naturligt ämne som har läkande och hälsosamma effekter.  Saltet dödar bakterier samt svampar och stimulerar immunsystemet. Vid förkylning minskar saltbehandlingen svullnad i slemhinnorna. Snuva och hosta blir bättre eller försvinner helt. Vid besvär av astma har läkarna konstaterat att saltrumsbehandling har lindrande och positiva effekter. Astmatiker får lättare att hosta upp slem och andningsbesvären kan minska.

Saltterapi stimulerar luftvägarnas försvarsmekanismer och har en antiinflammatorisk verkan. Saltbehandling är även bra vid psoriasis samt hudeksem. Dessutom I: är det en fantastisk relaxupplevelse. Dessutom II: vilka vetenskapliga dessa påstående vilar på vet jag inte, eftersom det är Himmelsby information som förmedlat informationen.

Efter jag duschat och bytt om från sektutstyrseln till kläder med attityd stegade jag in till deras fina restaurangdel. Jag blev tilldelad en tvåbordssittplats.  Förrätten bestod av gårdens kronärtskockssoppa, krispiga kronärtskockchips, inlagd jordärtskocka & ostkräm av lagrad hårdost. Kronärtskocka var för mig inget jag till vardags vräker i mig precis. Detta till tros blev helheten en ytterst angenäm överraskning.

Till detta tog jag två 0.4 liters öl. Varmrätten bestod av well done flankstek från svensk gård, potatis-och tryffelpuré, rostad kalv sky, sotad morot, friterad persilja & syrad gul morot. Även detta var en form av smaksensation.

Efterrätten var i paritet med de två övriga recepten: syrlig äppelkompott, knäckig havre med kardemumma, äppelmustgelé, vispad vaniljsmetana & mjuk kanelmaräng.

Under middagstimmen där jag satt i min självvalda ensamhet öppnade sig sinnet för två frågeställningar. Den ena rörde hur mycket man som ensamgäst tittar på typ alla  inredningsdetaljer. Varenda millimeter utav den vackra kristallglaslampan synades utförligt. Egentligen rörde det mig inte nämnvärt att sitta ensam, men visst är det lite speciell att inte ha någon att samspråka och umgås med, när alla andra i lokalen tillhörde olika sällskap.

Den andra reflektionen rörde matvolymerna. Hade jag haft en hamster så hade även den fått anorektiska drag av bristen av normalstora portioner. Det gick upp ett ljus för mig varför generellt sett välbeställda människor är smala…de får i sig för lite mat. Av fysiologiska orsaker dök det periodvis upp hägringar av saftiga kebabrullar, och de dansade retfullt någon form av ringdans runt min tomma tallrik.

Väl medveten om att jag druckit alkohol, och att jag var några mil från närmaste kebabhak, fanns det bara en utväg. Restaureringens fräscha focacciabröd toppades med olika röror. Det blev räddaren i nöden.

Efter kvällsmiddagen traskade jag upp till deras konferenslobby, en plats som var öde, förutom en uppstoppad räv. Jag försökte skjuta upp det oundvikliga, att för tidigt inta mitt klaustrofobiska rum, ironiskt nog döpt till Storstugan. Jag slog ihjäl ytterligare en timme där, innan jag begav mig tillbaka till mitt rum. Sociala medier, avlöstes av tv-tittande och lite Kepler läsning.

Hälsodag 2

Vet inte om det var så att väggarna  i det minimala utrymmet försökte angripa mig, eller om all detox gjort mig nojig, men sov dåligt gjorde jag i vilket fall. Sängen var i och för sig skön, men kuddarna höga som små mini Eiffeltorn, täckena heta, så att en kall Sibiriennatt skulle kunna stillas värmemässigt.

Frukosten bjöd på allt från bacon & äggröra, smoothies & färska frukter till nybakade frallor med diverse pålägg samt flingor & müsli med tillbehör. Jag missade inte tillfället att grädda egna våfflor i kombination av två koppar varmt ekologiskt kaffe. Mätt och belåten traskade jag vidare till mitt första av två behandlingar under helgen.

Från klockan 10.00 och 50 minuter framåt befann jag i ett behagligt meditativt rum. Hot Stone massagen utförs med varm olja och heta lavastenar. Värmen från stenarna förstärker och fördjupar massagens förmåga att lösa upp spänningar och minska stress.

Teoretiskt sett lät detta bra, då det var mitt första möte med varma stenarna. Praktiskt var det inte lika bra. Visst, det var behagligt, stämningen och atmosfären på topp, men alla gånger i veckan skulle jag ta massage där händerna används som redskap.

En massörs värsta fiende är konsekvenserna av sitt yrke.  I en studie från Taiwan av Jang et al framkom det att massörer hade en hög risk att drabbas av arbetsrelaterad besvär från muskler och leder. Cirka 71 % av massörerna i studien hade inom en tolvmånadersperiod minst ett besvär från rörelseapparaten. Över 50 % av massörerna fick besvär med tummar och fingrar, 31,7 % av massörer fick skulder besvär, 28,6 % fick besvär från handleder, 23,6 % fick besvär med armarna medan 25,5% fick nackbesvär. Den lägsta prevalensen hos massörerna var 19,3 % och det gällde ryggbesvär.

Det innebär indirekt att verktyg som laser, heta stenar, diskus, bambusticks, ribbstolar, och dylikt är deras verktyg att förlänga sitt massör-yrkesliv; smart och bra för dem. Utifrån ett kundperspektiv, inte lika upphetsande, när jag lagt 895 kronor för 50 minuters behandling. Nu har jag testat heta stenar, men jag kommer aldrig mer att betala för något liknande.

Nästa anhalt blev att testa deras svar på turkiskt bad. Denna variant var inte av det ångiga slaget, utan värmen strömmade istället ur från deras två bastanta marmorerade vilobänkar. Maxvärmen låg runt 40 grader. Efter 30 minuter blev jag tvungen att fråga personal om bastun verkligen fungerade. De förklarade att syftet med bastun var just att den var ångfri, och inte översteg 40 grader.

Det hade ju varit nice med ett uns av svettdroppe. Då jag under dessa tre dagar inte såg någon annan  i bastun, antog att fler gäster upptäckte det inte ägarna upptäckt, att bastun i sig var totalt färglös, och helt utan någon form av aha-upplevelse, trots att utrymmet i sig var estetiskt tilltalande.

Kompassen pekade där i från mot det nybyggda Romerska badet. Saltbastu halvtimmar varvades med behagliga liggningar i deras relaxstolar. Det tog ett tag, men efter tag kom jag in i ett lugnare tempo, ett sådant som välkomnade noggrann läsning av Keplers senaste spänningstingest: Lazarus. Det i symbios med olika varma tesmaker. Gårdagens vattenfadäs löstes på ett smidigt sätt via learning by doing, det vill säga veta vilka kranar som innehöll vad.

Tiden gick ärligt talat lite väl snabbt. Helt plötsligt var det dags för helgbuffén klockan 13.00.  Här kunde man njuta av hemgjord sill, gårdens rökta lax, kallskuren kycklingfilé, potatisgratäng, västerbottensostpaj och en underbar sötvattenpotatissoppa med massor av tillbehör samt en dignande salladsbuffé. Ville man avsluta med något sött så fanns alla chanser till det. Jag serverade mig själv en delikat bär-pannacotta, några smoothies samt blåbärspaj med vaniljsås.

Avsaknaden av rörelse började bli påtaglig efter två himmelska bufféer i tät följd. Innan jag for in i deras nya gym, avverkade jag 40 minuter i deras IR-bastu. Gymmet i sig kändes mint sagt undermålig. Jag fick dysfunktionella vibbar till budgetpalats som ÖB, Rusta, Dollar store och Ullared. Inget förutom hantlarna var standard. Bänkpressen var mer ett ställe att skada sig på, än att träna på. Löpbandet fungerade ändå ok, så det blev 7 kilometer i ett 1o km/h tempo.

Gourméfikat som serverades mellan klockan 15.00 – 17.00 låg som en Londondimma över mitt sockermissbruk. Snålheten utifrån visheten att jag betalat för detta fick sig återigen en törn. Den himmelska fikabuffé med hembakade sockerläckerheter som fick belöningssystemen att gå på högvarv.  Det var ju inte så att jag hade farhågor om vad som komma skulle. Ett tag hade jag  återigen starka funderingar på att helt sonika skippa sockereuforin utifrån att jag generellt  sett har svårt att värja mig mot saker som detta. Det blev en kort sejour i restaurangen ändå.

Efter 30 minuters finsk bastu intog jag min abonnerade plats i det Romerska badet. Efter ett tag nådde jag upp till milstolpen 100 sidor in i Kepler´s Lazarus. Då var det dags att dra sig tillbaka för att byta om till finkläder utifrån sektmunderingen som jag varit ett med under dagen.

Klockan 19.00 blev jag vänligt lotsad till min plats i restaurangen. Himmelsbys. Eminenta köksmästare Jonny Edepil hade komponerat en speciell meny till de som vistades två nätter på hotellet, där syftet var att undvika samma tre rätters som gårdagen bjöd på.

Min rigida magkänsla viskade kvalitetsdevalvering jämfört med gårdagen. Jag passade på ölen, drack bara vatten till maten. Förrätten blev en plocktallrik, där grönsaker samsades med frukt och olika ost-och skinksorter. Varmrätten bestod av en inte well done ryggbiff med rostad potatis och rödbetor med vinsås. Efterrätten beståendes av en…ostbricka slöt matcirkeln denna dag.

Efter maten drog jag direkt till mitt rum, där jag avnjöt några gamla filmhjältars kamp mot Bonnie & Clyde i Netflix-producerade The Highway men. Alltid sevärda Woody Harrelson, Kevin Costner och Cathy Bates var delaktiga i jakten. En film som landade på lite över medel, dock ett bra tidsfördriv innan jag mötte John Blund.

Hälsodag 3

Efter en natt med betydligt mer angenämare sömn, packade jag mitt pick och pack för att checka ut från mitt rum. Det finns en fördel med ett så litet rum. Att lägga ifrån sig saker för att sedan glömma det på rummet var nästintill helt uteslutet. Trots checkout hade jag tillgång till spaet hela dagen, om jag så ville.

Innan dess stod ett kärt återseende på agendan: frukostbuffén. Stel som ett nyvaket lik hämtade jag protein- och kolhydratkällorna till några varma koppar kaffe. Tog mig en funderare varför jag kände mig så seg. Hade jag detoxat ihjäl mig, eller var det sviterna av gårdagens matberg som visade sitt rätta jag?

Bambumassage är en djupgående behandling med varma bambupinnar som mjukar upp stela muskler. Med hjälp av bambupinnarna kommer man djupt in i muskulaturen och får loss spänningar i hela kroppen. Det lät minst lika bra teoretiskt som de varma stenarna, priset var detsamma, 895 kronor för 50 minuter.

Resultaten var lika behagligt som gårdagen, men också lika intetsägande som den. Det var liksom på tok för ”snällt”, dessutom hade de som utförde massagen väldigt lite kunskap om hur kroppen fungerar, skador och hälsa överlag. Deras kompetens tycktes sträcka sig till heta stenar och bambu sticks kunskaper, ingenting mera.

Jag kidnappade återigen ytan i den infraröda bastun, därefter 30 minuters tvättäkta finsk bastubad, vilken följdes av att koppla av i den tempererade poolen. Innan jag for hem så besöktes det romerska badet, där jag i saltbastun läste 50 sidor av spänningsstinna Lazarus.

Lite efter klockan 13.00 var jag tillbaka bakom ratten, 40 minuter senare tillbaka i Norrköping. Kunde återigen konstatera att Fortunes debutplatta från 1985 verkligen är världens allra bästa AOR-pomp platta.

Helhetsintryck

Kommer jag göra om samma hälsoprocess igen, troligtvis inte. Kalaset gick ju ändå på 6400 kronor. Vila och återhämtning, hur blev det med det? Ömsom vin, ömsom vatten skulle jag vilja säga.

Fokus låg på kost och hälsa via behandlingar, bastu och bad. Visst, möjligheten till simning och promenader fanns, även ett halvtaskigt gym. Trots detta saknade jag betydligt bättre förutsättningar för dem som i ännu högre grad vill träna lite mera, än att bli i mina ögon för passiv för sitt egna bästa.

Trenden med att åka på träningsresor har sakta men säkert vuxit sig starkare. Det borde i mitt sätt att se det genomsyrat Himmelsby gårds satsning på ett mer fokuserat sätt.

Maten var sagolikt god, men utifrån lördagens matorgier blev det helt enkelt too much för mig, parallellt aningen kravfyllt. Eftersom det ingick i priset, upplevde jag att det var svårt att skippa bufféerna. Att det mesta var så gott gjorde sitt till att det var svårt att hålla sig till lagom.

Jag fick känslan av att Viktväktarna skulle dyka upp med olika foldrar efter man checkat ut, eller att jätten Andreas från berget skulle äta upp en, efter två dagars matgödning i sann spädgris-uppfödningsanda.

Jag saknade bättre info om joggingrundor och  promenadstråk. Riv nuvarande gym, ersätt spektaklet med ett adekvat och större sådant. Fler och större lounge-ytor där man bara kund sitta och chilla, och som inte låg i själva spat, skulle jag vilja sett mer av.

Mitt klaustrofobiska rum bör bara endast hyras ut till ett reducerat pris, inte som ett fullprisrum.

I vilket fall som helst är det alltid trevligt med nya upplevelser. Deras nybyggda romerska bad med tillhörande saltbastu var helt klockren, en sann fröjd att vistas i. Maten var som jag sagt förut: top notch.

 

Continue Reading »
No Comments

2018 – året som gått

2018 var ett sjusärdeles stekhett år för vänner av melodisk hårdrock i alla dess varianter. Det fullkomligt sprutade ut kvalite från alla de håll och kanter. Att svenska grupper varit så totaldominanta har aldrig hänt under denna listans 7-åriga historia. 16 av 28 plattor är otroligt nog svenska, hur är det ens möjligt? Det bor ju bara 10 miljoner i detta land!

Känner mig lyckligt lottad att jag lagt ner Sisyfos-shoppandet av CD, ett dysfunktionellt beteende som utifrån mängden av bra musik 2018 skulle spräckt alla ekonomiska ramar och indirekt devalverat kommande San Sebastien resan till ett Vandrarhem i Finspång.

Det finns några adekvata ställen där jag får information, inspiration om genrerna i sig. Mötesplatser av likasinnade för kärlek till musiken: Sweden Rock Magazine, Powerplay magazine, Rocknytt, Rock Report, Melodic Net, Den melodiösa bloggen, Melodic Rock, Heavy Paradise,

Underverket Frontiers

Samma visa år in och år ut, likt ett Schweiziskt kvalitetsurverk. Bra melodiskt hårdrock, utan att Frontiers records har fyra fingrar i a.o.r-syltburken, är numera  helt otänkbart.

De utvecklar nya musikkonstellationer genom att hybridisera adekvata låtskrivare med nya som gamla artister. Synergieffekterna utav dessa brygder är osannolika, utifrån denna relativt smala genre, dels hålls den vid liv, dels fortsätter den att utvecklas – tack igen.

Det finns dock fler trotjänare som levererar bra melodiös hårdrock och AOR som exempelvis: Escape music, AOR Blvd records, Rock Candy med flera, dessa eldsjälar får inte misskrediteras.

Alla årets album släpp från Frontiers. De med fest text är de som tagit in sig på denna eminenta lista. De som är kursiverade är av Nordisk karaktär.

Rick Springfield, Ammunition, Lione – Conti, Labyrinth,  Mike Lepond´s Silent assasins, Dukes of the orient, 

Revertigo, No hot ashes, Bullet boys, W.E.T, Kip Winger, FM, Perfect plan, Stryper,  Issa, Lords of the black,

Vega, Jazzy Pearl, Refugee, Sunstorm, Amanda Sommerville´s Trillium, TNT, Cliff Magness, Graham Bonnet Band, 

King Company, Airrace, 3:2, Enuff Z´Nuff, Primal Fear, Uriah Heep, Treat, Snakes in paradise, Groundbreaker,

Seventh Wonder, Nazareth, Impllitteri, Creye, Crazy Lixx, City of thieves, Ten, Stephen Pearcy, Nordic Union, Holter,

James Christian, Animal drive, Two of a kindDestinia,  State of Salazar, Doomsday Outlaw, Magic Dance, Johnny Giolli,

Devil´s hand, Coreleoni, Geoli – Castronovo, Red Dragon Cartel, Dream Child, Praying Mantis,  Shiraz Lane.

”Whats´s in the water in Sweden?”

Epitetet, Whats in the water, är numera en klyschig frågeställning som utländsk media ställer sig, vem vet? I vilket fall som helst fortsätter Sverige framavla kvalitet i alla gitarrdistade genrer, med få undantag.

Utifrån årets lista är är det fler svenska band än någonsin, vilket inte säger lite, som sagt vi är ju bara 10 miljoner människor. Hur kan det komma sig att detta sker? Vilka eklektiska framgångsfaktorer har blandats till detta?

Whats in the water II;  i Örnsköldsvik;  Kenta  Hilli (Perfect plan) och Janne Hilli (Days of Jupiter)?  Till råga på allt är de släkt. Gener eller månne vattnet i sig, vilka naturkrafter döljer i den staden.  Här följer några ingredienser till denna lyckosamma brygg som numera är en informell musikinstitution.

  • Det nordiska klimatet: mycket kyla, nederbörd och gråmulet. Utifrån att uteserveringarna lyser med sin frånvaro, måste vi göra andra saker än att fika och umgås ihjäl oss. Kreativitets möjlighets framgångsfaktor att vårda och hålla på med att exempelvis skapa musik.
  • De kommunala musikskolorna -en klassiker, en grogrund i kombination med nya friskolor som exempelvis Rytmus musikgymnasium.
  • Vi får lära oss engelska sedan barnsben parallellt med att svenskan i sig ligger nära engelskan utifrån att undvika accenterier typ amerikaner/tyskar som ska börja prata accentfri svenska, det slipper vi helt enkelt.
  • De som fått blodad tand på musikskolan har nästintill gratisreplokaler på fritidsgårdar eller typ Studieförbund. Det är inte för intet som vi kan åtnjuta nästintill kostnadsfri utbildning i konsten hur man skapar och producerar samt ett ställe att vara på, just för att vi  världens mest föreningstätaste land.
  • Melodifestivalen har alltid varit gigantiskt i Sverige, och är så fortfarande. Melodierna har hamnat i fokus vare sig vill eller inte. Låtskrivare har hamnat där vare sig de egentligen vill eller inte, om de i grunden är hårdrockare eller inte.
  • Vi är exceptionellt duktiga på att ”låna” från andra artister, grupper eller genrer, för att senare stöpa om eller uppdatera ficktjuverierna till någon eget, och i många fall unikt.
  • ABBA som dessutom fick sitt genom brott 1974 i just Melodifestivalen satte ribban högt hur viktig en riktigt bra refräng är, därefter följde Secret Service, Roxette, Ace of Base, Max Martin, Shellback, Swedish house maffia, Avicii och så vidare och så vidare.
  • Den melodiösa hårdrocksvågen som svepte över världen på 80- talet fick fotfäste i Skandinavien, men släppte aldrig riktigt greppet i det kyliga Norden. Det skapade en positiv kultur för genren i sig precis som att vi är bra i hockey typ. Många band från tiden spelar fortfarande typ Europe, Treat, Alien.
  • Melodifestivalen igen. Trots hatkärlek bland befolkningen tror jag att den melodiösa hårdrocken inte varit så informellt stor som den är utan medverkan H.E.A.T, The Poodles, Eclipse, Dynazty med flera. Ungdomarna har fått upp ögonen att sådan musik faktiskt existerar.
  • Synergieffekterna av många kända band/musiker är att de oftast skapar sina egna studios i Sverige, nära sina familj. Det medför att band från andra länder kommer till Sverige, och inte tvärtom. Det medför att studion i sig fungerar som nav där nya förmågor introduceras och fortplantar in sig i den melodiösa hårdrocken.
  • Det Socialdemokratiska långa väldet från 1932 -1976 har förutom det svenska Folkhemmet/ Socialdemokratiska välfärdsstaten, också velat tagit på sig ett globalansvar att hjälpa människor i utsatta länder därav namn som Wallenberg, Dag Hammarsköld, Olof Palme med flera. Vi är ett litet land i norra Europa som hittat vår nisch i att vara bäst i klassen när det kommer till demokrati, vare sig det gäller att ta emot människor från andra länder, eller mänskliga rättigheter generellt sett. Det i kombination med att vi per capita har mest föreningar i Världen skapar ett klimat där alla får komma till tals, där alla kan lyckas, typ ett Socialistiskt Amerika, fast mer rättvist.
  • Jag tror elitmentaliteten:  ”att vara bäst i klassen” smittat av sig på befolkningen på gott som på ont. I och med att så många svenska grupper och artister kan ståta med superkvalitet, så är det i det fallet en positiv sak av samma mynt.
  • Det eklektiska utbudet av duktiga musiker, producenter, studios, körsångare, mängden band, olika hårdrocksgenrer skapar hybrider av hybrider ,någon som indirekt genererar till en självgående kultur som hela tiden reproduceras.

Här nedan följer ett urval av svenska grupper som släppt musik under 2018

Nordic Union

Outshine, Thundermother, Revertigo, Treat, W.E.T, Grand Design,  Jaded Heart (Swe/Germ), Free from sin, 

Ammouri, Therion, Thobbe Englund, Structural disorder, Svartanatt, Cult the fox, Aerodyne, Alastor, Carriage, 

Hypnos, Senior management, Alicate, Engel, Nordic Union (Swe/Denm), Carptree, Johan Darius, Shout, Greenleaf.

Treat

Perfect plan, We sell the dead,  Johan Kihlberg´s Impera, Ammunition (Swe/Norw), Vojd, Avatar, Mother misery. 

Soul Excahange, Hexed,  Tad Morose, Spiders, Captain black beard, Oblivious, Odcult, Ardbeggar, QFT, The Palth,

Ryan Roxie, Hardcore Superstars, The sea within, Von Baltzer, Graveyard, Instant Clarity, Peter Jöback.

Perfect plan

The cruel intentions, The ink river, Bodinrocker, Black Paisly, Snakes in paradise, Freak kitchen, Dead Express, 

Volster,  Eleine, Denied, Lechery, P.A.L, Rexoria, Letters from the colony, Roadhouse diet, Mustasch, 

Maverick, Madhatter,  My lost whisper,  Bullet,  Heartwind,  Reach, Universe infinity, Greybeards, Ghost, 

Heartwind

Nils Patrik Johansson,  Svvamp,  Big kizz, Black cyclone, Cryonic temple,  Lipz,  Starman, Groundbreaker, Taste,

Manimal, Second sun, Creye, Dynazty, Hank Erix, Kenny Leckremo´s spectre, Osukaru, Seventh Wonder,  Salva.

The Swedish funk conection, Deville, Amaranthe, Seventh Dimension, Prins svart, Normandie, Electric Boys, 

Seventh dimension,  Domkraft, Veonity, Nekromant, Thomas Silver. 

Days  of jupiter

Beyond the katakomb, Iron lamb, The Heard, Hypnos,  Follow the Cipher, Hazemaze, Stoneface, Snowy Shaw. 

Secret society,  Peo, The Night Flight orchestra,  Peter H Nilsson, Black rose,  Source, Care of night, Saffire.

Palace, Spiral skies, State of Salazar, Rikard Sjobloms gungfly, Roine Stolt´s the Flower king, Mia Klose.

The Six foot six project, Electric earth, Riot Horse (Swe/Den).

R.I.P The Poodles

Bandet släppte 7 stycken kvalitetsstinna studioalbum mellan 2006 – 2018. De avslutade värdigt genom att sluta cirkeln precis som de inledde sin karriär genom att spela in Prisma, en platta bestående av tolkningar av andra artisters och gruppers låtar.

För mig har The Poddles hamnat strax under musikgudar som Treat och Pretty Maids. De gemensamma nämnarna har varit hög lägsta nivå, varierat material, snygga sticks, och nya grepp det vill säga flerdimensionell melodiös hårdrock. Ni kommer att vara saknade.

We want to take the opportunity to announce the end of The Poodles journey together as a band, and what an amazing experience it has been! Over the last 12 years we have travelled the roads together, created beautiful music, faught, laughed, loved, and dreamed! Alas, every ship must find a port e no matter how great the journey!

”We have cherished every moment and every encounter along the way. We want to thank the many people who helped and collaborated with us, some only briefly, others for longer periods of time; all in the service of rock! You know who you are!Also a very special THANK YOU to our fantastic fans and audiences for following us on the road, appreciating our music and for supporting us in every way! Without you, nothing of this would have been possible, we wish you all the very best!!!”Now, the future is yet to be written and we hope to see you soon, somehow, somewhere!Salute and Farewell for now! 

Frontiers rock Festival in Sweden

17.30: Doors
17.45-18.15: Creye
18.35-19.05: State Of Salazar
19.25-19.55: One Desire
20.15-21.00: Crazy Lixx
21.20-22.05: The Dark Element
22.25-23.40: Eclipse

Jag var där med musikintresserade kompisen Jonas Gustavsson. Vårt bekväma transportmedel var 1.5 timme resa med tåg. Vi bodde hos en kompis till Jonas på Södermalm. Bakom festivalen

Klubben i sig går väl inte till historiens som de 15 coolaste precis. Under kvällen samspråkade jag kort men intensivt med  av genrens allra största förespråkare: Dr AOR, någon annan kände jag inte där. Bakom evenemanget stod förutom Frontiers även Suzan Kverh samt Triffid & Danger som styrde upp det hela på ett ut,ärkt sätt.

Vallfärdade är fel ord, men människor från hela Europa, Sydamerika och USA fanns med bland publiken. De med Eclipse T-shirts var i klar majoritet.

För min del var det One Desiree som vann mitt hjärta genom bra, varierat låtmaterial och bra framträdande. Crazy Lixx fick också en stor guldstjärna. Jag har aldrig varit ett fan av de, ibland känts som ett coverband, men här dominerade de scenen.

The Dark element visade var skåpet skulle stå. Eftersom ljudet var så sanslöst bra, höjdes även musiken några snäpp. Anette Olzon upplevde jag som både avslappnad, euforisk med bra scennärvaro.

Eclipse gjorde vad de skulle. De levererade hits på hits i samklang med ett sjusärdeles bombastiskt ljud. Ett bra ljud var förövrigt det som var grogrunden till ett härligt evenemang, där det mesta var riktigt bra.

En CD-epok gick i graven

I oktober förra året bestämde jag mig för att sluta köpa någon form av fysisk musiklagring. Jag hade sedan barnsben samlat på vinyl och fick väl ihop cirka 1500 stycken sådana innan jag började köpa cd-skivor runt 1990. Den dyra trenden höll i sig till 2017. Från och med 2018 är det bara Spotify som gäller.

Hur många cd som samlade damm ha jag faktiskt inte vågat räkna på. 6 fyllda svarta Billyhyllor skvallrade om att det var betydligt fler än 1000 stycken. Jag köpte nog cd för cirka 25 000 kronor om året. Jag var storkund hos Ginza, ett köpbeteende som eskalerade för varje år som gick.

Spotify listor är användarvänliga, miljövänliga och omedelbara. Det är schizofrent lätt att dela musiken hos typ vem som helst. Dock är de opersonliga, och anonymiserar på ett sätt hela grejen med att lyssna på musik, vare sig det var vinyl eller CD.

Lite Kuriosa

När den första cd-skivan för 35 år sedan lämnade Philips fabrik i tyska Hannover hade utvecklingen av skivan pågått i flera år.Under utvecklingens gång började Philips samarbeta med Sony, vilket medförde vissa avgörande förändringar av cd-skivans design.

1. Storleken

Philips prototyp för cd-skivan hade en diameter på 11,5 centimeter och rymde en timmes musik. Sony vill dock ha en längre speltid och därför får det plats 73 minuter på en cd-skiva. Samtidigt krävde Sony att skivan skulle passa i en japansk skjortficka, som är tolv centimeter bred. Därför blev cd-skivorna tolv centimeter i diameter.

2. Hålets storlek

Philips fick bestämma hur stort hålet i mitten skulle vara och det slutade med att det blev precis lika stort som ett dåtida holländsk tiocentsmynt, som på flamländska kallas för en dubbeltje.

3. Världens första cd-spelare

Sony lanserade den 1 oktober 1982 världens första cd-spelare – CDP-101. En månad senare släppte Philips sin motsvarighet – CD100.

4. ABBA var först

Kort efter lanseringen av cd-spelarna kom de första cd-skivorna med musik och det första albumet som trycktes på cd var ABBA:s The Visitors, som året innan hade släppts på vinyl.

5. Streaming dödade cd:n

Till dags datum har det sålts över 2,5 miljarder cd-skivor, men numera har cd-skivan avlösts av strömmande musik. I dag utgör strömningstjänsterna för 85 procent av musikmarknaden i Sverige. (lånat från PC tidningen)

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga”It´s a killer, no filler”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen?.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows och Age of reflections sångare är två utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

Årets bästa kategorilösa platta

Peter Jöback – Humanology

Jim Jidhead, Göran Edman, Rick Atzi,  Tommy Karevik, Mikael Erlandsson, men många glömmer bort Peter Jöback. Visst, hur aor är de mannen vanligtvis? I och med hans nyaste alster har han dels lagt till med tyngd, dels sjunger på engelska, finns det embryon till genren.

Killen är ett geni, kalla det 60-tals- aor eller blås-aor, det är lika mycket aor som andra grupper vilka kategoriseras i high-teach-aor för exempel. Inte ett dåligt spår, en produktion med tyngd, variation samt en gudabenådad röst. Humanology är en genreöverskridande gryta som puttrar av gospel, 60- och 70-tal, pop, disco, soul, name it. Det gör ont i kroppen utav all kvalitet.

2018 års bästa album

1. Treat – Tunguska

När det gäller Treat såväl som Pretty Maids finns det en risk för partiskhet i mitt fall. Jag försöker att vara så ärlig mot mig själv utifrån hur bra deras senaste alster egentligen är. En gemensam nämnare för att ovannämnda band är att de funnits bland mina topp-5 sedan den inledde sina karriärer, vilka är tämligen lika.

Varierade låtar, kontrasterar mjukt med tufft,  hög lägsta nivå, sköna arrangemang, oväntade sticks och poprefränger. En annan gemensam nämnare är ett båda bandet haft ett uppehåll. Båda banden återfinns på Frontiers records, samt att de lyckts leverera 3 kanonplattor i rad, något bara Accept lyckats ståta med.

Robban Ernlund har en mycket distinkt och ren röst,  som numera låter bättre än någonsin, trots att jag ibland blir lite tvekande i jämförelse med klassiska röster som Jim Jidhed, Fergie Frederiksen eller varför inte Kent Hilli  (Perfect plan). Dock är det något med hans röst som just dessa herrar saknar, vad det är det vet jag inte, men något är det, kanske genuinitet?

Bandet har sedan singeldebuten radat upp melodiösa hårdrockhits, detta album är verkligen inget undantag. Varför kommer denna platta före de andra, när det finns så schizofrent mycket bra plattor på listan?

Anders Wikström låtskrivarmagi får mig subtilt att inte tröttna på låtarna. Det liksom finns en dimension till på deras musik. Detta popmusiklager har jag svårt att analysera, men vissa band kan häva ur sig kvalitet, utan att upprepa sig, vissa inte, dock få förunnat, Treat tillhör definitivt top of the class.

2. The Struts – Young and dangerous

Herrejesus, eklektisk rockpop på steroider, på ett bra melodiskt sätt. Ett poprockigare The Night flight orchestra utspädd med lite Vega? Vackert, stulet, energiskt, medryckande och übervarierat; jag blir gråtmild.

Jag blir helt enkelt glad av musiken, vilket inte alltid är fallet i mollorgierna. Så sanslöst splittrat, men ändå homogent, fantastiskt. Deras inspiratörer härstammar från ikoniska grupper som Queen, Sweet, och framförallt Slade det vill säga pure  Classic rock

Om många aor förståsigpåare har med Steve Perrys sömnmusik ser jag ingen anledning att inte ta med denna otraditionella platta. Mina favoriter är  många, men måste jag välja så får det bli: ”Body talks”, In love with a camera”, ”Bulletproof baby”, Fire part 1″, ”Somebody new”, ”Tatler Magazine”, ”I do it so well” och ”Ashes part 2″,  vilket otroligt nog nästan hela plattan.

3. Days of jupiter – panoptical 

Okristligt underskattade, ett epitet som stämmer bra in på ett av mina nyare husgudar: Days of jupiterPanoptical är deras fjärde i ordningen. De är crossoverband, precis som Stone Sour, Six: A.M, Three days grace,  Shinedown och Halestorm.

Monumental amerikansk radiorock i kombination med klassisk hårdrock av bästa märke. Det sylvassa låtmaterialet, de medryckande refrängerna och de tunga riffen är precis som på deras förra platta och debutalbumet – världsklass.

Förutom sista låten är alla låtar karvade i kvalitet. Den första hälften är starkare än den andra. De låtar som höjer sig över mängden är ”Swallow”, ”We all die young”, ”I am fuel”, ”Why”, ”The end will begin again” och ”Edge of everything”.

Janne Hilli kraftfulla stämma är överjordiskt passande till bandets musik. När jag hör denna maestro på sång kommer jag alltid att tänka på Evergreys frontman Tom Englund. De har melankoli i sina röster så det räcker och blir över mycket, svärta och smärta. Det kan inte vara någon tillfälle att såväl Perfect Plan som Days of jupiter båda kommer från Örnsköldsvik, och båda sångarna heter Hilli i efternamn, de är nämligen bröder.

Vissa har bara känslan att skapa variationer i ovariation, utan att det känns som upprepningar i kombination att refrängerna är superstarka generellt sett. Pretty Maids och Treat tillhör den kategorin precis som Days oj jupiter. Dock är väl just variationsnivån inte lika stark som nämnda grupper, en akilleshäl om man ska vara lite petig.

Kvalitet är inte alltid framgångsfaktorn – tyvärr. Sveriges svar på Shinedown, de har potentialen att bli ett världsnamn, hoppas de har timingen och turen också. Vilket album:))

4. Kissin Dynamite – Ecstasy

Oj, för mig årets största överraskning utifrån att jag dissat deras första två album dels på grund av stil, dels på grund av kvalitet. Deras förra platta samt deras nya föll medveten under min bandradar.

En låt är ingen, två en lyckoträff, men när topplåtarna radar upp sig så som de gör på denna platta är det bara att konstatera att bandet utvecklats i minst sagt rätt riktning.

De chockerande klockrena hitsen är sådana andra band skulle böna och be om: ”I´ve got the fire”, ”You´re not alone”, ”Superhuman”,  ”Waging war”, ”Placebo” och ”Breaking the silence”.

5. The night flight orchestra – Sometimes the world ain´t enough

Varför är det så lätt för vissa och svårare för andra grupper. Trots att det vimlar av aor grupper är det få som lyckas med att inte reproducera sig för mycket, förnya sig, men inte för mycket, men framförallt skapa magi i sina låtar.

Det är ju lite ödets ironi att The Night flight orchestra vars medlemmar kommer från growlkulturer som Soilwork och Arch Enemy ska stå för konststycket att gå i bräschen för aor musiken i världen. Förra plattan hamnade på min lista 2017 bästa plattor på plats, definitivt en av förra årets överraskningar.

Det har knappt ett år, så släpper man en skiva som i mina ögon är jämnare och bättre än sin föregångare, sanslöst. Antingen är detta deras Magnum opus det vill säga nästa platta blir sämre, eller är de på väg att bli kungar i sitt eget rike.

Att välja favoritlåtar från albumet är en knepig historia då spännvidden på materialet känns genant varierat. ”Sometimes the world ain´t enough”, ”Lovers in the rain”, ”Can´t be that bad” och ”Barcelona” är i mitt tycke de jag gillar allra bäst.

6. Nordic Union - Second coming

Inte en dålig låt på plattan, ytterligare ett bevis utav Mr Mårtenssons hög lägsta nivå. Det är ingen hemlighet att jag dyrkat Pretty Maids sedan jag först hördes deras mini-lp 1983. Vilket gör denna konstellation till något som Gudarna själva gett de som dyrkar melodiös hårdrock.

Deras debutplatta var en halvjämn historia, där första delen av plattan var magisk, den andra inte lika magisk. I min mening är uppföljaren mjukare än debutalbumet troligtvis en direkt order från huvudkontoret, mer W.E.T, mindre Eclipse.

Inte mig emot, resultaten är i vissa stunder ogripbart. Inleder en grupp sitt album med ”My fear and my faith”, ”Because us”, ”It burns” och ”Walk me through the fire” är det bara att abdikera. Därutöver sticker ”Breathtaking””Outrun you” , ”Die togheter” och ”The best thing I never had”. Helheten slår  lite oväntat W.E.T på fingrarna denna gång.

7. Graham Bonnet band – Meanwhile, back in the garage

Graham Bonnet har en lång karriär bakom sig, han har sjungit med bland annat Rainbow, Michael Schenker Group, Alcatrazz och Impelitteri. Detta album innehåller tretton helt nya låtar, inspelade tillsammans med bandet som turnerat världen runt tillsammans med Bonnet. Soundet och låtmaterialet pendlar mellan hans tidiga grupper.

Utifrån 2016 års platta The Book som överraskade mig stort, fanns alla förutsättningar för något magiskt. Dessa infriades med råge, resultatet blev lysande, trots att spännvidden pendlar mellan neo-classic, aor, melodiös hårdrock och classic rock.

För mig är han en sångare som inte kommer in på en topp 50 på grund av att han periodvis skriksjunger för mycket. Dock är mannen, fyllda 70 år, helt klockren på denna platta.

Känsliga, kontroversiella, provocerande ämnen som Amerikas vapenlagar, pedofili, sekter och rasism, istället för klyschiga kärleksteman; kan bara buga över det initiativet. Det måste vara befriande att sjunga om sådant som berör en, istället för drakar och demoner, ungdomskärlekar och droger.

Mina favoriter är många: ”Meanwhile back in the garage”, ”The hotel”, ”Long island tea”, ”The house”, ”Sea of treas”, ”Man on the corner”, ”America…where have ou gone” och ”Past lives”.

8. W.E.T   - Earthrage

W.E.T består av Robert Säll (”W” från Work of Art), Erik Mårtensson (”E” från Eclipse) och Jeff Scott Soto (”T” från Talisman) de kompletteras av Magnus Henriksson (Eclipse) och Robban Bäck (Mustasch).

Deras två tidigare plattor är forever inskrivet i aor- historien som sentida aor- klassics. Deras tredje alster lever i viss mån upp till de minst sagt uppskruvade förväntningarna. Dock börjar det bli ett mer kalkylerat och i viss mån förutsägbar formel

Det kanske inte är så underlig då Erik Mårtensson minst sagt många järn i eld, arbetsnarkomanernas okrönte konung månne? Ammuntion, Nordic Union och så detta underverk. Har man tillgång till Jeff Scott Soto så är det bara att abdikera och gratulera de inblandade, för mig en forever topp-5 sångare.

Trots att jag föredrar  Rise up från 2013 så är det fortfarande aor i den högre skolan. Plattan inleds med den bästa låten: ”Watch the fire”, inte långt efter kommer ”Burn”. I kölvattnet av dessa juveler följer ”Kings of the thunder road”, ”Urgent”, ”Dangerous” och ”Calling out your name”.

9. Heartwind – Higher and higher

I efterdyningarna av Treat och Europe i början av 80-talet inspirerades andra band att spela melodiös hårdrock. De kom i mängder, varenda fritidsgård översköljdes av pudelfriserade ungdomar. Långt ifrån allt var bra, men guldkornen var många.

Heartwinds debutalbum får jag flashbackvibbar på band som tidiga Treat, Madison, Talisman, Dalton och Red Baron. Bästa låten är aoriga: ”Don´t be that girl” tillika en av årets bästa låtar. Andra guldkorn som skuggar är: ”Higher and higher”, ”Cry out of space”, ”Through the light”, ”Ready for the moonlight”" och ”Too late for roses”.

Bandet består av: Gitarr Göran Engvall (ex-Hitworks), keyboard Mikael Rosengren (Constancia, Token, Scudiero). Sångaren Germán Pascual (Narnia, Essence of Sorrow) sjunger gudomligt, men det är amasonerna Nina Söderquist (Björn Skifs, Champions of Rock), och Tåve Wanning  (Adrenaline Rush) som stjäl showen periodvis.

10. Johan Kihlberg´s Impera – Age of discovery

Oh my God, en av listans absoluta överraskningar. I och med låtarna ”Just a conversation” och ”Why does she care” har gruppen frambringat två av 2000-talets bästa aor-låtar. Det är liksom inget som bara skapas, utan alla stjärnorna måste stå på rad. Därefter följer några andra riktigt bra låtar såsom:

De tre plattorna med bara Impera har inte passat mig så bra; ösig blues-melodisk hårdrock. Trots musikerkompetensen med tanke på att både Matti Alfonzetti (sång) och Tommy Denander (gitarr) ingick i denna kvartett så blev i mina öron det mesta slätstruket och dessvärre djävulskt tråkigt.

På de tre första plattorna skrev Johan Kihberg det mesta av materialet. Han har tagit steget tillbaka och låtit andra sköta den processen. Spontant var det ett av draget som bidrog till hans bästa platta hittills.

Lars Criss är ett kapitel i sig tillika den andra faktorn till denna fantastiska skiva. Han är mannen bakom ett av mina favoband Lions Share tycks vara rustad med magiska fingrar att skapa låtar utöver det vanliga precis som Mats Wikström i Treat, Pretty Maids.

I och med hans inträde har en melodisk ådra smugit sig in där refrängerna och arrangemangen fått blomstra fullt ut. Densamme har producerat bland annat Overland, Niva, Chris Ousey, Radioactive och  Seven.

Förutom de överjordiskt braiga ”Just a conversation” och ”Why does she care” kommer ”Fear””Falling” ”The end of the road” och  ”I am I”. 

Killeruppsättning består av: Johan Kihlberg - Drums/Keyboards; Lars Chriss (Lion’s Share)- Guitars; Mats Vassfjord (220 Volt) Bass; Michael Sadler (Saga). Top class sångarna är:  Michael Sadler (Saga) – Lead & Backing Vocals on 8, Göran Edman (Yngwie Malmsteen, John Norum) – Lead & Backing Vocals on 6, Mick Devine (Seven) – Lead Vocals on 3, 5, 9 – Backing Vocals on 3, 7, 9, bonus track, Nigel Bailey (Bailey) – Lead Vocals on 7, 10, bonus track – Backing Vocals on 5, 10, Nils Patrik Johansson (Lion’s Share, Astral Doors) – Lead & Backing Vocals on 2, 3

11. Perfect plan – All rise

Jesus, vilken röst, var kom den killen ifrån? Kent Hilli frambringar bland det starkaste jag hört någon svensk prestera, i klass med Jim Jidhed.  Var kom bandet ifrån, och och hur fick de ihop spetskompetensen.  Det visar sig att sångaren Kent är bror med Janne Hilli från Days of Jupiter. Den ena en Steve Perry light, den andre en kraftfullare Tom Englund från Evergrey. Är det så att allt kommer i två i Örnsköldsvik, då tänker jag på hockeytvillingarna Sedin?

Lägg till en superb produktion, något som förstärker helheten, dels känns den modern, dels klassisk. Allt känns sanslöst professionellt, faktiskt i paritet med Revolution Saint, Giant  eller faktiskt.

I mina ögon är ”Too late” plattans bästa låt. Tätt följd av ”In and out of love”,”Sto ne cold lover”, ”Never surrender” och ”1985″. Variation är a och o, det har de lyckats med. Dock är rockiga låtar inte riktigt min nisch därav låtar som:  ”What goes around” faller platt till marken.

Jag ser denna platta som en kommande ”aor-classic”, ett epitet få svenska plattor kan titulera sig. Jim Jidhed – Full Circle, Mikel Erlandsson – 4, W.E.T – Rise up och Frederiksen/Denander  – Baptism by fire är några av dem.

12. Dynazty – Firesign

Dynazty har på sina 6 album verkligen gått från klarhet till klarhet. Från halvmedioker sleazee, till tyngre AOR och nu kvalitetsstinn melodiös hårdrock. Rune Molin hittades av bandet på My space 2008, från att trevande letat efter taktpinnen har han nu funnit den och parallellt spurtar.

Gruppen levererar sitt bästa och jämnaste album hittills, en formel som låter precis så som man vill att melodisk hårdrock ska låta. Låtarna är minst sagt trallvänliga, men musiken relativt kraftfull.

Adekvata hits saknas verkligen inte. I mina ögon är ”The Grey”, ”In the arms of a devil” och ”Closing doors” skivan tre allra starkaste lysande juveler. Det kanske blir Dynazty som får bära den svenska flaggan genom att breaka utanför den melodiska hårdrockssfären, inte Eclipse eller Creye.

13. Shinedown – Attention Attention

Det är härligt att kunna legitimera plattor som denna på listan som kanske inte borde finnas där, eftersom Steve Perrys sömnpiller återfinns på liknande listor. Kan det rent ut vara så att denna arenarock mycket väl är applicerbar inom melodiös hårdrock/aor genrerna?

Pålitliga crossover bandet Shinedown lyckas återigen leverera ett jämn och varierat låtmaterial dessutom med intressanta budskap. Att de från album  till album rört sig mot mer kommersiella tongångar där klockrena refränger och sanslösa melodier samsas, är mitt block  bara ett stort plus i kanten.

Shinedown har en schizofren förmåga att bygga upp en härlig inramning på låtarna, vilket mynnar ut i bombastiska refränger. Några bra exempel på det låtsnickeriet återfinns i: ”Black souls”, ”Attention attention”, ”Kill your conscience”, ”Pyro”, ”Monsters”, ”Darkside”, ”Evolve”, och ”The human radio”.

I mitt tycke är detta konceptalbum Attention Attention deras jämnaste hittills. Likt ett magnetiskt tågspår, överlappar de dynamiska låtarna varandra – briljant.

14. Jerome Mazza -  Outlaw son

Kansas? Det visade att Jerome Mazza sjönk på braiga plattan Butterfly  från 2017; med just Steve Walsh. Escape Music såg potentialen och samlade ihop samma gäng, minus Steve Walsh. Vår år egen Tommy Dennander står för produktion. Dessutom samarbetar han med huvudpersonen i fråga: Jerome Mazza i att skapa classic rock av hög kvalitet.

Det vore en lögn att skriva att de inte lyckades. Albumet hat precis allt som Devil´s hand saknade (Mike Slammer/Andrew Freeman). Allt från produktion, till låtmaterial och sång är klockrent. Jeromes huvudband är annars Pinnacle Point, där även dansken Torben Enevoldson härskar. De släppte för övrigt en riktig bra platt 2017.

Albumet har egentligen inga svaga länkar. Den låt som jag ändå gillar allra bäst är: ”Streets of fire”, det finns en till version av den låten där Steve Overland från FM gästsjunger. ”Crossfire”, ”Neverland” och ”Undercover love”.

15. Enemy Inside – Phoenix

Oophs, årets Delain eller Within Temptation? Nastassja Giulia sjunger gudomligt, till gudomliga låtar, all killers, no fillers. Genren i sig slänger ur sig skönsjungande gudinnor, dock är det få som sticker ut ur mängden. Sterilt/könlöst är  uttryck jag förknippar med genren.

Detta gäller inte Emnemy inside som briljerar när det kommer till att snickra ihop såväl refränger som mörkglättiga melodier bästa. De starkaste spåren är: ”Falling away”, ”Doorway to salvation”, ”Angel´s suicide”, ”Death of me” och ”Oblivion”. Deras version av Texas”Summer son (1999)” är helt enkelt mästerlig.

16. Three days grace – Outsider

Kanadensiska Three days grace borgar numera för högkvalitativ arenarock, en process som inleddes på albumet innan: Human från 2015,  en hybrid mellan då- och nutid.

Precis som Shinedown har grabbarna blivit mjukare, mognare, poppigare, mer utrymme för elektroniska inslag, det vill säga mer radiovänliga. Inte mig emot, då de vassare kanterna polerats bort, precis som i aor, medans melodierna fått ännu mera utrymme.

På deras sjätte platta visar de på att de kommit till en fas där gått upp en division. I denna superliga lirar Sixx A.M, Stone sour, Shinedown och Halestorm.

Gruppen producerar gigantiska riff som om det vore det enklaste i världen. Matt Walst, som ersatte Adam Gontier 2013, visar på sitt andra albumframträdande att han är som klippt och skuren för musiken som presenteras.

All killers, no fillers, men måste jag välja några låtar så får det bli: ”Infra-red”, ”The abyss”, ”The mountain”, ”I am an outsider” och ”Right left wrong”,

17. Grand Design  – Viva la paradise

Def Leppard klonerna Grand Designs fjärde platta sedan debuten 2009. Egentligen är jag skarpt emot när musiken ligger så nära en grupps primära förebilder tillika faller på denna listans kriterium nummer 5. Dock, när något framförs på detta excellenta sätt går det inte abdikera.

Thrill of the night från 2014 var deras jämnaste och starkaste so far. Nu övertar Viva la paradise dess plats. Frågan är om det är möjligt att framöver mjölka ur mer melodier från detta koncept, eller om de i större grad kan inspireras av grupper som FortuneSurvivor eller Survivor i syfte ut fylla ut formeln så att säga, vilket jag upplever de bör göra på sin nästa platta.

Med ett melodisinne utöver det vanliga skapas det refränger som ackompanjeras till sångaren Pelle Saether sköna men aningen karakteristiska röst i synergi med en klockren produktion. Alla låtar är faktiskt bra, men de fem jag gillar mest är ”Viva la paradise”, ”Love shouldn´t  hurt”, ”Its only straight from the heart” , Too late to fall in love” och ”U can´t foll love”. 

Hårdrockgurun Janne Stark ingår permanent gruppen sedan 2011. Har man skrivit 3 hårdrocksbiblar om svensk hårdrock är man i sig väl värd sin dos av beundran för mannen

18. Dukes  of the orient - 

John Payne sjöng från 1991 – 2006 i Asia Han har i några år vigt en del av sitt liv till att skapa ny musik, hans första under namnet Dukes of the Orient. Tillsammans med amerikanske Erik Norlander (Last in Line) bär han upp ljudbilder från såväl  Asia som Toto.

Albumet är producerat av Payne himself som medvetet strävat efter ett organiskt ljud utan en massa moderna krusiduller. Det här är ytterst välgjord  stämningsfull melodisk rock, i synergi med drömska synthmattor samt Paynes karakteristiska rockröst, allt detta får mig att älska skivan.

All killers, no fillers stämmer delvis.  För mig finns det några låtar som höjer sig över mängden av kvalitet. De är ”Brothers in arms”, ”Strange days” och ”Time waits for no one”.

19. Amaranthe – The Helix

Hur ska man hantera vrålapan i hörnet utifrån denna lista? Ja, det är inte lätt. Då låtarna i stort sett består av schlagermetal kommer avgrundsvrålet levererade likt ett bortkommet Postnord brev. I näst sista låten ”Iconic” får growlande trollet fritt utrymme, ett stort streck  i min bok.

Förra årets vinnare av denna lista: Cyhra visade var skåpet skulle stå i samma genre,  catchiga popmelodier och blytunga metalriffs, utan babianskrik. Egentligen skulle man dissa plattan, helt, vad är problemet. Jo, en stor del av materialet är sjusärdeles magiskt. De mest förtrollade låtarna är: ”365″, ”Inferno”, ”Countdown”, ”Helix” och ”Momentum”.  De är som sagt inte bara bra, utan exceptionellt bra.

Den välkomna sångaren Nils Molin (Dynazty) är den senaste medlemmen in i bandet; Helix är hans första Amaranthe-album, av de fem de skapat hittills sedan 2008.  Amaranthe blandar genrer som på pappret inte skulle vara möjliga, vad blir nästa steg, jojkande djurläten?

Deras femte är bandets jämnaste och bästa platta någonsin. Förutsättningarna att bli nästa Nightwish och Within Temptation finns inom räckhåll.

20. Kamelot – The shadow theory

För mig gick ridån upp på Kamelots fjärde platta: The fourth legacy från 1999 via låten ”Nights of arabia”.  Det var Roy Khans andra platta som sångare (1997 – 2011). Han skrev de flesta av Kamelots låtar tillsammans med bandets gitarrist och grundare: Thomas Youngblood .

Innan han kom till Kamelot, var Khan sångare i det norska progressiva Conception från 1991 till 1997, då bandet upplöstes. Det som då var Kamelot var i mina ögon ett ganska mediokert hårdrockband.

En ny era såg sitt ljus genom att man skiftade sångare från norske Khan till svenske Tommy Karevik. Trots Kamelot åtagandet basar han även Seventh Wonder, ett band som också släppt en ny platta i år.  Silverthorn (2012)v ar hans första albumframträdande i Kamelotskruden. Tre år senare utgavs Haven som var bättre än sin föregångare. Svensken hade börjat acklimatisera sig röstmässigt på det alstret.

I år landade deras 12:e studioalbum tillika Kareviks 3:e framträdande. Jag är glad att berätta att The shadow of theory bandets bästa helhetssläpp  på länge. Produktionen klockrent tung, sången bättre än någonsin, variationen större, upprepningarna färre och refrängerna starkare.

Jag skulle vilja tillstå att detta är deras mest lättillgängliga album sedan Ghost opera (2007) tillika det albumet med Karma (2001) som jag gillar mest. En klar återgång till det bättre.

Knockvarning på inledningen med låtar som ”Phantom divine”, ”Ravenlight”, ”Amnesiac” och ”Burns to embrace”.  Guldkorn typ ”Static” sällar sig till de fyra. Överlag en väldigt stark platta där spelglädjen och melodisinnet återigen fått fotfäste i bandet från Florida.

21. Revertigo – Revertigo

Vad skiljer exempelvis denna debut gentemot exempelvis hypade Creye? Jo hjärta, variation och erfarenhet. För mig är denna platta en smygare. Från början var det några låtar som etsade sig fast med plattans bästa låt: ”Symphony of fallen angels”.

För varje lyssning som gick växte låtarna till sig. Frön som: ”Sailing stones”, ”The Cause”, ”Luciferian break up”, ”False flag” och ”Break away” transformerades till riktiga toppenlåtar.

Anders Wikström är en av jordens bästa melodisnickrare, spelar ingen roll vilken genre, han bara har det i sig precis som &&& Pretty Maids, Bee gees. Mats Leven har en gudomlig rös,t om den används på rätt sätt det vill säga inte som i At Vance.

Revertigo för mig instinktivt till Starbreaker, tungt, mörkt, men ytterst melodiöst. Att de subtilt inkorporerar Ultravoux slingor till sitt sound får de extra stjärnor för.

22. Gioeli/Castronovo – Set the world on fire

1992 jobbade Johnny Gioeli och Deen Castronovo ihop på den allra första Hardlineskivan. 25 år senare, jobbar de ihop igen och släpper ett album under namnet Gioeli/Castronovo. För egen del är inte Hardlines debut något som jag dyrkade precis. Visst, några guldkorn fanns det allt, men definitivt för överhypat.

Mina solklara favoritlåtar är : ”Set the world on fire”, ”Through”, ”Fall like an angel”, ”Need you now” och  ”Ride of your life”.  Rösterna, produktionen och over average låtarnas jämnhet är plattans största förtjänster

23. Diamante – Coming on hot

När katterna är borta dansar råttorna på bordet. Syftningen bollas till Halestorms tuffare, mindre refrängstarka rock. Diamante tar upp stafettpinnen, utan att tappa den. Sångerskan Azzura Bovelli  är en härlig uppenbarelse i högtalarna; lent med attityd, typ en tuffare Belinda Carlisle.

Låtarna ”War cry”, ”Had enough” och ”I´m sorry” höjer sig det där lite extra över ett jämnbra material. Förutom nämnda Halestorm så för mig deras still till en uppdaterad Joan Jett & The Blackhearts.

24. The Unity – Rise

Tyskarnas debutalbum från 2017 var  en ojämn ofärdig produkt, men kunde ändå ståta med det årets bästa låt: ”No more lies”.  På Rise återfinns det hela  tre superlåtar: ”You got me wrong”, ”The Storm” och ”Above everything”.

Kvalitetsribban har höjts på alla positioner, nu ligger de närmare idoler som Firewind och Masterplan – bra jobbat. Kan deras tredje alster bli deras magnum opus månne?

25. Black Paisley – Perennials

En klart udda fågel, men också melodisk klassisk rock i samklang med melodiös hårdrock/aor och några stänk country.  Detta är uppföljaren till en av 2017 års stora överraskningar Late bloomer tillika andra plattan.

När det florerar toppar som ”Trying”, ”Out of my life”, ”Alone”, ”Think” och  ”Miss me” måste Black Paisley rankas som ett de mest intressanta banden i fortsättningen.

De flesta av dessa låtar finner man på den undre låtlistehalvan. På köpet ingår det också tre sköna ballader också: ”Sometimes”, ”Whitout you” och ”Stronger”. Ledordet variation är definitivt ett understatement.

26. Jaded Heart – Devil´s gift

Ett utav den melodiösa rockens fanbärare, underskattade, absolut. De har en grym högsta lägsta nivå. Detta är det trettonde albumet av det tysk/svenska melodiska loket.

The Devils gift är ett slagkraftigt album, fylld av tyngd, melodier och attityd, men utifrån deras tidigare alster och ett helhetsperspektiv, helt sonika ett svagare, tjatigare mer ovarierat album.

Höjdarlåtarna är: ”Wasteland”, ”The devils gift”, ”Scream of anger”, ”Coming home” och ”Phoenix”. Kraftpaketet är mixad och mastrad av Mr Erik Mårtensson (Eclipse, W.E.T., Nordic Union, Ammunition).

27. Hank Erix – Nothing but trouble

Sångaren i Houston levererar sitt första soloalbum i eget namn. Har dock aldrig varit ett värsta fan av just huvudbandet. Från mjuk aor till melodisk hårdrock/aor. I mitt tycke ett välbehövligt lyft. Han är definitivt ingen Lou Gram, men håller sig på rätt sida av röstlinjen.

Hank har lyckats med att knåpa ihop en av årets bästa låtar: ”Fortune Hunter”. Inte långt efterkommer pärlor som ”Shadowdancer” och ”Affair of the heart”. Resten plattan är bra melodisk hårdrock.

28. Groundbreaker – Groundbreaker

Steve Overland från FM har slagit sina påsar ihop med Robert Säll  (Work Of Art/W.E.T). Frontiersprojektet torde vara den perfekta symbiosen mellan det stolta brittiska AOR-arvet och det svenska sinnet för melodier och arrangemang. Robert Säll har skrivit huvuddelen av allt material på albumet medan Alessandro Del Vecchio har producerat.

Ett album som lär inta de flesta Best of listor över 2018. Egentligen är det en klart godkänd platta, där det mesta är top-notch, men rösten som är så bra är i mitt tycke dess svaghet, det nasala ylandet, ömsom vin ömsom vatten känsla. Materialet sticker inte ut tillräckligt, låtarna är dimridåer av sterilitet.

Hedersomnämnade

Det finns en knippe svenska plattor som ingått i de flesta experters årets bästa album listor Dessa är sanslöst gjorda, bra låtar var för sig, klockren producerat och adekvata sånginsatser. Men för mig är det något som saknas, något jag inte kan sätta fingret på.

Kalla det avsaknad av musikkarisma, steriltråkig, überutslätat eller något annat, men låtarna sätter sig inte riktigt. Av den anledningen kom varken Creye, Sapphire eyes, Palace eller State of Salazar med på listan, trots att de egentligen borde göra det…eller inte.

Sapphire eyes – Breath of ages

Otroligt välspelat, allt låter sjukt bra, förutom att jag upplever det hela som för utslätat och intetsägande. Det finns liksom ingen ”Youre my wings” tillika debutplattans bästa spår

Creye  – Creye

Debutalbum tillika superhypad, kvalitetsmässigt inte i paritet med exempelvis Perfect plan, Impera, Heartwind eller Groundbraker, dock har de potentialitet till något stort i framtiden.

Palace – Binary music

Professionell musik, utan egentliga flaws, men något saknas?

Care of night – Love equals war

Första fyra låtarna är riktigt bra, sedan sinar kvaliteten.

State of Salazar – Superhero

Superslick Toto – aor, utsökt…i små doser.

Peter H Nilsson – Litle american dream

En trevlig ny bekantskap, lågmäld aor, med bra sång från amerikanen: Chris Biano. Låten ”Me and you”,  tituleras sig som en av årets bästa låtar.

The Cruel intention – No sign of relief

Nya Chrashdiet? Nyskapande, inte ett dugg. Dock sitter refrängerna lika starkt som gamla Backyard Babies eller Hardcore Superstars.

Royal Hunt – Cast in stone

Deras bästa och jämnaste på århundraden.

Sunstorm – Road to hell.

En mindre plastig produktion som förhöjer helheten. Ett jämnt material med några toppar.

Cliff Magness – Lucky dog

Mjukis-a.o.r, men skön sådan.

Emigrante – A million degrees

En radiovänligare variant av Rammstein – klockrent.

Farmer Boys – Born again 

Ömsom aggressivt, ömsom sammetslent, ömsom progressivt, ömsom aor, klockren blandning; Tysklands svar på Threshold?

Några riktiga bottennapp

Halestorm – Vicious

Tuffare, hårdare, men parallellt tappat det jag gillade mest med med bandet: melodierna och refrängerna.

King Company – Queen of hearts

Accenter och  intetsägande musik, trots polishen på ytan, som får det mesta att se bra ut vid en snabbgranskning.

Disturbed -   Evelution

Grattis till coverhiten på förra plattan av Simon and Garfunkles: ”The sound of silence”. Money talks, vilket i detta fall inte oväntat  innebar att tongångarna blev betydligt lugnare.

Det i sig skulle kunna vara bra, men tyvärr behärskar inte band att leverera tillräckligt bra låtar; de är helt sonika för endimensionella.

Steve Perry – Traces

Mannen med en av rockvärldens bästa röster är tillbaka efter 25 års frånvaro. Lika efterlängtad i aor-kretsarna som Messias själv. När Michael Bolton framstår som Dimmu Borgir är måttet rågat.

Plattan skulle kunna vara ett mirakelmedel för sömnlöshet. Visst, människan sjunger ju som en Gud, men vad hjälper det när plattan nästan består av ballader, parallellt inte en riktigt bra låt.

Att albumet är med på många aor experters årsbästa listor är ett smärre mirakel. Hade Mikael Erlandsson eller Kalle Moreus släppt samma musik hade inte en människa brytt sig.

Risken är stor om han även  skulle ge sig in genren att härma ungerska uttrar, så hade nostalgiker haft med plattan på sina årsbästalistor. Horribelt intetsägande

Vega – Only human

Idéerna är nästintill uttömda, rösten för ansträngd, variationen har knappt funnits där; nu verkar de mest trötta.

Hartmann - Hands on the wheel

Tysklands bästa pipa? Från At Vance till en solokarriär som inleddes så fantastiskt bra på de första två plattorna , vad hände sedan?

Devil´s hand – 1:st

Har man varit delaktig i renommerade grupper som City boys, Slamer, Seventh key, Steelhouse lane  och självklart Streets har han verkligen strålkastarljuset på sig.

Att kräva konstant med ny toppmusik från människan är en förbannelse han får finna sig i. Denna gång sänkte han tyvärr sin högsta lägsta nivå, till under standard.

Några av årets bästa låtar

2018 bjöd på schizofrent mycket riktigt bra låtar att välja mellan, ett gigantiskt musiksmörgåsbord helt enkelt.

De som är blåfärgade är exceptionellt bra låtar tillika årets allra bästa.

FM – Follow your hear,  Shiraz lane – Harder to breathe, Odyssey desperado – Rush of the wave, Revertigo – Symphony of the fallen angel, Three days grace -  Right left wrong, Blindside – Shark loves blood, Nils Patrik Johansson -  Evil deluxe, Dividing Eden - Shakedown.

Slears – Angel lost, Robby Valentine – Bizarro world, The night flight orchestra – Lovers in the rain, Michael Romero – Black, Crey – Different state of mind, Don Broco – Come out of LA, Lioncage – Dead man walking, Sirenia- Love like cyanide, Peter H Nilsson – You and me,

Cliff Magness – Love needs a heart, Like a storm – Catacombs, Lord of the lost -  Lovely, Station – I don´t mind, No hot ashes -  I´m back, Perfect plan -  Too late,  Dukes of the orient – Strange days, The Struts – Body talks, Mystery – Theatre of the mind.

Ammunition – Virtual reality boy, Vojd – Breakout, Shinedown – The human radio, Cane Hill – Lords of flies,  Jonathan Davis -  What it is, Stryper – Sorry, Tri state corner – Daydreamer, Mass – Only a dream, Perfect View – Can´t stop the fire, Daughtry – Stuff of legends.

Amaranthe - 365, Grand Design – It´s only straight from the heart, Kim Wilde – Birthday, Kamelot – Amnesiac, Heartwind - Don´t be that girl, Normandie – White flag, Heaven´s Trail – Too late, Haken – The good doctor, Peter Jöback – Shape of you,

Gioeli-Castronovo – Through, Bullet for my valentine – Over it,  U.D.O – One heart one soul, Primal fear – King of madness, Those damn crows – Say it, Guardians of time – Drawn in blood, Kenny Leckremo´s spectre – Lullaby, Midnite city – Here comes the party.

Grand Design

Audrey Horn – This is war,  Lione – Conti  – You´re falling, Mother Misery – Ashes of your crown, Issa – Run with the pack, Volster -Breathless,  Universe infinity – Red submarine, Burn – Irontown, Praying Mantis – Keep it alive, Saffire – The Rainmaker, Farmer boys – Fiery skies

Meg Myers -Numb, Bonfire – On the wings of an angel, Diamante – War cry, Black Paisley - Trying, Dream Child – Light of the dark, Northward – Timebomb, Palaye Roayale – You´ll be fine, Seventh Wonder – The Everones, Atreyu – House of gold, Dallas – This love.

Kissin dynamite – I´ve got the fire, Big city – Daemon in the dark, Godsmack – When legends fall, Groundbreaker – The way it goes, Exlibris – Shoot for the sun,  Devicious -Everthing, Freak kitchen – Morons, Palace – To have and to hold.

Kissin Dynamite

Blood red saints – Wake up, Kayak – Somebody, Outshine – , Reach – Running on empty, Signal red – Defiant, From ashes to new – My name, Greybeards – Insane, Michael Schinkel´s Eternal flame – Smoke on the mountain, Maverick – Ex machina, Jerome Mazza – Streets of fire.

Sunstorm – On the edge, Messer - Make this life, Dee Snyder – I am the hurricane,  Snakes in paradise – Ever see the sun, Hank Erix – Fortune hunter, Osukaru – Ain´t too late for love, Royal Hunt – Fistful of misery, Arion – Unforgivably, Holter -I´ll die for you, Gates of Paris – Court of miracles.

Beyond the katakomb – The killing, The Protest – What else you got, Modern maps – Shot you down, Airrace – Eyes like ice, W.E.T -  Watch the fire, The cruel intention – Sick adrenaline, Dynazty - Closing doors, Sapphire eyes – My desire, Axxis – The tradgedy of Mr Smith

Dynazty

Follow the Cipher – Valkyria,  Gus G – Last of my kind, Engel -  The legacy of nothing, Light the torch – Calm before the storm, Jaded Heart – The enemy, Michel Schenker fest - Take me to the church, James Christian – Heaven is a place in earth, Emigrant – Hide and seek.

Felskinn – Pictures in my dreams, QTF – Black hole, Vega – Mess you made, Disturbed – Are you ready, Impelliteri – Man of war, Boston Manor – Flower in the dustbin, Nonpoint – Fix this,  Nordic Union – Because of us,  Days of Jupiter - We all die young,

TNT – We´re gonna make it, Space elevator – Crazies, Destinia – Be a hero, Graham Bonnet band – The Hotel, Venues – We are one, Treat – Progeniter, The Unity – Above everything, Earth for sale – Wild is my heart, Taste – Alive , Guild of ages – all fall down.

Treat

Ten - Shield wall, Firmo -  No prisoners, State of Salazar -My heart is at war, Poets of the fall – My dark disquiet, Purser deverill – Hypnotise, Minus one – Run away, The Intersphere – New maxim, Ghost – Dance macbre, Enemy inside – Doorway to salvation, Nerv – Bad Habits.

The Swedish funk connection – This love will last,  Care of night - Love equals war, Lords of the black - World gone mad, Devil´s hand - We come alive, Krashkarma – Stranded, Northquake – Wolf in the night, Healthy Junkie – Juliet calls, Last union – Taken.

Magnum - Lost to the road of eternity,  Hardcore Superstars - Bring the house down, Johan Kihlberg´s Impera-Why does she careStoneface - Play their game, Eyes set to kill - Not sorry, Shining – When the lights go out, Thomas Silver – Public eye.

Lite utanför ramen, men ändå top notch.

Årets Bästa Plattor,

Ej rangordnade

Godsmack – When legends fall

Hela 20 år i branschen, fyra år sedan senaste albumet är Bostonbandet tillbaka med ett nytt alster.  Überkommersiellt, absolut, syntar, jajamänsan, men bättre än någonsin! 38 minuter pure energi när  pop/rock musik är som bäst.

Don Broco -Technology

Aldrig hört talas om Bedford´s Don Broco förut, detta är deras tredje plattan sedan starten 2008. Efter att lyssnat in mig på de två tidigare, så är det inte svårt att kora Technology som deras mest varierade och bästa so far.

För mig är detta crossover av bästa märke; rap, dancebeats och samplingar, helheten andas fräschhet och nyskaperier.

Boston Manor – Welcome to the neighbourhood

Blackpools stolthet Boston Manor har funnits sedan 2013. De har endast släppt två  album varav det senaste skiljer sig avsevärt från debutalbumet från 2016. De har helt enkelt mognat; mindre punk, mer pop;  klockrent, inte en dålig låt.

Days of Jupiter – Panoptical

Sveriges svar på Shinedown: amerikansk radiorock när den är som bäst, utspädd med traditionell hårdrock. Panoptical  är Örnsköldsvik bandets fjärde album.

Ett och ett halvt år sedan förra käftsmällen New awakening, känns inte alls som ett för kort intervall mellan skivsläppen.  Deras klart bästa sedan den magiska debuten från 2012: Secrets brought to life.

Atreyu – In our wake

Oj, här har man acklimatiserat aggressivitet med 63 ½ procent. Tankarna för mig snarare till Three days grace och Breaking Benjamin. De första fyra låtarna är bisarrt härliga. Utan tvekan ett av de 10 bästa album i genren.

Eyes set to kill – Eyes set to kill

Metalcorebandets 6:e album tillika första plattan utan någon vrålapa bakom mickstativet. För mig ett ytterst välkommet beslut. På detta album kan man utan skrikdistraktioner avnjuta den musikaliska energi som Arizona bandet förmedlar.

Nu kan de snarare jämföras med New Years day när det kommer till stil, vilket i alla fall passar mig utmärkt.

The Intersphere – The grand delusion

En av Tysklands största musikjuveler är i mitt tycke  pop/rock /hardrock progressiva The Intersphere som funnits i nästan 12 år. The grand delusion är deras femte album, fyra år sedan deras förra skivsläpp.

Aggressivitet smälts samman med silkeslena arrangemang i synergi med melankoli och existentiella frågeställning. Precis som Threshold bryr sig inte dem om att det anses lite ocoolt eller mindre intelligent att ha starka refränger i sina låtar. Detta är intelligent musik, utan att vara knepig.

Normandie – White flag

Mer modernt än Örebros stolthet Normandies ljudbild är svårt att finna. Det i kombination med att de lyckas inkorporera drömsk pop, rock och dance till något eget, något som spretar, men konstigt nog ändå åt rätt håll.

Förra skivan var rockigare utan tillstymmelse till vrålapa, något som oftast är mer regel än undantag. Denna platta tar vid, och utvecklar soundet mot ännu mera moderniteter.  I låten ”The bell” sjunger de både på svenska och engelska; ett genidrag.

Sångaren Philip Strand har en silkeslen Dr Jekyll och Mr Hyde röst som trollbinder. Normandie har seglat upp till ett av mina nya favoritband med australienska Hands of houses och Eyes set to kill.

Diamante – Coming in hot

Halestorm och Pink möter Joan Jett & the Blackhearts, vem kan motstå det, inte jag i alla fall. Ögonbrynshöjande Mexican-Italiensk-Amerikanska Diamante är definitivt ett safirfärgat 21-årigt fynd, ett 2000-talets svar på Debbie Harry.

Plattan andas av ungdomlig upproriskhet som dessutom är sprängfylld av kvalitetsstinna hits gjord på klassisk rock med moderna kanter. Dags för dagens ungdom att börja snegla på rockmusik med melodier och starka refränger igen; då är detta debutalbumet en av många kilar som bryter danceförbannelsen som pågått i några år nu.

Shinedown – Attention Attention

Attention Attention är bandets 7 platta (2003-2018) tillika ett konceptalbum  handlar om att en människa kan övervinna sina negativa tankar genom att kämpa mot dem själv för att sedan bli återfödd som en ny person.

Det finns få band som kan bygga upp låtar som utmynnar i ett crescendo av bombastiska toner på ett sådant sätt som Shinedown gör. Förändringsobenägna är ett epitet bandet inte kan kopplas till. Deras musik är kommersiella tongångar består av alla typer av genrer vilket gör deras musik inte kan anklagas för att låta likadant.

Three days grace – Outsider

Numera pålitliga Three days grace, levererar återigen sin patenterade arenarock i kombination med förstklassigt låtskriverisnideri. Det liksom finns något för alla.

Outsider tar lyssnaren på en melodisk resa där beroendeframkallande musik fylls ut med en massiv ljudbild och schizofrent starka refränger; det är bara att åka med, eller lifta.

Shining - Animal

Dansk dödsmetallkille som gått i svenska Pains fotspår. Långtifrån avgrundshelvetesvrål har mannen skapat en knippe låtar som brinner av  underbara melodier och refränger.

DÄRUTÖVER

Bullet for my valentine – Gravity

Like a storm – Catacombs

Lord of the lost – Thornstar

Black Veils Bride – Vale

Mother Misery – Megalodon

Engel – Abandon all hope

From ashes to new – The future

Breaking Benjamin – Ember

Stone Broken – Ain´t always easy

Skindred – Big things

Messer – Messer

Modern maps – Hope you´re happy

Dividing Eden – Giants

Nordisk hårdrock

Finskt

Shiraz Lane, Blind Channel, Amorphis, Auri, Jari Tiura, Prayer, Secret illussion, Vinide, Imperium, Evil-lyn, Dyercrest, Heroes don´t ask why,

King company, Plastic tears, Afire, Soul Healer, Arion, Poets of the fall, Flat earth, Daggerplay, Laid back townies.

Danskt

Justify rebellion, Royal Hunt, Sugarcane, Michael Kratz, Supercharger, Black book lodge, Odd Palace, Black swamp water, Dream police,

I´ll be damned, Junkyard drive, Vola, Rising, Acacia Avenue, Seven Thorns,

Norskt

Turbonegro, Chrome Division, Ammunition, Audrey Horne, Big City, Hex AD,  Issa, Nergard, Sirenia, Angel heart, Sandberg, TNT,

Tomorrow´s outlook, Halycon days, Hercules, Friendship, Vöödöö, Manes, Shining, Hank Von hell, Guardians of time, Dunbarrow,

Holter, Haken, Flight, Pain city, Cristian Tolle project, Northquake, Windmill, Warkings,

Några av 2019 skivsläpp

Dennis DeYoung
Work Of Art
Mikael Erlandsson
Within Temptation
Eclipse
Wigelius
H.E.A.T.
The Grand Masquerade
Brother Firetribe
Revolution Saints
First Signal/Harry Hess
Degreed
Mad Invasion
Chris Ousey
Danny Vaughn
Erik Grönwall
Joseph Williams
John Parr
Michael Sweet
Joe Lynn Turner
John Norum
Fair Warning
Volster
The End: Machine
Radio Exile
Reckless Love
Bad Habit
Pulse
Desmond Child & Rouge
Chaos Magic
Roxy Blue
King Of Hearts
Fortune
Spread Eagle
Streetlore
The Circle/Sammy Hagar
Stryper
XYZ
Decarlo
Taste
Art Nation
Faithsedge
Leverage
220 Volt
Crazy Lixx
Extreme
The Ferrymen
Johan Kihlberg´s Impera
Toby Hitchcock – ”Reckoning”
Find Me – ”Angels in Blue”
Gathering Of Kings – ”First Mission”
Fiction Syxx – ”The Alternate Me”
Tobias Sammet’s Avantasia – ”Moonglow”
Mike Tramp – ”Stray From The Flock”
Beast In Black – ”From Hell With Love”
Last In Line – ”II”
Axe – ”The Last Offering”
Wheels Of Fire – ”Begin Again”
Burning Rain – ”Face The Music”
Whitesnake – ”Flesh and Blood”
Room Experience – ”Another Time And Place”
Roulette – ”Now”
DeVicious – ”Reflections”
7HY – ”No Going Back”
Soulblivion – ”Heart And Soul” (ep)
Cats In Space – ”Daytrip To Narnia
Jim Peterik´s World Stage – ”Winds Of Chance”
Bai Bang – ”Best Of 4″
Adellaide – ”New Horizons”
Silked & Stained – ”GOes Up 2 Eleven”
Hideaway – ”s/t”
Continue Reading »
No Comments

Melodisk hårdrock i världsklass

10 års jubileet av Firefest år 2013 hade gett mig mersmak. 3 dagar fullspäckade med melodisk hårdrock och AOR i världsklass. Jag åkte själv dit det året i Nottingham, eftersom ingen annan hade tid att hänga på.

Att resa ensam var himmelskt. Ingen som tjatade om att efterfesta, dricka mera alkohol, man valde själv var och vad man ville äta, vad man ville se och göra – befriande.

Tanken att besöka Europas andra Mecka för melodiös Rock, Frontiers Rock Festival, som existerat sedan 2014 hade vuxit sig starkare för varje år som gått. När evenemanget skulle göra ett avsteg från Milano till Stockholm var det bara att abdikera eftersom tillfället inte kunde bli bättre.

Tyvärr ersattes svenska Perfect plan mot svenska State of Salazar, en rockad som delvis devalverade lineupen.

Vardagspusslet hämmade vapendragare som Jarmo Kolehmainen och Stefan Hammarström att hänga på. Det blev kompisen Jonas Gustavsson som greppade erbjudandet. Jag bokade tåg biljetter till och från Norrköping.

Perfect plan

Jonas hade tillgång till en kompis lägenhet som för närvarande inte bodde där. Biljetterna till evenemanget som gick av stapeln på Fryshuset Klubben, lördagen den 13 oktober 2018 kostade 395 kronor.

Efter succéer med labelkvällar i Milano och Los Angeles kunde Frontiers Music SRL presentera den första upplagan av Frontiers Rock Sweden. Detta var en showcasefestival med endast band från Frontiers Records. Kvällen arrangerades i samarbete med Triffid And Danger Concerts och Truck Me Hard.

Tåget till Centralstationen anlände runt klockan 13.30,därefter promenerade vi till Södermalm med ett par obligatoriska stopp på Sci-fi bokhandeln och attityd klädbutiken G26.

Ett av mina favorithak på Södermalm är deras äldsta indiska restaurang: Samrat of India. Mitt val föll på Goan chicken, Jonas på en traditionell Tikka masala. De fotogeniska smaksensationerna sköljdes ner med varsin stor Tiger-öl.

I den lilla mysiga lägenheten drack vi 3 öl, lyssnade på bra musik och pratade om livet i sig. Tiden gick som vanligt på tok för fort. Taxi 08 strulade ordentligt. Kontentan blev att vi missade en stor del av Creye konserten.

17.30: Doors
17.45-18.15: Creye
18.35-19.05: State Of Salazar
19.25-19.55: One Desire
20.15-21.00: Crazy Lixx
21.20-22.05: The Dark Element
22.25-23.40: Eclipse

Människor från hela Europa, Sydamerika och USA hade samlats för att åtnjuta melodisk hårdrock från Norden. De med Eclipse T-shirts var i klar majoritet.

Klubben i sig går väl inte till historiens som de 15 coolaste precis. Under kvällen samspråkade jag med en av festivalens förgrundsfigurer Dr AOR, någon annan kände jag inte där.

Creye

Som sagt, taxistrulet dränerade våra chanser att se ett av de svenska nya aor-hoppen. Robin heter sångaren tillika sonen till en av Sveriges kraftfullaste stämmor: The Mighty Jim Jidhed, något som borgar för bra vokalgener och troligtvis adekvata kontakter i branschen.

Deras debutalbum var/är schizofrent hypat, men lever enligt mig inte upp till den på grund utav en anonym produktion, variationsanonyma låtar i kombination med en relativt anonym röst.

Det jag såg var ett orutinerat band i sin karriärslinda, där rösten var lagom, och där dansbandsposerna härskade. Dessa rookies har definitivt framtiden för sig, men banddirigenten Andreas Gullstrand  (Grand Slam) har några kvalitetspunkter han måste bocka av till nästa platta och som liveband.

State of Salazar

För mig har deras musik på deras två plattor inte berört mig nämnvärt förutom en knippe låtar. Mina förväntningar var därav allmänt låga. Kanske just därför upplevde jag såväl deras uppträdande som musik som riktigt tilltalande, inte så sterilt och tråkigt som på plattorna.

De spelade några låtar från deras senaste platta som ännu inte kommit ut. Därifrån tycks kvalitetsribban höjts ett snäpp. Marcus Nygren, Lead och bakgrundssång, Kevin Hosford, Keyboards och leadsång, Johan Thuresson, gitarr, Johannes Hansson, Bas, samt Kristian Brun, trummor är alla riktigt duktiga musiker, dock saknas det lite jävlar anamma, lite mer karisma.

One Desire

Med en hypad och kritikerrosad debutplatta i ryggen var det upp till bevis. Dessa relativt unga herrar kommer förövrigt snart med sitt andra alster. De levererade energisk  melodiös hårdrock som vandrade från AOR till metal. Ganska befriande utifrån ett variationsperspektiv och som kontrast till både Creye och State of Salazar.

För mig är ”Hurt” den mest givna låten, lite White Sister, lite Giuffiria. Därutöver kravlar sig ”Apologize”, ”Turn back time”, ”Straight from the heart” , ”Whenever I´m dreaming” hårdrockiga ”Buried alive” samt balladen ”This is where the heart break begins”.

Den karismatiske sångaren Andre Linman bjöd genuint på sig själv. Han  uppvisade såväl välbeprövade som egna hårdrockposer. Att han dessutom sjunger bra engelska, utan accent är minst sagt en viktig beståndsdel i mina öron.

Gitarristen  Jimmy Westerlund är förutom bandmedlem, även producent och låtskrivare till bland annats Jessica Wolff´s  suveräna Renegade från 2017. Basisten Jonas Kuhlberg var också en kille som ägde scenen. Densamme dubblerade eftersom han även var med på The Dark elements framträdande.

One Desire hade rätt attityd, klyschiga, men inte parodiska. Månne ett kommande arenaband om de fortsätter leverera på scen som på platta i framtiden.

Crazy Lixx

Min förförståelse gentemot Malmögruppen, en av pionjärerna i The New Wave of Swedish Sleaze. har aldrig funnits där, trots 17 år i branschen. 10 låtar med dem, var tio för mycket; det var min ingångsförväntan.  Utifrån detta blev spelningen en av den  största överraskningarna under kvällen

Sångaren Danny Rexon skötte frontmanjobbet med bravur, de relativt nya gitarristerna Christoffer Olsson och Jens Lundgren upplevde jag som två riktiga  sceness. Det var ett jämnt och bra ös från början till slut, fick faktiskt en dos av ett kommande arenaband.

”Children of the cross” tillhör definitivt en av deras bästa låtar, den lät superb på scen. I mitt tycke är deras senaste alster Ruff justice deras allra jämnaste och bästa av de 5 de hunnit släppa under sin karriär.

Att de gått från sleaze till mer melodiös hårdrock är bara ett stort pluspoäng hos mig. ”Wild child”, ”XIII”, ”Killer”, ”Live before I die” och ”Snakes in paradise”, alla tagna från Ruff justice, ett adekvat livgrundset.

Har man dessutom timingen att klampa in på scenen iklädd Jason mask under en låt så är det väl bara att abdikera. Crazy Lixx har tre låtar till Jason the 13th – the game, därav det infallet.

På scen bildade de nya låtarna i kombination med ett ruskigt bra ljud och ett ytterst tight hårdrockframträdande, en för mig oväntad som glädjande helhetsspelning.

The Dark element

Projektet med Anette Olzon (ex-Nightwish) och Jani Liimatainen (ex-Sonata Arctica, Cain’s Offering) kom, sågs och segrade. Musiken kom från deras självbetitlade debutalbum. Ljudet var chockerande bra, något som förstärkte låtarna som mångt och mycket påminde om varandra.

Gruppen kändes såväl tighta som samspelta. Anette sjönk fantastiskt bra live.  Hennes mellansnack på svenska och engelska kändes inte på något sätt pinsam och alltför tillgjort, något jag befarade innan konserten.

Bästa låtar var dock magiska ”My sweet mystery” i samklang med ”Last good day”, ”The ghost and the reaper”, ”Only one who knows me” och ”The dark element”. Tungt, bombastiskt, melodiöst och professionellt rakt igenom – riktigt, riktigt bra.

Eclipse

Vilket låtskatt de har att ösa från. De har liksom hittat en kil mellan Whitesnake 1987 och Gary Moore 1987 (Wild frontiers), utspätt med lite Europe samt en portion AOR. En formel som snart går på sista versen.

Dock är det en ormgrop utav feta riff och grymma refränger som omgärdar hela spelningen. Ljudet som varit toppen under de andra akterna, stegrades till perfektionism under Eclipse – kristallklart.

En temponedgång behöver inte alltid vara en nackdel, trots att jag inte egentligen är ett stort fan av dessa. Först ett riktigt hatobjekt i hårdrocksvärlden: trumsolon.

Detta kräkmedel till underhållning är obegripligt tråkigt, vilken grupp som än utför detta musikaliska helgerån. Erik Mårtenson har å andra sidan vuxit ut till en riktig publikdomptör, som kompenserar det mesta.

Till tonerna av Carl Orffs ”Carmina Burano” synkades lekfulla trummor till detta mästerverk reducerade, trumångesten en aning. Temponedgången fortsatte med två akustiska låtar iklädda irländsk folkmusik.

En av låtarna var bombastiska ”Battlegrounds”, när akustikerådran lagt sig manglades effektfullt tungsnabba ”Black rain”.

Trots att ”Runway” var deras bidrag i melodifestivalen, och mest spelade låten på Spotify finns det enligt mig betydligt bättre avslutningsval som exempelvis allsmäktiga ”To mend a broken heart” eller ”S.O.S”.

Slutord

Jag hade gärna sett att lokalen hade serverat någon form av mat förutom, öl med tilltugg. Jag och Jonas köpte fyra rundor vardera vilket innebar åtta starköl, kanske en runda för mycket.

Kvällens absoluta huvudperson var dock det excellenta ljudet som förstärkte bandens låtar tillika framträdande. Det var många överraskningar såsom Crazy Lixx, The Dark element och One Desire, något som skapade ett gigantiskt mervärde det vill säga över förväntan.

Tillställningen fick mig att längta till original Frontiers i Milano. År 2020 har jag bestämt att jag åker dit, spelar ingen roll vilka band som spelar, eller om någon följer med, jag ska dit bara.

Efter all musik tog en taxi till lägenheten dessförinnan svepte vi varsin McDonalds meny. Tågresan tillbaka dagen efter till Norrköping fungerade klockrent.

Continue Reading »
No Comments

Förkärlek för de onaturliga

Andar, spöken, gengångare, gastar; okärt barn har många namn. Enda sedan barnsben har jag tyckts att det övernaturliga varit spännande och intressanta inslag i den vanligtvis gråa vardagen. Allt ifrån Ufon, seanser, till vampyrer, det vill säga det som inte kan förklaras vetenskapligt, så kallad  pseudovetenskap.

Jag har själv tyvärr aldrig sett något utöver det vanliga. Det kan bero på ren otur eller att man helt enkelt inte är tillräckligt mottaglig, eller på tok för snygg.

Min 13-åriga dotter Frida är ett stort fan av Jocke och Jonna, nästan som att de numera ingår i vår familj. Hon följer även Laxton spökjakter på Youtube.

Hanna min andra dotter fick chansen att följa med, men kycklingvingen valde Ektorps fritidsgård före denna livsupplevelse. Sådär är det att ha tonårsbarn.

Stenkullens Värdshus

Många har säkert passerat det nedgångna huset intill E4:an på väg till och från Stockholm. De flesta undrar nog vad som försiggår i detta spännande, annorlunda och lite hemligt ställe, få har besökt platsen.

Det var den rika snusfabrikören Erik Swartz i Norrköping som 1863 lät uppföra Stenkullen som sommarvilla. Platsen var väl vald vid kanten av Kolmårdsbranten med vid utsikt över Bråviken och Kvillingeslätten. Sommarboendet fick ett kraftigt uppsving i slutet av 1800-talet då städerna industrialiserades och befolkningen ökade. De som hade råd flydde från de smutsiga städerna till det sunda lantlivet, vilket dels var en reaktion på stadens osunda sanitära förhållande, dels en romantisk syn på landsbygden.

Dessa sommarvillor var avsedda för ett representativt boende i likhet med det bekväma stadslivet. Norrköping var vid denna tid en av Sveriges största städer och en utpräglad industristad och Stenkullen är ett tydligt exempel på sommarboendets utveckling. Och just vid Kolmårdsbranten uppfördes flera påkostade sommarvillor, bland annat byggde Erik Swartz son Carl ett fantasifullt sommarnöje i andra delen av den stora parken.

Naturen var ett av Erik Swartz stora intressen och det speglades i den originella parken runt Stenkullen, men också i hans engagemang för att plantera alléer i Norrköping. De idag unika byggnadsminnesförklarade Promenaderna är hans verk.

Han tog också över faderns, John Swartz, engagemang för en järnväg mellan Linköping och Norrköping. Fadern var bekant med arkitekten Adolf Wilhelm Edelsvärd, som främst är känd som Statens Järnvägars förste chefsarkitekt. 

I fyrtio år ritade han tusentals byggnader för de olika järnvägarna som byggdes i Sverige, men också ett stort antal privata villor och slott. Det var därför inte så märkligt att Erik Swartz gav Edelsvärd, som var tidens mest populära arkitekt, uppdraget att rita en sommarvilla.

Utformningen villan fick med asymmetrisk planlösning var mycket modern för sin tid. Erik Swartz stora naturintresse resulterade i att Stenkullen omgavs av en romantisk park där det planterades flera utländska barrträd.

Kolmårdsbrantens bergarter och växtzon var avgörande för att dessa exotiska träd kunde överleva. Rudolf Abelin, som var trädgårdsarkitekt och skaparen av en av landets mest kända trädgårdsanläggningar, Norrvikens trädgårdar i Båstad, växte upp på granngården Björnsnäs.

Han besökte Stenkullens park i unga år och det var enligt honom själv en oförglömlig upplevelse. Han uttryckte sin förtjusning inför Erik Swartz som svarade honom ”Naturen, ser Du, gosse, är konstens moder”. Dessa ord och detta besök kom att prägla hans liv.  (Kulturarv Östergötland)

Familjen Swartz var också politiker i tre generationer från kommunal- till regeringsnivå och de lämnade goda saker efter sig i Norrköping vars grönska till stor del vi har att tacka familjens Swartz för.

Stenkullens värdshus är minst sagt mytomspunnet. Här har kungligheter övernattat, på 1940-talet, långt hade den lokala nazistförening sammankomster. Ställets glanstid inföll i början av 1960-talet. Då anlände busslaster med bland annat italienska turister. Under sommaren kunde pensionatsgäster bo här under lång tid.

Dock hade läget en död hand över sig redan 1957 när föräldrarna köpte Stenkullen eftersom en planerad motorväg antogs härbärgera området invid. 1965 stod det bygget klart, något som inte precis skapade synergieffekter utifrån ett turismperspektiv. Tomten klövs i två delar. Parken med fruktträd och äppelmusteri hamnade på ena sidan vägen, hotellet på andra.

Hotbilden över värdshuset slutade inte med en sjukt trafikerad motorväg. Ostlänken har planerats i över två decennier, men hon och andra markägare inte fått något besked om den kommande omfattande sträckdragningen ska se ut, något som inte ingjuter dem i att investera, renovera eller bygga ut verksamheter.

Den erkänt duktige fotografen Peter Holgersson har tagit en bunt otroligt vackra bilder på Stenkullens Värdshus och dess omgivningar. Klicka här för att utmana era sinnen.

Värdinnan

Maria Svensson har bott på Stenkullen i nästan hela sitt liv och var bara ett år när föräldrarna köpte stället (1957). Under många år drev Maria värdshuset tillsammans med sina föräldrar, men efter deras död bor hon numera själv i det 575 kvadratmeter stora huset med sin kära Sankt Bernardshund, nyligen 1 år fyllda.

Hon  är numera 62 år ung, men sköter allt själv från all matlagning till marknadsföring och städning. Maria tar inte emot gäster som bara dyker upp, bara de som ringer och förbokar, föreståndaren själv väljer noga ut sina gäster.

Hon vill inte ha några jippon, därför dissade hon flera gånger bland annat Youtube kändisarna Jocke och Jonna när de ville ha material till sin spökjakt. TV-programmet ”Det Okända” fick däremot tillåtelse att övernatta på hotellet i ett av sina avsnitt (säsong 5, avsnitt 12).

Anledningen till de ibland ganska udda förfrågningar som Maria Svensson får, är att det sägs spöka i huset. Många gäster säger sig ha sett andar i rummen; exempelvis flydde några spökrädda gäster i taxi mitt i natten.

Maria själv säger sig inte ha sett den några spöken eller den långe mannen, men att hon känner närvaro av flera andar i huset. Det är dock inte något hon förknippar med obehagskänslor, utan det ger henne istället ett lugn, de är trots allt hennes enda sällskap förutom hunden.

Likt en gigantisk tidskapsel är det mesta är bevarat ända sedan barndomen, till och med hennes egen barnkammare samt lekutrymmen på vinden är intakta.

Tisdag 30 oktober

Så var det väl dags. Efter en återigen förödmjukande förlust mot Lino Ferrari i squash bar det iväg till platsen. Vädret var som gjort för dylika aktiviteter: strilande regn i ett  otacksamt gråmulet väder.

Runt 16.00 passerade vi förväntansfulla den bastanta ringrostiga järngrinden till Värdshuset, som vår värdinna låst upp inför vår ankomst.

Jag parkerade bilen i praktfull och övervuxen 1800-talsträdgård med bland annat prydnadskanoner, ett litet kapell och en damm med röda näckrosor.

Här vilade det en ödesmättad, nästan lite gotisk kuslig stämning, som om tiden har stått stilla några sekler. Det var bara Greve Vlad som saknades i fönstret i den italiensk inspirerade villan.

Efter vi stegat över tröskeln insåg jag snabbt att någon minimalist eller individ ed smak för stilrenhet hade fått spykänslor. Rummen var dess raka motsatta, likt en gigantisk  strukturell hoarding palats. Frida och jag  upplevde istället  att huset hade välsignats med personlighet, istället för tråkig stilism.

Tidningstravar, kristallkronor, orientaliska mattor, handmålade kakelugnar, vaser från Mingdynastin och jättelika oljemålningar i guldramar fyllde rum efter rum.

När E4 drogs tvärs igenom deras fastighet fick familjen en troligtvis ansenlig intrångsersättning, De bestämde att pengarna inte skulle spenderas på på huset utan på att göra det möjligt för familjen att resa ut i världen.

Resorna genomsyrade hela huset och gjorde sig sig påminda i exempelvis kryptiska skyltar med kryptiska budskap, en munkdress från Tibet,  ett svartvit-rutigt tak med schackpjäser är några få ting som familjen samlat på sig under alla sina exotiska resor världen över.

Maria Svensson välkomnade hos ödmjukt, gav oss en rejäl husesyn och frågade när vi ville äta middag. Hon berättade att det bara var vi som sov över på Värdhuset denna natt. På 50-, 60- och 70-talen var det fullt hus nästan jämt och de hade tre anställda, men idag är det knappast någon rusning, enligt Maria.

Den informationen berusade oss med skräckblandad förtjusning. Å ena sidan förstärkte det känslan av att vara helt ensamma i ett hemsökt hus, å andra sidan kunde vi hantera det mentalt?

På övervåningen låg de tre gästrum som Värdshuset förfogade över. I ett av de tre rummen hade bland annat Oscar II bott i, med en säng som specialtillverkats för att passa den långe kungen. Det tredje rummet var inte iordningställt

Rummet bredvid var det vi sov i tillika det rum som hans fru Sofia sovit i. Lars Winnerbäck är en av de återkommande gästerna som brukar övernatta i just vårt rum. Att det rummet anses vara det där mest aktiviteter existerar skapade ännu mera skräckblandad förtjusning.

Klockan 18.00 bestämde vi för att inta vår middag. Tiden tills dess bestod utav att insupa rummens atmosfärer På vinden fick man kika in i Marias gamla barndomsrum, som var översållat av leksaker från hennes uppväxt, något vi dessvärre missade.

Källarvåningen fungerade mer som ett gytter av olika sällskapsrum tillika pubytrymmen,  självklart sprängfyllda med reseprylar av alla dess slag.

Tyvärr hittade jag de frestande skålarna med godis. Dessa dignade av Ahlgrens bilar och Fazers likörgodis. Ingen bra kombination alls. Likt en sockermissbrukare av högsta rang sköljde jag ner bilarna med likörpralinerna; dem var goda.

Definitivt inte den bästa strategier av strategier, när mitt fokus egentligen vilade på en informell avhållsamhet. Andarna tycktes tycka tilltaget var okej, eftersom ingen störde frosseriet.

Ensamma i den vackra matsalen fick vi personlig service av Maria Svensson. Hon delade med sig av nya som gamla anekdoter. Den ena intressantare än den andra. Middagen bestod av rikligt med äkta potatisgratäng.

Både jag och Frida upplevde den som den godaste vi ätit sedan mannaminne. Gräddsåsen, den välstekta fläskfilén och de matchande grönsakerna förstärkte matupplevelsen.

Salladen innan huvudrätten var förrädisk god. Melonkulor, sweet chili sås samt rostade edamernötter skapade en sallad som var svår att inte ta mera av. Till detta bjöds det på Marias inlagda grönsaker och  hemgjorda lingonsylt. Allt detta sköljdes ner med en Mariestad öl, Frida en Coca cola.

Smakar det så kostar det att uppleva det övernaturliga: ett epitet som passade väl in. 3 505 kr för övernattning, middag för 2 samt frukost var värt pengarna.

Prislistor saknades helt, men priserna låg mer i paritet med Dubais. 125 kronor för en 50 cl Mariestad var väl i överkant, precis som 150 konor styck för  ordinära vaniljpäron-parfait och 40 kronor för en kopp te.

Klockan 19.00 gjorde vi oss redo för att upptäcka tillhörande skog och trädgård. Spända som fiolsträngar med varsin ficklampa som enda verktyg besegrades farhågorna sakta men säkert för varje oförutsägbar meter som avverkades.

Den gotiska inramningen blev ännu mera påtaglig när mörkret lagt sig helt över området, förutom de moderna ljudet och ljusen från närliggande motorvägsbruset.

Utsikt över Bråviken…innan motorvägen. 

Efter denna välbehövliga halvtimmespromenad satte vi oss i värdhusets hjärta, dess vardagsrumsdel. Maria serverade oss tee, päronparfait med mintbitar till, mysigt var bara förnamnet.

Dessvärre fyllde densamme på pralinskålen med likörpraliner. Inom 15 minuter var också den skålen tömd. Ett tilltag som ökade på en redan maffig matkoma sedan middagen.

Någon form av skärm existerade inte i Värdshuset, något om egentligen var toppen. Istället för tv kunde man ägna sig åt att läsa, prata eller spela sällskapsspel…eller koncentrera sig på sin mobiltelefon.

Jag och Frida spelade många partier av fyra-i-rad, kinaschack samt fia med knuff. Atmosfären, anspänningen att vi var ensamma, kvalitetsegentid med dottern, var faktorer som ledde till vad komma skulle.

Vid halvtio sa vi godnatt till vår värdinna. Hon gick in till sin del av huset, jag och Frida till vårt rum.

På min vänstra sidan av sängen fanns det en garderob samt en stängd dörr till rummet bredvid. Problemet var inte det egentligen, utan att dörruslingen inte gick att stänga, inte ens med övervåld.

Det innebar en ytterst dysfunktionell glipa på cirka 25 cm. Sinnebilden av beckmörkt utkristalliserades framför mina halvt tårögda ögon. Jag erbjöd Frida hela 200 kronor om vi bytte sida av sängen, men cash var inte kung denna gång.

Jag fick finna mig vara iakttagen av någon form av likblek demon från helvetet under hela natten. Att jag nyligen avverkat underbara, men otäcka The haunting of Hill houseNetflix gjorde absolut inte saken bättre.

Duon äntrade sedan den mycket behagliga sängen som dessutom var en tvättäkta himmelssäng. I den varvades mobilspel, Youtube och sociala medier. Titt som tätt sneglade jag förbi dörrglipan för att eventuellt få en skymt av skräckfiguren i mörkret.

En halvtimme innan midnatt sa vi godnatt till varandra. Jag inledde försöka sova processen med att ligga mot Frida, det vill säga motsatt håll från demongruvan.

Den ställningen höll tills rygg-ömmande sa åt mig att vända mig på rygg. När samma ryggont-röst sa till mig att ändra ställning fanns inga andra alternativ än att vända mig mot ingången till helvetet.

Svetten, squashträningsvärken och det kalla rummet skapade kaos i ett redan halvt kaostillstånd. Att komma på några snälla demoner eller spöken var komplicerat. Spöket Laban kändes ju inte direkt så representativ precis. Mina silikonhörselproppar höll de flesta ljud ute, på gott som på ont.

Runt 02.00 på natten frågade Frida mig försynt om jag sov. Eftersom jag legat vaken dittills svarade jag nej på den frågan. Hon berättade att inte heller hon kunde komma till ro, eftersom hon upplevde att hon hela tiden hörde konstiga ljud.

Att jag instinktivt berättade att stolen till vänster om mig flyttat på sig sedan vi gått och lagt oss förbättrade inte hennes sinnestillstånd. Utifrån att jag försökt undvika att titta mot beckmörkret la jag fokuset på stolen.

Det kan ju tyckas konstigt att man överhuvudtaget öppnar ögonen istället för att hålla dem konstant stängda.

Det var troligtvis ett säkerhetsbeteende i syfte att få bekräftat att inget var på väg mot en. Vid dessa tillfällen blev jag medveten på detaljer som gardinerna färg och mönster, stolens läge i förhållande till stolen, formen på lampan och dylikt.

När jag insåg att stolen faktiskt flyttat på sig en bit närmare gardinen, men längre från garderoben blev det en mental härdsmälta. Från att kanske somna, till att glöm det helt och hållet.

Jag och Frida pratade på länge under natten. Hon påminde mig käckt att klockan blivit 3, 4, 5, 6 på natten tillika morgonen. Någon gång därefter måste jag slumrat till någon timme.

Spöket i badrumsspegel var jag själv, trött som ett skadeskjutet lodjur, med fåror som Motorhead-Lemmy hade varit avundsjuk på.

Klockan 09.00 var det dags för frukosten. Den bestod av hemmagjorda sylter och marmelader samt en sensationellt god ostomelett. Det starka kaffet bidrog till att jag kvicknade till i någon nanosekund.

Det  var dock en härlig frukost förutom att de olika bröden värmts upp i mikron, vilket bidrag till att vissa av dem var oätbara, men passade bra till vapen.

Maria Svensson svar på min upplevelse att stolen flyttat på sig var lika naturlig som när man äter ur nutellaburken, när familjen gått och lagt sig. Hon menade på att jag troligtvis flyttat stolen tidigare, det vill säga gjorde det andliga väsendet irriterad eftersom stolen ska stå där den står. Jag mindes tydligt  i min förtvivlan att få igen garderobsdörren flyttat stolen en bit bort.

Frida och jag packade sedan ihop våra saker. Jag betalade 3505 kronor för upplevelsen. Därefter  bilade vi hemåt. Frida hade höstlov medan jag skulle jobba sovjour från klockan 14.00 till 3.30 dagen efter

Topp – 5 spökfilmer

Skräckgenren inom film delar upp folk i två läger. Antingen avskyr man det och förstår inte alls varför man frivilligt skulle utsätta sig för obehag, eller så finner man stor njutning och nöje i den rädsla och de adrenalinkickar som en riktigt läskig skräckfilm ger.

Amityville House

Paranormal activity

The Conjuring

The Shining

The Ring

Topp 3 – Serier

The Haunting  of Hill house – säong 1 Netflix

American Horror story – säsong 1 och 2

The X-files

Topp – 3 horrorwriters

Gramham Masterton

Dean R Koonts

John Ajvide Lindqvis

 

Continue Reading »
No Comments

Min mamma Anna Biagioni (Karlsson) kom till Sverige från Italien den 8 april 1950, samma dag hon fyllde 10 år. Runt en halv miljon människor främst från Finland, Italien, forna Jugoslavien, Grekland och Turkiet kom till Sverige under 50-60-talet; dessa gjorde det möjligt för industrin att växa och utvecklas efter andra världskrigets förödelse.

La gioventù betyder det ”den brända ungdomen” och syftar på den generation som på grund av den ekonomiskt svåra och politiskt kaotiska efterkrigstiden aldrig fick uppleva någon ungdomstid.

De kom till Sverige i första hand för att arbeta, men där fanns också åtminstone hos en del en önskan om att få uppleva det som kunde tyckas vara det the big adventure.

Min mammas föräldrar fick jobb på stubinen, morfar Guido inledde hos landsmannen Nello Lucchesi. De tillverkade gipsprodukter med madonna statyer i eller på. Good Year var fabriken som han sedermera blev trogen livet ut. Mormor Elide tog jobb hos S:A Petterssons damkonfektion.

Min mamma ville gärna att jag lärde mig prata italienska när jag var yngre. Ungdomlig trotsighet och ren skär tröghet gjorde att jag valde bort den möjligheten; något jag ångrar i dag.

Mitt två besök i Italien och hos släktingarna i Fornarci Di Barga i Norra Toscana skedde när jag jag var bebisliten; har inga minnen av dem. 1978 var jag 11 år, då flög familjen Karlsson på vår enda utlandsresa tillsammans.

Vi bodde dels i beacheldoradot Rimmini, besökte San Marino, dels bodde hos släktingarna i Fornarci Di Barga. Min mamma hade sina två mostrar i livet:  Jale och  Irma samt morbror Pietro  Santi.

Jag tågluffade ensam runt om i Europa när jag var 16 år, efter att kompisen ”Peter punk” ballat ur. Då passade jag på att vistas hos släktingarna 5 dagar.

Det återupprepades året efter, då jag fått smak på att åka ensam. Året därpå gjorde jag min sista tågluffning. Denna gång hade jag med brorsan som gästresenär.

Det blev ett glapp på cirka 16 år tills nästa släktingbesök. Jag och min fru Marie hade då varit ihop i nästan två år.

Vi gjorde en helt fantastisk resa där höjdpunkterna var oräkneliga: Lagio Maggiore/Stresa, Lake Orta/San Guilano, Laggio Garda/San Simrione, Carrara, Viareggio, Florens, Merano, Pisa, Lucca, nöjesfältet Gardaland dessutom passade vi på att besöka släktingarna.

Det var några saker som radikalt förändrats sedan jag var där sist. Gammelmormor Maria hade dött samma dag hon skulle  fylla 100 år. Parallellt hade något subliminalt kallt lagt sin hand över smått idylliska Fornarci Di Bargas grannskap.

Under mina tidigare besök var det nästan svängdörrar hos grannarna, det var bara att gå in, precis som det varit sedan urminnes tider.

När vi närmade oss deras hus så möttes vi av ett förstärkt stålstaket, ett larm, samt en skällande aggressiv hund. Grannarna led av samma fientlighetsembryo, alla hade faktiskt hundar och larm.

Min mammas kusin Gabriella var navet i att visa oss runt i omgivningarna. Hon arbetade som lokalpolis och gjort det så  långt jag kommer ihåg.

Familjen bestod av hennes man Paolo Capannacci samt deras son Alessandro. Samma familj bilade till Sverige när sonen Alessandro var 11 år. De såg bland annat Stockholm och bodde hos mina föräldrar i någon vecka. De stannande någon vecka och bodde då hos mina föräldrar.

Regionens mest kända ställen är väl Pisa, Lucca och Barga. Fornarci Di Barga lär väl inte titulera sig som någon vallfärdsort utifrån något perspektiv. Mest känd är staden för sitt myntverk. Numera är fabriken en skugga av sitt forna jag, precis som byn i sig.

Känslan att tiden var inne

Det här med blod är tjockare än vatten och att söka sig till sina rötter är knepiga. Jag själv känner mig schizofrent svensk; finns inte chans på jorden att jag skulle hålla på Italien… i något sportsammanhang.

Det utesluter dock inte en fascination för landet i sig. Det finns ett syfte varför landet som enades så sent som 1866 har mest av världsarv i världen (UNESCO ).

Den gamla historiken med Vatikanen, Romarriket, alla furstendömen är en orgie av kulturella uppvisningar. En autentisk god pastarätt eller en äkta Napolitansk pizza är ju inte att förglömma. Jag tycker dessutom språket är väldigt vackert, såväl när det pratas som när den sjungs på.

Dock fallerar allt när de börjar ADHD-prata, det vill säga bli aningen upprörda över något oftast helt obetydligt, sett utifrån nordiska kyliga glasögon.

Tyvärr integreras det Italienska samhället av diktatoriskt blodtörstiga mafiosos som underminerar byar, städer, invånare på värdighet och värderingar. Dess giftiga tunga korrumperar alla samhällsskikt.

Härbärget/fristaden för pedofiler: Katolska kyrkan är en sammansvärjning som jag verkligen avskyr. De ger verkligen dubbelmoralen ett ansikte.

”Begreppet klerikalism syftar på den utbredda kulturen som höjer upp prästerna och ordensfolket till en oantastlig elit, en nästan helig överhet som till varje pris ska skyddas mot ifrågasättanden och inte behöva avkrävas ansvar för sina handlingar, i alla fall inte av en utomstående makt. Att man inte får tala illa om prästen, eller ifrågasätta det kyrkan säger, är något många katoliker får i sig med modersmjölken. Föga förvånande har det på många håll präglat kyrkan som institution (ur Dagen 22 aug 2018)

Min mormor ville välsigna deras lägenhet när de nyss anlänt från Italien. Det gick jättebra, så bra att Katolska kyrkan skickade ett inbetalningskort på 300 kronor, en summa som var respektabel i början av 1950-talet.

Det är mycket som en människa kan tumma på, men ens ursprung är svårflörtad. Min mamma är från Italien, min pappa från Sverige så är det, och numera är det så med en större stolthet i ryggen.

Likväl skulle jag aldrig hålla på Italien i fotboll, något jag inte behövde anstränga mig för under 2018 Fotbolls-VM i Ryssland.

Våra barn Hanna 15 år och lillsyrran Frida 13 år var i precis rätt läge för att kunna ta till sig då- och nutid från det stora vidsträckta landet i söder. Jag började planera resan redan i februari

Utifrån att vår familj inte träffat släktingarna sedan jag och Marie var där år 1999 var jag tvungen att på bästa sätt kommunicera med dem om möjligheten att vara där några dagar eller inte.

Min strategi för att dels undvika några som helst meningsskiljaktigheter, dels säkerställa att rätt information verkligen kommit fram till exakt rätt person var hel sonika att skicka dem ett rekommenderat brev.

Jag halvgarderade mig genom att lägga till 20 kr för ett mottagningsbevis det vill säga få information när och om någon hämtat ut brevet. Kostnaden för kalaset blev 140 kronor.

Helgardering i syfte att överhuvudtaget något kommunikativt misstag skulle ske var att outsourca mitt välformulerade brev till min nära och gamla vän Lino Ferrari.

Hans fru Cecilia Ferrari drog lite i tåtarna att brevet dels skulle nå hans pappa som stod för den adekvata översättningen, dels se till att processen verkligen blev av. Ferrarimakarna visade var lojalitetsskåpet skulle stå. Brevet blev top notch, precis som tidsprocessen i sig.

Jag skickade det rekommenderade brevet redan den 9 februari bara för att ha kunna ha tid att planera upp resten. Efter 1½ månad fick jag en avi att någon hämtat ut brevet.

Väntan på att de skulle höra av sig låg lika tät som Londondimman. Alla kontakta-mig-källor som fanns på jorden inklusive min kalsongstorlek fanns med i brevet, ”no resistance was  utterly futile”.

Nja inte riktigt, kulturkrock eller inte? Det fanns inte tillstymmelse till svar de närmaste månaderna. Jag googlade frenetiskt, men hittade inte namnet Santi.

Den ekonomiska krisen som drabbat Italien med kompisen arbetslöshet som efterföljare var nog anledningen; eller hade de flyttat, skiljt sig eller helt sonika sålt huset?

Anomalin i det hela var att någon ändå hämtat ut biljetten. Trots mafiosos och korruption så trodde jag nog att den som hämtade detta tillhörde familjen.

Ältandet förde fram mig till Postnord. Risken för att Italienska postverket var värre än det Nordiska var överhängande, och då kunde ju vad som helst skett.

Möjligheten att de avskydde mig fanns ju också på tapeten, vilket i sig vore omöjligt, men man visste ju inte 100 procent. Mitt hopp sviktade för att senare vändas till frustration tillika en Italienresa där inte släktingarna ingick. Tråkigt, men shit happens.

Istället bokade jag in 3 nätter på ett mysigt Albergo i närliggande Barga. Under ytan puttrade irrationella  psykotiska revanschtankar. Skulle vi djävlas genom att checka ifall de bodde kvar, söva hunden, punktera däcken på bilarna eller helt sonika bränna ner huset med ekologisk bensin?

Det visade sig i slutet av juni att dessa tilltag inte var nödvändiga. Helt oväntat, med stark betoning på oväntad så ringde någon från Italien upp mig runt klockan 22.00 på kvällen den 18 juni; det var Gabriella. Hon lät sonen sedan kommunicera med mig via just mobilen, sms och mail.

Det blev en strid ström av information på svensk-italienska; en språkhärva som krävde flera tolkar, ett bättre psyke eller ett högre IQ. Efter någon veckas oproportionerlig nätkorrespondens hade vi synkat varandras agendor. Han och Gabriella skulle fixa saker att göra under dessa 2½ dygn som vistelsen gällde.

Utifrån detta samtal tog jag kostnadsfritt bort boendena i Pisa och Barga som bokats där jag alltid bokar mina uppehälle: Booking.com. Att ha ha allt samlat på ett och samma ställe är helt optimalt; all info på ens eget språk, kartor, adresser, bilder, reseguider, direktkontakt med boendet och så vidare – klockrent.

Detsamma kan sägas om Italiens svar på SJ: Trenitalia; på engelska, användarvänlig, inget strul och stilren. Precis som i Booking.com fanns alla tågresor i appen, biljetterna i pdf; blev nästan tårögd av två smidiga tekniska hjälpmedel.

Dag 1: Pisa och släktingarna

Klockradions bitska budskap 06.30 hamrade in att det var dags att stiga upp, vilket långt ifrån var synkat med frasen: ”äntligen dags”.

Väskorna var sedan tidigare färdigpackade; 1 styck  20 kg orange stor väska checkades in, därutöver 4 handbagageväskor.

Planet från Skavsta till Pisa avgick ”planenligt” klockan 10.20. Två timmar och femtio minuter senare landade vi ett helvetiskt kvalmigt Pisa, 35 grader, inte ett moln på himlen.

Ett futuristiskt obemannat tåg Pisa Mover tog oss till Centralstationen; där vi för 150 kronor lämpade av väskorna på deras bagageinlämningen. Av någon anledning kände jag mig i alla fall mer stressad än euforisk.

Om det berodde på taskig sömn, italienarna i sig, värmen eller att det var mer turister som man fick trängas med än sandkorn i Gobiöknen vet jag inte, troligtvis kombinationen.

Ångesten dämpades av något som Gud själv skapat: ”La Bottega del Gelato”; Pisas godaste glass enligt säkra källor.  Körsbärskulan, Amaretto och nutella-smakerna  dröp utav kvalitet. Tyvärr finns det någon form av informell regel när det kommer till storleken på kulorna i landet.

Första kulan är stor, medan de andra två är minimala, eller så är alla tre ovanligt små, till skillnad ifrån Sverige generellt, där man får normala det vill säga rejäla skopor.

Den klaustrofobiska känslan tilltog för varje meter man närmade sig tornet och katedralen. Upp-till-tornet-biljetterna kostade 18 Euro styck och legitimerade inträde till katedralen också. Marie och jag hade redan upplevt detta vid vårt förra besök.

På tok för dyrt för en upplevelse som var högst ordinär. Barnen ville inte gå upp; deras fokus låg att ta kort på tornet, snapchatta och gnälla på värmen.

Vi tog tåget från Pisa till släktingarna i närliggande staden Fornarci Di Barga. Klockan 18.30 var vi framme. Paolo, Gabriella, Alessandro och hans sambo Elisa välkomnade oss på perrongen med kramar och kindpussar.

Underbara Jale Santi, en person som skämt bort mig med ödmjukhet under tidigare fyra besöken hade avlidit, precis som trubbige Amose. Det hus som jag kände till sedan tidigare hade genomgått en total makeover via en stor utbyggnad, invändigt som utvändigt.

Efter en minutiös husesyn så blev det dags för ett rejält pizza party. Bordet dignade av glutenprodukter i alla dess mjölkonstruktioner; godast var den inbakade foccaciapizzan.

Att kommunicera på engelska via en näst intill obefintlig sådan kräver sin hen. Istället blev det kroppsspråkscharader blandat med italienska och engelska ord.

Efter en halvtimmes egentid promenerade vi alla till stadens ”Centrum” det vill säga i stort sett en huvudgata som flankerades med butiker. Målet var byns bästa glassbar. Smaksättningarna var minst lika förföriska som de i Pisa.

Runt klockan 22.00 var vi ”äntligen” ensamma. Vi fick bo i den inte ombyggda delen av det gigantiska huset; det var samma plats där jag sovit sedan barnsben.  Någon timme senare däckade vi i våra sängar; intensitet hade fått ett ansikte.

Dag 2 – Fornarci Di Barga

Pigga som lärkor var en lögn, något vi väl upptäckte när vi famlade efter tvålen i det mikroskopiska badrummet. Sov inte människorna i denna lilla by?

Varför existerar inte utegångsförbud mot vespor? Nattrafiken upplevdes som en dag på Monzabanan. Likt något ur en Stephen King film, ylade och skällde hundar åt vandra, mot andra, i kör, mot bilar och dylikt.

Runt nio serverades det frukost i deras sagodekorerade trädgård. Redan 29 grader, inte ett moln på den klarblåa himlen, i symbios med en uteplatsmiljö Ernest Kirchstiger skulle mörda för, flera gånger om.

De mäktiga grönbelagda bergen skapade ett vykortsliknande scenario. Vi göddes med nybakade lokala delikatesser, tyvärr i mina ögon mer afternoon the än en rejäl någorlunda nyttig frukost. Croissanter samsades med andra sötsliskiga bakelser.

Alessandro hade planerat att besöka ett EU-restaurerat fort en bra bit bort. Vägen dit visade sig vara en orgie utav pittoreska byar omgärdade av vyer som verkligen tog andan ur en. Vi hade kommit till den vilda och relativt orörda Garfagnana regionen.

Hit reser naturälskare från hela Italien för att lindra stress genom att paddla kanot, rida, cykla, bekanta sig med får, klättra, åka skidor eller fotvandra i det vackra landskapet.

Medeltidsbyn San Romano låg precis utanför medeltidsstaden Fivizzano. Endera kunde man ta en linbana upp, eller helt sonika gå upp till Verrucola Fortress.

Våra släktingar hade redan hunnit betala innan jag hann säga höjdrädsla. Jag fick känslan av att by-rådet snålat ordentlig i valet av den billigaste leverantören av linbanor.

Någonstans mitt emellan började ett teknikstrul som sin tur ledde att vi ofrivilligt åkte bakåt. I en nanosekund trodde jag faktiskt att det var ute med oss. Gud såg oss bland kastanjeträden, trädde in, och räddade dagen.

De  panoramiska vyerna från 2000 meter över havet var svåra att ta in. Desto enklare var det att ta in gradantalet på 39 grader. Fortet kunde dateras ända till 1000-talet.

Efter 20 års restaurering blev fästningen klar år 2012. Under 1 timme guidades vår grupp av en tjej i tidstypisk klädsel.

Trots att guidningen var på italienska förstod man ändå otroligt mycket, dessutom förklarade hon lite med några engelska fraser. Guiden synliggjorde historien, artefakterna och miljöerna på ett otroligt intresseväckande sätt.

Värmen krävde sin hen. Det var helt enkelt en upplevelse att få pusta ut i det svala huset runt klockan två. Kontrasterna i de klippiga bergregionerna var minst sagt häpnadsväckande; från 39 grader molnfritt, till blixtar och dunder.

En timme senare satt vi återigen samlade runt middagsbordet. Hemmagjord tortellini med tvättäkta bolognese samsades med prosciutto de melone och sockerstinna bakverk.

Det skulle kunna vara en grogrund för min medverkan i nästa års upplaga av Biggest looser.

Därefter bar det iväg till min mammas födelseort:  Bagni Di Lucca.  Staden hade sin glansperiod under 1800-talet då de kalk och svavelrika källorna användes av Europas rikaste elit parallellt som Europas första kasino öppnade i staden 1937.

Numera är den betydligt mer devalverad, halvt förfallen och i skriande behov av kapital.

Vårt mål var Villa Webb från sent 1500-talet.  Lord George Byron (1788 – 1824) bodde här sommaren 1822. Napoleons syster var också en av många gäster.

I grannhuset 40 meter åt vänster  Casa Bertini bodde bland annat Frankensteins monster skapare Mary Shelley.

Släktingarna hade personligen anlitat Bagni Di Luccas bästa guide (månne enda). Den gubben var hur cool som helst; med ett minne och munläder som skulle kunna bringa fred i Palestinakonflikten. I Villa Webb huserade en eklektisk härva av museum.

Entrén vara en magisk resa in i 800 talet, en era för riddare och i detta fall rustningar från den perioden. Bredvid det rummet stegade man in i de gamla köken för att senare lära sig allt om det förflutna ur ett mathistoriskt perspektiv.  

Nästa våning visade kasinots historia i Europa.  Många föremål var original från Europas första kasino. Där fanns en utställning om de gamla glömda spelen samt en kortutställning från hela världen.

Christian Alpini har sedan tonårstiden varit en passionerad samlare av mystiska artefakter. Över 1000 stycken föremål har killen lyckats införskaffa. I  hans ambulerande paranormala utställning ingår också  mystikern  Professor Icaro De Benedetti halvskumma upptäckter.

På tredje våningen härbärgerade denna udda unika samling indelade i 6 sektioner: The Impossible Museum av  just Christian Alpini. Jag vet egentligen inte vad som skrämmer mig mest, mannen som skapat detta bisarra eller de mystiska artefakterna i sig?

I vilket fall som helst så dyrkade jag utställningen om det okända, legender och konstiga teorier. Kittet hur man dödar vampyrer, Bigfoot avtryck, häxor, demoner och typ allt annat spektakulärt kommer att leva länge i familjen Widholms sinne; traumatiskt eller inte återstår att se.

I ren nyfikenhet öppnade jag diskret, när de andra tittade bort, ett fack av många stängda, i ett uråldrigt skåp. Guiden for fram som slottsspökenas  svar på Usain Bolt, för att aggressivt ifrågasatte varför jag öppnade luckan.

Han menade på att jag öppnat upp en förbannelse. Jag ville hellre få det till min familj, eller i bästa fall hela  Mjölby eller Boxholm om det var möjligt.

Detta var en omtumlande upplevelse som jag garanterar inte finns med i någon guidebok. Enda motsvarigheten är Museum of death som jag och brorsan besökte i Los Angeles förra året. Dock låg deras fokus på helt äkta saker samt fokus på döden och seriemördare.

Vår guide hade också nycklarna till Europas första marknadsförda spa. Platsen var igenbommad, förfallen och sagolik fantastisk, på sitt sätt. De nedgångna lokalerna var bepansrade med världsberömda Carrara marmor.

En viss form av melankoli infann sig då guiden mellan raderna serverade oss information att det skulle kosta molto euro att restaurera stället; de pengarna finns inte riktigt i Italien för närvarande.

Elisa & Alessandro & hunden Joya

Vi avslutade roadtripen med att titta på en av regionens finaste brohantverk. Ponte delle Catene (The Chain Bridge) i byn Fornoli som spänner över floden Lima. De trolska småvägarna tillbaka till Fornarci Di Barga var fyllda med fotogeniska platser.

Diktatoriskt fick vi 45 minuter på oss landa och duscha, innan vi skulle bila iväg till nya delen av Barga. Där var vi specialinbjudna till ”Bistccata…sotto le stelle”; en grillfest för alla i Barga.

Det var ett årligt evenemang där huvudsyftet var att samla in pengar till Bargas fotbollslag. Alessandros pappa, Paolo, var Presidenten och kassören i klubben. Det ska ju tilläggas att det inte var Milan precis, utan mera Kuddby IF.

Klockan 20.00 inleddes festen. Mina förhoppningar på det grillade köttberget var gigantiskt. Dessvärre grusades den visionen, maten var ett riktigt bottennapp. Mycket fett och plastattiraljer, ingen sås, något som skapade 2-3 timmars tuggmotstånd av det torra köttet.

Dragspelandet var trevligt, men med 10 centimeters lucka fick jag en temporär tinnitus som  lade sig först efter att jag drack mitt först klunk av det lokala röda vinet.

Paolo Capannacci

Festens höjdpunkt var när spektaklet led mot sitt slut. Parallellt pågick en stor marknad i Barga. Där samsades äkta hantverk med prylar från nordöstra Bangladesh. Kvällsvärmen (27 grader) var bara sådär härlig varmsval som den bara kan vara i de sydländska länderna.

Det vimlade av människor som inte var snortankade, utan bara hade trevligt, gammal som ung umgicks de.

Vi blev bjudna på även Bargas godaste glass  enligt typ alla på institutionen: Il Giardino; nutella smaken var sensationell. Klockan 23.30 kom vi hem. Utmattningsskalan räckte inte till, den slog gårdagens intensitet med råge; visst är det härligt med ”semester”.

Dag 3 – Fornarci Di Barga

Ett pistolskott i nacken? Den känslan fick jag när alarmet ljöd 07.30. Längst upp på deras digra agenda var frukost på ett av Bargas finaste restauranger, som dessutom var känd för att ha en fantastisk utsikt.

Ristorante Coprats var allt detta och lite till. Dessvärre blev vi återigen gödda med bakelser, goda, absolut, kalorifattiga, definitivt inte.

Barga finns med på listan över de vackraste medeltidsstäderna i Italien. Den pittoreska staden ligger på en brant kulle, på vägen till toppen möter man det ena fina huset efter det andra, samt genuina gränder, torg och vackra scener från vardagspusslet.

Av någon anledning gjorde vi ett besök hos stadens borgmästare som var en nära vän till familjen. Såklart låg maktens boning i ett av Bargas finaste hus, och det finns en uppsjö att välja mellan.

Den kulturella törsten släcktes via ett privat besök i urläckra Teatro dei Differenti med en guide.

Stadens stolthet är dock katedralen Collegiata di San Cristoforo, vilken är strategiskt placerad på toppen av Barga. Precis invid hittar man den mest imponerande utsikten över de omkringliggande bergen, skogklädda sluttningar och stadens röda tegeltak, en fröjd för alla sinnen.

Efter två timmars traskande for vi vidare till Alessandros barndomsvän David.

De har varit kompisar sedan 14 års ålder dessutom studerat arkitektur och bott i Florens tillsammans i 10 år. David och hans fru bodde  i ett vackert hus några kilometer bort från Barga.

Att vakna till denna naturtavla varje morgon med utsikt över medeltidsstaden Barga är få förunnat.

Paret väntade sitt först barn, de var honungsodlare, levde helt ekologiskt samtidigt som båda hade jobb; en ekvation som endera låter för bra för att vara sann, om man inte kan hantera alla krav som engagemang kräver, vilket få troligtvis gör.

Vi fick besöka honungsfabriken invid deras villa. Där inne  framställde tre sorters honung; den mörka med inslag av kastanj var mest annorlunda. Efter en italiensk fika bar det tillbaka till Fornarci.

Vi fick 30 minuter på oss innan en mäktig middag serverades. Först  hemmagjord pasta, därefter Cotoletta alla milanese  med pommes, det vill säga tunna skivor kalvkött som panerats. Kronan på verket var nya italienska efterrättsdesserter. Vansinnigt gott, men magen hade knappt återhämtat sig från gårdagen.

Resediktatorn gav oss hela en timme för återhämtning. Sedan bilade vi återigen till mammas födelsestad Bagni Di Lucca. Vår destination  blev ökända Hotel & Terme in Bagni Di Lucca. Redan på Romarriket vallfärdade rika och mäktiga människor hit som Caesar, Pompey, Kalle Moreus och Crassus.

De fångades av dessa vattens mirakulösa egenskaper som ansågs kunna bota eller behandla andningsorganen, reumatiska- och hudsjukdomar och för  artrit, gikt,  lymfatisk, skabb, infertilitet

Baronessan Matilde di Canossa var den som såg till att skapa intresse för hälsospa på 1200-talet. Därefter utvecklades processen till att blev ett av de ledande i Europa, en era som nådde sin peak i slutet av 1900-talet. Lättrogna britter var de första som invaderade staden.

Under årens lopp har kändisar avlöst varandra som poeterna Byron, Shelley, Lever, Giusti, Monti, Carducci, Pascoli, Montale; författare: Alexander Dumas.

Musiker som Strauss, Listz and Paganini, Puccini, Mascagni; politiker/kungligheter som Drottning Margaret, D’Azeglio, Galeazzo Ciano och Napoleons syster: Elisa Baciocchi.

Då som nu var god mat, avkoppling, återhämtning, välbefinnande och närhet till naturen högsta modet, som sagt trender kommer och går. Alessandro hade bokat tid för ångbastu i de naturliga grottorna. Vi fick tillgång till ”Grotta grande”.

Jag kände verkligen historiens vingslag utifrån mångfalden av storheter som just suttit vid exakt samma grottor. Visst var det ångbastukänsla, men aningen mindre varmt.

20 minuter var maxtiden för detoxen, därefter arktisk kyla i deras dusch. Muskelrelaxen skulle göra oss trötta och fria från stress, men det var svårt att vara tröttare än vi redan var, så jag märkte ingen direkt skillnad. Nästa betalda steg var minst sagt märklig.

Familjen fördes från hälsobastun till ett rum som jag instinktiv relaterade till tv-serien: ”American Horror story” säsong två…som utspelar sig på ett mentalsjukhus.

Efter lite massage blev vi mumifierade av lakan på varsin brits. Tända ljus, lavendeldofter och en hälsobrygd av något slag. Att man inte kunde röra armarna på grund av lakan-mumifieringen var ett aber, då jag lider av klaustrofobi. Avledande manöver blev att studera min omgivning eftersom man inte fick prata.

Eskapismen ledde vidare till dysfunktionella associationer till nazisterna experiment på människor ledd av ”Dödsängln”  Josef Mengele. Hur han hänsynslöst, utan bedövning, injicerade kloroform på hjälplösa människor var något som gäckade sinnet de 15 minuter jag låg på den obekväma britsen.

Helheten av ett världens historiskt mest kända spa gick inte att jämföra med Tällberg eller Las Vegas precis, vilket troligtvis inte var meningen. Dock föredrar jag sådana ställen istället för miljöer som tagna ur något Ukrainskt sjukhus från 70-talet, som tur vad slapp vi betala för kalaset. Vi var dock några erfarenheter rikare.

Nästa mål var den ökända  900 år gamla  Ponte della Maddalena (Djävulsbron) i Borgo a Mozzano. Den byggdes primärt för att Napoleons syster skulle kunna resa till området för att bada i de varma källorna.

Sägnen säger att djävulen bekostade bron om han fick själen av den som först gick över bron. Byborna lät då en hund bli den förste att gå över. Vilken art det gällde förtäljer inte historien, troligtvis en pudel.

I vilket fall som helst har jag varit här fyra gånger förut, alltid lika cool. Fantastiska bilvägar ståtade med magisk utsikt på vägen tillbaka till Fornarci Di Barga.

Återigen snabba ryck. Efter en mastig middag for vi iväg till ett av Toscanas vackraste städer: Lucca. Inte mycket har förändrats sedan stadens storhetstid på 1300-talet, då sidenhandeln gjorde typ alla dess invånare förmögna.

Lucca spelade som sagt en väsentlig roll i övergången från Medeltid till Renässans. Det berodde bland annat på att staden skapade välstånd genom att bli hela södra- och Centraleuropas silkesväveri, med fler än 3000 vävstolar.

Via hamnstaden Genova importerades råsilke, men det var i Lucca man hade expertisen att bearbeta den. Ett motto från den tiden lät: ”Bra silke är Lucca silke”.

Skrytbyggena står kvar, liksom de påkostade palatsen, kyrkorna och de praktfulla färggranna trädgårdarna. Lucca är dock en ytterst levande stad året om, där man kan uppleva antika marknader, musikfestivaler och andra evenemang dessutom en nästan bilfri sådan.

Luccas gamla stadskärnan är omgärdad av den 4.3 km långa och 12 meter höga stadsmuren som byggdes mellan 1504 och 1645. La Mura är Italiens enda intakta samt Europas bäst bevarade stadsmurar i renässansstil.

Mästerverket byggdes för att skydda det rika Lucca mot de närliggande antagoniststäderna Pisa och Florens. När muren skapades så stod det 126 kanoner på den, samtidigt som den omringades av en 35 meter bred vattengrav.

Dess topp är omgjord till park, trädallén av popplar bildade en bred promenadväg runt hela staden i symbios med  kastanje- och solfjädertallarna. Uppe på muren fullkomligt  sprudlade det av liv; lekande barn, sportklädda  joggare, kortspelande vänner, glass ätande familjer, jovialiska hundägare, cykelbusar och parkbänksromantik,

Här uppe hade man en klockren utsikt över det labyrintliknande stadscentrumet med små medeltida gränder, torn, monument, ett antal kyrkor och blomsterdignande terrasser

Här fanns dessutom en ståtlig katedral, monumentala palats och två medeltida torn, som man kan vandra upp i, för att få en panoramavy över hustaken och de omkringliggande bergen parallellt också en tidsresa från från romartiden fram till renässansen.

Husen ser emellanåt lite skamfilade ut, men detta bör inte misstolkas; det råder stränga lagar om att bevara husens ursprungliga utseende; exempelvis är det inte tillåtet för butikerna att hänga upp färgsprakande skyltar utanför.

Via Fillungo: Luccas huvudgata sägs vara en av Italiens mest eleganta gator. Ormliknande slingrar den sig fram mellan de antika byggnaderna. Gatan var tidigare fylld av små intressanta butiker, dessvärre  har de stora butikskedjorna kannibaliserat sig på småskaligheten, precis som i Venedig.

De pråligaste klädbutikerna ligger bredvid varandra,  något som  märks på de elegant välklädda Luccaborna.  Pisa var krimskramsets högborg, Lucca dess raka motsats.

Sist, men inte minst, Lucca låter varken turisterna  som lokalbor glömma att Giacomo Puccini (1858-1924) föddes, växte upp och skrev sina första musikaliska verk i staden. Lucca Comics & Games är ett årligen återkommande kulturevenemang sedan 1993. Det är en kombination av seriefestival och spelkonvent.

Publikt största arrangemanget i genren i Europa (med  Seriefestivalen Angoouleme), internationellt endast överträffat av Japans Comiket.  Vi brydde oss inte nämnvärt om operakompositörens liv och lustar eller seriefigurer utan njöt istället av de fantastiska miljöer som penslades fram.

Under timmarna i  Lucca spatserade  vi självklart på muren, men  oväntat nog också inne i den. Vid få tillfällen öppnar murens väktare upp delar av den medeltida försvarspjäsen. Jag har varit här tre gånger tidigare. Aldrig har det skett, men i år stod alla stjärnorna rätt tydligen.

De gigantiska tunnlarna var utsmyckade med massor av lokal konsthantverk. Extremt häftigt att se hur stort utrymmena  egentligen var och hur de var organiserade med det primära syftet att på bästa sätt försvara staden mot andra elaka furstendömen.

Efter tre timmar av upptäcktsfärd var vi mätta på kulturella och historiska vingslag. Klockan 2.1.00 var vi ”hemma”. En timme senare stod en tre rätters avslutningsmiddag på agendan.

Makaroni med ragusås, sedan en toskansk köttgryta med potatis för att avslutas med en klassisk  Toscansk choklad – ricotta tårta. Mat för ett helt hemvärn.

Gabriella

Kvällen avslutades med att vi tittade på gamla som nya foton. 30 minuter innan midnatt gick vi ner till vår lägenhet, en halvtimme senare däckade vi.

Att Alessandro lyckats med konststycket att fösa ihop 5 dagars visning av regionen på hälften så kort tid var definitivt ett avklarat mandomsprov.

Densamme hade också gött oss till oigenkännligheten. Morgondagen kanske bestod utav att vi fick iklä oss rollen som korpulenta offergåvor till maffian, korrumperade poliser eller både och.

Dag 4: Siena

Som något taget ur mittenuppslaget ur Dantes inferno lät alarmet när det ljöd prick 06.45. Packat hade vi redan gjort. Nu återstod  bara en frukost som sett utifrån gårdagens matutspisning kändes mindre angelägen.

Orgien utav avskedspussar på kinden fick huden att korva sig. Gabriella, Alessandro, Elisa och charmiga hundskrället Joya tog ett sentimentalt farväl av oss på perrongen.

I Empoli bytte vi tåg. De andra vilade medan jag på en timme utforskade  fotbollsikonen Jonny Ektröms gamla hemmatrakter. Alla tågtider synkades optimalt med tiderna på förbetalda biljetterna.

Vi dräpte en taxi till Hotel Italia i Siena. Där pustade vi ut i en och en halv timme för att runt 13.30 upptäcka ytterligare en i raden av renässansstäder.

Strategiskt inledde vi med att äta på en tvättäkta Trattoria Ostria Titti. Miljön, myriaderna av smådetaljer och maten i sig skapade en grogrund för ett minnesvärt restaurangbesök. Mätta och belåtna traskade familjen vidare. 33 grader, klarblå himmel och ett lämmeltåg utav turister.

Vi hade redan vilat och ätit, vad mera kunde man göra…förutom att gå? Jag vet inte riktigt, men eftersom jag inte hade tankar på att besöka staden igen, så blev det helt sonika att gå mellan sevärdheterna.

Siena ligger i hjärtat av Toscana bland böljande vinmarker, olivträd, gröna skogar och smått sensationella byar. Dofter och färger från en svunnen tid tycks leva kvar i denna obeskrivlig vackra stad. Horder av turister och bilar är det enda som förstör det intrycket.

Näst efter Rom, Florens och Venezia är Siena nämligen den främsta italienska staden vad gäller konstverk från den sena medeltiden. Under 1200-1500-talen tävlade Siena och Florens om vilken stad som hade flest rikedomar och praktfullast konst.

Den solfjäderformade Piazza del Campo anses vara ett av Europas vackraste medeltidstorg; Siena i sig Italiens vackraste medeltidsstad. De omgivande gyttret av pittoreska gränder samt en lång mur med citadell och nio portar, fick det att tåras i ögonen.

Visst, den större kändare staden Florens (ca 50 km därifrån) i all ära, men i mina ögon var detta mäktigare. Siena är byggd på sju kullar, något som skapar kontraster. Varje skrymsle är som att upptäcka vingummin igen. Kullarna i symbios med 34 graders fuktig värme suger dock musten ur den bäste.

Jag är medveten om att det är lättare att motivera två tonåringar att upptäcka ställen som Skara sommarland, Gröna Lund och Liseberg. Pittoreska hus, kullerstenar och oförglömliga miljöer hamnar liksom inte på samma motivationsnivå.

I små doser fungerar det om man lägger in middag, fika, shopping, vila och glass.

Syftet med att barnen överhuvudtaget får följa med är dels att stärka familjebanden genom att umgås, dels vara delaktiga i den viktiga skolan hur mycket fantastiskt som finns utanför Sveriges gränser, förutom att det också är trevligt, god mat och massor att se och lära.

Fem timmar tillika 16 kilometer senare det vill säga klockan 18.30 hade vi sett så mycket vackert att det bara inte gick att ta in mera. Familjen var minst sagt tagna av dagens upptäcktsfärd; troligtvis låg de 3 tidigare dagarna i latent också.

Barnen höll sig på hotellrummet resten av kvällen. Vi vilade 90 minuter, därefter gick jag och Marie ut och kollade var hotellet låg i förhållande till tågstationen, shoppade och handlade på oss varor till kvällsmat.

Siena var onekligen en utomjordisk vacker stad; tyvärr tillät vare sig semesterdagarna eller budgeten ytterligare en dag. Parallellt var det första kvällen där vi hade normal egentid, utifrån de komprimerade dagarna hos släkten, en religiös upplevelse i sig.  Vi kom i säng runt klockan 23.30.

Dag 5: Venedig

Frukost klockan 07.00. En fin sådan, fast mönstret med sockrade produkter gick igen. Tåget avgick 08.15, byte i Florens, runt klockan 12.30 var vi framme i Venedig. Vårt hotell låg  5 minuters gångväg från stationen. Både köket och rummet var rymliga. 3800 kronor kostade rummet för två nätter.  Ägaren överöste oss med bra råd om vad komma skulle.

Hungern angav kompassriktningen. Den pekade mot välrenommerade Al tre Archies. Fyra pasta carbonara senare var det bara att bita i det sura äpplet; maten var i Italienska mått mätt osedvanligt osmaklig.

Motformeln hette: vräka peppar på maten, dessvärre ville en orkanpust något annorlunda. All peppar hamnade på bordet och i ölen.

Från centralstation-området tog familjen färja (Vaparetto) linje 1. Tanken var att åka turen fullt ut skulle generera i oförglömlig sightseeing. Så blev inte fallet; varje stopp var som en smärre jordbävningar av in-, ut- och tvärbromsningar.

Det öronbedövande motorljudet var ungefär lika sexigt som mysbyxor på Molin Rouge. Fick inte alls samma känsla som när jag såg The Tourist från 2010 med Johnny Depp och Angelina Jolie i huvudrollerna.

Vårt mål blev att koppla av på ett av få grönområdet på huvudön: S:t Elena, sista stationen innan Lido. Kvarteren längst bort, Castello, är väldigt fina, och helt folktomma. Lugnet i sig är en behaglig kontrast, här bor en stor del av lokalbefolkningen. Parkområdet var dessvärre lika slitet som de andra två gångerna jag besökt Venedig.

Lekparkerna och bänkarna hade sett sina bästa år för typ 15 år sedan. Om de styrande lagt 0.001% av deras intäkter på att skapa en välbehövlig frizon från turistströmmarna hade en win-win situation skapats för turister som lokalbor.

Vi vandrade från skabbigheten till trängsel från helvete, ju närmare San Marco platsen vi kom, desto trängre blev det, fullt medvetna att detta är ett av världens populäraste turistplatser, men riktigt så tänkte inte jag i alla fall då.

Trots all historik, kulturella artefakter och renässansmiljöer kände vi oss som i en välgjord themepark.

Min strategi att hitta hem utan hjälpmedel visade sig vara rent idiotiskt. Tomma gränder fylldes av tvättlinor mellan de mysiga husen. Gränderna var helt omöjliga att hålla reda på, rena Maze runner känslan.

Efter 90 minuter  promenerande i 34 graders värmeförbyttes hybrisen successivt i ett crescendo av irritation. Det fatala misstaget visade mig vägen till hamnområdet.

Den dysfunktionella genvägen var dock helt fritt från turister, vilket inte var så konstigt. På en 100-gradig energiskala låg jag då runt -4, lågt räknat. Min fru fick sin beskärda dos av sarkasm eftersom stackaren var den som försökte navigera via mobilen det vill säga lättast att kasta skulden på. Allas energidepåer var ju devalverade, men jag reagerade allra barnsligast.

Två steg framåt, tre bakåt förbannelsen bröts då vi otroligt nog äntrade fastlands-Venedig, en upplevelse i sig. Därefter besökte vi områdets alla anti genuina souvenirbutikerna.

Var fanns läderbutikerna, krukmakarna, barberarna, var fanns det äkta Venedig? Vi shoppade på oss ingredienser till kvällen samt frukosten. På vägen dit hände två lite dråpliga saker.

Först blev Marie träffad av Sydeuropas största fågelbajs. Den skyldiga gamen lyste med sin frånvaro på himlen. Ingen av oss tre anhöriga gjorde någon som helst ansats till att hjälpa henne.

Den gigantiska fågelavföringen hade hamnat i håret och Marie vädjade om hjälp. Till sist fick barnen göra skäl för månadspengen, eftersom mitt finger ömmade ordentligt.

Frida och Marie hamnade på efterkälken. Jag och i viss mån Hanna beslutade oss att skrämma de två ovetande. Jag ställde mig bakom ett hörn , hoppade fram, parallellt framförde ett utomjordiskt gurgelljud, på signal av Hanna. Ett ljud som kunde få vilket lik som helst att vakna.

Resultatet blev ännu bättre än förväntat. Marie gick från chock till en ännu oupptäckt karateformation. Frida tror jag inte har återhämtat sig ännu. Det bästa utfallet stod ändå  några turister för. Undertecknad ska nog vara nöjd med att ingen Karate-Tobias fanns i närheten, eftersom jag själv inte hade energi att fly.

Runt klockan 21.00 var vi tillbaka i den mysiga hyresbostaden. Vi ägnade oss åt att fibbla med mobilerna, ta varsin välbehövlig dusch och titta på Scooby Doo på klanderfri italienska.

Dag 6: Venedig

Resans hittills första adekvata sovmorgon led mot sitt slut. Efter en hemmagjord frukost var det dags igen att bege sig ut i myllret av gränder, duvor, skitigt vatten och skräniga turister (över 20 miljoner per år). Turen stod oss bi, det var inte 34 grader, utan en hel grad svalare; Gud var god. Dagens primära mål var lilla Venedig­ön Murano. Familjen tog Vaparetto linje 3, färden till hantverksön tog cirka 20 minuter.

Venedigs glasarbetare förflyttades år 1291 till en egen ö, cirka 1,5 km från själva staden, då styrande ansåg att brandrisken var för stor. Glastillverkarna på Murano var till en början de enda i Europa som kunde tillverka spegelglas. De hade också överlägsna kunskaper när det kom till kristall, blyinfattat- och mångfärgat glas. Glastillverkarna drog in så mycket pengar till staden att de åtnjöt en mycket hög samhällsstatus bland eliten.

Hantverket reproduceras oftast genom att de ärvs från en generation till en annan. Muranoglaset finns i alla former och färger, fantasin har sprängt alla tänkbara glasvallar. Hos dessa skickliga hantverkarna tycks ingen lida utav motivationsproblem.

För oss stackars turister hopar sig i-lands bekymren som hur mycket kan jag spendera, vad ska jag välja, vad kostar det att skicka hem prylarna? Priserna var självklart sanslöst dyra när det kommer till äkta åtråvärd hantverk.

Till sist enades jag och min fru om två snygga femlagers glas; en blå och en röd. Hade jag haft mer pengar så hade de större varianterna köpts, nu stannade köpesumman på endast 1200 kronor. Barnen köpte några fina örhängen. Mycket gående, men en ytterst trevlig plats att spendera några timmar på.

Vi bytte om, stressade till vattenbussen linje 2 som skulle ta oss till resans första adekvata beach. Ön i Venedigs lagun ligger enbart fem båtstationer och 15 min bort från Markusplatsen.

Denna sandbank mellan Venedig och öppna havet är 12 km lång och fungerar både som  förort och badort. Vi stannade till på ökända Ai de mati för varsin four formaggio pizza. Mitt emot restaurangen låg fotogeniska Palazzo del Cinema.

Där utspelar sig filmfestivalen i Venedig (Mostra Internazionale d’Arte Cinematografica di Venezia) vilken är världens äldsta filmfestival. Årligen, två veckor i slutet av augusti och början av september sker evenemanget ; i år var det dessutom 75 år jubileum. Då flockas celebriteter med den kulturella eliten.

Lido var helt sonika en pärla; ett lugnare tempo, mera grönska, inte lika trångt och turistiskt som i Venedig. Öns utsida består av en enda lång sandstrand med härligt havsvatten som oväntat nog inte var kallt. Jag passade på att gå några kilometer längs med stranden.

Det var en terapeutiskt och helande upplevelse att känna vattnet smeka anklarna och ljudet kluckande vågor i samklang med best of Treat i lurarna. Att omgivningarna mera påminde om Mallorca gjorde inte saken sämre.

Venedig kan skryta med romantiska byggnader och broar i överflöd. Dock var detta beachavbrott det som behövdes för att återhämta sig mentalt från stadsstressen.

Efter denna euforiska och avslappnande upplevelse, tog vi vattenbåten tillbaka, handlade på oss kvällsmat och frukost. Runt klockan 21.00 var vi tillbaka i vår lägenhet.

Dag 7: Como

Comosjön är Italiens tredje största sjö efter Garda- och Lago Maggiore. Marie och jag har haft förmånen att besöka båda dessa vattenjuveler tidigare. Sjön är belägen i ett vackert berglandskap med branta sluttningar.

I århundraden har människor vallfärdat här för att koppla av, åka båt,vandra i bergen eller bara för att få inspiration av dess skönhet.

Såväl italienska näringslivsmagnater som Hollywoodstjärnor väljer en semesterbostad vid sjön Lago di Como. Här väntar vilsamt vackra byar och städer inbäddade i en frodig grönska. Närheten till Milanos jetsetpuls är förstås också en lockelse.

Det var ingen tillfällighet att George Clooney valt att bosätta sig i området. Den Cityakut kände 57  gamla amerikanen har medverkat har i ett guldkorn där mina favoriter är ”From dusk to dawn”, ”O brother where art thou”, ”Three kings”, ”The Descendants”, ”The American”, The thin red line”, ”Michael Clayton” och ”Up in the air”.

Tåget från Venedig avgick klockan 09.01 och var framme i Milano prick 11.26. Resan var sjukt bekväm eftersom jag bokat 1:a klass biljetter. Därefter blev det lokaltåg till staden Como.

Runt halv tre gick vi ombord på en färja där mina förväntningar var skyhöga på att bli ett med sjöns rykte som en av världens vackraste.

Ridån gick ner direkt. Snabbfärjan hade inga uteplatser. Fönstren var mer i linje att hålla människor ifrån de sjukt vackra vyerna, lite som Finspång faktiskt.

Den intetsägande resan tog 45 minuter innan vi satte fot i staden Bellagio. Den ligger förföriskt på en udde, där sjöns två armar möts. Nästa i-landsproblem infann sig då vår lägenhetsvärd inte hade tid förrän två timmar senare.

Jag mutade in mig på ett hotell där vårt bagage fick förvaras. Kullerstensmattorna i kombination med branta backar krävde sin hen. Bellagio är ju inte precis New York, så stadshusesynen var relativt snabbt avklarad.

Charmigt, pittoresk var bara förnamnet på platsen. Kamerafingret gick på högvarv. Middagen bestående av varsin tagliatelle ragu var lika välkommen som fantastisk god. Vår lägenhetsvärd var på sedvanlig italiensk maner försenad en halvtimme. Runt 18.30 fick vi dock tillträde till en rymlig mysig lägenhet.

Forslandet av tunga väskor från bagageinlämningen till bostaden blev troligtvis källan till någon form av ryggskott. Likt sylvassa knivar skar smärtan in i delar av ryggen vid fel lägen. Ringaren i Notre dame ställningen hade fördelen att jag kunde koncentrera mig på de de nedre regionerna av butikshyllorna när kvällsmat och frukost skulle handlas.

Dubbla doser av panodil och alvedon mildrade smärtorna lite granna. En  timmes promenad avslutade kvällen. Kronan på verket var en som vanligt god glass. Jag vet inte om det vilar en förbannelse över vår familj. Både i Valetta och Dubrovnik fick vi vara med om långvariga blixtar och dunder orgier; den här platsen var inget undantag.

Så länge man inte blir träffad är vår upplevelse att det parallellt också  är mysigt och lite spännande samtidigt. Jag kollade på Final Destination 1…på engelska oväntat nog, en film som inte levde upp upp till mina förväntningar. Vid midnatt la vi oss.

Dag 8: Comosjön

Skönt med en ytterligare en sovmorgon. Min ryggvärk var oförklarligt, men kraftigt reducerad. Dagens mål var bykärnan Tremezzo. För att ta sig dit tog vi färja 1 klockan 11.45.

Villa Carlotta i Tremezzo består dels av en historisk och världsberömd botanisk trädgård Il Giardino, dels ett konstmuseum i en villa som byggdes på 1600-talet. Villan ligger vackert mellan Comosjön och bergen med utsikt mot Bellaggio-halvön.

Den vackra och stora parken var prydd av skulpturer, fontäner, stigar och blomsterrabatter, med fler än 150 olika växter, bambuträdgård, urgamla cederträd, tropiska plantor, en stenträdgård, ett mindre lantbruksmuseum.

Tonåringar i kombination med stora trädgårdar är väl inte det mest idealiska utgångspunkten för att slippa gnäll och tjat. Två bra regler; var tydlig att berätta att det kommer ta tid, och att vila är okej samt äta innan.

Vanligtvis brukar inhysta restauranger vara förklädda råna-turister-på-taskig-mat. Antica Serra var annorlunda. Maten var fantastik, utsikten magnifik och servicen klockren. Trädgården i sig var en upplevelse, till och med barnen tyckte det, utan att medge det, såklart. De 300 kronor som inträdena kostade var väl värt pengarna.

Vi tog lokalbussen till intilliggande byn Lenno. Familjen passade på att sola och bada invid strandpromenaden, vårt andra under denna resa. Till skillnad från Lidos sandsmekningar var detta en mer aggressiv  upplevelse.

Stora-, medel- och småstenar gjorde livet surt för fötterna, tills man nådde ut till nivåer där man inte nådde botten – en golgatavandring.  Omgivningarna var som vanligt som ett perfekt Instagramfilter.

Därefter utmanade vi ödet genom att besöka ytterligare en ökänd trädgård. För att ta sig dit beredde sig en naturstig på två kilometer tur och retur. 300 kronor verkade vara ett standardpris för familjeinträden.

Huvudbyggnaden var stängd så vi fick bara tillträde till trädgårdarna. Att regissörer  valt att spela in såväl ”Star Wars II  & III” (2007), ”Bond: Casino Royale” (2006 ) samt ”Tea with Mussolini” verkade inte orimligt. Hela platsen var magiskt fotogenisk..

Dess placering på den klippiga sjöstranden med sparsamt med jord att odla på, frammanade att de varken kunde anlägga italienska trädgårdskonst som var modern på 1700-talet, inte heller de populära engelska trädgårdarna.

Villa del Balbianellos trädgård har på grund av sitt läge en egen unik och säregen stil. Statyer, kreationer, variationen av färger skapade  på denna halvö en utsökt som andades naturestetisk världsklass; så här skulle jag vilja bo om Trissguden någon gång stod oss bi.

Lika hänförande var inte promenaden tillbaka. Det och att bussarna inte gick lika frekvent. Först 30 minuter väntan på buss, sedan 20 minuter på färjan till Bellagio. Jag fick en deja vu av Venedigs hamnkvarter, dock tog jag mig i kragen.

Vi handlade först på oss frukost på en närliggande delikatessaffär, runt nio, åt vi himmelsk pasta Tagliatelle  på välrenommerade Antico Pozzo. Läget definierade sinnebilden på hur en pittoresk restaurang skulle se ut.

Mätta, tårögda av hänförelse, och sensationellt sega hade vi några timmar på rummet, där vi kopplade av med mobilerna och Spotify.

Det är först i backspegeln man inser hur härlig denna dag varit, men även krävande.

Dag 9: Varenna

Upp vid nio. Barnen kände inte inför för att ta en 5 km tur till regionens största supermarket. Jag och Marie tog 5  kilometerstrippen för en gratis sightseeing. Omgivningarna var utan att låta allt för tjatig helt utomjordiskt vackra.

Deras utebad:  Lido of Bellagio  föll dock inte in i den beskrivningen. Likt ett  sunkigt kommunist monument tornade det upp sig; mina tankar vandrade instinktivt till omklädningsrummen i Centralbadet Norrköping.

Gårdagens ambitiösa vandringar kändes avlägsna. Dock skulle denna dag bli en milstolpe i onödigt vandrande. Prick klockan 14.00 var vi en del av bilfärjan från Belaggio till Varenna, en resa på cirka 15 minuter.

Kommunen ligger inte långt från gränsen till SchweizVarenna, med sina branta, smala gator och färgglada hus med dekorativa blomsterlådor är det den mest charmerande staden vid Comosjön, typ Gardasjöns  svar på Simrione.

Generalfelet var att vi först skulle orientera oss till stadens tågstation eftersom vi skulle göra om samma process i övermorgon, för att ta farväl av sjön. Ett fullkomligt överflöd av vandringsturer i de omkringliggande bergen fanns att tillgå.

Tanken var att gå en relativt smärtsam sådan till slottsruinen Castello di Vezio. Dessvärre ackompanjerade vi av sick-sack-vägar där branta trappgenvägar hopade sig i all oändlighet, bara för att vi idiotiskt nog valde  att starta vandringen från tågstationen som teoretiskt såg snabb ut.

Efter några miljoner trappsteg nådde vi fram till vad som skulle varit vår startpunkt. Barnen och jag hade antennerna ute eftersom jag skrämt upp dem och mig själv ordentligt. Jag har tidigare bloggat om den asiatiska bålgetingen (Vespa mandarinia). 

Arten  betraktas som världens största getingart. Drottningen har en vingbredd på mer än 7.6 cm och en kroppslängd som kan överstiga 5 cm.

Odjuret förekommer i lägre berg och skogar. Dinosauriearterna är mycket giftiga; för en människa är giftet dödligt om man får många stick. Att de är aggressiva och flyger i flock gör inte saken mycket bättre.

2013 invaderade  getingarna tre städer i den nordvästra provinsen Shaanxi i Kina. Minst 42 människor dog, över 1 675 har skadades.

I Japan kallas de ofta ”sparvgeting” och de har ett gift som är så starkt att det kan lösa upp mänsklig vävnad och döda 40 vanliga getingar på en gång. Förra året upptäcktes getingsorten i Europa, då de färdades i en kinesisk krukväxt, och de tros vara ansvariga för sex personers död i Frankrike, som dog av anafylaktisk chock.

Till Europa kom släktingen The Asian hornet (vespa velutina) 2004. Enligt jordbruksverket började insektepandemin med en enda drottning som följde med en försändelse med lergods från östra Kina. Oturligt nog visade sig Europa vara en perfekt miljö. Den där första drottningen hade i slutet av sommaren gett upphov till  tusentals andra drottningar som året därpå startade egna samhällen.

På kort tid lyckades den etablera sig i hela Frankrike. 2011 började den dyka upp i grannländerna, där Italien tillhör, nu har otäckingarna acklimatiserat sig och redo att attackera typ oss.

Jag tog dock fel på dessa två arter, men det visste vi inte då, något som tärde på nerverna under skog- och ängsmiljöerna. Frida fick någon form av andnöd. Vi blev förskräckta; jag associerade direkt till ovannämnda geting, men ändrade mig till astma. Inget var rätt.

Obehagligheten var nog mera ett tecken på för lite vätska, 15 km vandring, luftfuktighet och 32 graders värme i tuffa terränger. Den sista delen av leden var exceptionellt vackert; bäckar, kvarnar, skog gick i varandra på ett trolskt sätt.

Castello di Vezio var inget mer än ett fortruin, men utsikten därifrån travar lätt in på min 10-i topp lista över magnifika vyer. Inträdet på 15 euro var i underkant utifrån de mirakulösa nejderna.

Panoramautsikt över sjön, båtarna, bergen, Belaggio och Varenna kombination med utspridda vitgråa konst-gipsspöken i olika ställningar och storlekar gav de redan sanslösa bilderna en extra dimension. Dessa statyer skapas inför varje vår och står kvar tills de vittrar sönder.

Varenna välsignar en med massor av intryck via de branta pittoreska myriader av  gränder, samt den tvådelade strandpromenaden som löper längs med en stor del av staden.

Det var i epicentrum av strandpromenaden vi fann Il Bottaio. Vanligtvis kränger mindre noggranna kockar halvtaskig mat blixtsnabbt till turister som samlas just i centrumet för att titta och umgås med andra.

Il Bottaio var ett undantag, en pärla helt enkelt. Med ett läge som otroligt nog överträffade gårdagens fick man praktiskt gnugga sig stenhårt i ögonen för att överhuvudtaget försöka ta in makalösheterna.

Hungriga efter allt gående i värmen var vi väl värda god mat. Jag tog risotto parmesan, Marie Risotto formaggio, Hanna Carbonara och Frida greppade en bruschetta.

Allt rätter var top notch, något som inte överensstämde alls på avsaknaden av service. Greker framstod som arbetsnarkomaner mot dessa senildementa otrevliga servitörer.

25 meter från var vi nyss ätit fanns en inbjudande stadsstrand. Vattnet var behagligt varmt, stranden var långt ifrån lika obekvämt stenig än den i Lenno. Att vi befann oss i en vykortsvy av Guds like spädde på badkänslan. Vi badade tills solen börja lysa med sin frånvaro. Runt 20.30 var vi åter tillbaka i lägenheten.

Kvällen avrundades med sociala medier, Spotify, Youtube och tv. Trots en ofrivilligt lång vandring var dagen som helhet magisk. Just att få ta det lugnt de sista timmarna innan John Blund hälsar på är minst lika värdefull pusselbit i syfte att hitta en helhetsbild.

Dag 10. Bellagio

Återigen sovmorgon, upp runt halv tio. På agendan stod sol, avkoppling och bad. Bellagios enda adekvata bad låg 3 kilometer från färjeläget.  Familjen spatserade i lugnt tempo i redan 33 graders värme.

Spiaggia beach hade alla förutsättningar att vara en strand utöver det vanliga utifrån dess sagolika inbäddning och brist på konkurrens.

Visst, det var en stenstrand med strandbotten, men hur man som arrendator misslyckats så fatalt är omöjligt i mina ögon. Ostädat, ostrukturerat, oinbjudande var några epitet som dessvärre pockade på.

Med enkla billiga medel hade man kunna hålla gräsmattan fin, flyttat stenar, fyllt igen gropar och dylikt.

Eftersom de hade en helt okej strandrestaurang med glass, mat, tilltugg och öl borde det ligga i deras intresse att locka flera besökare. Det var ju inte precis ett överflöd av människor på beachen.

Dess läge med vyer att dö för kunde inte ens  de ansvariga trolla bort. Familjen hade med sig en stor badhandduk. En skulle bort då den visade sig vara för liten för oss alla.

Undertecknad tog sitt ansvar för att istället ägna en halvtimme att hitta perfekta vinklar i syfte att fånga de utopiska omgivningarna. Till mitt sällskap hade jag världens bästa hårdrockband Pretty Maids  på en ohälsosamt hög volym i mina lurar.

Efter allt växlande mellan mobilen, kameran och videokameran var det dags att koppla av.

Tre bra saker med strandrestaurangen: den fanns, de hade lokal öl samt vid köpte fick tillgång till att sitta i deras schizofrent bekväma fåtöljer.

Efter jag badat med barnen unnade jag mig två timmar i en av fåtöljerna.

Under dessa timmar portionerade jag i mig fyra lokala ölsorter, lyssnade på Pretty Maids bästa låtar i synergi med en klarblå himmel och überörföriska omgivningar; mer avkopplande och meditativt än detta var svårt att hitta, i alla fall i mina ögon, de andra solade.

Egentid och siesta stod därefter på agendan. Marie och jag tog efter den en långpromenad tillika ett farväl av denna underbara by.

Lite senare åt familjen på samma restaurang som första kvällen: Veccio Borgo. Därefter packade vi och kopplade av  lägenheten.

Dag 11: Bergamo

Upp 08.00, frukost, bilfärjan 09.35, tåget till Bergamo med 1 byte 11.00 för att vara framme klockan 13.00. Inledde med en siesta. Vi tre traskade den breda huvudgatan Viale Vittorio Emanuele rakt fram, tog bergbanan, upp till Citta Alta som höjde sig likt en berghylla ovanför den nya staden.

Plötsligt knackade medeltiden en på axlarna. Innanför murarna existerade det ett gytter av pittoreska gränder, torg och ståtliga kyrkor från 1100-talet. Ursäkta,  men var det inte mer än såhär?

Visst, området vid mäktiga torget Piazza Vecchia omgivet av gamla palats från renässansen var onekligen generande förföriskt. Därutöver ledde en kullerstensbelagd huvudgata till nästa ingång i den intakta ringmuren.

Kunde det vara så att Venedig, Siena, Barga, Lucca och Pisa redan tagit andan ur en?

Var detta för mycket av det goda? Hade vi redan uppfyllt våra kvoter av katedraler, kullerstenar, trånga gränder och renässansmiljöer? Det såg inte bättre ut. En olycka kommer sällan ensam heter det ju.

Haket Ristorante Camponellas marknadsföring att de lagade autentisk ungersk gulasch fångade mina smaklökar. Tyvärr kunde inte den kocken varit utanför Bergamo – horribelt misslyckat. Hade jag kunnat karate och varit mindre feg hade efterskalven fått en helt annan vändning.

På motsatta sidan hägrade varsin milkshake. Lång kö, lite innehåll,  halvgott men dyrt spädde på den bittra eftersmaken. 33 grader i kombination med ett betydligt klistrigare luftfuktighet fick inte familjen på bättre humör.

Två andra faktorer som teoretiskt pockade på var avsaknaden av Como med sina terapeutiska berg, dalar och vatten  samt att vi helt enkelt var inställda på att åka hem.

Receptet hette som vanligt…gå lite till. En sak jag tänkte på att omgivningarna vid muren innehöll mera gräsmattor, något som var perfekt om man ville koppla av lite från stenbyggnader.

Sista timmen innan deras centrum i nya staden stängde for barnen som lemlästade troll ut och in i syfte att hitta fynd i klädbutikerna. Ironiskt nog i samma butiker som finns i Norrköping.

Själv var jag dränerad på energi. De 12 dagarna som resedirigent tillika mänsklig kompass hade tagit ut sin rätt, apatin hade tagit över, inte ens vatten hjälpte längre.

Runt halv åtta var vi tillbaka i vår lägenhet. Luftkonditioneringen fungerade mer som ett himmelskt väsen. Hårda sängar hade fått ett ansikte, men det spelade absolut ingen roll.

Helt utslagna kopplade vi av. Lite senare satte vi oss på en skön soffa på vår terrass som originellt var upphöjd 1½ meter med utsikt över staden.

Wi-fin var minst sagt under all kritik, oförutsägbar och otillräcklig. Barnen led i paritet med de hemlösa i Rumänien; jag läste en nyinköpt skräckbok, så mig bekom inte IT-haveriet

Dag 11: Hemfärd

Exteriört var lägenheten en våt dröm, en sann fröjd, resans lyxigaste. Där stannade dock hyllningarna. Det räckte att titta på el-uttagen för att dessa skulle bli överbelastade. Luftkonditioneringen måste varit inköpt på deras svar på Rusta, lät periodvis som en svetskurs på Svalbard.

Sängarna var som sagt cementhårda och användes säkert av lokala maffian. De på tok för höga kuddarna kunde man varit utan, gamnacke flera gånger om.

Under resans gång har ungdomars inflytande under sociala medier blivit dysfunktionellt uppenbara. Hanna fick titeln Snapchat-demonen, medan Frida kvalade in som Youtube-biet.

Hur hungrig man än var, så fick man snällt vänta på att demonen skulle filma sina matdispositioner, vilket kunde ta oanständigt långt tid för en bulimiker.

Försökte utan gott resultat förklara hur distraktioner fungerar vetenskapligt. Det och den konkreta informationen att social jättar som Facebook och Google får de anställda inte ha mobiler på och i arbetet, bara traditionella prylar som suddgummi, pennor och linjal.

Att argumentera mot deras generations dysfunktionella beteende var lika populärt som att medla mellan Israel och Palestina.

Tre mål låg inom räckhåll: shoppa kläder, äta och ta bussen till flygplatsen. Det måste ju sägas att shoppingen var riktigt bra, även om vi inte hittade så mycket, prisnivåerna var ibland högre än i Sverige.

Familjen hittade ett klockrent ställe att äta varsin pizza på: Ristorante Vox. Barnen fann oturligt den ultimata Adidas butiken, med de ultimata priserna såklart.

Prick 14.26 fångade vi bussen som förde oss till flygplatsen 20 minuter senare. Shoppingen där var klart över förväntan. Restiden på 2½ timmar flöt på snabbt precis som halvtimmen från Skavsta till Norrköping. Inga förseningar whats so ever. Runt 21.30 var vi hemma, borta bra, men hemma bäst.

Resereflektioner

12 dagar, hmm, Det är längre tid än man tror. Precis som förra årets Kalifornien roadtrip på  3½ veckor var det mycket intryck som skulle bearbetas i kombination med att se adekvat mycket av byar och städer som inte planeras att besöka senare i livet

Det är motstridigheter i sig utifrån att det just är semester, samt att ta hänsyn till sina barn önskemål, i alla fall några av dem, helst inga, när jag tänker efter ordentligt.

Å ena sidan koppla av och njuta, å andra sidan upptäcka. Det är en skörkomplicerad balansgång om man inte befinner sig på en tillrättalagd All inclusive  inrättning, något som jag bojkottar, eftersom jag är skeptiskt om det är så anti-stressande som många verkligen säger att det är.

Att ligga och jäsa under ett parasoll sippandes kontinuerligt på vin, drinkar, groggar eller öl i tron att läsa klart några böcker är snarare en utopi.

Att resa med familj i en form av exempelvis en tåg-roadtrip kräver dels en minutiös planering, dels en hel del pengar. Om man som oss har ambitionen att ens semester ska innehålla doser kultur, god mat, intressanta sevärdheter, avslappnande parker, coola aktiviteter, snygga vyer och promenader (ej taxi till allt).

Förutom att barnen ska ha trevligt tycker vi att alla upplevelser är minimilstolpar av praktisk kunskap omfamnande av de fem sinnena om hur världen ser ut, luktar, fungerar, något man aldrig kan lära sig i skolan.

Jag och Marie reser ju också för att upptäcka saker, vi vill vår ha del, inte bara lägga oss platt för våra barns åsikt, det är också viktigt: diktatorisk tvåvägskommunikation är vägen dit.

Vi är faktiskt på semester: ambitionen är och kommer alltid att vara, inte  snåla, men inte heller slösa för slösandets skull, men vill man se något ska man kunna göra det, vill man verkligen köpa något måste det finnas utrymme att göra så, vill man äta gott så får det kosta helt enkelt.

Grunden är att synka ihop en familjebudget där man avrundar uppåt, bäst att lägga undan en summa varje månad för då har man bättre koll. 60 000 kronor gick kalaset på ungefär inklusive shopping.

 

 

Continue Reading »
No Comments

Musikeufori…eller samlartvång?

Paradigmskiftet från vinyl till CD-inköp skedde successivt, från slutet 1989, till början av 90-talet, då processen blev helt fullbordad. Fördelarna gentemot vinylen var definitivt att musikskatterna inte tog så stor plats som vinylskivbackarna (läskbackar = musikforntid) krävde. Utifrån att jag lyckats samla på mig nästan 20 backar fyllda av vinyler som genomsyrades av melodisk hårdrock, a.o.r, thrash och punk. var det en självklar befrielse att få plats med något annat i hemmet.

Nackdelarna var bland annat allt annat också blev mindre, såsom texthäften, albumomslagen samt att coola prylar som klistermärken, planscher, stickers och dylikt lyste med sin frånvaro.

När jag och min kompis Stefan Hammarström 1991 åtjöt en jorden runt resa, och då var borta över ett halvår så outsourcade jag inköpen till skivbutiken Rosa påsen. Jag la mitt musiköde i personalens fingertoppskänsla för vad som ingick i aor/melodisk hårdrock.

Tyvärr är smaken som baken, vad som definierar en individs musiksmak precis som jag själv vill ha det serverat, är sällsynt. Deras fokus låg i högre grad på melodisk sleeaze. Därav en diger skara sådana cd i min samling, typ en indirekt ofrivillig skivback med Warrant, Slaughterhouse, Poison, Skid Row,

Grungen kom, såg och segrade. Den uppkäftiga genren skadesköt aor, och den melodiska hårdrocken längs med anklarna. I media och såväl på försäljningslistorna förbyttes arenarocken, pudelfrisyrer och syntar mot oborstade slynglar som knaprade antidepressiva tabletter. Egentligen hade nog den melodiska hårdrocken blivit för stor  för sitt egna bästa och helt sonika drabbats av en rejäl hybris. Grungen var troligtvis nådastöten för en musikstil som vuxit ur sin kostym.

För oss som fortfarande dyrkade genrerna släpptes det massor av bra musik, trots det pandemiska grungeviruset. Dock gällde det att ha bättre koll på när de släpptes. Under 90-talet fanns inte adekvat Internet. Så då var det tidningar som Kerrang, Powerplay, Metal Hammer som gällde om man ville hålla sig välinformerad eller word of mouth strategin.

Jag och en kompis Tommy Olsson åkte titt som tätt till Globenomådet några gånger per år för att handla på oss bra plattor hos då Sveriges bästa butik för aor och melodisk rock: Mix Records. Den mycket kunnige ägaren Peter guidade oss smidigt mellan nytillkomna alster som oupptäckta pärlor. Han var som jultomten, fast utan skägg, och betydligt dyrare. Nu jobbar för övrigt denna guru på Hot records i Solna enligt Dr AOR himself.

I och med Internets intåg i samhället så ökade källorna för att lyssna in sig på ny musik, samtidigt som man kunde lyssna på låtarna innan man köpte plattan. Det blev en kvalitetshöjare musikaliskt sett, att slippa köpa grisen i säcken sparade många sköna slantar.

Runt 2010 började jag så dessutom smått lyssna in mig på modern rock med grupper som: Shinedown, Stone Soure, Anberlin, Disturbed, Three days grace, …..I och med min vän tillika gårdsgranne Jonas Gustavsson eskalerade det intresse några år senare. Jonas kvalitetsperfektionism våta hårdrock/modern rock förmiddagar frigjorde ny musik med nya grupper som jag aldrig hört förut.

Shinedown

Det ena ledde till det andra och CD-familjen expanderade ytterligare. Jag vågade egentligen knappt räkna på hur mycket jag la per år på cd-inköp. Men om jag skulle göra så, teoretiskt skulle cirka 5500 cd x 130 kr landa på den käcka summan…

Utifrån ett ekonomiskt perspektiv  – ett solklart fall, men om man samlat på vinyl och cd sedan barnsben är det betydligt svårare att ta farväl av något som nästan är en del av ens personlighet. Ekvationen Spotify 1600 kronor per år och cd-inköp för 25 000 -35 0000 kronor per år

Förutom ett gigantiskt musikintresse så är frågan vad som var  bakomliggande orsaker till detta samlande? Tvång, ångestreducering eller bara ett ren skär kontroll? Nya grupper samsades med äldre. Pretty Maids kom ut med sitt 13:e album,  nya spännande band släppte sitt debutalbum, , färra årets debutalbum följdes upp och så vidare och så vidare, samlingsspiralen blev vidare för varje år som gick,  inte ett dugg stressande för en inbiten samlare?

I och med att jag 2012 parallellt började betala för spotify, blev det successivt lättare att lyssna på det än att hämta och sätta på en CD. För mig blev det mera ett dysfunktionellt krav att köpa ny musik som jag inte lyssnade. Undantaget var i bilen, men då pratar vi korta sträckor, knappt 3 låtar.

Att se förra årets plattor samsas med nyinköpta ouppackade cd blev också en indirekt stress i sig; att inte hinna med att lyssna på dem, innan nästa beställning gjorts.

 

Continue Reading »
No Comments

2017 – Året som gått

2017 var som en monstertsunami av nya band som gamla rävar i nya konstellationer, och grupper som alltid tycks funnits där. Lionville, Stan Bush,  Knight area, Place Vendome, Shadowman, House of lords, Unruly child, Brother Firetribe, Walk on fire,  Jeff Scott Soto, Dirty white boys,

Lonely robot, Demon, Serious black,  Devilfire; Bonfire, Xandria, One Desiree,  Shakrs, Coastland Ride, Pride of lions, Romeo riot,  Eclipse, Beyond The Black, Tokyo motor fist, Fiction Syxx, Sons of Apollo,  Dante Fox, Hell in the club, Edenbridge, Ayeron, Mindfeels.

Raintime, Radioation Romeos,  Midnite City, Steve Walsh, End of the dream,  Steelheart,  All 41, Newman, Age of reflection, Hpouston, Santa Cruz, Cheap Trick, Adagio, Wayward sons, Phantom V, Big Big train, Gotthard, för att nämna några få band och artister.

Räddare i nöden

Börjar bli tjatigt, men hur skulle genren klarat sig eller sett ut ifall inte det Italienska Frontiers  records inte existerat? Troligtvis hade genren varit en microtugga i periferin, en viskning av viskningar och en nanoskugga av fornstora dagar.

Genrebotanisterna skapades av Serafino Perugino 1996. Skivbolagets första släpp var en dubbellive-cd med halvmediokra britterna Ten (1998), därefter har såväl utsläppen som kvaliteten successivt skjutit i höjden.

De reproducerar dåtid med framtid på ett exemplariskt sätt via att signa gamla dinosaurielegender som Kansas, Journey, Mr Big, Whitesnake, Danger Danger, Asia, Richard Marx,  Triumph, Y & T, Great White, Nelson, Def Leppard, Uriah Heep, Dokken, Stryper.

Electric light orchestra,  Litle river band, Boston, Heart, Foreigner, Praying Mantid, House of lords, Blackmore´s night, Jim Peterik, Reo Speedwagon, Yes, Toto, Extreme, Sammy Hager, Winger med flera. 

Frontiers records utvecklar parallellt nya musikkonstellationer genom att hybridisera adekvata låtskrivare med yngre förmågor som gamla artister. Synergieffekterna utav dessa projektbrygder är osannolika, utifrån denna smala genre. Dels hålls den vid liv, dels fortsätter den att utvecklas.

Frontiers-band som är med på denna eminenta lista: The Ferryman, Eclipse, One Desire, Harem Scarem,  Pride of Lions, House of lords och Jono,  det vill säga nästan  1/3.

Andra Frontiersband som släppt plattor 2017 men inte lyckats nästla sig in är bland annat: The Murder of my sweet, Tokyo motor fist, Unruly child, Lionville, Nightranger, Warrant, Inglourious, Vanden Plas, Secret Sphere, Quiet Riot, Mr Big.

Riverdogs, Primal Fear, Ten, Jorn, Robin Beck, Revolution saints, Hell in the club, L.A Guns, Steelheart, Circus Maximus, World trade, Eisley/Goldie, Raintimes, Operation Mindcrime, Sweet & Lynch, Pink Cream 69, Jeff Scott Soto, Bigfoot.

Whats in the water?

Epitetet, ”Whats in the water”, är numera en klyschig frågeställning som utländsk media ställer sig, vem vet? I vilket fall fortsätter nya som gamla band i alla tänkbara hårdrockgenrer att dels dyka upp, dels leverera kvalitet över medel, med få undantag.

Det är lika sanslöst som norrmännens framfart i medaljligan på alla Vinter-OS. Jag hedrar norrmännen med att ta med ett av deras skivsläpp: utmärkta Tom Satin. Finnarna har också fler grupper än föregående år Jessica Wolff, The Dark Element, Brother Firetribe och One Desire

Hela 11 svenska grupper  kvalificerade sig till denna eminenta lista: Cyhra, Eclipse, H.E.A.T, Art Nation, Coastland Ride, Degreed, The Dark Elenment (finskt/svenskt), The Ferryman, Jono, Days of Jupite och The Nightflight orchestra.

Det betyder att mer än en tredjedel av listan består av svenska grupper och artister.  Det bisarra är att banden inte är sju Within Temptation kloner, något som exempelvis är mer regel än undantag i  exempelvis Nederländerna.

I Sverige håller vi dels i taktpinnarna, dels styr orkestrarna genom att förnya och hybridisera den melodiska rocken, och vara top of the class i alla undergenrer.

Här är  axplock på grupper och artister från Sverige som släppt plattor under 2017 – amazing är ett understatement.

Coastline Ride, H.E.A.T, Art Nation, Diablo swing orchestra, Meanstreak, Murder of my sweet, Jim Jidhed, Martina Edoff, Adrenaline Rush, Debbie Ray,  Psychosomatic cowboys, Streamline, Nocean, Kerbera

Age of reflection, Avatar, Crazy Lixx, Satan takes holiday, Rian, Dream evil, Circus Prütz, Nurse, The Poodles, Onroxx, Märvel, Korea, Transport League, Houston,  Poison pill, Wonderland

Rikard Sjoblom´s gungfly, Rise and shine, Stormburst,  Sarea, Maddox  Street, All for the king,  Eclipse, Painful prideCode Red, Kardinal SinThe Rockford heroes, Night, Smash into pieces, Rocket Love, Carptree,  Wildness, CCD.

Diablo swing orchestra

Liv Sin, Bloodbound, Sweet Mary Jane, Band of spice,  Chronus, Night flight orchestra, Topplock, Horisont, Machinea Supremacy, Midway, Syron Vanes, Screamer, Black Paisley, Three seasons, Confess, Sammy Berell, Houston

We could build an empire, Quill, Plan Three, Cyrha, Days of jupiter, Prime creation, JD Miller, Snake charmer, The Ferryman, Shape of the new sun, Kaipa, The Parity Complex, Phase II Phase

Corroded, Fallen mankind, Kee of heart, Degreed, Nocturnal Rites, Coldspell, Lykantropi, Wonderland, Kryptonite, Heavy Tiger, Osukaro, Bai Bang, Astral Doors, Jack. L. Strom, Eastern High, Violent divine,

Coverlåts motstånd

Jag vill passa på att hylla The Poodles  vilka släppte ett utmärkt coveralbum 2017. En rockad i hårdrockvärlden som tycks vara förenat med avsky. De flesta recensenter har generellt sätt lagt sig i hatafåran. The Poodles är ett av mina absoluta favoritband, men inte ett legitimt skäl att försvara allt bandet gör, som exempelvis en coverplatta.

Det finns band och så finns det band. Vissa har den eklektiska förmågan att modifiera bra låtar från andra genrer till hårdrock. The Poodles tillhör den skaran av melodiassimilerare som utför det med bravur.

En av mina personliga favoritlåtar: David Guettas ”Love is gone” avhandlar de sanslöst bra precis om Depeche Modes ”It´s no good”,  Blondies ”Call me” och Adeles ”Set fire to the rain”.

Att ta med Elton John´s fantastiska ”Goodbye yellobrick road” och göra den rättvisa ska de definitivt ha en eloge för. Det känns verkligen att bandet plockat fram låtar de älskar.

Michael Sembello ”Maniac” är okej, men helt omöjlig att mätas sig med en av världens bästa coverinspelningar nämligen Firewind på plattan The Premonition från 2007 där de gjorde ”Maniac” till en  betydligt bättre låt än originalet.

Det tyska neo-classisca hårdrocksbandet At Vance bör hamna på samma tron som The Poodles via deras ABBA tolkningar bland annat. Tysk/Svenska krutdurken Jaded Heart är melodiös pålitlig konstellation som värnar om sina covers på ett utmärkt sätt. Anastacia´s -  Paid my dues, WingsLive and let die och Bailey/ColinsEasy lover är några hits som de stöpt om.

Har man ett holistiskt melodisinne så har man. Det visar The Poodles i alla snuskigt bra låtar de skapat under åren. Ett av världens bästa melodiska hårdrockband i mitt tycke, och det mest eklektiska dessutom, vilket inte gör saken sämre.

Parallellt finns det i andra änden tyvärr massor av andra band typ Axxis och Jorn med flera som gör många cover; men ljusår från ovannämnda band. Som sagt, man måste ha talang att arrangera, men framför en kärlek till låten  sig, faktorer som borgar för adekvata covers.

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga”It´s a killer, no filler”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med subtila skivbolagskrav?.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows och Age of reflections sångare är två utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. Reach är ett exempel på bra musik vs halvtaskig sång.

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

2017 års  23 bästa album

1. Cyhra – Letters to myself 

Lägg ner Amaranthe, såhär ska det låta, världsklass, inget vrålapeskrik, ren sång. Amaranthe kändes lite som mellorefränger, här är det lika cheesigt, men inte mellocheesigt. Epitetet: ”Inte en enda dålig låt” uppfylls med råge. A.O.R/Melodisk hårdrock, ja, jag vet inte, svårdefinierat liksom. När melodierna och hitsen duggar såhär tätt finns det ingen annan platta som kan utmana melodismörgåsbordet.

Jag skulle kunna sträcka mig så långt att detta tillhör ett av 2000-talets allra bästa plattor fast det är nog mer utifrån nyhetshybrisen. Kvaliteter på högsta nivån med låtar som : ”Karma”, ”Heartrage”,  ”Here to save you”, ”Muted life”, ”Closure”, ”Letter to myself” och ”Dark clarity” parallellt är det albumets första 7 låtar. Dessa sju är beyond bra tillsammans med ”Black wings” och ”Dead to me”, resten är bara bra.

Plattan fick 5 av 10 i underbara brittiska hårdrockmagasinet Powerplay, en ren skymf och brist på melodikunskap, i ett magasin som får Sweden Rock Magasin att framstå som Pokémonbladet.

2. Stone Sour  – Hydrograd

Vad i herrans namn? Detta är väl långt ifrån a.o.r/melodisk hårdrock, men samtidigt var går gränsen för förnyelse eller konservatism? Med låtar  i bagaget som ”Mercy”,  ”Hydrograd”, ”Song#3″, ”The witness tree”, håller de sig i viss mån till genremallen.

Visst är de emellanåt alldeles för tungt för genren. Låtarna”Fabuless”, ”Friday knights”, ”Rose red violent blue”, ”Somebody stole my eyes”, och ”Whiplash pants” är ett utmärkt exempel på detta. ”Problemet” blir bara att det blandas hej vilt mellan rå energi till melodiska refränger i världsklass.  I deras cocktailblandningar blir det dock helt naturligt och nästintill oöverträffat.

Dessa genrependlare gör det oförutsägbart för sin publik att veta tillhörighet, helt klart en styrka som band. Ett världsband dikterar reglerna, inte följer. Inte konstigt att band som Stone Sour, Shindown, Sixx: AM och Halestom är populära i de flesta musiklägren.

Dock bör man tänka på att på många så kallade a.o.r-album samexisterar det rock/blues låtar som jag aldrig gillat och inte heller kan a.o.r-associera till som exempelvis Damn Yankes eller Danger Danges tyngre låtar

Stone Sour tillhandahåller en svärta i melodierna som allt som oftast saknas i  såväl a.or. som melodisk hårdrocken. Detta är gruppens jämnaste platta. Visst har de skapat sjukt mycket bra musik tidigare, men inte på en och samma platta.

3. Days of Jupiter – New awakening

Oh my god, visst är det nyvaknande. Jag blev helt betagen av gruppens tyngd samt melodifinneri, via deras debutalbum: ”Secrets brought to life” (2012). Andra plattan var okej, men där trodde jag att vinden hade vänt sedan deras fenomenala första alster. Icke sa Nicke, med full kraft visar man upp en kvalitet och variation som i mångt och mycket matchar debutalbumet.

”Resistent is futile”, det är bara att abdikera för crossover musik där man utklassar såväl Disturbed som Shinedown. med hårdrockhits som: ”We will never die”, ”You can´t erase me”, ”awakeining”, ”If I were God”, ”Insane”  och ”Give into me”. Tungt, varierat och snyggt producerad klassisk hårdrock/metal/modern rock, där refrängerna sätts i första ledet. Sångaren Jan Hilli har samma svärta och smärta som Evergreys Tom Englund, fast ännu kraftfullare, men betydligt mer underskattad.

4. Eclipse – Monumentum

Det är bara att abdikera för de svenska melodiska hårdrockens fanbärare. På sin 5:e platta  visar de återigen var skåpet ska stå. Visst, man börjar känna igen melodiutkörningarna, men när de ändå håller en sådan här hög kvalitet finns det ännu ingen anledning att leta efter tomtar och troll.

Gary Moore, Whitesnake och i viss mån tidiga Europe är onekligen primära influenser till Mr Mårtensson. Den uppdateringsdbygden fungerar troligtvis bara på en platta till därefter måste nya element infogas subtilt. Jag saknar mer av de  episka hitsen typ ”The Storm” , ”To mend a broken heart”  och ”SOS”.

För mig är de bästa låtarna på plattan ”Veritgo”, ”Never look back”, ”Killing me””The downfall of  eden”, och ”For better or for worse”. Eriks målsättning har varit att skapa 11 hits, i viss mån lyckades han

5. Night flight orchestra – Amber Galactica

3 plattor på 5 år, det gäller att smida medans järnet är varmt?  Är det kvantitet som är agendan, eller helt enkelt kärlek till musiken i sig? På Amber Galactica  har de 70 – 80 tals nostalgi inspirerade pusselbitarna fallit på plats, deras jämnaste tillika bästa hittills.

Night flight orchestras musik är helt befriad från vrålapeskrik utifrån härkomsten av bandmedlemmar från Soilwork och Arch Enemy.  ”Smooth”, melodiöst, schizofrent varierat, pompigt, och som taget ur ett 80-tals soundtrack.

Killarna är ju musikaliska superproffs, vilket märks tydligt på alla musikaliska, samtidigt som allt är skrivet från hjärtat av kärleken till genren. De låtar som jag gillar allra bäst är: tunga ”Midnight flyer”, ”Gemini”, ”Jennie”, ”Dominoe”, ”Josephine”"Space whisperer”, ”Something mysterious”, ”Saturn in velvet”.

Mick Jaggers ”Just another night” från She´s the boss 1985, lyfter de till andra höjder helt enkelt. Är någon hårdrockare parallellt en danskille…utan alkohol, inte jag i iallafall, men musiken på plattan får faktiskt såväl höger- som vänsterbenet att vilja resa på sig och swinga mina antilurviga ben.

6. Threshold – Legend of the shires

Detta überunderskatta band har tillhört mina husgudar sedan albumet Dead reckoning från 2007. Deras hybridisering av progmetal, aor och melodisk hårdrock är svårslagen. De tillhör ett av få band i progmetalgenren som har/kan/vill skapa slagkraftiga refränger. Här har svensk Jono lite att lära av.

På Legends of shire är det lite mer progressiva tongångar än vanligt, dock utan att tulla på refrängeriet. ”Small dark lines””Trust the process”, ”Stars and satelites”, ”Snowblind”, ”Superior machine” och ”Lost in translation”. 

Soundet är som vanligt Threshold-style, vilket innebär att det är bara de som låter på detta viset, en prestation i sig. Att de byter sångare av och ann spelar liksom ingen roll, även om de är klonade i samma mall. Magiskt är bara förnamnet.

7. Cats in space – Scarecrow

Cats In Space är här med uppföljaren till 2015 års debutalbum Too Many Gods. Deras 70-talsskrud sitter som handen i handsken för de som vill vara med på en musiktidsresa med Kansas, Queen, Electric Light Orchestra, City Boy, Styx,  Uriah Heep, Angel, New England, Supertramp och Boston.

De kan på detta album ståta med att ha knåpat ihop en av de 10 bästa låtarna som gjorts under året. ”Mad hatter´s tea party” skär rakt genom pomp-a.o.r-hjärtat. Resten av materialet är så  intelligent varierat och fyllt av pomp-rock/pop att det gör ont i hjärta.

8. Art Nation – Liberation

Oftast rockigt med en polerad modern framtoning, ingen alls bra kombination i mina a.o.r-öron. Trots det är låtmaterialet lite väl för starkt för att ignoreras. Göteborgsbandets andra fullängdare är en hybrid mellan H.E.AT och Degreed. Ödets ironi att dels alla nämnda banden släppt plattor i år, dels tagit sig in på min 10-i-topp lista.

Jag tycker ”I´m alive” är albumets mest lysande stjärna tätt följd utav ”Paralysed” och ”What do you want” lustigt nog de tre sista låtarna på  plattan. Innan 2017 hade jag inte i mina vildaste fantasier placerat Art Nation framför storebrorsan H.E.A.T; men herrens vägar är outgrundliga. Andra härliga låtar är: ”Ghost town”, ”A thousend charades”, ”One nation och ”When stars align”.

9. Coastland Ride – Distance

Ett tyngre svar på svenska Work of art med subtila inslag av klassiska Big Money. Kombinationen är kittlande i sig. Bandet har i och med sitt tredje album hittat nyckeln till ett eget sound, ett tyngre sådant, bättre låtar/produktion och  adekvat variation.

7 av låtarna håller sådan hög kvalitet att det helt enkelt bör premieras via för mig en oväntad hög placering. Dessa guldkorn är: ”Winds”, ”Love is on your mind”, ”Dead for seven days”, ”Eye of the storm”, ”Nation of grace”, ”Higher ground” och ”Reasons to try”.

10. Brother Firetribe – Sunbound

Fjärde plattan från de a.o.r-pilska finnarna. Ytterligare ett släpp fyllt av 80-tals inspirerade låtar med modern ljudbild. Robert Tepper hade satt i halsen utifrån epitetet inte en dålig låt, dock finns det ingen riktigt given ”No easy way out” här.

Spåren som höjer sig lite över mängden är i mitt tycke, ”Help is on the way”,  ”Taste Of A Champion”, ”Give Me Tonight”, ”Strangled” och ”Big City Dream”. Den sedvanliga aor-covers parasiterar denna  gång  på John Parr´s klassiska låt ”Restless Heart”, kanske inte ett av de bättre valen precis.

Precis som Pride of Lions levererar dessa herrar kvalitativt material om och om igen. Inte en enda dålig låt, bra musiker, skön produktion samt  en gudabenådad sångare, utan accent: Pekka Heino. Deras hittills bästa platta tillsammans med Heart full of fire.

11. Pride of Lion – Fearless

Subtila upprepningar och låtar som jag upplevde som sämre än på föregående alster devalverade plattan utanför en 10 i topp placering. Efter några 100 lyssningar var jag tvungen att motvilligt ändra mig.

Jim Peterik är mannen med grönaste a.o.r-fingrarna i branschen, och har så varit under decennier. Mannen är alienlik i sina bombastiska pomp-arrangemang. Var han får sin inspiration vill jag nog inte ens veta, men framavlandet av kvalitetsstinna rockhymner tycks aldrig sina.

Den episka ”The tell” är plattans starkaste lysande stjärna. I mina ögon hade en tyngre produktion inte skadat helheten precis som infogandet av stämsång och körer.

12. H.E.AT  – Into the great unknown

Räddare i nöden, genrens förnyare, unisona krav från rigida män över 40 år räds inte bandet. De tänjer på gränser och korsbefruktar sig med allt som rör sig, på ett positivt sätt. De har på varmare breddgrader experimenterat sig fram till ett nytt fräscht sound…eller inte?

H.E.A.T:s tredje alster med Erik Grönwall vid sångmicken, den första utan gitarristen Erik Rivers. Det har inte skadat bandet, snarare  uppviglat dem till att inte återupprepa sig.

Aoriga ”Eye of the storm”  och ”Time on our side” är låtarna som tilltalar mig mest i samklang med ”Do you want it”. Albumet är ytterst varierat och kvalitetsfrystorkat med hits. Trots  superlativen passar mig förra plattan bättre.

13. Harem Scarem – United

Jag vet inte varför; ville bara inte gilla denna platta helt enkelt. Den klättrade irrationellt från utanför listan till 20:plats för att till sist landa på en hedrande tolft plats. Gud så bra det här låtar, allt från produktionen, rösten, musikerna, det förgångna reproducerades mer rationellt än emotionellt var mina första tankar, något som tog udden ur lyssnandet.

Precis som med Pride of Lions tog det några extra lyssningar innan polletten trillade ner. Från comebackalbumet år 2002 The weight of the world, 2003 Higher, 2005 Overload, 2006 Human nature, 2008 Hope, 2014 Thirteen har de minst sagt blandat och gett.

Uppehållet mellan 2008-2014 tycks gjort dem gott. Förra plattan var över medel, denna är en orgie av kvalitetsreproduktion och deras hittills bästa efter comebacken. ”United”, ”Gravity”, ”Bite the bullet” och ”Things I know” lyser starkast.

14. Firewind -Immortals

Tungt så det förslår; för heavy metal för listan, definitivt inte, mycket mangel, absolut, mycket melodier självklart. Plattan lär aldrig snudda vid smått ikoniska The Premonotion från 2008. En platta där a.o.r fick tillträde mellan de tynga riffen. En synnerligen lyckad hybrid som jag definitivt saknar.

Tre übertynga inledande låtarna ”Hands of time”, ”We defy” och ”Ode to Leonidas” lägger ribban högt upp på melodiställningen. Fortsättningen med guldkornen ”Live and die by the sword”, ”Wars of ages”, melodiösa ”Lady of 1000 sorrows” och ”Rise from the ashes” är melodiösa käftsmällar som visar på Gus G oerhörda känsla för speed, melodier, refränger och tyngd precis som Magnus Karlsson.

15. Kee of hearts - Kee of hearts

Listans mest pure a.o.r med Pride of lions, Brother firetribe och Coastland ride. Inledningen är nästan löjeväckande fenomenal. ”The Storm””A new dimension” och ”Crimson dawn” sätter kvalitetsribban på ”onåbar trippelinledning 2017″.  ”S.O.S” med ”Edge of paradise” och ”Learn to live again” var alstren som kunde hänga med i denna inledande kvalitetstrippel.

Sångaren från Fair Warning, Tommy  Heart sjunger som en Gud, ett smärre under att han inte fått större förtroende tidigare från Frontiers. Vår egen Kee Marcello står för stämningshöjande gitarrlir.

16. Jono – Life

Jämntjockt bra, inte lika omedelbar och mindre hitbetonad som magiska Silence, en platta som förgyllde hörselsnäckorna år 2015. Arrangemangen och vägarna till refrängerna är genialiska, men när Jono inte mejslat fram adekvata sådana faller ett par kvalitetspusselbitar bort. Hade fler haft refränger som i låtarna: ”No return”, ”The magician” och ”The Crown”ade detta varit en contender of the year.

Grymma musiker som exempelvis Stefan Helleblad på gitarr (Within Temptation). Sångaren och låtskrivaresset  Johan ”Jono” Norrby är sensationell. Bombastiskt  och cineastisk rock där likheter med svenska A.C.T inte är helt missvisande. Inspirationsekon från bland annat Queen, Styx och Kansas härbärgerar i gruppens CV,  på ett positivt vis.

17. One Desire  – One desire

Råhypade finska ungdomsgänget One desire levererar sex stycken riktigt bra låtar, varav en är en blivande a.o.r classic: ”Hurt”. De andra är  ”Straight through the heart”, ”Whenever I´m dremig”, ”Buried alive”, ”Apologize” och ”Turn back time”. 

Vad kan man säga, tänk om yngre förmågor ändå lyckas föra genren till 2000-talet och framåt. Det börjar bli några stycken adekvata band där medelåldern ligger under 30 år, som mognat med värdighet. Kanske One Desire tillhör skaran av a.o.r/melodisk hårdrock – Messiases.

18. The Dark Element

Vill man som jag ha Nighwishlåtarna inbakad med Anette Olzon likt ”The poet and the pendulum”, ”Bye bye beautiful” och ”Storyline” så får man sitt lystmäte via detta finlandssvenska samarbete.

Före detta Nightwish medlemmen Jami Liimatainen kidnappar det bombastiskt pompösa soundet rakt av från Nightwish plattor med Anette. Inte mig emot, trots det blir det efter ett tag som att äta flamberade bläckfiskarmar, det blir liksom too much, fast ljusår bättre än hans tidigare Cains offering.

Låtarna ”The dark element”, ”My sweet mystery”, ”Only one who knows me”, ”Last good day”, ”Dead to me”, ”Halo”, ”The ghost ande reaper”,  Ibland får jag lite eurodisco känsla, inget egentligt fel i det, då jag dyrkade den genren.

19. Jessica Wolff – Grounded

Pop/rock av ädlaste märke; Finlands svar på Pat Benetar? Njae, inte riktigt samma bett i rösten, i så fall en mer än uppdaterad tyngre klon av norskan Lene Marlin. Jessica ska ha också ha eloge före att hon skriver texterna själva i kombination med att inneha en skön rockröst (trodde de inte kunde engelska i Finland?).

Visst påminner låtuppbyggnaderna om varandra, men när starka låtar som ”Reckless”, ”War”, ”Grounded”, ”Magic castle och ”Playing for keeps”  framavlas, skönjs också ett bra rockalbum.

20. The Ferryman - The Ferryman

Hög lägstanivå är ett bra epitet på Magnus Karlsson. Mannen som hittat en lucka mellan a.o.r och melodisk hårdrock, parallellt skapat ett eget soundpatent. Sångfyndet Ronnie Romero (Lords Of Black, Rainbow) och trumodjuret Mike Terrana (Rage, Axel Rudi Pell) ackompanjerar svensken på plattan.

När man ligger bakom musik med grupper och artister som exempelvis Last Tribe, Bob CatleyTony O´Hora, StarbreakerAllen/Lande, samt två utmärkta soloalbum undrar jag var han egentligen gör i Tysklands svar på Judas Priest: Primal Fear?

Precis som hbörjar melodislingorna snart få en alldeles för hög nivå av igenkänningsfaktor. Det tog ett tag innan jag fullt ut kunde inhalera detta verk. När väl låtar som ”End of the road”, ”Ferryman”, ”One heart”, ”Eyes on the sky” satt sig fanns det ingen återvändo ur melodieuforin.

21. Degreed – Degreed

Degreed tillhör det överfulla stallet av mina största favoritband. I och med denna platta är de redan uppe i 4 album…på 7 år, imponerande. Degreed inleder minst sagt käftsmällkraftfullt.

De första tre låtarna melodiska tyngd däckas man av: ”Sugar””Shakedown” och ”Save me” Kvalitetsstinna ”Animal”, ”Tomorrow” och  ”Nature of the beast”skuggar ledartrion, annars är det jämntjockt, lite väl polerat bland, ifall man ska vara aningen kritisk.

22. House of lords – Saint of the lost souls

Frontiers musikbolagsrutinband number one. Allt från produktionen, rösten, musikerna, det förgångna reproduceras mer rationellt än emotionellt, vilket skapar en fasad som flagnar snabbare än Trumps tweets.

Trots det finns det 5 riktigt starka äss i leken: ”Harlequin”, ”Oceans divided”, ”Saint of the lost soul”, ”Art of letting go” och ”Grains of sand”.

Till skillnad från Escapes rutinband: svenska Last Autumns dreams som pendlar mellan ljummet till mediokert borgar House of lords för en adekvat hög lägsta nivå, vilket är fallet även på denna platta.

23. Tom Satin – It´s about time

Norrmän är inte bara bra på att åka skidor och bränna kyrkor. Tom Satin visar via sitt andra album var det melodiska skåpet ska stå utifrån att detta är en independent release.

Han sköter typ allt på plattan. Tom gör det med hedern i behåll. Sången, låtarna och riffen sitter som fastnitade hos mig. Är det norrmännens svar på Mikael Erlandsson månne?

Låtarna är varierade och skapade med omsorg och kärlek till genren i sig. En egenskap om torde kunna locka till sig Frontiers recordsStage Dolls, Da Vinci, TNT, Evenrude och Return är norska band som troligtvis inspirerat denna multitalang samt Bon Jovi.

Jag tycker hela plattan är bra, men måste jag välja ut några favoriter så får det bli: ”Look up in the sky”, ”The damage go done”  och ”Use it or loose it”.

Hedersomnämnade

Beyond the black – Losy in forever

Pink Cream 69 – Heasdstrong

Serious black – Magic

Boulevard IV- Luminsescence

Pyramaze – Contingent

Wildness – Wildness

Steve Walsh – Black butterfly

Jim Jidhed – Push on through

Newman – Aerial

Lionheart – Second nature

Tony Mills – Street of chancw

Rian – Out of the darkness

End of the dream – Until you break

All 41 – World´s best hope

Tragik – Tainted

Houston

Två av årets bottennapp

Shakra – Snakes & Ladders

Vad i…! Shakra har i mina ögon hittills varit på tok för underskattade. De har släppt fyra bra plattor på raken där bra melodier och refränger samsas om varandra. Att ljudbilden blivit tyngre ser jag bara som något positivt, men att melodierna och de klockrena låtarna lyser med sin frånvaro är ett haveri.

Är detta verkligen samma band som förut? 2-3 bra låtar gör som sagt inget album, en grym besvikelse.

Europe – Walk the earth

Jag väntar och väntar på att bandet som gett halvtaskig blues utan tillstymmelse till bra chorus ett ansikte ändrar kurs. Titellåten ”Walk the earth” får förväntningarna att stegras rejält. Den är nästan som i samma klass som tunga ”Girls from Lebanon”.

Om man gått från att skapa låtar som knappt har några chorus, varför i så fall ha med underbara ”Walk the earth”? Det betyder ju att långt där inne finns det fortfarande en vilja att skapa musik med treenigheten: tyngd, melodier och chorus, varför i fridens namn finns det då inte flera sådana pärlor på deras album?

Några av årets låtar

Under året som gått har massor av melodisk rock försökt blidka fansen. Även om de flesta plattorna var långt ifrån några helgjutna klassiker så fanns det en och annan låt som kommer att bli personliga favoriter. Några av dem som jag gillade extra mycket var:

Edenbridge - Shiantra, Nightranger – Truth, Europe – Walk the earth,  Rian – Out of the darkness,  Cyhra – Dark clarity, Revolution Saints – Freedom,  One Desire – Hurt, Tony Mills -  Scars,  Knight Area -  Box of toys,

Nightranger – Truth,  Night flight orchestra – Something mysterious, Days of Jupiter -  We will never die,  Beast in black – Blind and frozen, H.E.A.T – Do you want it,  Art of Anarchy -Echo of a scream

Cats in space – Mad hatter´s tea party,  Jim Jidhed – Glorious,  Coastland Ride – Higher ground,  Black Paisley – Run run run,  Kee of heart – The Storm, Imminence – This is goodbye, Radioation Romeos – Radioation romeos, Jorn – Hammered to the cross,

Nurse – Gotta get it loaded, Jay Wud – Evil in me, The Rockford heroes -  Fading glory, The murder of my sweet – Personal hell, Boulevard – Life is a beautiful thing, Fozzy – Painless, Underoath – Wake me,

Threshold – Trust the process,  Dirty white boys – Hanging on a heartache,  Degreed – Shakedown, Crazy Lixx- Wild child, Stone sour – The witness tree,  House of Lords – Oceans divide,  Jono – No return,  Art Nation – I´m alive, Seether – I´ll survive,

The Unity – No more lies, Nad Sylvan – The quartermaster, Steve Walsh – Warsaw,  Martina Edoff – We will align, Serious black – Binary magic, Asking Alexandra – Alone in the room

Adrenalize Mob – The killer´s inside, The Ferryman – One heart, End of  the dream - Until you break, Jessica Wolff – War, Onlap – Everywhere I go, Firewind - Live and die by sword,  Lionheart - Time is watching, Doll skin - Shut up, 

Almanac - Losing you, Santa Cruz – River phoenix, Alice Cooper - Paranormal, Kryponite - This is the moment, Wildside - War inside my head, All 41 – Show me the way, Tragic – Can´t take it back, Pinnacle point – Damage is done, Phase II Phase – Running out,

Skarlett Riot – What lies beneath, Tom Satin – The damage got done, Brother Firetribe – Give me tonight, Beyond the black – Lost in forever, Pride of lions – The tell, The Dark element – My sweet mystery, Poison Pill - Wake the sinner,

Place Vendome – Welcome to  the  edge, Harem Scarem - Things I know, Pyramaze - A world divided, Nocturnal rites – Killing me, Hollywood Undead – We own the night, Houston – To be you

Inte riktigt hårdrock, men bra ändå

Definitionen utav melodisk hårdrock och aor kan i vissa fall balansera på en skör lina. Många grupper har inslag av de båda genrerna, ska de helt uteslutas eller ska de snarare räknas in som en utveckling av genrerna?

Modern rock har de senaste åren börjat ligga mig varmt om hjärtat. Här följer grupper som gjort toppenalbum, utan att komma in på listan förutom Stone Sour och Days of Jupiter.

Top Of The Class:

Stone Sour, Starset, Days of jupiter, As lions, Otherwise, Papa Roach, Seether,  Skarlett Riot,  Hollywood undead

Through fire,  Nothing more, Nate Wants to battle,  Imminence, Adelitas way Asking Alexandra, Kerbera

Hell or highwater,  Adrenalize Mob, Dreamcar, Hellbound hearts, Smash into piece, Fozzy, Falling in reverse

Nordisk hårdrock

NORSKT: 

Niterain, Ghost avenue,  Vultures Industries, TNT, Devil, Vicinity, Pristine, Kal-El, Da Vinci, Leprous, Silver end,  Sparzanza, Tom Satin

DANSKT:

A Sun traverse, Junkyard drive, Anubis Gate, Pyramaze, Sea, Seven torns, Defecto, Theory, Pinnacle point

FINSKT:

Brother Firetribe, Battle Beast,  The Nights, One Desire, Moonlord, Amberian Dawn,  The Rasmus,  Jessica  Franklin zoo, Dark element, Santa Cruz, Death is liberty, Nighon, Von Hertzen Brothers

Groupie high school, Anbaric,Force Majeure,  Beast in black,  OZ,  Zarthas, Mausoleum Gate, Pentakill, Skein, Ember fall, Hanging garden, Angel Nation, Cardiant, Lars Eric Mattsson

Urval av 2018 års skivsläpp

På pappret ser det 2018 att bli ett fantastiskt år för de som dyrkar a.o.r/melodisk hårdrock.

Magnum, Perfect plan, Vega, Revertigo, W.E.T, James Christian, Saint Deamon, Praying Mantis, Issa, Niva, Animal drive, Fortune, Rick Springfield,

FM, Odyssey Desperado, Treat, Gus G, Kamelot, Crystal Ball, Hartmann,  Big City, Nils Patrik Johansson, TNT, Saffire, Heartwind, Lords of black, Creye,  Three days grace

Hardcore superstars, Dynazty, Ghost, Within Temptation, The night flight orchestra, Universe infinity, Jaded Heart, Auri, No hot ashes, Dukes of the orient, Breaking Benjamin, 

 

Continue Reading »
No Comments

Längtan

Route 66 eller Highway 1, eller båda? Det vore nog att gapa efter för mycket, därför valde jag och brorsan den mindre plastigt tillrättalagda och kortare trippen mellan San Francisco och Los Angeles.  I vilket fall som helst ville vi uppleva vind i det som är kvar av håret.

Den fiktiva känslan att passera allt från en av världens vackraste kustremsor till stekhet öken i symbios med en tvättäkta amerikansk skvalradio på dysfunktionell hög volym kändes stort. Allt utöver detta var indirekt rena rama bonusar.

Los Angeles besökte jag senast 1991 det vill säga för 26 år sedan, massor av saker har skett i den staden sedan dess. I år plockar jag helt sonika ut russinen ur kakan  samt  de bitar jag missade förra århundradet.

San Francisco har jag alltid velat besöka, en stad som tycks ha oändligt med upplevelser i sitt sköte. Roadtrippen avslutas i spelstaden Las Vegas, vilket vi ser som en perfekt plats att knyta ihop resan med.

Råd och tips inför resan

Först och främst är det viktigt att i god tid tillkännage inför chefen om vad som skall komma. Dels för justheten, och verksamhetsplaneringen, men också för att arbetsgivaren sällan kan säga nej om man varit ute i exceptionellt tidigt ute. Även kollegorna lär uppskatta tydligheten utifrån deras kommande ledigheter.

Ansök tidigt om ett ESTA (U.S. Travel Authorization). Det är obligatoriskt från och med 12:e januari 2009. Det är ett godkännande (inte ett Visum) som ges före man går ombord ett flygplan eller båt som går till USA. Syftet med ESTA är att låta den amerikanska regeringen förundersöka alla som reser i enlighet med Visum Waiver-programmet innan de lämnar respektive hemland. Enbart medborgare från de 37 länder som ingår i Visum Waiver-programmet kan ansöka.

Det rekommenderas att ansöka om ESTA minst 72 timmar före avfärd. Om du får avslag på din ESTA-ansökan är du tvungen att ansöka om ett B-1 besöksvisum eller ett B-2 turistvisum. En godkänd ESTA ansökan garanterar inte inresetillstånd till USA. Ett godkänt ESTA är giltigt upp till två år och kan enkelt uppdateras inför en återresa. Hela processen görs på Internet och tar runt 5 minuter, kostnaden är 14 dollar.

Hyr bil Sverige, så är allt klappat och klart. Inkludera helst en GPS, då wi-fi är en dyr bristvara. Betala lite extra för att trolla bort självrisken. För att slippa styra med halvstruliga vägtullar köp till en billig ”tullbortagarförsäkring”. Det finns att köpa till wi-fi in the car.

Skriv ut och läs på om trafikregler i: ”How to drive in California”. Ta kort med mobilen på varje sida av bilen i syfte att legitimera oklarheter när man lämnar tillbaka bilen. Vad ni än gör, byt inte till annat märke eller mindre bil, utan stå fast för den bil ni hyrt; oss lurade dem ordentligt i stressen.

Boka upp konserter, evenemang, temaparker innan ni åker, och ta reda på vilka öppettider som gäller. Beroende när man åker är vissa temaparker bara öppna helger eller vissas vardagar.

Att ta något för givet brukar sällan vara en framgångsfaktor. Det slutar oftast med att något är fullbokat, stängt eller andra orsaker till ett missat besök.

Veckan innan resan tog jag en timmes välbehövlig finsk djupmassage på Massageakademin hos Jussi. Samma dag 1½ timmes fotvård på Salong Mei Ya, otroligt behagligt. Några dagar senare fixade jag till håret hos Frisyrhörnan där jag varit stamkund i över 10 år. Jag upplevde att det var härligt med att få unna sig lite sådant innan själva resan.

Brorsan och jag shoppade loss ordentligt i City. Införskaffandet utav två stora reseväskor med tillbehör var prio. Nya finskor införskaffades precis som lätt och smidiga gångskor.

Naturkompaniet köpte vi varsin ”lagom stor” Fjällrävens ryggsäck samt en bra kompakt kikare. På Big Heart köpte jag in burkar av kvalitativa omega 3/magnesium tabletter. Vi försökte annars packa med oss det mest nödvändiga i klädväg. Allt gick ju att handla i Kalifornien om så det behövdes.

Beroende hur man vill hur ens resa ska se ut kan man boka upp hotell i Sverige eller på plats. Mer flexibilitet eller mindre sådan, det är frågan. Vi valde att boka upp boendena i Sverige på utmärkta Booking.com förutom de på Highway 1. Via sajten har man tillgång till all info om hotellen på svenska, samtidigt som man kan ändra sin beställning, ruskigt smidigt.

Med en bra hemförsäkring kommer man lång. Dock bör man rådfråga ens försäkringsbolag om det är nödvändigt med någon form av extraförsäkring utifrån om det skulle ske något oförutsägbart, vilket det oftast gör om man chansar. Skriv ut flera kopior av reseförsäkringen, helst på engelska.

Ta flera kopior av ens pass och sprid dem i ryggsäck och väskor. Boka flyget tur och retur så tidigt som det är möjligt eftersom prisernas stegras för varje vecka som går.

Vi använde oss av ett gemensamt konto som vi fixat i Sverige. Där lagrade vi alla respengar för att sedan portionera dem till mitt kortkonto. Ifall allt skulle strula med kortet hade jag ett kreditkort via Swedbank med en kredit på 150 000 kronor.

Det sista man vill under en resa är att kortet inte fungerar, eller bara åker in i en uttagsautomat, utan att komma tillbaka.

Resedagen

I syfte att eliminera alla former av eventuella hinder till att hinna i tid till flyget bokade jag tåg till Arlanda samt hotell på flygplatsen. Risken var då nästintill obefintlig att trafikolyckor, rusningstrafik eller försenade morgontåg hade oss fastkedjade i ett mentalt koppel.

Trots det fick jag på måndagseftermiddagen ett sms från SJ att tåget var trasigt, och att vi bokats in på ett tåg klockan 20.24 istället för 19.45. Vilket i sig innebar endast 11 minuter på oss att  snabbt hitta tåget till Arlanda från Centralstationen; något vi sedermera missade.

Samma dag hade det skett ett vansinnesdåd i Las Vegas med över 50 döda och flera hundra skadade. Egentligen inget som indirekt kanske påverkades oss, men det kändes ändå aningen olustigt. Dådet i Las Vegas var den mest dödliga masskjutningen i USA:s moderna historia, vilket i sig inte säger lite.

Det glöms lätt bort att det i USA inträffar i snitt en masskjutning per dag. Masskjutning definieras som en skjutning där fyra personer eller fler skjutits eller riskerat att träffas. Symboliskt var det ett überdystopiskt mörkt väder under hela måndagen; regn och blåst.

Hanna, Frida och Marie följde med ner till tågstationen för att lägga ett kramkalas åt handlingarna. Marie hade 3½ veckor av ”ta hand om allt i hemmet”, måhända en mindre spännande upplevelse. Tåget var som sagt försenad med 45 minuter.

Med två otympliga väskor stressade vi uppför en rulltrappa för att hinna med Arlanda express. Där lärde jag mig en värdefull läxa! Dra aldrig väskorna bakom dig.

Likt ett fejkat youtubeklipp fastnade båda väskorna i maskineriet; jag greppade instinktivt väskorna parallellt det svarta handhållstingesten, som dessutom också rullade. Jag tog tag med båda händer och följde med upp en bit på rullbandet.

I slowmotion föll jag från halvliggande till helt liggande, samtidigt som jag väskorna var på väg ner medan jag fastkilad var på väg mot toppen av den rullande trottoaren tillika sågliknande käftarna.

Utifrån vad som skulle kunna skett, blev jag bara blåslagen samtidigt som min nyinköpta Marvelkabinväska  demolerades.

Dag 1

Min sömn uteblev nästintill helt. Hjärnhalvorna kunde väl mer liknas vid ett hyperaktivt Autobahn. Förutom osannolik närhet till vår gate så serverades en hederlig svensk frukostbuffé på Radisson sky city, redan från 04.30.

Ticket rekommenderade sina passagerare att vara ute i god tid, närmare bestämt 3 timmar innan för resor utanför Europa.

För att förena motstridigheterna fick vi kasta i oss det mesta av det smaskigaste inklusive en dubbel kokainstinn kopp kaffe. Planet avgick 07.45 och var framme i London klockan 09.30. Från London 11.25 till San Francisco 14.00 lokal tid.

Resan tog runt 10 timmar, när vi var framme så var klockan i Sverige 23.30. Egentligen läggdags, men framför oss låg en orgie utav måsten såsom hyrbil och incheckning.

Hyrbilen var ett kapitel i sig. Aviz förfärades att vi valt en på tok för stor bil. De bytte ner oss storleksmässigt, prismässigt hamnade vi istället i lyxbilsklassen tillika ett antal tusenlappar extra.

En obscent jobbig inledning där mitt egentliga fokus låg  på att jag skulle transportera oss levande via en niofilig motorväg till hotellet. Vår läderinklädda Cadillac var dock en fröjd för ögat, men för det priset vore det konstigt annars.

För mig tog det minst 30 minuter att överhuvudtaget få igång det Star Trek liknande motorsystemet. Har man dessutom inte kört automat på ett antal år, så var detta ljusskepp ett smärre mysterium att förstå sig på.

Vår hyrda GPS var också en källa till psykos-light. Den synkade inget vidare när vi skulle ta oss den bisarrt trafikerade, relativt långa motorvägen från flygplatsen till centrala San Francisco. Efter några 100-tals felval anlände vi till San Francisco.

Trögt nog slog vi in gatan på gps:n, istället för hotellets namn. Sammanbrottet kändes inte alltför avlägset bort, hotellet tycktes vara som uppslukat. Det var parallellt sett omöjligt att stanna till eller parkera bilen; bristvara var ett understatement.

Med hjälp av Gud eller något dylikt fann vi till sist motellet runt klockan 20.00. Världsrekordet i kallsvettningar hade slagits med råge. I receptionen satt för övrigt den mest korpulenta människa jag sett, han var receptionen! Sett i backspegeln vann han kampen om tyngst i Kalifornien.

Till skillnad från Europa/Norden så betalar man hotellnätterna på direkten, ganska smart egentligen, en win-win situation för båda parterna.

Eländet fortsatte när båda rumskorten var avmagnetiserade, eftersom han i receptionen till en början inte trodde mig. Pustade sedan ut, packade upp, duschade och tog det lugnt på rummet.

Att lämna detsamma för att bekanta sig med omgivningen var uteslutet. Slocknade likt två sargade lämlar relativt tidigt.

Dag 2

Upp klockan 08.00, för att vid niotiden ta oss till fots till Pier 39. Teoretiskt på kartan såg det ut som en piece of cake, praktiskt missade vi den förbokade tio färjan med 2 minuter, trots att vi sprang likt två våldtäktsmän den sista kilometern.

En guide såg detta, tyckte synd om oss och gav oss biljetter till nästa tur som avgick en halvtimme senare. Vädret var sanslöst förförisk, typ sensommar värme i Sverige, inte ett moln på den klarblåa himlen.

Alcatraz var en klockren turistfälla, men parallellt en solklar plats för varje förstagångsbesökare i San Francisco. Det tog 15 minuter att nå den mytomspunna ön. Att vandra runt i de gamla byggnaderna, se cellerna, matsalen, sjukstugan och rastgården var en säregen upplevelse, inte minst om man hyrde en bandspelare samt ett par hörlurar.

Då uppenbarade sig chansen att lyssna på före detta fångar och fångvaktare som berättade om livet på ön. Petitesser som uppror, rutiner, maten, träning det vill säga hur livet i cellerna och på anstalten till slut blev en vardag som var tvungen att fungera.

Alcatraz var federalt fängelse mellan 1934 och 1963. Strömmarna, det kalla vattnet och hajarna gjorde att Alcatraz ansågs rymningssäkert. Här placerades därför de grövsta brottslingarna, bland andra maffialedaren Al Capone som avtjänade straff för skattebrott.

Det var president John Kennedy som till slut satte punkt för öns fängelsehistoria. Den 21 mars 1963 skickades den sista fången härifrån. Under sex år var ön mer eller mindre bortglömd innan några indianska politiska aktivister  under två år flyttade hit och ockuperade Alcatraz.

Alcatraz var oväntat inte tillrättalagt, inte kommersialiserat, inte finputsat eller turistanpassat. Här står byggnaderna bara rakt upp och ned i blåsten och berättar en historia för den som vill höra. Överraskande var det mycket trädgårdar på ön, vilket skapade utrymme för oerhört vackra bilder. Vyerna över San Francisco var förlamande vackra.

Klockan 13.00 tog vi färjan tillbaka. På agendan stod utforskning utav Fisherman Wharf det vill säga ytterligare en turistmagnet av rang. Området var som gjort att strosa i. Höjdpunkten var Pier 39. En pittoresk plats omgärdad av mysiga butiker, restauranger, sjölejon, gatumusikanter och historia.

För 900 riksdaler införskaffade vi oss två kollektivtrafikkort som gällde i sju dagar framåt. Det visade sig att dessa inköp var guld värda. Efter en religiös upplevelse av att ätit 3 kulor hårdglass från Ben & Jerrys var det dags att vila någon timme på ett av få gräsbetäckta platser i området: Aquatic park.

Att få ta av sig skorna på denna grässluttning var minst sagt en befrielse. Hälsenorna hade definitivt fått sin dos av att upptäcka denna del av San Francisco.

Kompassen drog oss mot nästa ”måste ställe” nämligen North Beach”Little Italy” var ett trevligt och positivt bullrigt grannskap med italiensk atmosfär. Det var en brokig blandning av filmiska små kaféer som serverade perfekt espresso, bagerier som lockade med nybakat italienskt bröd, tvättäkta trattorior och neapolitanska pizzerior.

North Beach var också födelseplatsen för ”Beat Generation”. Mäktiga Saints Peter och Paul Church ståtade ikoniskt  i Washington Park, lite ironiskt nog härbärgerar  kyrkan på 666 Filbert Road.

Washington park i sig är ett av de bästa ställena att sitta eller lägga sig på överhuvudtaget i San Francisco. Människor gör sina yoga eller Thai chi övningar här, spelar schack, har picknick eller bara umgås. Denna etniska gryta bör vara en inplanerad frizon för turiststressen.

Vi valde Trattoria Pellegrino´s. Där intogs varsin utmärkt pasta Carbonara, en glutenhärd som sköljdes ner med en birra Peroni. Klockan hade fått löparskor, den hade redan hunnit bli 18.00.

Buss 39 förde oss till närliggande Telehgraph Hill. Vill man vara aningen sportigare så går man 400 trappor uppför denna kulle som är en av 44 stycken i staden. Belöningen blir då vilda papegojor, färggranna blommor, trädgårdar, vackra byggnader och träd i mängder.

Vårt mål var Coit Tower (64 m) som låg högst upp på kulle. Tyvärr stängde de redan klockan 18.00, något som exkluderade oss att ta den planerade  hissturen till byggnadens topp. Vi blev  i vilket fall som helst delaktiga i fantastiska vyer över staden.

Vi valde därefter att gå Lombard street, känd som världens krokigaste gata, med åtta hårnålskurvor (27 graders lutning). Denna branta och vindlande gata är den mest fotograferade gatan i hela San Francisco. Turister vallfärdar till Russian Hill för att se, köra bil eller gå nerför ”den krokigaste gatan i världen”.

Spårvagnen Hyde Street Cable Car gör ett stopp på toppen av Lombard Street, för den som inte orkar ta sig uppför de två krävande backarna. Den dramatiska bakgrunden av Lombard Street skapade en sanslöst vacker  panoramautsikt över Fisherman’s Wharf och bukten.

Union Street, parallellgatan till Lombard street var betydligt intressantare av de två. Hollow cow heter ett utav San Franciscos allra bästa och hetaste områden som ligger i trakten. Gatan flankeras av mysiga restauranger, bra shopping, pubar och nattklubbar. Hade jag varit yngre eller haft någon festprisse som resesällskap så hade detta definitivt blivit en plats att för-och efterfesta på.

I ärlighetens namn var jag sjukt nöjd med att avrunda kvällen klockan 20.00. Det var bara skönt att ta det lugnt/varva ner med en bägare Häägen Dazs glass inför tv-tittandet. Utifrån bocka av ”att göra listan” fanns det varken motivation eller energi för själva avbockningen.

Skuggsidor av att dränera serotonindepåerna via öl, vin, sprit eller cocktails är morgondagens ständiga följeslagare: bakfyllan eller i bästa fall en molande seghet. Jag hade planerat att vi skulle gå upp mellan klockan 8 – 9 varje dag; då funkar det inte med att festa, dock utesluter det inte 1 till 2 öl.

Dag 3 – Mission/Castro

Mobilalararmet hamrade in sitt aggressiva budskap klockan 08.30. I och med att vi lade oss redan vid 23 så var det en ganska bra tid att vakna på.

Amerikansk frukost är generellt sett ljusår från den svenska. Utifrån detta skippade vi frukosten för att istället ta tillfällena i akt att testa på nya spännande delikatesser.

Först tog vi buss till Yerba Buena Gardens. Den första delen öppnade 1993 och var ett stort grönområde kantat av mäktiga Martin Luther King Jr Memorial och Yerba Center for the Arts, centrum för bildkonst, film/video, dans, musik samt ett museum för modern konst.

Precis som Washington Square och Aquatic park var denna plats en topp 5 i San Francisco när det kommer till adekvata andningshål eftersom det inte vimlar inte av dem precis.

I konceptet ingår det människor, grönytor där man får slå sig ner gratis samt att det händer saker. Det var onekligen en hänförande plats att vara på: skillnaden mellan skyskraporna och St. Patrick’s church var förrädiskt kontrasterande.

Tvärs över gatan låg San Francisco Museum of Modern Art, SFMOMA. En plats som återöppnades 2016 efter en totalrenovering. Numera är det USA`s största museum för modern konst; ett självklart besök för de allra flesta.

Varken jag eller min bror är några hängivna konstgurus, snarare ser vi detta som förströelse för folk som inte vet vad de ska hitta på, eller ett sätt att bekräfta sitt sätt att vara mer sofistikerad än andra mindre belevade människor. Vi valde bara att titta in i deras gigantiska museum shop.

Det blev droppen som fick den kulturella droppen att svämma över. Invid fanns AMC Metreon. Den innehåller en av 3 IMAX biografer i San Francisco. Det visade sig tyvärr att tekniken strejkade i några dagar.

Vi tog buss 14 till 16:th Street, målet var området Mission. Återigen, kollektivtrafikkort var en källa till frihet, det vill säga bara hoppa på, hoppa av en buss för att slippa gå onödigt långa sträckor tillika spara värdefull energi.

Huvudgatan Valencia Street var en livfull, ruffig, färggrann inbjudande smältdegel av kulturer. Dammiga grönsakslådor trängdes på trottoarerna bredvid autentiskt mexikansk mat.

Färgstark konst, hippa butiker, innovativa ­restauranger och en bubblande undergroundscen var några av lockelserna, en annan var spektakulära väggmålningar. I en av de smala  gränderna fanns det över 50 stora, orörda muralmålningar, en riktig upplevelse att se.

Vi strosade vidare till Mission Doleres, den äldsta kvarvarande byggnaden i San Francisco. Resehandböckerna förordade guidad tur, men vi kände inte för mer kultur, utan valde bara att ta lite foton på denna bedårande byggnad.

En bit bort låg Mission Dolores park. Denna sluttande lilla låg oerhört vackert belägen, omgärdad utav vackra byggnader, utrustad med en makalös utsikt över centrala San Francisco.

I detta underbara grönområde flockades alla typer av människor, gammal som ung, vit som mörk, djurvänner som djurovänner, definitivt en plats som sällar sig till de tre tidigare andningshålen best of 5 lista. Man kände sig nästan privilegierad att få beträda  det mjuka gräset.

Efterpausen tog vi cable van J till ovanförliggande Noe Valley: Medelklassens Bel Air. Att det bor mycket barnfamiljer här behöver man inte vara någon Kicki Danielsson för att förstå. De många butiker vi såg var fyllda med barnvagnar, leksaker och inredningsaffärer.

Är man det minsta intresserad av vacker arkitektur så var det bara att abdikera. Inte ett hus såg likadant ut, trädgårdarna var osannolikt välskötta.

Närliggande Castro District, framförallt Castro Street var en angenäm överraskning. Castro är väldigt förknippat med politikern Harvey Milks som kämpade för homosexuella rättigheter och HBT-frågor på 1970-talet. Det finns en utmärkt film från 2008 som handlar om dennes liv. Sean Penn spelar Harvey Milk.

Castro är en av världens mest kända gay communitys. Inte konstigt att bland annat Gaymuseet (GLBT History Museum) och  världens största Pride flagga finns här. Läderinredda sexbutiker, extravaganta barer, glittrande butiker och historiska teatrar samsades oblygt i området.

Det var minst sagt en ogenant attityd som genomsyrade distriktet. Helt plötsligt korsade två män ett centralt övergångsställe. Inget konstigt med att de höll varandra i anden, mer oväntat var att de båda var  spritt språngande nakna förutom varsin läderkeps; Trump hade avlidit om han upplevt detta.

Vi gillade verkligen det atmosfäriska territoriumet, det liksom hände saker hela tiden, spännande att titta på så osannolikt mycket udda karaktärer och annorlunda shopping.

Efter en god Cherry Garcia från Ben & Jerrys tog vi tunnelbanan tillbaka till downtown där fastfoodkedjan Jack in the Box blev stället vi käkade urgoda burgare på. Macy´s, Bloomingdals och Saks omgärdade ett relativt tråkigt Union Square.

Vi tog oss därifrån till  början av Embarcadera med Ferry building och Farmers market i spetsen. Det var en välgörande promenad. Vi samsades med joggare, gångare, skatare och hudägare till Fisherman´s Wharf.

Igår gick vi  23 km, idag klockade vi in på cirka 21 km, vaderna kändes som vadderade påslakan. Några alltför söta äpplepajer och varsin smoothie inhandlades innan vi välförtjänt for in på rummet cirka klockan 19.30.

Dag 4 – För mycket av det goda

Runt klockan 08.45 var energidepåerna påfyllda från en sjukt låg nivå. Inte jättelångt från vår bostad låg det gigantiska grönområdet The Presido. 1776 byggde Spanjorerna ett fort (fort = presidio) som skulle försvara missionsstationen Dolores. Fortet överläts till den nyblivna självständiga Mexiko 1821, och sedermera till USA 1848.

Den användes sedan som militärbas fram till 1994. Därefter bestämdes det att The Presido skulle bli allmän som kommersiell park. Den är så  gigantisk att det finns en shuttlebuss som stannar till i parkens intressantaste delar.

George Lucas har sitt headquarter här, Walt Disney ett museum.  Efter att ha letat ihjäl oss efter Lucas palats, stod det klart att vi misslyckats med bedriften att hitta det.

Betydligt enklare var det att hitta Palace of fine arts. Ett av de vackra palats som byggdes till Panama Pacific-utställningen 1915. I slutet av 50-talet var de mäktiga byggnaderna en skugga av sitt forna jag, det vill säga en ruin. 1965 återuppbyggdes palatset, lagunen och promenadvägarna renoverades.

Palatset är en rotonda, imiterad av en romersk ruin och ligger intill en eukalyptuskantad lagun med svanar och gäss. Mer magiskt en detta är det svårt att hitta en fredagsmorgon. Efter några miljoner kort senare var det dags för nästa anhalt.

Vädret var fint, moln existerade inte, gradantalet låg närmre 25 grader. Nästa mål var det jag förknippar San Francisco mest med: Golden Gate Bron. Vägen dit, Crissy Field är 40 hektar av våtmark, gräsmattor, gångvägar och picknickområden.

Man kan dels följa stranden (som kändes genuint ostädad/otämjd), dels en bred extremt intetsägande promenadväg. Om man gör som vi gjorde, gick hela vägen från Marinan till Fort point, vilken faktiskt är en bra bit, hade det inte skadat med fler bänkar, mer info om området, mer utomhuskonst, mer av typ allt.

Dock var vyerna över Golden Gate Bron rent magiskt hänförande. Hundratals människor var ute och gick, joggade, cyklade utefter San Franciscobukten eller bara låg i sanden bara några hundra meter från Riksväg 101.

Vi passade på att köpa lemonad, kaffe och lite godis relativt nära brofästet i en dyr souveniraffär. Därefter var det bara att njuta utav nuetrevyn av ikoniska  Golden Gate bron, vilken synkade obscent bra till det klockrena vädret.

Golden Gate bron har sedan den uppfördes och invigdes 1937 varit staden San Franciscos världsberömda symbol. Bron är näst efter Frihetsgudinnan USA:s mest kända landmärke.

Bron var till 1964 världens längsta hängbro. Den är 2 150 meter lång med ett brospann på 1 280 meter. De två pylonerna reser sig majestätiskt 227 meter över havsytan. Vid högvatten rullar bilarna fram på vägbanan 67 meter ovanför vattenytan.

Mätta av vördnad tog vi buss till The Presido. Målet var en av San Franciscos lite gömda skatter: Lyon Street steps. Vi var redan aningen slitna, Crissy Field tog direkt musten ur en. Från första trappan till sista, vilka slutade på Broadway, var det 322 stycken diktatoriska trappor. Husen som flankerade trapporna beboddes av den absoluta ekonomiska eliten.

Det var så schizofrent lyxigt att det var svårt att ta in. Exempelvis har huset på 2640 Lyon St/ Vallejo St köpts av paret Dianne Feinstein & Richard Blum för ynka 160 miljoner kronor, 19 rum och 9 badrum.

Saken blev inte bättre utav att de vyerna utifrån olika trappvåningar var ännu svårare att ta in. Helt klart bland det vackraste jag skådat; utsikten med San Francisco bukten i bakgrunden och trädgårdsblomstren var minst lika delikat som självaste Golden Gate Bron

Sett i backspegeln hade det bästa varit minst en timmes paus; en vila för både knopp och kropp. Tyvärr hade hungerkänslorna börjat härbärgera alla sinnen. ”Vi tar första bästa restaurang som dyker upp” brukar sällan vara ett säkert kort. Det var det inte den här gången heller. Kaliforniens restaurangotätaste område låg framför oss: Pacific Heights.

Furstliga och prestigefyllda byggnader symboliserade Pacific Heights. Det här fina och anständiga området personifierar gammaldags elegans i symbios med häpnadsväckande arkitektur. De lugna gatorna är inte kända för sin livlighet, utan snarare en subtil mur mot människor med mindre pengar på banken.

Danielle Steel  är världens fjärde mest sålda författare. Hon bor i The Spreckels Mansion,  2080 Washington, byggd 1912. Daniella har tillgång till 55 rum samt  Louis XVI ballroom.

Förutom att häpna över fashionabla villor som osade tvåsiffriga miljonbelopp var vårt mål Alta Plaza Park. Vi fick dock inte alls samma aha-upplevelse som de tidigare nämnda topp-5-parkerna; dags för en restaurering månne, för den har potential. Dock var utsikten från höjden exceptionell.

Pacific Heights ”centrum” låg utmed Fillmore Street. En av många högklassiga matställen var Dino & Santino´s; familjeägt sedan 1988. Haket ekade historia och karaktär. Vi tog deras ”husets special”:  varsin medium BBQ chicken pizza. som var magisk.  Veteklumpen svaldes ner med ännu mera vete, nämligen en hink med Newcastle Brown. Den enda nackdelen var att segheten ackumulerades med råge.

Närliggande Japantown var en parodi på hur man kan misslyckas med typ allt utifrån ett arkitektoniskt perspektiv. Den ytterst intetsägande 70-tals-betong-platsen fick motsats effekt; inte ens japanerna lär ta sig hit. Efter denna horribla upplevelse segade vi oss vidare till underbara Alamo square Park.

Grönområdet inhyste en av San Franciscos mest kända ikoniska vykortsvyer; den över ”Painted Ladies” det vill säga en länga av färggranna Queen Anne-stil byggda Viktorianska hus.

Förutom detta var det en liten, men pittoresk park med lekplatser, kullar, bänkar samt en behaglig stämning; en ruskigt härlig plats att slappa på. Kvalar lätt in på Grönområdes-topp-listan: nummer fem.

Fulton Street samt ett kluster till av gator var verkligen ett epicentrum utav Viktoriansk byggnadskonst. Det var en fröjd att beblanda sig med de djävulskt mysiga husen. I slutet av 1900 – talet byggdes det tusentals av dessa hus, efter jordbävningen och efterföljande bränder 1906 reducerades kraftigt dessa träiga byggnader.

Innan vi trädde in i Haight-Ashbury ökänd hippiedimmor avverkades skogsparken Buena Vista Park. Mentalt blockerade av allt gående, sol, inputs, mat och öl blev det en blott endast några nanosekunder av träd stammar, och uppförsbackar för vår del. The Haight tillika en gata som lever sitt eget liv i en annan tidsålder det vill säga det ”glada” 60-talet. En tid när vardagspusslet kvävdes av en fri syn på såväl droger som fri sex.

I The Haight blommade ”Summer of Love 1967″. Unga människor diggade flower power musik, njöt av sitt frihetsfängelse som sedermera utmynnade i överdoser och kriminalitet. Den före detta hippiementaliteten studsade intensivt mellan husbyggnaderna i symbios med drogliberalism.

Ekot av fornstora dagar utkristalliserades via mängder av psykedeliska kläder och attributen, ekologisk mat, trendiga inredningsbutiker, tatueringsateljeer, second-handaffärer och coola musikklubbar.

Butikerna var inpyrda av rökelser, hemlösa, trakasserade turister och övervintrade hippies förgyllde uteserveringarna.

Peace and Love för oss var portalen till San Franciscos svar på Central Park: Golden Gate Park, den tar vid där The Haight slutar. Den är faktiskt 20 % större än New Yorks stolthet med sina 4,1 kvadratkilometer, den är 4.8 km lång och 800 meter bred.

Det var lättare att säga vad som inte finns i detta übergigantiska grönområde. Tennis, Polo- och golfbanor, konstgjorda öar, sjöar, vattenfall, japansk trädgård och teahus, holländsk väderkvarn, Botanisk trädgård och sjukt mycket mera aktiviteter, djur, växter, blommor och träd.

Tyvärr var det som sagt att gapa efter för mycket. The Haight och Golden Gate Park skulle helt enkelt skonats från dagens agenda. Det blev för mycket av det goda, hjärnan var inte i fas att ta in mera upplevelser, parker, blomsterarrangemang.

Vi var helt enkelt inte kapabla att bedöma parken utifrån hur vi skulle upplevt den med energi i våra sargade kroppar. Det hann dessutom att bli mörkt, vilket var ytterligare en orsak att lämna denna pärla för tidigt.

Parallellt gick vi vilse, hade svårt att hitta rätt buss, blev frustrerade, och passade på att rånade några påtända hemlösa.

Buss 7 förde oss till Van Ness Street där vi bokat en IMAX föreställning på AMC Theatre. Otroligt nog var även denna IMAX-projektorn ur funktion. Vi erbjöds som kompensation varsin extra biljett samt inträde till Blade Runner 2049 på en vanlig biosalong. Filmen började klockan 18.15 och höll på i 2.45 timmar.

Att sitta ner i bekväma fåtöljer var minst sagt välbehövligt. Ljudet var utomjordiskt, bilden fantastisk, dessvärre fattade vi inte vilka som var människor eller robotar. Filmen kändes alldeles för lång för sitt eget bästa. Kanske My litle pony hade varit ett bättre val?

Efter en förvirrande cineastisk upplevelse greppade vi bussen till ett partyglatt Union Street, gick en bit, handlade på oss varsin Häägen Dazs Amaretto med svarta körsbär och chokladbitar på vårt lokala supermarket-stamställe, himmelskt gott. Vi var hemma runt klockan 22.00. Såg Spiderman 2 på TV, somnade sedan omedelbart.

Dag 5 – Beyond Golden Gate Bridge

Otroligt nog vaknade jag redan klockan 07.00, troligtvis för att jag vid den tiden brukar gå upp med barnen inför skolstarten. Denna dysfunktionella vana blev starten till att ta bilskrället för första gången sedan vi anlände till San Francisco.

Mindre stressad, mer harmonisk manövrerade jag Cadillacen över mäktiga Golden Gate bron med hjälp av min bror och en mer fininställd gps. På väldigt hög volym kopplade vi in min eminenta Spotify Lista: Top of the class Rock.

Där samsas A.O.R, Modern Rock, Heavy Metal, Melodic Rock, New wave, punk och 60- och 70 tals musik. Kraven är att låtarna måste innehålla någon form av distad gitarr, ett annat kriterium att det bara får finnas 1 låt av varje artist/grupp, något som borgar för en bisarrt hög kvalitet .

Vårt första mål var Muir Woods National Park som ligger i Marin County, 19 km norr om San Francisco. Området består av skog, framför allt av Redwood. Vägen dit var kantad av serpentinvägar, utan någon form av räcke mellan fordonet och de djupa branterna.

Parken öppnade klockan 08.00; vi tyckte att 10.00 var tidigt, men icke sa Nicke. Varenda närliggande public parking var fullbelagda.

Det blev att parkera längs med vägen, även där var det horder av bilar som radade upp sig. Från stället vi parkerade på till Visitor Center tog det cirka 10 minuter att gå. Inträdet kostade 10 dollar per person; pengar som gick tillbaka till parken (förhoppningsvis).

Breda staketförsedda promenadvägar gick genom områdets första 3 rutter. Syftet var att kringliggande skog inte stördes och förstördes. Ärligt talat hade parkens änglar lagt ner ett grisjobb på dessa promenadvägar. Det fanns längre och kortare trails att välja på.

Vi tog oss till station/bro 4, en vandring på 40 minuter. Tillbakavägen genomfördes på motsatta sidan. Den sidan som dels inte hade staket, dels låg högre upp det vill säga en mer ”otäckare väg” med branta höjder.

Ville man ta snygga kontrasterade foton blev det aningen  komplicerat eftersom man inte fick ställa sig invid träden på grund att man bara fick gå på den tillrättalagda stigen, inte innanför. Därför var det svårt att via foton förstå hur höga och breda dessa redwoodträd var.

Det högsta nu levande trädet skall vara runt 115 meter. Tyvärr fanns den inte här. De riktigt breda, typ de man kunde åka med bil igenom fanns inte heller här utan längre upp vid kusten; men vi ville inte åka 4-5 timmar extra för bara just det.

Det tog oss 30 minuter att ta oss från orörd skog till den pittoreska medelhavsinspirerande lilla staden Sausalito. Oturen grinade oss i ansiktet då lördagar tycktes vara den mest hektiska dagen i veckan vid bra väder.

27 grader och inte ett moln på himlen borgade för att folkmassor vallfärdade till denna lilla sjöstad. Folknöjet fick oss att känna oss aningen kvävda. Det var köer, turister och lokalbor på varenda kvadratcentimeter, varenda butik och restaurang.

Vi vandrade runt Sausalito i cirka två timmar tillika den tid vi hade parkeringstid till. Höjdpunkten var ”ett hål i väggen” där de serverade gigantiska hemmagjorda  hamburgare med tillbehör. Efter denna fantastiska gourmétiska upplevelse tog vi oss tillbaka till vår kära bil.

Norr om staden finns det fem ”hamnar” med över 500 husbåtar utspridda. Det var just på en husbåt i Sausalito, San Francisco, som Otis Redding en gång började skriva sin hitlåt ”Sitti´n on the dock of the bay”. Den låten var för övrigt den sista Otis spelade in innan han dog i en flygplansolycka tre dagar senare.

Vårt nästa mål var att ta sig till Napa Valley. En resa genom bland annat Sonomo Valley till Napa. Dalen binds samman av Highway 29 och den lite mindre Silverado Trail, som tillsammans bildar en oval rundtur från Napa i söder till charmiga lilla samhället Calistoga i norr, cirka 10 mil tur och retur. Napa i sig var en liten men fashionabel mysig stad, med en gigantisk turistbyrå.

Napa Valley är USA:s mest berömda vinregion. Den har på några decennier blivit en av vinvärldens tungviktare även globalt. Den långsmala dalen rymmer nästan 500 stycken vingårdar, de flesta erbjuder vinprovning.

Napa turistbyrå finns en utmärkt broschyr över alla vingårdar, vilka som har öppet, när de är öppna med mera. Efter två mil med karga vidder, olivträd och druvfält blev det successivt vackrare för varje mile (1.6 km) som vi lade bakom oss.

I St: Helena hittade vi bland annat vingården där Falcon Crest spelades in. Calistoga var verkligen en pyttestad, känd för sina varma källor, spa och för att alla fast food kedjor är förbjudna enligt lag. Det tog 4½ minuter att gå igenom centrumet. Vi handlade på oss kalla Dr Pepper, chokladkörsbärspraliner och vatten i stans enda matbutik.

Från Calistoga tog vi parallellvägen Silverrado Trail istället för Highway 29 som vi färdats på tidigare. Otroligt mätta på likvärdiga omgivningar samt att det började mörkna runt klockan 18.30… ville vi bara hem. Personligen kändes det som att jag blivit ett med ratten, det krävde sin hen att hela tiden ha koll på körningen och den oförutsägbara trafiken från 9-19 på kvällen.

Vi tillhörde nog kretsen att köra denna rutt, utan att besöka en enda vingård. Att jag var den enda med körkort kan måhända förklara en del av den devisen. Det var liksom fel timing att prova på vin.

Körandet hade egentligen fungerat friktionsfritt. Problemen började när vi låg i fel fil på väg tillbaka till San Francisco. Det var källan till ett djävulskt bilstrul.

Därefter var gps:en olydig i kombination med att följa fel skyltar i fel filer. Kvällen urartade till helvetet på jorden. Det var som förgjort att hitta tillbaka från de åttafiliga motorvägen till områden vi kände till.

Klockan 21.15 bröts förbannelsen. Vi hittade till sist tillbaka till Embarcadero sedermera vårt hotell. Lättnaden belönades återigen med varsin Häägen Dazs: Cherry vanilla, min bror köpte läsk.

Avslutade kvällen med att slappa framför tv:n. Tankarna for tillbaka till en buckla på bakluckan som vi inte sett förut. Frågan var; fanns den där innan vi hyrde bilen, eller var det något vi förorsakat?

Dag 6 – ”Lugn dag”

Äntligen en adekvat sovmorgon! Gick upp runt klockan tio. Drog från rummet vid 11.30. Tog buss 28 till Van Nees tillika AMS-theatre för att köpa två biljetter till skräckisen IT till kvällen.

Därefter gick vi till och runt Civic center med vackra Stadshuset, Stadsbiblioteket, vågade Operahuset och Davies Symphony hall i spetsen.

Fast food kedjan Carl´s Jr  blev vår matvärd efter mycket letande. Tyvärr hade lokalerna sett sin bästa tid. Maten i sig var inte heller något att hurra över, tummen ner. Vädergudarna var som vanligt på ett fantastiskt gott humör; runt 30 grader, inte ett moln på himlen.

Hoppade på Cable van F vars destination var Castro, sedan tunnelbana L, till ändstationen för att ta buss 36 till Twin Peaks. Dessvärre var det söndag, efter 45 långsamt krypandes minuter kom busskrället till sist till busshållplatsen.

Den tog oss nästan upp till Twin Peaks, vilken är San Franciscos två högst belagda utkiksplatser med en höjd på 281 meter. Panoramautsikten var minst sagt hänförande. Vi var långtifrån ensamma; söndag och en flyguppvisning lockade horder av människor.

Vi gick ner den slingrande backen från Twin Peaks. En micropark blev ett välbehövligt andningshål för vila. Det vimlade av kreativ arkitektur längs med vägen. Tillbaka till Castro via Market Street tog vi återigen Cable F ner till Van Nees.

Brorsan och jag passade på att vila inne i biopalatset. Vi hade en timme tillgodo innan själva filmen började. Två timmar och femton minuter lång var IT. Hyfsade effekter var det enda som räddade filmen. Annars var IT irrationell konstig, även för att vara en skräckis, helt ointressant/långdragen, tyvärr.

Tog buss 47 till Union Street. Gick till vårt stamställe där traditionen med varsin Häägen Dazs höll i sig. Amaretto körsbär var helt enkelt en gåva från Gud, tyvärr en alltför kaloririk sådan. Slappade framför Jurasic park till midnatt, innan John Blund besökte oss.

Dag 7 -  goodbye San Fransisco

Runt 10.30 hade energin kommit tillbaka i kroppen. Ett utav målen var att handla kläder och solglasögon till mig. Först skulle vi avverka det mest turistiska man överhuvudtaget bara kan göra i San Francisco – åka Spårvagn.

Kön ormringlade sig lång invid Fishermans Wharf där påstigningsstationen låg, solen stod i zenit och kösystemet var dysfunktionellt. Det tog 50 minuter att komma upp  i vagnen. Kallsvettiga av tristess hoppade vi Gollumskt av vagnen några stationer senare till guidens stora förtret.

Jordbävningssäkrade Grace Cathedral besöktes precis som området Nob Hills monstruöst anrika jättehotell. Vi gick sedan längs med braiga Powell Street där vi fönstershoppade. Jag smög in på H & M där fyra svarta enfärgade T-shirts inhandlades. Efter mycket om och men blev det Tad´s Steakhouse som valdes ut som matställe. Maten och servicen lämnade mycket kvar att önska.

Lite halvsega bokade vi ytterligare två biobiljetter på AMC Theatre. Vi vilade i underbara Yerba Buena Garden i en timme. Klockan 16.00 började American Made med Tom Krus i huvudrollen.

Skepticismen förbyttes till över godkänt. Det var inte biostolar, utan sköna fåtöljer i den biosalongen, dessutom kunde man fälla dem bakåt så att man halvlåg och tittade på filmen – klockrent.

Detta var vår sista dag i San Francisco. På något sätt kändes man sig färdig med staden. Nu hägrade 5 dagar längs Pacific 1 istället. Efter filmen tog vi liksom farväl av staden.

Vi gjorde det via Chinatown, Transamerica pyramid och sköna North Beach. Jag och Kjell tvättade upp smutskläder i någon timme på en av många laundrys, några tycktes finnas i varje kvarter. Det var en rätt skön känsla med lite vardagsbestyr på semestern.

På vägen hem i North Beach åt vi den godaste glass i alla fall jag ätit sedan mannaminne. Att den uppsorterade glassen behöver vara lika god som den ser ut är mer regel än undantag. I detta fall var den hemmagjorda glassen godare än den såg ut, och då såg den ändå magiskt delikat ut. Tyvärr var de fyra valda sorterna på tok för små skopor.

Vi avslutade även denna kväll med den lyxiga ovanan Häägen Dazs: Black cherry amaretto. Klockan 21.00 var vi hemma. Packade ihop sakerna, planerade lite, bokade hotell i Monterey och slöade till Hobitt. Rummet, städningen och servicen hade varit helt okej de sju nätter vi hade rummet som fast punkt i tillvaron.

Dag 8 – Monterey

I receptionen varnade de oss för att bila via Pacific 1 till Monterey, för istället ta betydligt snabbare Highway 101. Syftet var inte snabbare, utan vackrare, men när han påtalade ”insane” köer, så det var bara att gilla läget.

Det pågick nämligen en ytterst aggressiv superbrand i Napa Valley området det vill säga där vi i förrgår gjorde en roadtrip igenom, kändes lite underligt.

Klockan 09.00 var vi, bilen och gps:n redo. Körningen i flerfilsdjungeln fungerade bra; 2.5 timmar tog resan till Monterey. Staden grundades av spanjorer 1770.

Monterey var huvudstad i Kalifornien under den spanska tiden (fram till 1821) och den mexikanska tiden (fram till 1846). HBO-dramat Big little lies  med bland annat Alexander Skarsgård och Nicole Kidman utspelade sig i den kaliforniska  kustpärla med omnejd.

Vi tog in på luxuösa Hotel Pacific. Rummet var som taget ur en dröm, stora utrymmen, medelhavsbalkong, litet kök, vardagsrum, en eldstad samt sanslöst sköna sängar. Pool, gym, spa och inomhus parkeringsplats ingick precis som en kontinental frukost. Rummet hade kostat 3800 kr, men var nedsatt till 2200 kr, ett kap mins sagt.

Oväntat nog var detta första dagen med soldis, till och med lite moln vågade visa sig. Huvudgatan var halvmysig. Det märktes direkt att det var en välbärgad stad. En uppsjö av dyra spa, fina restauranger, fashionabla butiker och människor som var raka motsatsen till white trash.

Vi åt en av de godaste fish´n chips jag någonsin ätit, och då har jag testat några stycken. Det skedde på Brittania Pub. Osannolikt visade de också VM-kvalmatchen Nederländerna vs Sverige på storbilds-tv.

Tyvärr var bara maten en höjdpunkt, Sverige spelade verkligen genant uruselt och förlorade välförtjänt med 2-0.

Hamnkvarteret Old Fisherman’s Wharf  var en sann fröjd för ögat med förtöjda fiskebåtar, sjölejonkolonier, skaldjursmarknader, godis, sprit-och souvenirbutiker var det lika pittoreskt som turistigt tillrättalagt.

Cannery Row gick från piren till vårt mål Monterey Bay Aquarium. Det var en kilometerlång promenad med många höjdpunkter. Kameran glödde efter någon halvtimme på grund av alla fotovyer.

Akvariet som skulle vara en av USA: allra bästa, byggd 1984, nyrenoverat 2011, led onekligen av hybris. 50 dollar per person! Priset i sig la ribban högt för var vad som komma skulle.

Visst det var fantastiskt, men definitivt inte det bästa jag varit i, absolut inte värt pengarna. Bäst var de übercoola manetavdelningen och fiskstimstuberna.

Något som skiljer detta akvarium från andra var att det visar det marina djur- och växtlivet i Monterey Bay. En process som är unikt då havsvatten från bukten pumpas in i akvariet med en hastighet av över 7 500 liter i minuten och sedan ut i bukten.

Brorsan var seg, blev kvar på rummet medan jag passade på att syna den historiska staden i sömmarna. Parallellt gjorde jag ett försök att hitta ett massageställe under 2000 kronor.

Kameran fick sitt lystmäte eftersom Monterey definitivt inte bara bestod utav huvudgatan, piren och promenaden till akvariet.

Samtidigt hade huvudgatan stängts av för att ge plats åt den underbara kvalitetsmarknaden: Market Faire. Kaliforniens första teater från 1848, som fortfarande är i bruk fanns också att beskåda.

Allt detta körande var källan till ett rigor mortis tillstånd. Likstelheten var ett faktum därav att en massage skulle fungera som en kroppslig återställare.

Till sist hittade jag ett ställe där det var lite billigare. Hon som masserade mig i en halvtimme var inte precis klädd i kutym klädsel. Den djupa urringningen, den korta kjolen och höga skorna fick  mina tankar att associera till ett helt annat yrke.

En djup basröst från helvetet hördes från rummet intill. Jag var helt säker på att bodybuilder-Igor skulle klampa in med revolver och hota till sig mina pengar. Min mardrömsfantasi slog som tur vad inte in.

Old Fisherman’s Wharf såg ännu mysigare ut när all belysning tänts. Runt klockan 20.00 hade jag utforskat Montery tillräckligt. Ett hett bad, två kalla Heineken var legitima komplement till de tidigare 30 minuters massagen.

Dag 9  – Carmel/Big Sur

En helvetisk god frukostbuffé avnjöts runt klockan 09.00. Övergödda av nygräddade bagels gav vi oss ut på sceniska Pacific Grove Ocean view blvd. Första stoppet blev i gulliga Lovers Point Park. En viktig plats i många scener i Big Little Lies. Utsikten över Monterey Bay var majestätiskt. Parken i sig var ett underbart ställe för reflektion i samklang med en gigantisk cappuccino.

Vi bilade därefter på den avgiftsbelagda (10 dollar) 17-Mile Drive. Den anses vara en av de vackraste på Highway 1. Sylvassa klippor, cypresser, tallar, sjölejon, valar, sälar, delfiner och monarkfjärilar samsades om uppmärksamheten från dess besökare.

Ett av världens mest fotograferade träd, den 250 år gamla Lone Cypress ståtade också med sin fulla närvaro. Den exklusiva golfbanan Pebble Beach var långtifrån den enda fina golfbanan i området.

Den kritvita stranden, Carmel Beach, var första platsen som jag badade i. Jag vadade ner till knäna. Det fanns definitivt ett syfte varför knappt ingen badade i vattnet förutom halvtaffliga surfare. Det var helvetiskt kallt, nästintill arktisk kyla.

Efter att den blåtonade färgen nästan återfått sin sedvanliga hudton, bilade vi den korta sträckan till Carmel-by-the-Sea. 

Clint Eastwood var borgmästare i denna stad mellan 1986-88. Carmel-by-the-sea är också kända för udda lagar såsom förbud i centrum mot parkeringsmätare, snabbmatskedjor, trottoarer, gatlampor, husnummer, neonskyltar, brevlådor och höga klackar.

Att värja sig mot denna  exklusiva sagostad var omöjlig. Utifrån ett arkitektintresse-light var Carmel-by-the-Sea ett eldorado av coola, snygga, fashionabla hus; timmerhus i pastellfärger i alla dess variationer.

Små minigallerier, lyxbutiker, konsthallar, hantverksshoppar och mysiga restauranger. Det var som  att strosa i ett tillrättalagt Walt Disney town, på ett positivt sätt. Jag handlade på mig herrkosmetika på underbara Lush.

Därefter åt vi sinnessjukt god pasta bolognese på välrenommerade Il Fornaio. Efter gått gata upp och gata ner var det dags att lämna denna fantastiska småstad.

Fick av deras turistbyrå det tragiska beskedet att det inte gick att åka hela Big Sur på grund att de bytte ut en bro. Informationutbytet kändes som ett pistolskott i vaden. Min minutiös planering for all världens väg.

Det innebar istället att man fick åka så långt man kunde, vända tillbaka till Carmel, sedan Highway 101, för att ta sig till andra sidan brobygget en annan dag.

Längs Big Sur-kusten, mellan Carmel och San Simeon, går den mest dramatiska och spektakulära delen av Highway 1 med skogar, floder och sluttningar och klippor som stupar rakt ner i havet.

Namnet kommer av spanska ”el sur grande”, det stora söder. Vägsträckan är 140 km lång; den färdigställdes 1937 efter 18 års arbete.

Bixby Bridge byggdes 1932 och är den kändaste av de 29 broarna som leder över de djupa klyftorna. Den ikoniska överfarten finns med i massor av TV-serier &  filmer exempelvis ”Big litle lies”.

Bron var i många år världens största valvbro med ett 85 meter högt spann och 218 m lång. En annan nästa lika  grandios bro var Pfeiffer canyon bridge som låg lite längre bort.

Den del som var öppen det vill säga till Pfeiffer Big Sur State park var obarmhärtigt vacker. Vissa vyer var svåra att ta in. Naturdramaturgin var å ena sidan hänförande otämjt, å andra sidan naturligt tillrättalagt.

Även om hela vägen varit öppen, så hade vi relativt snabbt blivit tvungna att hitta ett ställe att sova på.

Jag hade ett toppenställe på gång, men som sagt det låg på fel sida av den avstängda vägen. Det kändes surt att behöva vända för att åka tillbaka samma väg, men solen höll på att gå ner.  Vitlöken, träpålarna och krucifixen låg förberedda inlindande i bagageutrymmet.

Tillbaka till Carmel tog jag ett vägvalsbeslut som skulle släcka ner nervsystemet i båda hjärnhalvorna. Istället att lita på gps:en och det rationella med att åka Highway 101 till Greenfield fanns det lockande nog en mindre väg som hette G16.

Den skar igenom området likt Moses vattendelning på kartan. Genialisk genväg stod ristat i pannan på mig, hybris slog i biltaket.

Vi bilade först förbi Carmel Valley i bra fart. So far so good, därefter ersattes den tvåfiliga vägen mot en enfilig för att sedan genomgå ett paradigmskifte till knappt körbara sådana i symbios med ett oändliga sicksackande.

Parallellt så gick det snabbt från skymning till becksvart. Dessa dysfunktionella faktorer bidrog till att hålla en medelhastighet av 30 – 50 km/timmen.

Ibland kändes det som vi satt fast i en slowmotientidsloop, med syfte att aldrig nå civilisation igen. Omgivningarna var nästintill fria från byggnader; ett perfekt ställe för vilken seriemördare som helst att härja.

Efter att nästan gett upp hoppet såg vi tecken på någon form av bebyggelse, tillika någon form av ljus. Någonstans i mörkret hade vi kommit in på G77. En väg som ledde oss till staden Soledad istället för planerade Greenfield.

Det innebar en väsentlig längre sträcka att åka dagen efter. Min personliga  energimätaren låg på -20 det vill säga ingen ork kvar att leta efter hotell; tog in på första bästa.

Det var ett sådant motell som man sett i åtskilliga amerikanska filmer, en upplevelse i sig.

Vi checkade in runt 20.00; 1200 kronor  fattigare inklusive en torftig frukost. Glädjen att koppla av efter en sådan resemardröm var en minst sagt överväldigande.

Förutom detta traggel hade dagen varit klockren; pittoreska byar och vyer att döda för eller till.

Dag 10 – Hearst Castle/Madonna In

Frukosten var i spartanska laget, typ rostat bröd och smör. Klockan 09.15 satt vi i bilen redo att ta oss an mytomspunna Hearst Castle. Det var en ytterst tråkig väg via Highway 101 som gällde. Lite trafik i kombination med att det var lättskyltat gjorde att resan endast tog 1½ timme.

Turen stod oss bi, kom precis lagom till klockan 11.15. I biljettpriset ingick det en cirka 40 minuters introduktionsfilm om miljardären William Hearst. Därefter gick det bussar till själva slottet som tog 5 minuter.

De i bussen fick en gemensam guide som visade runt i Casa Grande. En fantastisk plats, som blev ännu bättre med historiken i bagaget.

Lite senare bilade vi till sällejonkolonin invid San Simeon. Som taget från Animal Planet. Sällejonen beskådades på första parkett utan någon som helst inblandning från människan.

De  80 – 100 stycken gigantiska djuren bara vilade, åt och skyggade för solen, utan att bry sig märkvärt om de nyfikna turisthorderna 100 meter i från dem.

Vi slöt halvcirkeln genom att åka så långt vi bara kunde från denna sida av Big Sur och Pacific 1. Platsen hette Ragged point och låg invid en mysig beachbukt. Förutom att agera hotell, så var det en restaurang.

Den enorma portionen av Chilikorv med bönor och ost var riktigt god. Samma process som igår gällde, det vill säga, åka tillbaka samma väg som vi kom.

Vårt mål hette denna gång Morrow Bay. Förutom den i jämförelse med andra pirer ganska intetsägande piren så hade de vyn över till übermäktiga klippan Morrow Rock. Vi kände inte riktigt för att båta över till klippan i syfte att hika de 400 trappstegen till toppen.

Vi bilade vidare till Madonna In  i San Louise Obispo via Highway 101. Det finns temahotell och det finns temahotell. Madonna Inn är utan tvekan ett av de absolut coolaste.

Med 110 rum i olika teman finns det något för alla – nästan. Dock gav jag personalen idéer om ett horror- eller Marvelrum.

Vi tog dock ett av de mest absolut annorlunda rummen som fanns: Jungle Rock. 2500 kronor fattigare, men en kitschig  hotellupplevelse rikare. Utan tvekan det häftigaste mest annorlunda hotellrum jag i alla fall spenderat natten i.

Badrummet var som karvat ur ett berg, men ändå sjukt lyxigt. I priset ingick det spa, pool, tennisbanor och ett fitnesscenter.

Efter packat in allt, for vi vidare till Whole foods market, ett av de supermarketkedjorna med kvalitet och hälsa som nisch i USA. Det var en sann fröjd att spatsera runt deras enorma utbud av högkvalitativa produkter.

Vi shoppade glass, två lokala öl, körsbärstandkräm och 5 olika smakers jell-o till barnen; släng dig i väggen ICA Maxi.

Struntade i allt som hade med spa att göra, slappade istället i det annorlunda hotellrummet från klockan 19.00 med några kalla öl, glass, tv, Ruzzle och sociala medier. Ett härligt avslut på en härlig dag.

Dag 11 – Santa Barbera

Tog sovmorgon, vaknade vid elvatiden, lämnade Madonna Inn runt klockan 12.00. Vårt mål var att sträckköra cirka 18 mil på Highway 101 till Santa Barbera; Amerikas svar på Rivieran. Var inte direkt pilskpigg, utan rätt seg, trots mycket sömn. Det kräver sin hen att sitta bakom ratten varje dag i långa perioder.

För en gångs skull fanns det ingenting utöver just Santa Barbera i planeringsagendan. Det var ett moment 22 läge; dels skönt att slippa subtila krav, dels plötsligt inte ha något att förhålla sig till.

Därav att vi upplevde att vi inte ville avvika från den snabba, tråkiga Highway 101. En annan orsak var att Pacific 1 inte gick invid beacherna, utan man var tvungen att svänga av ifall man ville se sådana vyer.

Det blev ett helvetiskt letande efter ett ställe att sova på. Till sist tog vi återigen första bästa. Denna gång blev det halvmediokra Ala Mer hotell. Ett ställe invid strandpromenaden, tyvärr vårt första och enda hotell utan luftkonditionering visade det sig.

Deras gratiskaffe var ljusare än vatten, vilket i sig borde vara förbjudet att servera under namnet kaffe; jag blev piggare utav dammet i rummet än den transparenta vätskan.

Santa Barbera var en stad vi verkligen gillade, lite typ Union Street i San Francisco.  Huvudgatan var sådär lagom-tillrättalagd-mysig, man bara ville gå gata upp och gata ner. Staden drabbades av den förödande jordbävningen 1925, 2017 hotades hela staden av kraftiga bränder.

När de styrande återuppbyggde staden var det med strikta regler hur stadskärnan skulle se ut. All nybyggnation skulle bara få ske med en enda arkitekturstil nämligen mediterrane stil. För övrigt finns det hela 35 parker i staden.

Vi åt en megapizza medium på ett populärt lokalt pizzahak med ett megapris på 750 kronor inklusive dryck, men ändå. Maten, den molnfria himlen bidrag till en matkoma light.

Vi passade på att vila genom att slå två flugor i en en smäll: gå på bio. The Foreigner med kultgubben Jackie Chan gick inte av för hackor.

När den halvhyfsade filmen var slut hade det redan börjat skymma. Klockan hade löpt till 18.30. Vi passade på att besöka deras ökända pir. Den enda vi besökt, där bilar fick åka och parkera på, inte den bästa lösningen, det förtog lite utav charmen, snarare en stor del faktiskt.

Efter att ha handlat på oss glass och läsk blev det slappande framför tv:som gällde. Det var som vanligt skönt att koppla av med Facebook, Instagram samt att redigera och förmedla mobilkamerabilder.

Att det var kvavt i rummet var ett understatement, man fattade inte vad man saknade  luftkonditionering förrän den inte fanns tillgänglig.

Dag 12 – Hollywood

Alarmet knackade på  vänsterörat vid åtta. Jag och Kjell bilade nästan 15 km till vårt hotell i norra Hollywood. Hela resan via Highway 101 gick oväntat friktionsfritt.

Runt 11.00  äntrade vi rummet där vi skulle spendera kommande 6 nätter. Quality InnLa Brea avenue mellan Hollywood- och Sunset avenue innehade  ett gudomligt läge att ta sig vidare runt LA.

Klockan 12.00 inleddes uppdraget att upptäcka Hollywood. Självklart var detta en plats för eskapism av den högre skolan. Tyvärr blev det en Golgata utav…souveniraffärer, med nästan identiskt innehåll.

Jag hade väntat mig mer udda, morbida, specialaffärer. Visst fanns det undantag, men utifrån det utbud av restauranger, muser, butiker var det mestadels osedvanligt intetsägande.

Visst franchisegiganter och lokala upplevelser som Madam Tussagud, Hollywood Wax Museum, Hollywood Walk of Fame, TCL Chinese Theatre hand-fotavtryck av kändisar

Guinness World Records Museum, The Hollywood Museum,  Ripley’s Believe it or Not, El Capitan Theatre fanns att tillgå, men ändå.

För mig är Wendy´s ett topp-3 i hamburgerträsktoppen, med Kentucky Fried chicken och Jack in the box. Deras omnipotenta burgare var en frisk fläkt av nostalgi för magen. Därefter handlade vi på oss diverse fruktpajer på utmärkta supermarketkedjan Ralph´s.

Jag passade på att ta en timmes massage, medan brorsan vilade på rummet. Den äldre massösen använde knä, fötter, armbågar, knogar och givetvis händer för att ”krossa” muskelknutorna. Efteråt var jag inte längre  stel i rygg och axlar; en hälsokur av Guds like för 600 kronor.

Brorsan och jag drog ut vid 20.00 för att kontrastera Hollywood boulevard dagsljus kontra kvällsmörker. Det var som dag och natt bildligt talat. När neonskyltarna och belysningen applicerades på den kända gatan blev det mäktigt. Allt liksom vaknade till liv.

Shoppade bland annat en stilren spiderman mugg.  Handlade också på oss två kollektivtrafikkort för 200 kronor vardera. De gällde på alla bussar samt metro. Trötta slappade vi till Zombieland på hotellrummet med en Häägen Daz så klar.

Dag 13 – Universal studios

Upp redan klockan 06.50. Tog först metro till Universal City, därifrån en shuttlebuss till själva Universal studios 1 timme senare bytte vi in våra biljetter med ett front row pass, vilket innebar att vi hade förtur i köerna till alla attraktioner, något som var dyrt, men besparade oss tid som psykisk ohälsa.

I det ingick det att få tillträde till nybyggda (early park admission) ”The Wizarding world of Harry Potter” från 8 till klockan 09.00 när de öppnade för de andra parkbesökarna.  ”The Hogwarts Castle” var en syn för gudarna; nästintill autentisk filmerna, fast inte lika stort.

De hade byggt upp en hel Harry Potter stad, ett projekt som bör ha kostat ett antal många miljoner kronor  eftersom allt såg så genuint bra ut.

Attraktionen använde sig av state-of-the-art technology det vill säga extremt mycket 4D. En riktigt bra ride, fast tidigt så sattes balanssinnet ur funktion; både Kjell och jag fick blunda för att koncentrera oss på att faktiskt inte spy rakt ut.

Vimmelkantiga åt vi Harry Potter frukost i den gigantiska ”Three Broomsticks”, dyrt, oerhört sött var kontentan av den frukosten. Interiört var det helt fantastiskt. Varje arkitektoniska detalj var som taget ur filmerna.

Det var riktigt, riktigt varmt ute, cirka 35 grader, inte ett moln. Näst på tur stod den den fantastiska Universal studio tur touren. Jag besökte parken 1992 så var det stor skillnad på dåtid som nutid. ”Fast and furios” och ”King kong” var några av de ytterst häftiga nytillskotten.

Hajen fanns såklart kvar. De gick igenom dylika studioplatser, vi satt i vagn med talför guide. Denna attraktion var bland det bästa i parken.

Jag blev  annars aningen besviken. Antingen berodde det på för höga förväntningar, eller att jag varit här 25 år tidigare. Många av attraktionerna anammade 3D/4D-tekniken i symbios med simulatorteknik i lite väl hög utsträckning.

I reklamen används epitet ”nya generationens åkupplevelse”, något jag definitivt inte kan hålla med om som ”Transformers The Ride” och ”Revenge of the mummy the ride”.

Visst den  tar mindre plats, är mer lätthanterliga, men också likformighet, irriterar dessutom balanssinnen sämre, något många är känsliga för.

En av de bästa attraktionerna förutom ”The Studio tour” var ”The Walking dead”. Kort och koncist. Sminkade som ”riktiga” zombies stod de avvaktande stilla bland dockor för att sedan chocka sina besökare, ögonbrynshöjande skrämmande.

Dess raka motsats var det otroligt påkostade ”Jurasic park – the ride”.  Lite som Lisseberg´s ”Kållerado”, men trots all fasad hände det förvånansvärt lite.

Med lite fantasi skulle denna attraktion kunna modifieras till det bättre, utan större problem. Vi åkte allt, såg det mesta inklusive ”Special effect show” och ”Universal´s animal actors”. Vissa attraktioner vill man bara åka om och om igen, den känslan smittade inte oss på Universal studios, tyvärr.

Jag fångades upp av några i parken, för att ”svara på några frågor”. Det var som vanligt en sanning med modifikation. Frågeformuläret var i klass med nya testamentet. Killen som intervjuade mig var väl inte lika euforisk efter mina svar på hur min upplevelse varit, och vad som skulle kunna förbättras.

Vi avslutade invid parken i Universal City walk. En plastigt uppbyggt plats för allmänheten, där restauranger, nattklubbar, pubar och otaliga butiker samsades om utrymmet; visst, vräkigare än så här blir svårt att hitta om man inte vill bege sig till Las Vegas.

Vi bokad upp ”See the stars tour” via  väletablerade Starline som skulle avgå klockan 17.30. Den 35-gradiga värmen krävde sin hen. Utmattade vilade vi några timmar på hotellet ackompanjerades av en välkommen luftkonditionering.

Hutlösa 90 dollar för två personer samsades vi med fyra andra personer i en van. Vår kvinnliga guide var kunnig, men  hade ett ytterst enerverande var 15-sekund skratt som skulle kunna få vilken åtalad brottsling som helst att erkänna.

Det i kombination med taskigt ljud i lurarna, 20 dollar i dricks och en försening på 30 minuter, vilket innebar att en stor del av den två timmars touren fick upplevas i mörker samt att de utlovade 2 timmarna decimerades till 1½, devalverade  upplevelsen.

Trots detta blev det en tankeställare hur många ofantligt kända och förmögna människor det bor i Los Angeles; exklusive Bel Air/Beverly Hills. Sunset strip, Mulholland Drive, Rodeo Drive och West Hollywood var några platser som avverkades.

Kvällen avslutades på Hollywood boulevard med gott indiskt käk samt traditionell Häägen Daz bägare.

Dag 14 -  Six flag magic mountain.

Mobilalarmet infekterade rummet med sina diktatoriskt monotona elektroniska vågor. Klockan 08.45 satt vi i vår läderbeklädda best på väg till till themeparken som lite käckt går under epitetet ”The greatest park of thrills”, något som till en början var anledningen till vårt besök.

Jag besökte Six flag magic mountain redan 1992; bisarrt varmt i kombination med 2½ timmars köer, gjorde att det endast blev tid för 3 karuseller den gången. Min motformel denna gång var svindyra biljetter: Front in line tickets (flash pass premium) inklusive parkeringsplats betalda redan i Sverige.

Klockan 10.30 öppnade parken, vi hängde ocoolt på låset. Kontrasteringar gentemot 1992 kunde inte vara större. Lågsäsong och relativt lite folk, knappt inga köer alls.

Förutsättningar var optimala utifrån att hinna åka alla värstingar i parken. Solen var lika skoningslös som dödsstjärnan i Stjärnornas krig;  återigen 35 grader på en molnfri himmel.

Den sanning som uppdagades efter värstingen ”Titan Collossus” var att vi blivit äldre, fegare och fått ännu större problem med balanssinnet, faktorer som skapade yrsel, må illa känsla och olustkänslor helt enkelt.

”Titan Collosus” var egentligen helt klockren otäck, på ett bra sätt, inte för många loopar, men man hann knappt skrika färdigt förrän nästa gurglande magljud var i antågande.

Med en ytterst skräckblandad förtjusning och en sjukt stark betoning på skräck greppade vi ”Scream” där man sju gånger var komplett upp och ner. Efter denna korkskruvs-skräck-upplevelse var det dags för en megadubbelburgare av rang.

Under måltidens gång insåg vi båda att det inte skulle bli så värst mycket mera åkande.

Det är väl egentligen inte mening att man ska känna ångest inför varje ny skräckfärd. Vi fick nöja oss med att vi som sagt blivit kvackelmagad, det vill säga inte längre pallade för så många skräckfärder under kort tid.

Vi åkte sedan den betydligt familjevänligare ”Roaring Rapids”. En blöt upplevelse, lite för blöt för sitt eget bästa.  Sedlar, mobiltelefoner som man hade på sig blev helt kvaddade.

Hinkvis av vatten kastades på en under vattenraftingen, ju varmare, ju mera vatten. Avslutade förmiddagen med horribla berg och dalbanan: ”Viper”. Det fanns 20 stycken ”thrill rides” på området, vi åkte…tre, lite valuta för pengarna, men hälsan fick förtur denna gång.

Efter återhämtning på hotellrummet bar det i iväg till Los Angeles största (enda) outletområde nämligen The Citdel. Nackdelen var att det tog cirka 50 minuter att ta sig dit i rusningstrafik. 130 kända butiker samsades på området. 30 – 70 % procent billigare var de utlovade prisriktlinjerna.

Michael Kors, H&M, Kipling, COACH, Nike, Puma, Adidas, Kate spade, Tilly’s, Perry Ellis, Calvin Klein, Banana Republic Factory Store, Tommy Hilfiger var några av varumärkesbutikerna.

Direkt trötta på allt om hade med kommersialism på hög nivå lämnade vi kapitalismens högborg, för att ägna oss att snigla oss fram på deras svar på motorväg. Att kvällen avrundades med nyinköpta Häägen Daz var mer regel än undantag under de dagar vi vistats på Västkusten.

Dag 15 - Santa Monica

Vi använde oss utav kollektivtrafikkortet för via buss 704 oss till Santa Monica. Trafikstockningar och avstigningsplatser genererade i en 70 minuters resa.

Det positiva med den var att den agerade som en subtil bussguidning, men utan själva guiden. En annan härlig faktor var den smältdegel av alla sorters människor, från snorrika till hemlösa, steg de av och på bussen under resans gång.

Third Street Promenade ligger några ynka kvarter från stranden. Det är ett bilfritt shoppingområde fyllt med gatumusikanter och kaféer. Utifrån ett shopping-mysighetsperspektiv så hamnade området i samma liga som Union street i San Fransico och Santa Barbera.

Passade på att besöka utmärkta brunch-haket Johnny Rockets. De serverade en anmärkningsvärd god äggbacon sandwich med färskpressad apelsinjuice.

Runt Santa Monica Beach har Hollywood satt sin prägel genom bland annat Baywatch, Forrest gump, Titanic, Iron Man, Lucifer, Beverly Hills 90210, Columbo och Her. 

På strandpromenaden samsades joggare,hundägare, rollerbladar-utövare, cyklister, och flanörer, medan surfarna trängdes tålmodigt i väntan på den perfekta vågen.

Landsmärket Santa Monica pier invigdes 1909. Där huserar den ökända nöjesparken Pacific Park med 12 rides. Att åka världens enda soldrivna pariserhjul, med en minst sagt spektakulär utsikt över kusten, går inte av för hackor. Piren är dessutom slutet på den ökända vägen Route 66 som utgår från Chicago.

Vi beslöt oss att gå strandpromenaden från Santa Monica till Venice beach och West Venice. Det var en sträcka på runt 2 kilometer. Den molnfria himlen i kombination med 34 graders värme var på gott som ont.

Frestelsen att gå med bar överkropp var alldeles för stor samtidigt som strumporna som skorna åkte av; det var bara surfingbrädan som fattades, att ryggen skulle bli kräftröd var inget som jag lade tid på att fundera över, då.

Venice är ett av LA´s mest populära turistplatser känt för sin toleranta attityd mot udda personligheter, ett arv från beatnik- och hippieeran på femtio- och sextiotalen, då horder av konstnärer, musiker och författare hängde i området.

Bohemiska bostadskvarter, hippa butiker, juicebarer, ”laglig” cannabis i symbios med en färgglad strandpromenad som kantades av kungspalmer.

Att titta på smältdegeln av människor var ett sant folknöje på grund av att stadens alla exhibitionister tyckts hitta en och samma vallfärdsplats. Skillnaden mellan schizofrent, personligt, karaktär eller turistiskt var hårfin.

Jag hittade en kvalitets-spidermansryggsäck mellan gatukonstnärer, gatuförsäljare, siare  och det berömda utomhusgymmet ”Muscle Beach” där Arnold Schwarzenegger upptäcktes.

Vi vek av från strandpromenaden för att leta upp Venice Canal Walkway. Det var ett plastigt mini-Venedig uppbyggd område med syfte att tjäna som någon form av idyllisk semesterort.

Vi tyckte dock vandringen kring de konstgjorda kanalerna var trevligt, annorlunda, vackert, lugnt och fridfullt. Området är väl direkt inte en turistfälla, vilket i sig var befriande,  men definitivt värt ett besök.

På vägen tillbaka från Venice valde vi att gå längs utmed beachen istället. Vi passade på att bada i det kyliga vattnet som inte alls var lika kallt efter man väl kastat sig mot de höga otämjda vågorna. Att gå längs strandkanten var minst sagt en meditativ upplevelse.

Jag och brorsan blev aningen trötta på varandra. Han gick längre upp bland sanddynerna, medan jag insöp vågornas kluckande. Det var verkligen balsam för själen att upptäcka Los Angeles strandliv när den var som allra bäst.

Vi bokade upp lyxiga bioplatser på Arclight cinema. Filmen i fråga var Happy death day. Den började klockan 17.30 så vi fick ett supertillfälle att besöka något närliggande hak för bukpåfyllning.

Det  sägs att det nästan är ett måste att besöka The Cheesecake Factory minst en gång under sin vistelse, för oss blev det tre besök. Vi ångrade verkligen inte det beslutet, vi önskade istället det blivit fler.

Att vi fick ren skär beslutsångest var en annan femma. De över 50 delikata cheesecakekonstellationerna gjorde det praktiskt omöjligt att välja endast en.

Till sist landade jag i Raspberry Lemonade, medan Kjell valde en keylime pie med mango, båda serverades med rikligt av förföriskt äkta grädde. Allt smakade lika gott som det såg ut, något som inte vill säga lite; utomjordiskt gott.

Förutom dessa gudabenådade cheesecakes så serverade de också fantastisk mat. Vi valde varsin Four cheese formaggio, med svartpeppar och äkta parmesan. Till råga på allt var servicen sinnessjukt bra, utan på något sätt vara överdriven inställsam.

Maten svaldes ner med två ytterst välkylda Corona öl. Helhetsbedömningen landade på resans allra högsta restaurangbetyg.

Filmen hann precis börja när vi äntrade den moderna biosalongen. Även här var allt från fåtöljen, till ljudet som bilden top notch. Thriller skräckisen  Happy death day var dessutom klart över förväntningarna.

Metro E gick 100 meter från den fantastiska Santa Monica Place Mall där bion såväl som The Cheesecake factory härbärgerade.

Vi kom utmattade hem runt klockan 20.30. Kvällen avrundades med ett helvetiskt intressant dokumentär om scientologerna. Vilken helt makalös  dag; de olika intrycken var bisarrt många och självklart  helt omöjliga att reda ut.

Dag 16  – Downtown LA

Downtown var inget vi kände för att traska runt planlöst i. Istället fungerade bilen som ett verktyg för det ändamålet. Nöjda med det beslutet blev vi. Att springa in och ut ur  likadana butiker vi sett i San Francisco var lika lockande som vitlöksbröd utan vitlök.

Frank Gehry’s arkitektoniska Walt Disney Concert Hall var dock en mäktig skapelse.

The Grammy Museum var ett tänkbart tillhåll för besök, men vi orkade inte leta efter parkring. Utifrån såväl höjdrädsla som nyvunnen fobi för thrillrides skippade vi skysliden från 70:e till 69:e våningen på LA:s högsta byggnad: OUE Skyspace.

Mätta på stoppljus, butiker, kontorsskyskrapor och offentliga förvaltningsbyggnader bilade vi istället till Griffth Park. Kommunalparken är  Nordamerikas 10:e största. Vi åkte ända upp till observatoriet.

Turen stod oss bi. En av de åtråvärda parkeringsplatserna blev våran. Den moskéliknande byggnaden byggd 1935 var dels gratis, dels världens mest besökta observatorium.

För oss var omgivningarna den största vinstlotten. Sanslösa vyer över LA´s skyline utkristalliserades sig från några tusen olika vinklar samt The Hollywood sign.

Parken där bland annat ”Yes man”, ”Terminator” och Van Helsing” spelats in var öppen från kl. 05.00 till 22.30. Alla vandringsleder och bergsvägar stängde vid solnedgången.

De betagande utsikterna i symbios med en klarblå himmel var ren eufori för fotografisugna, typ som mig själv. Det fullkomlig vimlade utav dylika trails i varierande kilometerantal.

En av dem ledde nästan till The Hollywood sign, men det tog några timmar tur och retur. I 28 graders värme kändes det mindre attraktivt, vi nöjde oss den utmärkta utsikten.

Ett råd vi fick av en local var att besöka The La Brea Tar Pits Museum. Det var en av fyra gigantiska museum som låg på The Miracle mil. De tre andra var: L.A. County Museum of Art, Craft, Folk Art Museum och Petersen’s Auto MuseumThe La Brea Tar Pits Museum var ett väldigt unikt museum.

Det inhyser 1 miljoner  extremt välbevarade fossiler från 650 arter, vilka var mellan 10 000 – 40 000 tusen år gamla. De har  hittats just på detta i detta område.

Perfekta fossiler av bland annat sabeltandade tigrar, jättevargar, mammutar, kondorer som råkat fastnat i den klibbiga kokande becksvarta oljan; man har hittills hittat över hundra pölar, varav en fortfarande grävs ut varje sommar.

Det var 1½ timme lagom intressant information som berikade våra  vrålhungriga själar. Bilen hade hittat en heldags fristad bakom museet, för ett pris av 12 dollar. Vi gick i cirka 15 minuter till den legendariska Original Farmers market.

Där kunde man smaka det mesta i matväg med en pulserande mysiga inramning. Det var ett sant nöje att spatsera runt den färgglada marknaden med över 40 ställen. Vi åt en klockrent genuin Jambalaya på The Gumbo Pot.

Bara ett stenkast därifrån låg underbara The Groove. En otroligt mysig utomhusgalleria uppbyggd efter fransk bykänsla med musik, underhållning, fontän, spårvagn med  glamorösa små som stora butiker inramade i en helt sagolikt miljö.

Vi besökte återigen gudomliga The Cheesecake factory. Denna gång blev det take away med smakerna körsbär och jordgubb. Nästintill lika goda smaker som vid förra besöket.

Vi tog två timmars välförtjänt vila i en näraliggande park. Det mjuka gräset, skuggsidan, barfotaläget skapade nästan ett meditativt  mirakel. På vägen hem stannade vi till vi  i världens största fulkultur butik.

De gigantiska ytorna i Amoeba music var överfyllda med CD, vinyl, filmer, posters, böcker. För 10 år sedan hade jag shoppat ihjäl mig. Aningen tragikomiskt slutade jag med att köpa CD-skivor just i år. Trots det enorma utbudet köpte jag inte på mig något, men det var ett sanslöst coolt ställe.

Kvällen avslutades på ett av världens mest morbida platser: Museum of death (1995). Inträdet på 15 dollar vardera betalades till en minst sagt mysko kille i kassan. Ägarna till museum hade lagt ner sina svarta själar i de olika temarummen.

Med glimten i ögat portionerade upphovsmakarna ut bland annat giljotin, elektrisk stol, kistor,  liksäckar, obduktion- och tortyrverktyg och så vidare och så vidare.

De hade hel avdelning med konst, texter och teckningar gjorda av ökända mass- och seriemördare från deras fängelsevistelser, världens största enligt informationen. Ett annat rum innehöll fotografier på döda människor som blivit överkörda, skjutna, knivhuggna med mera med mera, riktigt riktigt obehagligt.

Skaparnas fascination för döden och seriemördare upplevde jag inte vara av det übersjuka hållet, utan snarare en vördnad för livet och dess efterföljare döden.

Efter besöket kändes det som jag satte värde på livet i ännu högre grad än förut. En ökande medvetenhet hur bräckligt och flyktigt livet egentligen är. Ett klockrent ställe att döda några timmar på, mer annorlunda än så här blir det bara inte.

Inga kameror var tillåtna att medföras in i museet. Efter denna bisarra upplevelse var det inte inte helt fel att handla på oss onödigheter som Häägen Daz glass, läsk, godis och smoothies.

Återigen var det underbara supermarket kedjan Ralph´s som fick stå för shoppingeuforin. Brorsan dräpte i genomsnitt 1-3 liter läsk varje kväll, medan jag höll mig till glass samt provsmakning av annorlunda läskedrycks sorter som Kjell testade.

Dagen hade innehållit många ”programpunkter” så det var djävulskt behagligt att komma hem och varva ner vid åtta-tiden. Ett varmt bad i symbios med hårdrock, amarettoglass och kallt vatten var inte helt fel att avsluta kvällen med.

Dag 17 – Finkultur

Runt klockan 10.00 bilade vi till Malibu, en stad mellan Los Angeles och Santa Barbara . Den är känd för fina sandstränder samt att många skådespelare och andra personer i filmbranschen har bott och bor där.

Vi fick återigen stifta bekantskap med en del utav Pacific 1. På vägen dit besökte vi Getty Villa. Inträdet var själva parkeringsavgiften vilken landade på 15 dollar.

Jean Paul Getty (1892 – 1976)  var en av världens första dollarmiljardärer och under lång tid en av de mest förmögna personerna i världen. Han grundade och ägde oljebolaget Getty oil. Getty var minst sagt en entusiastisk konstsamlare, speciellt av föremål från antiken och renässansen. Han testamenterade en stor del av sin ansenliga förmögenhet till ett museum som skulle samla denna konst och visa den för allmänheten.

På 1990-talet byggdes ett nytt museum, i strikt modern stil. Det heter Getty Center och är idag Los Angeles förnämsta konstmuseum, parallellt en av världens främsta samlingar av speciellt antik och renässanskonst.

The Getty Villa är en replik av ett romerskt landsortsgods: The Villa dei PapiriHerculaneum. Den mäktiga medelhavs byggnaden såg sitt ljus  början av 70-talet, en renovering inleddes 1996. Den pågick tyvärr även i nutid.

Vykortsvyerna över den romerska bassängen var under konstruktion. Den romerska konsten var häftig att se på grund dess ålder, men estetiken i dessa föremål är jag väl inte tillräckligt sofistikerad för att förstå mig på. Dock var mosaikkonsten ett sant nöje att titta på.

Åkte som längst på Pacific 1 till halvslitna Paradise Cove beach. Ett ganska coolt ställe där Paradise Cove Cafe var den självklara medelpunkten, 20 meter från den lockande strandkanten flankerad  av en scenisk bukt med glittrande vit sand.

Det annorlunda med detta ställe var gapet mellan strandkanten och restaurangen fanns  3 rader av diverse solstollar med tillhörande parasoll att hyra, lite Hawaii över tilltaget. Var man sugen på diverse vattenaktiviteter så fanns det kajaker, surfbräden och andra strandleksaker att hyra.

Vi åt mycket och gott på den mysiga och stora restaurangen; jag burgare, brorsan pasta. Viken var fantastisk, piren riktigt halvfallfärdig. Tyvärr kostade det 6 dollar att parkera där, ett måste om man ville få tillträde till området, riktigt onödigt. Vi fortsatte sedan  till Los Angeles förnämsta konstmuseum Getty Center.

Tidigare under dagen hade vi stiftat bekantskap med det ursprungliga Getty museet, etta var det nya om öppnade med pompa och ståta 1997. En av J. Paul Gettys missioner var att allmänheten skulle få tillgång till dessa konstskatter samt att inträdet skulle vara gratis.

Dock en sanning med modifikation eftersom parkeringsgaragen kostade 15 dollar per fordon. Förutom det gigantiska museet omfattades den vackra vildmarken av Getty forsknings-, konserverings – och stipendieverksamhet som tillägnas konsten och det kulturella arvet.

Det tog visst runt 14 år att bara planera denna fantastiska arkitektoniska pärla. Oförklarliga konstverk som ”Höstackar i snö på morgonen”, ”Koreansk man”, ”De ryttarlösa hästarnas lopp” och ”Man med hacka” berörde oss inte nämnvärt, även om storheter som Vincent Van Gogh eller Monet stod bakom dem.

I ärlighetens namn tror jag att detta luftslott är ett sätt att separera oss medvetet från de med massor av pengar, med de som inte har lika mycket. Vi såg exempelvis en familj beskåda en halvtrasig…keramikvas, i typ 10 minuter.

Jag tyckte riktigt synd om sonen som såg beyond allmänt uttråkad ut. Vad gör man inte för ett nytt Playstation? Ibland kan för mycket fritid i kombination med mycket kapital i bagaget skapa  ett existentiellt klaustrofobiskt motivations-vacuum.

Den 5 minuter lång färden från parkeringen till själva området med supermoderna The Getty Tram var oväntat lyxigt. Förutom själva byggnaden var det i våra ögon inte konsten, utan The Central Garden som var juvelen i krona. Makalösa trädgårdskonst bestående av 500 stycken olika träd, blommor och växter.

Till råga på allt hade de tänkt till genom att det dels fanns stora grönytor, dels att de var gjorda för allmänheten att beträda. V tog oss sedan till området runt Runyon Canyon för lite översiktsbilder över Los Angeles.

Från finkultur till lite fulkultur. Efter att ha lämnat bilen, tog vi oss till världens enda domebiograf tillika världsarv: Pacfic Theatres Cinerama Dome. Nu pratade vi biografstämning på hög nivå. Lokalerna andades film. Många kändisar söker sig till detta filmmecka. Filmen vi skulle se hade nordisk anknytning på flera plan.

Svenske Tomas Alfredson regisserade The Snowman som var baserad på norrmannens baserad på Jo Nesbøs bok; boven spelades oväntat nog av svenske Jonas Karlsson. En välrenommerad rollbesättning kunde inte dölja faktumet att det var en rörig och tyvärr intetsägande film.

Dag 18 - Los Angeles – Vegas

Gick upp vid nio, packade ihop våra saker för att vid elvatiden ägna oss att bila långa sträckor till målet som var Las Vegas. Passande nog var det ett molnigare väder som mötte och följde oss de första timmarna.

Modern rock på hög volym,  flankerande ökenlandskap och blåst var de gemensamma nämnare på vägen till staden Barstow, vilken låg ungefär mittemellan LA – Vegas.

Vi åt för första gången på IHOP (International House of Pancakes). En kedja i dinermiljö där frukosten låg i fokus. Jag tog en stor omelett med jalapeños och kött samt pannkakor med färska jordgubbar och grädde.

Vanligtvis brukar dylika restauranger vara helt okej, men att maten var makalös, bruka inte tillhöra vanligheten. Nu var det så att denna måltid rusade upp till en topp – 3 placering  på -det-godaste-vi-ätit på-roadtripen -listan.

Nästa höjdpunkt var närliggande Peggy Sue´s 50´s diner. De autentiska miljöerna målade verkligen upp en chimärisk bild av 50-tals nostalgi, vilket till stor del det var eftersom detta var originalbyggnader. Vi åt inte där, men tog varsin 3 kulors god glass, som såg betydligt godare ut än den var.

För oss var deras kvalitets souvenirer oväntat nog resans allra bästa. För mig som Spiderman fantast fanns det stort utbud av konstsouvenirer. Det blev en diger shoppingrunda, med presenter till mig som hela familjen.

Vi tog i våra ögon en genväg till highwayen, vilket gjorde att vi missade nästa tilltänkta besöksmål: Calico Western ghost town. Nu tror jag enligt andra gäster att vi inte missade jättemycket. Vi stannade inte till förrän vi nådde fram till Las Vegas runt klockan 17.30.

Bucklan på Cadillacen som vi trodde att vi skulle få stå för, visade de på att de hade koll på. Efter att ha lämnat tillbaka bilen på flygplatsen tog vi en taxi till vårt hotell. Vårt hotell var ett av de första på huvudgatan Las Vegas boulevard south mellan storhotellen Mandela Bay och Excalibur.

Luxor var lika hänförande utifrån som interiört. Svart glas täckte den gigantiska 30 våningspyramiden. En större kopia av Sphinxen, vilken i sig är gigantisk, vaktade ingången till Luxor; som sagt det finns hotell och så finns det hotell.

Pastischen var fylld med egyptiska detaljer, spelapparater massvis med kasinospel i alla dess former, poker, videopoker, slots, bordsspel, ja allt vad man kan önska sig om man är spelmissbrukare.

Skulle man tröttna på kasinospel, alkohol, och nikotinpinnar kunde man  ta en golfrunda, shoppa eller att slappa på någon av de utmärka poolområdena, så visst fanns det saker att göra.

I världens mest berömda spelhåla har drömmar krossats och förverkligats sedan år 1931. Nästan 90% av alla dem som besöker Las Vegas spelar någon gång under tiden dem är där.

Den genomsnittliga besökaren spelar bort ungefär 500 dollar, motsvarande 4 500 kr. Jag spelade under dessa dagar för hela 1 dollar och vann 18 dollar, fast jag vet faktiskt inte hur det gick till.

Rökning var oväntat tillåten, lyckligtvis märks det inte speciellt mycket på de stora och välventilerade kasinogolven. Inne i pokerrummen var rökning förbjuden, men där var vi inte. Det kändes långt ifrån riktigt bra när majoriteten blossade inomhus, otidsenligt dysfunktionellt faktiskt.

Efter blivit hänfört knockade av all lyx och gränslöshet packade vi upp vårt bagage i vårt himmelska hotellrum.  Vi passade på att vila en stund för att runt klockan 2o.00 bege oss ut i kvällsvimlet.

Las Vegas Strip, ofta kallad The Strip, är en cirka 6,8 kilometer lång del av gatan Las Vegas Boulevard South. 19 av världens världens 27 största hotell, räknat i antal rum, ligger på The Strip, vilket i sig är helt absurt. Istället för att gå i oändligt, kunde man istället välj Monorailen. En enkelbiljett kostade $5 och ett dagspass kostar $15.

Vi valde det förstnämnda i syfte att ”upptäcka allt”. Det krävde definitivt sin hen, det blev lite väl segt att promenera upp för ramper, in och ut från hotell. Det liksom vimlade inte av trottoarer som man kunde följa utan, det var kringelkrokar hela tiden, troligtvis en bra strategi att få in besökarna till shopping- och speltemplen.

Vi var inte precis ensamma; Las Vegas har runt 40 miljoner besökare per år. Jag var nöjd att vi kom hit i oktober. I juni, juli och augusti pendlar gradantalet mellan 25 – 45 grader, lite väl magstarkt, nu låg temperaturen på cirka 23 – 28 grader, behagligt.

Det var helt surrealistiskt att vandra runt neonskyltarnas förlovade land. Den ena skapelse var värre en den andra, efter några timmar var det omöjligt att kunna ta in mera. Vi åt på legendariska Fatburger, deras burgare är dokumenterat förrädiskt goda.

Runt midnatt fick det helt enkelt vara good enough. Dagen hade varit ett gytter av  bilkörande och koncentrationsutlägg,  konsekvenserna utkristalliserades tydligt på  kvällskvisten.

Dag 19 – Downtown

Sovmorgonen fungerade som bomull för själen. Energidepåerna var återigen 3/4 fyllda. Vi valde New Orléans inspirerande fastfoodkedjan Popey´s Ett ödesdigert brunchval visade det sig. Berget av mat var en bruksanvisning i hur det var möjligt att misslyckas med typ allt de serverade; ett smärre under att kedjan finns utspridd över hela USA.

I efterdyningarna av taskigt cajunkäk bussade vi till Las Vegas epicentrum, en plats där sagan tog sin början. Vegas historia och framtid lever sida vid sida i Downtown. 800 miljoners takhimlen Fremont Street Experience av ljus och ljud sveper över historiska hotell och kasinon likt ett pridesargat ufo.

Likt de mesta sakerna i Las Vegas gör sig Downtown bäst på natten när Fremont Street Experience lyser upp området samtidigt som gatuartistflödet multipliceras; det såg vi i alla fall på bild. Vi fick dock bara uppleva Downtown dagtid, då min rigorösa planering uteslöt sådant besök.

Livemusik teasers,  krimskrams-souvenirer, halvnakna fresterskor i alla åldrar, skumma konsttyper som utförde skumma saker. Det var betydligt mer white-trash -stämning (jordnära)på området gentemot The Strips glassiga fasader. Lustigt nog en positiv sak. I vilket fall som helst hände det mycket på en relativt liten yta.

Ett ställe som bara annars finns här var Heart attack grill. Bara i USA, Finspång och Boxholm går det att marknadsföra sig positivt på att folk har fått hjärtattacker på en restaurang samt att man göder det positiva  med hjärtsjukdomar, stroke, hjärtinfarkt, diabetes och högt kolesterol.

Restaurangen gör verkligen en sak utav sitt höga kaloriinnehåll (Guinness World record), och raljerar över diverse vegotrenden, självklart med en rejäl glimt i ögat.  1-8 stycken  köttstycken skivor kött mellan bröden var det som stod till buds  med valfriheten att lägga till 40 stycken baconskivor, cigaretter som vegetariskt alternativ.

Käkade man inte upp det som beställts fick man smisk på rumpan av en pizzaspade från ”sjuksköterskepersonalen”, något många inte hade något mot.

En gigantisk våg fanns invid entrén. Vägde man 350 lbs (cirka 160 kg) eller mer får man njuta av ynnesten att bli ännu fetare de vill säga äta gratis. Servitriserna  var alla  utklädda som sexiga sjuksystrar. Kunderna blev tvungna att bära tilldelade patientrockar när de äntrade restaurangen.

Jag och brorsan tog det säkra före det osäkra och dräpte en monsterburgare tillika deras minsta. Fetma och ohälsosam mat hyllades på det allra absurdaste sätt, det vill säga lika genialiskt klockrent som Museum of death.

Det är bland annat för sådana här annorlunda upplevelser jag i alla fall resor till nya platser i och utanför Sveriges gränser.

Några 100 meter från den kontroversiella restaurangen låg The Mob Museum. Har man likt jag och brorsan sett hundratals maffiafilmer som producerats genom åren var det här museet något alldeles extra.

Här fick man följa maffians framväxt, framför allt i USA, uppbyggnaden av Vegas, spelens utveckling, poliskorruption och hur maffian hade/har fingrarna  i alla syltburkar.

Allt var så snuskigt välgjort att det nästan gjorde ont i själen. En dyslektiker eller bakfulla personer kanske inte fått samma ha-känsla på grund av informationsvåldtäkten. Förutom all den text, fanns det filmer, bilder, spel man fick också chansen att ta ett mugshot, skjuta kulspruta och svära maffians ed.

Det var ett härligt avbrott från allt glitter. The Mob museum var som sagt  fantastiskt intressant och välgjort, två timmar med denna ljusskygga affärsverksamhet gick snabbt. Beskrivningen av Maffian och dess avveckling kändes dock som en djävulsk förenklad bild.

Missnöjet spred sig, folket krävde förändring, politikerna slutade ta mot mutor, polisen blev ärliga – allt liksom slutade lika lyckligt som i en tillrättalagd  Disney film.

Mellan raderna så är månne italienarna undanskuffade, men ryssar, ukrainare, kineser med flera, uppbringar ett större inflytande på staden än vad invånarna troligtvis vill veta mera om.

Det kalas för övrigt för habituering. ”Habituering är när en individ vid inlärning har vant sig vid nya stimuli och har slutat att reagera mot dem. Ett exempel är att när man åker utomlands så kanske du hör ljudet av fläktar överallt och det tar tid för dig att bli van. Om du nu skulle flytta utomlands så kommer du att ha vant dig vid fläktljudet” (Studienet.se).

Frånsett denna lila petitess så var The Mob Museum en klockren hit, maffian hade nog haft det roligt när de subtilt desinvesterat i den påkostade informationsvåldtäkten.

Den enda smolken i bägaren var att vi tog fel buss hem. En timmes vila på hotellrummet reparerade det mentala för det onödiga tidstappet.  Tog taxi till  där Britney Spears skulle framföra sin populära show, tillika en av de mest påkostade i Vegas ever.

Klockan 21.20 gjorde den numera 36-årige sångerskan entré på The Axis. För 12 år sedan vår hon i popvärldens centrum, det är hon inte längre. Från början till slut gick hon dock på nock. Hon dansade som besatt i två timmar, synkades av sanslöst duktiga dansare.

Work bitch”, ”Womanizer”, ”Break the ice” och ”Piece of me” satte ribban helvetiskt högt. Hitsen ”…Baby One More Time”, ”Oops!… I Did It Again” blev ett medley. Hon fortsatte sedan med att ösa ur sin pop-skattkista: ”Me against the muic”, ”I´m a slave for you”, ”Freakshow”, ”Circus” och ”Do something”. För mig var och är ”Toxic” hennes bästa låt. På scen var låten som framförandet helt magiskt.

Efter 26 låtar var showen över. Varje unika framförande kombinerades med en tillhörande påkostad specialanpassad biovideo på den enorma led skärmen. Professionalism var bara förnamnet. Ljudet och ljussättningen var beyond exceptionellt bra.

Det var bara att abdikera för helheten som var det bästa jag någonsin sett. Tror inte mannen och frun som satt på raden framför mig tyckte likadant. Först somnade han, mitt i showen spydde han rakt ut. Jag tackad nästan Gud att jag slutat med sådana dumheter, skapligt pinsamt.

Dag 20 – IMAX bio

Jag har en förkärlek till massage och spa. Självskapande egentid ledde mig vidare i de tankarna. Först kollade jag läget bland de närliggande storhotellen, bland annat tokstora MGM Grand.

MGM Grand är Las Vegas största hotell med sina 5044 rum. Hotellet slog upp portarna 1993, ligger på södra strippen nära flygplatsen. Inne huserar Las Vegas största kasino på cirka 16 000 kvadratmeter.

Syndens näste härbärgeras av osannolika 2 500 spelautomater, 140 olika spelbord med poker, blackjack, roulette och mycket annat. Åldersgränsen på kasinona är 21 på alla spel och alkohol samt  öppet-dygnet-runt-tider.

Drinkar är gratis… när du spelar. En dollar i dricks per drink är dock standard; servitriser och dealers ska dessutom ha sin del av drickskakan  Är man bara ute efter gratis cocktails/öl var det det bara att slå sig ner vid de slots som har lägst insats.

På många ställen spela går det att spela för så lite som 1 cent per drag. I Nevada är det krav på att spelautomaterna ger minst 75% utdelning i genomsnitt. Då förstår man att hela Vegasspektaklet går runt…med råge.

Samtidigt som denna låtsasvärld var helt magifantastiskt, så tröttnade i vilket fall jag på att spatsera runt i detta uppblåsta Instgramfilter i 28 graders värme med halvfulla turister.

Efter allt fönstershoppande gick jag till min förbokade 25 minuters massage på Excalibur. Tyvärr hade jag inte tid till att besöka deras poolområde som ingick i priset på 80 dollar. Hela processen var en orgie utav omhändertagande.

Handduk, tofflor och badrock var självklara ingredienser i besöket. Massagen i sig var minst sagt välkommen, trots knappt en halvtimmes knådand. Avslutade sedan i deras jacuzzi efter att ha bastat i någon halvtimme.

Mötte upp brorsan på rummet. Kjell hade gått sin egna lilla hotellrunda på hans egna villkor. Klockan 16.00 var det äntligen dags att spräcka IMAX-spöket.

Alla försök hittills hade slutat i moll, då endera projektorn var trasig eller föreställningen helt enkelt blivit inställda. Beväpnade med en snabb taxi till lite avsides Palm hotellFlamingo road visade vi upp våra förbeställda biljetter.

Biofåtöljerna hade ett  vadderat inbyggt fotstöd som gjorde att man satt genant bekvämt. Jag kunde ha kysst det golvet utifrån den sensationellt bekväma reclinerfunktionen. Ombonad halvliggande i symbios med perfekt bild och ljud avnjöts 2 timmars godtagbara Geostorm.

Efter denna fiktiva katastrofscenario bar det vidare till världens största souvenirbutik: Bonanza Gift and souvenir shop. Ett mer kitschigare ställe fick man leta efter. Jag hade satt hela min tilltro till presentförförelser till familjen.

Dessvärre visade det sig vara en mental chimär. Det finns souvenirer och det finns souvenirer, allt troligtvis producerat i Kina. Tyvärr var det enorma utbudet producerat med få eller inga kvalitetsaspekter alls.

Peggy Sue´s 50´s diner i Barstov kontrasterade verkligen detta ställe. Deras prylar andades kvalité trots att det också var souvenirer.

Visst hittade jag några godbitar, men konstigt vore det med detta enorma utbud till förfogande. Pärlan blev ett coolt salt- och pepparkar uppburna av en alien. Kassörskan hade bra bit kvar till godtagbar servicenivå.

Närliggande Stratosphere tillhörde låg egentligen inte på The Strip utan tillhörde ”gamla Las Vegas”. 100 våningar ovanför marken. Inte nog med det, väl uppe på denna höjd fanns världens tre högsta åkattraktioner där pulsen troligtvis går i taket.

Världens högsta Skyjump: i den mardröm faller man rakt ner mot marken från 260 meters höjd. 

Shot är tornetstoppåkattraktion, en av de bättre i världen. Den är som ”Uppskjutet, fast på 280 meters höjd. Insanity: här sitter man i en vagn på spår som åker ut över kanten med en lutning ner mot marken. Där åker man fram och tillbaka ett par gånger.

 X-Scream: Detta är en karusell som tar  besökaren några meter från kanten, där snurrar den runt och det är helt fri sikt på 265 meters höjd rakt ner.

Utifrån tidigare skräckupplevelser, bangade vi chansen till nya unika höjdupplevelser. Det fanns  två observationsdäck, ett inomhus och ett utomhus. Inomhusdäcket hade glasväggar i 360 grader med en fanatiskt utsikt över hela staden ända bort mot bergen.

Efter besöket glömde jag helt bort shoppingbagen med mina nyinköpta souvenirer eftersom man inte fick ta upp dessa till tornet.

På vägen hem besökte vi Circus Circus. Den luggslitna anläggningen inhyste cirkus, tivoli för unga som för vuxna och marknadsstånd. Vi betalade inte inträdet för att gå in till The Adventure theme, men enligt andras utsago missade vi inte speciellt  mycket.

Runt 20.00 var vi evinnerligt trötta på upptäcker så vi tog en taxi till hotellet där jag tog ett varmt bad, slötittade på tv och sociala. medier.

Dag 21 – Grand Canyon 

Alarmet ljöd likt en traktorkrock. Klockan 07.15 blev vi upphämtade av en minivan som förde oss till Maverick helicopters högkvarter. Där blev vi indelade i vilka som skulle åka i vilken helikopter.

Förutom piloten var vi 6 stycken passagerare i den moderna helikopter. Priset för 1 ½ timme  helikopter samt transfer och inträde till Skywalken var långt ifrån gratis. Cirka 5500 kronor per person landade den käcka prislappen på.

Väderförhållandena var nästan för bra för att vara sanna, molnfritt och cirka 25 grader varmt.

Att få ynnesten av att korsa över ett utav världens underverk tillika en av Amerikas vackraste naturupplevelser från luften i en helikoptertur var en oförglömlig upplevelse.

Nationalparken Grand Canyons dramatiska skönhet, otroliga Hooverdammen och  Lake Mead i komfortlyx med en kunnig en guide var mycket att ta in på morgonkvisten.

Grand Canyon Skywalk är en bro gjord av glas, 25 meter lång och hänger 1.300 meter ovanför botten på grand canyon. Utsikten sträcker sig i 180 graders vinkel. Skywalk sköts av hualapaistammen, som äger och beskyddar mer än en miljon hektar på grand canyons västra sida.

De hade diktatoriska regler. Allt förutom kläderna skulle läggas i varsitt skåp. Inga mobiltelefoner var välkomna på glasbron. Alla foton togs av en anställd som sedermera såldes för hutlösa 50 dollar i ett USB.

Glasbron var snuskigt transparent, något som satte ens höjdrädsla på prov: brorsan vågade inte ens gå på den; jag gjorde det med viss tvekan. Därefter ingick det en timme egentid med picknicklunch det vill säga fototagningsorgier och försök till meditativa vördnadsreflektioner över detta naturens underverk.

Vi flög en annan rutt hem. Att se Las Vegas från luften var minst sagt effektfullt. Klockan 11.00 blev vi skjutsade till hotellobbyn. Återigen stod egentid på agendan.

Kjell är definitivt ingen strandkille, utan satte mer värde på att äta av Las Vegas ökända bufféer samt spatsera runt på egen and. Jag hade bokat upp 50 minuters ”deep tissue massge”Mandalay spa.

Innan massagen kopplade jag av i deras enorma pool-beachområde, ett av de största och bästa i Las Vegas. Jag hade två timmar på mig att sola, bada, läsa några hårdrocksmagasin och dricka några iskalla öl. Jag njöt också av inte-ett-moln-på-himlen-vädret.

Solen och värmen var omnipotenta vänner som fiender utifrån vilket perspektiv man såg från: cancer/skadad hud eller snygg solbränna.

Massagen var sensationellt väl utförd. Iklädd badrock, tofflor, handdukar förflyttade jag mig till deras spaavdelning.  Lyxen som strömmade emot mig var inte utav denna värld.

Ett Getty liknande romerskt bad, vältempererade jacuzzi, ångbastu och vanlig bastu ingick samt ett eget skåp. Det fanns frukt, bär vatten, parfymer, schampo och massor av andra fina hygienartiklar.

Kameror, mobiltelefoner eller andra kommunikationsmedel var bannlysta. En oerhört bra regel, stämningen kändes som ett yogapass utan övningar. Subtil instrumental musik var det enda som hördes förutom det porlande vattnet.

Två timmar i denna grekisk-romerska anrättning var en höjdpunkt på resan. Kalaset kostade 150 dollar men var värd varenda cent. Jag avslutade de sista timmarna på deras sanslösa poolområde.

Klockan 17.30 var det dags för mig att testa Luxors middagsbuffé. Målet var att äta lagom. Rigiditeten höll i typ 5 minuter. Därefter låg fokuset på att testa förrätter, huvudrätter och desserter för att sedan försöka komma på vilka rätter som var godast för omhämtning.

Friterat, ris- och pastarätter, kött av all dess slag. Matbergen  för 30 dollar var syndigt snygg anrättade.

Proppmätt, solskadad, lite disig av 3 kalla bärs samt reducerad sömn var alla framgångsfaktorer till att kvällsaktiviteten Fremont Street Experience kvällstid brann inne. Istället blev det skräckis nostalgi med ett knippe Helloween filmer som avlöste varandra på tv:n.

Dag 22 – Mr Elton John

Sista dagen i Vegas, sista på roadtripen dessutom,vart tog dagarna vägen egentligen? Jakten på mina kvarglömda souvenirer inleddes. Efter lite strul vid Stratospheres security podium fick jag ut min bag, trots att jag inte hade kvar det blå inlämningskvittot.

Hederlig svensk naivitet och ren skär  ärlighet är komponenter som är komplicerade att värja sig emot, även för de mest nitiska vakterna.

Vi tog taxi till  hotellkomplexet Treasure Island. Det som lockade oss superhjältefantaster var deras Marvel Avengers S.T.A.T.I.O.N. interaktiva utställning.

Det maffigaste var tyvärr det hutlösa överpriset på 34 dollar för inträdet. För att kunna delta, så var man tvungen att hyra en enhet, dessutom måste man ladda ner deras app för att kunna få det mesta och bästa av besöket.

Någon wi-fi ingick konstigt nog inte. Hade man inte tillgång till det så var det indirekt kört. Nästa dråpslag var att man skulle genomföra agentträning via appen och enhet för att bli antagen som agent i S.H.I.E.L.D.

Det var så råbarkat löjligt även för de under 8 år.  Enheterna fungerade inte bra, de var långsamma och kvaliteten på dem helt urusla. Många rum var  baserade på olika Avengers i fickformat där man besvarade idiotiska frågor på den mobila enheten.

Superhjälterustningarna kändes dock autentiska, men det räddade inte denna havererade turistfälla från fiaskovarning. Bland det sämsta på hela resan, till råga på allt kommer skiten till Norrköping i sommar

Molokna letade vi upp en av få indiska restauranger. I byggnaden där Tabla indian cuisine låg hade 99 % av alla andra butiker flyttat ut. Det i sig var olycksbådande samt att vi var de första och enda gästerna.

Till råga på allt gick det inte att beställa från menyn, utan endast äta deras halvhyfsade buffé.  Det uppvägdes av en stor indisk öl samt att de gäster som droppade in tycktes vara just Indier, ett retroaktivt gott tecken.

Las Vegas är inte bara synd, glitter och glamour.  En bit utanför strippen låg Pinball Hall of fame. Världen största flipperspelslokal med spel från tidigt 30-tal till nutid och  med arkadspel som exempelvis ”Defender”, ”Pac Man” och ”Donky Kong”.

På de över 350 olika spelen fick man dessutom spela på. Kostnaden var oerhört låg, från 25 cent till högst 1 dollar per spel.

Ett himmelrike tillika nostalgitidsmaskin för vår generation att vistas på. Tvärs över gatan växlade vi in 40 dollar som spelades upp under de tre timmar vi var i lokalerna. Ägarna var tvättäkta flipperspelsentusiaster. Medan vi spelade höll de på att laga spel som inte fungerade.

Min alien peppar-saltkar råkade jag klumpig tappa. Frustrerad över att min ögonsten till souvenir gått i tusen bitar tog vi den länga vägen från flipperspelseldoradot till Bonanza shopen via taxi, en genant kostsam historia.

I den omfångsrika butiken fanns det endast 1 exemplar kvar, så en gnutta tur hade jag i alla fall. Vi var väl värda lite avkoppling på hotellrummet innan det va dags för kvällens höjdpunkt.

The man, the myth, the legend; den adlade Sir Elton John, född 1947, har länge tillhört en skara av husgudar från mitt digra musikskafferi. Han är bland annat känd för sina roliga hattar och annorlunda glasögon. Densamme gick i bräschen för att äga eget Premier League fotbollslag (Watford FC), något som lett till till en dysfunktionell kapitalisering i ligorna.

För mig är han mest synonym med att skapa tidlösa pop- och rockklassiker. Det var för övrigt hans farmor som subliminalt assimilerade honom in i pianovärlden år 1951-952. I fem decennier, med 30 album i bagaget vilka sålt över 300 miljoner album, tillika en av de bäst säljande artisterna någonsin är han mer gud än adlad.

Från mitten till slutet av 1960-talet medverkade han i gruppen Bluesology. 1967, på en audition i London för låtskrivare, mötte han Bernard Taupin för första gången, och kompositören ”Reg” fick en bunt texter som poeten och textförfattaren ”Bernie” skrivit, för att försöka sätta musik till. Sammanföringen visade sig  dels vara en av de mest långlivade, dels en av musikvärldens mest framgångsrika.

Det nya låtskrivarteamet flyttade in hos Elton Johns mor och inledde sitt än idag fortgående samarbete. 1968 skaffade Elton John, då dittills känd som Reginald Dwight, sitt artistnamn, sammansatt av två av Bluesology-medlemmarnas namn (Elton Dean och Long Gohn Baldry), och 1972 gjorde han sitt artistnamn även till personnamn.

1969 släpptes hans första album: ”Empty sky”. Ett år senare kom hans självbetitlade album ut. Singel nummer två blev hans första stora hit både i Storbritannien och USA med låten ”Your song”.

I showen berättade Sir John att de aldrig vistas i samma rum när de skapar moll- och durmagi. John ger musiken till Bernard som i sin tur ensam skriver lyriken till kommande evergreens. Sedan 1983 har de enda avbrotten i samarbetet med  vapendragaren Bernie Taupin i stort sett skett i filmmusiksammanhang, då Tim Rice de flesta fall varit Eltons ordmakare.

Några filmer som Elton John komponerat originalmusik till är: ”Lejonkunen (1994)”, ”The Muse (1999)”, ”Vägen till Eldorado (2000)” och ”Mona Lisas leende (2003)”. 1994 vann han Oscar för bästa låtCan You Feel the Love Tonight?”. Samma år blev an invald  i Rock and Roll Hall Of Fame

Bernie & Elton

Samma process som vid Britney Spears konserten där man var tvungen att lämna ifrån sig sina väskor, kameror var bannlysta. Trögt nog fick man ta med sig sina mobiltelefoner, vilket självklart alla använde för att filma och ta kort, inklusive mig själv. Elton John var punktligheten själv.

Exakt klockan 19.30 satte showen igång. Att konserten höll i legendariska Caesars Palace i The Colosseum var en upplevelse i sig. Ryktet som expeditionell konsertarena var inte taget ur luften.

Det var ett arkitektoniskt underhållningstempel tempel där akustiken vidrörde religiösa nejder med plats för 4300 tusen hänförda individer i alla åldrar.

Det är svårt att tro att Elton var 70 år ung. Hans scennärvaro var beundransvärd, interaktionen med publiken var fantastisk. Inför varje låt berättade han lite om låten i fråga, tillhörande anekdoter samt lite annat smått och gått ur hans otroliga karriärbyrålåda. Den gigantisk bio-led-skärmen spelade precis som hos Britney en markant huvudroll.

Förutom att varje biovideo var anpassad för var och en av de 17 låtarna synkades till piano, scen och andra ljussättningar som hel tiden ändrades för varje ny låt som avverkades. Helheten slog faktiskt Britney som det mäktigaste jag någonsin sett på scen tidigare.

Okej, husgud är utifrån genre; men de mer rockigare/bluesigare låtarna tilltalar mig inte speciellt, utan det är poplåtarna/balladerna som utgör hudgudsepitetet.

Tyvärr så var det en del låtar som jag personligen tyckte kunde ersatts av exempelvis ”Nikita”, ”Candle in the Wind”, ”Sad songs”, ”Can you feel the love tonight”, ”The one”, ”Don´t go breaking my heart”, ”Believe”, ”Sacrifice” men framförallt min favoritlåt ”Sorry seem to be the hardest part”.

Låtar som han spelade och som jag verkligen tyckte om var: ”Tiny dancer”, ”Don´t let the sun go down on me”, ”Circle of love” och ”Goodbye yellow brick”.

Hans band bestod av sensationella musiker, vilka i sig var engagerade scenpersonligheter, var och en viktiga pusselbitar av showen. De flesta var dessutom ursprungliga medlemmar; ingen av dem var väl under 60 år heller, ett garvat veteranband. Den 19 maj 2018 går en epok i graven i Vegas och på Caesars Palace i The Colosseum.

Efter 15 år, 450 förställningar av Vegasproduktionerna: ”Red piano (2004 – 2009)” och nuvarande “Million Dollar Piano” slöts cirkeln. Över 1.8 miljoner människor lär då hav avnjutit hans musik live; kanske för sista gången, vem vet?

Till skillnad från Britney Spears så stod inte alla upp vilket gjorde att man verkligen kunde få njutsitta på den sköna platsen man betalat 4000 kronor för. Ville man ha bra platser så fick man vara beredd att hosta upp dylika summor.

Till råga på allt fick vi betala 3500 kr utöver dessa 8000 kr på grund utav att stället jag köpte biljetterna helt enkelt körde några digitala fulingar. Trots detta var det nästan värt dessa extrapengar.

Efter två timmar med Sir Elton John slöt vi cirkeln i Vegas genom att göra en husesyn av just The Forum shops  i Cesars Palace, även kallad världens största och bästa shoppingunderverk bestående av 160 stycken butiker och restauranger.

Efter 10 minuter var vi nog benägna att hålla med i det epitetet. Vi var omgärdade av butiker som osade cash lång väg, typ alla fanns där, Burberry, Mulberry, Cartier, Michael Kors, Louis Vuitton, Gucci, Fendi med mera med mera.

Med inspiration från renässans-Italien inramades dessa av lyxinteriör, definitivt det mest makalösa jag någonsin sett. Jätteakvariet Fall of Atlantis innehöll exempelvis 189 270 liter vatten. Vi fick verkligen känslan av att vara i Milano eller Florens.

Var det något ställe där vi skulle köpa glass var det in så fall här. Visst var det dyrt, men också sensationellt gott.

Från ett under till ett annat. Fountains of Belaggio hade jag hört talas om innan resan, men att attraktionsnivån var så här hög kom som en överraskning.

32 000 kvadratmeter stor ”bassäng” med ett grymt fontänspel som synkades till musik.Vatten, ljus, färger koreograferades  spektakulärt helt gratis framför horder av hänförda åskådare.

Showen omfattar mer än 1 200 belysta vattenstrålar vilka avfyras ojämlikt. Antiklimaxen var kaskaden av vatten som sköts upp hela 140 meter i luften.

Under dagen visas fontänshowerna en gång i halvtimmen, efter kl 20.00 en gång i kvarten, men underverket görs sig allra bäst på kvällen, då står alla stjärnorna rätt. Ena dagen kan det vara Sinatra, andra dagen Beatles, ingen låt spelas två gånger. 

Överdådiga Belaggio slog upp portarna med mycket pompa och ståt 1998. Namnet är taget från den italienska staden Bellagio vid sjön Como. I lobbytaket sitter Dale Chihulys sinnessjuka konstinstallation Fiori di Como med mer än 2 000 handblåsta blommor i färgat glas.

Den botaniska trädgården på Bellagio var minst lika minnesvärd. Här fanns en mångfald av vackra blommor och växter som bildade olika teman. Kaktusplaneringen i Norrköping framstod som ett dike. Trädgården byggs om ungefär fem gånger per år. Utställningarna skiftar utifrån  säsong.

Sir Elton John, The Forum shops  i Cesars Palace, Fountains of Belaggio och Belaggio Hotell var signifikativa  avrundande symboler för den grandeur som omgav denna chimäriska glitterstad. Taxin hem till hotellet fick bli ett vårt adjö till The Strip. Två mackor och läsk ackompanjerade vår packningsprocess, tv:n blev vår nedvarvnings meditation.

Dag 23/24 – Homecoming

Klockan 08.30 tog vi taxi till terminal 3 på flygplatsen. Ett smart grepp var att man inte behövde gå in i terminalen för att hitta sitt flygbolag. Alla flygbolag hade sin egen ingång och var väl uppmärkt.

Steg av taxin, gick rakt in, fick hjälp direkt – klockrent. Servicen var top notch, klanderfritt var ledordet, punktlighet ett annat. Resan från Seattle gick lika smärtfritt, trots den långa restiden.

Klockan 14.17 svensk tid avgick tåget från Arlanda. Mindre än två bekväma timmar senare var vi tillbaka i Norrköping. 3½ veckas frånvaro från staden kändes som ett år. Borta bra men hemma bäst. Jag hade 5 lediga dagar från jobbet efter resan att ägna åt familj och reflektioner samt vardagspusslet.

Sett i backspegeln

Devisen på denna kombinerade semester tillika förklädda upptäcktsresa var: upp skapligt, varva ner på hotellet efter 20.00/21.00. Det innebar att det gick åt en hel del energi mellan klockan 09.00 – 20.30.

En annan viktig del i roadtripen var den minutiösa planeringen. Det var resultatet efter att läst på om liknande resor i bloggare, reseguider och resetidningar.

Bara för man skrev dessa i ett 3½ veckors schema behövdes inte dessa genomföras utan fungerade som stöd och vägledning. Det viktiga tycker jag är att man nyfiket letar efter ställen som intresserar en.

Hade jag inte letat så hade jag exempelvis inte funnit Pinball hall of fame, Heartattack grill, Museum of death, The Mob museum med mera med mera det vill säga många av resans allra största höjdpunkter.

Serotoninhöjande alkohol var något som skulle begränsas. Molande huvudvärk och seghet var två komponenter som definitivt skulle förta lite utav själv resan.

Vi utgick ifrån att vi inte kommer att åka tillbaka till denna del av Amerika något mer. Därför ville vi inte slösa bort alltför mycket tid på puben eller i sängen eftersom det var något man kan göra på hemmaplan.

Det som såg ut som a piece of cakee i planeringen kunde mycket väl vara 1 -2 saker för mycket i praktiken. ”Att gapa efter för mycket” är ett ordspråk som bör agera huvudroll i ens planering. En sådan bör innehålla balans av aktiviteter, nöjen och vila.

Är det mellan 25 – 35 grader varmt, trångt, mycket turister, febrilt promenerande så orkar man inte sällan att genomföra det som på pappret såg lugnt ut, men i verkligheten blir ”too much”. Det är omöjligt att hålla intresset vid liv på sådant man vanligtvis hade uppskattat, men som energilös inte orkade bry sig om.

Köpen av kollektivtrafikkorten var minst sagt välinvesterade. Förutom den ekonomiska vinsten ifall man utnyttjade kortet väl innebar det också en frihet att våga ta sig till platser som låg lite längre bort.

En annan frihet var just att bara ta en buss och helt enkelt chansa samtidigt som man helt gratis fick en bra överblick till och från dessa eventuella göda pärlor. San Francisco var väl det ställe där kortet användes mest frekvent.

Continue Reading »

1 Comment

Goal achieved

Utifrån min första medverkan i Lidingöloppet 2013, där jag sett i backspegeln gick ut för hårt de första 17 km, i kombination med att jag hade en gnutta halsont var det revansch på den mediokra tiden 3.23.28 timmar som gällde. Året efter anmälde jag mig till 50 jubileumsåret, betalade avgiften, men fick feber och kunde inte medverka.  Ungefär samma procedur 2016;  halsont och därmed bannlyst att springa ett sådant tufft lopp.

2017 års lopp fick gå under epitetet – revanschen. Tanken var att 2017 skulle knyta ihop terrängsäcken med 2013. Trots att min fru var dyngsjuk lidingöveckan precis som min ena dotter klarade jag mig mirakulöst från att drabbas av familjehärdsmältansbakterierna.

Året som gått hade minst sagt inte varit ett optimalt träningsår. Min hälsena fick sig en rejäl törn när jag och en jobbarkompis bataljerade i Badminton. Jag blev genant bortfintad i tron att en stoppboll var i antågande,  istället kom det en überhög boll, jag stressbackade hastigt, då knakade det till i vaden.

Detta ledde indirekt till ett 6-7 månaders  träningsavbräck utav Guds like. Därefter fick jag halsont några veckor allt detta i symbios med rikliga sömnproblem, något som resulterade i ett  energiflöde likt en dränerad skogslämmel.

Genom min läkare fick jag dessutom reda på att jag hade Haglunds häl. ”Det är en benutväxt vid hälsenefästet på hälen, oftast lite på utsidan av hälen. På utsidan av den beniga utväxten finns det ofta en inflammerad slemsäck (bursit). Tillståndet orsakas vanligtvis av långvarig kronisk irritation runt fästet av hälsenan, vilket bland annat leder till inflammation av slemsäcken.

Denna irritation kan leda till en reaktion i hälbenet (calcaneus) med bildning av brosk och benvävnad mellan senan och hälbenet och bildar en benutväxt typiskt belägen delvis på yttersidan av senfästet. Tryck och irritation mot detta område från trånga skor kommer att ytterligare förvärra tillståndet, och det kan bildas en stor benutväxt, en exsostos (https://medibas.se)”.

Läkarens tre diktatoriska råd var: 1.  köpa alltid neutrala skor, 2. alltid springa på mjukt underlag, även vintertid 3. ha något mellan hälen och skon. Addera att de som lider av detta har svårare att ta sig uppför backar det vill säga blir tröttare i kroppen. Härligt med en förklaring till något jag ställt mig undrande till några tusen gånger tidigare i min löparkarriär.

6 schizofrent tråkiga fotövningarna implementerades in i vardagspusslet för att utföras 3 gånger per dag. En universalmetod visade det sig; dels kunde jag springa utan att få ont, dels klara att springa långa sträckor utan smärta, men det krävdes viljestyrka, tålamod och tid.

När jag väl kommit igång så blev juli – september några hyfsade träningsmånader, då jag dels avverkade Stadsloppet på 49.48 minuter, dels sprang 13, 5, 18, 20 km i ensam majestät. Sista passet var med min jobbarkompis Fredrik Larsson. En som jag sett som något annat än en person som överhuvudtaget skulle komma före mig i löparspåret, om jag  inte i bröt skenbenet eller något liknande.

Vi sprang 20 km i Vrinnevi, fyra dagar innan själva loppet. Fredrik for uppför backarna som någon slags dopad bålgeting. Århundradets mörkläggning var helt klart i sitt slutskede, en plan som får Watergateaffären att framstå som Tobleroneaffären.

Med ytterst sargat självförtroende blev jag ofrivilligt inställd på en sämre tid än 3.23.28 timmar, även om jag inte gett upp hoppet. Planer fanns på att sarga Fredriks knä innan loppet på uppvärmningen, men vem skulle köra hem då?

Lidingölopps historik

”1965 var året då både höjdhopparen Patrik Sjöberg och bordtennisspelaren J-O Waldner föddes. Det var även året då IKEA öppnade sin flaggskeppsbutik i Kungens Kurva i Stockholm och fotografen Lennart Nilsson gjorde internationell sensation med boken ”Ett barn blir till”.

Det var även det år då Karl Axel ”Kacke” Karlberg och Sven Gärderud kläckte den briljanta idén om att starta ett terränglopp för motionärer. Idén kom efter det att Kacke och Sven läst en ledare av Sven Lindhagen i Idrottsbladet. ”Friidrotten har ingen verkligt bred tävling som lockar man ur huse. På hösten, ett par mil med medalj som skulle vara en bragd att erövra.” Med det som inspiration och IB som medarrangör, arrangerades det första Lidingö Loppet någonsin. Loppet var 30 km långt och 644 löpare anmälde sig, av dessa fullföljde 512 löpare hela loppet.

Sedan 1982 är Lidingöloppet noterat i Guinness Rekordbok som världens största terränglopp. En toppnotering som Lidingöloppet fortfarande har. Genom åren har flera olika lopp lagts till och numera är Lidingöloppet ett helgarrangemang med något för hela familjen.

Förutom Lidingöloppets 30 km lopp ingår även bland annat Knatteloppet för familjens minsta upp till 6 år, Lilla Lidingöloppet för barn upp till 15 år, Lidingö Tjejlopp och Lidingö Stafetten. Varje lopp har individuella klasser att välja bland, så alla kan hitta ett lopp som passar just dem.

Lidingöloppet lockar numera löpare från hela världen, både känd elit och motionärer. Ett par mer kända svenskar som kammat hem segern i 30 km loppet är bland annat långdistanslöparen Mustafa ”Musse” Mohamed (-03, -04, -08) och friidrottaren Lena Gavelin (-02, -04, -05, -06) och Malin Ewerlöf (-96, -01, -09) lånat från Lidingöloppets hemsida”

Lördagen den 23 september

  • Vid starten, Koltorp: sportdryck och vatten
  • 24,5 km från målet, Ekholmsnäs: sportdryck och vatten
  • 20,5 km från målet, Hustegaholm: sportdryck och vatten
  • 15 km från målet, Fågelöudde: sportdryck, vatten, bullar, bananer och saltgurka
  • 9,9 km från målet, Grönsta: sportdryck, vatten, bullar, bananer och saltgurka
  • 6,3 km från målet, Uddvägen: sportdryck, vatten, kaffe, bananer, bullar, cola och saltgurka
  • 3,0 km från målet, Tyktorp: sportdryck, vatten
  • Vid målet, Grönsta gärde: sportdryck, vatten, bullar, bananer, blåbärssoppa, saltgurka och kaffe. 

Min frukost bestod av basmusli, nötter, banan ett stort glas vatten, omega-3 tabletter samt en kokainstinn kopp kaffe. Min träningsutstyrsel var för dagen långa adidastajts, t-shirt, min trogna Garmin samt min musikkompanjon Sansa Clip. Hade  dessutom med mig ombyte till efter loppet.

Fredrik hämtade mig invid Lidl i Ektorp klockan 08.30. Väderapparna var ljusår från att visa rätt väderprognos. Dock var vädret sådär magiskt löparvänligt; molnigt med doser av duggregn. Då vi pratade konstant flög praktiskt tiden fram.

Helt plötsligt var vi framme i Lidingö. Vi hittade snabbt en parkering, därefter letade vi oss fram till nummerlappshämtningen. Nordeuropas största bratwurst intogs några timmar innan start; varför finns inte dessa på Coop/Ica?

Jag hade laddat upp min Sansa Clip med en salig blandning av genrer; från Amanda Jensen, Tom Jones, Staffan Hellstrand till tyngre tongångar som Pretty Maids, Yngwie Malmsteen, Darkhaus, A life divided, Gemini Syndrome, Sixx: A.M., Stone sour, Halestorm, Shinedown och Black Sabbath.

A.O.R står för Adult Oriented Rock; en genre som jag nördat in mig. Det var i början av 1980-talet som sådana band som SurvivorToto, Journey och Foreigner upplevde en storhetstid i synnerhet i USA. Bland rockkritiker har de här så kallade AOR-banden emellertid aldrig stått högt i kurs. Jag antar att Kicki Danielsson, Anna Book  och Christer Sjögräs i jämförelse framstår som musikgenier i deras öron.

Dock Har Melodifestivalen oväntat lyft genren via grupper som H.E.A.T, The Poodles, Dynazty och Eclipse, vilka banat vägen för bland annat Art Nation, Degreed, Work of art, Jono och W.E.T. Den mollstinna genren i sig blir för mig ett verktyg att överhuvudtaget klara av detta hendomsprov; power och lagom tyngd.

Till skillnad från tidigare lopp uppehöll vi oss inte på området, utan begav oss omedelbart till startplatsen, där vi fixade med nummerlapparna och chippet. Grupp 7 startade klockan 13.30. 15 minuter tidigare gick vi in till vår fålla. Vädret var sjukt optimalt; knappt ingen blåst, molnigt, 16-17 grader, inget regn.

Grundtanken var att springa med Fredrik, nackdelen med detta var att det inte var någon win-win situation, utan han skulle sluka mig mentalt med hull och hår. Strategin blev istället att förkasta 6.30 min/km taktiken för att återgå till ursprungsplanen med ett 6 min/km tempo.

Eftersom jag 2013 sprang in i någon form av vägg på grund utav att mitt förhållandevis höga tempo pendlade mellan 5-.5.30 min/km, var den sista milen en källa av mjölksyra. Detta ville jag inte vara med om, utan helst ha lite krafter kvar i slutet istället.

Dessa 30 kilometer är lika mycket ett psykiskt hendomsprov som fysiskt. Vad ska man tänka på förutom musiken? Att räkna får är fel läge, att fundera på vilka cd som ska beställas är onödig eftersom jag slutar att köpa skivor från december i år.

Att tänka på att man är pigg är en lögn, att tänka på att man är skittrött är knappast en optimal tanke heller. Trots att man är lyckligt gift infinner sig automatiskt ett visst fokus på att ta rygg på de kvinnliga deltagarna, i vilket fall som helst distraherar det en från att räkna får.

Starten på Koltorps gärde sker i svagt nedförslut. De första 700 meterna löps på gräsunderlag utan större höjdskillnader. Därefter följer 700 meter på grusväg. Jag och Fredrik kamperade i cirka 1½ km därefter var han som försvunnen från jordens yta. Det blev nackspärrsvarning efter allt vridtittande var han höll hus. Självklart ville jag att vi skulle springa ihop så länge som möjligt utifrån ett 6 min/km tempo. Det visade sig att han hade dragit och kissat, vilket skapade en lucka som blev större för varje kilometer som sprangs.

Första milen gick förvånansvärt snabbt, såväl psykiskt som tidsmässigt. Att det är horder av människor ute i spåret sporrar än betydligt mer än om man  självplågar sig ensam i Vrinneviskogens 20 kilometersspår. En annan faktor är vätske- och tilltuggsstationerna var 5:e kilometer. Jag valde detta år att stanna till ordentligt vid varje stopp istället för att hasta iväg med en mugg där innehållet tappas ut på kläder, händer och ansikte.

En annan strategi gentemot 2013 var att jag gick uppför de värsta backarna istället för att dysfunktionellt framåtlutad halvjogga. I mitt fall tror jag att jag tjänade mer på det. I nedförsbackarna försökte jag också landa och rulla fram på framfoten istället för att kargt ta emot med hälen.

Denna gång var jag förberedd på backen som kommer runt 18 kilometer inte är Abborrbacken, utan Grönstabacken, vilket kändes mentalt betydligt bättre. En dråplig situation var när jag stannade till vid några som delade Enervit energipåsar.

Min vädjan om att få en sådan avslogs med argumenten att det bara var vissa företag som fick dessa. 30 – 40 meter längre bort hade de lämnat en obevakad kartong med sådana. Jag snodde åt mig några stycken, dock upptäckte något detta tilltag och sprang efter mig. Jag vände mig inte om, utan ökade instinktivt tempot.

Till skillnad från år 2013 världsrekordförsök roffade jag endast åt mig två chokladbollar istället för 7-8 stycken sådana.  Däremot blev det en hel del sportdryck, saltgurka och bananer på vägen mot målet

Jag var väl förberedd på att den mytomspunna Abborrbacken efter 25 km skulle komma som ett brev på posten, med sina drygt 500 meter är den banans längsta och brantaste. Gick mestadels uppför, men det kändes ändå betydligt kortare än 2013. Kvarvarande kilometer gick bara av farten. Sista kilometern överraskade jag mig själv med en 5.19 min/km tid.

Det var en härlig känsla att känna att man helt enkelt skulle klara av loppet; nästan så att tårarna kom farandes. Eftersom jag bara kollat kilometertider, blev den klockade sluttiden en mycket positiv överraskning. Hade dels slagit min tid, dels kommit under 3,20 timmar.

Att den straffats med nästan 12 minuter kändes stort. Hade kanske kunnat springa under 3.10 timmar, men troligtvis inte mycket mera i nuäget, min nivå ligger nog där omkring. Mitt medeltempo landade på accepterbara 6.19 min/km, med en medelfart på 9.49 km/timme.

Resultat

1.38.47   Napoleon Solomon från Turebergs IF vinnare män

1.55.19    Maria Larsson från Örgryte IS vinnare kvinnor

2.31.18    Jesper  ”Vikbo” Calderon

3.11.26    Mats Widholm

3.36.04   Fredrik Larsson

Efter att fått min fina medalj i handen så hämtade jag mina överdragskläder som körts från Lidingövallen till Grönsta, och strukturerat lagts ut på ett närliggande fält. Jag inväntade Fredrik på plats. Ryggslutet dunkade febrilt precis som de pulserande vaderna; visste inte om jag skulle sitta, stå eller ligga.

Det kändes som en evighet innan Fredrik dök upp. Därefter följde en 2½ km ytterst obehaglig ont-i-kroppen-promenad till vår parkerade bil. Förutom lite köer var vi hemma runt klockan 21.00. Kvällen avslutades efter ett hett bad i och på soffan; totalt dränerad på energi.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu