Subscribe to RSS Feed

Del 14: Frederiksen-Denander

Svetten lackade sakta men säkert ner på den stora morgontidningsbilagan. Luften tycktes vara helt befriad från syre. Jag flankerades av en korpulent tant med bister uppsyn och en yngre, smalare sådan, som bläddrade flyktigt i någon glättig veckotidning. Tiden tycktes stå stilla, varför tog det så lång tid för de tre kunderna att bli klara!? Som taget från någon skräckfilm hörde jag mitt namn ropas ut. Min främsta upplevelse från uppmaningen var röstresursen hos den späda kvinnan i 30-års åldern iklädd sitt främsta kundleende. För mig lät det som en jordbävning som hela varuhuset måste ha hört. Tittade alla i lokalen på mig när jag la ifrån mig tidningen jag gömde mig bakom? Min utroperska hänvisade mig vidare till en tom stol och satte på mig ett plastigt mörkblått förkläde.

I den gigantiska spegeln en meter framför mig såg jag en nervös yngling med långt rakt hår. Kunde verkligen dessa stripor förvandla sig till halvkrulliga lockar? Jag visade tafatt upp två foton på hur jag ville mitt hår skulle se ut. Det ena var på Joey Tempest, det andra på David Coverdale. Det ska vi ordna sa hon klämkäckt! Nervositetscrescendot var på väg ner, tills min frisörska i förbifarten nämnde att hon inte utfört så många permanentar förut. Ridån föll tillbaka till ursprungsläget. Processen i sig var ganska behaglig i kombination med hennes servicevänlighet och kallprat.

En och en halv timme passerade fort. Helt plötsligt var det dags för moment of the truth, ungefär samma känsla som att lägga upp bollen på straffsparkspunkten. Skulle det bli mål eller sköt hon utanför. Till en början blev jag absolut förförd av den lockighet som ersatt en tidigare stripig kalufs. Det var väl först när jag började syna lockarna ovanför pannan som jag började ana oråd. Lika snabbt som jag drog ner dem, åkte de likt en gummisnodd upp till ursprungsläget, likt en helvetisk fabriksinställning. Jag poängterade detta för frisörskan. Hon frågade en kollega som studerade hårkonstellationen.

Aj då, var en kort fras som kändes ödesmättade. Det visade sig att hon hade missat att allt hår inte skulle permanentas utan vara fri från lockighet. Som läget gestaltade sig såg det mera ut som en halvtaskig peruk eller att en fet hamster hade lagt sig på huvudet. Ännu värre, det var inget de kunde göra åt saken, utan det skulle typ växa bort! Skygg, besviken och otrygg smög jag längs varuhusväggarna närmaste vägen hem till mina föräldrar. Målet var att lägga sig under täcket och tjura, och det gjorde jag också. Kan man vänja sig vid Bingolotto, Guiness och surströmming så kan man vänja sig vid peruker. Det är i nöden som kreativismen skapas. Små kosmetiska justeringar fick bäverboet att se mindre bäverboigt. Stormen var över, ångesten lade sig successivt. Det blev många permanentar under de kommande åren.

hard_rocker_peruecke_blond-blonde_80er_jahre_vokuhila_peruecke-hard_rocker_frisur_blond-24061

Dock var jag därefter diktatorisk sträng i mina beskrivningar att lämna opermanterat hår kvar i pannan. Tyckte personligen att jag så sjukt cool ut, och intalade mig likheter med såväl David Coverdale, E-Type och Tommy Nilsson. 1995 tog jag beslutet att klippa av mitt vackra långa hår. Det hade sina pris att se cool och förförisk ut!

När det blåste under fotbollsmatcherna devalverades mitt målskytte anmärkningsvärt! På vintrarna tog det evigheter att torka håret! Det gick dessutom åt en förmögenhet att införskaffa bra hårsprayer! Vid fester blev kompisarnas flickvänner vansinniga på mig för att jag dränerades deras lager av just hårspray, vilket i sig var dysfunktionella signaler till deras tjejkompisar att ta avstånd från mig. Ständig träningsvärk i högerhanden, inte på grund av ett onanerade, utan ett frenetiskt borstande av håret.

Sett i backspegeln har varje årtionde sin charm, men som korthårig var hårskötandet betydlig mindre krävande. De säger att trender kommer tillbaka. Jag tror dock inte att eran för pudelfrisyrer någonsin kommer att få fotfäste i vårt universum något mer, men man ska aldrig säga aldrig.

Tyvärr har göteborgssonens Håkan Helström fått enstaka personer att uppskatta krulligheten i sig. Om hårexpandering tillhör det förgångna så kanske det är dags att plocka upp ett album som andas någorlunda nutid. Eftersom genren för den stora massan inte tycks existera längre så vill jag bevisa att det görs lika mycket kvalitet efter 2000-talet som det gjorts tidigare. En av de plattor som jag skulle kunna titulera som klassiker är från 2007. Frontiers var de som stod bakom Fredriksen & Denander – Baptism by fire.

Vad kan man säga om dessa två herrar. För det första är en i livet, och den andre död, sad but true. Frederiksen avled i sviterna av cancer 2014. För mig och många andra var Fergie synonymt med vad en a.o.r-röst egentligen stod för. Steve Perry, Jimi Jamison, Joe Lynn Turner, Bobby Barth, Jeff Scott Soto, Mark ”Marcie” Free och Lou Gram är några andra som hamnar i samma legendariska odödliga fack.

Fergie inledde sin musikaliska bana redan som 13 åring. Några år senare erbjöd hans kompis Tommy Show honom vokalistrollen i MSFunk, medan Tommy hastade vidare till det något större Styx. Deras vägar skulle återigen korsas eftersom Styx, Heart och Trillion gav sig ut på en gemensam turné. Fergie sjöng då på Trillions debutplatta, vilken släpptes 1978. Det blev bara ett album med dem.

Han ersatte därefter Jeff Pollard Leroux. Bandet hade redan hunnit yngla av sig fyra album innan. So fired up (1983) var gruppens femte, ett alster Fergie var högst delaktig i. Han skrev bland annat hiten ”Carries gone” efter uppbrottet från flickvännen Carrie Hamilton tillika dottern till komediguben Carol Burnett. Som många plattor på den tiden var det sällan renodlad AOR som gällde, utan det blandas hej vilt mellan rockgenrerna – tyvärr. So fired up höll sig mångt och mycket till AOR-essensen.

En av de bästa låtarna genom tiderna i genren fanns med på det albumet: ”Turning point”, pomp-aor i sin allra renaste form. ”Yours tonight” var också en ögonbrynshöjande skapelse som fick pomp-ådrorna att svälla. Albumet är i mina ögon djävulskt nära att etiketteras in i Classic AOR Melodic Rock Saturday! Mats Widholm´s Tidlösa A.O.R. – klassiker av oproportionerliga mått!

Fergie lyckades på något sätt alliera sig med de riktigt stora i branschen som exempelvis backgrundsångare i Survivor.  drog de längsta strået före Fergie i att fronta Kansas efter vacuumet från Steve WalshGregg Giuffria och Fergie kämpade för ett nytt Angel album. Det gick visserligen i stöpet, men han träffade istället på Ricky Philips. De två förblev bästa vänner in til the bitter end. Även i okänt ökända Giuffria var han med en period utan att släppa ett fysiskt album. Kontentan av Gregg Giuffria och Fergie Frederiksen samarbeten var lika med moll.

Keyboardvirtuosen lyckades ändå släppa två plattor med gruppen. Debuten (1984) ynglade av sig ”hitsinglarna” och ”Call to the Heart” (Hot 100 #15) and ”Lonely in Love” (Hot 100 #57). Två år senare landade efterföljare på vinyldisken: Silk + Steel. Mitt betyg på debuten var varken bu eller bä, men betoningen landade mer på bu. Uppföljaren var betydligt bättre och hade verkligen sina stunder. Likt många andra så kallade ”klassiker” som för många fans upphöjs till skyarna utan att vilja granska helheten var den långt ifrån helgjuten. Albumet bestod av fem bra låtar. En av dem var hiten ”I must be dreaming”, sedan ”Change of heart” och ”Tell it like it is”.

Det var dock de två övriga ”No escape” och ”Lethal lover” som penetrerade mitt AOR-hjärta. De var inte bara överdjävliga, utan helt sonika Gudomliga. Den som söker han finner! Är man ute efter Giuffrias tredje alster så är oddsen betydligt högra att finna Atlantis, Förbundsarken eller Stalins blålila hårspänne, den i marmor, men utan guld. Det blev nämligen ingen tredje gängen gillt! Dessa demon transformerades dock till till material på Gregg Giuffrias kommande projekt: House of Lords (1987, Simmons Records).

Två av den maskerade långa tungans tungt vägande krav var: byt namn: byt vokalist! Den bryska innebörden innebar med omedelbar verkan; Ut med David Glen Eisley, In med James Christian!  ”I Wanna be loved” (Hot 100 No. 58) och Stan Bush pennade ”Love Don’t Lie” släpptes som singlar. För mig var det två andra uppenbarelser som rånade min uppmärksamhet. Såväl ”Hearts of the world” och ”Jealous heart” var två tvättäkta aor-classics, det vill säga forever and ever odödliga. Gregg basade över House of Lords på de två efterföljande albumen Sahara (1990) och Demon down (1992). James Christan övertog sedermera babyn, Gregg slickade sina sår. Kontrasterna som uppstod var att House of Lords idag är vitalare än någonsin, medan Gregg nästintill la musiken på hyllan. Den enes bröd, den andres död?

Jag kunde helt enkelt inte låta bli att göra en avstickare i aor-historien, men nu tillbaka till Fergie! Nästa steg i den musikaliska evolutionen skedde via Abandon Shame som innehöll kompisen och basisten Ricky Philips (The Babys, Bad English), trummisen Pat Torpey (Mr Big). I bandet ingick även keyboardhalvguden Jonathan Cain (The Babys, Bad English, Journey) och hans fru Tane. Ricky Philips sköt sig själv och det namnkunniga bandet i lilltån genom att vidarebefordra en demo på vad Fergie var röstkapabel till, via sin polare Jeff Porcaro. Det ekot studsade omedelbart tillbaka. Toto stod nämligen utan sångare under inspelningen av femte albumet Isolation. Han ersatte därmed Bobby Kimball, före Eric Martin, en prestation i sig.

Plattan från 1984 innehöll inte bara hiten ”Strangers in town” utan också en golgata av pärlor som ”Carmen”, ”Lion”, ”Angel´s don´t cry” och ”Endless”. Enligt mig den bästa plattan Toto släppt och en självklar contender till att vara med på denna eminenta uppradering av a.o.r. – klassiker. Lustigt nog blev euforiädelstenen ingen riktig framgång hos den stora massan.

Efter 12 år i musikbranschen övergav Fergie temporärt musiken för att istället satsa på att testa på matbranschen med sin pappa. Smaklökarna marscherade dock fortfarande ikapp med musiksjälen. Saknaden blev till sist för tung att bära. Den blev en katapult till ett återinträda i musikbranschen. 1995 släppte kompisduon Frederiksen/Phillips sin debutplatta. I mina öron blev det tyvärr inte sensationellt. Dock innehöll den en morbid kvalitativ låt: ”Oh Diane”. Dean Castronovo, Neal Schon, Mike Finnigan och Steve Grove var bara några av storheterna som bistod med sin musikkompetens.

Fyra år senare hjälptes teamet åt att snickra ihop dennes första soloäventyr – Equilibrium. För en AOR kille som mig själv var detta en våt dröm av gästmusiker som: Bruce Gowdy (Unruly Child, Stone Fury )Ron Wikso (The Storm, Foreigner), Tim Pierce (Rick Springfield, John Waite)Guy Allison (Air Supply, Unruly Child )Jason Scheff (Chicago)Jeff Scott SotoNeal Schon (Journey)Rocket Ritchotte (Stan Bush & Barrage, Rick Springfield)Steve Porcaro (Toto) och Dave Amato (Ted Nugent, REO Speedwagon, Jimmy Barnes) och Kelly Hansen (Hurricane, Foreigner). Två av låtarna skrevs förövrigt ihop med Mr AOR, Jim Peterik, en annan med hitmaskinen Desmond Child. Titellåten Equilibrium av Jim var väl inte oväntat det bästa på en väldigt westcoastig, Totoliknande platta, vilken var aningen över medel.

Samma år blev han medlem i World Class Rockers. Det var en all-star-line-up med medlemmar från bland annat Toto, Journey, Lynyrd Skynyrd, Steppenwolf, The Eagles och Spencer Davis Group. De släppte två liveplattor 2000 och 2001. Det var i den vevan han kom i kontakt med svenska Tommy Denander. Deras vägar skulle korsas mer än en gång. Fergie var exempelvis delaktig i tre av fyra av Tommys ögonstenar med Radioactive (2001, 2003, 2005).

För mig var det dock Meccas (2002) debut ett av de projekt som jag gillade allra bäst. Joe Vana drog ihop ett ytterst välrenommerat gäng, där Fergie Frederiksen delade vokalistuppdraget med just Joe. Totos basist David Hungate och Mike Aquino (Pride of Lions) ingick också i en debut som lätt platsar bland de 10 bästa som släppts på denna sida om 2000-talet. Förutom extraordinära sånginsatser från de två sångfåglarna var det Mr AOR:s melodiska fingrar som låg bakom alla låtar på albumet, sex av dem med hjälp av Joe.

Velocitized (Jim Peterik & Frankie Sullivan)
Without You (Joe Vana & Jim Peterik)
Can’t Stop Love (Fergie Frederiksen, Jim Peterik & Larry Millas)
Silence Of The Heart (Joe Vana & Jim Peterik)
You Still Shock Me (Jim Peterik, Synar & Barb Unger)
Mecca (Joe Vana & Jim Peterik)
Wishing Well (Fergie Frederiksen, Joe Vana & Jim Peterik)
Close That Gap (Joe Vana, Jim Peterik & Derouche)
Blinded By Emotion (Jim Peterik, Synar & Barb Unger)
Falling Down (Joe Vana, Jim Peterik & Derouche)

Mannen med en av genres absolut starkaste strupresurser var för mig sinnebilden hur den perfekta a.o.r-rösten skulle låta. Efter att fått diagnosen lever-cancer i juni 2010 började Fergie Fredrikson skriva och spela in Happiness Is The road tillsammans med bland annat Jim Peterik (Survivor). Ett år senare så var cancern temporärt borta och skivan klar. Happiness is the Road var producerad av Dennis Ward (House of Lords, Khymera, Pink Cream 69, Place Vendome), något som borgade för en ljudbild av yttersta klass, förövrigt en minst sagt viktig byggsten i denna genre.

Det var definitivt inte bara ljudet och rösten som imponerade, utan här utkristalliserades en majestätisk pure a.o.r. Låtar som ”Angel”, ”Elaine””First to cry””Follow your heart””Love waits for no one””Writing on the wall” och ”The one” förförde mig tillbaka till mitten av 80-talet, utan att egentligen känna mig det minsta nostalgisk. Det var så här a.o.r skulle låta! Jim Peterik visade återigen att han var mannen som var ämnad att skapa dessa pärlor, utan att vare sig karbonisera sig själv eller sina tidigare mästerverk. Dock gällde det endast tre låtar denna gång, resten skapades av Robert Säll, Joe Vana och David Roberts med flera. Utan tvekan en av 2000-talets 10 bästa a.o.r. – plattor.

Sjukdomsförloppet visade ingen barmhärtighet eller tillstymmelse till hopp. Det var hans gode vän Alex Ligertwood som motiverade Fergie att knyta ihop musiksäcken via Any given moment (2013). Alessandro Del Vecchio tillika producent, keyboardist och huvudsaklig låtskrivare tog över rodret från Jim Peterik, förutom låten ”Any given moment”. Den rockaden kändes väl sisådär, produktionen saknade såväl tyngd som bett.

Öppningsspåret ”Last battle of my war”, efterföljande ”Let go”, ”Times will change” och ”When the battle is over” var i grund och botten adekvata låtar. Men med en av aor världens bästa röster så hade jag väntat mig så mycket mera. Att Fergie lät aningen trött var inte så konstigt på grund av cancern. Men att låtskrivarfolket tycktes haft en halvträskig dag på jobbet var inte värdigt en fullfjättrad ikon som teoretiskt låg raklång på dödsbädden. Covern av en av Totos bästa låtar ”Angels don´t cry” avrundade plattan såväl bildligt som symboliskt.

Dennis Hardy ”Fergie” Frederiksen (15 Maj 1951 – 18 Januari 2014). En av a.o.r-världens största röstikoner lämnade detta år jordelivet. Han hade de senaste åren brottats med levercancer, vilket till sist fick honom på fall. Utifrån mitt intresse för denna numera smala genre var Fergie urtypen för hur en sångare skulle låta helt enkelt. Killen skulle kunna tituleras MR AOR ifall inte Jim Peterik samexisterat. LeRoux – So fired up, Toto – Isolation, Mecca – 1:st samt soloplattorna blev hans arv till mig som lyssnare.

1968 föddes Tommy Denander. Han växte upp i metropolen Åkersberga. Redan som fem-åring började han plinka på såväl piano som gitarr. Två år senare såg han en KISS-affisch och blev typ frälst. Föga oväntat blev hans första inköpta vinyl: Kiss – Rock and roll over. Uppenbarelsen ledde till att han maniskt jobbade ihop till sin första elgitarr; förstärkaren fick han i julklapp. Vid nio års ålder gjorde Tommy sina första gig. Sitt första skivkontrakt gick via gruppen A.T.C som ledde till debutalbumet Cut in ice (1984 Polygram/Vertigo = Universal idag); då var killen endast 14 år!

1987 flyttade han till Los Angeles; 19 år fyllda. Han byggde upp ett gigantiskt musikerbibliotek med kontakter under den perioden. Det var också i L.A. som första Radioactive plattan såg strimmorna av ljus. 23-åringen producerade sin första egna skiva med Toto som kompband samt en drös andra världsmusiker. Jeff Porcaro, Mike Porcaro, Steve Porcaro, David Paich, Steve Lukather, Steve Augeri, Neal Schon, Alex Ligertwood, Bruce Kulick, Steve George, David Foster var bara några som gästspelade. Fergie Frederiksen, Joseph Williams och Bobby Kimball stod för vokalistuppvisningarna. Dock tog det cirka 10 år innan Ceremony of innocence släpptes; perfektionismen hade inga tidsgränser?

Mindre sol och värme kanske inte var de främsta drivkrafterna att flytta tillbaka till Svedala efter fem hektiska år i The Ciy Of Angels. Dock var det färre upplopp i Stockholm än i Los Angeles, men betydligt flera Sibyllahak. 2011 iscensatte han bland annat projektet Legends Of Rock, där fokuset låg på antika rocksångare som turnerade ihop och åt Sibyllakäk. Bobby Kimball, Jimi Jamison, Joe Lynn Turner, Tony Martin, Graham Bonnet, Eric Martin, Mickey Thomas, Fergie Frederiksen och Steve Augeri tillhörde gardet av högexplosiva rockvokalister.

Tommy Denander är ett musikaliskt multigeni, ett unikum helt enkelt. Dygnet har bara 24 timmar, och av dem bör man sova 6-8 för att kropp och själ ska hinna återhämta sig. Frågan är hur många timmar sover Tommy? Här följer en definition av en person som jobbar väldigt mycket: ”Arbetsnarkomanen har även svårt att säga nej. De är till andras förfogande hela tiden, antingen personligt eller genom personsökare, mobiltelefoner mm. Eftersom man har svårt att säga nej till nya arbetsuppgifter går arbetsnarkomanen ofta med ont samvete över dåligt utförda arbetsuppgifter. För en arbetsnarkoman är arbete och fritid samma sak. Den så kallade fritiden är ofta fylld med en massa aktiviteter som skall ge en avkoppling, men som i själva verket skapar alldeles för intensiv tillvaro. (www.beroendelinjen.se)”.

Om Tommy är en arbetsnarkoman eller inte har jag egentligen ingen aning om. Utifrån delaktighetsprincipen så skulle det krävas minst tre livstider för att hinna med allt som Tommy redan tycks företagit sig i olika projekt. Det kanske är dags att uppdatera definitionen av just begreppet arbetsnarkomani? Med över 3000 album i sitt musik-CV i olika genrer har han jobbat med schizofrent mycket kända som okända människor.

Här är ett axplock: Alice Cooper, Michael Jackson, BB King, Dan Reed, David Coverdale, Steve Vai, Michael Schenker, Meja, Santana, Tokyo Hotel, Yngwie Malmsteen, Backstreet Boys, Jimmy Page, Deep Purple, Anastacia, Ricky Martin, Hollywood Vampires , Rob Thomas, Jeff Beck, Peter Cetera, Dr Alban, Richard Marx, Steve Walsh, Rob Zombie, Ace Wilder, Vince Gill, Ke $ ha, Steve Perry, Robert ”Mutt” Lange, David Foster, Robin Beck, Max Martin/Denniz Pop, Stan Bush, Bob Ezrin, Desmond Child, Kelly Keagy, Humberto Gatica, Bob Clearmountain, Alice Cooper, Harry Hess och Umberto Tozzi.

Svenska helgjutna pure a.o.r-plattor är inte det lättaste att finna. Den svenska scenen gick och fortsätter att spatsera i den lite mer ”tuffare” a.o.r-fåran med grupper som Talisman, Europe, Treat, Dalton,  Eclipse H.E.A.T, Grand illusion, Heartwind och Wildness. Mikael Erlandssons – The one från 1994 är ett av få undantag precis som Jim Jidheds – Full cirkle samt W.E.T, Perfect plan och Work of arts plattor. Denander själv agerade för övrigt vapendragare till Jim på underbara Full Cirkle. Tyvärr tillhörde hans egna gruppkonstellationer som exempelvis Radioactive, Deacon street, Prisoner inte rakt av super dupig AOR. Min upplevelse generellt sett var att musiken kändes lite för slätstruken, lite för polerad och lite för refrängfattig.

Orkar ni med en uppradering av grupper igen? Tyvärr så får ni hålla till godo med litet urval av svenska artister som han jobbat med. Syftet är att skapa perspektiv på produktiviteten hos Tommy. OZ, Talk of the town, Yale Bate, Rat Bat Blue, Mikael Erlandsson, Glory, Lion´Share, Sayit, Eclipse, Street Talk, Jim Jidhed, Last Autumn’s Dream, Locomotive Breath, Talisman, Spin Gallery, Audiovision, Novak, Sha-Boom, Jill Johnsson, The Poodles, Jan Johansen, Erika, Grand Design, Houston, Björn Skifs, Stonelake, Impera, Love under cover, Nils Patrik Johansson och Henning Hallqvist.

Vad gör killen nu? Att han skulle ligga på latsidan vore väl en anomali. Under detta coronaår har han jobbat med ungerska Stardust, Robert Harts helt underbara soloplatta, Overland, House of Lords, Stoneflower, Pinnacle Point, Nils Patrik Johansson och Bright Shining Light. Född 1968 har han många år framför sig. Om han redan nu tillhör de mest anlitade studiomusikerna i världshistorien så lär han göra en Stenmark om han lever och har hälsan i behåll i framtiden – för energin lär troligtvis inte avta nämnvärt.

Synergieffekterna av teamet Fredriksen och Denander gemensamma samarbete utkristalliserades till ett smörgåsbord av kvalitetslåtar. Precis så som rosafluffig a.o.r. skulle låta. Inspirationen var återigen inhandlad ifrån deras gemensamma husgudar: Toto. På denna platta låg strålkastaren mera på Totostuffare era” med robusta ekon från plattor som Isolation och The Seventh one. Jag själv fördrar denna lite rivigare stil kontra det västkustinfluerade soundet som många anser vara det äkta Toto. De första sju låtarna på Baptism by fire (2007) var utomjordiskt starka, faktisk en låtkronologi som tillhörde det bästa jag någonsin hört. Michael Thompson, Steve Porcaro, Eric Z Daniel hjälpte till, medan bland annat Thomas Vikström och Jan Johansen körade.

Där många skulle skrika förutsägbart ropade jag meloditräffsäkerhet. Där andra viskade dålig produktion bollade jag tillbaka med ”skaffa ny hörapparat”. Dyrkade man genren borde det vara bannlyst att få tillåtelse att kritisera albumet eftersom åtta låtar andades untouchability. De 12 låtarna på albumet skapades av duon med hjälp av olika låtskrivarekreatörer som exempelvis Chris Antblad och Pamela McNeil. Såklart dök Mr AOR himself upp på plattans sjunde spår ”Baptism by fire”. Jim Peterik enda bidrag på albumet, men blotta hans närvaro stärkte en redan bra låt.

Inledande ”Let him go” tog fullkomligt andan ur en. Det var melodisk rock av högsta kaliber det vill säga en musikalisk orgasm. En krunchig gitarr som ackompanjerades av en välavvägd keyboardslinga visade var AOR-skåpet skulle stå. Arrangemanget förde genast tankarna till Journeys – ”Separate ways. Visst, självklart inte lika bra, men mäktighet var likvärdig. I ”Right heart, wrong time” synkades svärta och smärta med Fergies kristallklara röst och Tommys mjuka gitarrhandlag – Tindervarningsperfektionism.

På tredje spåret ”Silver lining” fick pomp musklerna jobba frenetiskt. Denna gång irrade sig tankarna vidare till LeRoux – So fired upp. Refrängen var obeskrivligt bra, precis som hela låten i sig. Nu kom de igen, ”Separate ways vibbarna”! ”Crossing over” hade precis som ”Let him go” en värdig aura av världens bästa låt tätt slingrande runt sig, utan på något sätt kännas stulet.

Efterföljande ”Written in stone” fortsatte på den inslagna vägen med serveringen av sjusärdeles välkomponerad AOR. Refrängerna hade hittills varit exceptionellt klockrena. Frågan man ställde sig, när kommer dippen? I vilket fall som helst inte på nästkommande ”Saving grace”. Det var ytterligare en pärla som verkligen osade Toto. I ”Baptism by fire” återfanns en av plattans mest majestätiska refränger.

I mina ögon bröts magin tvärt via hårdrockiga ”Can´t get enough”, trots att det var ett steg bort från resten av materialet. En låt utan refräng är som ett fullskaligt krig utan vapen. ”Never try to love again” återgick till det som varit; rakbladsvassa gitarren i kombination med pumpande keyboards. Ytterligare ett infekterande chorus som kunde läggas till handlingarna. Tyvärr följdes den av hårdrockiga ”Dead end”. Denna gång iklädd ett embryo till refräng. Näst sista alstret ”Keep a light on” var Totoeskapism på hög nivå. En riktigt bra låt, som dock inte kunde mäta sig med de tidigare åtta mästerverken.

Left with nothing” avrundade albumet, även den med tydliga Totoinfluenser. Motsatsen till beroendeframkallande var väl där denna välgjorda, men aningen sömniga pastisch hamnade. För att återfinnas bland dessa aor-hyllningar krävs det i stort sett att nästan alla låtar är top notch. På Baptism of fire gör jag ett halvrejält undantag. Såväl ”Can´t get enough” och Dead end” föll ur denna perfektionistiska ram. Dock var det som jag påpekat tidigare: åtta av 12 låtar var odödliga aor – classics. Det är ju egentligen vad hyllningarna handlar om, när nivån var så överdjävlig hög kunde man bara buga och abdikera. En kuriosa: ”Just a man” var tilltänkt till plattan, men utgavs istället åtta år senare på Radioactives album Four.

Att jag aldrig kommer att permanenta mig något mera är lika sant som att det tragiskt nog inte kommer att dyka upp någon uppföljare till 2007 underverk – Baptism by fire. Stjärnorna stod som klarast främst för Tommy Denander, men i vissa avseenden även för Fergie. Att skriva ett nästan helgjutet album i sitt CV är få förunnat, i synnerlighet om man vill att låtarna särskiljer sig från varandra, utan att de egentligen gör det. Det är en konst i sig, och en diabolisk balansgång som Baptism by fire hanterade på allra bästa tänkbara sätt.

Av Mr Mats ”Hammerheart” Wiholm

R-4506338-1557780263-6355.jpeg

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.


Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Recent Comments

      Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu