Subscribe to RSS Feed

Author Archive

Dance-aor

16 september, 2021 by

Dance-AOR: a path to a new level?

Förra och årets ledord för egen del var förändring! När jag tänker efter så har nog den tankekonstruktionen infiltrerat mitt sinne de senaste 10 åren. Varför köra i samma hjulspår år in och år ut!? AOR är och har indirekt varit konservatismens högborg sedan den uppstod. Fans vill se förändring, men när det väl kommer till kritan så ska ett band alltid låta som det alltid gjort -  ”förändra er – men under givna ramar, och vad ni än gör, stick inte ut för mycket”.

Hårdrocksfolket och dansbandsnördar har det gemensamt att de är trogna sina band och sin genre intill själva dödsögonblicket. Visst, de kan vandra in och ut mellan depressioner utifrån hur nyanserat ett nytt skivsläpp utkristalliserats, men de köper ändock nästa album, eftersom denna gången blir det minsann bättre än på de tidigare 17 albumen. Det sista som överger människa är hopp, och det har hårdrockare kärnkraftverk av, de är liksom essensen av det epitet.

När grungen stormade in i början av 90-talet så var det många band som gjorde en musikalisk helomvändning, det vill säga vände kappan efter vinden. Jag förstår detta, men var inte överförtjust i den strategin. Det andra alternativet, som jag jag propagerar för, är snarare ett inifrån ut perspektiv. Med det menar jag att ett paradigmskifte i genren vore en smärre befrielse. Med andra ord att skapa musik som man själv vill att det egentligen ska låta, tillskillnad från hur andra vill att det ska låta. Det är ett perspektivbyte, men ack ett så viktigt sådant. Det är liksom dags att elda upp genrepiskan och förkasta den melodiska hårdrockens bruksanvisning till det förgångna – utan att bränna upp genren i sig.

”Gubbrock” jo det är epitet många yngre använder på genren. Varför inte, det är upp till dem egentligen och det är ju så  generationen ser på genren helt sonika; något som tillhör det förgångna, en 80-tals genrepetitess så att säga. Gårdagens och dagens ungdomar gör dock inte kopplingen mellan att Survivors”Eye of the tiger” och Journeys”Don´t stop believing” är just aor och  att det finns ett syfte att dessa låtar spelas om och om igen på idrottsarenor runt om i världen. Skulle de det så skulle Pandoras box öppna sig för dem, det vill säga en helt ny musikvärld?

Svenska Reach är ett  utmärkt exempel där en en grupp tagit ett fast helhetsgrepp såväl imagemässigt, visuellt som i texterna. Det borde vara fler band i den melodiska hårdrockssfären som skulle tänka mer utifrån ett utanför boxen marknadsföringsperspektiv. Ärligt, hade Ghost tillhört världseliten om inte fansen blivit matade med coola videos och en häftig mystik image – inte en chans. Det gäller som band att skapa intresse, och det gör man sällan bara via musiken, och definitivt inte under epitetet ”gubbrock”.

Det går inte längre bara att släppa ett gudomligt album och tro att hela världen ska lyssna. Att vara långhårig, dricka öl och bete sig allmänt schimpanslikt är inte tillräckligt tilltalande längre. Jag tror ärligt att såväl H.E.A.T, Eclipse, Crashdiet och W.E.T hade varit i paritet med Ghost om de tagit hjälp av någon marknadsförare som tänkt utanför boxen eftersom musiken i sig är i världsklass. Nu vänder man sig om man ska vara helt ärliga till de närmaste sörjande eller a dying breed.  Reach implementerade en storytelling strategi, vilket är något som definitivt fått mig med på höghastighetståget. Jag vill helt enkelt veta mer om dem, se deras annorlunda videos, läsa om deras idéer, undra över deras texter och så vidare.

Såhär skrev jag om Örebro killarnas Smash into pieces sjätte alster sedan starten:  ”För egen del var det via deras tredje album  Rise and Shine från 2017 som jag fick upp ögonbrynen för dem. Det var på det albumet som karaktären och ”trummisen” The Apocalypse DJ introducerades. Han ersatte trummisen Isak Snow och basisten Victor Vidlund. I och med detta ändrades också deras sound. Det innebar mycket EDM-element, electro och 80-tals synth adderades till musiken. No fillers all killers är ett epitet som lugnt omgärdade detta helt briljanta album. Om The Rasmus som jag dyrkar var ett mollband, så kan väl Smash into pieces kategoriseras som ett durband. Ompaketeringen av genrerna till dance-aor är en sagolik mjuk käftsmäll. Detta är verkligen arena poprock av högsta kaliber som bara väntar på att få erövra världen. Månz Zelmerlöv, Danny Saucedo och Oscar Zia skulle kunna konvertera till likplundrare för att få ha låtarna i just sitt musik-CV. Det känns som att Smash into pieces via Arcadia lagt in en betydligt högre växel i kvalitetsperspektivprocessen. Gitarren skär rosafluffigt genom de störtsköna melodierna som serverar oss lyssnare refränger som matchar låtarna i sig – klockrent”. I år släpptes deras sjunde platta A new horizon. Innehållet förstärkte deras ställning inom dance-aor genren.

Ett annat svenskt band som fullkomligt sprutar ut högoktaniga låtar på de album de släppt är Normandie. Stockholmarnas hybrid av catchiga refränger och The Rasmus melankoli avger ett euforiskt ljus i själva mörkret det vill säga ångest och gläde kombinerat. 2016 svepte debutalbumet Ingus fram, 2018 kom uppföljaren White Flag ut och i år berikade de oss med Dark & Beautiful secrets.  Inledningsfyrlingen med ”Babylon”, ”Hostage”, ”Jericho” och ”Holy water” är nog bland det överjävligaste jag hört på denna sida av 2000-talet.  Att de fortfarande är secrets är ett smärre mysterium. De har ju verkligen typ allt man kan begära av mjuktung rockmusik. Ett mera passande arenaband än Normandie får man leta efter. För mig är de fanbärarna av DANCE-AOR. Om Gud vore ett musikfan så hade han hämningslöst headbangat framför dessa okända ikoner. Eftersom hen är allsmäktig så lär ju han kunna ändra på variabeln okänd efter konserten slut.

Normandie

Jag har oformaterats till en dysfunktionell bitter Messias tillika expert på att tjata om hur genren i sig biter sig i stortån via sin grandiosa konservatism. Men det finns undantag, även om de är få. Art of Illusionen är ett sådant. Gruppen släppte i år sitt debutalbum där lekfullheten beaktades och utmynnade i såväl variation och minnesvärda refränger. Produktionen, backgrundssången, arrangemangen, feta körer, musikerna och sången var allt världsklass. Ett gigantiskt plus i kanten var också att duon precis som Big Money använde sig av humor i många av sina texter. Det är så schizofrent befriande att höra underfundiga texter där man avväpnar de generella budskapen om brusten eller evig kärlek. Herregud, det finns ju så mycket mera att skriva texter om än just detta tema. AOR – genren har dessvärre en diktatorisk sida att ta sig själva på för tok stort allvar.

Ett annat utmärkt exempel är Avenged Sevenfolds musikaliska helomvändning genom plattan The stage från 2016. Många blev förskräckta, medan jag och några få applådera tilltaget fullt ut. Musiken kom (förhoppningsvis) från hjärtat, inte vad skivbolagsdirektörer, fans eller recensenter förväntade sig. I mina öron var detta det årets bästa album, helt nyskapande, utan för den skull vara för Radiohead-experimentella. För de som inte hört det albumet och vill tillföra något sagolikt ogripbart utifrån ett musikaliskt perspektiv – lyssna på det. Tredje låten på det banbrytande albumet ”Sunny disposition”, torde vara en av världshistoriens skönaste låtar alla kategorier.

Art of illusion

Det är ju lite ödets ironi att The Night flight orchestra medlemmar kommer från growlkulturer som Soilwork och Arch Enemy, ska stå för konststycket att gå i bräschen för a.o.r – genrens framtid globalt. The Night flight Orchestras musik är gudskelov helt befriad från vrålapeskrik. I sin musikaliska cocktail ryms det 70- och 80-tals aor i samklang med disco och ett trettiotal andra genrer. I  ett parallelluniversum skulle de vara kungar i sitt egna kungarike.

Tyskland kan ju ståta med läderporr, Rammstein och ha startat två världskrig! Men de är så mycket mer än bara detta, blanda 80-tals Depeche Mode med finska The Rasmus, tillsätt tyngre gitarrer, bibehåll ett sanslöst melodisinne så hybridiseras detta till A Life Divided…tysk dance-aor av finaste märke. Bandledaren Jürgen Plangger är också medlem i framgångsrika bandet Eisbrecher, en konstellation som många inte känner till är större än självaste Rammstein. Som sagt vill man ha sin aor  vadderad i 8o-tals synt får sitt lystmäte med via dessa genialiska tyskar. The great escape från 2013 och Human (2015) kan väl i det närmaste betraktas som moderna mästerverk som få känner till.

Icons for hire

Från the land of saurkraut till Bale/Chez Kane country i södra Wales. The Dirty youth skulle kunna kategoriseras som pure dance-aor. Gruppen blandar verkligen alla genrer, och får det att låta så genant fantastiskt. Gillar man Blondie, The Sounds, Pink eller Halestorm så dyrkar man deras fyra album de ynglat av sig under en tioårsperiod. Danni Monroe sjunger lika genrelöst precis som bandets rockpop anthems i sig. Förutom träffsäkra arrangemang och stora refränger har gruppen den goda smaken att kunna varierarikta sin energi innovativt så att lyssningarna blir omöjliga att tröttna på.  Stilmässigt snuddar de vid kollegorna från Illinois USA: Icons for hire. Det är nästan osannolikt att dessa båda grupper utan vetskap om varandra släppt sina debutalbum 2011, skapat fyra alster varav båda gruppernas senaste utkom 2021 det vill säga i år. Att de precis som Skillet är ett kristet band kan sorgligt nog ligga dem i fatet då de fortfarande är gravt oupptäckta. Här är det verkligen korsningen mellan Gwen Stephanie, Paramore och Pink som är huvudledstjärnorna i deras musikaliska berättelser.

Ska vi fortsätta att vara globala men ändå hemmablicka så är finska The Rasmus definitivt ett dance-aor band. Trots att  alla självmordsvarningslamporna blinkar ikapp på grund utav oändlig urgrisk melankoli så går det inte att värja sig emot deras oemotståndliga sound. Deras senaste platta går dessutom ännu mer mot ett mer elektroniskt sound.  I vilket fall som helst är det inte många finländare som dansar överhuvudtaget, så dessa moll-toner inkorporeras ändå  i min bok som en form av dance-aor.

Nederländska Within Temptation har till och med lyckats med konstycket att ingjuta folk förväntningar på att de kommer pendla mellan olika genrer! I ett Universitetsperspektiv skulle vi kunna kalla dem för tvärvetenskapliga. Holländarna är allt annat  än fega! De räds inte att inkorporerar rap, hip hop, opera, electronica, aor, pop, rock och growl  vilket gör dem oförutsägbara. Within Temptations elektism tillför sin musik en extra krydda, tillika en motformel mot att genrens likformighet via fler verktygs i sin verktygsväska till sitt förfogande. På deras senaste platta från 2020 använde de sig av Papa Roach frontman Jacoby Shaddix, svenske Anders Friden från In Flames och belgiska Jasper Steverlinck. Såklart blev det musikmagi som framavlades i synergi med en djävulskt hög lägsta nivå med melodisinne från ett annat universum.

Within Temptation

Att Frontiers Records är oket som bär upp den melodiösa hårdrocken- och AO.R genren är ett understatement. Med muskler av titan lotsar de oss älskare av genrerna vidare i nya som gamla konstellationer. Hybriderna paketeras om till ny musik, i många fall är innehållet i paritet med fornstora dagar, om inte bättre. Allt går i cykler, det var inte så långe sedan popmusiken var lika het som askkoppar var på 2010 – talet. När skutan återigen vänder, kommer mobboffret Frontiers stå starkare än någonsin. Det gäller även andra förkämpar som AOR Heaven, Rock Candy, MelodicRock records och Escape music

Utifrån ett annat perspektiv är Frontiers skivbolaget som  vidmakthåller genren med konstgjord andning, vilket de utför med precision och genuin hängvinhet. Pizza och pasta är tidlös, men inte AOR, vilket innebär att de måste se bortom horisonten. Om inte italienarna inte hade tagit klivit ut som genrens livräddare hade nog musiken varit ännu mera undanskaffad än som nu är fallet, vilket i sig är en omöjlighet. Dock skulle dessa eldsjälar lägga ännu större vikt att navigera genren till kommande generationer genom att tala till dem på ett mer 2020-tals liknande språk. Det släpps ju så mycket bra musik, så varför lyser underbar sådan med sin frånvaro i att medverka i olika serier exempelvis? Det torde väl vara ett bra sätt att nå ut till nya skaror av yngre individer än anamma inavelstrategin som troligtvis snart kommer att slå i botten.

Varför hör man inte mera ny musik i forum som Tick Tock, Snapchat och dylikt. Varför inte ta med något band där andra genrer spelar på Rock Am Ring och andra liknande festivaler. Det är ju verkligen bara fantasin som sätter gränser för hur musiken kan kidnappa nya målgrupper och på så sätt dels utvecklas, dels återta en del av den tappade respekten. Finns det någon under 50 som lyssnar på exempelvis AOR och melodiös hårdrock? Mina två döttrar spelar hellre Kalle Moreus, Sean Banan eller Markoolio, än att lyssna in sig på distade gitarrer med pompösa refränger. Att de nu sitter fängslade och handklovade med grötris utan mjölk  i min ljudisolerade källare är helt enkelt konsekvenser av deras egna handlande.

Har det tillkommit någon ny underkategori till aor sedan 80-talet? Hi-teach a.o.r, pomp och västkust är några underkategorier till AOR där syftet var att infoga musik som inte riktigt passade in i mallen för hur AOR borde låta. Vad hände sedan? Typ inget alls, tiden har minst sagt stått still. Frontiers Records har ju dock gått i bräschen för  för att ta upp en stafettpinne som de större bolagen antingen lämnat liggandes eller inte ens vill ta i med tång. Det och att de släpper fram individer som de anser sig kunna skriva musik från det förflutna.

Magnus Karlsson tillhör en av dem som skivbolaget släppte fram. I och med hans kunskap om aor var begränsad så skapade han sin egna version hur han upplevde att genren skulle kunna te sig. Multiinstrumentalisten fann i och med det en ovärderlig glitch mellan a.o.r, den melodiska hårdrocken och heavy metal. Hans patenterade melodiska rock tycks hela tiden finna nya nyanser i sitt egna universum,, även om formulan börjar bita sig själv i svansen. Mr Magnus Karlsson ligger bakom tidiga julklappar med bland annat Last Tribe, Allen/Lande, Midnight sun, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Code, Last Tribe, Magnus Karlsson´s Freefall, The Ferryman, Allen/Olzon, Kiske/Sommerville, Hearthealer, Anette Olzon och Starbreaker. Likt Max Martin drejar han fram metalhits, medan vi vanliga dödliga föräter oss på tacos och kebabpizzor.

Magnus Karlsson

Utifrån ovanstående text är det helt enkelt dags att avtäcka en ny subgenre inom aor-musiken – nämligen DANCE-AOR! Visst, kom inte på något bättre, men det var det första som forsade fram i huvudet, så varför inte. Det är få grupper som jag känner att jag vill dansa till musiken när det kommer till rock. Mando Diao, Muse, Imaging Dragons och The Struts är fyra bra exempel på euforisk musik. För mig skulle vissa låtar med Pink, Kim Wilde, Gwen Stefanie och Miley Cyrus vara artister som i begynnelsen fick en att röra på tånaglarna. Det som adderas är helt enkelt lite distade gitarrer ,och visps så skulle en ny kategori vara född, även om vi ännu inte förstått det.

Max Martin är ju en man som förstått just det här fullt ut. Att han skuggar Paul McCartney (32) och John Lennon (26) med sina 24 Billboard ettor är nog få svenskar  som verkligen förstår hur sanslöst det är sett utifrån ett musikhistoriskt perspektiv. Att han i år utsetts till 2000-talets bästa hitmakare förstärker just detta. Han har ju med mina ögon lyckats skapa dance aor  i mängder med bland annat Ana Johanson, Pink, The Lambrettas, Kelly Clarkson, Avril Lavigne, Backstreet boys, Mitchell Musso och  Daughtry, Ett av hans bästa exempel på vad jag menar är Nick Carters superlåt: ”Blow your mind”. 

Jag skönjer dock ett ljus i tunneln under de senaste åren. Smash into pieces  fick min fulla uppmärksamhet härom året. Underbara Art of illusion visade på var skåpet skulle placeras.  Creye kom ut ur garderoben samtidigt som svenska Normandie stack ut hakan med sin elektism precis som sina kollegor i Reach. Addera sedan tidigare akter  som Jono, Amaranthe, A.C.T, Talida, Cyhra, Degreed, Amaranthe och The Nightflight Orchestra.

Max Martin

I Storbritannien kokar rockgrytan över av nya band som kastar sig mellan genrerna likt Boston Manor, Cats in space, A jokers rage, The Dirty youth, The Struts, Starbender, These damn crowns, Mad Caddies, Yungblud, Royal Blood, Icons for hire, Zero 9:36 med flera med flera. Och hur kategoriserar man crossoverkonstellationer som Shinedown, Papa Roach,  Adelitas Way, Madina Lake, The Intersphere, Anberlin, Three Days grace och Halestorm? Modern rock och alternative rock  är några epitet. I Sverige nämns de lite nervärderande som något som bara spelas på Bandit Rock det vill säga inte ”äkta hårdrock”. Kan det egentligen vara att det istället är en form av dance-AOR månne eftersom det egentligen sitter i betraktarens tankar och öron?

Varför är det så lätt för vissa  artister och grupper och svårare för andra att skapa musikmagi? Trots att det vimlar av a.o.r. grupper är det förvånansvärt få som lyckas med konststycket att inte reproducera sig för mycket i kombination med att förnya sig… men inte för mycket. De  band och artister som vågar ta det steget blir fler och fler. Denna annalkande frigörelse är djävulskt välkommen i syfte att genren ska utvecklas och lyckas vinna nyare generationer till sig, annars självdör den till sist.

Vi människor måste ju helt enkelt kategorisera och etikettera hela vår världsbild till att förstå vad det är vi  egentligen pratar om. Självklart finns det fördelar med detta, men tyvärr så är det väl så att vi främst i Skandinavien har en dysfunktionell ambition att bryta ner detaljer på detaljnivå i ännu mindre beståndsdelar, vare sig det gäller skolvärlden eller vård och omsorg. Att andra musikintresserade tänkt ut ett visst epitet till en viss stil betyder inte att andra musikintresserade personer som  jag själv förbjuds att övertänka utifrån en annan genrevärldsbild.

Att implementera  dance- aor som genreguideöverhuvud kan vara en pusselbit som får några förvirrade kids att söka sig bakåt i tiden och indirekt då även framåt. Det vill säga upptäcka musiken vi nördar älskar: melodic rock & AOR.  Sköna refränger, underbara melodier, adekvat produktion, bra vokalister och ett varierat ljudlandskap som omformar olika genrer till just dance-aor – tidlöst.

Av Mats ”Hammerheart” Widholm

 

 

Continue Reading »
No Comments

Rick Springfield – Living in Oz

Bland kängurur och bumeranger

När jag var runt 19 år föddes visionen att jag och och en polare, Stefan Hammarström skulle sälja av det vi hade för att att dra till the down under. Vi andades, vi åt, vi sov och vi sket Australien. Efter några år hade vi lyckats samlat ihop pengar för att kunna kasta oss ut från livspusslet. Det som väntade oss på andra sidan var ett soligt parallelluniversum, utan pekpinnar, jantelag, dysfunktionellt arbetstvång och klåfingriga regler. Världen låg liksom öppen för oss, frihetskänslan var obeskrivlig i sin obeskrivlighet; alla bojor var uppdyrkade.

En extra bonus blev en månads roadtrip i Asien. Från Bangkok till Chang Mai, Koh Samui, Phuket, Krabi, Pinang, Kula Lumpur för att avslutas i Singapore. Därefter var det dags att äntligen beträda australiensk mark. Vi landade mitt i natten i Östra Australiens huvudstad Perth. Vi sov i en park och vaknade till ett nyväckt bevattningssystem och myggor stora som dinosaurier. 30 grader, inte ett moln på den klarblå himlen… och trötta som satan. Vi möttes av löpsedlar som berättade ett narrativ om massarbetslöshet och finanskriser. Vad gjorde det! Vi var där, vi var fria och vi ägde makten över våra helt oskrivna liv.

För oss var bilar och motorer lika förlamande som oväntad fred i Mellanöstern eller potatis utan bekämpningsmedel -  ändå köpte vi en ombyggd Nissan E20 van. Pärlan skulle dels navigera oss runt hela kontinenten, dels fungera som sovplats för att spara pengar. Efter 4-5 månaders vagabondliv insåg vi att även det oförutsägbara kunde bli ytterst förutsägbart.

Att hitta jobb var ungefär lika lätt som att smuggla kokain i en HBTQ T-shirt till Thailand. Efter en dramatisk kort sejour som päronplockare utmynnade till sist denna vision om ett antikravfylld tillvaro till Fiji, Los Angeles och sedermera back to Norrköping för att återinstallera mig som lagerarbetare på Kontorab; cirkeln var sluten – tyvärr.

Vi fick i vilket fall som helst en tugga av vad frihet kunde innebära i sin renaste form. Att färdas helt ensamma i ett brungult ökenlandskap i 40 graders värme, 80 mil mellan byarna, spelandes Yngwie Malmsteen, Freda och The Hooters högt i de mediokra högtalarna, kunde ingen ta ifrån oss. Detta var essensen av livskvalité; en eufori som jag bär med mig i graven, om inte Alzheimer kommer i vägen det vill säga.

Australiensk musik

Australien är minst sagt ett fascinerande land med en fantastiskt lång historia bakom sig dessutom är människorna genuint trevliga. The down under är tillika ett smörgåsbord av märkliga djur. Horder av farliga sådana som avlöser varandra på land, i luften såväl som i vattnet.  Även om man dyrkar sol så finns det en överhängande risk att man blir smått allergisk på och av den eftersom den är typ överallt.

När det kommer till musik så är det mest 80-tal som jag kommer att tänka på. Grupper som Bee Gees, Men at work, Flash and the pan, INXS, The Church, Kylie Minogue, Natalie Imbruglia, Midnight Oil, Crowded House, Nick Cave, Savage garden, Silverchair,  Divynals, Real life, Hoodoo Gurus och  Olivia Newton-John är några jag minns väl.

När det kommer till genren hårdrock så är AC/DC en stor influenser till många avkommor som Airbourne, Wolfmother och Rose Tattoo. Det kommer också fram massor av ny bra modernrock från Australien som Hands like houses, Sick puppies och Parkway Drive. När vi kommer till lite mjukare radiorock så är John Farnham ett säkert kort. Med låtar som ”Age of reason, ”Thunder in your heart”, ”Break the ice” (skriven av Bob Marlette) och såklart ”You´re the voice” tillhörde han pionjärernaFem andra sådana var Jimmy Barnes, Rick Price, Daryl Braithwaite, Little river band och 1927. Renodlad aor var det sämre ställt med. Roxus var ett av dem som existerade mellan 1987-1993, de släppte sitt enda album Nightstreet 1991.

Ett annat band var Southerns sons som jag och Stefan skulle se live i Perth som förband till John Farnham. Men vi valde att ta några öl extra på puben och missade förbandet. De släppte otajmat tre album under grungeåren 90-96.  The Sherbs (Sherbert) skapade en i mina ögon en sjusärdeles aor-classic nämligen ”No turning back” från The Skill (1980). På 2000-talet återfinner vi hypade White Widdow. De har hunnit hunnit släppa fem album mellan 2010 och 2018.  Låtmässigt funkar dem, men när byggstenen i aor-konstruktionen rösten fallerar devalveras helheten rejält.

En aor-eldsjäl från kontinenten bor på Tasmanien. Mannen i fråga heter Andrew McNeice, och är skapare av  melodicrock.com (1996-nu), Melodic Rock Records och MelodicRockFest. Denna eldsjäl av rang kämpar för att kunna hålla uppe Melodicrock.com. Så de som genuint brinner för genren, skänk honom en slant så att han kan fortsätta vara en bundsförvant och utpost även i denna del av världen.

Rick Springfield

Jag har fått äran att beskåda denna extraordinära människa två gånger, båda på Sweden Rock (2010 och 2013). Myror i brallan, energiknippe eller motsatsen till mindfulness var det som jag mest kommer ihåg honom. Denne testosteronstinne varelse var typ överallt – på scen, på och i högtalarna, i publiken, i luften – samtidigt. Att jämföra honom med H.E.A.T´s tidigare frontman Erik Grönwall är som jämföra honom med Elton John eller Kicki Danielsson.

Rick föddes 1949 i staden Balmain relativt nära Sidney. En stor del av sin uppväxt skedde i England eftersom hans pappa var stationerad på de brittiska öarna dessutom var föräldrarna från the land of fish´n chips. Vid cirka 13 års ålder började han spela gitarr. Den blev källan till att  spela i olika band. 1967 tog han steget att vara med i australienska konstellationen Rockhouse som senare namnbytte ner sig till MPD Ltd. Han spelade gitarr och var huvudvokalist i bandet som inte blev speciellt långlivat. Dock spelade de inför entusiastiska australienska soldater i södra Vietnam.

Vid 16 ålder gjorde han sitt första självmordsförsök genom hängning. Du får vad du betalar för, lågprisrepet räddade helt sonika livet på den unge Rick. Den  psykiska ohälsan med återkommande depressioner och ytterligare självmordsförsök var något han brottats med hela livet, så sent som 2017 gjorde han sitt senaste försök. Tragikomiskt nog är det väl en bidragande faktor till hans kreativa sidor, typ en ventil eller ett verktyg till reducerad psykisk ohälsa.

Tre av medlemmarna från MPD Ltd,  trummisen Danny Finley, basisten  Gary Howard och pianisten Phil Blackmore slog ihop sig med Rick och bildade Wickedy Wak. De släppte singeln ”Billie’s Bikie Boys”med Beep Birtles från poprockgruppen Zoot som bakgrundssångare. Det mötet var nog källan till rockaden från Wickedy Wak till det mer välrenommerade popbandet Zoot. Rick iklädde sig 1969 gitarr- och vokalistmantlarna samt agerade låtskrivare.

Om det var en bright idé eller  inte låter jag vara osagt. Rick kidnappade nämligen ”Think Pink – Think Zoot” som slogan. Det innebar att bandet klädde sig i rosa från topp till tå. Raka motsatsen gjorde han på ett fotosession där han poserade helt naken. Utifrån ett AOR-perspektiv var han decennium före sin tid. Småtjejerna flockades runt tonårsidolerna, medan rockauran flagnade successivt. I maj 1971 kastade Zoot in handduken efter albumen Just Zoot (1969) och Zoot out året senare,

Rick bytte strategi genom grandiost satsa fullt ut på en solokarriär. Hans vapendragare blev en kort period Robie Porter som agerade skivbolagsdirektör för det australienska indiebolaget Sparmac Records samt hans manager och producent. 1972 landade hans första alster på skivdiskarna: Beginnings. Den spelades in i London och låten peakade på 14:e plats på Billboard hot 100. Samma år tog han sitt pick och pack för att dra till USA.

1973 kom uppföljaren Comic book heroes ut. Den innehöll en av mina tidiga favoriter: ”Why are you waiting” som var Beatles på speed omgärdad av light-pomp. Rick spelade sig själv som en animerad version av sig själv  i ett australienskt tv-program kallat . Den framynglade ett soundtrack där Rick spelade och sjöng. Det visade sig att självaste Quentin Tarantino hade varit ett stort fan, något som kanske förklarar Pulp fiction, eller inte?

Varken Mission magic (1974) eller Wait for the night (1976) rönte några superframgångar. På den senare gav han dock prov på vad som komma skulle, genom låtar som ”Gold fever”, ”One broken heart”, ”Archangel”, ”Jessica” och ”Old gangsters never die”. Hans bästa platta so far. Därefter blev han bannad av skivbolaget av orsaker som jag inte har någon aning om. Rick sökte sig istället till närliggande branschen skådespeleriet. Under samma år dejtade han Linda Blair som sedermera blev ökänd i huvudrollen i Exorcisten (1973), då var hon 15 och ha 25 år.

Sin första roll fick han i Sci-fi/action såpan : The six billion dollar man 1977. Därefter har han medverkat i bland annat Wonder woman, The incredible hulk, Battlestar Galactica och The Rockford files. 1981-1983 blev några hektiska år då han först tog rollen som Dr Noah Drake i långköraren i General Hospital. Samma år släppte han sitt första album på fem år: Working class dog. Den ynglade av sig superhiten ”Jessie´s girl” som oväntat nog ockuperade två veckor på Billboardlistan första plats, albumet peakade på plats nummer 7. Dessutom fick han grammis i USA och Australien 1982 för bästa manliga rockakt.

Istället för att koncentrera sig på rockkarriären valde han att äta äpplet och ha det kvar, det vill säga synkade skådespeleriet med rockstjärnelivet. Det är väl enkelt att titulera honom som prekastineringens okrönte konung. Förutom ”Jessie´s girl” fanns det en knippe av lättsam radiorock som ”Love is alright tonite”, ”Carry me away”, ”I`ve done everthing for you (en halvhit skriven av Sammy Hager), ”The  ligth of love” och ”Everybody´s girl”, med andra ord ett riktigt bra album. Någonstans i musiken drog jag vissa paralleller till Pat Benetars tidigare plattor.

Han smidde när när järnet var som allra hetast. 1982 dök nämligen uppföljaren Success hasn´t spoiled me. Dock nådde den inte kvalitetsmässigt upp till sin föregångare ”Calling all girls”, ”Kristina” och ”Don´t talk to strangers” var trippeln som jag uppskattade mest och bäst. I vilket fall som helst Rick såg ljuset i kändistunneln; skådis- och rockframgångarna tycktes ha en kreativ synergisk effekt på honom.

Tredje gången gillt på nystarten utkristalliserades sig i mina öron tills hans bästa och jämnaste platta någonsin – Living in oz. Albumet inleddes med radiorockvänliga ”Human touch”. Hans musikaliska poprock signum blinkade i takt med den tuggummibaserade refrängen. Efterföljande ”Alyson” var en reggae-rock hybrid som alltför sällan får se dagens ljus. I detta var fall var det en lyckad sådan. Förresten så kommer jag att tänka på två andra sådana hybrider: Tycoon”This island earthThe Hooters ”All your zombies”.

AOR-Rick vaknade till liv på riktigt på tredje spåret: ”Affair of the heart”. Dutt-duttiga keyboards med ”Separate Ways-tyngd” på gitarrer gjorde detta till en klassiker i genren. Dessa 4.33 minuter innehöll så mycket småingredienser att det dels inte blev sterilt, dels skapade en liten egen Rick-nisch i denna genre, en som höll på att punkteras i ursprungslandet Amerika. Efterkommande ”Living in Oz”, fortsatte på den underbara inslagna vägen. AOR-pomp i i sin ädlaste form. Kraft, melodier, körer, behaglig röst och en refräng att döda till, vad mer kunde man begära? Tempot sänktes, gitarren avdistades och ut kom ”Me & Johnny”. Denna stegrande hingst var helt klockren i sitt utförande. Jag fick  samma känslovibbar till den som till Returns – ”Bye bye Johnny” och Bryan Adams”Summer of 69″ .

På sjätte låten ”Motel eyes” skapade Rick ytterligare en aor -classic av rang. Dyrkade man sin  Van Stephenson  och kanadensaren Aldo Nova så var detta i paritet med dessa – gåshud. Inspiration är motivation är ju en bra kombination, frågan är vart gränserna går? I ”Tiger by the tail” lyckades Mr Springfield med att korsa kollegorna i Men at works”Down under” med J Geils band”Centerfold”. På något sätt fick han ihop detta i symbios med en skön refräng som inte kunde förknippas med någon av de nämnda inspirationskällorna.

På åttonde låten ”Souls” visste aor-euforin ingen gränser. För mig var detta obeskrivligt och hans var på Foreigners”Break it up”, Survivors – ”Broken promises” och Journey – ”Separate ways”.  Jag kommer väl ihåg när SVT visade videon på tv  i Luciarocken.  Budskapet om olycklig kärlek på tåg grumlade mina tårkanaler. I ”I can´t stop hurting you” fortskred kvaliteten med ytterligare en chockrosa refräng. Albumet knöts ihop med ”Like father, like son”. Kombinera Beatles stråkar med en berörande text och dramatiska accord så så finner ni svaret. Rick skrev alla texter och nästan alla låtar på albumet i sig en extra guldstjärna.

Bill Drescher och Jeff Silverman stod för ljudlandskapet med lite hjälp från kontrolloraklet Rick. Det var inga duvungar precis som hade samlats för att ta upp musiken till nästa nivå. Trummisen Mike Baird har medverkat på ultraklassiska aor-juveler som Stan Bush, I-Ten, Journey, Prism och Tane Cain.

Keyboardisten Alan Pasqua var i paritet med honom och även han medverkade på Stan Bush, I-Ten men även Pat Benetar, Eddie Money, Van Stephenson, Gregg Rolie, Joe Lamont, Sammy Hager, Stone Fury, Robert Tepper, Glen Burtnik, Starship, Cher, Giant och Nightranger. Som sagt det var aor-kompetens uti fingerspetsarna, faktorer som drejade fram albumet till en tidlös aor-classic.

Album line-up

Rick Springfield: vocals, guitar, bass, backing vocals
Tim Pierce: guitars
Mike Seifrit, Dennis Belfield: bass
Mike Baird: drums
Alan Pasqua, John Shenale, Mitchell Froom: keyboards
Jack White: electronic drums
Richard Elliot: sax solo on “Human Touch”
Michael Fisher: percussion
Richard Page, Tom Kelly: backing vocals

1984 skrev han nästan all musik till filmen Hard to hold. Rick medverkade själv i filmen som i sig inte blev någon box-office hit. Det blev istället ”Love somebody” vilken innehöll alla ingredienser som man subtilt krävde av en Rick Springfieldlåt. Andra braiga låtar från soundtracket var ”Don´t walk away”, ”Bop ´til you drop” och  ”When the lights go out” framförd av Graham Parker.

Mr Produktiv släppte självklart en ny platta året efter. Denna gång låg influenserna mer på brittisk syntpop kombinerat med Rick Springfields patenterade tuggummipop. Synergieffekterna av detta vägval visade sig vara  genialisk. Inte nog med att de låtar som var bra var djävulskt bra, han skapade sig  dessutom en helt egen nisch i musikvärlden.

Inledande ”Dance the world away” var helt obetalbar. Hi-teach-aor av högsta klass frammejslade han i ”Celebrate youth”.  Denna poprocksynthpärla måste vara en av de 5 bästa Mr Springfield någonsin framavlat. ”State of the heart”, ”Written in rock”, ”Walking on the edge”, ”Walk like a man” och ”Stranger in the house” sällade sig till the good guys. I sin musikaliska gryta kokade han soppa på Howard Jones, Depeche Mode och Ultravoux med distade gitarrer -  helt briljant.

1984 gifte sig han med Barbara Porter, ett år senare föddes sonen Liam, 1989 deras andra son Joshua. Med 279 bollar i luften parallellt med psykisk ohälsa tog han trolig välbehövlig paus från musiken för att istället ägna sig åt sin familj och behandla depressionen han återigen fallit in i. 1988 var det återigen dags att kavla upprockärmarna. Rock of life var hans elfte studioplatta sedan starten.

Popfans är ett ytterst  lättfotat släkte som har en tendens att oskyldigt glömma sina tidigare hjältar, tillskillnad från hårdrockare och dansbandsnördar. Tre års frånvaro var nog källan till att platta sålde måttligt. Titellåten ”Rock of life” var smått magisk,”Honeymoon in Beirut, ”World start turning”, ”One reason”, ”Tear it all down” och ”Hold on to your dream” var andra juvelprydda ögonstenar. Han påminde mer röstmässigt om Van Stephenson och Phil Collins än om Rick Springfield. Från firad till att mera agera avbytare tog Mr Springfield ett superlångt break.

“I had a huge house, money, a beautiful wife, kids, touring the world — and realizing that that wasn’t doing it,” Springfield told Access Hollywood’s Billy Bush in a new candid interview. “And I realized it hadn’t fixed me.”

”I’m not a bad guy, but ego is a destructive, terrible thing, and I was certainly under the power of that.”

Han medverkade under en period i serien High Tide (1994-1997). 1997 släppte han äntligen nykomponerad musik under Sahara Snow (MTM music). Trion bestod av Tim Pearce och aor halvguden Bob Marlette som för övrigt skrivit låtar till artister/grupper som Jeff Paris, John Wetton, Greg Rolie, China Sky, Alice Cooper, Neal Schon och The Storm. Musikaliskt sett var det ett jämnt och vitalt debutalbum som förde tankarna till Tao från 1985, fast inte like mycket Hi-teach aor. Det blev bara ett album innan projektet rann uti sanden.

Två år senare släppte han soloalbumet Karma där även Bob Marlette och Tim Pearce medverkade som låtskrivare. En eloge till att han ville förändras, dessvärre var detta mer singsongwriter-aor i kombination med mer devalverade kvalitetsrefränger, ingen bra kombo i mina öron. Ännu värre blev det på Shock/Denial/Anger/Acceptance från 2004. Organiskt, rockigt, opolerat och nästintill helt befriad från refränger.

Musiken kombinerades med  inhopp i serier som Californication, Lucifer, Supernatural, True detective, Hawaii Five-0 och American Horror story. Från januari 2001 till december 2007 uppehöll han sig i Las Vegas  och uppträdde i  showen EFX som hade sin hemvist i MGM Grand Hotel (23 mars 1995 – 31 december 2002). När den hade premiär var det den dyraste produktionen som skådats.

2008 tog han sitt melodisinneförnuft tillbaka via albumet Venus in overdrive. Det gjorde han med besked, plattan var ett tuggummipopbaserat alster som dels blickade bakåt, men även framåt – en win win situation för oss som saknat Rick Springfield sedan 1988 Rock of life. Denna gång slog han ihop sina påsar med välrenommerade basisten som lirat med storheter som Elton John, ELO och Joe Satriani. I backspegeln var detta val av vapendragare det bästa han kunde ha gjort.

Duon fullkomligt raserade sina kreativa depåer i syfte att bli de bästa låtskrivarversionerna av dem själva. Vitalt, modernt och nyskapande, utan för det vara experimentella. Här var det modern power poprock av högsta klass som gällde.

Visst, det var inget helgjutet album, men de låtar som var bra var överdjävulskt bra: ”Whats´s Vitoria´s secret”, ”I´ll miss that someday”, ”Venus in overdrive”, ”One passenger”, ”Mr PC”, ”She” men framförallt modernrock käftsmällen ”3 warning shots”. Sju helvetiskt starka låtar som låter lika bra idag som för 11 år sedan, om inte bättre.

Duon återförenades fyra år senare på albumet som döptes till Song for the end of the world. Temat var den Mayanska tidräkningen som dystopiskt placerade Ragnarök just år 2012. Med facit i hand vet vi att dysterkvistarna hade fel. Dock tycktes inte teamet Springfield/Bissonette kunna göra fel. Detta album var så sagolikt långt ifrån Venus in overdrive. men ändå så otroligt lika.

Hur får man ihop detta? Jag vet faktiskt inte, men den gemensamma nämnaren var poprock riff som krönts med sagolika refränger i samklang med melodier som man helt enkelt inte kan få ut ur huvudet. Även detta album var inte klockren rakt igenom. ”Wide awake”, ”Our ship´s sinking”, ”Joshua”, ”My last hearbeat”, ”I found you”, ”One way street” och ”My DUI” innehöll testosteronadrenaline och energi för att kunna lysa upp vilka fyrar som helt i världen. Arenarock för 2000-talet helt enkelt.

2013 skrev och spelade han in albumet The man that never was med Dave Grohl till  soundtracket  om Sound city. Det var Foo Fighters’ frontmannens dokumentär om San Fernando Valley recording studio tillika  Springfields musiklekstuga som ägdes av hans manager. Året efter hedrades han med en stjärna på the Hollywood Walk of Fame, inte speciellt långt ifrån hans första lägenhet i det förlovade landet.

Matt Bissonette

Var detta Ricks skivsläppsmönster, intervaller på fyra år mellan nyproducerade låtar (inte vaggvisor och julalbum och dylikt inräknat): 2004, 2008, 2012 och 2016 skvallrade om detta. Tyvärr borde han följt ett annat tidigare mönster istället, nämligen det att involvera Matt Bissonette i låtskrivarorocessen. Hur som helst, Rocket Science blev en platta som saknade riktigt starka refränger. Den var en poor mans The Hooters. För mig blev det en grav besvikelse när hans adelsmärke föll  platt till marken.

Tyvärr skulle det bli värre när han släppte albumet som i skrivande stund är hans senaste soloplatta från 2018, Skulle han följt mönstret så hade den släppts den 2020. Så blev inte fallet, vem vet om det var faktorn till hans sämsta album The snake king so far? Rockigt, bluesigt och singsongwriter dysfunktionell var min dom över musiken.

Rick var helt öppen med att hans psykiska ohälsa var grundbultarna till många av hans texter såväl som sin musik: ”I think good art does come from a dark place” (citat från Springfield). Han döpte till och med den till Mr Darkness. Om detta också var källan till att allt som ofta göra om sitt ansikte och kropp via plastikoperationer på gott som på ont låter jag vara osagt.

Säkerligen ligger denna ångest som en fuktig Londondimma över psyket. 2021 har tiden hunnit ifatt denna dysmorfofobistrategi, numera är botox, fillers och kemiska peelingar något för alla som känner för att göra om sig. Tyvärr är det väl så att problemet istället sitter i psyket, och då hjälper inga operationer i världen…eftersom man aldrig lär bli nöjd. Nu är väl Rick i den åldern när han troligtvis insett det också, eller så är det helt enkelt fördömt att lära gamla hundar att sitta?

Från skådis, rockstjärna, musikalartist är inte steget så långt till att bli författare. Springfields självbiografi, Late, Late at Night: A Memoir släpptes 2010 och nådde topp nr 13 på The New York Times bästsäljarlista.  Två år senare  2012 utsågs Late, Late at Night till nr 23 av ”The 25 Great Rock Memoirs of All Time” av Rolling Stone, en lista han numera fallit ur. I maj 2014 publicerade Springfield Magnificent Vibration: en roman, som också spatserade till The New York Times bästsäljarlista.

Rick  hade också en större roll i filmen Ricki and the Flash (2015), där han spelade mot självaste Meryl Streep. 2021 får långfilmen Traces premiär precis som kortfilmen The Pitch. Så de som vill se Rick på vita duken får sitt lystmäte även detta decennium.

För två år sedan släppte  en platta med 12 av sina största hits ackompanjerade av en 60 man stark symfoniorkester. Förutom att hans röst fortfarande tycks hålla exceptionellt hög klass trots sin ålder så var plattan ett bevis att musiken han skapat under  fem decennier helt enkelt är tidlös. Ett smart drag av Rick var att han inte plockade bort gitarren från musiken, utan synkade riffen med smäktande stråkar, resultaten blev top notch.

Mitt under brinnande pandemin tog han konceptet live i februari i år. Samma fenomen utkristalliserades: smittsamma refränger, ultracatchiga melodier, en behaglig röst och energi som skapade magi. Han tycks vara lika vital som alltid, denna mångsysslare av rang.

Det är något han verkligen visar prov på i hans och hans vapendragare Matt Bissonettes senaste projekt: The Red Locusts. I den konstellationen ingår även Matts bror, trummisen Greg. Hela albumet är en hyllning till Beatles.  Musiken är långtifrån någon skampåle, utan tonerna  agerar humörhöjare. Tyvärr saknar jag de där riktiga hitsen, de där som han och Matt varit mästare på att skapa tidigare. Innehållet är liksom bara lagom bra.

År 2021 började Springfield vara värd för en veckovis radioshow på Sirus XMs: 80s on 8 channel kallad Working Class DJ with Rick Springfield. Varje fredag väljer han ett nytt tema där han väljer ut åtta låtar som spelas i en 30 minuter. Jag har svårt att tänka mig att Mr Springfield ens kommer att ligga still i sin egen kista; det ligger liksom inte i hans natur. Mr Darkness har en fäbless för hundar. Sedan barnsben har de varit en viktig del i hans liv något som även kan ses på konvolutet på Working class hero.

Han är en också en Star Wars samlare av rang. En liten rolig anekdot som hans fru inte upplevde lika muntert var när paret trodde att deras hus skulle brinna ner. Rick rusade in huset för att rädda de mest värdefulla artefakterna i hans samling.

Sexmissbrukare är månne ett starkt epitet, men enligt honom själv så är det ett epitet som ligger ganska nära sanningen. Notorisk otrogen är ett svagt uttryck när det kommer till Rick. Tjuren från Balmaine är ett mer talande sådant. Det underlättar att vara otrogen om ens kropp genomsyras av alkohol. Sammy Hager och Rick Springfields gigantiska intresse för rom säkerställde den biten genom att 2017 skapa och producera ett eget brand: Beach Bar Rum.

Om jag räknar från 1976 tills nutid så upplever jag att trots försäljningsframgångar ändå Rick som relativt underskattad. Han har sålt runt 25 miljoner album  och haft 17 U.S top 40 hits, men om om världens bästa aor-album ska koras så är det inte främst Living in oz som dyker upp på tapeten utan Journey, Foreigner, Giant, Survivor, Bad English, Nightranger och Loverboy.

Om jag fick bestämma så skulle detta var en top tio över de bästa albumen som skapats, punkt slut. Om det är det sista som jag ska göra är det att se Rick Springfield live igen. Han fyller 72 år men han lär fortfarande slå Erik Grönwall på fingrarna alla dagar i veckan.

The man, the myth, the legend;  underskattad absolut, kommer han att få renässans, förhoppningsvis…om världen vore rättvis, vilket den sällan är. Som sagt Living in Oz kommer alltid att vara en platta som återfinns på en piedestal på piedestaler.

Att hans australienska ursprung får mina tankar att förflytta mig till när jag var 21 år, resande runt Down under, 80 mil mellan städerna i en  blå van under stekhet sol och klarblå himmel gör inte saken sämre. Att det oförutsägbara blev förutsägbart förträngs självklart eftersom man allt som oftast kommer ihåg det braiga. Richard Lewis Springthorpe kommer dock alltid att vara oförutsägbar, precis som hans musik, författarskap, skådespeleri och kreativitet.

Av Mr Mats ”Hammerheart” Widholm

Continue Reading »
No Comments

A trip to paradise!?

I fyra års tid har jag haft siktet inställt på att besöka Amalfikusten. I och med corona så blev familjens resa till Kroatien inställd. Istället öppnade sig möjligheten att utnyttja en glitch mellan corona utbrotten till att besöka Italien. Utifrån ett ekonomiskt perspektiv blev det bara jag och min fru som fick skörda resefrukterna.

Amalfikusten är den dramatiska kuststräckan med branta klippor som stupar ned i det turkosblå havet. Området är en kuststräckning på sydsidan av Sorrentohalvön som av många anses  vara Italiens vackraste! Kusten sträcker sig från Positano i väst till Vietri sul Mare i öst. Amalfikusten – Costeiera Amalfitana finns med på listan över världsarv. Längs kuststräckningen ligger städerna: Cetara, Maiori, Minori, Ravello, Atrani, Amalfi, Praiano, Positano och Scala.

Lagom är ofta bäst. Tyvärr är det väl inget jag följer slaviskt precis. Mina resor bygger på att upptäcka ett land, en stad eller en region. Det innebär parallellt en asketisk golgata mellan upptäckarlust och upptäckarlust. Inbyggt i processen finns återhämtning, äta god mat och bo på lite annorlunda boenden. Sovmornar är liksom bannlysta och existerar knappt inte på agendan.

För många kan detta innebära raka motsatsen till semester. De som vill ha sin ledighet serverad i diverse All inclusive anläggningar skulle nog tycka att detta var typ tortyr. Smaken är som baken, ta det lugnt kan man göra hemma är min devis, något min fru och mina barn diktatoriskt får finna sig i eftersom jag ståt för planeringen. Efter en avbockning ska det mycket till ifall vi återvänder till samma plats. Anledningen till detta är att världen är alltför stor för att repriseras.

Det sägs att halva nöjet är själva planeringen av en resa. Jag är väl essensen av det påståendet. För det mesta använder jag reseverktyget Booking.com som vapendragare när det kommer till boende. För oss har det fungerat klockrent. All information och kontaktuppgifter finns liksom i mobilen på ett estetiskt och tydliggörande ätt. Den andra vapendragaren är First Class helt underbara målande reseguider.

Min fru delaktigsisrades självklart i processen när, var, hur.  Att hon inte riktigt har samma intresse av detta ökar mitt inflytande över hur rutten skulle läggas upp. I syfte att upptäcka så mycket som möjligt fanns det några parametrar som behövdes tänka på – logistiken mellan städerna.

När väl dessa 9 dagar var fyllda till bredden med vad komma skulle så var det bara att boka upp boenden, tåg och färjor. Det vill säga serverat på ett exceptionellt förutsägbart silverfat, det negativa; inget fick gå fel.

Vi packade lätt denna gång eftersom det var ett antal olika städer som skulle avbockas. Något som vi vanligtvis inte hade med oss var munskydd och handskydd. Efterkom det fanns restriktioner i Italien så var dessa nödvändiga.

Dag 1: fredag 11 september: Sorrento power

Alarmet ljöd som vanligt obeskrivligt övertydligt. Klockan 06.30 lydde vi IT-tingestens dryga uppmaning. Inte långt efter det bilade vi till Skavsta. Via Ryanair avgick flyget klockan 10.45 och var framme klockan 13.35 – allt fungerade typ allt friktionsfritt. Det var först när vi skulle hitta busstationen som det uppstod någon form av huvudbry. Flygplatsers omgivningar är väl inget man gör sightseeings av, men detta var nog snäppen värre. Hade jag inte vetat bättre så kändes mer Beirut som en mer adekvat inramning.

En god glass lyckades få upp stämningen i väntan på vår inbokade minibuss. Hur var vädret då? Ville man ha sin beskärda dos av värme så var ens lycka gjord, ville man ha luftfuktighet i mängder gick man inte heller bet. Den kombinationen skapade någon form av dysfunktionell klibbighet. Det tog oss en timme att nå tågstationen i Pompeji/Vesuvio som via ett lokaltåg tog oss till Sorrento. Vägen dit var allt annat än estetiskt tilltalande.

Vi tog vårt pick och pack för att navigera oss från den pittoreska tågstationen i Sorrento. Euforiskt vallade vi oss själva någon kilometer till Sorrebort to apartment. Ägarna gjorde oss nöjda på direkten. Vi blev uppgraderade till en svit… utan extra kostnad. Rummen var luftiga, moderna och lyxiga. I dealen ingick det oväntat också en egen trädgårdsterrass med inbjudande hängmattor, solstolar och prunkande blomsterarrangemang.

En av höjdpunkterna på en semester är processen efter man insett att ens boende är likvärdigt med vad man förväntade sig. Det som följer är en uppackning av bagaget och en nästan meditativ upplevelse att få duscha bort såväl stress som svett. Att därefter byta om till shorts, sandaler och linne, för att i nästa moment placera sig kungligt i någon inbjudande fåtölj med en iskall öl är inte bara eskapism utan också livskvalitet på allra högsta nivå.

När denna andakt sjunkit in är det dags att upptäcka ens omgivningar. Enligt diverse guider så fungerade Sorrento mer som en bas för att ta sig till bedårande platser som Amalfi, Capri och Positano.

Våra förväntningar  gick i linje med ytterst låga förväntningar. Till vår förvåning så var inte alls Sorrento enbart något nödvändigt ont. Staden låg oemotståndligt uppe på höga klippor i Neapelbukten. Piazza Tasso fungerade som porten till old town för besökarna.

Den gav oss tillgång till de oerhört mysiga gågatorna Via Fuoro och Via Accademia. Dessa existerar i de flesta sydländska ”gamla stan” platser. Dock skiljer sig mysighetsgraden åt avsevärt. Dessa två gågator tillhörde verkligen bland de mest lyckade jag vart med om.

De übertrånga gatorna flankerades av sanslöst mysiga och estetiska tilltalande butiker som tagna ur Antikens Grekland. Frukter, grönsaker och  sydexotisk mat dignade i alla väderstreck. För oss var det nog den bästa shoppingen på resan.

Vi hittade till sist en underbar liten restaurang som var inbäddad i hörnet av ett mysigt torg. Manneken Pis Cafe inhyste en riktig god Carbonara som jag svalde ner med en kall öl, Marie tog regionens specialitet: Gnocci Sorrento. Vi passade också på att smutta på det mest italienska man kan tänka sig – citronlikören Limoncello. Sött, surt, friskt och starkt – en brugd skapat av Gudarna.

Den blev en perfekt avslutning på en god måltid. Det var inte bara ett infall, utan här sägs det att den gulfuktiga drycken föddes. Om inte i annat fall intalade alla butiker oss det enhetliga budskapet.

Det finns lika många historier om dess uppkomst som pedofilringar i Kataloska kyrkan. De olika italienska regionerna för ett regelrätt propagandakrig huruvida Limoncello uppkomst skedde på Capri, Sorrentto, Neapel eller Toscana. Massimo Canale var i alla fall 1988 den första som registrerade varumärket Limoncello. Hans släkting Vincenza Canale, ägare till hotellet Mariantonia, brukade servera sina gäster en egen Limoncello och en del menar att detta var originalet.

Andra hävdar att det var Maria Antonia Farace på ön Azzuro som skapat likören. Hon hade nämligen en stor citronträdgård och gjorde och serverade likör till lokala fiskare. Somliga menar att historien går tillbaka ännu längre- till medeltidens munkar och kloster. Vad som är sant eller osant spelar mindre roll eftersom drycken i små doser är helt oemotståndlig.

Sorrentos mest fashionabla gågata heter Corso Italia. Den blev utgångspunkten för flanering från promenadstråket Via Sopre Le Mure ned till hamnen Marina Grande.

Något vi snabbt upptäckte var att det tog djävulskt lång tid att avverka denna promenad eftersom de vackra vyerna avlöste varandra i en ständig strid ström.

Nackdelen var att krampen i handleden på grund av allt farande med att ta foton i olika vinklar i syfte att fånga de bästa vyerna påskyndades.

Marina Grande var inte New York precis, men i sin litenhet var den exceptionellt fotogenisk. Vi fortsatte vidare till Marina Piccolo som var väl värd att vandra till.

De dramatiska klipphöjderna som vi befann oss på skapade en sagolik kontrastering till båtarna, beachen och människorna vid havet.

Den pittoreskt genuint gemytliga stämningen gjorde detta till den optimala platsen att sitta och se solen gå ned över havet.

Vad vore en dag utan fyra kulors glass? Sorrentos bästa glassbar, Bar Pollio bar på aromer som var något i hästväg. Kan man verkligen få ångest för att de hade 37 kulsmaker till som inte hann med att testas – självklart.

Därefter handlade vi på oss några snygga handväskor som vi sett tidigare samt presenter till barnen. Runt åttatiden började det ur ingenting blixtra och spöregna. Dygnblöta handlade vi på oss ägg, yoghurt, Philadelphia, bröd och frukt till kvällsmat och frukost. Runt 23-tiden slocknade vi likt två valiumskadade lämlar efter ätit varsin limoncello pralin.

Dag 2; lördag 12 september: When in Rome do as the Romans

Halvhyfsat utvilade steg vi upp runt klockan 07.30. En rykande kokainstark kaffe gjorde resten av arbetet i kombination med kokta ägg, bananer och yoghurt. Exakt klockan 09.37 avgick vårt tåg till Pompeii La Scava. 10 euro gick tur och retur på för två personer, så priset var klockrent.

Kaoset på stationen var inte lika upphetsande. Det var helt lönlöst att få tag på tag på biljetter till Vesuvius eftersom det typ var stängt, eller var det så egentligen? Ingen visste med säkerhet, med stark betoning på ingen. Till råga på allt gick dessa eventuella turer bara att beställa oneline, något som inte heller fungerade. Det var en process i sig, så vi la hela vårt fokus på att beskåda Pompeii.

Vår tourtid varade mellan 11-13 och kostade 15 euro per person. Som bonus ingick inte inträdet till Pompeii, det kostade 16 euro per person. 600 riksdaler för två timmar… och jag som trodde maffian lagt ner!

Skugga visade sig snart var lika sällsynt som Pompeiibor! Gradantalet pendlade mellan 30-35 grader, så det var en cancerugn av rang vi vistades i. Varken jag eller Marie är några historieätare precis, men mycket som kom ur munnen från guiden visade sig vara intressant.

Det mest anmärkningsvärda var att de levde som oss. Något som överraskade mig var att gatustrukturen nästintill var intakt, vilket skapade genuina associationer hur det verkligen kunde se ut. Förresten var var liken? 4-5 av dem fanns i glasburar, annars lyste de med sin totala frånvaro.

Ett annat riktigt tragiskt aber var de allierades bombningar, det vill säga innebörden att runt 170 bomber släpptes över Pompeii under andra världskriget, en hädelse helt enkelt.

Efter 1½ timme tog hungern överhanden. Solen och värmen hade devalverat en del av upplevelsen. Vi tog första bästa tåg tillbaka till Sorrento. Ingen kunde anklaga italienarna för att inte använda sina munskydd. De få satarna som kringgick detta satt såklart i vår vagn. Det innebar att tåget stannade, alla passagerarna fick kliva av och invänta nästa tåg som dök upp 30 minuter senare.

Restaurang Gilardiano blev haket för dagen. En delikat fettuccine bolognese sköljdes ner med några kalla birra peroni. Marie chansade på ravioli med spenat något som föll väl ut. Efterrätten för dagen bestod av vaniljkrämsbullar, vilka avlöstes av varsin genuin Limonecello.

Efter en ytterst välbehövlig siesta flanerade vi ner till marinan för att förutseende införskaffa tillika omvandla de beställda färjebiljetterna till riktiga sådan inför morgondagen. Istället för att vara där klockan 07.30 så kunde vi vara där en halvtimme senare. På morgonen är 30 minuter oerhört värdefulla sådana.

Marinan i sig innehöll mycket vatten som sig bör, men parallellt betänkligt lite sand och beachplatsutrymmen. Det gjorde att motivationen till att bada sjönk tänkvärt. Efter lite fönstershopping köpte vi gudasänd glass. På ett närliggande supermercadon införskaffades  frukosten och rejält med vatten. Kvällen avslutades med att läsa böcker, fingra på mobilerna och packa.

Dag 3 söndag 13 september: Se Capri och dö

Färjan avgick klockan 08.20 och tog 20 minuter. Även denna morgon andades höga temperaturer. En klarblå himmel ackompanjerades av 30 Celsiusgrader. För två Euro fick vi åka minibuss till Anacapri där vi hade vårt boende. Det fashionabla Hotel S:t Michael var dels lyxigt, dels lidit av brist på underhåll. Vi bytte om och lämnade in bagaget eftersom inte rummen var klara.

Den första destinationen var för de icke höjdrädda. Mount Solero var öns i särklass högsta punkt med sina 589 meter över havet. Istället för att vandra upp köpte vi en tur och retur biljett till linbana som var verktyget som skulle föra oss till toppen. 12 euro var priset för att råda bot på min akrofobi.

Utsikten som väntade oss var minst sagt magisk. I-landsproblemet var att man inte visste man skulle börja då vyerna var synnerligen obeskrivliga. På toppen samsades turister med en restaurang, en souvenirbutik och läckra blomsterarrangemang.

So far so very good. Det var på nedvägen som resans första strul uppstod. Till råga på allt så kunde jag inte skylla på Marie. På Lisseberg och Gröna Lund spänns man fast och dubbelcheckas av nitisk personal. Med detta i åtanken upplevde jag inget sådant, utan spärren satt helt enkelt lös.

Med 300 procent panikångest kastade jag med ur vagnen till de som skötte maskineriets stora förtret. Inte en nanosekund av medlidande, utan istället blev jag med all rätt utskälld. Parallellt i fallet tappade jag min mobil som landade på ett nät, någon meter ifrån kanten på berget. Det var det negativa, det positiva var att den fastnade där och att en av förarna fick tag i den, i sig helt otroligt.

Den fantastiska utsikten förtrollade mig inte det minsta utan mitt fokus låg på den becksvarta mobilskärmen. Att den gått sönder var jag helt på det klara med. Någon form av posttraumatisk stress blev mitt öde den kommande timmen när vi besiktigade Anacapris mysiga centrum. Likt ett tjurigt självömkande barn försökte jag med alla varianter av knapptryckningar, utan resultat.

Hela resan fanns i den mobilen, biljetter som guider – livet var halvslut. När hoppet hade övergett oss gick vi till ett hotell för att få våra mobiler laddade. Likt ett smärre under så verkade det finnas liv i mobilen. Det som skett var att jag kommit emot knappen för ljuset på skärmen och lyckats låst den.

På en euforiskala hoppade jag lika snabbt upp till toppen av denna. Dagen, resan och mitt psyke skulle klara sig. Glada i hågen utmanade vi ödet genom att besöka öns ökända trädgård, den svenska läkaren Axel Munthes Villa  S Michael.

Visst, det var vackert, men också rätt trångt och litet. Därefter tog vi bussen till Capri Town. Utsikten från stadens hjärta The Piazettas naturliga balkong var en fröjd för båda ögonen.

Att traska på samma gator som Kejsare Augustus och Tiberius gjort 2000 år tidigare kändes som att man blev självskadad av historiens vingslag, det gick liksom inte att greppa. Märkesbutikerna avlöste varandra i att överträffa sig själva i lyx och flärd. Även om jag haft råd så gillade jag inte mycket utav det jag såg i skyltfönstren

För mig var avsaknaden av pittoreska butiker något som gjorde att det blev mindre intressant att strosa runt i det småskaliga centrumet. Maten intogs på ett riktigt lyxhak: Villa Verde. Deras inbakade pizzor var exceptionellt goda.

Därefter inleddes 13 kilometer vandring i mestadels övernaturligt vackra omgivningar. Vandringen som vi inledde med gick under namnet Pizzolungo. Det första stoppet var onekligen höjdpunkten. Arco Naturale var bland det mäktigaste vi sett.

Vanligtvis ligger sådana här klippformationer en bra bit uti vattnet, men den här låg precis framför oss. Man var faktiskt tvungen att nypa sig i pungen för att inse vad man egentligen tittade på.

Denna smått religiösa andakt avlöstes av vandring längs utmed kusten – den ena vyn vackrare än den andra. Dock krävde detta sin hen, det var jobbigt i värmen. Det stoppade inte upptäckarlusten. Diktatoriskt övertalade jag Marie att ta en ytterligare en stråk eftersom ”detta fick man absolut inte missa”.

Faraglionestråket var lättare ner än upp. Belöningen blev Faraglione di Terra, en pyttehamn, en pyttebeach som samsades med en restaurang. Vi passade på att ta igen oss ett tag innan den jobbiga uppstigningen inleddes tillbaka till Capri Town.

Tillbaka till Capris andra stad: Anacapri. Vårt rum var färdigstädat så vi i bytte om och drog till hotellets inbjudande pool. Vi var verkligen värda detta efter att ha upplevt upplevelser i världsklass och petitessen 18 kilometer med tropisk värme. Dock tär det på ens krafter när man slappnar av ordentligt som vid poolområdet. Något som i mitt fall förstärktes med två kalla öl.

Efter två timmar var det avkoppling på hotellrummet som gällde. Utsikten var magnifik och måste upplevas för att kunna återberättas. Detsamma gällde inte vårt rum som var betydligt mindre live än på bilderna på deras hemsida.

Kvällen avslutades med att återse Anacapris mysiga centrum. Denna gång hade jag mitt medvetande med mig.  fingrarna agerade som klor runt min mobiltelefon. Vi krönte kvällen med att äta på områdets mest välrenommerade Trattoria: Il Saraceno. Den levde upp till sitt rykte.

Bruschetta som deras hemmagjorda ravioli capresi, öns motsvarighet till mozzarella var matandakt i den högre skolan. De serverade också inhemsk producerad birra som  dessutom den var i världsklass.

Att jag överhuvudtaget lyckades med konststycket att häva in mig en gigantisk fyra kulors på glaspalatset  Gelateria bar Nonna Carmela bör mera ses i dagers som en superkraft än överätning.  Runt 21.00 var vi tillbaka till hotellet. Innan vi däckade en timme senare njöt vi av utsikten. Jag la mitt öde i Guds händer att mina drömmar inte skulle handla om  promenadstråk, vegetation eller solnedgångar.

Dag 4: måndag 14 september: tre städer för priset av en

Utvilade, men utrustade med varsin påträngande träningsvärk lommade vi till frukostbuffén. På grund av coronan så behövde man inte vara rädd att föräta sig. Jantelsagen upphävde alla försök till något sådant eftersom man fick peka på vad man ville ha, sedan kom personalen till bordet och serverade frukosten.

Medans vi inväntade taxin från hotellet till Mariana Grande så fokuserade jag alla sinnen på den exceptionella vyerna över Capri.

Skådespelet över det azurblå havet som målade upp färjetrafiken till de andra öarna. Denna drömska bild samspelade med de högljudda syrsornas sång eller snarare oväsen. Nästa tanke var inte lika angenäm!?

Tänk om dessa tinitusskapare helt sonika fick för sig att attackera människor? Skulle det i så fall vara en plågsam död? Som tur vad varade dessa tankar bara i två dagar innan sinnet var klart igen.

Hotellets minivan navigerade oss till färjeläget där vår båt avgick klockan 11.15. Denna trip tog cirka 90 minuter. Innan den nådde Amalfi så stannade den till i Positano och vi fick en mäktig försmak av vad komma skulle. Amalfi grundades i mitten av 550-talet och blev en betydande hamnstad under 800-talet. En jordbävning år 1343 resulterade i att 70 tusen människor reducerades till betydligt färre, numera huserar det endast  femtusen människor.

Ett embryo av misstänksamhet uppkom efter att vi tycktes ha gott i evigheter sedan vi anlände till Amalfis färjeläge. Ryggsäckarna kändes som elefanter i den 33-gradiga värmen uppför en dal. Det var bara att konstatera att magkänslan hade rätt. Jag hade valt det boende som låg allra högst och längst bort.

1500 kalorier senare äntrade vi Bed and breakfastet:  Valle Delle Ferriere. Både jag och Marie hade för länge sedan tappat räkningen på alla de trappor som tagit oss upp till boendet. Döm av förvåning när stället var som att öppna Pandoras box, fast tvärtom.

Allt var hypermodernt, värdarna hade detaljinrett rummet till Edens lustgård. Det mest anmärkningsvärda var nog utsikten från vår balkong. Tänk er Game of thrones utspätt med alvernas boning i Lord of the rings. Jag kan faktiskt spoila med att detta var i klass med Positano, en vy som rankas bland de vackraste i världen. Oh my God, detta var nästan ett snäpp värre, hur detta nu var möjligt.

Det som störde mig mest var att hur gärna jag än ville att försöka inhalera ögonblicket… gick det inte. De höga bergen som omgärdade boendet gick nästan att andas in, dalnedgången konstraderades utav romerska byggnader som avrundades med ett blågrönt hav.

Sett i backspegeln skulle vi varit i Amalfi en natt extra utifrån detta Gudomliga, precis som en dag till på Capri inte heller hade skadat. Tid och pengar, två faktorer som tillsammans raserade den bittra insikten.

Vi tog en buss till syskonstaden Ravello som låg upp i bergen snett ovanför staden, runt sex kilometer från Amalfi. En god idé var att köpa biljetteter innan man förväntansfull stiger på sin buss, man blir nämligen inte insläppt utan en sådan. Dessa införskaffas smidigast i Tabaccos, souvenirbutiker eller i turistinformationen. Innan dess hann jag ta en fyra kulors glass på Amalfis bästa glassbar.

Den slingrande vägen upp till Ravello präglades mentalt av ett garnnystan av tankar på hur det egentligen var möjligt att möta trafik uppe bland bergen. På de flesta platser fick det helt enkelt inte plats med två bussar, i vissa fall inte ens två bilar.

Rysk roulett var det närmaste jag kom att tänka på när mötande trafik helt sonika blev tvungna att backa ibland slingrande bergsvägar. Hur man gjorde förr i tiden vill jag inte ens tänka på.

Villa Rufalo var ett måste, vare sig man gillade trädgårdar eller inte. Inträdet kostade 6 euro person. Jag förstod helt enkelt uttrycket förföriskt när jag var uppe i över 100 foton med mobilkameran. Det var väl tur att området inte var gigantiskt. Varje vinkel hade sin charm och bakom varje terrasnivå dolde det sig nya vyer. Utomhuskonsten varvades med fantastiska utomhusträdgårdsrum.

Från en trädgård till en annan, från en mindre till en större, från trädgårdseskapism till ännu mera sådant. Sju Euro kostade att att få tillträde till denna storslagna trädgård Villa Cimbrone. Kostnaden täckte inte bara för den vackra trädgården, utan även den dramatiska utsikten över Amalfikusten.

Någon besserwisser har titulerat vyn från The Terrace of infinity över som den mest intagrammade i hela världen. Visst var det utomjordiskt, men inte riktigt lika utomjordiskt som jag hade förväntat mig.

För oss skedde denna ombordtagning en bit bort vid området restaurang/bar. Den makalösa utsikten i kombination med två iskalla  lokala öl, klarblå himmel, och 33 graders värme var som en ointaglig borg av sinnesro.

Citronlundarna, de dramatiska bergen, det otämjda havet – obeskrivligt; en absolut höjdpunkt på resan. Efter denna timme av nästintill religiös fotogenisk meditation utforskade vi  resten av den varierade parken.

Med bara 2.5 tusen invånare var detta mer än by än stad.  Dock var den i sin litenhet såväl charmig som pittoresk. Med sitt läge omkring 365 meter upp på ett berg var det inte komplicerat att förstå att utsikterna i alla riktningarna skulle var magnifika.

Ravello kallas för ”Musikens stad” eftersom det varje år hålls en klassisk musikfestival här till ära av kompositören Wagner som bodde här en periodEn av de största scenerna återfanns i Villa Rufollo. Vi såg hur de arbetade febrilt med  att färdigställa den vid vårt besök.

Utifrån läget måste det vara en topp tio i världen på ställen att få ut så mycket så möjligt ur konserten eftersom inramningen var optimal. Vägen från Villa Rufolo till Villa Cimbrone måste bara upplevas då historiens vingslag sätter agendan.

Byn Ravello lockade också den mest kända ensamhetssökaren: Greta Garbo. 1938 hyrde hon hela Villa Cimbrone med sin älskare.

Guideböcker kan vara en gåva, men också en förbannelse. Jag hade läst på att i grannbyn Minori fanns det ett café som folk vallfärdat till. Självklart ville jag  också dit – till vilket pris som helst. Bussen var no option, utifrån risken att dö på kuppen var  mer än överhängande.

Då återstod bara att gå Ravello-Minori vandringen. Trots att det var nedför så kändes promenaden betydligt längre än den tog. Jag antar att dagens äventyr började göra sig påmind.

Vackert, magiskt, inspirerande och  fängslande ringlade sig grus-och kullerstensvägar ner till havet. Att det skulle finnas trappor i mängder var egentligen ingen överraskning, även om det kändes som en rejäl sådan. Marie och jag blev praktiskt taget inkastade i bybornas vardagsrum. Mobilfingret gick på högvarv under hela timmen som vandringen tog. Medelåldern på de invånarna vi träffade på låg väl runt 87 år.

Helt urlakade urskilde  sig konturerna av Minori. Konditoriet Sal De Riso öppnade sina portar redan 1939. Denna familjeägda  edens lustgård för sockermissbrukare har till och  med blivit välsignat av självaste påven.  Ricotta e pere var bakverket som var lika känt i bakgenren som Tom Cruise i filmbranschen. Det  kom ju inte som en större överraskning att vi beställde in just två av dessa.

Tyvärr hade de så mycket annat onaturligt himmelskt att välja mellan. I vilket fall som helst var pärontårtan fantastisk. Vi testade en annan lokal specialitet: Amalfi spritzo, det vill säga pressad citron i lokalt vin. Sal de Riso i Minori var verkligen något extra. Deras fantastisk hemgjorda glass, och makalösa bakverk av alla de slag såg så delikata att det gjorde ont i kroppen.

Minori var  dels mysig, dels väldigt liten. Inget av den där kommersförstörelsen vi såg senare i Positano Amalfi  eller Ravello genomsyrade byn. Runt 19.00 tog vi buss tillbaka till Amalfi. Ljuset avlöstes av mörker och belysningarna tändes. Samma stad, fast två helt olika, när den mysiga belysningen kontrasterade de medeltida områdena.

Vi hade turen att få besöka en äkta katolsk högmässa i stadens mest ikoniska byggnad duomen. Denna halvtimme var absolut en upplevelse utöver det vanliga, men inget som ändrade mig från att fortfarande vara agnostiker.

Domkyrkan Santa Andrea var juvelen av juveler. Den pampiga katedralen härstammade från 500-talet, dess västra fasad från 1200-talet. Den katolska helgedomen avgav ett nästan sagolikt intryck med sina mosaiker, guldinläggningar och flätade valvbågar.

I stort sett allt hände i närheten av katedralen. Den flankerades av otaliga  uteserveringar, barer och restauranger där  musikuppträdanden var mer regel än undantag. Ett av de mest lyckade exemplen på hela resan för övrigt.

Vi tog oss några hundra meter uppåt i syfte att äta kvällsmat i stadens bästa trattoria: La taverne del Duca. Maten levde minst sagt upp till våra förväntningar. Proschuutte a e melone var en smaksensation och spagetti carbonaran kunde inte bli mer rustik än detta.

Runt 21.00 var vi tillbaka i vårt rum, flankerad utav en av de finaste utsikterna någonsin. Efter en välbehövlig dusch satte oss vi en kort stund på balkongen och insöp det obeskrivliga. Parallellt var denna avslappning källan till att hela dagen rasade över oss; 60 minuter senare däckade vi.

Att upptäcka hade verkligen ett  pris att betala, ibland önskade man att det fanns tillgång till en energi power bank anpassad för människor. 33 grader, några mil bland trädgårdar och evighetslösa promenadstråk krävde sin hen.

Dag 5: tisdag 15 september: a touch of heaven

Att få äta frukost i miljöer som återskapade Sagan om ringen är få förunnat. Efter denna kortvariga tankekonstruktion tog vi vårt pick och pack för att ta bussen till Positano. Tyvärr var kollektivtrafiken helt avstängd, några förklaringar till detta gick inte att få, då återstod bara färjan.

”I sista sekunden” var en sliten klyscha men så var det verkligen när vi skulle hinna med klockan 09.30 färjan. Jag skulle faktiskt kunna sträcka mig till sista hundradelen. Fick man inte posttraumatisk stress av detta så var ens tröskel hög. Pulsen sjönk snabbt från 190 till 80 ju längre resan fortskred och den tog bara 15 minuter. Ungefär lika länge tog det för oss att hitta vårt hotellrum.

Kan man typ få en känsla av prestationsångest bara genom att bo på en plats? Egentligen inte, men i och med att jag ville unna oss en av stadens allra bästa utsikter betalade vi 12 000 kronor för två nätter på lyxiga Alcione Residence. Våra två rum var inredda i medelhavsstil och innehöll all tänkbar och otänkbar utrustning.

Det som lockade var terrassen med panoramautsikt över Positano. Den dramatiskt utsikten var tvungen att vara exceptionell i syfte att synka vår förväntning utifrån ett ekonomiskt perspektiv.

Vykortet innehöll vackra gula ockrafärgade hus med vita och rosa fasader om vartannat, vilka tycktes ha sex med varandra. Det, havet och sandstränderna var i paritet med förväntningarna. Äntligen fick vi uppleva en av världens mest ikoniska utsikter.

Gränsen mellan att upptäckarnyfikenhet kontra att ta det lugnt är nog mer komplex än de flesta människor inser, teoretiskt funkar det utmärkt, praktiskt definitivt mer förrädiskt. Men när man som jag vill ha kvar och äta kakan, så var det en helvetisk skör balansgång, med stark betoning på helvetisk. Antingen går man för mycket eller för lite helt enkelt.

Trots att vi vilade i en park, insöp vyerna från parkbänkar, fikade, åt mat och så vidare skulle ändå denna dag kunna etiketteras ”too much”.

Att kalla nästa argument för problem var nog att ta i, men i och med all tidigare skönhet på resan så var det omständligt att toppa Sorrento, Amalfi, Ravello och Capri, trots att Positano egentligen anses som juvelen av Amalfikusten.

Det liksom blev svårare och svårare att kunna ta in så mycket vackert helt enkelt, hjärnan typ stängde av flera euforikickar, trots att man befann sig i en saga. Efter att ha duschat, packat upp, lyssnat på italienska klassiker och druckit kaffe/vatten bar det ut igen. 28 grader och halvmolnigt var perfekta förutsättningar för att upptäcka staden.

Vi hade för en gångs skull inga jättemåsten inplanerade, vilket var både oväntat och aningen befriande. Det var inte alls detsamma som stiltje. Vandringen tur och retur via promenaden Spiaggia di Fornillo  skapade mersmak. Vi (jag) fick  för oss att styra kosan uppför till viewpointen: Madonnan vid Garitto.

Det som på pappret inte såg speciellt uppseendeväckande ut visade sig i backspegeln vara ett renodlat  hendomsprov. Om helvetet hade haft trappor så var vi på den platsen, de liksom aldrig tog slut. Den lodräta vinkeln på trappuppfarten synkades med ett berg något som borde ha väckt vår misstänksamhet.

Väl uppe, visade det sig att det var värt besväret. Som belöning  köpte vi på oss frukt som avnjöts invid den nyfikna madonnan. Efter att vandrat ner en annan väg, tog vi en siesta på rummet.

Lokalbefolkningen hade rekommenderat en restaurang som skulle tillfredsställa smaklökarna. Valle dei Mulini höll måttet med råge. Deras quatro formaggio pizzor osade genuin mathantverk. En eloge till  coronasäkerheten. De restauranger vi besökte var oerhört noga med munskydd och febertestning.

Att det skulle börja regna fanns inte på kartan, men så skedde faktiskt. Åter på rummet gjorde jag den fasansfulla upptäckten: att mitt glasmissbruk fått sig en törn; första dagen utan glass!

Dag 6: tisdag 15 september: a touch of heaven II

Sovmorgon och frukost på terrassen, en utmärkt kombo. Utsikten var nog nu mer hänförande  n tidigare anblick med lite distans till våra skyhöga förväntningar. I förebyggande syfte skulle vi boka upp färjan till Neapel.

Då kom ett dråpslag som nästintill var omöjlig att värja sig ifrån. Färjebolagen hade på grund av cornan tidigarelagt lågsäsongen tillika färjeturtätheten. De innebar att vi fick åka först till Capri, därifrån ta oss till Neapel.

Lokalbussen från city till Monte/Nocelle avgick klockan 10.20. Målet var den lilla pittoreska byn som svävade över bergen Nocello. Gårdagens besked att det inte gick att genomföra en av världens mäktigaste vandringar på grund av brand visade sig vara lite missvisande.

Den gick visst att vandra, men utifrån gårdagens besked hade vi varken planerat eller förberett oss för denna tre långa milvandringen som många anses vara en av de vackraste i världen.

Vi gjorde det bästa av situationen och gick cirka två kilometer, vände, för att gå samma  väg tillbaka. Det vi hann uppleva var verkligen Guds väg. Hänförande vyer som definitivt kunde varit sådana som Gudarna själva faktiskt använde. Vårt mål var istället Arch Naturale i närliggande Monte.

Innan vi nådde Monte hade vi fått vår dos av såväl vandring som trappor. Vägen upp till naturens egna bågvalv bestod just av trappor. 500 stycken sådana låter nog inte så farligt, men det var värre än det lät, betydligt. Som sagt, naturbågvalvet låg ju på ett berg,  vilket då inte var så konstigt om lutningen var både mentalt som fysiskt påfrestande.

Belöningen lät inte vänta på sig, platsen var verkligen magisk. Hade man trätt över kanten så  fanns det ingen återvändo utan att se livet fasas ut innan man blev pannkaka.

Ett aber som devalverade helheten var att platsen inte hade vårdats tillräckligt ömt. Det låg skräp överallt och bänkar som bord var trasiga. Raderade man returpunkten så var det en syn för Titanerna; men de trappor som tog oss upp skulle vi återigen återse. Vägen ner till Positano gav oss ytterligare möjligheter att förbruka energi för att ta några 100 nya kort med mobilen.

Prick klockan 15.20 äntrade vi vårt hotellrum igen. Att avnjuta några förrädiskt goda Limoncello på siestan var väl inte det smartaste då vi ännu inte ätit middag. Jag och Marie tog vårt första riktiga bad på resan.

Att inte ha badat i L skulle kunna betraktas som ett veritabelt helgerån. I ärlighetens namn var detta ett turistiskt självmord. Den steniga stranden och den svartgrovkorniga sanden fick jag inte ihop med de trolska omgivningarna.

Sanningen var den att Mårängsbadet lite utanför Norrköping framstod som minst 150 gånger trivsammare och finare. Utifrån ett Instagramperspektiv hade vi i vilket fall som helst gjort något helt fantastiskt.

Två timmar var precis lagom, dessförinnan hade kroppen nästan börjat strejka. Bristen på mat övervägdes inte av intaget av öl, vatten och Limoncello, i den ordningen också.

Den svala duschen och inbjudande jacuzzin på hotellet fungerade som en dubbelventil innan vi vandrade upp till vårt bokade bort runt klockan 19.00. Il Grottino Azzurro ansågs vara stadens bästa trattoria. Kravet var ett förboka bord, annars var det kört.

Maten var utsökt; Candele bolognese föll mitt val på, medan Marie spisade en Spagetti med tryffel. Vi passade på att gå upp och nerför ett stort antal trappor innan vi kom tillbaka till rummet. Packningen varvades med att sitta på terrassen och drömskt sippa Limoncello.

Dag 7: tisdag 17 september: Se Neapel och dö?

Mobillarmet hamrade in sitt budskap några timmar för tidigt. Frukost, dusch och ett farväl av de sagolika vyerna stod som sista punkt på agendan. Färjan avgick 09.15 till Capri, därifrån tog det cirka en timme innan vi anlände klockan 11.00 till Neapel. Kalaset gick på 80 euro. Molnen hade förbytts till en himmel utan sådana och gradantalet landade på 32 grader.

Vårt bagage överlämnades mot betalning på bagageinlämningen. Neapel låg inför våra bara fötter. Jag vet inte om det berodde på att detta var sista dagen i Italien eller om vi enbart bara var mätta på allt som hette turism? Kombinationen av de båda får nog anses som det rätta svaret.

Vädret hade varit exceptionellt bra för att vara i september. Värmen, solen och vandringar i mängder fanns det väl inte någon gräns för? Jo då, den gränsen nåddes faktiskt några timmar in på upptäckandet av Neapel. Stadsbesöket inleddes med att följa promenaden längs vattnet, innan vi vände in mot centrumet.

Skräpigt och oorganiserat var två saker jag snabbt reflekterade över, dessutom två saker jag ogillar skarpt. Kaotiskt är väl ett annat ord som kan läggas till.

Utmed ”Spaccanapoli” i hjärtat av den historiska stadskärnan låg det sanslösa Trattoria da Nennelle. Där var det också kaotiskt, fast på ett positivt sätt.

Personalen integrerade med kunderna på ett anmärkningsvärt sätt. De spelade gitarr, sjöng, dansade, berättade historier och skämtade konstant – helcharmigt, samtidigt som maten var gudomlig. Har aldrig tidigare varit med om dess like under alla mina tidigare resor. En plats som denna skulle lätt kunna stressa dem med grav ADHD.

Pånyttfödda tog vi oss återigen an Neapel. Jag och Marie betade av måste-se-saker som: Galleria Umberto, Old Town, Kungliga palatset, Neapels katedral och Piazza del Plebiscito. Några timmar senare var energidepåerna återigen tömda. Flanerandet blev bara styltigare för varje 100 meter som betades av. Det hjälpte inte med vare sig mat eller dryck – vi ville bara hem.

Butikerna såg likadana ut precis som kyrkorna. De pittoreska gränderna hade mist sin charm. Smogen, värmen och solen hade segrat. Så mycket kultur, men så lite underhåll. På många platser var det ert enda stort förfall. Fem timmar i Neapel fick helt enkelt räcka.

Vi hämtade vårt bagage, tog en buss till flygplatsen där ett ett bokat rum väntade på oss. Syftet var att vara nära flygplatsen på absolut billigaste sätt. 800 kronor för en natt måste väl anses som billigt.

På flygplatsområdet fanns det verkligen inte mycket att göra. Allt var typ stängt förutom McDonalds som alltid tycks ha öppet. Det blev huvudargumentet för att äta vår sista middag där.

Därefter spatserade vi till vårt spartanska tubrum. Själva idéen var tagen från  excentriska japaner. Visst fick vi klaustrofobiska tankar titt som tätt, men vi var nog  för sega i huvudet av alla intryck för att egentligen bry oss.

Dag 8: onsdag 17 september: Way back home

Mobillarmet visade återigen prov på tysk punktlighet klockan 05.00. De små utrymmena för duschning var bland de minsta jag sett tidigare, men de fyllde sin funktion. På flygplatsen handlades det parfymer, presenter och godis till oss och barnen.

Klockan 07.15 lyfte planet, 11.00 anlände vi till Skavsta, 11.30 var vi hemma. Jag bokade in kinesisk massage på 90 minuter och vips var jag som en ny människa. Fjäderlätt tog jag oväntat nog en promenad på 8 kilometer, fast jag undvek allt som såg ut som trappor.

Reflektion

Det var mycket världens vackraste på denna resa. Dessa överensstämde allt som om oftast med verkligheten. Amalfikusten var verkligen paradise in paradise, nästan så att det var svårt att ta in in allt resegodis.

Sorrento gillade vi mycket. Många beskrev detta främst som en bas för resor till Capri, Neapel och Amalfikusten, men vi dyrkade verkligen staden.

Det är alltid lätt att vara efterklok när man reflekterar över en resa som var tvungen att förbokas på grund av dess popularitet. Visst det fanns definitivt plats för improvisation, men utifrån färje- och tågtider var man hänvisad till superplanering

Hade vi haft två dagar till så hade jag lagt in en extra dag på Capri, en på Amalfi. Jag tror att detta hade luckrat upp det digra programmet och på så sätt bromsat lite mera, än att hålla foten mest på gaspedalen.

Vi var båda överens om att vi gärna återkommer  till Amalfikusten. Då ska även Vesuvio besökas.

Continue Reading »

No Comments

The Storm – Eye of the storm och Journey – Revelation

Epitetet supergrupp omnämns på nybildade konstellationer vars medlemmars härkomst kan spåras till ökända grupper. I genren AOR/Melodic rock /Hardrock så är Bad English, Shadow King, Blue Murder, The Law, HSAS, Orion the hunter, GTR, Alias, Revolution Saints, Hardline, The Storm, Streets, Black Swan,  Alcatrazz, Badlands, Union, Mother´s army några exempel på supergrupper.

Ponera att man själv fick önska sig en dröm line-up? Detta vore mitt val av svenska musiker som skulle ingå i en sådan supergrupp. Visserligen har vi egentligen en supergrupp av rang nämligen W.E.T, men det skadar inte att sätta fantasin i rullning.

Lars Criss (Lion´s share) – Gitarr

Anders Wikström (Treat) – Gitarr

C.J Grimmark (Narnia) – Gitarr

Nalle Påhlsson (Treat) Bas

John Lönnmyr (The night flight orchestra) Keyboard

Kenta Hilli (Perfect Plan) Vokalist

Lars Säfsund (Art of Illusion) Vokalist

Crash (H.E.A.T) – Trummis

I vissa hänseenden är jag en aor-gubbe av rang, i andra bryter jag mönstret rejält. Att utesluta en grupp utifrån att helheten fallerar är väl egentligen helt okej och vanligt hos rockskribenter? Men när man poängterar att det gäller Journey så vänder man inte andra kinden ostraffat till precis. De är för genren vad Kalle Anka är för Disney, Dracula för Rumänien eller LO för Socialdemokratin. Det är vissa saker man subtilt inte bör ha polariserade åsikter om i Sverige, klimatpolitiken, HBTQ-rörelsen och invandringspolitiken.

Ungefär likadant är det med Journey; de är liksom untouchables. En best of all times lista över världens bästa aor-plattor… utan Journey, vore otänkbart. Nu är det inte så att man blir mördad eller gruppvåldtagen, men nog anses man nog aningen opåläst eller inkompetent om man så skulle göra slag i saken. För mig är Journey definitivt pionjärer, för mig har de knåpat ihop en av de tre bästa aor-låtarna någonsin: ”Separate ways”, för mig har de konstruerat en knippe på 50 djävulskt bra låtar, men för mig har de också haft svårt att skapa ett helgjutet album.

Jag syftar inte på gamla Journey som inledde de tre första plattorna med att vara inspirerade av Latino-jazz rock of Santana. Kanske inte så konstigt då både Neal Schon och Greg Rolie spelat där tidigare. Det resulterade i att skivbolaget ställde två ultimatum till bandet: 1. skaffa en ny sångare. 2. ge oss en hit, annars kan ni börja servera kaffet, istället för att bli serverade! Det var då Steve Perry kom in i bilden likt en räddande ängel. Journey infriade båda löftena, Infinity sålde platina – the rest is history så att skriva.

Tänkte särskåda två ikoniska album innan jag går vidare. Först ut är albumet Escape från 1981, som titulerats ”The greatest AOR album of all time”. Den har sålt över 9 miljoner exemplar världen över. En stor anledning till ett mer melodiskt och hit-betonat Journey stavades Jonathain Cain. Han ersatte tidigare sångaren Greg Rolie som degraderats till keyboardist efter att Steve Perry tagit över mickstativet på Infinity.

Om det blev droppen som fick bägaren att rinna över eller musikmeningsskiljeter låter jag vara osagt. Han kastade i alla fall in handduken efter liveplattan Captured och krattade indirekt manegen för just Mr Cain. Förutom ett exceptionellt melodisinne, så hade Jonathan välsignats med låtskrivargenialism utöver det vanliga, samtidigt som han allt som oftast fungerade som hävstångsmedlare mellan Schon och Perrys höga egon. Det var väl ingen lögn att titulera albumet Escape som födelsen för det Journey som jag och många andra dyrkar eftersom treenigheten via Cain, Schon och Perry utkristalliserades från just de rockaderna.

Inledningslåten ”Don´t stop believin´ har streamats över en miljard gånger… bara på Spotfy. Den avslutade också HBO´s flaggskepp The Sopranos. En sagolik låt som inte behövde kommenteras. Det gällde i allra högsta grad efterföljande ”Stone in love”, fast precis tvärtom, den var definitivt inget att hänga i julgranen. Dess raka motsats var semiballaden ”Who´s crying now” som glänste likt den lugna aor-pärla den utgav sig för att vara. Nästa låt till drabbning var den skrikiga och rockiga ”Keep on running”. Den var lyssningsbar, men med mina högt ställda krav krävdes större kvalitetssteg. Balladen ”Still the ride” funkade säkert som smäck 1981, men precis som då kommer jag aldrig att uppleva den som en höjdare. Titellåten var en pianoplinkade rockig historia, utan riktig refräng som kvickt avpolletterades. Efterföljande ”Lay it down” var något bluesrockigt spektakel med taskig refräng som inte heller gladde någon nämnvärt.

När man inte trodde det kunde bli värre så dök ”Dead or alive” upp. Partyrockigt, bluesigt, och nästintill helt avsaknad av aor överhuvudtaget, totalt vedervärdigt. Näst sista låten var halvballaden ”Mother, Father”. Efter allt skräp var jag härdad, så den fick godkänt. Plattan avslutades med ytterligare en näsduksvridare: ”Open arm”. Melankoliskt, sprött, vackert, men ändå långt ifrån det bättre jag hört i genren. Det var förövrigt en låt som ratades av Jonathan Cains tidigare band The Babys, men utkristalliserades till en monsterhit.

The greatest AOR album of all time”? Njet, utifrån mitt aor-fönster så var det ett ganska mediokert album. Att det blivit ikoniskt bygger ju på några få låtar. Men utifrån ett helhetsperspektiv så var Escape ganska undermåligt. Det tjatas om flockimmunitet i dessa corontider. I detta fall bör flockbeteende användas. Människor generellt sett tycks ha svårt att se helheter, utan går schimpansmässigt på enstaka spår, och förtränger det mesta av resten. En anka gör ingen bäver!

Två år senare framavlade bandet Frontiers som fick agera vattendelare i vilken platta som är ”The greatest AOR album of all time”, den eller Escape? För egen del värdesätter jag alla gånger detta album före Escape. Den inleddes i mina öron med den giftigaste aor-låten som någonsin skrivits. ”Separate ways”. Juvelen har allt jag förknippar med genren: dramatik, pomp, energi, en odödlig refräng, världsklassång, keyboardgenialitet och tunga riff. Efterkommande ”Send her my life” drog ner på det mesta förutom att var en djävulsk briljant konstruerad aor-låt. Detsamma gällde tunga ”Chain reaction”. Kraft, melodi och variation – vilken inledningstrippel

”After the fall” gjorde inte heller bort sig. Den byggdes upp till något mäktigt som utmynnade i en skön refräng. Då var det dags för den obligatoriska Journeyballaden. ”Faithfully” visade var känsloskåpet skulle placeras. På ”Edge of the blade” höjdes intensiteten. Härligt pompöst, med en inbyggd tyngd som balanserades upp av en mäktig refräng. ”Troubled child” tillhörde också någorlunda the good guys. Äntligen en dålig låt! ”Back talk” var lika skrikig som anskrämlig. För ett tag kändes det som jag var ute på grumligt vatten på grund av alla bra låtar. Efterföljande titellåten ”Frontiers” var mjukare och proggigare. Den föll liksom bort för att den inte var vidare bra och nästintill saknade refräng.

På tionde låten ”Rubicon” återfick de melodisinnet. Det bör tillägas att både ”Only the young” från soundtracket Vision Quest och ”Ask the lonely” från soundtracket Two of a kind inte var med på plattan förrän på 2006 återutgivning. De ratades i absolut sista stund av Michael Dillbeck framför mediokra ”Back talk” och hyfsade ”Troubled child”. Tänk om han inte fått detta hjärnsläpp, då hade albumet varit top notch.

Ödets ironi var väl att ingen av filmerna egentligen genererade i några blockbusters. På den återutgivningen adderades låtarna ”Liberty” och ”Only solutions”. Den sistnämnda agerade lockbete till soundtracket Tron (Disney). Sammanfattningsvis är detta är det närmaste de kommer att inkorporeras på min lista, trodde jag. Hade låtarna 7-9 varit bättre så hade albumet varit i paritet med Michael Boltons – Everybody Crazy, Bon Jovi – 1:st och Tommy Shaw – Ambition.

När vi ändå dissekerar Journey så måste Raised on radio omnämnas. Albumet släpptes tre år efter the mighty Frontiers. På tre år kunde mycket hända, vilket även så var fallet med aor-kungarna. Efter mycket turnerande blev pausen mellan skivsläppen såväl en välförtjänt återhämtning som mer fokus på egna projekt. Ett av dem var HSAS, som bestod av Sammy Hagar (Montrose, Van Halen) på sång, Michael Shrieve (Santana) på trummor, Kenny Aaronson (Blue Öyster Cult) på bas, och sist men inte minst Neal Schon. Det blev dock bara ett album för supergruppen: Through the fire (1984). Samma år släppte Steve Perry sitt första soloalbum. Street talk innehöll en grymt stark låt nämligen ”Oh sherrie”. Vilken otrolig brottarhit! Tyvärr så var den typen av låtar i minoritet. ”Captured by the moment” var en annan låt som höll flaggan högt. Det var mer pop och soul framför rock, vilket i sig inte behövde vara en nackdel, men när kvaliteten inte höll måttet så tappade i alla fall jag intresset snabbt för albumet, men som sagt, ”Oh Sherrie”, vilken låt.

Basisterna Randy Jacksson/Bob Glaub ersatte under processen Ross Valery, trummisarna Larry Londin och Mike Baird förpassade Steve Smith från trumpodiet. Musikaliska meningsskiljaktigheter och några 100 andra friktioner i bandet sades vara orsaker till splittringen. Ifall detta inte hade inträffat så hade troligtvis inte heller The Storm inträffat, så på så sätt blev de ofrivilliga rockaderna källor till eufori för vi som älskade aor. I vilket fall som helst så kom Journeys nionde platta ut i maj 1986. Den tog ett stort kliv bort från det tyngre soundet från Frontiers. Ett litet mer luftigt Totoaktigt sound, i kombination med ett poppigare uttryck, uppenbarade sig via Steve Perrys bakåtkammade sound från producentstolen.

Albumet peakade på nummer fyra på Billboardlistan och framynglade fem singlar. Kriminellt starka ”Be good to yourself” stormade in på singellistans nionde plats. Det var också den singeln som är deras senaste högst placerade låt på listorna. ”Girl can’t help it” (No. 17), ”I’ll be alright without you” (No. 14), ”Suzanne” (No. 17) tog sig alla in på top 20, medan ”Why can’t this night go on forever” landade på nummer 60. Trots detta fanns det en liten besvikelse från skivbolagets sida eftersom albumet sålde sämre än de två tidigare. För egen del var detta ett album som jag å ena sidan tyckte var softpopskön, å andra sidan inte riktigt matchade mina förväntningar såväl sound- som kvalitetsmässigt. I mina öron var ”Don´t stop believin” syskonet ”Be good to yourself” bäst på albumet, resten var bra utifrån ett bra album perspektiv.

Bad English

Lite senare bildade Neal Schon och Jonathan Cain en AOR supergrupp av rang nämligen Bad English. Cain återförenades därmed med två ex The Babys medlemmar: vokalisten John Waite och basisten Ricky Philips (Montrose, Styx). Konstellationen kröntes med ex Wild dogs trummisen Deen Castronovo som senare blev medlem i Journey, Hardline, Soul Circus, The Dead Daisies och Revolution Saints. 1989, precis innan grungen tog struptag på genren släpptes debutalbumet. Det blev en formidabel framgångshistoria som nådde 21:e plats på Billboardlistan, men mest anmärkningsvärt var bedriften att få en listetta med”When I see you smile”. För egen del så upplevde jag inte albumet som något helt och hållet magiskt. ”When I see you smile”, ”Forget me not”, ”Tough times don´t last”, ”Price of love”, ”Possession” men framförallt ”Ghost in your heart” var sjusärdeles starka aor-låtar. Så albumet bestod av en hälft världsklasshits, kontra en hälft av mediokra saker.

Uppföljare landade på skivdiskarna två år senare. Musikklimatet hade då hunnit börjat ta en annan inriktning. AOR var på väg ut, något som också märktes på försäljningen. Starkaste lysande var ”So this is Eden”, ”Straight to your heart”, ”Time stood still” ,”The time alone with you””Make love last” samt min personliga favorit ”Pray for rain”. Egentligen var Backslash en jämnare platta än debuten, men tiden hade runnit ut för genren. Schon & Castronovo slickade inte såren särskild länge, utan bildade Hardline. Efter att deras hypade debut hade sett dagens ljus 1991 lämnade de båda bandet.

Istället för Frontiers eller Escape så föll huvudvalet istället på supergruppen The Storms andra platta. Närmare Journey än såhär var det nog inte möjligt att komma. Den plattan kunde utan problem tituleras all killers, no fillers. Basisten Ross Valory (1973-85, 1995-2021) och trummisen Steve Smith (1978-85, 1995-98, 2015-2021) sa upp sig 1985 från Journey.

De skapade istället ett Journey light genom att inkorporera före detta Journey/Santana medlemmen, sångaren och keyboardisten Greg Rolie (1973-80). Vokalisten Kevin Chalfant var en välrenommerad sångare som påminde mycket om Steve Perry i sin vokalistakrobatik, vilket troligtvis var en värdefull byggsten i The Storm. Han hade spelat med grupper som 707, The Vu, Steel Breeze, Shooting star och The Alan Parsons project. Sist men inte minst adderades den Neal Schon-inspirerade gitarristen Josh Ramos (Le Mans, Hardline, Two Fires med Kevin Chalfant, LRS, Ramos).

Nu till anknytningar till anknytningar i mikroformat. I bandet Le Mans (1989-1987) återfanns Brett Bloomfield som senare blev medlem i Starship. Mest fascinerande var att Leonard Haze (R.I.P 1955-2106) också trummade i samma band. Han blev sedermera en av grundarna till Yesterday & Today. Enligt en skröna så var det Leonard som namngav gruppen. Det skedde i ett telefonsamtal med deras promotor. Han hade ett gig till dem, och undrade vad bandet hette. Problemet var att de inte riktigt hade hittat något passande sådant. Stressad flackade Leonard runt med blicken i rummet för att några sekunder senare fokusera på Beatles – Yesterday & Today album-konvolut. Där och då föddes det som i mina ögon är ett av världens allra bästa band. De bytte sedermera namn till enklare Y & T inför deras tredje album. Det var också den plattan som fick med mig på tåget, en plats jag aldrig lämnat, men det är en helt annan historia.

Chalfant och Valery hade förövrigt samarbetat lite tidigare i aor-projektet The Vu 1990. Det banade iväg för att gjuta liv i något helt nytt. Det nybildade skivbolaget Interscope fick snabbt upp ögonen för denna något subtila supergrupp. Konstellationen släppte sin debutplatta 1991, fem år efter Journeys senaste Raised on radio. Förväntningarna grusades något eftersom albumet endast nådde upp till plats #133 på Billboard album chart. Singeln ”I’ve got a lot to learn bout love” nådde placering #6 på The Billboard Hot 100.

Det räckte dock inte för att blidka skivbolagsdirektörerna vars penninghunger inte korrelerade med försäljningsutfallet. För egen del gillade jag första halvan av materialet. Detta var pure aor, något som man inte var bortskämd med under 90-talet. Sett med mina aor-glasögon var dock albumets bästa låt inledningsalstret ”You keep me waiting”. Hiten ”I’ve got a lot to learn bout love” var ju definitivt svår att ignorera. Den aningen hi-teach rockiga ”In the raw” bröt förtrollningen genom att implementera något helt annorlunda. Medryckande, annorlunda, men inte alls oäven.

Back to he aor-playground genom ”You´re gonna miss me”. En låt som inte kom upp i samma klass som de två inledande alster, men inte jättelångt ifrån. Andra singeln och balladen ”Show me the way” blev en halvhit, för mig varken tummen upp eller ner det vill säga standard. Därefter följde ”Touch and go” som utkristalliserade sig till en halvt hårdrockig sörja som var vedervärdig. Lika sleezerockigt usel var efterföljande ”Gimme love”. Lugna ”Take me away” var precis det man ville göra. Kvaliteten hade sedan fjärde låten sjunkit under betänkligt. Avslutande halvballaden ”Can´t live without love” fick väl sett ur detta perspektiv anses som anständig. Det var för övrigt Beu Hill som producerade skivan. Den mannen hade många fingrar i den melodiska hårdrockens syltburkar (Winger, Ratt, Streets, Alice Cooper, Warrant, Twisted Sister, Gary Moore, Europe – Prisoners of paradise).

The Storm gav sig sedan ut på turné med Bryan Adams med start i Cincinnati från mars till maj 1992. Ett av giggen avverkades i Los Angeles på Los Angeles Forum – en vecka innan de ökända upploppen inleddes. Efter ett kort break var det återigen dags att turnera, denna gång med legendaren Peter Frampton. Lite senare avverkade de gig med bland annat Tom Cochran och Eddie Money.

Därefter var det dags att följa upp debutalbumet. Det färdiga resultaten Eye of the storm lämnades förväntansfullt in till Interscope. Dock hade de gjort en pudel och upptäckt nya inkomstkällor. Rockposörer med pudelfrissor var enligt dem lika populärt som porrfilmer utan bild. Nu var det gangsterrap och grunge som gällde för hela myntet. Steve Smith lämnade det halvsjunkna skeppet för att istället ersättas av Ron Wikso (Greg Rolie band, Harlan Cage, Cher´s band, David Lee Roth band, Foreigner).

Den rockaden torde ju absolut varit en faktor till att andra plattan lyckats nästlat in sig bland de 25 bästa aor- album som någonsin sett dagens ljus. Nigel Green intog producentstolen. Den mannen skulle kunna tituleras lärling till the mighty John ”Mutt” Lange. I och med detta så behövde han inte bara hämta kaffe till ljudikonen, utan blev också delaktigiserad i själva produktionen med Def Leppards – Hysteria. Samma år som han producerade The Storm så la han också händerna på Iron Maidens – The X-factor. Nigel var efter detta involverad i många kommande Maiden plattor. Eftersom han inte var en aor-producent uti fingerspetsarna var det kanske faktorn som fick albumet att låta så extraordinärt bra?

The Storm visste ju inte att plattan skulle släppas 1995, för istället som planerat två år tidigare. I och med detta så hade bandet hunnit att upplösas, och flocken skingrades snabbt till andra band. De reformerades dock 1995 då plattan till sist utgavs. Det var det brittiska indiebolaget Music for nation som istället erbjöd Europa detta mästerverk 1995 på licens från Interscope, Japan på Avex/Bareknuckle Records och Amerika under Miramar Records. Skadan var redan så stor att den inte gick att reparera. 1996 gick The Storm i graven. De tog parallellt med sig en del av grungen som börjat få smaka på sin egna medicin genom att få se sig besegrade av andra musikaliska inriktningar.

Kevin Chalfant / lead vocals
Gregg Rolie / lead vocals, keyboards
Josh Ramos / lead and rhythm guitars, vocals
Ross Vallory / bass
Ron Wikso / drums

Musiken som existerade på Eye of the storm sett i backspegeln var ett mästerverk. Ursprungsomslaget var otroligt vidrigt, men det var också den enda fadäsen. Albumet inleddes med det positiva budskapet ”Don´t give up”. Det var precis såhär man ville ha sin aor serverad. ”Waiting for the world to change” var balladen som mycket väl kunde matcha Survivors underbara ”Weight of the world”. De två låtarna fungerade förövrigt som bruksanvisningar hur powerballader borde konstruerats. I semiballaden ”I wan´t to be the one” briljerade såväl Greg som Kevin på sång. Denna dualism fungerade klockrent. Låten i sig var sprängfylld med stämsång, en utomjordisk melodi och en refräng att döda till.

Efterföljande ”To have and to hold” grottade återigen ner sig i balladträsket. Näsduksskrynklaren kännetecknades mer av Journeyism än vad ”Waiting for the world to change” gjorde. Dock levde den sitt egna liv genom att bara vara så fantastiskt sentimentalvacker. Som sagt två gudomliga sångare som strävar mot samma mål skapade onekligen synergieffekter. I femte låten ”Livin it up” stegrades tempot. Duon kompletterade denna aor hi-teach pärla med lite Gowan rock. Kombinationen gjorde att låten inte liknade något annat, det vill säga den stack ut på något oerhört positivt sätt.

Efterkommande ”Love isn´t easy” kunde ståta med plattans allra bästa refräng. Kombinera Bad English med Journey i högform så förstår ni vidden av kvaliteten. På sjunde spåret ”Fight for the right” rockade de till sig lite utan att det tog överhanden. Snyggast på den låten var onekligen den ytterst oväntade andra refrängen som andades Def Leppard. I ”Give me the night” drog de ner på typ allt och gav lyssnaren albumets tredje ballad av åtta hittills. Vanligtvis skulle jag spy över det upplägget. I och med att The Storm producerade tre helt olika balladstilar så reflekterade jag mera över mera hur detta var möjligt. Alla de var ju liksom världsklass. Efterföljande ”Soul of a man” simmade i mid-tempo, men med en gospelduell mellan Greg och Kevin. Som sagt, aor kan efter ett tag bli så helvetiskt tradigt. Ibland vill man bara stänga av en platta efter halva; det blir liksom för sterilt och likartat.

Det kan man absolut inte anklaga The Storm för, variation var deras ledord. Otroligt nog så implementerade de en fjärde ballad på plattan. ”What ya doin tonight” vilken särskiljde sig från de tre andra. Bad English blev det första bandet jag kom att tänka på – stunning. På näst sista låten ”Come in out of the rain” inkorporerades en Journeyrefräng i mid-tempo. Det var bara tacka och ta emot. Albumet avrundades med en… ballad! ”Long time coming” var dock helt fantastisk. Den kombinerade Mr Mister med Mike and the Mechanics, fast med lite tyngre gitarrer.

Efter att ha lyssnat in mig mera på denna platta så upplevde jag den ännu bättre än vad jag överhuvudtaget kom ihåg. De ubersnygga körerna och balansen mellan keyboard och gitarren var perfekt avvägda. Efter debutalbumet som präglades av dysfunktionell elektism så trodde jag inte att The Storm var kapabla att tillverka ett sådant här helgjutet mästerverk. Jag såg det liksom inte komma förrän det var försent. Dock hade jag inte dött av att man kanske haft med någon mer låt i stil med inledande ”Don´t give up”, men det var verkligen en petitess i sammanhanget.

Något som verkligen höjde musiken till skyarna var Greg och Kevin röst-samarbeten. Jag tror nog aldrig att jag tidigare hört något bättre en dessa två herrar samarbete. Egona liksom inte krockade med varandra, utan växte istället. Risken finns ju faktiskt att detta är en av de 10 bästa/jämnaste aor-album som någonsin konstruerats. Paralleller finns att dra till andra band jag hyllat tidigare som Khymeras – The greatest wonder och Signal – Loud´n clear. De är alla helt enkelt väldigt tillbakadragna musikaliska finsnickerier och ljusår från Slayers – Hells await. Alla dessa tre var ju också pure aor, inte ihopblandade med rockiga saker, utan bara variationer ifrån genren i sig.

 

Vad hände sedan? Jo, när några medlemmar insett tidens musiktecken så kröp de tillbaka till Journey-korset. Hoppjerkorna Steve Smith och Ross Valory smörade in sig hos Cain & SchonTrial by fire, deras 10:e album var dels Steve Perrys återinträde i bandet, dels hans sista med bandet. Steve Perrys krav för comebacken var att managern Herbie Herbert skulle avpolletteras. The Eagles manager Irving Azoff tog över som organisationsansvarig.

Plattan ynglade av sig hiten ”When you love a woman” samt tre halvhits: ”Message of love”, ”Can´t tame the lion” och ”If he should break your heart”. Steve Perry (nicknamed The Duck) sjöng fantastiskt i detta temporärt återförenade JourneyTrial by fire innehöll klockrena anthems som ”Message of love”, ”One more”, ”When you love a woman”, ”Forever in blue”, Castles burning”, ”Don´t be down on me”, ”Colours of the spirit” och ”Still she cries”. Tyvärr så gapade bandet efter på tok för mycket eftersom de inkorporerade hela 16 låtar på plattan. Självklart så kan man se på saken utifrån en annan vinkel, men detta är utifrån ett helhetsperspektiv, vilket tål att understrykas.

Jag var fullt medveten att ”Message of love” skulle vara plattans ”Separatae ways”. Det struntade jag högaktningsfullt i, utan för mig var det en av de 10 starkaste de snickrat ihop. Pomp-AOR made in heaven så att säga. Efterföljande ”One more” sjöd av nästan likartad elixir som ”Message of love”. Att de indirekt försökte fånga in Frontierssoundet såg jag inte som kopiering. De flesta så kallade recensenter var mer inne på återvinning av tidigare musik. Hade det istället gällt Bruce Springsteen, The Rolling Stones eller Bob Dylan så hade de välkomnat konservatismen med öppna armar. Det är konstigt vilka normer som avgör vilka genrer man får häckla kontra grupper som skulle legitimeras att göra covers av gamla kommunistslagdängor. De skulle troligtvis bli tokhyllade som nyskapare eller bli premierade för sin upptäckarlust.

För mycket låtar, för många ballader, för lite rock och sist men inte minst, fel musikklimat; AOR var inte skadeskjuten, den var indirekt kontraktmördad. Beviset för det var att albumet sålde dåligt utifrån tidigare meriter. Bandet tröttnade också på att vänta på Steve´s svar om dennes medverkan på kommande turnéer. Perry valde till sist att inte turnera, utan istället dra sig undan från skivbranschen helt och hållet, i alla fall för ett tag.

Det banade vägen för Steve Augeri som skött mickstativet i bland annat Tall Stories och Tyketto. Konkurrensen var stenhård, men han knep platsen framför vokalistakrobater som John West, Kevin Chalfant och Geoff Tate. Trummisen Steve Smith såg detta som en potentiell möjlighet att återgå till sina jazzrötter eftersom han ansåg att Perry var den rättmätige sångaren. Han ersattes av Deen Castronovo. Den mannen hade som sagt trummat med Schon & Cain Bad English. För närvarande spelade han med Hardline, och hyrdes in som trummis.

Med Deen och Steve blev det som en pånyttfödelse för bandet. De övade gig i Japan för att år 2000 släppa deras elfte alster – Arrival. Albumet peakade på plats nummer 56 på Billboardlistan, och ynglade bara av sig en single ”All the way”. Det blev droppen för Sony som droppade bandet. Jag gillade inte produktionen, och jag tyckte att det mesta på plattan inte var tillräckligt bra. Några få undantag var rockiga ”Higher place” därutöver var det bara bra ballader som ”All the way”, ”Signs of life”, underbara ödesmättade ”Livin to do” ”Live and breath” samt ”Kiss me softly” som klarade sig helskinnade.

2005 blev bandet hedrade genom att odödliggöras på The Hollywood walk of fame, där även Perry oväntat dök upp. Samma år släpptes deras tolfte album Generations på indiebolaget Sanctuary Records Group Limited. Det var första gången i Journeys historia som alla medlemmar fick sjunga. Den välrenommerade Kevin Elson som tidigare rattat Journey fick återigen förtroendet. ”Faith in the heartland” visade var det tungriffade skåpet skulle stå. Efterföljande ”The place in the heart” visade var AOR-skåpet skulle stå. På det tredje alstret ”A better life” bjöd bandet på en osannolik skön vers, men glömde lite bort att fila på refrängen. Vi blev tvungna att förflytta oss till sjunde låten för att hitta nästa brottarhit. Den mäktiga balladen ”Knowing that you loved me” tog andan ur en, och Augeri sjöng lungorna ur sig.

För mig var det dock inflation på lite för rockiga låtar som helt enkelt inte var my cup of the, exempelvis ”Gone crazy”Generation var egentligen Arrivals raka motsats; bra produktion, nästintill balladfritt och högre klass på låtarna. Plattan nådde som högst 170:e plats på Billboardlista, självklart en gigantisk besvikelse. Musiken gick bäst i Tyskland, Sverige och i Japan såklart. 2006 slutade Augeri som sångare i bandet på grund av en halsinfektion.

Svenskbekantingen Jeff Scott Soto fick det åtråvärda uppdraget att agera frontfigur för detta legendariska classic rock band. Glad i hågen tog han avsked ifrån Talisman för att satsa helhjärtat på Journey. Inte långt därefter fick Soto besked via omvägar att han hade blivit sparkad av bandet. Det blev som sagt en minst sagt kort sejour och orättvis process för denna gudabenådade sångare; sagan slutade i juni 2007.

Ett nytt spännande kapitel skulle skrivas samma år. Neal Schon upptäckte sociala medier och i detta fall Youtube. Från början låg Jeremey Hunsicker bra till för vokalistrollen. Han frontade ett ökänt tributeband som inte oväntat kallade sig Frontiers. Efter några tankekonstruktioner senare vände han blickarna mot det filippinska coverbandet The Zoo och deras framförande av ”Faitfully”. Schon blev så hänförd av vokalistbesten Arnold Pineda att han kvickt bjöd in honom till en två dagars audition. Den måste onekligen gått bra eftersom Pineda officiellt titulerades ny sångare i bandet den 5 december 2007; snacka om en tidigt julklapp.

Journey som band fick också en ytterst tidig och oväntad julklapp det året genom att hedrande få medverka i HBO´s flaggskepp The Sopranos den 10 juni 2007. Avslutande avsnittet av sjätte och sista säsongen tonades ut till tonerna av ”Don´t stop believing” – episkt. Detta ledde till att Journey återigen blev insläppta i finrummet av såväl nya som gamla fans. Självklart gav det råg i ryggen inför processen med att spela in nytt material. Till detta med en helt ny sångare som varken var amerikan, britt eller Europé och dessutom betydligt yngre än sina kollegor.

Det var återigen ett pånyttfött band som denna gång ville ompaketera och återskapa aor-glansen från Escape och Frontiers mitt framför ögonen på en delvis ny publik. I mitt tycke så lyckades det de med råge på Revelation (2008). Två av låtarna var förövrigt bland de bästa Journey överhuvudtaget skrivit. ”Where did I lose your love” och ”What I needed” var monstruösa, med stark betoning på monstruösa med ett stort M.

Sylvasst tunga ”Never walk away” inledde Journeys 14:e platta. Den påkallade lyssnaren alla de element som symboliserades med Journey´s varumärke. Den tilltänkta ersättaren till Steve PerryJeremey Hunsicker, var en av dem som skrev låten. Efterkommande balladen ”Like a sunshower” var en spröd och avskalad sak som gjorde sitt jobb, men inte mera. ”Change for the better” fortsatte segertåget med kvalitet som främsta vapen. Pinedas sång var som gjuten för dessa lite tyngre låttingestar.

I samma fotspår följde ”Wildest dream” som med sina dutt-duttiga keyboards och klockrena refräng steppade upp en kvalitetsnivå ytterligare. Femte låten, ”Faith in the heartland” (re-recorded från Generations) visade Journey på att en nyversion kan klå originalet, ifall rätt verktyg fanns att tillgå i verktygslådan. Efterkommande powerballaden ”After all these years” skilde sig markant från ”Like a sunshower” i sin uppbyggnad. Det var inte det viktigaste, utan här visade Journey på att de var gurus på att skapa mäktiga tidlösa ballader.

Nu kom den, låten som nästintill matchade ”Separate ways””Where did I lose your love” . Oh my God vilket djävulskt anthem. Det riktiga otäcka var att nästa utomjordiska anthem låg precis bakom hörnet. ”What I needed” eller ”Where did I lose your love”? Det beror nog på vilket humör man var på. ”What I needed” var lugnare, men också mer varierad, pompigare och otroligt nog ännu mer dramatisk. Det vittnade om att ord egentligen var helt överflödiga. AOR konfronterades med högre makter?. Jo nog så var det nog.. Efter Gud placerat dessa efter varandra så var det dags för tunga ”What it takes to win”. En riktigt tungskönriffande låt vars egentliga fel låg att den placerats efter två-inte-av-denna-värld-aor-låtar. Albumet avslutades i mina ögon genom ”Turn down the world tonight”, i och med att 11 låten ”The Journey” mera får anses som en instrumental uttoning. Halvballaden andades, åt och sket Journeymelankoli, utan för den delen kännas utlånad utav tidigare konstruktioner.

Journey hade också den goda smaken att ”bara” addera 10 låtar med sång på, till skillnad från Trial by fire som drabbades av storhetsvansinne. Den sydafrikanske producenten Kevin Shirleys insats får definitivt inte förringas. Albumet doftade storslagenhet och det var Shirleys verk, en vital byggsten för genren i sig något han visat tidigare eftersom det var han som producerade underbara Trial by fire. Kevin hade rattat grupper som The Black Crowes, Rush, Aerosmith, Dream Theater, Iron Maiden och Mr Big för att nämna ett fåtal. Det liksom låg i luften att Revelations skulle bli en succé, cirkeln var liksom sluten; dåtid och nutid hade förenats. Även publiken uppskattade vad de hörde. Albumet nästlade in sig till position fem på Billboardlistan, och stannade på topp 100 i hela 20 veckor. En fantastisk bonus var att albumet släpptes som en dubbelskiva, där skiva två bestod av klassiska Journey-låtar som hanterades av Pineda på sång, istället för Steve Perry.

Efterkommande Revelation-turnén blev en braksuccé tillika en av de mest inkomstbringande under hela 2008. En turné som fortsatte ändå till oktober 2009. Där emellan avverkade gruppen det hedrande uppdraget att få uppträda inför-inför Super Bowl XLIII show i Tampa den 1/2 2009. Samma år blev ”Don´t stop believin´” den mest spelade låten på Itunes, av de artister eller grupper som släppt musik före år 2000. Mellan åren 2007 – 2009 gick det mesta som på räls för Journey. Förutsättningarna för vad som komma skulle kändes nästintill som en profetia som helt bara kunde infrias. Vad kunde egentligen gå fel? 2010 samlades bandet i Fantasy Studios för att påbörja arbetet med deras 15:e platta. Den 4 maj 2011 släpptes ett nytt musikkapitel i Journeys musikhistoria. Eclipse nådde 13:e plats på Billboardlistan, men kunde inte matcha Revelations försäljningsframgångar på en enda punkt.

Var albumet pest eller kolera utifrån Mats Widholms tuffa kriterier? Inledande ”City of hope” var en ångvält, men långt ifrån den inledning jag skulle vilja ha hört. Därefter följde ”Edge of the moment”. Mer melodi och en bättre refräng fick aor-antennerna att resa sig. På tredje låten ”Chain of love” kunde ståta med albumets hittills bästa refräng i kombination med lite halvorientaliska Deep Purple vibbar. Det liksom låg i luften att fjärde låten skulle bli en ballad, oddsen var inte jättehöga på motsatsen. ”Tantra” var en halvhyfsad ballad, men ljusår från deras bästa. Mjuk-bluesiga ”Anything is possible” andades såväl tunnhet som andefattighet. ”Resonate” fick förtroendet att avlösa föregående seghet. Det gjorde de med bravur eftersom konstruktionen lätt kunde tituleras till bäst hittills. Den andades verkligen pomp-Journey, utan att klona tidigare hits.

Lättviktiga balladen ”She´s a mystery” var i mina ögon genomusel. Det fanns inget i den som tilltalade mig. Efterföljande ”Human feel” återtog lite respekt genom att dels höja tempot, dels öka disten. Låten i sig var dock inget som gick till historien som en av deras bättre låtar. Nionde alstret ”Ritual” var en standardlåt som ekade dåtid, utan att utmärka sig på något sätt. ”To whom it may concern” återställde tyvärr inte ordningen. Visst, den stack ut, men det var också det bästa med den. Näst sista låten hade bandet döpt till ”Someone”. Det var en halvrockig sak som även den kunde kasseras. 12:e och sista låten ”Venus” var en instrumental historia som var tung, proggig och pompig. Något annat positivt med den gick inte att hitta. Neil Schon och Jonathan Cain re-recorded ett stort antal låtar i Nashville då Kevin Shirley inte hade tid att slutföra sitt arbete – tyvärr. De ville helt enkelt ha en rockigare och råare ljudbild, med färre ballader, och det fick de dessvärre också. För mig var Eclipse en talande titel på albumet som helhet.

Deen Castronovo fick lämna bandet 2015 efter att ha blivit åtalad för våldtäkt, sexuellt våld och misshandel gentemot sin fru. Omar Hakim snabbinkallades som ersättare eftersom bandet var ute på en stor turné. Steve Smith som tydligen återhämtat sig från förlusten av Steve Perry anslöt sig också till turnerandet, med bland annat ikonerna Def Leppard. Turnén i Nordamerika blev 2018 mest lönsamma livekonstellation via 17 bejublade live sammankomster. 2017 valdes Journey välförtjänst in i Rock and Roll Hall of fame.

Någon Steve Perry tillbaka i vokalistrollen tycktes det inte vara så höga odds på. Det kanske egentligen var det bästa utifrån tidigare friktioner. Dock släppte han ett album så sent som 2018. Traces döptes den efterlängtade comebacken till. Steve sjöng fortfarande som en halvgud, men låtarna var not my cup of tea. Många recensenter höjde den till skyarna och plattan hamnade högt upp på fansens årsbästa listor. Konstigt vad okritisk man kan vara mot någon man högaktar så vördnadsfullt, eller var det som var problemet? För det första var det inte aor, för det andra var låtarna långtifrån något speciella. De flesta skulle kunna tituleras som djävulskt intetsägande och ett utmärkt komplement till sömntabletter.

Dagens Journey bestod ett tag av tre personer eftersom Valory och Smith indirekt blivit sparkade av Cain & Schon-igen. Denna gång uppviglade busfröna genom strategin att försöka ta kontroll över själva gruppnamnet. Såhär ser gruppsammansättningen ut i nuläget (2021-05-14). Efter Eclipse så beslöt sig bandet att koncentrera sig på att turnera, inte på att spela in nytt material. Enligt bandet så är tiden nu mogen för denna nya sättningen att släppa nytt material tillsammans. Utifrån det segdragna Coronaviruset lutar det snarare åt 2022, ifall de vill dra nytta av den fulla potentialen som en världsturné innebär. Något undertecknad definitivt inte kommer att missa, det kan ju vara så att det blir deras sista framträdande i Europa någonsin?

  • Neal Schon – lead guitar, backing vocals (1973–1987, 1991, 1995–present)
  • Jonathan Cain – keyboards, backing vocals, rhythm guitar, harmonica (1980–1987, 1991, 1995–present)
  • Randy Jackson – bass, backing vocals (1985–1987, 2020–present)
  • Arnel Pineda – lead vocals (2007–present)
  • Jason Derlatka – keyboards, backing vocals (2020–present)
  • Narada Michael Walden – drums (2020–present)

Det här min andra krönika där två album lyfts fram istället för en. Då var det Khymeras – The greatest wonder och The Master of illusions, nu är det främst fokus på The Storms – Eye of the Storm, men under resans gång överraskande Journey – Revelations rejält. Den var inte ens påtänkt, det var först i efterhand som jag knockades av innehållet som polletten trillade ner fullt ut. Tanken var mer att applicera avsaknaden av helhetsgreppet på både Escape och Frontiers. På Escape funkade den teorin, men inte alls på Frontiers, som delvis är ett helt fantastiskt album. Utifrån ett helgjutet-album-perspektiv når den dock inte ända fram till grupper som Aviator, Signal, Fortune och Shy, men de låtar som är bra är helvetiskt bra.

Det ska bli ytterst spännande att se vilken musikalisk riktning Journeykompassen kommer att visa utifrån den nya sättningen och segdragna Eclipse från 2011. Det har hunnit gått hela tio år sedan den släpptes. Så 2021 hade varit förträffligt om man utgått från ett 10 års jubileum. I min fantasi gör de en Trial by Fire och Revelation genom att tredje gången återupprepa formulan för hur de lät på Frontiers, fast i en uppdaterad skrud såklart.

 

Continue Reading »
No Comments

Del 16: Signal – Loud´n clear

Tommy Olsson alias The prince of AOR och jag alias The king of AOR tog tillfällena i akt att besöka världens enda A.O.R club av rang i Gamla Stan: 1993. De två gånger som jag och Tommy bilade till Stockholm City var när Jeff Paris spelade, och när Mark ”Marcie” Free uppträdde.

Hela arrangemanget var upplagt utifrån varenda tillgänglig A.O.R klyscha, och det var obeskrivligt bra. Deras måtto var: ”keep it pink´n fluffy. Något som lika gärna kunnat varit en gayklubbsfras. Så var dock inte fallet…tror jag? De serverade speciellt framtagna aor-drinkar och aor-käk. En av drinkarna uppkallades exempelvis efter White Sister. Aor-shotsen var såklart rosa. Pink ´n fluffy var en longdrink som också fanns med i drinklistan. Ur högtalarna ljöd välkända tongångar av genren giganter som Nightranger, Bad English, Giant, Journey, Survivor, Foreigner och Loverboy.

Mingelfaktorn var skyhög, många av gästerna var själva musiker från dåtidens melodiösa hårdrockelit. Så mycket pudelfriserade människor på samma plats samtidigt var en stor sak i sig. Skulle det börjat brinna så hade man nog inte hunnit blinka innan byggnaden var antänd och nedbrunnen till grunden. Detta var verkligen en tillställning made in heaven.

Att vi, två aor-nördar från bondträsket fick tillträde till vad som lättast skulle kunna beskrivas som att gå på moln kändes helt verklighetsfrämmande. Dock fick vi lämna gummistövlarna och grepen i garderoben. Vindflöjlar undanbads; det vill säga personer som tidigare vigt sin själ till melodisk hårdrock, men lättvindigt vänt kappan efter vinden och börja lyssna på grunge. Det fanns till och med förbudsskyltar mot bockskägg och grunge.

Den trio som stod bakom arrangemangen hette Tomas Jakobsson, Magnus Söderqvist och Jörgen Holmstedt. Jag ringde upp Jörgen i syfte att friska upp minnena angående AOR-clubben. Bacchi Wapen på Järntorgsgatan 61 i Gamla Stan huserade Escape club i. Året som dessa minnesvärda tillställningar skedde var 1993.

Trions övriga huvudakter var: Stage Dolls, Brett Walker, Paul Gilbert/Eric Martin, Talisman, Thomas Wikström, Bad Habitt och Dan Reed. Innan de la Escape Club i malpåse så blev FM den sista akten att uppträda sista veckan innan jul 1993.

Klubben återuppstod dock 1995-1996. Först på Nicky´s med Fergie Frederiksen som main attraktion, därefter på Daily News med Lance som leverantör av melodisk rock. Ingen var starkare än kedjans svagaste länk. Brist på tid avledde några från trion att fortsatta med verksamheten.

Ensam var inte stark, något Tomas Jakobsson fick erfara utifrån att sköta maskineriet på egen hand. En huvudanledning till att konceptet gick i graven. Som sagt, Jeff Paris var en sak, Mark Free en helt annan. Med stjärnglans i chockrosa kunde denne luta sig mot King Kobra, Unruly Child, Signal samt en magisk soloplatta!

För oss bönder blev det en magisk kväll, trots avsaknaden av leriga gummistövlar, där uppträdandet såväl som musiken i sig blev ett minne för livet. Jörgen berättade att detta var Mark Frees sista konsert innan han blev Marcie free, bara det värt entrébiljetten.

Jag ser inte detta som en omöjlighet att Escape Club skulle kunna återuppstå, om alla drog sitt strå sitt strå till stacken, så att trion dels inte skulle gå lottlösa, dels att folk som teoretiskt sätt skulle ge sitt lillfinger för arrangemanget, men i verkligheten ”inte har tid,” verkligen såg till att stötta konceptet. Jag vill passa på att tacka Jörgen Holmstedt för lånet av fotot från Escape Club nängre ner i artikeln:)).

Trummis var det Mark Edward Free (1954) främst ville bli. Ödet ville något helt annat! Bristen på adekvata sångare i collageåren var källan till att andra gruppmedlemmar hellre såg honom som vokalist än just trummis. Att kombinera trummandet med sången krävde sin ”man”.

Vokalistrollen blev mer som en självuppfylld profetia – hos andra musiker. Marks superba röst blev undergången för hans trumkarriär. När han var 19 år lockades han att lämna sin trygga och fasta anställning på Michigan National bank. Hans pappa var VD där, så istället för en säker inkomst boendes hos sina föräldrar, bilade han 80 mil till Flint för en osäker tillvaro som sångare.

Det gick väl sådär. På en av bandets spelningar mötte han en tioårig äldre fresterska som erbjöd honom att följa henne till Las Vegas, eftersom det var där alla musikkontakter flockades. Det var nog en sanning med modifikation. Paret gifte sig och livet liksom kom mellan. Mark jobbade bland annat i ett antal casinon.

Efter cirka fyra år i ökenstaden siade återigen hans fru att framtiden istället fanns i Los Angeles- the city of angels. Så vid 25 års ålder flyttade paret 1979 till L.A. Tre år senare mötte han rocktrummisen Carmine Appice (1946 dvs 74 år!). Det var ingen duvunge precis, densamme hade bland annat spelat med Cactus, Vanilla Fudge, Beck, Bogert & Appice, Ted Nugent, Paul Stanley och Rod Stewart.

Carmine var revanschsugen efter nyligen lämnat Ozzy Osbourne band. Han var på jakt efter en vokalist av rang och sprang på självaste ödet genom att träffa på Mark Free. Till vad komma skulle knöts gitarristerna David Michael Phillips (Lizzy Borden, Big Cock) och Mick Swedala (Bulletboys) samt basisten Johnny Rod (W.A.S.P, Jeff Beck). Gruppen döptes till King Kobra.

Bandet släppte sitt debutalbum Ready to strike 1985 genom Capitol Records. Deras visuella image bestod av typ ett omvänt. Carmine hade becksvart hår, medan de andra fyra medlemmarna var blonderade blondiner. Utifrån attributet, duktiga musiker och ligga helt rätt i tiden blev aldrig debutalbumet vare sig någon försäljningsframgång eller kultklassiker.

För egen del var det underbara melodiösa rockrökaren ”Hunger” (skriven av Kick Axe) som stal min uppmärksamhet, därutöver var det glest med höjdpunkter och i ärlighetens namn var detta ett ganska mediokert album. “Piece Of The Rock” var en låt som den

Kanadensiska gruppen Kick Axe lånade ut till bandet då de delade samma producent nämligen Spencer Proffer (Quiet Riot, ZZ Top, Bette Midler, Tina Turner, Little River Band, Eddie Money, Shooting Star, Prophet, Eyes). Jag upplevde också att Marks röst passade betydligt bättre till aor än tyngre hårdrock.

Detta melodiösa Mötley Crüe light släppte året därpå uppföljaren Thrill of a lifetime. Att vända kappan efter vinden torde kunna vara ett applicerbart epitet eftersom plattan gick i aorens tecken, borta var Mötley Crüe flirtarna. Albumet fick en oerhörd draghjälp från sanslösa ”Iron Eagle (Never Say Die)”. En låt som var med i militärpropagandafilmen Iron Eagle tillika en pure aor-classic. Andra bra låtar var Russ Ballard pennade ”Dream on”, ”Overnight sensation” och ”Second time around”. Vinden vände även mot rap via crossoverlåten ”Home street home”, som för övrigt var helt okej.

Trots aor så var detta några ljusår från ett helgjutet album. Carmine hittade ett nytt vokalistfynd som ersatte Mark på King Kobra III med Johnny Edwards (Foreigner, Montrose, Northrup). Carmine smidde nya musikplaner så detta blev en kortvarig petitess i rockvärlden innan Blue Murder med John Sykes såg dagens ljus 1989.

Det skulle ta Carmine 23 år innan han återupplivade King Kobra igen. Denna gång var det Paul Shortino som stod för sången, förutom denna vokalistrockad var det bara originalmedlemmar som deltog. De släppte King Kobra 2011 och King Kobra II på Frontiers records. Gruppen existerar fortfarande, om än i något mera tynande tillvaro.

Mark Free slickade sina sår ett tag, men kom igen genom att bilda sitt egna band Signal 1987.  fick spela gitarr, Erik Scott (Alice Cooper, Idle Tears) sattes på bas och keyboard och Jan Uvena (Alcatrazz, Alice Cooper) tilldelades trumpinnarna. Debuten fick namnet Loud´n clear och gavs ut på EMI 1989. Titeln måste väl anses något missvisande då just loud månne var ett lite väl starkt ord utifrån hur laidback musiken egentligen var.

Gitarristen Danny Jacob blev förövrigt husgud hos Disney´s animerade serier och filmer. Phineas and Ferb, Milo´s Murphy law, Lilo och Stitch, Kim Possible med många flera bar hans musiksignum. Kevin Elson, Aor-producenten som rattat bland annat Journey, Shooting Star, Eric Martin, Kansas, Europe, Strangeways, Nightranger, Y & T, Witness, Mr Big, Tyketto fick förtroendet att navigera gruppen mot högre höjder.

Albumet inleddes med i mina öron den bästa låten ”Arms of stranger”. Allt det man vill att en ”tyngre” aor-låt ska innehålla fanns med i innehållsförteckningen. Mark Free sjöng lungorna ur sig, produktionen top notch och musikerna var gudomliga. Att titulera den till en pure aor-classic var inte speciellt svårt. Det bara är en sådan låt där någon däruppe hade ett finger med i syltburken.

Nästkommande alster sänkte tempot och tyngden rejält. ”Does it feels like love” tillhörde förövrigt skiktet med sex ballader eller snarare halvballader på plattan. Vill man ha fart och fläkt fick man bortse från musiken som ekade ur högtalarna. En bra jämförelse är väl i så fall mid-tempo platta Khymeras – The greatest wonder. En bra låt är en bra låt, vilket detta och de andra spåren definitivt var.

Dutti-duttiga ”My mistake” var en duett med Mr Big´s Eric Martin skriven av duon Bob Halligan Jr och Eddie Schwartz. Instinktivt leddes tankarna till tidiga Michael Bolton. Fjärde låten ”This love, this time” var en riktigt näsduksletare. Inledande sävlighet byggdes sakta men säkert ut i ett chorus där näsdukarna återigen togs fram, vare sig man ville eller inte.

Det var en exceptionellt snyggdramatisk låt som skrevs av John Bettis. Vem var det? Har man skrivit låtar till Michael Jacksson, Journey, Celine Dion, Diana Ross och Whitney Houston så finns det fog för narcissism. ”Wake up you litle fool” skrevs av Erik Scott och aor-legenden Van Stephensson. Melodibygget osade finsnickeri uti fingerspetsarna.

I sjätte låten ”Liar” ökade tempot lite. Det som bjöds var en av plattans allra starkaste refränger. Pomp-aor som påminde lite om Bad English i utförandet. Återigen låg Erik Scott bakom låten. Han var delaktig i sex av de tio melodierna på alstret – hatten av för honom, för detta var ren pure världsklass. ”Could this be love” doftade Foreignerballad, och var i paritet med dessa dessutom. Låten skrevs av Mark Free och Curt Cuomo. Den sistnämnde har konstruerat hits till storheter som Kiss, Eddie Money, Stan Bush och Survivor.

”You won´t see me cry” skulle lätt kunna etiketteras till en av de allra bästa låtarna på albumet. Även den var pompig i sitt utförande, med en ytterst bombastisk refräng omgärdad av maffiga körer. På näst sista låten ”Go” signerad Erik Scott och Mark Baker höjdes tempot igen. Detta var den tyngsta låten efter ”Arms of a stranger”Slayer behövde dock inte oroa ihjäl sig, men som lyssnare var det välbehövligt.

Att den typ är en kopia av Triumphs låt ”Running in the night” från Surveillance albumet 1987 fråntar inte låten dess storhet. Hur Erik och Mark löste detta utan att bli stämda vet jag inte. Fri sex, vänskapskorruption eller hotet att bli permanenta medlemmar i mormonerna? Bara de inblandade har ett svar på detta.

Att avslutande låten hette ”Run in to the night” blev ju aningen parodiskt. För mig var det den låten som skulle bort ifall jag haft ett finger med i spelet; en ganska standardlåt helt enkelt. Den skulle så i fall ersatts mot någon mer up-tempo låt typ ”Arms of a stranger” och ”Go”.

Det fråntar inte albumet kronan, eftersom dessa halvballader var så välkonstruerade att de lyckades stå på helt egna ben. En av albumets största behållningar var Mark Frees majestätiska röst, den liksom höjde ett i grunden bra material till nya outforskade höjder. Solen stod i zenit för Mark Free när albumet skapades. Inlevelsen dröp av passion för såväl texterna som musiken.

Arms of a Stranger Lyrics

Looking back at faded memories
There was the time you meant so much to me
Felt so close until you threw it all away
Change had forsaken all our yesterdays
So many nights, so long ago
When we were so in love
We were gonna make it somehow
But who’s sorry now

You’ve given it all
To the arms of a stronger
Who has no heart
Or the love I had for you

Falling in love
In the arms of a stronger
With tears in your eyes
You’ve come back to find me

In the arms of a stranger (stranger)
I waited for you so long
In the arms of a stranger (stranger)
No one could have ever loved you more, more than me
Hey, hey

Making love to you on hot summer nights
Watching the stars fall down from the sky
We made our wishes hoping it would all come true
Broken-hearted dreams are all that’s left for you

So many nights, so long ago
Forever took our vows
He never could have taken you away
If you had wanted to stay

You’ve given it all
To the arms of a stronger
Who has no heart
Or the love I had for you

Falling in love
In the arms of a stronger
With tears in your eyes
You’ve come back to find me
In the arms of a stranger (stranger)
Looking for a new love
In the arms of a stranger (stranger)
I’m gonna try and find a true love
Did you think about the danger (danger)
But that was long ago, so far away
Stranger (stranger)

(Solo)

Giving it all
To the arms of a stranger
Don’t look back

Falling in love
In the arms of a stranger
Who has no heart

Walking away
In the arms of a stranger
Tears in your eyes

Unruly Child

I mitten av 1989 gifte han sig dessutom med Laurie Richardson. Den alliansen höll i cirka två år. Under tiden så gästsjöng han bland annat på David CassidyAlannah Myles, Glasstiger och Desmonds Childs soloeskapad. 1990 bildade han Unruly Child med välrenommerade musiker som gitarristen Bruce Gowdy (Stone Fury, World Trade), keyboardisten Guy Allison (Air Supply, The Doobie Brothers) och trummisen Jay Schellen (Hurricane, World Trade, Stone Fury, Asia, Dukes of the orient).

Demonproducenten Beau Hill (Ratt, Winger, Warrant, Streets, Airrace, Alice Cooper, Twisted Sisters, Europe) målade upp en krispig ljudbild som bara han kunde. För mig och många inbitna aorsters var dock detta förstlingsverk från 1992 manna från himlen. Låtar som ”Who´s cries now”, ”When love is gone”, ”Is it over”, ”On the rise”, ”Take me down nasty” och ”Let´s talk about love” förgyllde vardagspusslet. För egen del så var dessa ovannämnda låtar sanslösa, resten var lite mer rockiga och partyaktiga, något som inte riktigt var my cup of tea.

Varför hälften av dessa släpptes på Bobby Kimballs soloplatta från 1994 – Rise up, har jag ingen aning om. Visst, Gowdy var djupt involverade i den processen så jag antar att de ville passa på att få lite revansch eftersom materialet fick oförtjänt minimal uppmärksamhet. Nu blev dessvärre inte heller denna platta någon hit precis.

Stone Fury

Värt att nämna är att såväl Bruce Gowdy och Jay Schellen ingick i gruppen Stone Fury. De släppte plattorna Burns like a star (1984) och uppföljaren Let them talk (1986). Det var egentligen inget märkvärdigt med deras musik förutom att jag rankar inledande ”Break down the wall” på debuten som en av de bästa melodiösa hårdrocklåtarma ever. Sångare Lenny Wolf blev sedermera mer känd som vokalist i Zeppelin inspirerade Kingdom Come.

Om det var grungen som på förhand devalverade gruppen från att slå stort är ju bara en teori, men risken var stor. Det blev inte ens 5 liveframträdande för konstellationen. Efter att ha droppats av Interscope återbildades de under monikern Twelve Pound Sledge i hopp att väcka någon annan skivbolagsdrakes intresse. De fann dock inte sin Smaug, utan dessa demos blev grunden för Unruly Child – Tormented från 1995, som bara såg dagens ljus hos lättlurade Japaner och Européer.

1993 var onekligen ett minnesvärt år för Mark. Han tog musiktingesten i egna händer, genom att släppa ett mästerverk den 5 april. Det tragiska var att hela plattan spelades in med trummaskin och produktionen bestod av demos som han spelat in i slutet av 80-talet. Hade dessa faktorer dysfunktionellt inte synkats med det som utkristalliserades musikaliskt sett, hade detta varit en aor-classic, synd på så exceptionellt rara ärtor.

Fem av låtarna var signerade Tony Sciuto (Little river band, Peter Becket, Player) bland annat ”Someday you´ll come running” (J. Randall/R. Randall/T. Sciuto). Den mest kända versionen av den låten spelades in av FM på deras andra album Tough it out (1986). Venus & Mars alias Diana DeWitt och Robin Randall släppte sin egna låt på plattan Grand Trine 1994. På sitt fjärde album In the red (1991) släppte jänkarna Airkraft sin version av samma låt. Vilken diabolisk aor-rökare, inte undra på att den funnits med på ett antal plattor!

Hur mycket aor var Agneta Fältskog egentligen? Trots att jag dyrkar ABBA så var det ändå pure pop. På hennes album I stand alone (1987) inleddes den med ”The last time” signerad trion (Robin Randall/Judithe Randall/Jeff Law). Den utgavs dessutom av Venus & Mars 1988. det vill säga en av upphovsmakarnas egna duo. Med lite tyngre gitarrer i bagage så blev det tredje gången gillt utifrån ett kvalitetsperspektiv – herre Jesus, vilken låt.

Det tåls att påminna om att detta skulle kunna ha titulerat ett av de 25 bästa aor-albumen någonsin. Hade musiken fått en adekvat budget, där det ingick taggade studiomusiker, en äkta trummis samt en produktion som var värdig musiken i sig så vet vi inte vart den hade landat i hierarkin över världens bästa aor-album. Att Mark begravde sin absoluta själ i musiken märktes tydligt, vilket var en bidragande orsak till att hypnotiskt matcha de otroligt starka låtarna på plattan.

Det fanns egentligen inte ett enda dåligt spår på albumet. Femte låten ”Hard heart to break” figurerade exempelvis som musikvideoteaser för Sea of love från 1989, med the mighty Al Pacino och Ellen Barkin. Vid dödshot, ifall jag blev tvungen att välja tre låtar utöver ”Someday you´ll come running” och ”The last time” så blev det: ”Slow down the night”, ”Look love in the eyes” och ”Never be a next time”Mark Baker som skrev ”Go” till Signal aka ”Running in the night” med Triumph var mannen bakom just ”Never be a next time”, en petitess men ändå.

Vill man höra mer av Mark Bakers musikarv i kombination med Mark Free, James Christian, Freddy Curci och Bill Champlin så lyssna på The future ain’t what it used to be (demos) från 2019 från Melodic Rock Records, finns bland annat på Spotify.

The Gods of AOR gick av stapeln den 3 oktober 1993 på the Ritz i Manchester. Diana DeWitt från Venus & Mars körade bakom halvguden i ”Long Way From Love mini tour”. Därefter bar det iväg till svedala och till Escape Club. Som sagt, jag fick bevittna det sista giget innan Mark blev Marcie.

Månaden senare inledde han processen med könsbytet. Den något kontroversiella box office hiten Mr Doubtfire med Robin Williams i huvudrollen som den ambivalente Daniel Hillard/Mrs. Euphegenia Doubtfire gick upp på biograferna den 24 november.

Det var förövrigt ett uppdaterad tema från Tootsie med Dustin Hoffman i huvudrollen från 1982. Utifrån detta så torde toleransklimatet för ett könsbyte mildrats något bland amerikanarna. Men det något vågade valet begravde dels Mark Free, dels hans karriär.

Rockvärlden var nog inte helt redo för den rockaden som de var för grungen – dessvärre. Den kombination fick Marcie att flytta närmare sin familj i Michigan 1995. Han återgick till banksfären genom att börja jobba på ett bolåneinstitut.

Mina 15 favoritsångare utan rangordning

En kvinna och 14 män! Förhoppningsvis läser inga radikala feminister denna artikel, för då finns väl risken att någon känner sig kränkt, eller sekundärt kränkt.

Lou Gramm – Foreigner, Shadow King.

Fergie Fredriksson – Trillion, Toto, LeRoux.

Mark (Marcie) Free – King Kobra, Signal, Unruly Child.

John Elefante – Mastedon, Kansas.

Jimi Jamison – Survivor.

Kevin Chalfant – The Storm, Steel Breeze, Shooting Star, Two Fires, The Vu.

Joe Lynn Turner: Rainbow, Yngwie Malmsteen, Deep Purple, Sunstorm.

Bobby Barth – Axe, Blackfoot.

Terry Brock – Kansas, Strangeways, Le Roux, Seventh Key, Giant, Slamer, The Sign.

Harry Hess – Harem Scarem, First signal

Jeff Scott Soto – Axel Rudi Pell, Eyes, Takara, Yngwie Malmsteen, Talisman, Soul Cirkus, W.E.TS.O.T.OTrans-Siberia Orchestra.

Steve Perry – Journey.

John Waite – The Babys, Bad English.

Pat Benetar – Pat Benetar.

John Wetton – Asia, Uriah Heep, King Crimson, Bryan Ferry Band, Roxy Music.

Unruly Child – the new version

Unruly Child släppte “Waiting for the Sun” 1998, utan Marcie Free, men med Kelly Hansen (Hurricane, Foreigner) bakom mickstativet. Ett knippe av dessa låtar var kontaminerade av högoktanig aor såsom ”Heart run free”, ”Rise up”, ”Why should I care”, ”Forever”, ”Man inside” och ”Do you ever think of me”. Några av dessa låtar återfanns även på Bobby Kimballs soloplatta Rise up från 1994. Bobby Kimballs solo, Waiting for the sun och Unruly Childs debut gick in i varandra likt tre äldre trätande syskon.

2003 landade deras tredje album “UCIII”. Denna gång var det Philip Bardowells (Places of power, AOR) tur att äntra bandet. Om Waiting for the sun var överraskande vital, så var denna typ uppföljare inte alls någon höjdare. Samma år släppte Frontiers The Basement demos; ett hopplock från tidigare plattor fast med Mark Free på sång. När Marcie Free äntligen tackade ja till att fronta Unruly Child 2009 hängde alla originalmedlemmarna på. Frontiers records viftade med ett kontrakt innan gruppen ens hunnit säga bäverurin.

Ett år senare, efter fyra månaders studioarbete stod comebackalbumet klart, tillika deras fjärde, tillika deras andra med Free som vokalist, tillika det första med Marcie som sångerska (om man inte räknar in Tormented från 1995). Marcie beskriver deras musikaliska mix som något mellan Led Zeppelin, Van Halen, Bryan Adams, Foreigner, The Beatles och Unruly Child såklart.

För egen del var det inte riktigt den inriktningen jag ville att bandet skulle gå. Visst, det var ett ytterst gott hantverk, men inte riktigt min stil helt enkelt. Jag gillade ”When we were young”, ”Tell another lie”, ”Love is blind”, ”When worlds collide”, ”Talk to me”, ”Read my mind” och ”Very first time” . Okej, jag får väl ge mig, detta var väl ett bra album i alla fall, även om den inte riktigt doftade som på debuten.

Dess raka motsats var efterföljande Down the rabitt hole från 2014. Tre år senare sprudlade Unruly child igen på Can´t go home. Det var en välbalanserad platta, med mycket kvalite, dock inte som tidigare, utan mer som ett pånyttfött band. Trots detta var det inget album som passade mig. Självklart skulle Frontiers prångla ut ett livealbum! Det skedde i Milano, på deras egna festival 2018.

Trots att jag avskyr liveplattor så var detta ändå ett utmärkt tillfälle att stifta bekantskap med dåtid som nutid i proportion hur de låter nuförtiden. 2019 släppte de Big blue world. Innovativt, varierat, snyggt, men i ännu högre grad mindre min stil. Förra året konstruerade de hyllade Our glass house. Jag är fullt medveten att människor upplever detta som fantastiskt, men tyvärr, not my cup of tea anymore.

När det kommer till mig och Mark och Marcie, så är det Mark som jag nostalgiskt lutar mig tillbaka mot – sad but true. Mannen med den gyllene rösten var som skapt för att uttrycka sig i genren AOR. Signal, soloplattan från 1989 och Unruly Childs debut, smaka på den trippeln. Med det arvet snärjer han utan minsta problem in sig i aor-historieböckerna och i mitt medvetande för evigt.

Av Mr Mats ”Hammerheart” Widholm

 

Continue Reading »
No Comments

Del 15: Khymera – The greatest wonder & Master of illusion

Förra hyllningen var till en platta som låg på ”fel” sida om 2000-talet det vill säga mera åt nutid. Även denna gång kommer jag att gräva i samma grop dessutom grävs det två sådana. För att en a.o.r platta ska bli riktigt bra så måste ingredienserna innehålla: adekvat sångare utan accent, men med exceptionella röstresurser, fläckfri och polerad produktion samt bra refränger som balanseras ihop med snygga melodier. Tvillingplattorna har alla dessa komponenter samt att låtarna vävts ihop till nya låtar det vill säga inte bara  är övertydliga ekon från gamla klassiker.

De som hävdar att a.o.r musiken är död är inte enbart tröga, utan främst  ruskigt okunniga. Genren lever och frodas… fast inte på listorna, inte i media, inte på radion, utan i sin egna lilla subkulturhörna. Den är otroligt bred, med fans från alla kontinenter, förutom Antarktis, men ändå så smal.

Klientelet som lyssnar på dessa har klara drag av aspberger förtäckta som nörderier. Jag borde veta, jag tillhör sällskapet. Vi vårdar och hyllar det förgångna, som vampyrer till blod, vi låtsas vilja ha nyskapande, men är konservatismens högborg. 2000-talet har fått fram plattor som lätt kan mäta sig med nostalgikvalitet från 80-talet. Två av dessa plattor är Khymera – The greatest wonder från 2008 och deras senaste från i år: Masters of illusion.

Daniele Liverani

Khymera föddes 2003 när den italiensk producenten tillika keyboardisten Daniele Liverani (Empty Tremor/Genius – The Rock Opera) och Kansas-sångaren Steve Walsh bestämde sig för att samarbeta. Debutalbumet blev en veritabel fullträff. Krunchiga gitarrer, bombastiska refränger, melodier att döda till och musiker som hade ambitionen att skapa ett mästerverk. Debuten var den fansen hyllade som den bästa, därefter devalverades uppföljarna till epitetet ”Det var bättre förr”. Tyvärr en alltför vanlig kommentar i dessa kretsar.

Via mina fluffiga AOR-glasögon så var inte förstlingsverket det där riktiga mästerverket egentligen. Albumet innehöll dock några AOR-classics som ”Strike like lightning”, ”Who´s gonna love you tonight”, ”Without a warning”, ”Love leads the way” och ”Tears on the pages”. Låtskrivarna var Jim Peterik, Kip Winger, Mark Spiro, Giorgio Moroder – top of the class.

I och med att projektembryot fick en uppföljare två år senare och att Walsh utgick och ersattes av Dennis Ward (Pink Crem 69/Magnum) var magin enligt många bruten, det var liksom inte lika coolt längre. A new promise innehöll inte heller lika starka låtar. ”Alone”, ”Let it burn”, ”Looking for you”, ”After the way” och ”You can´t take me” var kvalitetsessensen. Förra plattans låtskrivarteam hade utraderats. Nu var det främst bröderna James- och Tom Martin som stod för hantverket (7 stycken). Andra musikkonstruktörer var Jeff Scott Soto, Don Barnes och Martin Briley.

2008 kom tredje albumet ut: The greatest wonder. Utifrån tidigare erfarenheter var inte mina förväntningar superhöga. Jag trodde nog att att projektet skulle gå i graven via urvattning eller brist på fortsatt skivbolagsintresse. Att albumet skulle bli en av de bästa AOR-plattor som släppts på 2000-talet såg jag helt enkelt inte komma.

Bröderna Martin hade manövrerat ut dem alla i allra bästa Stalin stil. De stod för all musik, alla texter, samt kontinuerlig tillförsel av fish´n chips till resten av bandet. Dessa bröder skulle väl i mångt och mycket kunna tituleras melodigenier och ADHD-produktiva.

Duon har nästan skrivit allt material på de sex plattorna som huvudbandet Vega släppt mellan 2010-2020. De har parallellt nästan fått agera husband till Frontiers Records uppsjö av projekt som Sunstorm, Issa, From the inside, House of Lords, Ted Poley, Tony Mills, Find me med flera.

Hörde förresten dagsfärska rykten att det florerade en ny diet i Storbritannien under den perioden. Den gick kortfattat ut på att bara äta fish ´n chips en gång månad tillskillnad från snittet på tre dagar i veckan. Det innebar inte bara smalare britter, utan även trögare sådana eftersom omega 3 halterna samtidigt reducerades kraftigt. Brexit var förövrigt en av konsekvenserna, från ett kapitel i Storbritannien historia befolkningen helst ville lämna bakom sig.

Enligt hörsägen drog bröderna detta ännu längre och skippade fish chips helt och hållet. Saknaden efter nationalrätten i sju månader blev en för stark beroendefiende. Så istället för fisk tre gånger i veckan blev det i genomsnitt två sådana… per dag. Det innebar intelligens långt utöver genomsnittet. Det vill säga, de var 24/7 påtända av omega – 3, kostens svar på rökheroin.

Bröderna Martin

Vad som egentligen hände med brödernas vikt var höjt i dunkel. Vassa rykten berättade att de svettades kopiöst med frityrolja. Något som bokstavligen innebar att de som gick i brödernas fotspår halkade. Försäkringsbolagen blev skogstokiga och gav dem ett ultimatum: sluta äta fish´n chips varje dag eller flytta från staden!

Sedan dess har bröderna aldrig riktigt återhämtat sig som låtskrivare. De dementerade kraftigt att de i slutet av 2019 återigen börjat importera Fish´n chips från östra Vietnam. Årets underbara album från Vega berättade dock en helt motsatt historia.

Stilen på The Greatest Wonder gentemot de två tidigare var påtaglig. Detta var mellantempo rakt igenom, något som teoretiskt skulle kunna bli präktigt tråkigt. Så var inte fallet, utan flödet av starka kompositioner som dels kontrasterade och dels kompletterade varandra blev istället resultatet. Det var lätt att bli lurad av det lugna tempot i att detta egentligen var ett renodlat mästerverk.

Bröderna måste ha varit sjusärdeles harmoniska och helt fria från distraktioner, men sprängfyllda av omega – 3, för annars skapades inte så högkvalitativ melodisk rock. Brödernas musikkonstruktioner upplevde jag nästan skräddarsydda för Dennis Wards något nasala röst.

Albumet innehöll 12 halvlugna keyborddrivna melodiska rockanthems det vill säga tolv all killers no fillers. Plattan var ett överdådigt smörgåsbord av magiskt låtskriveri, motiverade musiker och ett klockrent ljudlandskap. Adderade man fluffiga refränger som kvalitetsstämplats i kombination med utomjordiska melodier så var det bara att abdikera.

De låtar jag som dröp mest av förrädiska transfetter var: ”Beautiful life”, ”Borderline”, ”Since you went away”, ”No sacrifice”,” Love will find you”, ”The other side” och den otroligt vackra balladen ”Love had come and gone”.

Fast alla låtar var så starka att det var ett äventyr att skilja agnarna från vetet. Daniele Liverani levererade slingor som Greg Giuffria skulle dreglat över. Likt den aor-missbrukare jag tyvärr får etikettera mig själv som blev albumet en källa till ett livslångt medberoende. Vissa samlar på frimärken, andra på muggar medan jag hoardar in mig på refränger som är skapta av någon uppe i himlen. På The greatest wonder fick jag mitt lystmäte tillfredsställt!

Dennis Ward – Sång, bass

Daniele Liverani – Keyboards

Tommy Ermolli – Gitarr

Dario Ciccioni – Trummor

Sju år efter detta mästerverk var det Dennis Ward tur att köra diktatortricket, mer än Greve Vlad. Ut med bröderna Martin, ut med gamla medlemmar och ut med grundaren Daniele Liverani. Sådana rockrockadfasoner brukar sluta avgrundsfullt, samtidigt som ett långt uppehåll mellan två album sällan brukar tillhöra framgångsfaktorerna.

Dennis Ward måste ha sett projektet Khymera som ett narcissistic tillfälle att yngla av sig melodiös hårdrock/AOR av världsklass. Denna tilltro till projektet uppvägde de två ovanstående generella trappstegen ner i källaren. The Grand Design från 2015 var ett jämnare album än de två första Khymera-albumen, men innehöll inte lika starka låtar. De som verkligen höjde sig över den jämntjocka underlaget var: ”Never give up on you”, ”I believe”, ”A night to remember”, ”She´s got the love” och ”Land of the golden dreams”.

Vem är nu Europas svar på Alexander den store!? Född 1967, med en pappa som jobbade för USA´s arme. På grund av jobbet flyttade familjen till Tyskland. Dennis växte upp där och gick i skolan. Redan som tioåring visade han prov på en oerhörd multimusikalism. Trots ambivalensen att välja huvudinstrument blev det till sist bas som rönte mest inspiration hos den unge Dennis. Han harvade sedan runt mellan olika lokala band innan han fann Pink Cream 69. De fick snart kontrakt med CBS och det självbetitlade debutalbumet såg dagens ljus 1989.

Bandet bestod utav Dennis på bas, Alfred Koffler på gitarr, Kosta Zafirios (Helloween, Unisonic, Axxis, Gotthard, Krokus, D.C Cooper, Place Vendome) på trummor/keyboards sist men inte minst Andy Deris (Helloween) som vokalist. En liten kuriosa var att Andy och Kosta spelade i ett band innan de bildade Pink Cream 69 vilka släppte två EP; de kallade sig Kymera!

Timingen kunde dock inte vara värre utifrån att genren redan var på väg att självdö, kväva sig själv eller helt sonika blivit kontraktmördade av grungen. Det var dock inget de tänkte på när debuten uppmärksammades. Förstlingsverket andades potential ända uti fingerspetsarna samtidigt som den var a mixed bag.

Platta nummer två iscensatte strategin att släppa ett nytt alster vart annat år. Den fick den mogna titeln One size fits all. Musiken som konstruerades hade blivit bättre på alla tänkbara fronter och innehöll ett knippe riktigt starka låtar. Om det var Helloween som subtilt ropade Andys namn eller om han var synsk inför vad som komma skulle låter jag vara osagt. Att Games people play blev hans sista med PC69 var i vilket fall som helst mer konkret. Deras tredje alster var också en platta som var över medel.

Grungen var en musikalisk subkultur som bildades i slutet av 1980-talet och kunde etiketteras som ”Seattlesoundet”. Genren var en kombination av heavy-metal, punk, och rock. Typiska drag för grungen var att användandet av ganska distade gitarrer och grovhes röst. Texterna berättade om hur samhället såg ut på det tidiga 90-talet.

Den fienden var inte att leka med! ”Resistent is futile”, ett fantastiskt citat ur Star Trek från de skoningslösa Borgerna passade väl in här. Antingen blev du uppäten eller så spelade du med. Pink Creams 69´s la sig diplomatiskt mitt emellan. David Readman (Adagio, Axxis, Andersen/Laine/Readman) deras nye sångare gjorde väl ifrån sig på Change, men identitetsproblemen och tonårstrotset kunde inte ens han råda bot på. Ett år senare frångick de vart annat år utgivningen, men inte grungeinspiration. För mig var Food for thoughts ytterligare ett förlorat album.

Döm av min förvåning när deras efterföljande album gavs ut endast år senare! Inte bara att de gått tillbaka till rötterna till One size fits all; de framavlade också ett av 90 talets bästa album. På Electrified föll alla pusselbitar på plats, även kantbitarna, när man absolut minst anade det. ”Shame”, ”Stranger in time”, ”Break the silence”, ”Losing my faith” och ”Gone again” var melodier made in heaven. Hur gruppen kom dit jämfört med året innan var nog lika bra att man inte nystade i. Att ge sig kast med the dark lord har väl bara visat sig vara en ytters kortsiktig lösning.

Under millenniumåret kom deras sjunde platta ut. Förväntningarna var för första gången skyhöga. Sonic dynamite ikläddes en ännu skarpare produktion. Dennis Ward virkade in musiken i en mer europeisk melodisk hårdrockskrud. Det som utkristalliserad från den kvalitativa rocken var definitivt en klassiker i genren. Med låtar som ”Seas of madness”, ”Followed by the moon”, ”The spirit” och ”Lost in a illusion” satte de ribban högt för efterkommande band.

Åttonde albumet Endangered (2002) skulle visa var det melodiösa skåpet skulle stå; nu var det dags för herravälde! Njet, så blev inte fallet. ”Promised land”, ”Trust the wise man” och ”He took the world” var bäst på en halvljummen platta. 2003 utökades bandet med gitarristen Uve Reitenauer vars främst uppgift var att bistå Alfred koppler, då denna led av en jobbig neurologisk åkomma. Thunderdome kom ut 2004. Musiken som ekade ur högtalarna var mer melodiös hårdrock som ibland spillde över i hårdrock. ”Here I am”, ”Shelter”, ”Gods come together”, ”Carnaby road” och balladen ”That was yesterday” var killerlåtar från detta metalliska album.

Tre år senare äntrade deras In10sity hårdrockvärlden. Denna deras tionde platta var ett gyllene tillfälle att steppa upp ett snäpp. Inledande ”Children of the dawn” hade allt det där man som lyssnare ville bli serverad PC69. Precis samma sak gällde efterföljande ”No way out” tillika albumets allra starkaste låt. Tredje alstret ”Crossfire” sänkte tempot, men reducerade inte kvaliteten; vilken kanonöppning! ”A new religion” kompletterade de tre i toppen precis som ”Out of this world”. Ett modernt mästerverk som kunde matcha Electrified och dessutom slå den på fingrarna.

Sex hade förflutit mellan från albumet In10sity till Ceremonial (2013). Inledande ”Land of confusion” bådade nästan för gott. Efterkommande ”Wasted years” och ”Special” fyllde sin melodisk hårdrockfunktion. Tyvärr var de anomalier, ljusår från något som stavades helgjutet. Plattan efteråt döptes till Headstrong (2017). Topplåtar, njaa de var en bristvara. Det sista albumet med gruppen visade upp en splittrad sida med en knippe halvhyfsade låtar som ”Walls come down”, ”Unite and divide”, ”Man of sorrow”, ”Path of destiny” och ”Whistleblower”. Ett standardavsked som slutade kvalitetsmässigt ungefär som karriären inleddes 1989 – en era kom till sitt slut.

Parallellt med PC69 jobbade Dennis med många av Frontiers projekt. Ett av dem var med power metal ikonen Michael Kiske. Densamme ville i början av 2000-talet inte beblanda sig med tunga gitarrer överhuvudtaget. Han lierade sig istället med italienska A.O.R fantasterna på Frontiers Records. 2005 slog debutalbumet med Place Vendome ner som en bomb hårdrockvärlden. I skrivande stund har projektet ynglat av sig i fyra album. Dennis medverkan var som allra störst på första plattan där han skrev nästan alla låtar. Några av dessa var juvelprydda tingestar som tunga ”Cross the line” och softa ”I´ll we waiting”.

2012 uppenbarade sig en dyngnvåt dröm för fans av Helloween via Unisonics debutalbum. Michael Kiskes dynamiska röst prydde bland annat de två klassiska albumen från Helloween: Keeper of the Seven Keys part 1 & 2. Efter att ha avhandlat två plattor med Place Vendome och en med Kiske/Somerville så försonades han med forna Helloween medlemmen Kai Hansen samt en ny tilltro till sylvassa gitarrer och dubbeltramp. Förutom nämnda insikter så ingick Dennis Ward och Kosta Zafiriou från Pink cream 69. Formationen kunde väl liknas vid en tysk supergrupp.

Förstlingsverket spretade hårdrocksmässigt åt en väldans massor av väderstreck, vilket i detta fall inte gjorde mig något. Fansen som förväntade sig hårdrockspeed a´la Helloween blev snuskigt besvikna. Nördar som dyrkade Masterplan kunde ta emot plattan med  öppna armar. De bästa låtarna var ”Unisonic”, ”Souls alive”, ”Never change me”, ”I´ve tried” samt  halvpunkiga ”Never too late”. Det mesta av materialet var signerade Hansen och Ward.

Två år senare kom uppföljaren ut: Light of dawn ut. Merparten av musiken var det Dennis som stod för. Han orkestrerade också produktionen på båda albumen. Tyvärr hjälpte inte ens det, utan musiken blev sämre än på debuten. Minnesvärda alster var ”Exceptional”, ”Night of the long knives” och ”When the dead is done”.

1996, när Ward arbetade med PC69 sagolika Electrified och gästsångerskan Elizabeth White trillade polletten ner. Han insåg att han parallellt skulle stå på scen, men också jobba bakom densamma… som producent. Året innan fick han förtroendet att producera PC69 femte album, något som gav mersmak.

Superproducent inom AOR, Melodiös hårdrock, Hårdrock, Heavy metal och Neo-classical musik! Det var bara förnamnet! För mig var han helt synonym med ett exceptionella ljudlandskap som bara kan matchas av dansken Jacob Hansen.

Här följer ett axplock av grupper som han producerat: Adagio, Angra, Axxis, Bob Catley, Codex, David Readman, Edens curse, Edenbridge, Fergie Frederiksen, Frederiksen/Denander, Firewind, First signal, House of lords, Human Zoo, Jaded Heart, Khymera, Krokus, Mind key, Mecca, Paradise Inc, Place Vendome, Primal Fear, Places of power, Panorama, Robin Beck, Silent force, Sunstorm, Ten, VegaVoodoo circle och Unisonic.

Så återigen skymde molnen solen, återigen såg jag inte vad som komma skulle. Det var högst oväntat att Khymera skulle knocka mig fem år senare med ett album som även det tillhör de bästa som släppts på denna sida av 2000-talet. Frontiers projektets Khymeras femte platta var en sådan som definitivt inte uppfinner hjulen på nytt, eller implementerar in udda inslag i sin musikreproduktion Khymera är dem som  innehar taktpinnen då liknande projekt som Sunstorm, Place Vendome och First signal sviktar betänkligt. Om de förut tagit en halvnelson så är det ett kraftigt strupgrepp med bakbundna händer som gäller numera.

Dennis Ward adopterade skötebarn levererade varierad tyngre AOR eller melodiös hårdrock till helt nya nivåer. Förutom att han är en multiinstrumentalist, är han en gudabenådad producent och utifrån Khymera dessutom en riktigt riktigt bra vokalist. Den biten har han skött sedan platta nummer två. Skillnaden är att han numera styr det mesta i detta projekt.

Inledande ”Walk away” satte agendan direkt! Hur bör en adekvat refräng låta? Jo såhär ungefär! Allt var så välavvägt att det gjorde ont i kroppen. Detta gällde i allra högsta grad efterkommande ”First time”. Elegantfeta keyboards som matchade Michael Kleins utsökta gitarrlir. I tredje spåret ”Masters of illusion” utkristalliserades det magisk aor i sin renaste form. Precis som i de två inledande alstren blev man knockad av ett chorus som stavades perfektionism.

När blir en låt smittsam? ”Paradise” kontaminerade mig med en refräng som var omöjlig att värja sig emot. Självklart var grusstigen till antiklimaxet en uppbyggnad som upphöjde choruset till helgonstatus. Hur skulle mannen hantera den obligatoriska balladen? Med den äran såklart. Inte för polerad, inte för sötsliskig inte för klämkäck. ”Father to son” var bara knäckande bra. Inlevelsen han berikade musiken med kändes självupplevd. Jag tänkte inte detaljanalysera varje låt utan enbart konstatera att det inte existerade en enda svag länk på Masters of illusion. All killers no fillers var ett epitet som sällan passat bättre på ett rockalbum än på Khymera senaste.

Ward har skapat en av 2000 talets bästa aor-plattor. Det gör han med mängder av passion och råenergi. Han tittar i backspegeln, men tillskillnad från många andra även i framspegeln. Produktionen, låtarna, arrangemangen andas nutid, inte bara retro. Han bär och klär musiken till hur denna genre ska låta, trots bristen på nyskaperi.

Dennis Ward (sång, bas)
Michael Klein (gitarr)
Eric Ragno (keyboards)
Pete Newdeck (trummor)

Dennis enthusiasm för musiken lär troligtvis inte avta. Numera är han fast medlem i Magnum som basist istället för Al Barrow. Basist, sångfågel, låtskrivare och producent? Synergierna från dessa roller är den stora vinnaren. Frågan kvarstår, kommer han någonsin att kunna toppa det han skapade på Khymeras- Masters of illusion? Hoppet är det sista som överger människan, men jag tror inte han kommer överträffa den bedriften.

Dock kommer denna musikallkonstnär vara närvarande på många fantastiska plattor framöver, den saken är säker. I vilket fall som helst kommer jag inte bli speciellt överraskad nästa gång Khymera släpper nytt material. Att två plattor från samma ”grupp” kan tituleras som aor – klassiker är en bedrift i sig. Skulle detta ske en tredje gång så blir det ett ypperligt tillfälle att skifta religiöst fokus från agnostiker till ortodoxt troende.

Av Mr Mats ”Hammerheart” Widholm

Continue Reading »

No Comments

2020 – Året Som Gått!

Ett nytt år av möjligheter att  få chansen att vältra sig i diaboliskt kvalitativstinn melodiös hårdrock och a.o.r? Coronan reducerade eller hindrade 2020 från att blomma ut? Ett bortkastat år?  Knappt ett bra album  kom ut i år? Vilket skitår!!!

Kärt barn har många namn, men alla hade de fel utifrån ett helårsperspektiv. Sanna vänner av melodisk hårdrock i alla dess varianter kunde tillgodo sig manna från himlen. Trots Corona, kom det ut så mycket bra musik att man nästan tappade andan. Jämnheten i toppen slog till och med de två årens senaste

En insikt som jag kommit fram till efter att ha läst ett antal av mina egna recensioner var klagomuren på hur bra plattor saknar ingredienser av nyskapande eller särskiljande. Konservatism har varit min antiledstjärna detta år. Trots detta aber så har det utkommit schizofren mycket kvalitativ albumsläpp, konservativ musik helt enkelt. De första 10 albumen existerar det knappt en dålig låt, det vill inte säga lite det.

Det finns några adekvata ställen där jag får information, inspiration om genrerna i sig. Mötesplatser av likasinnade, för kärlek till musiken: Sweden Rock MagazinePowerplay magazine, RocknyttRock Report, Melodic NetMelodic RockHeavy Paradise

”Whats´s in the water in Sweden?”

”I Whats´s in the water in Sweden?” artikeln 2018 listade jag upp några argument som gör Sverige till världens största exportör av kvalitativ hårdrock och i synnerhet utav melodiös hårdrock och a.o.r. Att det bor runt 10 miljoner människor gentemot cirka 326 miljoner i USA, 65 miljoner i Storbritannien och runt 83 miljoner i Tyskland gör detta till en irrationell svårlöst ekvation.

Varför framavlar Sverige fram nya grupper likt en bilfabrik, när genrens ursprungsländer nästintill abdikerat? I Sverige dyker det  ständigt upp nya som gamla uvar i alla dess konstellationer, band som:  Night flight orchestra, Rouelette, Mile, Lion´s share, Captain Black Beard, Grand Illusion, Crazy Lixx, Grand design, Degreed, Amaranthe, Eclipse, Chronus,  Impera, Alien, Heartwind, Sabbaton.

Perfect plan, Crashdiet, Days of jupiter, Pain, Treat, Wildness, The Waymaker, W.E.T, Magnus Karlsson, Gathering of Kings, Starmen, Jono, Work of art, Cyhra, Dynazty, Europe, Age f reflection, Find Me,  Sapphire EyesArt of illusionGhost, Palace, Art Nation, H.E.A.T,  A.C.T och detta är bara ett axplock. 

Pop och r & b finns det också en uppsjö av artister som tagit andra delar av världen med storm som exempelvis Robyn, Rhys, Peter Jöback, Avicii, Lykke Li, The Knife, Jose Gonzales,  Swedish house mafia, Sandro Cavazza, Zara Larsson, Tove Lo, Albin Lee Meldau, Peter Björn och John, Pop,  Sabina Ddumba, Shirin och Seinabo Sey,

Sverige också är världsledande att skriva låtar till popikoner som Ariana Grande, Pink, Taylor Swift, The Chainsmokers,Adam Lambert, Lana Del Ray, Mura Masa, Miike Snow, Charli XCX, Martin Garrix, Kelly Clarkson, Jennifer Lopez, Ed Sheeran, Katy Perry, Justin Timberlake, Jessie j, The Weekend, Lana Del Ray, Mura Masa, Charli XCX, Lady Gaga och Kesha med mera med mer. Svenska låtskrivare är hårdvaluta i musikens epicentrum: Los Angeles!!! Det gör ju saken ännu mer komplex, och frågan kvarstår, hur är det egentligen möjligt med ett invånarantal på  10 miljoner individer??

Beat city tubeworks, H.E.A.T, The Goners, Dynazty, Shadowquest,  Ravened, Highride

Wolf, Bad Radiator, Confess, Rideau, Arkado, Sorcerer Denied, Woe Gothenburg

Domination Black, Browsing Collector, Neptune, Wobbler, The Hawkins, Electric Hydra

Hellsmoke, Lykantropi, Wolver, Palace, Majestica, Solence, Starblind, Döda havet

Nils Patrik Johansson, The story behind, Sapphire Eyes, Starmen, Vulkan, Falconer

Tipsy Licks, Smash into pieces, Dreams of Avalon,  Ambassadors of the sun

Stygian fair, Amok, Stagman,  We sell the dead, Stormen, Frances  Bloom, Trotoar, Avatar

Allen/Olzon, Brothers of metal, Lucifer, Captain Black Beard, Hellbound, Voodoo Mansion

Dead Kosmonaut, Battering Ram, Gathering of kings, Katatonia, Mekong delta

Prehistoric Animals, Torch,  Amaranthe, Alien, Perfect Plan, Wildness, Heartwind, Dead Lord

Stonewall Noise Orchestra, Future Elephants, Autumn´s Child, Horisont, Gaupa, Eleine

Starmen

Åskväder, Sleepwulf, The Night Flight Orchestra, Dictator ship, Kryptograf, Mad hatter

Thobias Wiklund, Windom end, Andreé Theanander, Angelica, Enigma experience, Flower kings

Blister brigade, Grand Design, Ambush, By lightning, Then comes silence, Christian Rosander

Stoneface, Hällas, Foxx Eastmountain, Shaggy the rockband, Chronus, Shakedown Suzies

Tungsten, Sole syndicate, Brick, Scarlett, Volster, Neptune, Merryweather Stark, Ulf Nilsson

Mindless Sinner, War dogs, The Driftwood sign, Teaser Sweet, Blues Pills, Predicted, Sorcerer

Dreams of Avalon, The Waymaker, The lightbringer of Sweden, Prins Svart, Peter Carlsohn

Rickards Sjöblom´s Gungfly, King Nomad, Pain of salvation, Stormburst, Anders Eriksson

Freaks and clowns, Mean streak, Huanastone, Leadbreaker, Night, Henrik Palm

Fakulteten, Ebba Bergkvist & the flat tire band, Larm, Persuader, Rave the reqviem

Gudars skymning, Jayce Landberg, Six foot six, Carnal agony, Arctic Rain

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”All killers, no fillers”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen månne?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows och Fighter  V sångare är två utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

 

Årets 26 bästa album

1. Nils Patrik Johansson – The great conspiracy

Hur i h-vete kan du sätta skrikkon före Pride of Lions, Brother Firetribe, Perfect Plan, H.E.A.T, Khymera, Gathering of Kings och The Night Flight Orchestra!? Har idioten marinerat smaklökarna i chiliättika, eller är han bara totalt hjärndöd!? Förresten, vad gör power metal på listan överhuvudtaget, dessutom titulerad årets bästa!?

Självklart har även jag gått i dem tankebanorna just på grund av de majestätiska plattorna som ockuperat mitt grumliga sinne. Min enda riktiga förklaringsmodell ligger i att lyssna djupare, pilla bort skygglapparna från munskyddet och låt sinnet vara kristallklart. Då finner man som lyssnare ett ytterst melodiskt djup som är okränkbart. Ett ord som lätt kan appliceras är lekfullhet, ett annat är lekfullhet. och ett tredje är lekfullhet. Det i kombination med magiska melodier och refränger, trots en oas av dubbeltramp. Är det provocerande? Jag hoppas verkligen att de få som läser detta upplever det så. Det behövs helt enkelt röras om i den konservativa melodiska hårdrocksgrytan.

I år är det 34 år sedan mordet på Statsministern Olof Palme skedde. En svensk nationell ledare tillika global maktfaktor. Palmegruppen gick ut i år och meddelade vem de ansåg mördade poltikerikonen. Den förklaringen byggde nog mer på att de egentligen inte vet vem som mördade honom, och gav helt sonika upp. Nils Patrik Johansson fann det intresseväckande att skapa musik utifrån dessa premisser. Det ledde till detta konceptalbum om det oupplösta mordet på den svenska premiärministern Olof Palme. Seriositeten har han delat med grundaren av podcasten Palmemordet, Dan Hörning sedan 2016, det vill säga fyra år.

Detta samarbete i sig behöver inte betyda att ett mästerverk skapades. Men någonstans tror jag att det ouppklarade mordet fick honom att omedvetet bli den bästa låtskrivarbilden av sig själv. Jag själv har definitivt inte klappat händerna till de unisona hyllningarna Astral Doors plattor åtnjutit. Däremot upplever jag honom som rent magisk på de två plattor han vokaliserat med Lions Share. Jag skulle till och med kunna kungöra att de är de två mest underskattade albumen på denna sida av 2000 talet, då menar jag även globalt.

Lion’s Share bildades 1987. De släppte en vinylsingel 1988, och sitt första självbetitlade album 1994. Sedan följde fem plattor, Two (1997), Fall From Grace (1999), Entrance (2001), Emotional Coma (2007), och Dark Hours (2009). Det är de två sistnämnda som jag vill titulera som två av världens bästa hårdrockplattor. Hade Black Sabbath eller Iron Maiden släppt samma material hade fansen slagit bakut och hyllat albumen som bland de bästa de skrivit. Vem säger att världen är rättvis?

För Lion Share skedde inte dess ovationer, utan de uppmärksammades lite för att sedan hamna i hårdrockarkivet. En stor del av detta vill jag tillskriva Lars Chriss. För mig är han i paritet med en handful personer i rockvärldens som genuint matchar aor med tyngre saker; och kommer undan med det. Vissa har den förmåga att gjuta fram majestätiska formler, andra inte. Lars hade en tumme med på Nils första soloplatta Evil Deluxe (2018). En platta som var aningen över medel. På The Great Conspiracy arrangerar, mixar och producerar han materialet och dessutom spelar gitarr. Tommy Denander spelar alla instrument på de world music part i ”Prime Evil”. Håkan Hemlin gästsjunger på ”Freakshow Superstar”.

AOR, klassisk rock konfronterar heavy metal med ett spadtag av power metal. Det är receptet på Nils Patrik Johanssons andra soloalbum. Bilda er egen uppfattning om detta album som jag är säker på kommer bli en vattendelare. Det finns som sagt inte en dålig låt på albumet och jag känner inte för att gå in på djupet att analysera de melodiska käftsmällarna då ord inte biter på detta komplexa mästerverk – lyssna själva får ni se.

2. Smash into pieces – Arcadia

Kontraster! Absolut, det gillar vi. Att först kora Nils Patrik Johansson känns dels rättvist, dels aningen provaktivt utifrån denna melodiska hårdrocklista. Årets ledord för egen del har varit förändring! Varför köra i samma hjulspår in och ut år efter år! Har det tillkommit någon ny underkategori till aor sedan 80-talet? Inte speciellt troligt. Hi-teach a.o.r, pomp och  västkust är några underkategorier till AOR där syftet är att infoga musik som inte riktigt passat in i mallen för hur AOR bör låta.

Nu är det dags att åter döpa fram en ny kategori inom aor-musiken nämligen dance-aor. Visst, kom inte på något bättre, men det var det första som forsade fram i huvudet, så varför inte. Det är få grupper som jag känner att jag vill dansa till musiken när det kommer till rock. Mando Diao och  The Struts är två bra exempel på euforisk musik. Det ska tillägas att Arcadia hamnade under min radar. I början av februari 2021 ådrog Smash into pieces nya min fulla uppmärksamhet. Jag abdikerade och trollbands av tonerna som ljöd från min JBL Boombox. Efterhandskonstruktionen ledde till att deras Arcadia hamnade på plats två över de 26 bästa albumen 2020, efter Nils Patrik Johansson, men före Khymera, Gatherings of kings, Pride of Lions, The Nightflight orchestra, H.E.A.T, Brother Firetribe, Perfect Plan och Harem Scarem.

Creyes andra album går i poppens mer moderna nervcenter, precis som svenska Normandie och kollegorna i Reach. Det ser lovande ut helt enkelt. Denna frigörelse är djävulskt välkommen i syfte att genren ska utvecklas och lyckas vinna nyare generationer till sig, annars självdör den. Så den som inte upplever detta som aor får helt enkelt anamma dance-aor. Sköna refränger, underbara melodier och ett varierat ljudlandskap  som omformar olika genrer till just dance-ao.

Detta är Örebro killarnas sjätte alster sedan starten 2013. För egen del var det via deras tredje album  Rise and Shine från 2017 som jag fick upp ögonbrynen för dem. Det var på det albumet som karaktären och ”trummisen” The Apocalypse DJ introducerades. Han ersatte trummisen Isak Snow och basisten Victor Vidlund. I och med detta ändrades också deras sound. Det innebar mycket EDM-element, electro och 80-tals synth adderades till musiken.

No fillers all killers är ett epitet som lugnt omgärdr detta helt briljanta album. Om The Rasmus som jag dyrkar var ett mollband, så kan väl Smash into pieces kategoriseras som ett durband. Electro-pop dance musiken inleds med ”Wake upp”. Rock, metal, techno och tunga synthar omgärdar Chris Adam Hedman Sörbyes eklektiska vokalistcresendon.  Herregud, detta är verkligen anthems i ordets rätta mening. ”Arcadia”, ”Everything the S4Y2″, ”All eyes on you”, ”Forever you”, ”The Choosen on”, ”Godsent”, ”Ego” och ”Big bang”. Min fru påpekade att hon upplevde att Chris Adam Hedman Sörbye påminner lite om sin namne, och det är ju komplimang

En riktigt petitess i sammanhanget är avslutande ”Mad world”, en personlig favoritlåt från brittiska Tears for fears. Den kunde de gjort så mycket mer med än vad som nu blev resultatet. Influenserna spänner annars från Linking park till The Weekend, från disco till hårdrock – helt sanslöst. Ompaketeringen av genrerna till dance-aor är en sagolik mjuk käftsmäll. Detta är verkligen arena poprock av högsta kaliber som bara väntar på att få erövra världen. Månz Zelmerlöv, Danny Saucedo och Oscar Zia skulle kunna konvertera till likplundrare för att få ha låtarna i just sitt musik-CV. Det känns som att Smash into pieces via Arcadia lagt in en betydligt högre växel i kvalitetsperspektivprocessen. Gitarren skär rosafluffigt genom de störtsköna melodierna som serverar oss lyssnare refränger som matchar låtarna i sig – klockrent.

3. Khymera – Masters of illusion

Aj då, lika oväntat som en flyktingläger i Djursholm! Detta var inte bra eftersom jag tjatat ihjäl mig när det kommer till genuin originalitet. Rationellt borde The Night Flight Orchestra knipit denna silvermedalj. Men ibland är bara något så sjusärdeles bra att det faktiskt inte spelar någon roll, trots mina diktatoriska pekpinnar.

Frontiersprojektets Khymeras femte platta är en sådan som definitivt inte uppfinner hjulen på nytt, eller implementerar in udda inslag i sin musikreproduktion De är de som som ståtar högst med flaggan då bland annat liknande projekt som Sunstorm, Place Vendome och First signal sviktar betänkligt. Om de förut tagit en halvnelson så är det ett kraftigt strupgrepp med bakbundna händer.

Dennis Ward skötebarn levererar varierad tyngre AOR eller melodiös hårdrock. Förutom att han är en multiinstrumentalist, är han en gudabenådad producent och utifrån Khymera en riktigt riktigt bra vokalist. Den biten har han skött sedan platta nummer två. Skillnaden är att han numera styr det mesta i detta projekt. Inledande ”Walk away” sätter agendan direkt. Hur bör en refräng låta? Jo såhär ungefär! Allt är så välavvägt att det gör ont i kroppen. Det gäller i allra högsta grad efterkommande ”First time”. Elegantfeta keyboards som matchar Michael Kleins utsökta gitarrlir. I tredje spåret ”Masters of illusion” utkristalliseras det magisk aor i sin renaste form. Precis som i de två inledande alstren blir man knockad av ett chorus som stavas perfektionism.

När blir en låt smittsam? ”Paradise” är plattans, den har hunnit smitta mig med en refräng som är helt omöjlig att värja sig emot. Självklart är vägen till antiklimaxet en uppbyggnad som gör choruset extraordinärt. Hur klarar mannen av den obligatoriska balladen? Med den äran såklart. Inte för polerad, inte för sötsliskig inte för klämkäck, utan ”Father to son” är bara knäckande bra. Inlevelsen han berikar musiken med känns självupplevd. Jag upplever att jag inte behöver detaljanalysera varje låt, utan bara konstatera att det inte finns en enda svag länk på detta album. All killers no fillers är ett epitet som sällan passat bättre på ett rockalbum än på Khymera senaste.

Ward har skapat en av 2000 talets bästa aorplattor. Det gör han med mängder av passion och råenergi. Han tittar i backspegeln, men tillskillnad från många andra även i framspegeln. Produktionen, låtarna, arrangemangen andas nutid, inte bara retro. Han bär och klär musiken till hur denna genre ska låta, trots bristen på nyskaperi. Årets bästa melodiska hårdrockplatta. Nils Patrik Johansson i all ära, men det skiljer sig en del mellan stilarna. Hur ska han kunna toppa detta album utan att slå knut på sig själv har jag ingen aning om; det blir onekligen en sjusärdeles utmaning.

3. Pride of Lions – Lionheart

59 låtar, 5 plattor mellan 2003 – 2017. Tre år senare landar deras sjätte album och adderar 12 låtar till musikskattkistan. I mina ögon finns det ingen människa på jorden som håller högre kvalitet i sitt låtskriveri än Jim Peterik (i sfären a.o.r. vill säga). Det vore ett helgerån, ett understatement att inte titulera honom som musikgeni. Att trava hit efter hit på varandra, med väldigt få fillers, men med ett spektrum av variation i låtarna är få förunnat. Den människan måste ha ett melodisinne som går på högvarv och ständigt väntar på att skriva det bästa han skrivit.

De fem tidigare alstren har genomsyrats av ett diaboliskt hög lägsta nivå. Måste jag nämna manna från självaste Gud själv så bör dessa nämnas: ”It´s criminal”, ”Music and me”, ”Unbreakable”, ”Parallel lines”, ”Man behind the mask”, ”Book of life”, ”Immortal” ”Ask me yesterday”, ”The Tell”, ”Silent music” och ”Fearless”. Svagaste albumet hittills är The roaring of dreams från 2007, inte dåligt, men inte heller ikoniskt.

Inledande ”Lion Heart” sätter agendan direkt! Den visar inte bara grusvägen till aor-himlen, utan till genomgående episka låtar. All killers no filler kan inte vara ett mer passande epitet. Många fans klagar på en evinnerlig förutsägbarhet och återvinning av tidigare låtar. Men herregud vänta ett tag! Vi pratar inte om en alien, utan om en människa som indirekt själv skapat sig en egen musiknisch i aor-hörnan. Att han inte skulle återupprepa saker och ting vore snarare helt onaturligt. Jag upplever varken förutsägbarhet eller att han snott för mycket av sig själv. Hans största problem ligger nog i att han gör för få dåliga låtar, fansen blir liksom kvalitetscurlade.

I ”We play for free” cementerar han dutt duttiga keyboards med bombastiska arrangemang och en majestätisk refräng. I tredje spåret ”Heart of the warrior” ändrar han stil och tempo, utan att göra det via att implementera något vidrigt rockigt, utan visar bara upp en annan aor-sida av sitt låtskriveri. Ärligt, lägger ner gå igenom alla låtar på albumet strategin. Jag kan inte överrösta musiken med mera superlativ, utan att upprepa mig så att den enbart utmynnar in pinsamheter eller rykten på att vi är ett par, åldern har väl ingen betydelse?

Min egenhändiga teori angående att ”Sleeping with the enemy” är ett plagiat? Jim måste ha gjort det medvetet genom att inkorporerat tonerna av Foreigners That was yesterday”. Jag tror att vi lyssnare bör se detta som en helvetisk hyllning och vördnad till sina kollegors fantastiska skapelse. Om jag måste någon låt som sticker ut på ett mindre bra sätt är det rockiga ”You´re not a prisoner”. Melodisk dramaturgi skapad med en kirurgs precision är Jims konstruerande av ballader. Avslutande ”Now” är inget undantag. Vem behöver gul lök, när man kan få samma effekt genom att lyssna på dennes tårdrypande ballader.

Vi får inte glömma bort oerhörda musikkompetens som omgärdar Mr AOR. Christian Mathew Cullen (keyboards), Klem Hayes (bas), Ed Breckenfeld (trummor) and Mike Aquino (gitarr). På denna platta har man även tagit in Jim´s son Colin Peterik lirandes trummor på titelspåret.

Egentligen är det efter denna golgatahyllning helt ologiskt att inte titulera albumet till årets bästa! Men eftersom detta inte är en renodlad aor-lista så blev det lite som det blev med Nils Patrik Johanson och Smash into pieces listnärvaro. Att Khymera kunde uppbringa musik som tillhör 2000-talets allra starkaste får väl Jim se som ren skär otur

I min Spotifylista: Jim Peterik – Mr AOR återfinns det än så länge 95 låtar -11 av dem är från Lionheart! Ett konkret bevis på Pride of lions kvalitetsperspektiv, samt en kompass på att de är bättre form än de någonsin varit – när blir gubben adlad?

5. The Night Flight Orchestra – Aeromantic

Det är ju lite ödets ironi att The Night flight orchestra medlemmar kommer från growlkulturer som Soilwork och Arch Enemy, ska stå för konststycket att gå i bräschen för a.o-r-genrens framtid globalt. The Night flight Orchestras musik är gudskelov helt befriad från vrålapeskrik. Gruppens första platta Internal affair (2002) lämnade mig tämligen oberörd. I mina öron ganska intetsägande 70 -tals retrorock. 2015 släpptes Skyline Whispers, ett album som  serverade sina lyssnare mindre retro, men desto mer melodiska melodier. Dock inget band som jag i min vildaste fantasi hade kunnat förutspå det som jag vet nu.

Två år senare kom plattan som fick med mig på  tåget: Amber Galactic. Fokus hade flyttats från skitigt till polerat, från  rivig rock till… 70 – tals a.o.r. De låtar som jag gillade allra bäst var: blytunga ”Midnight flyer”, ”Gemini”, ”Jennie”, ”Dominoe”, ”Josephine””Space whisperer”, ”Something mysterious” och ”Saturn in velvet”Mick Jaggers ”Just another night” från She´s the boss 1985, lyfte de till högre höjder helt enkelt. Dans utan alkohol, inte jag i iallafall, men musiken på plattan fick båda benen att vilja ”röra på sig”.

Bara ett år efteråt så landade albumet Sometimes the world ain´t enough. Ett alster som osade 80-tals soundtrack lång väg. Soundet hade finkalibrerats mer mot pomp – a.o.r, en genre jag för övrigt dyrkar. Att välja favoritlåtar från albumet var en knepig historia då spännvidden på materialet kändes genant varierat.  ”This time”, ”Sometimes the world ain´t enough”, ”Lovers in the rain”, ”Can´t be that bad” och ”Barcelona”  var de som stack ut mest och bäst.

Varför är det så lätt för vissa och svårare för andra grupper. Trots att det vimlar av a.o.r. grupper är det få som lyckas med att inte reproducera sig för mycket, förnya sig… men inte för mycket, men framförallt skapa magi i sina låtar. 2020, två år efter förra mästerverket släpptes Aeromantic. Gruppen vräkte in discorytmer, och ännu mera pomp – a.o.r parallellt som refrängerna var ännu fetare och produktionen top-notch.

Att man adderat lite inspiration från ABBA tyder bara på exceptionell god smak. Såhär ska en slipsten dras. Att njutbart lyssna igenom ett album…utan att snabbspola är ett supergott betyg. 12 låtar brukar vara vara källan till att musiken känns som att 1-2 låtar borde kapats, så är inte fallet här, snarare att jag vill ha mera. Det tyder dels på en exceptionell variation i allt från olika genrer, till arrangemang, dels allt är skrivet från hjärtat av kärleken till genren, något så smittsam att det tycks upphäva rutinens förrädiska fällor.

Ösiga ”Servants of the air” är inte signifikativ för albumet eftersom inget spår är den andra lik. Efterkommande ”Divinyls” är dramatisk pop av bästa märke. Tredje spåret är för mig en av årets bästa låtar. Refrängen till ”If tonight is our only chance” är obetalbar; pure pomp – a.o.r. Trodde inte att det gick att skriva sådana här udda, men ändå fantastiska låtar längre. ”This boy´s last summer” fortsätter leverera klassisk poprock med ABBA vibbar, utan att det egentligen märks. I nästa låt ”Curves” skiftar de stil till ett mera funkigt Toto sound.

Transmission” inleddes med smattrande Miami Vice synthmattor. Choruset var så mäktigt, så bombastiskt och så dramatiskt att jag kippade efter andan. Titellåten ”Aeromantic” var en låt som skulle ha kunnat platsa på de två första plattorna. Not my cup of tee,  som jag är minst förtjust i. Semi-balladen ”Golden swansdown” och ”Taurus” tillhör inte heller någon av de bättre låtarna, refrängerna hafsas bort på. Nästkommande ”Carmencita seven” är ett av plattans bästa låtar; pomp – a.o.r. av ädlaste märke. Näst sista låten ”Sister mercurial” skulle lika gärna varit en Roxette låt. Smooth, poppig, men giftig som tusan. Avslutande ”Dead of winter” är ytterligare ett bevis för hur effektfulla deras dramatiska a.o.r ter sig, lite som Asia i sina bästa stunder.

Det var kanske ödets ironi att Björn Stridh fick ägna sig  mera på The Night flight orchestra, istället för att också vara involverad i Gathering of Kings – sett i backspegeln en win win situation. Efter fem plattor är det lätt att säga att de funnit sin stil, men när det kommer till The Night flight orchestra hoppas jag faktiskt de inte gör det, för då kommer förutsägbarheten in, och den är slugare än slugast, lite som Gollum

Som sagt, knappt två år har gått, och så släpper man en skiva som i mina ögon är jämnare och bättre än sin föregångare, sanslöst. Antingen är detta deras Magnum opus det vill säga att nästa platta blir sämre, eller är de på väg att bli kungar i sitt eget rike det vill säga världsherravälde.

6. Unity – Pride

Hårdrocknördar, fluffiga rosa troll, ni utan hår, ni med hår, ni med extrajävligt grått hår – ingen av er har väl inte missat ett av årets bästa album? Det är ett ytterst oväntad konstellation bestående av Kalle Moreus på bas, Marcus & Martinus på bas, Anna Book på bas, Anna Books syrra på bas, Anna Books syrras barn på bas och Siv Malmqvist som vokalist. Skämt åsido, hon sjunger inte, utan spelar också bas. The Unity är gruppen, Pride heter deras halvnya alster. Plattan släpptes i april och passerade en ganska obemärkt genväg förbi de flesta hårdrocksnören som hade fullt upp med att enas om vilket Metallica, Kiss, eller Mötley Crue albumomslag var bäst utifrån kriteriet: det måste finnas insekter på bilden.

Hårdrockhybrisen över det förflutna, kontra ny musik, vilken i mina ögon är minst lika bra som något som gjorts tidigare, är ett epitet som lätt kan appliceras på hårdrockssläktet. Egentligen inget fel i det alls, men jag upplever en obalans i processen, då vi översköljs utav så bisarr mästerlig musik under 2000-talet. Visst, de uppmärksammas i hårdrockstidningar, och även i konservatismens högborg – hos fansen själva. Dock oftast en temporär sådan, därefter fastnar de i ”måndag hela veckan syndromet”, tvistande om vilken platta som var bäst i maj 1982, vilken trummis som hade minst penis eller vilken basist som kunde ansa sitt skägg bäst med fendersträngar och samtidigt sörpla yoghurt, utan att spilla.

Oh my god, men det var i veckan som polletten trillade ner och trycktes djävulskt långt ner i halsen. Det bryska uppvaknandet gav mig den harmlösa vetenskapen varför jag nu dyrkar The Unity. Det är inte för att jag tycker om korv eller att jag håller tummarna för att kålälskarna inte ska starta ett tredje världskrig. Njet, en handfull tyska band har förstått det här med en välavvägd metalformel mellan tungt och lättuggat. Kanske det är därför tyskar älskar sin bratwurst och sin brysselkål – lättuggat, men knaperstekt? Om de ogenerat snott de från skandinaverna låter jag vara osagt, men Masterplan, A life divided, Darkhause, Scorpions, Avantasia, Pink cream 69, Jaded heart, Edguy, Axxis, Oomph och Kissin dynamite tillhör dem som knäckt koden.

Jag läste nyligen i Sweden Rock Magazine, där The Unity biktade om att deras gemensamma musikreferensram var Pretty Maids. Bandet hade så mycket olika genrer i sitt musikbagage, att de blev tvungna att hitta och enas vid gemensam nämnare. Pretty Maids blev svaret, varför inte, en toppenidé helt enkelt. Utifrån mitt hårdrockperspektiv är de ett av världens bästa hårdrocksband. Deras högsta lägsta nivå är i paritet med Anders Bagges hundkollektiv. Det finns inget band i världen som kan mätas sig med danskarna när det kommer till att skriva förhistorisk hårdrockhistoria, tillika visa kompassriktningen 40 år senare, på hur hårdrock bör låta. Kan över 2 000 band influeras av Judas Priest anno Painkiller-eran, och ändå inte förkastas av partiska skivrecensenter, så borde definitivt fler påverkas av Pretty Maids underskattade kvalitetsstämplade ballader, mellantempo, snabba eller heavy metaliserade hymner.

Tyskt stål

Gitarristen Henjo Richter (Gamma Ray, Charon, Avantasia) och trummisen Michael Ehré (Gamma Ray, Love.Might.Kill, Unisonic, Metalium, Firewind) tog initiativet till bildandet av The Unity. I ärlighetens namn är bandet egentligen samma som Love.Might.KillChristian Stöver utgick, och ersattes av Henjo Richter. Ett band som existerade mellan 2010-2015 och släppte två hyfsade plattor: Brace for impact (2011) och 2 big, 2 fail (2012). Sascha Onnen (Mob Rules, Love.Might.Kill) sköter all keybordsklink, medan Jogi Sweers (Love.Might.Kill) hanterar basen. The Italian Stallion: Gianbattista ”Gianba” Manenti (Love.Might.Kill) har en röst som är som gjuten för den här typen av bombastisk musik – en klassisk hårdrockvokalist av rang.

Tre plattor på fyra år, har kvaliteten fått sig en törn utifrån den frekventa utgivningen av musik? Ärligt, trots riktigt bra musik tidigare toppar de sig själva via 2020 års styrkedemonstration. Visst, på debuten avlades det fram en av 2017 års bästa låtar ”No more lies”. På uppföljaren 2018 frammejslades det juveler som ”You got me wrong”, ”The storm”, ”Welcome home” och ”Above everything”.

Tredje gången gillt, gäller ifall jämnhets-kriteriet får råda. De två tidigare albumen var inte i närheten att bli en kontender of the year. Melodic metal, A.O.R, hard rock och power metal blandas på ett ytterst förtjänstfullt sätt, precis som tidigare. Den mest uppenbara skillnaden är mängden klockrena låtar. Parallellt har Stef E och Henjo Richter sakta men säkert vuxit ihop sig, likt ett tvilling-gitarrist-team, för att på Pride blomma ut fullständigt. Bandet i sig känns tightare, mognare, mindre splittrade och mer Pretty Maids målinriktade; de har liksom hittat sig själva, kanske fel ordval, men så tycks det vara, trots subtil medverkan ifrån vårt södra grannland.

Tyskarna bjuder sina lyssnare på 12 spår, varav inledningen består av ett nästintill obligatoriskt intro. Åtta av de kvarvarande alstren är en ren skär härdsmälta utav fingertoppskänsla. Dels skapar The Unity variation utöver det vanliga, dels marinerar de den i kvalitet. Bruksanvisning inledes med lite semi-dubbeltramp a´la Pretty Maids. ”Hands of time” växlar i tempo parallellt som refrängen är majestätisk.

Efterkommande ”Line and sinker” sänker tempot, men tummar inte på refrängstarkheten, mer Ozzy-a.o.r, än metal. ”We don´t need them here” är i mitt tycke en av plattans bästa låtar. Den smakfulla stämsången dyker upp när det behövs i låtmaterialet. Bakomvarande ”Destination unknown” är urläcker melodisk hårdrock när den är som allra bäst. Spår sex: ”Angel of dawn” innehåller lager på lager dimensioner, något som gör att man som lyssnare inte tröttnar. Refrängen är dessutom extraordinärt diktatorisk. ”Damn nation” dubbeltrampar iväg med en smittsam refräng omgärdad av maffiga arrangemang, typ Rainbow och Dio.

Wave of fear” är första låten på plattan som kan kategoriseras som ”välgjord, men sömnig”. ”Guess how I hate this” är en melodi i mellantempo som återigen kan stoltsera med en rakbladsvass monsterrefräng. Efterkommande ”Scenery of hate” tillhör en av de tre låtar som är sisådär. The Unity manglar fram snygga tungsnabba Accept riff, men kryddar dem med en enerverande refräng som endast låter ansträngt i Gianbattista Manentis struphuvud.

I ”Rusty cadillac” visar bandet på viljan att infoga något annorlunda, något som sticker ut, något med blues-vibbar. Det finns säkert de som älskar detta, men jag tillhör inte en av dem. Albumet avslutas med en a.o.r.-stänkare, ”You don´t walk alone”, ett alster som tar andan ur en, ungefär som Pretty Maids patenterade melodikassaskåp. Låten i sig är en riktig brottarhit, en sådan som skulle kunna tituleras som förrädiskt beroendeframkallande.

År 2020 kommer inte bara gå till historien som: ”War with corona”, utan också som 12 månader, sprängfyllda med fantastisk melodiös hårdrock i alla dess varianter och former. Tidigare i år har H.E.A.T, gått i bräschen för kvalitetshybrisen, precis som Magnus Karlsson´s Freefall, Nils Patrik Johansson, Vega, Night Flight Orchestra, One Desire, Dynazty, Firewind, och Harem Scarem. 

Visst, vill man hitta influenser hos The Unity så behöver man inte leta länge, men de fungerar i mitt tycke mer som inspiratörer, inte som källor till ren stöld. Sextetten framavlar också texter som handlar om samhället vi lever i, inte drakar, demoner, hundraprocentig kärlek eller hur mycket alkohol man bör dricka för att ha roligt.

7. H.E.A.T – H.E.A.T II

På H.E.A.T II grabbarnas sjätte platta sedan debuten 2008, överträffar dem sig själva. Från tidigare att ha nosat på världsklass träder de nu in i den sfären på fullaste allvar. I mitt tycke slår den lugnt ut Tearing down the walls (2014) som deras bästa.

De sällar sig nu till den exklusiva skara av band  som skapat 2000 – talets bästa melodiösa hårdrockalbumet i Sverige. Treat – Skies of mongolia, Eclipse – Paradigm och W.E.T – Rise kan känna sig träffade. Dessa plattor lägger sig förövrigt alla på en 10-top lista över världens bästa melodiösa hårdrocksplattor som gjorts under 2000-talet, vilket vitnar om en utomjordisk kvalitét som återfinns i the land of the vikings.

I och med denna kronjuvel kan de nog 0ckså titulera sig världens näst bästa nuvarande bästa melodiska hårdrockband. Att Treat abonnerar på tronen är odiskutabelt. Tyvärr blev detta det sista albumet med energiknippet Erik Grönwall. Intet ont om Kenny Leckremo. Men om genren vill växa så måste ungdomar attraheras, inte bara dem som plikttroget tillbakacurlar sina föräldrars uppmaningar att följa med på Sweden Rock Festival.

Under Erik Grönwalls ADHD-shower tycktes stillhet vara bannlyst. Ur ett publikperspektiv trodde jag att han hade med sig ett eget bålgetingsbo i syfte att att egga upp sig som publiken. En okristlig strategi som i mångt om mycket går stick i stäv med traditionella sångare, dessutom är bålgetingar fridlysta så det är också ett brott.

Via Erik så såg jag ingredienser som skulle kunna smitta av sig till fans av Shinedown, Three days grace och Asking Alexandria. Nu återgår de till en trygghet som dessvärre slår tillbaka på en genre som lever sitt egna liv – utanför rampljuset. Det är väl okej om man nöjer sig med detta, men vill musikstilen växa så krävs det ett genuint intresse från kidsen…och den stavas definitivt inte trygghet!

Varför är detta deras bästa hittills? Den är absolut inte mer varierad än Tearing down the walls. Istället tar man poäng på på en mer homogen produktion och något jag är allergisk mot, en likriktning. Det är dessutom fler ännu starkare låtar på albumet än på någon av deras tidigare. Några av dessa, vilka andra band skulle skära öronen av sig för att få ha i sin liveshow är: ”Dangerous ground”, ”Come clean”, ”Victory”, ”One by one”, ”Heaven must have won an angel”, ”Under the gun” och ”Rise”. Albumets ballad ”Nothing to say” är traditionellt otraditionell på ett ytterst förförande sätt.

Att ”låna” så det syns för mycket är inte bra, men att stjäla lite gör typ alla. På ”We are gods” har man medvetet kontra omedvetet hittat inspiration från Q5´s pilgrimsfärd ”Steel the light” (1984). Sett utifrån ett aor-perspektiv så är ”Heaven must have won an angel” det närmaste man kommer aor-perfektionism tillika en av årets höjdarlåtar.

Crazy Lixx, Crashdiet och H.E.A.T är onekligen trio som skulle få American great again, ifall de fick möjligheten att turnera i the land of opportunites. Under ett normalt år skulle detta album rankas betydligt högre än vad som blev fallet, men nu var det inget vanligt år utan ett glitch i kvalitetshöjningar från alla håll och kanter. Månne en positiv biverkning av corona?

8. Gathering of kings – Discovery

GOK smider medan järnet är varmt. Är det möjligt att toppa ett av förra årets bättre album? Sveriges svar på Phenomena eller Avantasia har omstrukturerats. Ut har Björn Strid, Jens Westin, Chris Laney, Michael Sweet, Stefan Helleblad, Erik Mårtensson och Nalle Påhlsson (dock med på två låtar) gått, in har Jonny Lindkvist från Nocturnal Rites släntrat in. Devalveringen av musikerskaran tycker jag har inneburit mindre kockar och färre åsikter, något som höjt standarden på helheten, vilket i sig är en bedrift i den högre skolan.

Victor Olsson står för både text och musik precis som på första plattan. Alexander Frisborg fungerar som hans textvapendragare medan Thomas Plec Johansson återigen kan lägga en djävulskt bra produktionen till handlingarna. Att Victor Olsson inte är inavlad i genren och precis som Magnus Karlsson blivit tvungen att lyssna in sig på gubbrocken har duon funnit en glitch i själva låtskrivandet. Precis som i Magnus fall något oerhört positivt för kreativiteten, då han skapar sin egna verklighet, istället för att lägga sitt fokus på retro det vill säga hur något bör låta.

Plattans mest spektakulära låtar är Foreignerdoftande ”Highway to paradise” och dutti duttiga ”From a whisper to a scream”. På ”Kiss from above” får jag Lasse Holm vibbar, inget ont i det, men de bara dök upp. Balladen ”The one that got away” är helt formidabel i sitt utförande.

Jag får en stark känslan av blandband utifrån de olika sångarnas insatser och variationen på låtarna. Det pompöst, det är genomarbetade melodier, refränger och texter. ”No fillers, only killers” är ett navigeringsverktyg som passar väl in. Om första plattan var sagolik så är Discovery ett mästerverk.

Rick Altzi – lead vocals (3,12), backing vocals (3,9,11,12)
Jonny Lindkvist – lead vocals (4,8)
Apollo Papathanasio – lead vocals (2,9), backing vocals (2,5,8,9)
Tobias Jansson – lead vocals (6,7,11), backing vocals (2,3,6,7,11)
Alexander Frisborg – lead vocals (5,10), backing vocals (2,3,5,6,8,10,11,12)
Victor Olsson – guitars (2-12), bass (2,4-7,9-12), keyboards (1-12), backing vocals (2-12)
Efraim Larsson – drums (2-8)
Jonas Källsbäck – drums (9-12)

Låtlista:
01. Starsleeper
02. Riders Of The Light
03. Heaven On The Run
04. December
05. Highway To Paradise
06. The One That Got Away
07. Lorelei
08. Moonlight
09. Revelation
10. Kiss From Above
11. From A Whisper To A Scream
12. Final Hour

9. Brother Firetribe – Feel the burn

Finnarnas femte plattan sedan debuten 2006. Soundet är lite luftigare, mjukare och rundare, en nyansskillnad dock, men ändå. I mitt tycke så är deras bästa platta deras andra alster Heart full of fire (2008). Näst bästa är deras förra från 2017: Sunbound. Två saker har skett sedan dess. Dels har Nightwishs ok Emppu Vourinen lämnat bandet för att ersättas av Roope Riihijärvi. Dels har de valt ett omslag som får typ alla konvolut i världen att framstå som estetiskt tilltalande. Jo ni såg rätt, det var fyra i, i nykomlingens efternamn!

Visst, de kör på i samma hjulspår, det är inte mycket som överraskar, eller sticker ut. Det var en stor anledning att min kollega på Maloik rock bloggPeter Johansson indirekt sågade musiken. Jag förstår honom, genren har inte reinventat sig särskilt mycket, utan det mesta är konservatism på Universitetsnivå. Night flight orchestra lyckas rätt bra med  att implementera i nya eller andra element i musiken. Perfect Plan är ett utmärkt exempel på perfektionism, utan att addera något nytt i sin musik överhuvudtaget – egen identitet, vad är det? Detsamma gäller ju även Brother Firetribe.

Ett band som kom ut i samma veva som de finska bastarderna var svenska The Poodles. De gick faktiskt i bräschen för att försöka lägga in inslag som gjorde det mer intressant att lyssna på musiken, utan för dens skull utplåna sig själva.  Ta bara den fantastiska låten ”Song for you” där bandet lägger in någon form av operasång. Det är sådana tilltag som jag vill höra mer när det kommer till finländarna.

Brother Firetribe levererar ett jämntjockt material som inte  körs på autopilot, men som ändå känns tryggt och bekvämt. Men när deras lägsta nivå är så genant hög så går det inte ignorera att detta är oklanderligt hantverk parallellt med låtarna helt enkelt är starka som tusan. På Feel the burn får gitarrerna en mindre framträdande roll medan keyboarden tillåts mer utrymme, det vill säga en gnutta mer eurodiscovibbar i kombination med smattrande Miami Vice syntar.

Jimmy Westerlund från kollegorna i One Desire kanske är en kommande Jacob Hansen eller Dennis Ward? One Desire, Ancara, Sturm Und Drang och Cain’s Offering är några som Jimmy lagt sin hand på. Densamme har gjort underverk med Brother Firetribes femte album. Fluffigheten penetrerar tyngden och skapar en finkalibrerad dynamisk ljudbild, en extra spelare som man skulle säga i på fotbollsspråk.

Vi köttar istället in oss direkt på det göttigaste, nämligen de starkast låtarna. I den kategorin finner vi inledande ”I salute you”. Bandet spär sedan på inflationen av kvinnonamn via ”Arienne”. Ett namn som jag inte tror är upptaget. En superb catchy sak som förför sina lyssnare på bara några sekunder. På tredje alstret ”Nightdrive” styrs tankarna till något halvtaskigt 80-tals soundtrack, där musiken är klart bättre än filmen I ”Bring on the rain” serveras de omisskännliga Brother Firetribe Pomp toner som bara de kan duka den.

Som sagt Feel the burn är sprängfylld av element som gör en glad. Musiken andas såväl dåtid som nutid. Bäst bör innehållet kunna inhaleras på ett utegym, med en molnfri himmel och ett gradantal runt 25 grader.

10. Perfect Plan – Time for a miracle

Trots att jag dyrkar genren a.o.r krävs det mycket variation på ett album för att man inte ska somna innan alla låtar hunnits avverkats. Få grupper kommer undan med hedern i behåll. Det finns en subliminal mening att a.o.r. gör sig bäst på ”blandband”. Något eller några guldkorn på dylika plattor gör inget album, just därför är blandband nästintill skräddarsydda för denna typ av genre.

2018 landade Perfect Plans debutalbum på Spotifydisken. Det var en oförskämt kvalitativ sak. Lägg till en superb produktion, som dels kändes modern, dels klassisk. Jag upplevde typ allt som sanslöst professionellt, faktiskt i paritet med Revolution Saint, Giant eller Bad English. I mina öron var ”Too late” plattans bästa låt. Tätt följd av ”In and out of love””Stone cold lover”, ”Never surrender” och ”1985″ medan rockiga ”What goes around” föll platt till marken.

Jesus, Oh my God, Herre jisses, vilken röst, var kom den killen ifrån egentligen? Kent Hilli frambringade bland det starkaste jag hört någon svensk prestera, en härdsmälta i paritet med Jim Jidhed. Den frågan ställde man sig otaliga gånger efter man spelat sönder förstlingsverket. Det visar sig vara genetiskt. Kent är bror med Janne Hilli från Days of Jupiter. Den ena en Steve Perry light, den andre en kraftfullare Tom Englund från Evergrey. Är det så att allt kommer i två i Örnsköldsvik, då tänker jag på hockeytvillingarna Sedin, eller är det klyschan ”whats in the water in Örnsköldsvik”?

Går det att toppa debutalbumet, eller var det enbart en lyckträff där alla stjärnorna stod uppradade? Jag är glad att kunna tillkännage att jag som helhet föredrar uppföljaren framför debuten. De första sex låtarna är en orgie av a.o.r. eufori. I mitt tycke är sjunde låten ”Nobodys fool” min akilleshäl. Det kan bero på att jag är allergisk mot typ sådana rockiga låtar. Fjärde låten, balladen ”Fighting to win” skulle inte Journey kunnat gjort bättre. Tionde låten ”Don´t blame it on love again” sällar sig till de sex första alstren.

Kan eller får man bli mätt på något som är så bra? Jo, dessvärre är det så. 9 låtar kan vara för lite, 12 låtar är i överkant, det är väl därför de flesta album mår bäst av att bestå av 10 till 11 låtar. En annan kritik om man ska vara ytterligare lite petig är att trots idiotstarka låtar följer de ändå en bruksanvisning skapade av Journey, Survivor och Foreigner, därefter tusentals andra akter.

Perfect Plan följer slaviskt den till punkt och pricka. Informationen är inhyst i ett skinnskrin med guldprydda beslag; men det är fortfarande en bruksanvisning!  Jag saknar några oväntade ingredienser, något som överraskar mig, något som uppdaterar genren, något som gör att de inte bara låter som sina inspiratörer.

Må det vara hundskall, böneutropsreproduktion, visslingar eller harpaackord. Perfect Plan adderar inget nytt i sin fantastiska musik, det är därför de inte intar någon av de tre främsta platserna på denna lista. Det är därför man efter ett tag liksom känner sig aningen mätt. På sista låten ”Don´t leave me alone” har man lånat friskt från Backstreets  Boys hyllning till Dennis Pop: ”Show me the meaning of being lonely”; ett förövrigt klockrent val som adderar den till de sju bästa.

Jag ser Perfect Plans båda albumen utkristalliseras till fullblodiga kommande ”aor-classic”, ett epitet få svenska plattor kan titulera sig. Jim Jidhed – Full Cirkle, Mikael Erlandsson – 4, W.E.T – Rise up, Frederiksen/Denander  – Baptism by fire  och Alien – Alien är några av dem.

11. Magnus Karlsson´s Freefall – We are the night

Är det möjligt att få ångest av att något låter för bra? Fibromyalgi  eller bara allmänt ont i kroppen? Efter en lyssning på en produktion som äger likt Mr Karlssons projekt, är båda tänkbara kroppsliga scenarier. If riffs could kill; egentligen är det bara Magnus Karlsson och Gus G som är kapabla att frambringa euforisk asketism. Självklart med hjälp av en adekvat mixkille bakom rattarna, i detta fall Jacob Hansen.

Mini Malmsteen alias Magnus Karlsson serverar återigen sina lyssnare ett dignande smörgåsbord fyllda med ingredienser som är lika smittsamma som coronaviruset. I mitt fall innebär det en form av självskadebeteende att få förtroendet att recensera hans tredje soloäventyr. För det första avgudar jag honom som melodisnickrare och musiker, för det andra dyrkar jag hans största inspirationskälla: Yngwie J Malmsteen, för hans bidrag innan 2000-talet.

Magnus Karlsson ligger bakom käftsmällar med bland annat Last Tribe, Allen/Lande, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Code, The Ferryman, Allen/Olzon, Kiske/Sommerville och Starbreaker. Likt Max Martin drejar han fram hits, som vi andra konsumerar kebabpizzor. Mini Malmsteen har funnit en ovärderlig glitch mellan a.o.r. och den melodiska hårdrocken. Hans patenterade melodiska rock tycks hela tiden finna nya nyanser i sitt egna universum, men säg det som varar för evigt.

Såhär löd några tuffa ord mot musiken han skapade för Allen/Olzon tidigare i år: ”Tyvärr så upplever jag en avsaknad av de där kvalitetsstinna episka hitsen, de som gör att man smälter som smör i solen, de som gör att man väljer Prag framför Falköping, eller föredrar bärpannacotta framför kanderade insekter. Refrängerna känns aningen urvattnade, oinspirerade; rent ut sagt återanvända. Melodislingorna sjuder av en för hög nivå av igenkänningsfaktorer”. Nå har det hänt något nytt under solen sedan mars 2020?

Först och främst är detta hans tyngsta album av de tre han släppt i eget namn. Sedan är det en platta som beträder Yngwie-territorium, precis som Gus G via Firewind gjort tidigare i år. Detta är melodidriven melodisk hårdrock i paritet med Masterplans tre första plattor. Albumet innehåller episk kvalitativstinn musik från Magnus Karlsson, som bara han kan leverera. Med ett melodisinne som är få förunnat styr han projektskutan till något som låter sanslöst snyggt fernissat.

Mörkläggningen kan dock inte helt dölja the main problem, nämligen bristen på killerchorus. Jag nämner ”Higher”, ”Heading out”, ”Not my saviour” och ”Last Tribe”” från debutalbumet (2013) och ”Another life”Kingdom of rock”, ”Out of the dark”, och ”Never look away” från uppföljaren (2015). Syftet med uppradning av låtar är att försöka förklara att det finns nyanser i superkvaliteten, eftersom det egentligen inte existerar några egentliga fillers på plattan. Den knivskarpa produktionen är uberförförisk, i kombination med de maffiga arrangemangen, de tillsammans fungerar som sirenerna i Odysséen.

Precis som Yngwie nöjer han sig inte med medelmåttor, utan här är det bara spetskompetens som gäller bland urvalet av sångfåglarna. Att låta olika vokalister sköta mickstativen brukar sällan vara en framgångsfaktor. Magnus Karlsson har dock förmågan att anpassa låtmaterialet till de olika struparna, utan att det känns för splittrat. På We are the night gästar dessa fantastiska sångare musikens svar på Skavlan: Dino Jelusick, Renan Zonta, Noora  Louhimo, Mike Andersson, Ronnie Romero, Tony Martin och Magnus själv.

Plattan inleds med en av de bästa låtarna ”Hold your fire. Diaboliskt crunchiga gitarriff, hopsydda med en dubbelrefräng. Dino Jelusick (Animal Drive, Dirty Shirley) sjunger strupen ur sig. Den kroatiske ungtuppen bemästrar tyngden i musiken, vilken Magnus diktatoriskt smeker brutalt fram. Nästa stora höjdpunkt är ”Queen Of Fire” där det finska röstfenomenet Noora Louhimo (Battle beast) dominerar ljudbilden – en härdsmälta av härdsmältor. Efterkommande ”Dreams and scars” framförs av den brasilianska besten Renan Zonta (Electric mob). Den inleds lite som en Pain låt, men stegras successivt i tempo, för att utmynna i ett episkt chorus. ”All The Way To The Stars” levereras av svenske Mike Andersson (Cloudscape). En singalong låt med en av plattans bästa refränger.

På tal om refränger, Yngwie, som i nyktert tillstånd drabbats av trippelhybris skriver numera låtar utan just refränger. Han försöker dessutom matcha Joe Lynn Turner, Göran Edman eller Mark Boals som halvtaskig vokalist. Eller inbillat sig vara en producent av rang; djup tragiskt. Magnus Karlsson visar konkret på att han verkligen kan sjunga, och dessutom gör det på ett övertygande sätt i ”We are the night” och på plattans mest aoriga alster ”Don´t walk away”. Två låtar som för övrigt är djävulskt sköna. ”Temples and Towers” framförs av halvguden Tony Martin. En man som trollband mig via Black Sabbaths sorgligt underskattade Headless cross och Tyr. Vilken sanslös pipa den mannen besitter! Låten i sig är dessutom en av de bästa på albumet.

Magnus vapendragare från The Ferryman, Dio-klonen Ronnie Romero bidrar med: ”One by one”. Det är en rakbladsvass skapelse som inte gör bort sig, men som jag ändå upplever vara en av de svagare med ”Under the black star” som framförs av Dino Jelusick. Näst sista låten ”On my way back to earth” är en instrumental sak som fyller sin funktion, även om det egentligen inte är min cup of tee. Såklart innehåller albumet en nästintill obligatorisk ballad. ”Far from home” placeras sist. Det är inget mästerverk, men ändå över medel.

Ja just det, i ”If riffs could kill” blev det 4-4, efter ett dramatiskt straffdrama, i mötet med Firewind. Det innebar att båda banden fick ynnesten att stiga upp på Yngwie-tronen 2020. För mig II, lyckades han inte helt att toppa The Ferrymans andra platta som kom ut 2019, det årets top-3, trots två adekvata försök i år. Danske Jacob Hansen (Volbeat, Primal Fear, Amaranthe, Art Nation, CyHra Pretty Maids, Dynazty) är den som bör tillskrivas en gigantisk del i detta höga betyg. Han skapar ett sound som tillsammans med ett pompöst låtdriv, exceptionella sångare, bombastiska arrangemang och adekvata refränger, något som varje människa som dyrkar hårdrock måste abdikera inför, ungefär som en pedofil till en förskola.

Trots mångt och mycket kritik i denna recension så präglas helheten av ambivalens, och troligtvis av alltför höga ställd krav. Visst, jag hade velat sett några fler monsterrefränger, men det är petitesser, men ändå den faktorn som gör att albumet ”bara” får det näst höga betyg. Eller I, jag fällde ju honom på förra plattan, med Allen/Olzon, då måste man väl våga döma åt båda hållen, det vill säga fria, eller II?

12. Harem Scarem – Change the world

Snacka om dålig timing! Harems Scarems debutalbum (1991) släpptes mitt under brinnande Seattle grungens glansperiod. A.O.R blev ungefär lika poppis som försäljningen av askkoppar på 2000-talet. Genren sjönk som en sten, från att fått härjat fritt på världens alla listor under nästan hela 80-talet. För mig som aor-frälst spelade det ingen roll. Jag köpte all bra melodisk hårdrock jag kom över i vilket fall som helst, men visst var 90-talet en endaste lång golgata. Kanadensarnas förstlingsverk innehöll aor-smekta tidlösa klassiker som ”Hard to love”, ”Honestly”, ”With a litle love” och ”Slowly slipping away”.

Två år senare kom det stora genombrottet, och för mig ett steg närmare Gud: Mood swings. Med tyngd, kraft, melodier och Harry Hess raspiga omnipotenta rockröst skapade de ett eget sound i den melodiska hårdrocksfåran. Sagan fortsatte 1995, med underbara The voice of reason. Inledningstrippeln: ”Voice of reason”, ”Blue” och ”Warming a frozen rose” skulle kunna blidka såväl palestinier som israeler. Trots riktigt bra låtar vävdes mörka subtila undertoner av grunge in i musiken. Det blev ännu tydligare på de två nästkommande albumsläppen: Karma cleansing (1997) och Big bang theory (1998). Vilket indirekt blev en temporär början till sluter för gruppen.

De bytte namn till Rubber, genre till powerpop och släppte två plattor: Rubber (1999) och Ultra feel (2001). Något år senare gjorde de tvärtom, från Rubber till ursprungsnamnet Harem Scarem. Parallellt förlovade de sig med det italienska a.o.r. – stallet Frontiers records, där de huserar än idag. På The weight of the world (2002), till Higher (2003)Overload (2005), 2006 Human nature (2006) och Hope (2008) har kanadickerna blandat och gett, med stark betoning på blandat. Jag fick instinktivt samma känsla av Harem Scarem, som med svenska Last autumn´s dream, där fokuset verkligen låg på mera kvantitet före kvalitet.

Uppehållet mellan 2008–2014 tycktes ha gjort dem mer än gott. Kan den nyvaknade kreativismen bero på Kanadas nya liberala cannabislagar månne? Plattan Thirteen (2014) var klart över medel, medan United (2017) lyste ännu starkare, tillika deras bästa sedan The voice of reason. Sångaren Harry Hess och flinke gitarristen Pete Lesperance är de enda kvarvarande medlemmarna. Duon har varit med sedan starten 1987, och hela vägen till 2020-talet. Under den perioden har de hunnit avla fram 13 studioalbum samt två under täckmanteln Rubber.

Petes originella gitarrspel och Harry härliga röst är indirekt essensen av Harem Scarems musikaliska varumärke. Min fråga är, kan de göra en Pretty maids, Treat eller Accept, det vill säga skapa tre bra plattor i rad, efter ett uppehåll på ålderns höst? Bandet levererar ett förföriskt smörgåsbord med ekon från det förflutna, inbakade med ingredienser som inte ens de inblandade är medvetna om – de bara finns. Till skillnad från Thirteen där produktionen inte var helt adekvat, andas denna rustning ljudkompetens. Det finns en nyuppväckt lekfullhet på plattan i kombination med motivationen att skapa det bästa man gjort, utan för den skull reinventa sig själva.

All killers, no fillers” är ett epitet som diktatoriskt och ofrånkomligt etsat sig fast i pannloben. Parallellt är det ett mer vuxet popsound där aor-rötterna fått fotfäste ordentlig igen.  Många belackare skulle säga att bandet sejfar, tar det säkra före det osäkra, inte sticker ut tillräckligt och saknar de där riktiga hitsen. Visst, det är en behaglig resa på en enslig motorväg vi bjuds på, där de extrema topparna som ”Saviours never die”,”No justice, ”Honestly” och ”Empty promises” inte existerar.

A.o.r. i sig är väl ingen genre som kan anklagas för att vara nyskapande, snarare überkonservatistiskt. Fansen vill ha något nytt, men när det väl kommer till kritan så duger ofta det inte, då är det inte riktig a.o.r.; en moment 22 situation för genren i sig. Alla låtar på Change the world är bra, men några är bättre än andra helt enkelt. Till dem sällar sig ”Aftershock”, ”Searching for a meaning”, ”The death of me” och ”Fire & gasoline”.

Vill man ha exceptionellt snygg stämsång, feta Powerrefränger, oemotståndliga melodier som synkas med en av rockvärldens skönaste stämmor och ett meditativt snyggt gitarrlir, tveka inte – köp. Cirkeln är sluten, Torontogubbarnas jämnaste platta sedan Mood swings. Teamet Hess och Lesperance har definitivt lyckats att göra en Pretty Maids, Treat och Accept – grattis.

13. Vega – Grit your teeth

Gruppen är för mig en lite udda fågel i den melodiska hårdrockssfären, precis som svenska DegreedVega är bandet som lite ofrivilligt dragits in i a.o.r.-sfären. De vill främst titulera sig som ett rockband, fansen tycks vilja något annat. Mänskligheten har ju en tendens att vilja kategorisera allt som går att kategorisera. En smörgås är också ett bröd, en limpa är ett sorts bröd, hälsolipma en variant av limpa. Deras främsta inspiratörer heter Bon Jovi och Def Leppard. Precis som dem, vill Vega spela stadiumrock, inget annat; A.O.R-stämpeln vill de helt sonika tvätta bort.

Vega och jag har ett väldigt polariserat förhållande till. Å ena sidan består deras låtar nästan bara av potentiella hits, vilka andra band skulle kunna döda för, å andra sidan något dysfunktionellt, något som jag inte riktigt kan sätta fingret på; något abnormt jämntjockt månne? Annars är jag med på tåget, att en låt utan refräng, är som ett krig utan vapen. I Vegas fall, är inte låten refrängstark, är det ingen Vega låt helt enkelt.

En annan vattendelare är sångaren Nick Workman som tidigare frontat Kicks och Eden. I mitt tycke är det han som indirekt stjälper Vega till en form av likformighet. Bristen på variation i rösten kan nästan jämföras med Gary Hughes i kollegorna i Ten. Trots bra låtar i det bandet, blir det i mina öron knappt lyssningsbart, just på grund av just avsaknad av adekvat rockröst. Nu är det inte riktigt så illa ställt för Nick Workman, men paralleller går onekligen att dra. Jag såg Vega 2019 på 10-års jubilerande H.E.A.T festival i Ludwigsburg. Där fick jag se en annan sida av Nick Workman. En röst fylld av liv och lust, en som lät helt annorlunda live, än på deras album, så kvaliteten fanns definitivt där.

Ett draglok är däremot världens bästa tvillinglåtskrivarteam: James och Tom Martin. De har minst sagt varit produktiva, förutom låtar till Vega, så har de har skrivit hits till bland annat: Sunstorm, Ted Poley, House of lords, Khymera, First signal, From the inside, Issa, Blood red saints, Find me och Tony Mills.

Brittiska Vega har hunnit släppa fem plattor sedan 2010. För två år sedan ynglade de av sig Only human, i mitt tycke deras sämsta hittills. Omdömet var skoningslöst blytungt från min sida: ”Idéerna är nästintill uttömda, rösten för ansträngd, variationen har knappt funnits där; nu verkar de mest trötta”. Är det dags för en återupprättelse via nya sjätte Grit your teeth? I och med deras nya platta har de arbetat med producenterna The Graves brothers. Bröderna Joe & Sam har bland annat producerat Asking AlexandriaWith one last breathFuneral For A Friend och The Family Ruin. Ett mer metalsound skulle kanske kunna bryta den ibland könlösa produktionen som präglat bandet på deras tidigare album, för att istället ersättas av ett betydligt mer organiskt, modernare, tuffare och fräschare musikskrud?

Tro det eller ej, men de lyckades fullt ut med transformeringen från lättmjölk till en produktion med mer bett, trummor med kraft och mer muskler så att säga, precis som de ville. Därför blir inledningen så horribelt härlig, eftersom skruden är uppdaterad, inga slokörade axelvaddar längre. Plattan inleds med med fem rockhymner. ”Blind” sätter ribban högt. Gitarrdriven rock med en fläskig refräng såklart. Bakomvarande ”I Don’t need) perfection” inleder med ett riktigt köttigt riff ,vilket utmynnar i refrängstark halvnelson.

Titellåten ”Grit your teeth” höjer kvalitetsmätaren ett snäpp. Inte lika mycket melodisläktskap med Def Leppard som Grand Design (vilket egentligen är helt omöjligt), men definitivt samma stil som Sheffields stoltheter. Inte svårt att räkna ut att den kommer att bli en publikfavorit live. Jag är ingen blueskille, men ”Man on a mission” inleds bluesigt för att att övergå i en av albumets klockrenaste refränger. Förutom den krispiga produktionen märker jag att Nicks röst mognat eller förändrats. Jag upplever inte samma enerverande tonlägen som förut. Om det är något medvetet eller inte vet jag inte, men nu känns det bättre att lyssna på helheten.

Spår sex, ”Consquence of having a heart”, är i mina ögon plattans killerlåt. Tyvärr är den halvsnodd från Tears for fears - ”Mad world”. Att influeras av andra, och låna subtilt är egentligen något helt naturligt. Dock finns det subliminala gränser för hur tunn den gränsen kan vara. I mitt tycke stjäls det aningen för mycket för sitt eget bästa, vilket devalverar låten i sig. Synd på så rara ärtor. ”This one is for you” fortsätter att spinna vidare i rockhymnernas förlovade land. Efterkommande, lite lugnare ”Battles ain´t a war” har vuxit fram till en av de bättre alstren på plattan.

Save me from myself” återgår till det uppdukade smörgåsbordet av adekvata verser och refränger. Näst sista låten ”How we live” är den som lär tillfredsställa a.o.r.-nördarna mest och bäst. Blytungt utkristalliserar sig den till något rosa halvfluffigt. Avslutande ”Done with med” knyter ihop säcken genom att öppna den. Något punkigt, något mer modern rock, något skramligt kommer ut ur säcken, och så jäkla befriande det är. Självklart tillkommer det en refräng av rang., något annat skulle vara ett helgerån.

Jag hade i ärlighetens faktiskt gett upp hoppet om Vega. I och med uppdateringen av deras sound och Nicks rösttransformering så lever hoppet istället. Kanske man i framtiden får jämföra dem med grupper som Three days grace och Shinedown?

14. Newman – Ignition

Bedfordsonen Steve Newman är lite av ett mysterium för mig. Inte i paritet med Area 51, Kennedymordet eller Kalle Moreus, mer utifrån hur man som artist tillika eldsjäl kunnat släppa 12 plattor och ändå vara så osedvanligt anonym.

För mig är han mannen som fått musikbloddopade unisona hejarop från brittisk press, i brist på nya förmågor från öriket. Jag själv har lyssnat med halvdöva öron på låtar som jag generellt sett spelat i andra divisionens aor-liga.

Trots bra musiker, hyfsad röst och adekvat produktion så är det oftast mer djupa dalar än riktiga höjdpunkter som basuneras ut. Det lilla extra fattas liksom, mycket av musiken faller på epitetet intetsägande; vilket instinktivt leder tankarna till kultgubben Stan Bush.

Multi-instrumentalisten förra plattan Aerial (2017) fick jag betydligt bättre helhetsvibbar av. En positiv trend som även inkorporeras på hans nya alster Ignition. Klassisk British AOR/melodic rock utspädd med en organisk aningen progressiv blodförtunning.

På plattan huserar Steves version av en låt som han skrivit till Toby Hitchcocks senaste platta: ”Promise me”. Jag får en känsla att det stärkt honom i hans låtskrivande…eller inte. I vilket fall som helst finns det andra riktigt bra låtar på albumet.

Moving target” är en av dem, ”Life in the underground” en annan, ”Wild child” en tredje, ”To go on loving you” är ett fjärde ess. De verkligen andas aor-kvalitet. Den lite rockigare inledning spåret ”End of the road” och efterföljande ”Chasing midnight” är fyllda av stora refränger och sköna arrangemang. ”Worth dying for” sällar sig till de sex andra braiga låtarna, en mäktig skapelse.

För mig har Steve Newman precis nu klivit ut ur anonymitetsskuggan, för att på allvar samsas med storheter på den globala aor-arenan. Ett mycket oväntat starkt album; åtta klockrena hits av tolv möjliga är stort.

15. Firewind  Firewind

Mer Yngwie till folket! Det har Gus G onekligen anammat. Visst, det är inte så att han har dolt en av sina större inspiratörer förut, men på det nya albumet går han betydligt längre än tidigare, nu är han nye Yngwie J Malmsteen – oerhört glädjande.

Tungt så det förslår; för heavy metal för listan? Definitivt inte, mycket mangel, absolut, mycket melodier självklart. Plattan lär aldrig snudda vid smått ikoniska The Premonotion från 2008. En platta där a.o.r fick tillträde mellan de tynga riffen. En synnerligen lyckad hybrid som jag definitivt saknar än idag.

Tre übertynga inledande låtarna ”Hands of time”, ”We defy” och ”Ode to Leonidas” lägger ribban högt upp på melodiställningen. Fortsättningen med guldkornen ”Live and die by the sword”, ”Wars of ages”, melodiösa ”Lady of 1000 sorrows” och ”Rise from the ashes” var melodiösa käftsmällar som visade på Gus G oerhörda känsla för speed, melodier, refränger och tyngd precis som Magnus Karlsson,”

Det var mitt omdöme för Imortals som kom ut 2017. Jag känner att jag inte behöver uppfinna hjulet igen, utan ovanstående stämmer lika bra in på deras senaste alster. Titeln Firewind markerar bandets första utgåva med den nya sångaren Herbie Langhans (Avantasia). Kraftpaketet är mixat av Tobias Lindell (Europe, Avatar, HEAT) och mastrad av Thomas” Plec” Johanson (Gathring of kings, Scar Symmetry, Soilwork).

Trots dessa förändringar låter det som… Firewind kanske på grund utav att Gus G är bandet. Min instinktiva tanke är att det låter som Firewind även låter som en uppdaterad Yngwie J Malmsteens utan att låta som Yngwie. Det låter som algebra, och jag förstår faktiskt inte det själv. Jag har dyrkat Malmsteens refränger, tyngd och variation sedan Marching out kom ut. Med varje ny vokalist följde en ny sida av gitarrvirtuosens, utan för den skull sudda ut kärnan av musiken i sig. Det hela tog slut via den korta eran med Mats Leven på Facing the animal 1997.

Kittet på albumet är de sju inledande låtarna; de är beyond bra. Best of the best är ändå låten ”Break away”. För mig har Firewind och At Vance varit de som fört arvet vidare. Nu är det bara Firewind kvar på tronen. Om de uppvisar samma kvalitet som de gör på detta alster kommer de att sitta där väldigt länge.

16. Cats in space – Atlantis

Katterna är ute och spinner igen, lika lekfullt som de gjort de fyra tidigare gångerna. Garnystandet är gjort av toner som många band inte kommer undan med. Klassisk brittisk sjuttiotalsdoftande rock i kombination med pampig, poppig, progressiv, powerpop det vill säga melodiös rockmusik.

Ekon  från band som Queen, ELO, Mott the Hoople, 10CC, The Beatles, Angel, Cheap trick, City Boy, Electric Light Orchestra, New England, Slade, Sweet, Kansas, The Who, Styx, Uriah Heep och Supertramp hörs överallt, men egentligen ingenstans, eftersom de står på egna ben, inte klonar sina förebilder. De har en lekfullhet i musiken som påminner mig lite om svenska Big Money som släppte två genialiska plattor på 90-talet Deras 70-talsskrud sitter som handen i handsken för de som vill vara med på en musiktidsresa.

I Sverige har vi Jono, The Night Flight Orchestra, Royal Republic, Mando Diao, Art of illusion och ACT, i England har de Struts, A Jokers rage och Cats in space. De  har slagit stort i hemlandet via Too Many Gods (2015) och Scarecrow (2017), Day trip to Narnia (2019), som alla hamnat på Storbritanniens top-30. De har öppnat för storheter som Phil Collins och Blondie; agerat förband till bland annat Deep Purple och Status Quo.

På albumet Scarecrow kunde ståta med att ha knåpat ihop en av de tio bästa låtarna som gjordes under 2017 ”Mad hatter´s tea party” skar rakt genom pomp-a.o.r-hjärtat. Resten av materialet var så intelligent varierat och fyllt av spelglädje att undertecknad nästan tappade fattningen.

Två år senare kom deras konceptalbum Daytrip to Narnia. Många föredrog nog plattans andra hälft som var en typ av rockopera om Johnny Rocket uppdelade i sju musikaliska akter. Själv var jag mest förtjust i den första hälften, där plattans bästa spår ingick: ”Narnia”. Efterföljande  ”She´s talk too much” var lika crazy som bra. ”Hologram man” tillhörde också en av de bättre låtarna på skivan precis som ”Tragic alter ego”.

Endast nio månader efter Daytrip to Narnia släpper katterna Atlantis! Om vokalistrockader ingår i deras gimmick ska jag vara osagt. Mark Pascall som i sin tur ersatte Paul Manzi är numera ersatt av Damien Edwards. Grundaren Greg Hart (Moritz, If Only, GTS) styr skutan utan kattmynta?

Mindre pop, mindre pomp, men ett betydligt mer gitarrorienterad ljudlandskap. Brian Mays skugga känns ständigt närvarande på albumet rakt igenom. Mästarna av pomp rock lämnar en lucka öppen för vad de är bäst på: pomp rock. De tidigare pomprökarna ”Stop”, ”Mat hatter´s tea party” och ”Narnia” ersätts denna gång av ”Marionett”. Det finns ett knippe låtar som sticker ut lite extra utöver nämnda. De klockrena är: ”Revolution”, tunga ”Queen of the neverland”, ”Seasons change” och underbara balladen ”Can´t wait for tomorrow”. Tre grymma plattor på fyra år, inte illa pinkat.

17. Black Swan – Shake the world

Den gudabenådade irländska sångfågeln Robin McAuley är för mig synonymt med Grand Prix två plattor (1982 & 1983) samt medverkan i det tyska superprojektet Far Corperation. Mest minnesvärt på den ojämna historien från 1985 är låten ”Johnny don´t go the distance”. I min mening en av världens 50 bästa a.o.r.- låtar. Tycker man att ”Eye of the tiger” eller ”We are the champions” är sporthymnernas sporthymner så borde ”Johnny don´t go the distance” vara i paritet med dem. Så är inte alls fallet, den har helt fallit i glömska, vilket i sig är sorgligt. Dock inte lika sorgligt som första och andra världskrigen, men ändå petitess sorgligt. Förhoppningsvis är det någon som äger en hockeyhall som läser denna recension.

Till sitt förfogande har Mr McAuley med sig välrenommerade veteranmusiker tillika fullblodsproffs uti fingerspetsarna:  trummisen Matt Starr (Ace Frehley, Mr Big), basisten Jeff Pilson (Dokken, Foreigner) och gitarristen Reb Beach (Winger, Dokken, Whitesnake). Ett fullklottrat musik-DNA eller en adekvat supergrupp behöver dock inte vara framgångsfaktorer. Trötta, bittra, samarbetsovilliga och omotiverade äldre musiker kan snarare stjälpa än hjälpa. I detta fall har sju sorters kakor, körsbärssaft och en large nutellaburk stärkt kemin mellan dessa narcissistiska herrar.

En låt utan adekvat refräng är för mig lika upphetsande som en pizza utan ost. På plattan finns det en som hamnar i den kategorin: ”The rock that rolled away”. Därutöver är det überkvalité rakt över som gäller, såklart finns det nyanser även i himlen. De fyra inledande låtarna är ren manna från himlen. Titellåten ”Shake the world” fullkomligt pulvriserar uttrycket ”det var bättre förr”. Den för tankarna direkt till Dio´s klassiker ”Stand up and shout”. På tal om Dio, i ”Johnny came marching” lånas det stilrent från titellåten på The last in line. En platta, precis som Black Swans debut kombinerar tyngre alster med några rejäla skopor a.o.r. Det kanske inte är så konstigt att det är mitt förstahandsval när det kommer till bästa Dio platta.

”Big disaster” laddas med en kärnreaktor-refräng i kombination med inoljade korpulenta riff av allra högsta kaliber, den har verkligen allt man kan önska sig av en melodiös hårdrock anthem. Fjärde spåret ”Immortal souls” byter melodiskepnad; lite mjukare, lite mer a.o.r. Mycket mer av den varan finns att hämta på ”Make it there”, ”She´s onto us“ och ”Sacred place”. Dessa fyra guldkorn, unika på sitt sätt, skapar en skön kontrastering till resten av materialet på albumet. Näst sista spåret ”Unless we change” inleds med ”Eleonor Rigby” stråkar, därefter maniskt gitarraseri, för att sedan utmynna i en sanslös a.o.r. – refräng; paradisiskt kaos. Sista låten ”Divided /United” inleds med lite snyggt pianoklink för att efter en stund likt Queen´s ”Bohemian rhapsody” ge vika och helt byta kostym; formidabelt är bara förnamnet.

Variation är definitivt ett annat megaledord på Black Swans debutplatta. Det går liksom inte att tröttna på låtarna. Kompetens är ett tredje ledord. Utifrån Black Swans medlemmars diskografi finns det schizofrent mycket erfarenhet att bygga på, något de verkligen tagit fasta på. Sångaren Robin McAuley bär upp den tungmjuka musiken på ett ytterst föredömligt sätt.

Han låter lika bra som när han var ung, om inte bättre. Black Swans skräddarsydda tunga amerikanska melodiösa hårdrock hamnar på pallplats, flankerade av Frontiers kollegorna Revolution Saints och The Defiants, när det kommer till att leverera tidlös melodiös hårdrock. Band trippeln bär fanan frapperande högt. Gillar man Bad English, Winger och Skid row så lär man dyrka detta mästerverk, ett av årets bästa album.

18. One Desire – Midnight empire

Finland, de tusen sjöarnas land, vodka, självmord, backhoppning, spjut, rally, hembränt, Formel 1, knivsamlingar och självklart melodiös hårdrock. Brother Firetribe, Reckless Love, The Rasmus, The Magnificent, Leverage är några som framynglats, och nu kan vi addera One Desire. Dessa finnar släppte sitt bejublade debutalbum 2017. Musiken gick unisont hem i såväl a.o.r.-stugor som hos kritiker.

Jag såg gruppen 2018 på Frontiers rock Sweden. För mig var de det stora utropstecknet. Klyschiga, absolut, parodiska, definitivt inte. Förstlingsverket sjöd av kvalité samtidigt som musiken inte blev jämntjock, eftersom de behärskade tyngre saker såväl som ren a.o.r. Variationen blev därför ett adekvat verktyg. Musiken bars majestätiskt upp av den relativt accentfrie Andre Linman som dessutom äger en rejäl pipa.

Tre år har passerat sedan dess, nu knackar uppföljaren på slottsporten. Precis som på debuten chockstartas processen med en inledning som skulle kunna besitta Kilimanjaro. Då var det ”Hurt”, nu är det ”Shadowman”. Det vilar dock något Trumpskt över det hela. Å ena sidan sätts kvalitetsribban så högt som det bara är möjligt, å andra sidan kan man då inte bli annat än besviken, om inte fler låtar når upp till steget under. Tyvärr blir diskrepansen mellan världsklass och lite över standard alltför tydlig. Det innebär att inledningsspåret ”Shadowman” kommer att inta någon av årets fem bästa låtar, vilket de andra är ett halvt ljusår från.

Densamma sätter tonen för vad som komma skall, det vill säga mer musik typ White Sister. Både på debuten och uppföljaren blir man lurad på konfekten så det står härliga till. Resten av materialet på de båda plattorna går inte riktigt i samma stil som dem, en form av fake news. På debuten fanns det ändå låtar som ”Apogalize”, ”Turn back time”, ”Straight through the heart”, och ”Whenever I´m dreaming” vilka ”Hurt” kunde stå bekvämt lutade mot. På uppföljaren är dessa färre, något som devalverar helhetskvaliteten.

En annan konkret skillnad är blandningen mellan tyngre som lugnare låtar. Jag ser framför mig hur Frontiers inre krets subtilt säger ”helst inte” till bandet, och istället ber dem snällt slipa ner hårdrocksembryona som ”Buried alive” för att fullt ut fokusera på aoren. Om så inte är fallet så har One Desire gjort ett dysfunktionellt felval. Att generera fler lyssnare, bygger på att kunna attrahera såväl a.o.r.-folket som hårdrocksnördarna. Det gör man inte genom att indirekt utrota variationen till något homogent polerat.

Förutom inledningsspåret så finns det några andra låtar som höjer sig över mängden. Den Stairway to heaven inspirerade ”Through the fire” tillhör en av dem. ”After you´re gone” och ”Down and dirty” är två ytterst smittsamma a.o.r.-skapelser. Plattans skönaste riff återfinns i ”Heroes” , ”Battlefield of love” och ”Killer queen”. Alla de tre låtarna är över godkända, men jag får en krypande känsla att de skulle kunnat vara exceptionellt bra, om man lagt ner ytterligare finslipning på refrängerna.

Om ”Shadowman” är kronan på verket, så är avslutande balladen något som katten dragit in. På en ”enerverande-skala-dessutom-ballad”, hamnar ”Only when I breathe” långt ner. Bräkandet får ett walliskt svartnosfår att framstå som stum i jämförelse. ”Godsend extasy” är inte riktigt i paritet med ovan nämnda, men ändå lite för för upprepande för att kunna avnjutas utan att vecka pannan. Sjunde låten ”Rio” kan väl enklast kategoriseras som standard. Som sagt, det som skulle kunnat vara ett av årets bästa album lyckas inte fullt. Eftersom det ligger något ofullständigt över det hela, typ Londondimman, fast över Grozny.

Dock känns det ändå, detta till trots, att bandet steppat upp musikaliskt och tightat till sig. Det borgar för att tredje plattan kan vara den som tar finnarna till nästa nivå, och då pratar vi H.E.A.T, Dynazty, Gathering of kings, Treat och Nightflight orchestra kvalité. Att jag delar ut en klockren 8, trots ovanstående hackande, kan tyckas aningen motstridigt. Men som sagt albumet är ändå så bra samtidigt som produktionen är årets rakbladsvassaste skapelse. Det uppväger sprickorna i fasaden, som sagt, det finns ju grader i helvetet.

19. Palace – Rock and roll radio

Det finns en knippe svenska plattor som ingått i de flesta experters årets bästa album listor Dessa är sanslöst gjorda, bra låtar var för sig, klockren producerat och adekvata sånginsatser. Men för mig är det något som saknas, något jag inte kan sätta fingret på. Kalla det avsaknad av musikkarisma, steriltråkigt, überutslätat eller något annat meningslöst epitet, men låtarna sätter sig inte riktigt. Det är på riktigt, men ändå drömskt! Köttigt men likaledes plastigt!

De första fyra lyssningar var jag frestad att etikettera Rock and roll radio till ovanstående resonemang. Dock har Palace något som vuxit sig starkare för varje album som passerat. Det är det fingertoppskänsla som gör att låtarna får en egen identitet trots att de drunknar i retrometerdjupt vatten.

Inledande titellåten ”Rock and roll radio” tillhör en av de låtar som legitimerar Palace att få tillträde till listan. ”Castway”, ”Way up here”, ”Hot steel”, ”My gray cloud”, ”Origin of love”, ”She´s so original”´och ”When it´s over”. Jo det blev till sist en drös av aor-fluff som gav sig tillkänna dessutom så blev inte resultatet jämntjock eftersom musiken var så maniskt varierat. I avslutande ”Fight” blev det uppenbart att behöver komma upp minst två nivåer till röstmässigt för att kunna matcha musiken fullt ut.

En sådan låt kräver sin Toby Hitchcock eller Kent Hill för att kunna lyfta till stjärnorna. Antingen har Palace två snäpp till på sin röstlyra, eller så bör han helt sonika låta någon annan inneha mickstativet. Jag röstar för alternativ två, ibland måste man abdikera för sina egna begränsningar.

Exempelvis så har jag vid 53 års ålder insett att jag inte kommer att bli proffs i Wolverhampton Wanderers, trots att jag tar 25 på foten. Se hur det gick för Yngwie när han blev nykter! Han struntade i att outsourca sången och produktionen i syfte att bemästra ett ännu högre kontrollbehov, hur det nu var möjligt, och resultaten blev därefter. Förställ er Palace musik, med Kent Hill som sångare på ungtuppens fjärde album, det vore en fullfjättrad knock som skulle skapa ekon även utanför denna aningen inavlade genre.

20. The Waymaker – The Waymaker

Hjälten är Gud, Satan antagonisten! Temat är den eviga kampen mellan gott och ont. Texterna är en murbräcka av lovsånger, där de kristna texterna inte går att misstolkas. Utifrån om man som band har målsättningen att tillhöra toppskiktet i hårdrockssfären är det dessvärre ett tungt ok att bära. Men ärligt, kan man lyssna på låtar om ändlösa krig, drakar & demoner, alkoholpropaganda, gaypirater och dysfunktionella relationer, så funkar  halleluja i lagom doser för mig.

Narnia är ett kristet band, något många hårdrockare instinktivt, men generellt sett orättvist ratar. De bildades 1996 i Jönköping av Christian Liljegren och CJ Grimmark. För mig inleddes intresset för Narnia genom fantastiska plattan Enter the gate från 2006, sedan har det bara rullat på. Neo-classic, pop och melodisk hårdrock, kryddat med en tesked power metal, deras recept kan verkligen stämplas som kvalitetsmusik.

Förutom Christian Liljegrens bravuriska sång i Narnia har den gravt underskattade gitarrfantomen Carl Johan Grimmark en härdsmälta med i spelet. Han har visat prov på en unikt personlig stil som är både melodisk bombastisk och intelligent, men med melodierna ständigt närvarande. En kompetens som han bland annat visat i Narnia, Audiovision, Divinfire, Rob Rock, Beautiful Sin, German Pascual men också på sin fenomenala soloskiva Grimmark (2007) samt exceptionellt undervärderade Empire 21 (2014). Om det är hans kristna approach som satt käppar i hjulet att ta en adekvat plats bredvid Ozzy Osbournes band låter jag vara osagt, men om så är fallet är det ett helgerån, en skymf …eller så är han helt enkelt inte intresserad av platsen.

På The Waymakers debutalbum figurerar tyvärr bara CJ som gästmusiker på albumets cover. I hans ställe kollaborerar istället Christian Liljegren med death metal ulven Jani Stefanovic (Essence of Sorrow, Solution 45, Zhakiah, Mehida, Miseration). Det är inte första gången de samarbetar. Mest känd är väl duon från Divinefire som släppte fem plattor mellan 2004 – 2011. De kan väl bäst beskrivas som Yngwie på steroider eller Dragonforce lillebrors hundvalps leksaker, de utan hjul, fast med mini rattmuff. Släkten är värst…eller bäst, i vilket fall som helst fullbordar Katja Stefanovic (Random Eyes) triokonstellationen.

Hade Gud varit hårdrocksproducent så hade hen varit nöjd med resultatet; det liksom låter djävulskt bra. Janis gitarriff är rakbladsvassa och snygga, Christians melodiösa röst ödesmättade, Janis stämma avgrundsdjup i samspel med Katjas starksköra tonsäkerhet och accentfria sång. Kraftpaketet inleds med The ”Waymaker”, ett brutalt mangel från Edens lustgård. Tre vokalister som frenesiylar fram denna klippa till refräng, vilken sätter standarden för vad som komma skall.

Efterkommande ”Kingdom of heaven” inleds i stil med Stratovarius. Katja och Christian duettsjunger lungorna ur sig. Refrängen är som manna från himlen. Janis gitarrspel får jag instinktivt starka Yngwie vibbar till; i min bok ett sjusärdeles plus i kanten. En personlig favorit för Christian är Strypers ”Soldiers under command”, därav att denna cover finns med. En bra låt som faktiskt låter bättre än originalet. I 120 Km/timmen rusar ”Marching on”. Refrängen är som tagen ur Yngwies samarbete med Göran Edman…på ett positivt sätt – neoclassical hardrock, när den är som allra bäst, jäklars vad jag saknat det.

Femte alstret ”Prophets Sigh” är en instrumental historia. Trumsolon är tråkiga, precis som låtar utan text. Jag har svårt att bedöma den musikaliska teknikaliteten, då jag inte är musiker själv. Hade jag fått välja så hade den inte varit med alls. ”The name above all” tar upp den vokala stafettpinnen. Plattans näst lugnaste låt fortsätter producera adekvata refränger. Yngwies skugga, eller mer passande anden, ligger hela tiden och lurpassar. Det som verkligen särskiljer Waymaker ifrån halvguden själv är just användandet av tre vokalister, samt pendlandet mellan kvinnlig och manlig sång.

Det närmaste vi kommer en ballad återfinns på ”The rain of you”. Katja visar upp sitt breda register som står i full blom, sedan sammanstrålar vokalistkollektivet i den bombastiska refrängen. Näst sista låten ”I´am sustained” är en smittsam dubbeltrampande sak som fortsätter på den den inslagna refrängstarka grusgången. Plattan avslutas lika aggressivt som den inleddes med ”See the new generation”. Troligtvis är jag ytterst tjatig om the hand of Yngwie, men här är verkligen inspirationskällan som mest påtaglig.

Att jag lyssnar mer på musiken än texterna är i mitt fall pure luck eftersom jag är en renodlad agnostiker. Förövrigt religionens svar på Stryktipsets helgardering. Kärleken till Gud definierar texterna, dock inte rena hallelujaorgier, något som annars kan bli aningen tröttsamma.”It´s a killer, no filler” är ett epitet som inte är synonymt med helheten, men inte långt därifrån. De låtar som jag sätter mest och bäst värde på är ”The Waymaker”, och ”Kingdom of heaven”. Nio låtar, varav en är en Stryper cover och en är en instrumental pastisch: kanske är i snålaste laget. I vilket fall som helst är musiken en uppvisning i den högre melodiska hårdrocksskolan, med potential att frambringa en odödlig klassiker via deras förhoppningsvis andra platta.

21. Damnation angels – Fiber of our being

Oj då, var kom den här ifrån? Kvalitetsmetal uti fingerspetsarna. Det är sällan jag kommer över såhär bra musik numera. Norska Triosphere var det senaste om jag inte missminner mig. Detta är britternas tredje album. Debuten Bringer of light landade 2012 och efterföljaren The Valiant Fire 2015. Fem år har förflutit sedan dess, vad har hänt?

Den argentinska sångfågeln Ignacio Rodríguez har bytts in till denna platta. Symphonic metal, powermetal, hardrock eller melodic Metal; kalla det vad ni vill men Fiber of our being är en smältdegel av dessa genrer. Vill man ändå ha ett riktmärke så är väl en moderna variant av Kamelot inte helt tagen i luften.

Damnation angels smittar sina lyssnare med nio infekterade anthems. Varje låt i sig är olik den andre, fast slutresultatet förblir ändå homogent. Den balansgången är det många band som allt om oftast faller på när de vill skapa sitt specifika mästerverk.

En kraftfull produktion, storslagen och cineastisk ljudbild ackompanjeras av krigiska trummor, distinkt sång och blytunga melodier och refränger. ”More than human” flankeras av trallvänliga ”Railrunner” och refrängstarka ”Fiber of our being”. Andra meditativt starka alster är ”Rewrite the future” och ”Remnants of a dying star”.

22. Delain – Apocalypse & Chill

Nederländarna tillhör de grupper som indirekt fått tillåtelse at låta lite som de vill för sina fans. Vill de köra aor så gör dem de, vill de ha dubbeltramp så blir det så. De behärskar verkligen polariseringen mellan lugnt och aggressivt, mellan pop och heavy metal. På deras femte album, fyra långa år sedan Moonbathers ska de visa vart skåpet ska stå.

Uppehållet tycks ha gjort dem gott. Sångerskan Charlotte Wessels sjunger bedårande och kraftfullt. För mig kommer alltid 2012 sanslöst braiga We are the others trona deras musikkatalog.

Varje låt är som en ny julklapp. Det är inte förrän man öppnat paketet som man vet vad den innehåller. Oförutsägbart är ett understatement. Kompetenta musiker kan ärligt vara källor till präktighet och ett alltför narcissistiskt sound där refränger är lika med minustecken. Precis som landsmännen, kollegorna och syskonbandet Within Temptation vårdar de arvet av konsten att varje låt ska ha en klockren refräng.

We had everything” tillhör en sådan låt som skulle kunna agera blueprint på det arvet att inkludera tidlösa poprefränger. ”To live is to die” är en annan sådan helt underbar skapelse tillika en av albumets största behållningar. Bombastiska ”Masters of destiny” och majestätiska ”Burning bridges” är två andra guldkorn som förgyller ett album som jag sätter framför Moonbathers.

   

23. Robert Hart – Pure

Mr Hart har en bred erfarenhet från att sjunga i många olika band som exempelvis Bad Company, Manfred Mann´s earth band, Distance, Company of snakes och The Jones gang, samt ett knippe hyllade soloalbum.

Den numera 62 åriga britten från Bournemouth har helt enkelt en behaglig pipa. Han rör sig friktionsfritt mellan pop, västkust, funk, bluesrock, aor och hårdrock.

På Pure samarbetar han bland annat med svenske multiinstrumentalisten Tommy Denander. En man vars produktioner jag generellt sett inte överförtjust i.  I mina ögon har densamme en förkärlek till att skapa låtar som jag sällan kommer ihåg. Frederiksen-Denander – Baptism by fire (2007) albumet är dock ett gigantiskt undantag; en av 2000 talets bästa plattor samt ett tjog låtar från hans fyra Radioactive.

Det svensk/brittiska teamet framavlar musik som doftar sjusärdeles mycket 80-tal sommar, fast med ett uppdaterat modernare sound. För mig som inte hört så mycket med Robert förut, serveras ekon från Paul Young, Robert Palmer och Go west.

Kan en platta vara trevlig? Tydligen, för det är precis vad innehållet skvallrar om. Det liksom småputtrar på låg värme om musiklångkoket. Hybriden av sockersöt popsynth med funkinslagstänk, gräddad med skön rockgitarr, skapar en platta som andas genomgående hög kvalitet. Rockigaste spåret ”Double trouble” är sämst av de 12 låtar som presenteras.

Resten av materialet växer för varje lyssning. Dock är det ingen låt som lär hamna i min best of the best book, eftersom låtarna är ganska oförargliga och jämntjockt bra. Jag saknar de där riktigt klockrena låtarna, de som har en benägenhet att ockupera och infiltrera ens sinne obarmhärtigt.

För mig utkristalliseras de tre bästa låtarna i mitten av albumet. Exempelvis tokpoppiga ”This is the night” som lätt hade äntrat 80 talets hitlistor. ”Crazy Way” och ”Different people” är bara två riktigt bra låtar som passar perfekt när man känner sig på ett bra humör, och vill må ännu bättre. Tunga ”Mysterious” bryter popmönstret på ett snyggt sätt tillika ståtar med en av plattans bästa refränger.

Trevligt, snyggt, varierat och kompetent; en platta som kommer till sin rätt en molnfri sommardag på valfri beach någonstans i vårt avlånga land, a pleasant surprise indeed.

24. Grand Design – V

Def Leppard klonerna Grand Designs femte platta sedan debuten 2009. I och med Def Leppards frånvaro av att låta som de brukar, fyller Grand Design ett avgrundsdjupt tomrum. Deras adelsmärke är precis som gamla Def Leppards starka låtar, magisk stämsång och ultrasnygga arrangemang. Hårdrocksgurun Janne Stark ingår permanent i gruppen sedan 2011. Har man skrivit tre överjordiskt detaljerade hårdrocksbiblar om svensk hårdrock är man i sig väl värd sin beskärda dos av beundran.

Grand Design är ett band som lyckats yngla fram hits som ”Love sensation”, ”Air it out”, ”No time for love”, ”Get on with the acction”, ”Change me up”, ”Oughtograugh””Let´s rawk the night”, ”You´re gonna dig on it, ”You got me good”, ”10 outta 10”, ”The rush is gon”, ”Thrill of the nite”, ”Face it”, ”Viva la paradise”, ”Love shouldn´t hurt”, ”Its only straight from the heart”, ”Don´t ice me out”, Too late to fall in love” och ”U can´t foll love”. Vart vill jag komma med detta tillsynes menlösa låtrabbel? Jo, jag vill tydliggöra en låtskattkista som magifierat aor-sfären med 18 hits…om musikvärlden sett annorlunda ut idag hade troligtvis bandet legat högt upp på listorna och fajtats.

Thrill of the night (2014), men framför allt Viva la paradise (2018) är med mina ögon sett deras mest helgjutna plattor, tillika de två mest varierade. Frågan kvarstod dock: är det överhuvudtaget möjligt att kunna mjölka ur fler melodier från den urkalkade kon, eller skulle de kunna inspireras mer av grupper som The Defiants, Survivor eller Foreigner, i syfte att dryga ut formeln så att säga, vilket jag upplever är ett måste. Tyvärr valde gruppen istället att göra precis tvärtom. De ville istället lägga mer fokus på de två första plattorna. Nu tillhör jag som tur är för gruppen, en skara av människor som föredrar High `n dry (1981) och Pyromania (1983) framför Hysteria (1987), vilket komplicerar bedömningen en aning. Jag fullkomligt dyrkar soundet; de albumen hamnar exceptionell högt upp i min melodiska hårdrocks hierarki. Fast någonstans måste man ta ställning; har det gått för långt, eller funkar ett varv till?

Jag inleder med lite härligt svensk politisk korrekthet. När något framförs på detta excellenta sätt är det svårt att värja sig. Det finns egentligen inte en dålig låt på plattan, förutom übertjatiga ”Shame on you”. Sju av elva mid-tempo låtar är helt enkelt djävulskt bra: ”Right away”, ”Strandead”, ”Wut are u waiting for”, ”Walknig the wire”, ”Take me to yer heaven”, ”I dunno wat to say” och ”Guilty of luv in 1st degree”. Denna högst medvetna melodistrategi är en ögonlinstunn skärva som otroligt nog får dem att hamna på rätt köl om plankningsprocessen. En petitess i sammanhanget är att gruppen skulle kunnat varierat tempot i högre grad, något snabbare, något lugnare, för husfridens skull.

Med ett melodisinne utöver det vanliga, utifrån att de målat in sig i ett Def Leppard hörn, skapar Grand Design bombastiska refränger som ackompanjeras av Pelle Saether sköna, men aningen nasalt säregna röst, i synergi med en klockren produktion. Jag har full förståelse att Pelle Saether barnkväkande kan vara en vattendelare för hårdrockinvigda, precis som Nick Workman i brittiska Vega, månne den melodiska rockens svar på Udo Dirkschneider, men mig bekommer det inget.

Å ena sidan, gruppen har återigen må ha sovit, ätit, skitit och andats Def Leppard. Dissekerar man konceptet är det bara att inse att det definitivt inte kommer att funka en gång till…tror jag.  Ekon av ekona börjar dessutom anta dysfunktionella former, ungefär som om Pippi Långstrump skulle börja bära Jason Voorhees ikoniska hockeymask. Å andra sidan påminner de lite om aor-pompgrupperna Fortune/Harlan cage som med rosa fingrar lyckas plagiera sig själva med Nasas mest optimala förstoringsglas, utan att lyckas slå knut på sig själva, vilket sig torde vara en omöjlighet. Grand Design kan ståta med att vara den melodiösa hårdrockens svar på AC/DC.

25. Stan Bush – Dare to dream

2019 fick jag ynnesten att se Stan The Man live på H.E.A.T-festivals 10-årsjubileum i Ludvigsburg. Han var andra kvällens headliner, och avlöste första kvällens legendar Robert Tepper. Som ett stort fan av hans ikoniska album var förväntningarna skyhöga. Dessvärre upplevde jag Stan Bush som aningen obekväm på scenen. Han styrde mest med att stämma de olika gitarrerna. Det var det hopplockade bandet som fick fylla i snacket med publiken, då Stan allt som oftast tog korta pauser.

Han spelade tre låtar från 1987: ”Primitive lover”, ”Love don´t lie” och ”The Touch”, och det gjorde han suveränt. Andra höjdpunkter från den aningen halvscenskygge Stan var underbara ”I´ll never fall”, ”Heat of the battle” och ”Thunder in your heart” (även inspelad av John Farnham). Därutöver var det okej, men absolut inte mera. Stan the man har i vilket fall som helst en både skön och unik rockröst, dessutom verkar han vara en genuint sjyst helyllegrabb, lite som en amerikansk Bryan Adams.

Stan Bush har från debutalbumet i eget namn 1983 till år 2020 framavlat hela 12 studioalbum. Höjdpunkterna på dessa plattor har varit på tok för få, parallellt med ibland lövtunna produktioner. För mig och merparten av de stackare som råkar dyrka sin A.O.R är Stan The Man mest känd för delaktigheten i en av de bästa plattor som skapats i den genren: debutalbumet med Stan Bush & Barrage (1987). Om den var The Holy grail, så har allt annat varit halvgrava besvikelser, just eftersom den var så gudomlig. Denna golgata av mindre bra kvalitet har varit ständiga tankekatapulter till att nästa album blir bättre såväl produktion- som låtmässigt. En anomali i utbudet var plattan In this life från 2007. På den visade han upp en mer kvalitativ helhetssida av sig själv.

Holger Fath producerade förra albumet Change the world. Precis som innehållet skulle väl det arbetet i sig kunna kategoriseras som relativt intetsägande. The German låg också bakom In this life (2007) och Dream the dream (2010), dessvärre. Äh nu ska jag väl inte vara sådär. Men helt ärligt så upplever jag trion som standard – utan något riktigt bett i produktionslandskapet. Utifrån ovanstående text krävs det väl ingen Einstein för att begripa att det är tysken som återigen agerat bakom produktionsspakarna på Stan The Mans nya album.

Nu är det dags att omnämna en doldis som är lika förknippad med Frontiers som cigarretter till lungcancer, upp och nedvända kors till satanister och nutella till rostat bröd. Nello Dell’Omo är namnet på den italienska konstnären som skapat schizofrena bidrag till Sunstorm, Stan Bush tidigare plattor, Find me, Seventh Key, Vega samt många många andra. Han bor i Neapel där han leder Art for Music Studio. Det är Nellos egna studio för design och illustrationer. Under många år har han specialiserat sig på att skapa CD / LP-illustrationer, samt DVD-skivor, affischer, bokomslag och annan bildkonst, den ena snyggare än den andra.

Först ut är ”Born to fight”. Handlar inte texterna om kärlek eller robotar så är det revanschtemat. Genom uteslutningsmetoden är det inte svårt att lista ut textinnehållet på inledningslåten. Däremot att låten är helt klockren är betydligt mer oväntat. Det som utkristalliserar sig är en tung ödesmättade keyboardslinga som avlöses av en bra refräng. Stan Bush svar på ”Eye of the tiger”!? Den sällar sig till en av de 10 bästa han gjort i egen regi. Netflix använder den för övrigt i promotionsyfte för två av sina egenproducerade mangaserier Baku och Kenga Ashura.

Dare to dream” tar över den melodiska stafettpinnen. Här ramlar han tillbaka till en mer traditionell låtstruktur. Dock höjer sig den över hans cementerade medelbetyg. Tredje låten ”The times of your life” är även den en riktigt goding som bara växer för varje lyssning som avverkas. Semiballaden ”A dream of love” för tankarna till Bryan Adams. Melankolisk optimism utspädd med en melodisk dramaturgi. Jo visst funkar även den.

Var det bättre förr? Enlig Stan råder det inget tvivel om den saken. I ”The 80´s” får de goda minnena fritt spelrum, inte dem när han var ensam med korna i ladugården. Ta en dos Stage Dolls och lika mycket Bryan Adams (igen) så får man facit på hur den låter. Nummer sex är en ballad i ordets bemärkelse. I ”Live and breath” visar han vilka verktyg som behövs för att konstruera en tvättäkta powerballad.

På sjunde spåret ”Heat of attack” lånas det återigen friskt från sig själv men framförallt från Jim Peterik komponerade ”Eye of the tiger”. Störande eller inte? Är faktiskt lite osäker, fast visst devalveras alstret en aning. För hans egna del hoppas jag innerligt att det är tänkt som en hyllning till Mr AOR: Jim Peterik. Åttonde låten ”Dream big” tillhör skaran av standardlåtar, varken riktigt bra, eller riktigt dåligt – den bara finns där.

Raka motsatsen till förra låten dyker det lika oväntat upp en höjdarlåt till. ”True believer” är helt enkelt en fantastisk komposition. De ensamma ”I just died in your arms” syntharna innan och i refrängen tillhör en av årets allra snyggaste tillika albumets kronjuvel. Det innebär därmed att han plitat ner två a.o.r. – classic på en och samma platta! Varför framavlar han inte fler låtar typ dessa!? Visst, det kanske inte något man gör på beställning, men det ställs ändå utifrån de 12 plattor han släppt i eget namn.

På näst sista alstret ”Never give up” stjäl han återigen för mycket från sitt eget musikbibliotek. Denna gång är grundbulten tagen från Stan Bush & Barrage. Övertydligt, om man gillar sin Stan Bush & Barrage, annars är det väl ingen som bryr sig nämnvärt! Halvballaden ”Home” avslutar albumet. Fin text, men menlös låt. Det liksom händer absolut ingenting, och det är ändå det bästa med den, att det inte händer något!

Ser vi till helheten på albumet så hamnar den klart över medel. De låtar som verkligen sticker ut är två. Under dessa, fyra andra, resten blir en jämntjock a.o.r.-sörja som han trampat i många gånger tidigare, fast lite bättre. Det som är helt klart är att Stan denna gång sneglat mer än en gång på vilka framgångsfaktorer som gjorde debuten med Stan Bush Barrage så Gudomlig. För det osar mer Barrage än Stan Bush än det någonsin gjort förut, vilket i mitt tycke är ett steg i rätt riktning. Den stora frågan är, varför har han inte gjort detta tidigare? Men som sagt var, bättre sent än aldrig. Men han får akta sig så att stölderna inte blir för många och för tydliga.

Antingen börjar jag bli lomhörd eller så är det faktiskt så att Mr Bush inte har kvar bettet i rösten längre, vilket i och för sig matchar den halvglättiga produktionen, men inte kvalitetskriteriet: ”en av årets 25 bästa album”. Nu är mannen född 1953, och är därmed 67 år, så det i sig är väl inget konstigt. Vänder man på det så är det ju otroligt att han sjunger så bra som han gör vid den åldern. Där blev jag förövrigt träffad av mitt eget perspektivbyte!

Mitt bestående minne av honom, när jag ligger på dödsbädden är debutalbumet med Barrage. En platta som för evigt ristats in bland de 10 bästa A.O.R.–album ever. På den bädden kommer jag fragmentariskt att eventuellt nynna på två låtar från hans tolfte album. Fast mer troligt är det nog att jag istället tuggar i mig ett kilo cola-nappar innan I, jag kilar vidare upp till a.o.r.-himlen. Innan dess II, får jag gratulera Stan Bush till hans bästa album sedan 2007 års In this life, och ingen kan vara mer glad över detta än jag; go all the way brother!

26. Dynazty – The Dark delight

Jag blir så djävulskt ambivalent när det kommer till ”nya” Dynazty. Allt är top notch, och då menar jag verkligen allt! Så vad är problemet? Jag kommer instinktivt att tänka på svenska kollegorna Evergrey. De gör fantastisk musik, men jag kommer sällan eller snare aldrig på någon låt med dem. Nästan exakt likadant är det med nya Dynazty!

Om det beror på den kliniska produktionen, Nils pipa, låtuppbyggnaderna eller något annat kan jag inte sätta fingret på, men något är det som hindrar mig från att kunna absorbera denna kvalitet som gör sig allra bäst att avnjutas låt för låt.

”Presence of mind”, ”The black”, ”Heartless madness”, ”Waterfall” och ”The dark delight” är de låtar jag anser sticker ut från mängden. Något Dynazty verkligen lyckats med är att variera sina 12 kompositioner på albumet samtidigt som de verkligen funnit sin egna stil, något som verkligen låter som Dynazty och inte som något annat band.

 

 

Ett försök till en kortfattad analys

Oh my God, vilket bålgetingsbo av adekvata låtskrivare i världsklass; den ena värre än den andre. I ena ringhörnan har vi instrumentalisten Magnus Karlsson. Först ett lysande album med Allen/Olzon sedan ett eget alster tillika hans tredje soloutflykt. I den andra ringhörnan Jim Peterik med sitt Pride of Lions och Dennis Deyoung. I den tredje, Tommy Denander: Stardust, Robert Harts helt underbara soloplatta, Overland, House of Lords, Stoneflower, Pinnacle Point, Nils Patrik Johansson och Bright Shining Light.

Varför hamnade inte Palace högre på listan? Han är ju så förhållandevis ung, snygg och skriver så bra låtar? Förvisso, men för retro för sitt egna bästa. Gillade du inte Stardust, den är ju jättebra? Jo jag gillade dem, men inte tillräckligt mycket. Herregud I, årets bästa album Dynazty – Presence of mind hamnade på plats 26, hur är det ens möjligt? Bra fråga, svårt svar, men låtarna sätter sig inte, trots att de var för sig är minst sagt underhållande. Herregud II, årets bästa album Wildness – Ultimate demise är inte med, hur är det ens möjligt? Hade Treatbeundrarna haft fler låtar med som ”My hideaway”, ”Cold words” och ”Burning it down” så hade de varit med på listan alla gånger om.

Frågar du 10 nördar så får du nästan 10 olika nördiga svar, vilka som borde vara med på en årsbästa lista, och vilka som skulle portförbjudas. Som tur är detta min lista, vilket möjliggör att omnipotenta personlighetsdrag får inträde i bedömmandet det vill säga mitt.

Sponsring eller enbart en välförtjänt hyllning till eldsjälar som levererar kvalitet år in och år ut? De är inte ensamma att behöva bli hyllade, andra som bör omnämnas är AOR Heaven och Escape music. Att Frontiers får sin logga med beror främst på att de lyckat infiltrera 11 av deras hetlevrade album på denna eminenta årsbästalista. Att Frontiers är oket som bär upp den melodiösa hårdrocken- och A.O.R-genren är ett understatement.

Med muskler av nanopartiklar lotsar de oss älskare av genrerna vidare i nya som gamla konstellationer. De nya hybriderna paketeras om till ny musik som framstår nästan lika bra som i fornstora dagar. Allt går i cykler, det var inte så länge sedan popmusiken var lika het som askkoppar var på 60- och 70-talet. När skutan återigen vänder kommer fanbäraren Frontiers att ha ett försprång som blir svår att hinna ikapp.

Förutom detta är det lika anmärkningsvärt som vanligt att i ett litet land uppe i det kalla Norden produceras så exceptionell mycket hårdrock. Nu pratar vi inte bara om en genre utan en bredd som saknar motstycke i världen. Vi är bara 10 miljoner människor men processen har ju indirekt befästs från det fluffiga 80 talet tills nu. Jag ser inga som helst tecken att det skulle avta, snarare tvärtom. AOR, Westcoast, Melodiös hårdrock, Power Metal, No-Classic, Hårdrock och Stoner. Producenter, studios, körsångare, mixare och musiker tycks skapa synergieffekter av synergieffekterna. Det är också via samarbete som nyskapande uppstår. Hela 11 album är svenska av de 26 som samexisterar på listan.

I år tycks finsk hårdrock också varit starkare än någonsin. Det visar sig också symboliskt med The Waymakers svenskfinska blandning. Brother Firetribe, One Desire, The Ragged saints, Amberian Dawn, Nightwish, Jessica Wolff och Tuple, näst bäst i Norden helt enkelt.

De brittiska banden tog sig i kragen och klev fram när Covid 19 massakrerade britternas omättliga aptit på friterad fisk. Detta sundhetstecken resulterade i ett knippe strålade album, något som gav dem silvermedaljen. USA fick nöja sig med sig med fyra bidrag lite beroende hur man definierar olika musikers ursprung. Grekland, Kanada, Nederländarna och Tyskland fick med varsitt bidrag.

Jag måste återigen avsluta med att hamra in till folket att jag inte sett maken till kvalitet….någonsin, tror jag. Ett exceptionellt år på många sätt men det mesta anmärkningsvärda är just helhets-världsklass-skapandet.

Vi som inte kom med!

Allen & Olzon – Worlds apart

The man behind it all är Magnus Karlsson (mini Malmsteen), Sveriges bästa och jämnaste låtskrivare med Erik Mårtensson från Eclipse. Ligger man bakom två egna sanslösa soloalbum, Last Tribe, Allen/Lande, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Code, The Ferryman och Starbreaker med flera så är det inte svårt att förstå att han har något utöver det vanliga, när det kommer till att skulptera fram hits, som dels är kvalité framför kvantitet, dels förmågan att mejsla fram tidlösa klassiker. Mannen har hittat en glitch mellan a.o.r och melodisk hårdrock, parallellt tillskansat sig ett eget soundpatent.

I detta Frontiersprojekt återförenas Magnus med Russel Allen (Symphony X) som arbetade ihop i ett annat Frontierssamarbete: Allen/Lande. Konstellationen avlade fram tre magiska plattor: The Battle (2005), The Revenge (2007) och The showdown (2010). Nu är det dags igen; ut går den norska innermittfältaren Lande, in kommer ett annat nordiskt norrsken, nämligen forwarden Anette Olzon (Alyson avenue, Nightwish, The dark element). Förutsättningarna kunde inte varit bättre, alla stjärnor stod uppradade på himlen. Att Magnus också låg bakom en av förra årets bästa plattor med The Ferryman borde borgat för ett sprängfyllt självförtroende.

Tyvärr så upplever jag en avsaknad av de där kvalitetsstinna episka hitsen, de som gör att man smälter som smör i solen, de om gör att man väljer norsk skogskatt framför en bulldogg, eller föredrar bärpannacotta framför kanderade insekter. Refrängerna känns aningen urvattnade, oinspirerade; rent ut sagt återanvända. Melodislingorna sjuder av en för hög nivå av igenkänningsfaktorer. Kemin mellan de två duettsångfåglarna infinner sig inte heller riktigt. Jag hoppas verkligen inte detta är slutet på en era, där man som lyssnare hellre fokuserar surt på en förutsägbar återvinningsformel, typ Yngwie Malmsteen, eller Staffan Hellstrand, än euforiskt, på en fortsatt utveckling av den nisch han själv uppfunnit.

Trots ovanstående negativa övertoner så har Magnus Karlsson ett på tok för hög lägsta nivå för att kasta ut sig något riktigt uselt. Arrangemangen är som vanligt utomjordiska. De förföriska synthmattorna i kombination med tungsnygga riff skapar musiksynergier att dö till.  För mig fungerar tredje spåret: ”I´ll never leave you” som sjungs av Anette Olzon allra bäst. Den ackompanjeras av duetten ”What if I live” och i viss mån av ”Never die”, ”Lost soul”,My enemy”, ”Who you really are” och ”Who´s gonna stop me now”.

Därutöver är det osedvanligt glest med höjdpunkter på plattan (dock bara fyra låtar kvar). Mycket av materialet går som vanligt i mid temp; lite mer variation i musiken skulle inte heller ha skadat. Förhoppningsvis är gruset i maskineriet endast en temporär dipp, ungefär som förra årets tredje Starbreaker platta. Att man som lyssnare vant sig vid återupprepade världsklassmusik, och hela tiden subtilt kräver nya mästerverk, är att begära för mycket utav en person, han är ju bara en människa. I vilket fall som helst bör Mister Karlsson krydda sin patenterade melodiösa hårdrock med lite andra musikaliska örter till nästa albumsläpp, för att vara på den säkra kvalitetssidan så att säga.

Amberial Dawn – Looking for you

Amberian dawn tycks förstått veta vart vindarna blåser åt eftersom de gjort en helomvändning. På deras tidigare plattor har de i min bok varit sammankopplade med total intetsägande musik, vars högsta önskan varit att göra en Nightwish. Dock har de varit ljusår från deras kollegors kompetens. Battle Beast, Beast in black och The dark element framfart har fått finnarna på andra tankar. Parallellt kom de på den brighta iden att inkorporera ABBA i deras musik; från hermeliner till hermeliner. För att förstärka hela den processen har de de med en cover på just ABBAS ”Lay your love on me”.

Trots dessa ekon av ekon så blir jag begeistrad av vad jag hör. ABBA dyrkar jag, The Dark Element är underbara. Den kombon samt sången skapar en skön popplatta med distade gitarrer. Har de hittat hem nu, är detta deras nya nisch? Jag köper det helt enkelt eftersom jag anser att ABBA är världes bästa band. Dock saknar jag en crunchigare produktion.

Compass – Our time on earth

Som jag skrivit tidigare, Bedfordsonen Steve Newman var lite av ett mysterium för mig. Inte i paritet med Illuminate, rednecks, finländare eller Jonas Gardell, mer utifrån hur man som artist tillika eldsjäl kunnat släppa 12 plattor och ändå vara så exceptionellt anonym. För mig var han mannen som överösts av generösa ratingbetyg från öriket…i brist på annat.

Själv har jag placerat honom som avbytare i något högt rankat Championship aor-liga-lag. Steve Newman klev dock ur anonymitetsskuggan i och med plattan Ignition (2020), för att på allvar ta upp kampen med brittiska ikoniska band som FM, Vega, Magnum och Cats in space. Med ett bloddopat självförtroende tar han månne nästa steg i utvecklingen?

Projektet Compass inleddes i slutet av 2017, för att sjösättas nu i april 2020. Mr Newmans vision var att skapa musik som låg lite utanför hans bekvämlighetszon, såväl text- som musikmässigt. Influenserna som han eklektiskt plockade inspiration från, var grupper som Dream Theater, Rush, Saga och Pink Floyd. Synonymt med den genren är långa låtar, något Steve också anammat, ingen låt klockar under fyra minuter, medan merparten av dem pendlar mellan 8–10 minuter. Jag måste vara ärlig med att jag vanligtvis är allergisk till sådana tilltag. Generellt sett skapas det musikonani av musiker för musiker, där såväl melodier som stora refränger sedan länge varslats.

Den saknade pusselbiten var en röst som skulle kunna bära den allvarliga musikaliska rustningen Efter ett antal auditioner föll valet på Ben Green.  Steves berättarresa tar lyssnaren från vårt första andetag när vi föds, till dödens ljumma omfamning. Vi bjuds på åtta långa stycken, varav sista alstret är en halvinstrumental konstruktion. Konceptalbumet inleds med den dubbla refrängstarka ”Skies of fire” som klockar in på 8:44 minuter. Trots det, lyckas mitt intresse hålla i sig under hela tiden. Nästkommande ”Our time on earth” ackompanjeras av blytunga Harem Scarem riff, vilka håller upp den drömska melodin på ett föredömligt sätt. Sjätte spåret ”Another life suicide” inleds med tunga Savatage-riff för att senare lindas in med en a.o.r.-refräng, för övrigt plattan och en av årets bästa låtar, dessutom den mest lättillgängliga.

Dessa tre låtar sticker ut mest, resten är bara riktigt bra och ytterst variationsrika. Pendlingen mellan sylvassa gitarrer, tempohöjningar och de melodiska partierna definierar att jag faktiskt kan avnjuta hela plattan, utan otåligt börja fingra på mobilen. Vokalisten Ben Green briljerar verkligen med sin klara röst som är fylld med brutal urkraft – ett fynd.

Att Newman adderar melodier som refränger gör att hans influenser känns betydligt mer avlägsna, vilket jag applåderar, samtidigt som det skapas en egen musikidentitet, en välbehövlig glitch i den progressiva hårdrockfåran. Multiinstrumentalisten som typ skrivit allt på plattan avgår med hedern i behåll. Bedfords stolthet går från klarhet till klarhet, och tycks vara inne i en osedvanligt lyckad kreativt stim. Just införandet av att musiken upplevs lättuggad tilltalar mig som sagt extra mycket.

Tungt, melodiskt, vackert och ödesmättade innehåll, med musiker som dels kan sin sak, dels är på bra motivationshumör. För mig får gärna Mr Newman fortsätta att utforska och överraska mig med nya hybrider av progressiv melodisk hårdrock på en uppföljare.

Heartwind – Stranger

I efterdyningarna av Treat och Europe i början av 80-talet inspirerades andra band att spela melodiös hårdrock. De kom i mängder, varenda fritidsgård översköljdes av pudelfriserade ungdomar med badgefyllda jeansvästar. Långt ifrån allt var bra, men guldkornen var många. På Heartwinds debutalbum fick jag flashbackvibbar på band som tidiga Treat, Madison, TalismanDalton och Red Baron. Grundarna, gitarristen Göran Engvall (ex-Hitworks) och keyboardisten Mikael Rosengren (Constancia, Token, Scudiero) ville skapa ett album som de själva skulle lyssnat på.

Förebilderna var bland annat; Whitesnake – 1987, Def Leppards – Hysteria och Journey – Escape. Höjdpunkterna var lika många som högoktaniga, utan att stjäla för uppenbart från inspiratörerna. Aoriga: ”Don´t be that girl” tillhörde en av 2018 bästa låtar. Andra guldkorn som skuggade var: ”Higher and higher”, ”Cry out of space”, ”Through the light”, ”Ready for the moonlight”” och ”Too late for roses”.

Sångaren Germán Pascual (Narnia, Essence of Sorrow, Dj Mendez) sjöng gudomligt, men det var gästsångare-amasonerna Nina Söderquist (Björn Skifs, Champions of Rock), och Tåve Wanning  (Adrenaline Rush) som periodvis stal showen. Två år senare ska bandet visa på att debuten inte var en tillfällighet. Gästmusikern Janne Stark (Overdrive, Grand Design, Mountain of Power, Locomotive Breath) tillika mannen bakom The Heaviest Encyclopedia Of Swedish Hard Rock And Heavy Metal Ever, totalt 3600 svenska hårdrocksband, omskrivna på 912 sidor, medverkar inte. Vokalistgudinnan Tåve Wanning har också plockats bort.

Istället har Nina Söderquist flyttat fram sina positioner genom att nu ingå i bandet. Jag har sedan Melodifestivalen 2009, då hon framförde låten ”Tick-tock” alltid gillat henne. 2017 så släppte hon braiga ”Goodbye” som hon sjöng ihop med Björn Skifs. Året efter vokaliserade hon på svenska genom trolskmäktiga ”Vilsen och rädd”; en utomjordiskt underskattad låt.

Germán Pascual tar farväl, men ersätts av the mighty Stefan Nykvist. Densamme har turnerat och samarbetat med de främsta av landets artister, som Carola, Sarah Dawn Finer, Jill Johnson, Patrik Isaksson, Sanna Nielsen och Eric Gadd med flera. Stefan Nykvist har medverkat i musikaler som Jesus Christ Superstar, Forever Plaid och Ted Gärdestad-hyllningen Sol, Vind och Vatten. Han har även sjungit in ledmotiv till Disneyfilmer som Oliver & Gänget och Herkules.

Stefan Nykvist medverkade dessutom i Chess in Concert som turnerade under 2015. Jag och min fru beskådade och avnjöt Chess på engelska i vår syskonstad Linköping.  Det var en konsertversion med solister som Sarah Dawn Finer, Gunilla Backman och Anders Glenmark. Stefan ingick i popkören men gjorde även soloinslag som The Arbiter något han tokhyllades för. Sedan 2014 har han varit ordinarie sångare i det hyllade livebandet i TV-succén Let´s Dance. En bättre ersättare än Stefan var nog svårt att hitta

Gästmusikerna på Stranger går inte heller av för hackor: Mike Lavér (Dynazty), Eirikur Hauksson (Artch), Erik Mårtensson (Eclipse, WET) och Mats Leven (Yngwie Malmsteen). Den sista pusselbiten var välrenommerade producenten och gitarristen Fredrik Folkare (Scudiero, Unleashed, Firecracker). Han producerade Heartwinds förstlingsverk, rattade Adrenaline rush samt Eclipse – The truth and a litle more.

Förutsättningarna för att toppa debutalbumet hade alla ingredienserna till sitt förfogande. Talismansmäktande ”Stranger in the night” inleder smörgåsbordet av smittsam melodiös hårdrock. Stefan Nykvist visar hur en slipsten ska dras, även i denna genre. Lättillgänglig och adekvat… utan att egentligen fånga mig nämnvärt! Standard är ett epitet som känns passande. Näst på tur är: ”Line of fire”. Vokalistrockaden från Stefan till Nina Söderqvist är ett genidrag utifrån ett variationsperspektiv. Tyvärr det enda som osar härdsmälta, låten i sig hamnar i ”en i mängden facket”. Utifrån de två tidigare aningen slätstrukna pastischerna kommer ”Amanda” som en räddare i nöden. Den lättuggade refrängen höjer sig några snäpp, och vips har vi en riktigt bra låt. Stefan som framför låten får lite mer att bita i.

Nina tar återigen om sångstativet. I ”Angels cry again” får hon visa upp musklerna i hennes stämband. Det som utkristalliseras är en bombastisk powerballad som framförs med kraft och pondus. Ska jag vara aningen kritisk så slår min ”har jag inte hört den förut radar på”. Detsamma skulle kunna etiketteras på nästa låt: ”One love”. Den har egentligen allt ett fan av genren vill ha serverat, fast utan ett uns originalitet. Sjätte alstret ”I´m alive” är precis som de två föregående alstren helvetisk välgjord. Nina utför återigen vokalist uppgiften på ett föredömligt sätt. Men som sagt, formeln av inspiratörer skulle lätt kunna spädas ut med något annan, något som överraskar, något som täcker över bruksanvisningen med tipp-ex.

När vi väl är inne på att låna från sådant som man dyrkar. ”Trial” karboniserar inledningen på en av världens bästa tyngre a.o.r. – låtar. ”Separate ways” med Journey. Ärligt, det var nog det bästa med den låten. Mina tankar förs instinktivt till en filler. Det låg i luften, men nu dyker albumets första ballad ut. ”One of is cryin”. Klanderfritt utfört, finns inget inget att anmärka på förutom a lack of a own soul. Näst sista låten för upp tempot och Stefan på agendan igen. ”Catcher in the rye”. Tyvärr upplever jag den som på tok för profillös. Heartwind löser självklart inte själlösheten genom att döpa sista låten till ”Searching is over”. Jag tycker ändå att att refrängen tillhör de bättre på plattan, vilket skapar en formel som jag skulle vilja hört mera av – tungt, melodiskt och kvalitativt.

Kontentan av mitt mitt gnäll är ytterst tudelat, dels är detta egentligen en toppenplatta, dels är detta verkligen en uppvisning i minus 50 i någon form av egen identitet. Ärligt förstår jag inte hur så osannolikt mycket förutsättningar saknar ambitionen att vilja att addera någon form av signum på musiken. Vad är syftet!? Är det bara hyllning till genren, saknar de visioner, eller är de fast i en genreloop där nästan alla står och stampar på samma plats?

I vilket fall som helst, där debutplattan andades ”nu jävlar” så präglas uppföljaren ”nu tar vi det lite lugnt”, istället för att gasa på. Det finns två brottarhits på plattan, men de är få om man jämför med förstlingsverket. Refrängerna var ljusår starkare än på detta album. Omslaget är dock bland det fräckare i år, framförallt utifrån hur konvolutet såg ut på debuten, synd att musiken genomsyras av så mycket tillrättalagdhet och best of blandbands mentalitet.

Alien -Into the future

Stolpe, ribba, stolpe, sedan in i mål; är det en metafor som skulle kunna etikettera Alien? Deras debut slog ner som en vätebomb i Sverige på 80-talet. A.O.R på Trackslistan, en genre Kaj Kindvall skydde som elden! Det ska väl tilläggas att låten i sig var en tuffare version av The Marbles: ”Only one woman”, skriven av genierna bröderna Gibb. Uppföljaren ”Tears don’t put out the fire” var det jag menade med a.o.r. Den fick en kort sejour på denna eminenta lista, men ändå.

Bandet bildas i rikets andra största stad 1987, ett år senare damp debutalbumet ut på skivdiskarna. Musiken visade sig vara ren a.o.r. – manna från himlen. Helt plötsligt fanns det ett band som gick att jämföras med amerikanska superband. Till skillnad från många andra svenska band så var detta pure a.o.r, inte melodiös hårdrock. Sångaren Jim Jidhed, Sveriges svar på Steve Perry var gruppens främsta vapen.

De flesta låtarna på plattan tillhörde epitetet: extra minnesvärda. Enligt mig så var produktionen dessvärre ljusår från den titeln. Detsamma gällde även US versionen som kom ut 1989. Visst, lite mer organisk, lite mer djup, men ändå för tunn ljudbild och för litet bett, därav att gruppen trots ett knippe guldlåtar aldrig tillhörde några av mina favoriter. Det ska nämnas att det var en välrenommerad producent vid namn Chris Minto (Pat Benatar, Rick Springfield, Brett Walker, Kiss) som rattade plattan.

Jim Jidhed slutade abrupt när de eventuellt var på väg mot stjärnorna. Det medförde inte bara att en gudabenådad sångare utgick, utan även en genialisk låtskrivare. Ersättaren på uppföljaren Pete Sandberg (Von Rosen, Madison, Snake charmer, Midnight sun, Silver Seraph, Opus Atlantica) gjorde inte bort sig, men låtarna som han var delaktig i var på tok för undermåliga. Jim Jidhed släppte dock en platta som jag rankar högre än Aliens debut, mycket på grund av en muskulösare ljudbild.

Hans soloalbum Full Cirkle från 2003 var en orgie utav starka verser, högoktaniga refränger och en adekvat produktionsbild. Som vapendragare hade han Tommy Dennander, även om det mesta kom från Jim själv. Dock var merparten av materialet som för övrigt kom ut på svenska Atenzia Records en milstolpe i svensk a.o.r, tillsammans med Dennander/Frederiksen – Baptism by fire, Mikael Erlandsson – The 1, W.E.T – Rise up och Work of art – In progress. En petitess, nu när jag tänker på det, fyra av fem ovanstående fluffdjur kom ut på 2000-talet, inte under åttiotalet

Undertecknad passade på att besöka 3 dagars Firefests 10-års jubileum i Nottingham 2013. Det jag fick uppleva på scenen var den urkraft som saknades på debutplattan. Det var en fröjd för såväl ögat som örat att se Alien beträda och dominera brittisk jord. 2014 släppte de ett helt nytt album Eternity, återigen med Jim Jidhed vid sångstativet. Nu jäklar skulle det bli åka av!

Mina förväntningar var skyhöga. Skulle detta alster återigen osa stolpe, ribba, stolpe, sedan in i mål? Njet, så blev inte fallet, utan snarare en tåfjutt, en meter utanför stolpen. Borta var den magi som omgärdade ”Jamie don´t remeber”, ”Go easy”, ”Brave new world”, ”I´ve been waiting” och ”Tears don´t put on the fire”. Det var inte så att albumet var uruselt, utan snarare ett gediget hantverk, men i jämförelse med debuten total intetsägande och själlöst. ”Unbroken” och ”What goes up” var de som stack ut mest på denna besvikelse.

Sex år senare dyker Aliens tredje platta med Jim Jidhed ut. Alien består nu av Jim Jidhed, Tony Borg och Toby Tarrach. Förväntningarna är denna gång måttliga. Stolpe, ribba, stolpe, sedan in i mål; är det dags igen månne? De har onekligen ett musikarv att förvalta. Janet Morrison Minto involverades återigen att skriva texter till de åldrande vikingarna. Det första som slog mig var den betydligt tuffare skruden på inledningsspåret ”You still burn”. Instinktivt fördes tankarna till 220 volts underbara platta Eye to eye (1988). Den började lite som Disturbeds ”Down with sickness”. Ska man etikettera tingesten så ligger nog hårdrock närmast, fast fortfarande med två melodiösa åror till hands. Efterkommande ”Night of fire” lånar friskt från Gary Moores – ”Over the hills and far away”. Melodiös hårdrock med krigiska tunga trummor, irländsk folkmusik och en riktigt bra refräng. Tredje låten är döpt till ”War scars”. Gruppen fortsätter på den tunga inslagna vägen. Refrängen sticker ut riktigt ordentligt. För mig passar detta som handen i handsken.

Hittills finns det inte en tillstymmelse som skvallrar om korrelationer till förstlingsverket. Inte ens rösten kan spåras till 1988. Det är först i och med ”Time is right” som a.o.r.-rötterna lyser igenom. Parallellt kommer Jims röst mer till sin rätt här, än i de hårdrockigare låtarna, där ett mer ansträngt uttryck i rösten framträder. Det är i detta segment som Jim bör verka; in the Steve Perry territorium. Femte alstret, ”What are we fighting for” inleds rockigt, för att sedan utmynna i något halvdant.

Titellåten ”Into the future”, blandar a.o.r och hårdrock på ett smakfullt sätt. Min upplevelse är att det är där Alien ska placera sig vid ett eventuellt kommande album, precis där. Bombastiskt, svärta och smärta, tungt, melodiöst i kombination med ett klockrent chorus. De konservativa får sitt lystmäte, bandet sitt och jag mitt. Det kallas utveckling utifrån en genre där konservatism är mer regel än ett undantag. Även nästa låt ”Freedom wind” faller in i ovanstående positiva anslag. Balansen mellan melodiskt och tungt för tankarna till Perfect Plan, vilket i sig är en komplimangitorisk hänvisning. Åttonde ”Really wheeling it” är smittad av the good vibes. Tyvärr kan refrängen kläs i ännu mer majestätism än vad som nu anbelangar samtidigt som Jim återigen fastar i ansträngdhetsträsket.

Nästkommande ”Faling down” gör inte bort sig, men i min bok är den aningen för slätstruken. ”In her eyes” är albumets näst sista låt. Äntligen!! Ytterligare en låt där tyngd, melodi och en bra refräng vävs ihop på ett föredömligt Alienskt sätt. Ärligt, trodde inte att gruppen skulle ta med en smäktande ballad. På sista låten ”Children” visar såväl Jim som Alien vad de är kapabla till när deras sinne är klart. Journeyism i kombination med Jims röst som i denna nedtonande molluppvisning faktiskt påminner mer om Michael Bolton än Steve Perry. ”Children” är vacker låt som synkar optimalt till en gripande text. En av albumets starkaste kort!

Stolpe, ribba, stolpe, sedan in i mål? Njaa, den frasen gömmer vi undan till nästa platta. Då har de i mina ögon finkalibrerat balansen mellan tyngd, melodiöst och vassare refränger. Många så kallade fans kommer att hitta fem fel på plattan varav hårdheten lär vara en av dem. Jag tycker dock att det var ett embryo som är värt att applådera så länge de fortsätter bära melodi- och chorusfanan fortsatt högt så högt som de faktiskt gör. Aliens bästa album sedan 1987.

Sapphire Eyes – Magic moments

Ur askan från Alyson Avenue och Second Heat reste sig Sapphire Eyes. Envåldshärskaren, låtskrivaren och keyboardisten Niclas Olsson var och är den gemensamma nämnaren i alla konstellationerna. Gruppen släppte sitt förstlingsverk 2012. Det var en trevlig bekantskap med ett knippe riktigt starka låtar samt ”You´re my wings” en riktig höjdarlåt, det vill säga en a.o.r. – classic. Sångaren på det albumet sköttes utmärkt av Thomas Bursell, tillika samma man som sjöng på den enda platta som Second Heat (2004) ynglat av sig. För mig påminner han lite om Mikael Erlandsson, vilket ska ses som något ytterst positivt.

Sex år senare landade uppföljaren. Ut gick Thomas Bursell, in kom den accentfria finska sångfågeln Kimmo Blom. Han har frontat finska storheter som Uban Tale och Leverage. Måste jag välja mellan de två så föredrar jag alla dagar i veckan den mer karakteristiske Thomas, än stilrene Kimmo. Plattan gick i samma spår som på debuten. Superlativen haglade över bandet. Själv hade jag svårt att uppskatta musiken, dels för det svårt att finna riktiga godbitar, dels att helheten andades standardism. Nu är Magic moments här, deras tredje. Det är bara till att gratulera grabbarna i bandet. De har musikerna, de feta refrängerna, stämsången, adekvat sångare, sköna arrangemang, utmärkt produktion.

Sapphire eyes lyckas med bedriften att på en 100-gradig ”sticka ut lista”, hamna på minus tre. Tar man alla outtalade a.o.r.-mallar i världen; adderar dessa med de som ännu inte har skrivits, uppfyller bandet alla adekvata krav. Det finns inte ett uns som inte präglats av konservatism. Kärt barn har många namn: färglös, intetsägande, tråkig och profillöst. Vad som helst hade funkat, exempelvis hundskall, böneutrop eller Niklas Strömstedt rappandes på serbiska.

Njet, det finns inget överhuvudtaget som bryter den kassaskåpssäkrade musikmallen. Perfektionism, präktighet och avsaknad av egen identitet präglar albumet. I mitt tycke är gruppen Sveriges svar på Brother Firetribe. Finns det några låtar som höjer sig över mängden? Jo, ”As the days go by” skiner lit extra, precis som ”Don´t walk away”. Det märks att Niclas sneglat eller snarare dreglat över ikoniska alster som Michael Boltons - ”Can´t turn it off”och Michael Sembellos – ”Maniac” samt Journey ekon i mängder, visserligen klara bevis på bra smak, men också ett verktyg som förstärker profillösheten.

Nu är Sapphire eyes långt ifrån ensamma i a.o.r.-sfären med att producera musik som låter nästintill likadant som de som inspirerat dem. Genren i sig får skylla sig lite själva. De törstar efter nyskapande, men är egentligen diktatoriskt förändringsobenägna. När något band försöker experimentera eller korsbefrukta genren ratas allt som oftast försöken till nyskapande, för då låter det inte längre som a.o.r. Fansen lär kasta sig över detta albumsläpp, och med hull, hår och höga hårfästen, för okritiskt placera den i toppen av deras 2020 årsbästalistor.

Som sagt, egentligen är detta ett bra album, med nästan bara adekvata låtar, men bristen på någon form av egen bärande idé gör att jag tröttnat lite på genren, vilket troligtvis bandet i sig halvt oförtjänta får sota för, utifrån denna aning bitska albumrecension, de liksom bara hamnade i skottgluggen.

Chronus – Idols

 

Royal Hunt – Dystopia

 Captain Blackbeard – Sonic forces

 

The Ragged Saints – Sonic playground revisited

 

Amaranthe – Manifest

 

East Temple Avenue – Both sides of midnight

Starmen – Welcome to my world

 

Wildness – Ultimate demise

 

Stardust – Highway to heartbreak

Amahiru – Amahiru

A life divided – Echos

 

Tony Mitchell – Church of a restless soul

 

Rob Moratti – Paragon

Ulf Nilsson – Make a move

 

The Lightbringer of Sweden – Rise of the beast

 

Starbenders – Love potions

 

 

Ett axplock utav årets bästa låtar!

2019 bjöd på bisarrt mycket bra låtar att välja mellan, ett gigantiskt musiksmörgåsbord helt enkelt. 2020 ville absolut inte vara sämre. Coronaåret bjöd på en likvärdig låtskatt med fantastiska melodier och gigantiska hooks.

Magnum - The Archway of tears, FM - Walk through the fire, The Unity - Angel of dawn

H.E.A.T -  Heaven must have won an angel, Beyond the black - Human, Perticone – Man on the moon

In this moment - As above, so below,  Damnation angels - Fiber of  our being

Deadrisen - Fear and fury, House of Lords - New world new eyes,  Ocean Hill – a separate peace

Ozzy Osbourne - Scary litle green man,  Newman -  Worth dying for, Bonfire - Ride the blade

Black Swan - Big disaster, Enuff Z´Nuff - I got my money where my mouth is

Decarlo - Give love a try, Sapphire Eyes - As the days go by,  Primal Fear - Hear me calling

Black Rose Maze - Laws of attraction,  Lionheart - The reality of miracles

Alien - Into the future, Imperial Child - Libertalia, Jessica Wolff  – Ella´s song

Robert Hart - Different people, Stoneface - After B, Serious Black - When the stars are right

DeWolff -  Blood meridian 1, Stoneflower - Calling all stations, Overlaps - I don´t need

Bad Radiate - Came without a warning, Rideau - The beginning, Smackbound - Wall of silence

Waiting for  monday -  End of a dream, Autumn´s Child - Glory, Savage Hands - Demons

Delain - We had everything,  DevVicious - Walk through fire, Secret Rule - Going nowhere

Lordi - Horror for hire, Those damn crows - Set in stone, Shining black - Just another day

Amberian Dawn - United, Horisont - Into the night, Tuple - Kryptonite

Archon angel -  Fallen, The Night Flight Orchestra -  If tonight is our only chance,

Grand Design - Strandead, Starbenders - Precious, Tokyo Motor Fist - Youngblood,

Tony Mitchell - Living on the run, Harem Scarem - Fire & gasolin, 14 north  - Break

Allen/Olzon - I´ll never leave you, Framing Hanly -  Misery, Boston Manor - Brand new kids

Chronus - Heavy is the crown, Arctic Rain - The one, Scarlet - Obey the queen

Confess - Is it love, Mystic Prophecy -  Eye to eye, Asking Alexandra - Antisocialist

Khymera -  Walk away, A life divided - Addicted, Dukes of the orient - The ice is thin,

Dynazty - The Black, One Desire - Shadowman, Palaye Royale - Hang on to yourself

British Lion - The burning, Almanac - Soiled existence, Shadowquest - Gallows of eden

Shakra - Too much it´s enough,  We sell the dead - Carved in stone, Amarihu – WTTP

Marko Hietala - Star, sand and shadow, Hollywood undead - Time bomb

Foxx Eastmountain - Mouthbreather, Dennis DeYoung - Damned that dream

Mindless Sinner - Poltergeist, Revolution Saints - Coming home, Vega - Grit your teeth,

Solence - Animal in me, Perfect Plan - Time for a miracle, Majestica – Ghost of Marley

Scarlett

Deep purple - Throw my bones, Seether - Dangerous, Liar - Woman

The Ragged saints - Never gonna let you down, South Haven - Sweet suffering

Serenity - Keeper of the nights, Collateral - In it for love, Bailout - 1999

Shaggy the rockband - Hero, Evolve - Deal with desperation, Captain Black Beard - Headlights

Compass - Another life suicide,  Tomorrow is lost - Wildchild, Black Paisly - Save the best

Magnus Karlsson´s Freefall - All the way to the stars,  The Waymaker - The Waymaker

Nightwish - noise, The Petal Falls - In the shadows of the clan, Conception - Anybody out there

Gathering of kings -  From a whisper to a scream, Firewind - Break away

Browsing Collector - Break closed-minded bars, Silverstein - Infinite

Lionville - Living with the truth, Nils Patrik Johansson  – Freakstar superstar

Hell in the club - Nostalgia, Mad Max - Talk to the moon, Landfall - Road of dreams

The Lightbringer of Sweden – Shadows of the night, Signal Red - Email to God

Deep Purple

Jeff Scott Soto - Lesson on love,  Blue Oyster Cult – Tainted Blood, Smash into pieces – Arcadia

State of mine - Can´t stop me, East temple Avenue - When I´m with you

Cats in Space  - Marionettes, Pinnacle Point - Never surrender, Iron Mask - Never kiss the ring

Blurred vision - Redemption, Room experience - Strangers in the night,  Ulf Nilsson - Underdog

DGM - Flesh and blood, Palace - She´s so original, Royal Hunt – The art of dying

Stardust - Bullet to my heart, Corey Taylor - Everybody dies on my birthday,  Euphoria - Survivors

Persuader – Scars, Sole Syndicate – And the truth will set you free, All time low – Sleeping in

Trishula - I want it all, Amaranthe - Viral, Stan Bush - True believer, Miley Cyrus – Plastic Hearts

Sinner´s blood - Remember me, Memories of old - Arrival, Rob Moratti - All I´m living for

Twister - Natural survivor, Fates Warning - Now comes the rain, Six foot six – In God we trust

King Creature – Falling down again, Orianthi – Contagius, Ravenword – Blue roses

 Starmen - Face the truth, She bites - Heartbreak hotel, Wildness - My hideaway

Nordisk musik

Finska lejon

Amberian Dawn, Marko Hietala, Lordi, The Ragged saints, Apocalyptica, Dawn of solace, Nightwish, One Desire,

Waltari, Vlad in tears, Stargazery, Smackbound, Kenziner, Tuple, Neon Angel, Jessica Wolff, Bailout, The Silenced,

The Nest, Joviac, Wizards of hazards, Dark Sarah, Tanna, Cardinals Folly, Imperium, Lord Fist, Deep river acolytes,

Memoira, Memoremains,

Norsk sisu

Hex AD, Mindtech, Shamen Elephant, Stoneflower, Kvelertak, The devil´s rejects, Course of fate, Green Carnation,

Soul of tide, Magic touch, Conception, Imperial Child, Connect the cirkle, Shining black, Hank von hell,

Fatal fusion, Airbag, Motorpsycho, Communic, Taskaha, Ghost avenue

 

Dansk dynamit

Justify Rebellion, South Haven, Grumpynators, Boys from heaven, Hellsmoke, Royal Hunt, Odd Palace

 

Årets 3 besvikelser

Trots att det fullkomligt vimlade av fantastiska plattor detta år, så fanns det även oerhört mycket skräp.

Vissa grupper har man gett upp hoppet om, andra vet man att de gjort en mellanplatta, medan andra helt enkelt skapat oinspirerad musik.

The Struts – Strange days

Bristolkillen Luke Spiller mötte Derbysonen Adam Slacker, och vips uppstod kemi. De började skriva musik tillsammans. Tre år senare inleddes processen att bilda ett band. ”I was just moving around and somebody was like, ’you strut around a lot”; den oskyldiga frasen blev upprinnelsen till The Struts. Debutalbumet släpptes 2016 och osade brittiskt lång väg. Det var inte tal om fish´n chips utan snarare Chicken tikka masala.

Herre Jesus, eklektisk rockpop på steroider…på ett bra melodiskt sätt. Ett poprockigare The Night Flight Orchestra utspädd med lite Vega!? Vackert, stulet, energiskt, medryckande och übervarierat. Inledande ”Roll on” och ”Could have been” blev jag helt enkelt glad av och ville börja… dansa, vilket är långt ifrån sannolikt i moll-orgiernas förlovade land: A.O.R – musiken. Så sanslöst splittrat, men ändå homogent. Deras inspiratörer var otvetydigt ikoniska grupper som Queen, Sweet men framförallt Slade – det vill säga pure Classic rock – utan att låna för mycket för att det skulle bli obekvämt för lyssnaren.

Om förstlingsverket var en frisk fläkt på musikhimlen så var det Young & Dangerous (2018) som tog ett strupgrepp om hjärnbalken. Kvalitetsribban hade höjts på alla tänkbara nivåer, självförtroendet var troligtvis seratonindopat. Mina favoriter på albumet var många, men under dödshot: ”Body talks”, In love with a camera”, ”Bulletproof baby”, Fire part 1″, ”Somebody new”, ”Tatler Magazine”, ”I do it so well” och ”Ashes part 2″.

Det var så begåvat, snyggt och uppkäftigt att man blev mållös; energisk britpop av absolut högsta klass. Förutom charmiga arrangemang och catchiga refränger hade gruppen den goda smaken att variera sin energi innovativt så att lyssningarna inte blev enformiga. Det var som att öppna en brittisk Pandoramusikbox. Ut studsade det ekon från Robbie Williams, The Strokes, Pulp, Supergrass, Def Leppard, Oasis och Rolling stones. Att man bjöd in popdjuret Kesha på ”Body talks” var beyond ett genidrag. Nu ville jag inte bara dansa, utan nu var jag dessutom en jäkel på det.

Den klassiskt brittiska sjuttiotalsdoftande rocken som kryddats med två matskedar dancepop hade en lekfullhet i musiken som påminde mig lite om svenska Big Money. En duo som för övrigt släppte två genialiska plattor på 90-talet. Precis som Queen lyckades The Struts hybridisera genrerna, utan att det på något sätt kändes påklistrat eller spretigt. Radiovänligt, absolut och i mina öron klingade det positivism. I Sverige har vi Jono, The Night Flight Orchestra, Royal Republic, Mando Diao, Reach och ACT. I Storbritannien samexisterar The Struts med The Dirty youth, A Jokers rage, Boston Manor, Don Broco, Tomorrow is lost och Cats in space.

Är det överhuvudtaget möjligt att komma i närheten av förra plattan? Med tunga fotavtryck kan jag konstatera att utvecklingen från debutplattan till uppföljaren avstannat. Gruppen tar inte det förväntade steget som jag hade hoppats på. I titelspåret ”Strange days” bjuder man in Robbie Williams. Ett klokt val, som på pappret inte kunde blivit bättre. Det ska dock tillägas att jag syftar på de låtar där Guy Chambers var Robbies vapendragare.

Därefter, med Stephen Duffy vid rodret, sjönk kvaliteten betänkligt. Med några få undantag. Som sagt, teoretiskt – en VM-final. Praktiskt, en vänskapsmatch. En bra låt är en bra låt helt enkelt och ”Strange days” är en sådan, utan att sticka ut. På debuten öppnade The Struts med ”Roll on”, på uppföljaren med utomjordiska ”Body talks”. ”Strange days” tillhör inte dessa top notch ögonbrynshöjande låtar. På efterföljande ”All dressed up (with nowhere to go)” släpper de in de distade gitarrerna i ljudbilden. Ett landskap som mindre oväntat osar 70-tal, lite Rolling Stones och mycket Slade. Låten i sig är helt okej, men inte heller här sticker det ut, så den landar strax över medel.

Nu när jag äntligen får chansen! Rolling Stones, Bruce Springsteen, Bob Dylan och Håkan Hellström. Vad har de gemensamt? Jo de överöses allt som oftast av sliskiga unisona hyllningskörer från musikkritiker världen över. Att de karboniserar sin musik är inte viktigt. Utan så ska det tydligen vara, och om de skulle råka utvecklas så räcker det med att spela in en cover av ”Imse vimse spindel” på rumänska för att recensenterna ska dregla över tillgreppet – nyskapande tror jag det kallas. Konservatism är alltså bra!?

När det kommer till en annan typ av gubbrock, a.o.r. och melodiös hårdrock så vill samma individer inte ens ta i materialet med locktång eftersom de upplever att musiken sedan länge är jämnad med marken. Likt en pestsmitta avfärdas de som konservativa, otidsenliga, utdöda och molltoner från en svunnen tid som inte är i behov av någon renässans. Konservatism är alltså dåligt!? Som sagt stigmatiseringen över vad som anses rätt/fint eller fel/fult lever kvar, trots att de genrerna är vitalare än någonsin. Jag tycker att vi ska börja recensera musikkritikerna istället!

Tredje spåret är en cover av Kiss – ”Do you love me” från Destroyer (1976). Kiss levererade en låt där gitarren hade en mer undanskymd roll, men i The Struts version genomsyrar den istället låten. Jag upplever att originalet var mäktigare i Paul Stanleys skrud, men att covern inte alls är dålig. Egentligen är ”Do you love me” en låt som passar gruppen som en hand i handsken. Konstigt nog så låter originalet mindre mossigt än The Struts version.

På fjärde låten ”I hate how much I want you” har de bjudit in kollegorna Phil Collen och Joe Elliot från ikoniska Def Leppard. Att jag instinktivt associerar inledningen till Mora Träsk – ”Fader Abraham” vet jag i skrivande stund inte om det är något positivt eller negativt. Även detta gästinhopp präglas av: bättre teoretiskt än praktiskt. Dock fungerar Slade-refrängen ihop med ”Farbror Abraham”-ingredienserna över förväntan. Plattans bästa med titellåten so far.

Tom Morell från Rage against the machine, Audioslave och The Night watchmen är nästa gästinhopp till drabbning. Resultatet blir en stökig, rockig tingest utan en adekvat refräng. Sjätte låten ”Cool” visar upp en sida som inte är min ”cup of tea”. Rolling Stones har aldrig tillhört mina husgudar och det lär inte heller denna låt göra eftersom det är rökstökig rock…utan egentlig refräng – meningslös. Vad har hänt!? Refrängerna har ju tidigare varit The Struts signum – lite ös på plattan räddar inte en dålig låt. I efterkommande ”Burn it down” matas vi med en halvtrött bluesdoftande pastisch som skulle kunna få vilken människa som helst att somna. Den fungerar nog bäst i vården, efter en överdjävulsk komplicerad operation. Frågan kvarstår: Har britterna glömt hur man skriver bra refränger?

På åttonde låten skiftar äntligen gruppen genrefokus från tråkig rock till typ indiepop. I ”Another hit of showmanship” tänds återigen radarn i mig. En bra låt? Definitivt! Mina tankar går till osannolikt underskattade svenska This Perfect Day och det är ett gott betyg. Till sin hjälp har de Albert Hammond Jr. En gitarrist som spelar i det alltid så hypade indierockbandet The Strokes. Denna vitamininjektion ökar mina förhoppningar att de två kvarvarande alstren ska rädda albumet från ett haveri. Näst sista låten tituleras opassande nog ”Can´t sleep”. Ett alster som återtar tidigare inspirationer från Slade och The Sweet, fast på ett negativt sätt – respiratorsömnigt. Albumet avslutas med bräckligt högkänsliga ”Am I talking to the champagne (or talking to you) ). Jazzblues-laidback musik med svärta, smärta och sväng. Det existerar en Robbie Williams-nerv i låten som är oemotståndlig. Varför inte fler låtar av denna kaliber!!?

Vill man ha sin musik imitativt serverad så bör man söka sig någon annanstans. Utifrån ett shakerperspektiv så blir The Struts megalomaniska blandning av genrer indirekt någon som uppfinner hjulen på nytt och parallellt skapar egna hybridöar. En faktor som definitivt hela a.o.r.-världen borde lära sig av, istället som nu, präglas av konservatism. Det gäller såväl hos banden som hos fansen, vika subtilt kräver det: en loose – loose situation. Genren är i behov av musik där lekfullheten finns närvarande, utan någon dold agenda att parodiera på densamma som exempelvis Steel Panther eller Wig Wam. The Struts är genrependlare. De gör det oförutsägbart för sin publik att veta tillhörigheten på musiken. Helt klart en styrka som band. Ett världsband dikterar reglerna, inte följer dem. The Struts tycks helt enkelt dyrka sin musikhistoria och visar det tydligt genom att hybridisera ny magisk musik.

Detta gäller dessvärre inte deras tredje platta, Strange days. Ovanstående text får snarare konserveras till deras nästa album. Visst, det är The Struts vi pratar om. Bandet som skapat ett av ett av 2000-talets mest medryckande poprockalbum, Young & Dangerous. Några förslag till kollaborationer till nästa platta är Dave Gahan (Depeche Mode) och Midge Ure (Ultravoux). Då vill jag att The Struts tar det rationella språnget och steppar upp de nivåer som de borde ha gjort på denna platta. Jag efterfrågar då mer lekfullhet, mer eklekticism, men framförallt betydligt högre kvalitet på refrängerna. Min dansutveckling fick inte heller något uppsving, eftersom det knappt fanns något att rockdansa till. Ytterligare en faktor de måste återinkorporera till kommande platta.

Jaded Heart – Stand your ground

Pretty Maids har jag dyrkat i all evighet. Den beundran har jag inte alltid delat med Jaded Heart och Pink Cream 69. Tyskarna har däremot alltid tillhört hovleverantörerna av melodisk hårdrock – tills nu! Att de för första gången plockade bort sina keyboards var dessvärre en symbolisk handling som eventuellt blev början till slutet för denna tysk-svenska konstellation.

Låtarna är ruffigare, aggressivare men framförallt betydligt sämre på alla plan. Denna lite nyare stil påverkar dessvärre även sångaren Johan Falhlberg som helt enkelt inte passar i den nya heavy metal skruden, hur gärna än bandet själva vill det. Jag får väl be till högre makter att The Unity och Kissin Dynamite inte ändrar sina musikformler nu när Pretty Maids börjar bli till åren. Pink Cream 69 har stängt butiken, Jaded Heart borde göra det samma.

Gotthard – #13

Om Strutssågningen var proportionellt lång så får denna text bli oproportionellt kort Anledningen är att man inte ska sparka på någon som redan ligger. Vet inte om man bör såga något som egentligen mynnar från något så oerhört tragiskt? I och med att Gotthard tjänar sitt levebröd på att fortsätta spela som Gotthard är det något jag ställer mig frågande till. Om det är för att hedra eller förnedra låter jag andra bedöma.

2010 avled grundaren och karismatiska sångaren Steve Lee i en motorcykelolycka. Ett år senare aviserade bandet att de dels ämnade att fortsätta, dels att de funnit en ersättare i Nick Maeder. Schweizarna släppte Firebirth 2012, Bang 2014, Silver 2017 och ny via #13. Tyvärr tog Steve Lee även med sig låtskriverihantverket och melodisinnet med sig till himlen. För mig är inte detta samma band längre, hur mycket än de försöker övertyga oss om dess motsats.

Allt är inte bara melodisk rock och AOR som glimrar. Det finns faktiskt en värld utanför de genrer vi dyrkar, men få andra bryr sig om. Modern rock och Alternative rock kan egentligen betyda det mesta.

För mig är det musik som konstrueras av grupper som Shinedown, Sixx: AM, Three Days Frace och så vidare. Kraftfull välproducerad rock med himmelska refränger – känns det igen?  Nedan följer ett urval av årets mest helgjutna modern rock album. De är inte rangordnade.

Tomorrow is lost – Therapy

 

Asking Alexandra – Lika house on fire

 

Those damn crows – Point of no return

 

Framing Hanly – Envy

 

Silverstein – A beautiful place to drown

 

Self Deception – Shapes

 

Five finger death punch – F8

 

Boston Manor – Glue

All time low – Wake up sunshine

Miley Cyrus -Plastic Hearts

Continue Reading »
No Comments

Del 14: Frederiksen-Denander

Svetten lackade sakta men säkert ner på den stora morgontidningsbilagan. Luften tycktes vara helt befriad från syre. Jag flankerades av en korpulent tant med bister uppsyn och en yngre, smalare sådan, som bläddrade flyktigt i någon glättig veckotidning. Tiden tycktes stå stilla, varför tog det så lång tid för de tre kunderna att bli klara!? Som taget från någon skräckfilm hörde jag mitt namn ropas ut. Min främsta upplevelse från uppmaningen var röstresursen hos den späda kvinnan i 30-års åldern iklädd sitt främsta kundleende. För mig lät det som en jordbävning som hela varuhuset måste ha hört. Tittade alla i lokalen på mig när jag la ifrån mig tidningen jag gömde mig bakom? Min utroperska hänvisade mig vidare till en tom stol och satte på mig ett plastigt mörkblått förkläde.

I den gigantiska spegeln en meter framför mig såg jag en nervös yngling med långt rakt hår. Kunde verkligen dessa stripor förvandla sig till halvkrulliga lockar? Jag visade tafatt upp två foton på hur jag ville mitt hår skulle se ut. Det ena var på Joey Tempest, det andra på David Coverdale. Det ska vi ordna sa hon klämkäckt! Nervositetscrescendot var på väg ner, tills min frisörska i förbifarten nämnde att hon inte utfört så många permanentar förut. Ridån föll tillbaka till ursprungsläget. Processen i sig var ganska behaglig i kombination med hennes servicevänlighet och kallprat.

En och en halv timme passerade fort. Helt plötsligt var det dags för moment of the truth, ungefär samma känsla som att lägga upp bollen på straffsparkspunkten. Skulle det bli mål eller sköt hon utanför. Till en början blev jag absolut förförd av den lockighet som ersatt en tidigare stripig kalufs. Det var väl först när jag började syna lockarna ovanför pannan som jag började ana oråd. Lika snabbt som jag drog ner dem, åkte de likt en gummisnodd upp till ursprungsläget, likt en helvetisk fabriksinställning. Jag poängterade detta för frisörskan. Hon frågade en kollega som studerade hårkonstellationen.

Aj då, var en kort fras som kändes ödesmättade. Det visade sig att hon hade missat att allt hår inte skulle permanentas utan vara fri från lockighet. Som läget gestaltade sig såg det mera ut som en halvtaskig peruk eller att en fet hamster hade lagt sig på huvudet. Ännu värre, det var inget de kunde göra åt saken, utan det skulle typ växa bort! Skygg, besviken och otrygg smög jag längs varuhusväggarna närmaste vägen hem till mina föräldrar. Målet var att lägga sig under täcket och tjura, och det gjorde jag också. Kan man vänja sig vid Bingolotto, Guiness och surströmming så kan man vänja sig vid peruker. Det är i nöden som kreativismen skapas. Små kosmetiska justeringar fick bäverboet att se mindre bäverboigt. Stormen var över, ångesten lade sig successivt. Det blev många permanentar under de kommande åren.

Dock var jag därefter diktatorisk sträng i mina beskrivningar att lämna opermanterat hår kvar i pannan. Tyckte personligen att jag så sjukt cool ut, och intalade mig likheter med såväl David Coverdale, E-Type och Tommy Nilsson. 1995 tog jag beslutet att klippa av mitt vackra långa hår. Det hade sina pris att se cool och förförisk ut!

När det blåste under fotbollsmatcherna devalverades mitt målskytte anmärkningsvärt! På vintrarna tog det evigheter att torka håret! Det gick dessutom åt en förmögenhet att införskaffa bra hårsprayer! Vid fester blev kompisarnas flickvänner vansinniga på mig för att jag dränerades deras lager av just hårspray, vilket i sig var dysfunktionella signaler till deras tjejkompisar att ta avstånd från mig. Ständig träningsvärk i högerhanden, inte på grund av ett onanerade, utan ett frenetiskt borstande av håret.

Sett i backspegeln har varje årtionde sin charm, men som korthårig var hårskötandet betydlig mindre krävande. De säger att trender kommer tillbaka. Jag tror dock inte att eran för pudelfrisyrer någonsin kommer att få fotfäste i vårt universum något mer, men man ska aldrig säga aldrig.

Tyvärr har göteborgssonens Håkan Helström fått enstaka personer att uppskatta krulligheten i sig. Om hårexpandering tillhör det förgångna så kanske det är dags att plocka upp ett album som andas någorlunda nutid. Eftersom genren för den stora massan inte tycks existera längre så vill jag bevisa att det görs lika mycket kvalitet efter 2000-talet som det gjorts tidigare. En av de plattor som jag skulle kunna titulera som klassiker är från 2007. Frontiers var de som stod bakom Fredriksen & Denander – Baptism by fire.

Vad kan man säga om dessa två herrar. För det första är en i livet, och den andre död, sad but true. Frederiksen avled i sviterna av cancer 2014. För mig och många andra var Fergie synonymt med vad en a.o.r-röst egentligen stod för. Steve Perry, Jimi Jamison, Joe Lynn Turner, Bobby Barth, Jeff Scott Soto, Mark ”Marcie” Free och Lou Gram är några andra som hamnar i samma legendariska odödliga fack.

Fergie inledde sin musikaliska bana redan som 13 åring. Några år senare erbjöd hans kompis Tommy Show honom vokalistrollen i MSFunk, medan Tommy hastade vidare till det något större Styx. Deras vägar skulle återigen korsas eftersom Styx, Heart och Trillion gav sig ut på en gemensam turné. Fergie sjöng då på Trillions debutplatta, vilken släpptes 1978. Det blev bara ett album med dem.

Han ersatte därefter Jeff Pollard Leroux. Bandet hade redan hunnit yngla av sig fyra album innan. So fired up (1983) var gruppens femte, ett alster Fergie var högst delaktig i. Han skrev bland annat hiten ”Carries gone” efter uppbrottet från flickvännen Carrie Hamilton tillika dottern till komediguben Carol Burnett. Som många plattor på den tiden var det sällan renodlad AOR som gällde, utan det blandas hej vilt mellan rockgenrerna – tyvärr. So fired up höll sig mångt och mycket till AOR-essensen.

En av de bästa låtarna genom tiderna i genren fanns med på det albumet: ”Turning point”, pomp-aor i sin allra renaste form. ”Yours tonight” var också en ögonbrynshöjande skapelse som fick pomp-ådrorna att svälla. Albumet är i mina ögon djävulskt nära att etiketteras in i Classic AOR Melodic Rock Saturday! Mats Widholm´s Tidlösa A.O.R. – klassiker av oproportionerliga mått!

Fergie lyckades på något sätt alliera sig med de riktigt stora i branschen som exempelvis backgrundsångare i Survivor.  drog de längsta strået före Fergie i att fronta Kansas efter vacuumet från Steve WalshGregg Giuffria och Fergie kämpade för ett nytt Angel album. Det gick visserligen i stöpet, men han träffade istället på Ricky Philips. De två förblev bästa vänner in til the bitter end. Även i okänt ökända Giuffria var han med en period utan att släppa ett fysiskt album. Kontentan av Gregg Giuffria och Fergie Frederiksen samarbeten var lika med moll.

Keyboardvirtuosen lyckades ändå släppa två plattor med gruppen. Debuten (1984) ynglade av sig ”hitsinglarna” och ”Call to the Heart” (Hot 100 #15) and ”Lonely in Love” (Hot 100 #57). Två år senare landade efterföljare på vinyldisken: Silk + Steel. Mitt betyg på debuten var varken bu eller bä, men betoningen landade mer på bu. Uppföljaren var betydligt bättre och hade verkligen sina stunder. Likt många andra så kallade ”klassiker” som för många fans upphöjs till skyarna utan att vilja granska helheten var den långt ifrån helgjuten. Albumet bestod av fem bra låtar. En av dem var hiten ”I must be dreaming”, sedan ”Change of heart” och ”Tell it like it is”.

Det var dock de två övriga ”No escape” och ”Lethal lover” som penetrerade mitt AOR-hjärta. De var inte bara överdjävliga, utan helt sonika Gudomliga. Den som söker han finner! Är man ute efter Giuffrias tredje alster så är oddsen betydligt högra att finna Atlantis, Förbundsarken eller Stalins blålila hårspänne, den i marmor, men utan guld. Det blev nämligen ingen tredje gängen gillt! Dessa demon transformerades dock till till material på Gregg Giuffrias kommande projekt: House of Lords (1987, Simmons Records).

Två av den maskerade långa tungans tungt vägande krav var: byt namn: byt vokalist! Den bryska innebörden innebar med omedelbar verkan; Ut med David Glen Eisley, In med James Christian!  ”I Wanna be loved” (Hot 100 No. 58) och Stan Bush pennade ”Love Don’t Lie” släpptes som singlar. För mig var det två andra uppenbarelser som rånade min uppmärksamhet. Såväl ”Hearts of the world” och ”Jealous heart” var två tvättäkta aor-classics, det vill säga forever and ever odödliga. Gregg basade över House of Lords på de två efterföljande albumen Sahara (1990) och Demon down (1992). James Christan övertog sedermera babyn, Gregg slickade sina sår. Kontrasterna som uppstod var att House of Lords idag är vitalare än någonsin, medan Gregg nästintill la musiken på hyllan. Den enes bröd, den andres död?

Jag kunde helt enkelt inte låta bli att göra en avstickare i aor-historien, men nu tillbaka till Fergie! Nästa steg i den musikaliska evolutionen skedde via Abandon Shame som innehöll kompisen och basisten Ricky Philips (The Babys, Bad English), trummisen Pat Torpey (Mr Big). I bandet ingick även keyboardhalvguden Jonathan Cain (The Babys, Bad English, Journey) och hans fru Tane. Ricky Philips sköt sig själv och det namnkunniga bandet i lilltån genom att vidarebefordra en demo på vad Fergie var röstkapabel till, via sin polare Jeff Porcaro. Det ekot studsade omedelbart tillbaka. Toto stod nämligen utan sångare under inspelningen av femte albumet Isolation. Han ersatte därmed Bobby Kimball, före Eric Martin, en prestation i sig.

Plattan från 1984 innehöll inte bara hiten ”Strangers in town” utan också en golgata av pärlor som ”Carmen”, ”Lion”, ”Angel´s don´t cry” och ”Endless”. Enligt mig den bästa plattan Toto släppt och en självklar contender till att vara med på denna eminenta uppradering av a.o.r. – klassiker. Lustigt nog blev euforiädelstenen ingen riktig framgång hos den stora massan.

Efter 12 år i musikbranschen övergav Fergie temporärt musiken för att istället satsa på att testa på matbranschen med sin pappa. Smaklökarna marscherade dock fortfarande ikapp med musiksjälen. Saknaden blev till sist för tung att bära. Den blev en katapult till ett återinträda i musikbranschen. 1995 släppte kompisduon Frederiksen/Phillips sin debutplatta. I mina öron blev det tyvärr inte sensationellt. Dock innehöll den en morbid kvalitativ låt: ”Oh Diane”. Dean Castronovo, Neal Schon, Mike Finnigan och Steve Grove var bara några av storheterna som bistod med sin musikkompetens.

Fyra år senare hjälptes teamet åt att snickra ihop dennes första soloäventyr – Equilibrium. För en AOR kille som mig själv var detta en våt dröm av gästmusiker som: Bruce Gowdy (Unruly Child, Stone Fury )Ron Wikso (The Storm, Foreigner), Tim Pierce (Rick Springfield, John Waite)Guy Allison (Air Supply, Unruly Child )Jason Scheff (Chicago)Jeff Scott SotoNeal Schon (Journey)Rocket Ritchotte (Stan Bush & Barrage, Rick Springfield)Steve Porcaro (Toto) och Dave Amato (Ted Nugent, REO Speedwagon, Jimmy Barnes) och Kelly Hansen (Hurricane, Foreigner). Två av låtarna skrevs förövrigt ihop med Mr AOR, Jim Peterik, en annan med hitmaskinen Desmond Child. Titellåten Equilibrium av Jim var väl inte oväntat det bästa på en väldigt westcoastig, Totoliknande platta, vilken var aningen över medel.

Samma år blev han medlem i World Class Rockers. Det var en all-star-line-up med medlemmar från bland annat Toto, Journey, Lynyrd Skynyrd, Steppenwolf, The Eagles och Spencer Davis Group. De släppte två liveplattor 2000 och 2001. Det var i den vevan han kom i kontakt med svenska Tommy Denander. Deras vägar skulle korsas mer än en gång. Fergie var exempelvis delaktig i tre av fyra av Tommys ögonstenar med Radioactive (2001, 2003, 2005).

För mig var det dock Meccas (2002) debut ett av de projekt som jag gillade allra bäst. Joe Vana drog ihop ett ytterst välrenommerat gäng, där Fergie Frederiksen delade vokalistuppdraget med just Joe. Totos basist David Hungate och Mike Aquino (Pride of Lions) ingick också i en debut som lätt platsar bland de 10 bästa som släppts på denna sida om 2000-talet. Förutom extraordinära sånginsatser från de två sångfåglarna var det Mr AOR:s melodiska fingrar som låg bakom alla låtar på albumet, sex av dem med hjälp av Joe.

Velocitized (Jim Peterik & Frankie Sullivan)
Without You (Joe Vana & Jim Peterik)
Can’t Stop Love (Fergie Frederiksen, Jim Peterik & Larry Millas)
Silence Of The Heart (Joe Vana & Jim Peterik)
You Still Shock Me (Jim Peterik, Synar & Barb Unger)
Mecca (Joe Vana & Jim Peterik)
Wishing Well (Fergie Frederiksen, Joe Vana & Jim Peterik)
Close That Gap (Joe Vana, Jim Peterik & Derouche)
Blinded By Emotion (Jim Peterik, Synar & Barb Unger)
Falling Down (Joe Vana, Jim Peterik & Derouche)

Mannen med en av genres absolut starkaste strupresurser var för mig sinnebilden hur den perfekta a.o.r-rösten skulle låta. Efter att fått diagnosen lever-cancer i juni 2010 började Fergie Fredrikson skriva och spela in Happiness Is The road tillsammans med bland annat Jim Peterik (Survivor). Ett år senare så var cancern temporärt borta och skivan klar. Happiness is the Road var producerad av Dennis Ward (House of Lords, Khymera, Pink Cream 69, Place Vendome), något som borgade för en ljudbild av yttersta klass, förövrigt en minst sagt viktig byggsten i denna genre.

Det var definitivt inte bara ljudet och rösten som imponerade, utan här utkristalliserades en majestätisk pure a.o.r. Låtar som ”Angel”, ”Elaine””First to cry””Follow your heart””Love waits for no one””Writing on the wall” och ”The one” förförde mig tillbaka till mitten av 80-talet, utan att egentligen känna mig det minsta nostalgisk. Det var så här a.o.r skulle låta! Jim Peterik visade återigen att han var mannen som var ämnad att skapa dessa pärlor, utan att vare sig karbonisera sig själv eller sina tidigare mästerverk. Dock gällde det endast tre låtar denna gång, resten skapades av Robert Säll, Joe Vana och David Roberts med flera. Utan tvekan en av 2000-talets 10 bästa a.o.r. – plattor.

Sjukdomsförloppet visade ingen barmhärtighet eller tillstymmelse till hopp. Det var hans gode vän Alex Ligertwood som motiverade Fergie att knyta ihop musiksäcken via Any given moment (2013). Alessandro Del Vecchio tillika producent, keyboardist och huvudsaklig låtskrivare tog över rodret från Jim Peterik, förutom låten ”Any given moment”. Den rockaden kändes väl sisådär, produktionen saknade såväl tyngd som bett.

Öppningsspåret ”Last battle of my war”, efterföljande ”Let go”, ”Times will change” och ”When the battle is over” var i grund och botten adekvata låtar. Men med en av aor världens bästa röster så hade jag väntat mig så mycket mera. Att Fergie lät aningen trött var inte så konstigt på grund av cancern. Men att låtskrivarfolket tycktes haft en halvträskig dag på jobbet var inte värdigt en fullfjättrad ikon som teoretiskt låg raklång på dödsbädden. Covern av en av Totos bästa låtar ”Angels don´t cry” avrundade plattan såväl bildligt som symboliskt.

Dennis Hardy ”Fergie” Frederiksen (15 Maj 1951 – 18 Januari 2014). En av a.o.r-världens största röstikoner lämnade detta år jordelivet. Han hade de senaste åren brottats med levercancer, vilket till sist fick honom på fall. Utifrån mitt intresse för denna numera smala genre var Fergie urtypen för hur en sångare skulle låta helt enkelt. Killen skulle kunna tituleras MR AOR ifall inte Jim Peterik samexisterat. LeRoux – So fired up, Toto – Isolation, Mecca – 1:st samt soloplattorna blev hans arv till mig som lyssnare.

1968 föddes Tommy Denander. Han växte upp i metropolen Åkersberga. Redan som fem-åring började han plinka på såväl piano som gitarr. Två år senare såg han en KISS-affisch och blev typ frälst. Föga oväntat blev hans första inköpta vinyl: Kiss – Rock and roll over. Uppenbarelsen ledde till att han maniskt jobbade ihop till sin första elgitarr; förstärkaren fick han i julklapp. Vid nio års ålder gjorde Tommy sina första gig. Sitt första skivkontrakt gick via gruppen A.T.C som ledde till debutalbumet Cut in ice (1984 Polygram/Vertigo = Universal idag); då var killen endast 14 år!

1987 flyttade han till Los Angeles; 19 år fyllda. Han byggde upp ett gigantiskt musikerbibliotek med kontakter under den perioden. Det var också i L.A. som första Radioactive plattan såg strimmorna av ljus. 23-åringen producerade sin första egna skiva med Toto som kompband samt en drös andra världsmusiker. Jeff Porcaro, Mike Porcaro, Steve Porcaro, David Paich, Steve Lukather, Steve Augeri, Neal Schon, Alex Ligertwood, Bruce Kulick, Steve George, David Foster var bara några som gästspelade. Fergie Frederiksen, Joseph Williams och Bobby Kimball stod för vokalistuppvisningarna. Dock tog det cirka 10 år innan Ceremony of innocence släpptes; perfektionismen hade inga tidsgränser?

Mindre sol och värme kanske inte var de främsta drivkrafterna att flytta tillbaka till Svedala efter fem hektiska år i The Ciy Of Angels. Dock var det färre upplopp i Stockholm än i Los Angeles, men betydligt flera Sibyllahak. 2011 iscensatte han bland annat projektet Legends Of Rock, där fokuset låg på antika rocksångare som turnerade ihop och åt Sibyllakäk. Bobby Kimball, Jimi Jamison, Joe Lynn Turner, Tony Martin, Graham Bonnet, Eric Martin, Mickey Thomas, Fergie Frederiksen och Steve Augeri tillhörde gardet av högexplosiva rockvokalister.

Tommy Denander är ett musikaliskt multigeni, ett unikum helt enkelt. Dygnet har bara 24 timmar, och av dem bör man sova 6-8 för att kropp och själ ska hinna återhämta sig. Frågan är hur många timmar sover Tommy? Här följer en definition av en person som jobbar väldigt mycket: ”Arbetsnarkomanen har även svårt att säga nej. De är till andras förfogande hela tiden, antingen personligt eller genom personsökare, mobiltelefoner mm. Eftersom man har svårt att säga nej till nya arbetsuppgifter går arbetsnarkomanen ofta med ont samvete över dåligt utförda arbetsuppgifter. För en arbetsnarkoman är arbete och fritid samma sak. Den så kallade fritiden är ofta fylld med en massa aktiviteter som skall ge en avkoppling, men som i själva verket skapar alldeles för intensiv tillvaro. (www.beroendelinjen.se)”.

Om Tommy är en arbetsnarkoman eller inte har jag egentligen ingen aning om. Utifrån delaktighetsprincipen så skulle det krävas minst tre livstider för att hinna med allt som Tommy redan tycks företagit sig i olika projekt. Det kanske är dags att uppdatera definitionen av just begreppet arbetsnarkomani? Med över 3000 album i sitt musik-CV i olika genrer har han jobbat med schizofrent mycket kända som okända människor.

Här är ett axplock: Alice Cooper, Michael Jackson, BB King, Dan Reed, David Coverdale, Steve Vai, Michael Schenker, Meja, Santana, Tokyo Hotel, Yngwie Malmsteen, Backstreet Boys, Jimmy Page, Deep Purple, Anastacia, Ricky Martin, Hollywood Vampires , Rob Thomas, Jeff Beck, Peter Cetera, Dr Alban, Richard Marx, Steve Walsh, Rob Zombie, Ace Wilder, Vince Gill, Ke $ ha, Steve Perry, Robert ”Mutt” Lange, David Foster, Robin Beck, Max Martin/Denniz Pop, Stan Bush, Bob Ezrin, Desmond Child, Kelly Keagy, Humberto Gatica, Bob Clearmountain, Alice Cooper, Harry Hess och Umberto Tozzi.

Svenska helgjutna pure a.o.r-plattor är inte det lättaste att finna. Den svenska scenen gick och fortsätter att spatsera i den lite mer ”tuffare” a.o.r-fåran med grupper som Talisman, Europe, Treat, Dalton,  Eclipse H.E.A.T, Grand illusion, Heartwind och Wildness. Mikael Erlandssons – The one från 1994 är ett av få undantag precis som Jim Jidheds – Full cirkle samt W.E.T, Perfect plan och Work of arts plattor. Denander själv agerade för övrigt vapendragare till Jim på underbara Full Cirkle. Tyvärr tillhörde hans egna gruppkonstellationer som exempelvis Radioactive, Deacon street, Prisoner inte rakt av super dupig AOR. Min upplevelse generellt sett var att musiken kändes lite för slätstruken, lite för polerad och lite för refrängfattig.

Orkar ni med en uppradering av grupper igen? Tyvärr så får ni hålla till godo med litet urval av svenska artister som han jobbat med. Syftet är att skapa perspektiv på produktiviteten hos Tommy. OZ, Talk of the town, Yale Bate, Rat Bat Blue, Mikael Erlandsson, Glory, Lion´Share, Sayit, Eclipse, Street Talk, Jim Jidhed, Last Autumn’s Dream, Locomotive Breath, Talisman, Spin Gallery, Audiovision, Novak, Sha-Boom, Jill Johnsson, The Poodles, Jan Johansen, Erika, Grand Design, Houston, Björn Skifs, Stonelake, Impera, Love under cover, Nils Patrik Johansson och Henning Hallqvist.

Vad gör killen nu? Att han skulle ligga på latsidan vore väl en anomali. Under detta coronaår har han jobbat med ungerska Stardust, Robert Harts helt underbara soloplatta, Overland, House of Lords, Stoneflower, Pinnacle Point, Nils Patrik Johansson och Bright Shining Light. Född 1968 har han många år framför sig. Om han redan nu tillhör de mest anlitade studiomusikerna i världshistorien så lär han göra en Stenmark om han lever och har hälsan i behåll i framtiden – för energin lär troligtvis inte avta nämnvärt.

Synergieffekterna av teamet Fredriksen och Denander gemensamma samarbete utkristalliserades till ett smörgåsbord av kvalitetslåtar. Precis så som rosafluffig a.o.r. skulle låta. Inspirationen var återigen inhandlad ifrån deras gemensamma husgudar: Toto. På denna platta låg strålkastaren mera på Totostuffare era” med robusta ekon från plattor som Isolation och The Seventh one. Jag själv fördrar denna lite rivigare stil kontra det västkustinfluerade soundet som många anser vara det äkta Toto. De första sju låtarna på Baptism by fire (2007) var utomjordiskt starka, faktisk en låtkronologi som tillhörde det bästa jag någonsin hört. Michael Thompson, Steve Porcaro, Eric Z Daniel hjälpte till, medan bland annat Thomas Vikström och Jan Johansen körade.

Där många skulle skrika förutsägbart ropade jag meloditräffsäkerhet. Där andra viskade dålig produktion bollade jag tillbaka med ”skaffa ny hörapparat”. Dyrkade man genren borde det vara bannlyst att få tillåtelse att kritisera albumet eftersom åtta låtar andades untouchability. De 12 låtarna på albumet skapades av duon med hjälp av olika låtskrivarekreatörer som exempelvis Chris Antblad och Pamela McNeil. Såklart dök Mr AOR himself upp på plattans sjunde spår ”Baptism by fire”. Jim Peterik enda bidrag på albumet, men blotta hans närvaro stärkte en redan bra låt.

Inledande ”Let him go” tog fullkomligt andan ur en. Det var melodisk rock av högsta kaliber det vill säga en musikalisk orgasm. En krunchig gitarr som ackompanjerades av en välavvägd keyboardslinga visade var AOR-skåpet skulle stå. Arrangemanget förde genast tankarna till Journeys – ”Separate ways. Visst, självklart inte lika bra, men mäktighet var likvärdig. I ”Right heart, wrong time” synkades svärta och smärta med Fergies kristallklara röst och Tommys mjuka gitarrhandlag – Tindervarningsperfektionism.

På tredje spåret ”Silver lining” fick pomp musklerna jobba frenetiskt. Denna gång irrade sig tankarna vidare till LeRoux – So fired upp. Refrängen var obeskrivligt bra, precis som hela låten i sig. Nu kom de igen, ”Separate ways vibbarna”! ”Crossing over” hade precis som ”Let him go” en värdig aura av världens bästa låt tätt slingrande runt sig, utan på något sätt kännas stulet.

Efterföljande ”Written in stone” fortsatte på den inslagna vägen med serveringen av sjusärdeles välkomponerad AOR. Refrängerna hade hittills varit exceptionellt klockrena. Frågan man ställde sig, när kommer dippen? I vilket fall som helst inte på nästkommande ”Saving grace”. Det var ytterligare en pärla som verkligen osade Toto. I ”Baptism by fire” återfanns en av plattans mest majestätiska refränger.

I mina ögon bröts magin tvärt via hårdrockiga ”Can´t get enough”, trots att det var ett steg bort från resten av materialet. En låt utan refräng är som ett fullskaligt krig utan vapen. ”Never try to love again” återgick till det som varit; rakbladsvassa gitarren i kombination med pumpande keyboards. Ytterligare ett infekterande chorus som kunde läggas till handlingarna. Tyvärr följdes den av hårdrockiga ”Dead end”. Denna gång iklädd ett embryo till refräng. Näst sista alstret ”Keep a light on” var Totoeskapism på hög nivå. En riktigt bra låt, som dock inte kunde mäta sig med de tidigare åtta mästerverken.

Left with nothing” avrundade albumet, även den med tydliga Totoinfluenser. Motsatsen till beroendeframkallande var väl där denna välgjorda, men aningen sömniga pastisch hamnade. För att återfinnas bland dessa aor-hyllningar krävs det i stort sett att nästan alla låtar är top notch. På Baptism of fire gör jag ett halvrejält undantag. Såväl ”Can´t get enough” och Dead end” föll ur denna perfektionistiska ram. Dock var det som jag påpekat tidigare: åtta av 12 låtar var odödliga aor – classics. Det är ju egentligen vad hyllningarna handlar om, när nivån var så överdjävlig hög kunde man bara buga och abdikera. En kuriosa: ”Just a man” var tilltänkt till plattan, men utgavs istället åtta år senare på Radioactives album Four.

Att jag aldrig kommer att permanenta mig något mera är lika sant som att det tragiskt nog inte kommer att dyka upp någon uppföljare till 2007 underverk – Baptism by fire. Stjärnorna stod som klarast främst för Tommy Denander, men i vissa avseenden även för Fergie. Att skriva ett nästan helgjutet album i sitt CV är få förunnat, i synnerlighet om man vill att låtarna särskiljer sig från varandra, utan att de egentligen gör det. Det är en konst i sig, och en diabolisk balansgång som Baptism by fire hanterade på allra bästa tänkbara sätt.

Av Mr Mats ”Hammerheart” Wiholm

 

Continue Reading »
No Comments

Del 13: Harlan Cage – Forbidden colours & 101 South

Gillar man sin A.O.R. pompös så är det i stort sett omöjligt att inte abdikera för Fortune. Visst I,  produktionen kunde ha varit vassare, visst II, det finns betydligt bättre sångare än Larry Greene. Trots detta, titulerar jag deras förstlingsverk från 1985 till världens bästa, i den osannolikt smala nischen.

Gruppen gick sedermera i graven, efter att deras skivbolag bankruttat, samt att bandet knappt fick någon respons alls. Ur den debutaskan kravlade sig Larry Greene and Roger Scott för att bilda bandet Big City/Heightstown. Kort därefter döptes de om till Harlan cage.

En tysk-svensk kollaboration banade vägen för vad komma skulle med de övergivna fragmenten. MTM – trion bestod av Mario Lehman, Thomas Häßler och Magnus Söderqvist. Skivbolagsprocessen inleddes 1996, samma år som Frontiers iscensatte sitt distribuerande av andra indiebolags melodiösa hårdrock- och A.O.R som MTM- musik och brittiska Now & Then.

MTM släppte också välkomna akter från en genre som redan då gick under epitetet ”gubbrock”. En genre som redan hade börjat inhalerat syrgas för sin överlevnad. Tilltaget var troligtvis mer eldsjälsmentalitet än ekonomiskt försvarbart. Några av de många grupperna som samexisterade under MTM flagg var Tower City, Ten, A.C.T, Unruly child, Danger danger Axe, Fate, Kharma, Jaded Heart, Radioactive och 101 South.

Vad vet egentligen om Larry Greene? Ärligt, inte mycket alls. Han tycks vilja ha hållit en undanskymd profil på alla tänkbara fronter. Det jag vet är att han inledde sin musikaliska bana tidigt. Som 14 åring spelade han i ett band som kallade sig Odyssey. De fick skivkontrakt med Caprocorn records.

Efter ett stort antal avverkade lokala band så drabbades han av ödet. Larry spelade i ett band som hette Teaser. De hade lyckats prångla till sig ett kontrakt med RCA. I det bandet möttes Larry Greene och Rickard Fortune för första gången. Ett år senare skrevs a.o.r- historia – Fortune var fött.

Larry Greene skulle dock kunna kategoriseras som soundtrackkillen. Top Gun, Over The Top, Mystic Pizza, The Neverending Story II, Glass cage, The three musketeers, All the right moves, True blood (HBO) och Frozen Ground, är några av filmerna som han skrivit musik till.

Mest känd och klart bäst är mäktiga ”Through the fire” från Top Gun. Han fick också förtroendet att framföra låten ”Reach out for the medal” som ingick i promotandet av Olympiska spelen 1984 i Los Angeles.

Larry Greene

Harlan Cage debutalbum kom ut 11 år efter Fortunes förstlingsverk. Dessvärre brukar dylika rockrockader sällan vara källor till musikaliska underverk, snarare är det så att få grupper kommer undan med hedern i behåll.

Indirekt gjorde inte heller Harlan Cage det, eftersom det skulle krävas ett smärre mirakel att matcha Fortunes mästerverk.

Mycket riktigt, Harlans Cage första var mitt tycke deras sämsta album. Produktionslandskapet präglade av ett sunkigt ljud, en plats där sorgligt nog gitarrerna nästintill bortdevalverats. ”Pay the devil his due” var plattans kronjuvel, följd av ”Destiny”, trots brist på adekvat distade gitarrer.

Därutöver, förutom tre fillers, var det melodier och refränger som Guds änglar hade kunnat skriva, om de fått tillåtelse av bossen, men produktionen agerade som sagt bromskloss.

Två senare ynglade duon av sig en uppföljare, nämligen Double medication tuesday. Låg det någon cannabisodling i närheten eller hade de inlett en intim vänskap med mörkare krafter som Stefan Löven eller Kalle Moreus?

Inte helt omöjligt, men i vilket fall som helst var de på banan igen, såväl produktionsmässigt som låtmässigt. Stilen var glädjande nog i ännu högre grad i paritet med Fortunes  bombastiska sound. Deras dramatiska pomp-aor fick andra band i genren att framstå som Lasse Stefanz.

En av deras nischer tycktes vara att ta med en Fortunelåt på varje platta. På debuten var det ”98 In The Shade”, på denna platta var det ”Dearborn station”. ”My Mama Said” lyste allra starkast, tätt följd av ”Halfway home”, ”Lola´s in love”, ”Defend this heart of mine” och balladen ”As you are”.

Det dröjde bara ett år innan duon släppte Forbidden Colors (1999). Den generella arbetsprocessen enligt Larry Greene var följande. Roger kom upp med idéen, Larry skrev sedan text och refräng för att tillsammans foga ihop bitarna. Teamet var nästintill perfektionistiska när det kom till att text och musik skulle synka med varandra; om så inte var fallet kasserades låten helt sonika.

Albumet inledes med mollorgier av bästa märke. ”No sunday bride” hade alla de rätta ingredienserna som Fortune skämt bort oss med. Ödesmättade keyboardstämningar och kraftfulla refränger var två välkända komponenter. Nästkommande ”Chinatown” kompletterade det melodisläktskapet.

Deras nyversioner av diverse Fortune låtar som duon gillade bäst föll denna gång på deras troligtvis mest magiska ögonblick, ”Thrill of it all”. Obeskrivligt bra räckte inte till som epitet eftersom den var essensen av genren i sig. En sådan skapelse satte onekligen press på nästa alster.

Can´t tame the the raven”, implanterade en asiatisk violinslinga som agerade förrätt inför vad som komma skulle. Vapendragaren var ett majestätiskt crescendo som utmynnade i ett sagolikt chorus. The masters of pomp – a.o.r. fortsatte sin musikaliska resa med ”Hard yellow line (you lied to me)”.

3 minuter och 48 sekunder melodiös hårdrock med dutt-duttiga inslag, kunde det verkligen gå fel? Njet, it did not. ”Last plane out” tog vid och återupptog den pompiga stafettpinnen. Extraordinärt majestätisk och keyboarddriven marschmusik utan nazistiska förtecken.

Hur var det möjligt att skapa så skamligt genialiska låtar i kombination med ytterst minnesvärda refränger!? ”No sunday bride”, ”Can´t tame the raven” och ”Last plane out”. De tre hade med lätthet kunnat infogats på Fortunes magiska debutalbum.

Sjunde alstret ”A litle rain” gav lyssnaren ett kort andningshål genom att reducera pompigheten och tempot. Det innebar inte att låten inte ikläddes mäktighet eller att det tummades på refrängkvaliteten. I ”Feel the wheel” rockade de loss ordentligt, och visade upp en annan sida av bandet. Jag fick faktiskt lite Axe-vibbar av denna melodiösa hårdrock pastisch. Nionde låten var en tvättäkta powerballad. ”Making my way back to you”.

Utan dramatik, ingen Harlan Cage. Låten stegrades effektfullt fram till det starka choruset. Efterföljande ”Late night escapade” släppte lös pompen ur flaskan. Det som utkristalliserades var ytterligare ett mästerverk, där bombastisk musik mynnade ut i en ytterligare en diaboliskt skön refräng. Jag uppskattade verkligen tilltaget när gruppen oväntat höjde tempot i låten. Förutom just det oväntade, var draget genialiskt.

Näst sista låten fick titeln ”Before the night is gone”. Tempot skruvades återigen ner. Refrängen osade melankoli och rösten fradgades utav passion. Tolfte och sista låten på plattan hette ”Two ships in the night”. Konstruktionen andades mer traditionalism, och var helt sonika en bra låt. I jämförelse med de andra var detta i mitt tycke den minst bästa låten.

Gud hade övertagit änglarnas syssla genom att själv stå vid molnrodret, and the angels were just crying. För mig var detta Harlan Cage magnum opus, och näst bästa plattan efter Fortune. Det var tillika en av de bästa a.o.r.  album som någonsin skapats. Plattan var sprängfylld med oförglömligt dramatiska melodier och kraftfulla arrangemang. Låtarna bar med sig något magiskt, något jag inte kunde sätta fingret på, något utomjordiskt månne?

Tre år senare så avrundades Harlan Cage sagan med Temple of tears. Det gavs ut på helsvenska Atenzia Records AB med gurun Magnus Söderqvist bakom rodret tillika det bolagets första skivsläpp. Atenzia startade 2003 och lades ner 2006. Uppstickarens inriktning låg på melodiös rock, powerpop och modern hårdrock. Några artister som figurerade reklampelare för nykomlingen var Jim Jidhed, Jan Johansen, 101 South, Spin Gallery, A.C.T, Arcangel, Mark Spiro, Brian McDonald Project, Glen Burtnick och Diving for pearls.

2011 startade skivbolaget upp sin verksamhet igen. Målgruppen blev dansbandsnissar och nostalgisökande 50-talsrockers. Hasse Haraldsson, ägare till e-handelsföretaget Ginza AB tog över Atenzia Records musikroder. Som sin högra hand tog han hjälp av a.o.r. – gurun och en melodiös rock förkämpe av rang: Pär Winberg. Per var bland annat mannen bakom Ginza hårdrock, en Facebooksida med 43 000 följare. Ett stort intresse för aor/westcoats- genrerna såg till att Chris Antblads fina album – A new dawn fick se dagens ljus 2012.

Tillbaka till Harlan Cage sista platta Temple of tears! Det skulle till ett smärre under ifall de skulle toppa Forbidden colours. Inledande ”Any port in the storm” och ”Wodden cross” var traditionella Harlan Cage låtar. ”One New York morning”, plattans fjärde spår höjdes sig en nivå till. ”Deep in the heart of the city” var deras val av Fortune låtar. En annan diaboliskt bra låt var ”Later than you know”.

Om nu cirkeln var sluten vet vi ju ännu inte eftersom jag inte är någon siare. Men deras senaste var i paritet med deras första. Det innebar att den var bra, men ej nådde upp till Double medication tuesday och Forbidden colours. Topparna var färre och helhetskvaliteten reducerad.

Vad vet vi om keyboardisten Roger Scott Craig numera Robert Crumlin? Denna irländska streber inledde sin keyboardkarriär i lokala Merseybeats, från att jobbat för brittiska regeringen i Liverpool. Fyra medlemmar ur den gruppen grundade sedermera Liverpool express. Konstellationen släppte endast albumet Tracks 1977, men lyckades ändå framavla fyra hits som ledde till en turné med bland annat Rod Steward.

Roger emigrerade senare i livet till the land of opportunities, mer sol, mindre regn och färre britter. Efter en audition med bland annat Foreigner blev det till slut Fortune som gick segrande ur striden. Därefter turnerade han med Nina Hagen band. Han beslutade sig sedan att bli sin egen lyckans smed genom att bygga en egen studio i Malibu Kalifornia.

Han sadlade om genom att skriva musik för film och tv. Några kända filmer var The Pelican brief, Wyatt Earp och Richie Rich. Via ett snack med Robert nyligen var han minst sagt bitter på hela musikindustrin.

Fuck illegal nedladdning och streaming!!! Fansen bara kräver ny musik, medan musikerna knappt går runt på sin musik! Kontentan, mer pengar till artisterna och deras skapande. Om inte så lär det finnas färre sådana i framtiden, så fansen biter sig själv i svansen enligt Robert Crumlin.

101 South fjärde omslag som inte släppts

Vid millenniumskiftet släppte Roger Scott Craig debutplattan med 101 South. En faktor som slog Fortune på fingrarna var den gudabenådade sångaren Gregory Lynn Hall. Inget ont om Larry Greene, men här pratade vi röstresurser som var några nivåer högre. Trots röstresurser utöver det vanliga så har den killen inte gjort något större väsen av sig i rockvärlden.

Det polska rockbandet med det sagolika namnet Rat Sally turnerade han runt med bland Los Angeles klubbscen. Han var också medlem i Heaven and Earth (Stuart Smith, Richie Onori, Kelly Keeling). Gregory släppte sin första soloplatta 2015, en uppföljare till den är beräknad till år 2021.

En annan person som involverades i 101 south var gitarristen Billy Liesgang känd från att ha spelat med Asia och John Wetton. Roger och han stötte förövrigt på varandra när de spelade ihop med Nina Hagen band. I sin ungdom bildade han faktiskt ett band kallat The Shots, med självaste Bruce Dickinson. Hans nästa band Xero var bland de första i vad vi nu kallar NWOBHM. Även där korsades Bruce och Billys vägar, då Dickinson vokaliserade på B-sidan av deras enda singel ”Oh baby”.

Att han redan vid 16 års ålder spelat bas i David Bowies band tydde på framåtanda, kompetens och eventuellt grav nepotism. På grund av låg ålder fick han tacka nej till fortsätta äventyr med Ziggy Stardust. Billy fick förtroendet att briljera även på Harlan Cage: Forbidden colours och Temple of tears.

Som sagt 1999 bildades bandet, ett år senare kom 101 South förstlingsverk ut. Innehållet följde samma formel som Fortune/Harlan cage, trots att det bara var Roger som stod för låtskriverierna. Om Fortune var det bästa som gjorts, med Harlan Cage´s – Forbidden colurs som ständig följeslagare var detta underskattade album inte ljusår efter dessa kronjuveler.

Inledande ”Freeway ride” var dock inget att hurra för. Desto mer jubel kunde ges till efterkommande ”Run lika a tiger”. My God, detta var musikgenialitet och pomp-a.o.r. på allra högsta nivå. Efterföljande ”We took the wrong road” var tro det eller ej ännu bättre. Refrängen skulle kunna ena Sudan ifall de gillat genren i sig. Helt klart en contender att ingå på Fortunes odödliga debut.

Boat out on the river” inleddes balladiskt för att sedan explodera i ett paradisiskt chorus. ”Nowhere to run” skruvade upp tempot. Det vilade nästan en Rocky känsla över låten. ”Your razor is sharp” sällade sig till de allra bästa låtarna på albumet.

Visst, låtuppbyggnaden skiljde sig inte märkvärt från Fortune/Harlan cage, men som sagt när musikhantverket hantererades så klanderfritt kunde man inte göra annat än att buga djupt. Det existerade en kraft i mollorgierna som borde vara omöjligt att värja sig mot, helt oberoende av ålder eller kön. ”Casualty of love” sällade sig istället till inledningslåten ”Freeway ride”. Inte en filler, men dock ganska standard. Balladen ”She walks on water” var inte alls oävet, inte odödligt, men ändå adekvat. ”You`re so cold” förpassades till föregående låts omdöme.

101 South tog därefter återigen fram pomp-verktyget i ”Nobody moves a mountain”. Orden räckte inte till! Därav en blixtsnabb förflyttning till ”There´s a train coming”, näst sista alstret. Det var ytterligare en låt som höjde sig över mängden, dock inte lika magisk som topp fyra. Albumet avslutades med ”tunga” ”Live for the moment”. Detta kraftpaket anslöt sig till de bästa låtarna. Sex av de 12 låtarna skulle kunna benämnas som klockrena Anthems. Ett epitet som lotsade albumet till en av de bästa a.o.r albumen på 2000-talet, trots den lite ojämna kvaliteten.

2002 kom uppföljaren Roll the dice ut. Frågan var, hur många fler a.o.r. – klassiker kunde gruppen yngla av sig? Inledande ”Whats the game” tillhörde inte dem, utan för den skull vara en filler. Det visade sig vara ett bra album som dessvärre devalverats på odödlighet.

”Dark clouds of the horizon”, ”Bordeline”, ”Roll of the dice”, och ”Dance trough the night” stack ut från mängden, men kunde inte matcha topp sex på förstlingsverket. Det närmaste de kom pure magi var i nionde låten ”I´ll never forget you baby”. Dessutom fick jag en känsla av att ordet recycling var något som kännetecknade albumet. Fanns det en gräns för reproduktion? Tydligen!!

Sju år senare var nog några år för många emellan albumen. AOR Heaven var de som tog sig an 101 Souths sista platta. Trots välrenommerade Ian Bairson på gitarr (The Alan Parsons project, Keats, Panarama, Pilot) och Chris Thompson (Manfred Mann, Blinded by the light); hjälpte inte detta skepp som tycktes vara dränerad på energi och motivation. Visst det fanns fragment av det som varit, men det var också allt.

Harlan Cage, Fortune och Roger Scott Craig numera Robert Crumlin ska ha all cred i världen för att lyckas med att skapa så mycket magisk musikvariation utifrån en minst sagt snäv musikbruksanvisning. Ett melodisläktskap som rationellt borde få den mest kräsne att tröttna. Men tvärtemot all logik hemsöker mitt sinne, utan att störa mig på småstölder från dem själva.

Det liksom existerar några dimensioner till på deras musik. Detta mollpopmusiklager har jag svårt att analysera, men vissa band tycks häva ur sig kvalitet, utan att upprepa sig, vissa inte. Treat, Pretty Maids, Jim Peterik och Erik Mårtensson tillhör definitivt top of the class när det kommer till skapande med djävulsk hög lägsta nivå.

Harlan Cage måste vara ett av de mest missförstådda och underskattade banden i världen! Många musiker viger sitt liv åt a.o.r. och melodiös hårdrock, för att inte ens komma närheten av att skriva kvalitet likt Fortune, Harlan Cage och 101 South. I deras skattkista finns fler juveler än man kan räkna till (om man är spädbarn eller Liverpoolfan).

Vissa artister skulle kunna döda för att kunna skapa endast låt av denna kalibern. Det sorgliga är att på tok för få människor fått chansen att stifta bekantskap med musik att döda till som Dexter Morgan (Dexter) skulle ha uttryckt sig.

Av Mr Mats ”Hammerheart” Widholm

Continue Reading »
No Comments

Del 12: Red Siren – All is forgiven

Fotboll och a.o.r, är det en gångbar kombination? Utifrån min fäbless på fotbollsplanen på 90-talet så är svaret både jag och nej. Jag spelade division 7 fotboll i ett landsortslag, 3 slingriga mil från Norrköping. När jag inledde min karriär i det laget så var det en milstolpe ifall vi överhuvudtaget lyckades passera mittlinjen.

Att jag vann skytteligan på fyra mål ett år ger en hint att det i sig var en prestation i paritet med Sveriges VM-hockeyguld 1987. Kamratskapet och fotbollen i sig var viktiga faktorer.

Att alltid ha några att festa med var ett annat skäl som resulterade att jag blev kvar i klubben i nästan 13 år. Förlorade vi så festades det, spelades det oavgjort så festade vi, vann vi så festade vi ordentligt – på den tiden en win-win situation. Det ska tillägas att vi parallellt hade ett B-lag; ett under att ingen blev alkoholist.

En match som jag minns väldigt väl var mot ett lag som hette Österviking IF. Det charmiga med dem, förutom att de var bönder uti fingerspetsarna var att deras gräsplan var bland de mindre i Sverige, något de fick dispens för, vilket också innebar att varje utspark var en potentiell målchans. De hade en tvåmeterskille som förutom vara lång också var stark, snabb, teknisk och ojust.

Jag var anfallare, helt oteknisk, ingen koordination och kunde inte skjuta, men pudelrockfrisyr hade jag, det var det viktigaste. Vanligtvis som anfallare vill man ha bollen, typ jämt. Efter en halvlek hade jag för ovanlighetens skull matats med bollar. De gånger jag kom förbi han som var 2,60 meter hög var när han drack vätska, vässade grepen eller tvättade bort grisblodet från gummistövlarna.

Efter tre grovmissade frilägen ville jag helt enkelt inte ha med bollen att göra alls. En av gångerna hade jag fått mitt långa vackra förföriska hår i ögonen, viket resulterade i att jag inte såg något i själva skottögonblicket. Med ett skadeskjutet sargat självförtroende, så tycktes bolluslingen agera en som en magnet. Fri blev jag igen, och vad kunde vara värre än att återigen slippa att göra en målgest? Jo, i skottögonblicket snubblade jag på mina egna skosnöre, sedan på bollen, något som inte borde kunna hända, men ändå skedde – ett dysfunktionellt cirkusnummer. Efter detta så bytte jag ut mig själv. Ibland är fotbollen så grym.

Denna traumatiska upplevelse ledde till gigantiska hårband. Vad har detta smärtsamma fotbollsminne med musik att göra? Jo, efter att ha sprintat in i omklädningsrummet för att duscha extra kallt började jag oväntat nynna på Red Sirens – ”All is forgiven”. Varför vet jag ännu inte idag, men det mantriska mumlandet reducerade ångesttankarna på att sno en traktor utan släp, för att komma hem snabbat och gömma mig under täckena. Låten fungerade som KBT för själen, och jag återhämtade mig faktiskt mentalt efter 6–7 år. Som sagt fotboll och A.O.R, en svårslagen kombination.

I min digra skivsamling samexisterar Bon Jovi, Survivor, Journey, Foreigner och Toto med lite mera obskyra bortglömda alster som Bite the bullet, Jimmy Davis & Junction, Red Dawn, Stone Fury, Urgent, The Sherbs och Red Siren. De sistnämnda nådde verkligen inte ut till de stora massorna, och har i mitt tycke helt försvunnit från radarn hos dylika a.o.r. – gurus. Jag har alltid varit svag för  och hennes förföriska poppärlor. Att sångerskan Kristin Massey lät som en kopia av henne var definitivt en källa till att jag gillade vad jag hörde.

Kristin Massey var en av tre i syskonskaran Massey. Familjen hade sin hemvist i en av Chicagos förorter. Vems musikaliska gener som låg bakom syskonens musikaliska DNA var och är höjt i dunkel. Enligt Claire så var pappan ändå en stor inspirationskälla, då han ständigt propagerade för sina barn att följa sina drömmar. Syskonen hade ett gemensamt band som hette Sirenz. Ödet hade sin egen agenda, utifrån att syskonen skulle vara varandra förevigat trogna. Kristin flyttade till New York, medan Claire och Cathy blev kvar i Chicago.

De två bildade i sin tur en ny grupp som tog sitt namn efter en känd konsertfilm från 1964 som hette T.A.M.I. Show. De flankerades av gitarristen Tommy Gawenda (Pezband), Mark Jiaras på bas, Ken Harck bakom trummorna, och sist men inte minst, keyboardisten Peter Spero som 1991 ersattes av George McCrae.

Mike Chapman & Nicky Chinn

Nigel Harrison, från Blondie fick upp ögonen för bandets muskulösa poprock efter att ha hört deras demo (1985). Han i sin tur skickade den till den välrenommerade Australienska producenten och låtskrivaren Mike Chapman. Den mannen är ett kapitel i sig. Mike emigrerade till Storbritannien i mitten av 60-talet. Han acklimatiserade sig likt en slug kameleont i det nya hemlandet.

Det var först när han slog ihop sig med Nicky Chinn som global musikmagi uppstod. Chinns och Chapmans låtskrivningsstil ”Chinnichap” tillhör sedan länge världsmusikhistorien. Teamet framavlade hits likt ett mini-Motown på steroider. Enligt dem så kom de först på titeln, därefter musik och text, processen tog högst en dag.

Duon skapade hits till Sweet som ”The Ballroom blitz”, ”Block buster” och ”Funny funny”. Andra grupper de distribuerade hits till var: Smokie, Suzi Quatro, Mud, Blondie, Racey, Tina Turner och Tony Basil.

Chapman sålde Chinnchap Publishing 1982, en epok gick helt sonika i graven. Om det berodde på tjafs mellan kollegorna och visionen om Stock-Aitken-Watermans annalkande hitfabrik börjat ta fart vet jag inte. Dock fortsatte Mike att skapa hits med bland annat Agneta Fältskog - ”Wrap your arms around me”, Pat Benetar”Love is a battlefield”, Tina Turner - ”The Best”.

På 90-talet skrev han ”Always have always will och ”Whenever you´re near me” med Jonas Berggren till svenska Ace of base utmärkta platta platta Flowers (1998).

Mike producerade också Blondie, The Knack, Pat Benetar, Lita ford, Baby Animals Divinyls och Rod Steward för att nämna några. Vi får inte glömma att han och Nick även gjort trubadurernas mardrömslåt ”Living next door to Alice” till vokalgruppen New World (1972), mest känd genom Smokie. 140 top tio hits som sålt runt 350 miljoner exemplar är beyond mäktigt.

Mike Chapman var den som sydde ihop Tami Show med skivbolaget Chrysalis Records. Han plockade själv upp stafettpinnen genom att producera Tami Shows debutalbum (1987). Första singeln ”She´s only tventy” kravlade sig upp på Billboards hot 100 plats #88. För mig hade gruppen ett skönt poprocksound, men för få riktiga killer hits. ”All for you”, ”Just like in the movies”, ”Cupids soldier” och ”Stranger (Kristin Massey involverad)” var för mig de största guldkornen på debuten.

Uppföljaren Wanderlust landade på CD-diskarna 1991, men då under RCA´s vingar. Mike Chapman producerade även detta album. Singeln ”The truth” landade på #28 plats på the Billboard Hot 100 och hölls sig kvar på den listan i hela fyra månader. Det var deras största kommersiella listframgång eftersom efterkommande singeln ”Did he do it to you” indirekt failade.

Trots MTV rotation och mycket liveframträdande gick de till historien som en ”One hit wonder”. 1993 upplöstes bandet på grund av meningsskiljeheter och brist på framgång. Jag själv föredrog uppföljaren Wanderlust. Hiten ”The truth” var en riktig hit helt enkelt, även om jag i ännu högre grad föredrog ”Do you love enough”, ”Cry blue” och ”Stay til september”. Soundet påminner mig förresten rätt mycket om Roxette – Pearls and passion, nu när jag tänker efter.

Nu tillbaka till New York. Robert Haas (1948) dyrkade synergieffekterna av kost och hälsa. 1984 släppte han aningslöst Eat to Win: The Sports Nutrition Bible. Den blev en braksuccé, efter att bland annat ha medverkat i Phil Donahue’s show parallellt fått med tennisstjärnan Martina Navratilova på tåget. Sportbibeln blev en hejdundrande framgång och låg hela 6 månader på bästsäljarlistan i USA.

Ett aber var att han titulerade sig Dr. Haas på bokomslaget…utan att någon adekvat utbildning i ämnet. Två år senare släppte densamme Eat to Succeed’ for the business world. Den fick inte lika stor genomslagskraft, utan sålde måttligt. Därefter började han jobba med Cher. Under den perioden fick han enligt kontraktet inte skriva några böcker om kost och hälsa.

Det var egentligen ingången till att han började skriva några låtar med sin vän Kristin Massey överhuvudtaget. Rockstenen var i rullning. i väntan på att boken skulle färdigställas.

Den kom förövrigt ut 1991 och fick namnet Cher Forever Fit: The Lifetime Plan for Health, Fitness, and Beauty, kort och koncist, precis vad man kunde vänta sig av The Dark Lady.

Siren bildades av Kristin Massey och Robert Haas (The Invaders & Sounds Unlimited) 1988. De tog namnet Siren eftersom de tre syskonen Massey tidigare spelat ihop i ett band som hetat Sirenz. Gruppen fick dock ändra sitt bandnamn till Red Siren, efter det uppkommit att ett tyskt heavy heavy metalband ägde rättigheterna till det namnet. Trots att Mercury/Polygram erbjöd gruppen $50,000 för att ändra sitt namn, avböjde dem.

Ironiskt nog gick det tyska bandet i graven kort därefter. Anledningen sägs vara osämja utifrån att vissa i bandet ville ta emot pengarna, medan andra inte kunde svälja den tyska stoltheten – musikalisk kognitiv dissonans månne? Det ryktades att de fick sälja sina specialdesignade läderoutfits för att få råd med ekologisk sauerkraut som besprutades ekologiskt, en affärsidé som inte heller blev långlivad. Det var därför det existerar två versioner av debutalbumet; ett med Red Siren, ett med Siren; inte på grund utav kålen utan att Red Siren inte tog sitt förnuft till fånga. Sirenutgåvan är en riktigt dyrgrip och minst sagt svår att få tag i.…jag innehar såklart Red Siren utgåvan.

Robert Haas var ett stort fan av Def Leppard så han valde Mercury/Polygram, framför Warner Bros, just på grund av att bli stallkamrater med britterna. Tyvärr dränerades marknadsföringsplanen mycket på grund av att skivbolaget fick re-printa albumet och kassetterna. Red Siren hamnade informellt i ”the black list” och var indirekt chanslösa att stå sida vid sida med exempelvis idolerna Def Leppard. Det kan väl likställas med att ena laget i en fotbollsmatch får tre spelare utvisade i första halvlek. Vissa grupper föds med timing, medan andra får vandra en försäljningsmässig golgata.

Gruppen som plockades ihop av Kristin och Robert fick följande utseende: Jon Brant på bas (Cheap Trick) och trummisen Gregg Potter. Resten sköttes utav Kristin och Robert. Mike Howlett fick äran att producera albumet. Precis som Mike Chapman kom han från the down under för att senare bli en producentkraft att räkna med i Storbritannien, under the new romantic vågen. Där befann sig grupper som OMD, A flock of seagulls, Blancmange, John Fox och Tears for fears.

För aor-dyrkare bör det nämnas att han också producerade Berlins – Love life från 1994 samt kanadensiska Gowans – Lost Brotherhood från 1990. Mike blev väl lite känd för att vara basist i det eklektiska freak/prog/space-rockarna Gong, samt att han bildade förstadiet till The Police: Strontium90 project. När vi ändå är inne på teknik så var detta det första CD-rockalbum inspelad i DDD, vilket innebar direct-to-disk recording, vilket i sig innebar att man inte använde sig av band, utan allt inspelningen, mixningen och mastreningen skedde på digitala filer (Synclavier® Digital Music Tapeless System).

1989 kom till sist Siren/Red Sirens debutplatta ut. Det var ett ytterst välproducerat album som omgärdades av bitterljuva melodier och högoktaniga refränger, egentligen inte helt olikt Tami Show faktiskt. Nästan varenda låt var helt enkelt potentiella singlar. Att de olika låtarna var så otroligt varierade utan att att albumet spretade för mycket, var i sig en bedrift.

Första låten, aningen sakrala ”All is forgiven” var plattans mest muskulösa låt och stod i kontrast till de andra mer pop-orienterade alstren. Så köpte man albumet för den låten skull, var det nog många som blev aningen besvikna. Det gällde inte mig eftersom jag blev förförd av de himmelskt sirenska melodierna. Tommy Gawenda stod som låtskrivare med C. Johnson, Claire Massey, R. Wilson. Tommy Gawenda var ju som sagt också medlem i Tami Show. Det verkar som om systrarna hjälpte varandra på traven, men det var definitivt något de inte tycktes skylta med.

Om det berodde på avståndet mellan familjemedlemmarna och någon form av missämja har jag ännu inte fått svar från av Kristin Massey, efter att ha mailat henne om detta. Efterkommande ”One good lover” var så Belinda Carlise inspirerad som det bara kunde bli – somrig och oskuldsfullt. Den fanns också med i soundtracket till Hollywoodrullen My stepmom’ is and alien. Kim Basinger, Dan Aykroyd, Jon Lovitz och en ung Seth Green var några medverkande i förövrigt halvtaskig film (IMDB 5.4). Tyvärr blev det ingen riktig språngbräda för bandet.

Dessutom var det precis innan gruppen blev tvungna att byta namn…mellan två singlar. ”All is forgiven” släpptes som Siren, ”One good lover” som Red Siren. Efterkommande Don´t let go” drog ner tempot ordentligt. Det var en ren uppvisning i hur man skrev en adekvat powerballad. I ”Master of the land” plockades distboxen återigen fram. Den lilla tempoväxlingen innan den oemotståndliga refrängen var minst sagt effektfull. Femte låten in i plattan dök semiballaden ”Stand up” upp. Atmosfäriskt och enkel, men inte simpel, omgärdad av aura av mäktighet.

Efterföljande ”Good kid” kunde bara definieras som obeskrivligt skön. Även den infiltrerades utav Tami Show ingredienser som Claire Massey och Tommy Gavenda. Belinda Carlisle vibbar med en refräng som var klibbade fast sig i sensommarvärmen. ”How dare a woman” var nästa låt till drabbning, tillika plattans sjätte alster av tio möjliga.

Kristins röst var om möjligt ännu sensuellare och fylligare än tidigare, en faktor som bidrog till att denna semi-ballad höjdes sig klart över mängden. Jag är tyvärr ingen textkille, men även jag fick abdikera för denna fantastiska historia som tycktes vävas ut ur duons hjärtan.

Spår sju hette ”Rock-A-Bye”, den involverade även Mark Jiaras i låtskrivarprocessen med Kristin och Robert, densamme som spelade bas på Tami Shows två album. Det var inget som devalverade låten, snarare tvärtom. ”Love shut down” tillhörde midtempolåtarna, men som precis som de andra fyllda av en mystik och djup.

Sista låten på plattan var en tvättäkta ballad ”So far away”. Melankoli och hopp samsades i såväl texten som i musiken. Dock var det en låt som inte var skrivet av Kristin och Robert, utan av teamet: Zoro Babel, Fabrizio Ottaviucci, Gary Peacock och Markus Stockhausen.

Så var den slut; tio varierade låtar där helheten och genuiniteten kändes anmärkningsvärd påtaglig. Det fanns så mycket olika lager av melankoli som subtilt späddes ut med eufori. Låtarrangemangen var som små musiköar av mästerverk. Måhända hade låtarna inte fått samma lyskraft bakom sig om de inte haft denna pärla till sångerska.

Kristin Masseys röst had it all. Den varma stämman andades inlevelse och var både var unik (tillsammans med Belinda Carliles) och svårkopierad. Tyvärr befann sig Red Siren för nära 90-tals strecket. 1989 hade andra genrer tagit makten om skivköparna gunster. Singlarna tog sig ändå upp på Billboard® AOR-charting songs: All Is Forgiven (#8) and One Good Lover (#29).

Det har inte precis skrivits spaltmeter om Red Sirens och deras fortsatta bravader sedan debuten. Enligt deras hemsida så har de släppt en platta med covers av bland annat Def Leppard, The Beatles, Ratt och Tom Petty under Red Siren´s – Recovered 2017. Tre år senare släppte de covers av Led Zeppelin låtar under namnet Led Siren. Jag har en intensiv magkänsla att de utan tvekan skulle kunna komma till Europa om ett intresse uppstod. Dock bör man då vara medveten att Robert Haas fyller 72 år, så röjet på scenen kanske brinner inne.

Vad hände sedan med gänget? Robert Haas fortsatte sitt skrivande i ämnet kost och hälsa via boken Eat Smart, Think Smart” (Harper Collins) från 1994. Han har också medverkat i massor av kända TV-shower som Oprah, CNN, Larry King, Charlie Rose, Good Morning America, Donahue och FOX i sin roll som hälsodietist.

Kristin Massey inledde en ny karriär som stand up comedy artist. Idén föddes på ett sjukhus där hon opererades för cancer. När hon vaknade upp efter operationen fick Kristin en vision, och precis som hon blivit uppfostrad, följde hon sina drömmar, och där hon idag, som komiker.

Claire Massey fortsatte spela in musik i olika konstellationer. 1998 släppte hon och Tommy Gavenda en fyra låtars EP: Suncat sampler. Kevin Shirley (Aerosmith, Journey, the Black Crowes) producerade låtarna. 2001 släpptes albumet med Suncat muse som visade upp en mer singer/songwriter sida. Plattan släpptes på hennes egna label: Mada recording company och låten ”Butterfly” blev en lite minihit. Claire är än idag ytterst vital när det kommer till att skapa egen musik som promota andra grupper. Cathy Massey och Mark Jiaras släppte ett album under namnet Kiss Me Luna 1999. De två hänger ihop ännu idag under namnet The Incantations.

Red Sirens debutalbum skiljde sig från traditionella a.o.r-plattor, många skulle nog inte ens titulera den som a.o.r, utan mer rockpop eller något annat epitet. I mina öron är detta lika mycket a.o.r som mycket annat. Genren i sig är ju uberbred; där samexisterar westcoast, hi-teach-aor, till det som gränsar till melodic rock och till bluesrock.

Gruppen lyckades ingjuta mig känslan att texterna på albumet var självupplevda, i vilket fall som helst fick jag upplevelsen att de verkligen sjöng om något som de brydde sig om, det vill säga inga nonsenstexter. Svärtan och smärtan som de förmedlade berörde mig på alla plan.

Vi kan ju alltid skylla på tyskarna, det var väl deras envishet som indirekt grävde grunden för att marknadsföringen av plattan uteblev. Samtidigt, hur skulle Red Siren kunnat toppat All is forgiven? Vi får väl istället tacka tyskarna att Red Siren slapp bära på prestationsångest. I vilket fall som helst All is forgiven kommer alltid ha ett gigantiskt fan och det är jag, för kvaliteten är odödlig.

Av Mr Mats ”Hammerheart” Widholm

 

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Recent Comments

      Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu