Dupuytrens kontraktur

Fotboll är en kul sport på många sätt och vis: kamratskap, tävlingslusta och oändligt med konditionsträning. Jag började spela i IF Sylvia när jag var sju år, för att senare kliva ner på hierarkistegen till Ektorps FF och slutligen Vikbo IK. I den sistnämnda  klubben spelade jag mellan 20- till 32 års ålder. Den så kallade karriären avslutades abrupt av en elakartad främre korsbandsskada. I mitt skade-cv ingick bland annat ett brutet nyckelben, två gånger avslaget näsben, 10 stygn under ögat och delikata ljumskproblem.

En av de mindre skadorna inträffade när jag var runt 25 år. Jag tappade balansen i en nickduell, föll handlöst bakåt och tog emot fallet med högerhanden. Det visade sig vara ovanligt korkat, då de flesta av fingrarna böjdes bakåt. Det gjorde helvetiskt ont. Jag traskade bort till min tränare som stalinistiskt menade på att detta var väl inget att belasta sjukvården med. Mellan raderna menade han på att en tvättäkta man som spelar fotboll och något så fånigt som lite ont i fingrarna inte har något gemensamt.

En tränare är mångt och mycket en form av guru eller mentor. Jag lydde hans råd att inte besöka någon form av vård. Sett  i backspegeln var det självklart hur dumt som helt. Tiden gick och jag tänkte väl inte överdrivet på vad som låg i fingerdvalan förrän fingret successivt började krokna. Processen skedde dock inte på en dag utan jag kan idag inte svara på när jag började fundera på fingrets krökning.

I vilket fall som helst tog jag tag i detta 2009 genom ett härligt besök på Vårdcentralen i Kneippen. Läkarens fråga huruvida jag kände någon smärta eller inte var den utlösande faktorn till svaret: ”vi gör inget förrän det gör ont och blir värre”. Självklart skulle jag ha dragit en vit lögn i stil med att det gör fruktansvärt ont, men min ärlighet satte stopp för den strategin.

Det tog mig 6 år att ta mig i kragen igen. Fingret hade enligt mig och min familj definitivt blivit konkret krokigare. Parallellt hade jag periodvis fått en molande värk i fingret. Dessa två faktorer blev källor till att återigen stå öga mot öga med med Vårdcentralens hälsolegosoldater. Den drakoniske översteprästinnan var minst sagt inte mottaglig för varken molande värk eller krokiga fingrar. Efter ett enträget appellerande till högre makter fick jag i alla fall en remiss till Linköping och Hand och plastikkirurgiska kliniken. Det tog ett antal månader innan adekvat information och besöksdatum damp ner i brevlådan.

Det var med viss bävan jag bilade de 4½ milen till syskonstaden Linköping klockan 06.30 den 24 mars. Förutom att nästintill vara medvetslös av trötthet fanns det en oro för dylika skräckhistorier om operationer som vänner och bekantat skrämt upp mig med. Mitt krokiga finger och jag passerade hastigt de intetsägande nybyggda entrén till regionens största sjukhus. Klockan 07.40 satt jag i väntrummet med en liten rykande plastmugg med kaffe efter att gått fel några gånger i de labyrintliknande korridorerna .

Jag var inte ensam; två andra män som var äldre än mig deltog också vid denna gruppinformation. Den trevliga sjuksystern välkomnade oss och förklarade vilka alternativ vi hade till vårt förfogande samt hur vi skulle gå till väga. I informationen beskrevs alltför detaljerat hur de tre  ingreppen gick till om man som jag ville rätta till fingret. Hon passade också på att nämna att ett ingrepp i kroppen är ingrepp, något som alltid kommer att vara förenat med en risk för att nerver skadas eller andra mindre välkomna bieffekter uppstår i kroppen.

Nästa station blev ett möte med en arbetsterapeut en våning upp. Syftet var att mäta sträckdefekten på krokigheten och om det fanns en tydlig sträng i fingret som gick att behandla. Enligt henne så uppfyllde jag kriterierna för att genomgå någon av de tre alternativ som finns att tillgå. Vilken av dessa var höljt i dunkel och något som jag skulle få besked om via postgången. Sista anhalten blev att röntga fingret. Det var en oväntad servicebonus utifrån mitt neurotiska tjatande om att krokigheten hade uppkommit genom en fotbollsskada. Klockan 10.45 satt jag återigen i bilen lyssnades på Pop Evils klockrena album – Onyx samt med ett knippe  worst case scenario tankekonstruktioner på fiktiva smärtskalan i kommande ingrepp.

Detta klämkäcka namn kallas vardagligt för vikingasjukan och är en progressiv och delvis ärftlig bindvävssjukdom. Sjukdomen utvecklas vanligtvis långsamt och under lång tid. I ett tidigt stadium av sjukdomen bildas knölar i handflatan. För vissa  inklusive undertecknad utvecklas sjukdomen med en kännbar sträng som kan kröka och låsa fingret så det inte kan sträckas ut. Detta kan vara handikappande och medför ofta svårigheter att utföra vardagliga sysslor som att köra bil, tvätta sig i ansiktet, hålla i föremål, skriva på tangentbord och utöva olika idrotter såsom i mitt fall squash.

Den är väsentligt mycket vanligare i Skandinavien och det i sin tur har fött teorin om att det skulle kunna ha något med våra förfäder att göra. Teorin besannas så till vida att sjukdomen faktiskt visat sig vara vanligare på de landområden vikingarna härjat eller där de slagit sig ned i österled, det vill säga i Ryssland och även ner mot Medelhavet finns det enklaver där sjukdomen är betydligt vanligare än annars.

I Sverige uppskattas omkring 8 procent eller 700 000 svenskar lider av vikingasjukan, majoriteten av dessa är män, flertalet har dock bara lindriga besvär och behöver ingen behandling. I Sverige drabbas ungefär var femte man över 60 år och för kvinnor är andelen lika stor när de har passerat 80 år. Cirka 3000 patienter behandlas årligen mot Dupuytrens kontraktur. Men ungefär en tredjedel av patienterna får ett återfall inom tre år. Risken för återfall är beroende på olika faktorer. Risken ökar om man till exempel fick sjukdomen tidigt, om flera fingrar är krökta, om det finns tecken på att sjukdomen finns på andra delar av kroppen som exempelvis penis eller i fotsulan eller om det finns en ärftlig faktor. Dupuytrens kontraktur är en kronisk sjukdom och kan därför uppkomma flera gånger. Forskning visar att vikingasjukan är vanligare bland till exempel rökare, alkoholister och diabetiker där den gemensamma nämnaren är kärlförändringar.

Förr i tiden fanns det bara ett alternativ och det var helt sonika att operera fingret. Sedan några år tillbaka finns det två andra metoder att tillgå, operationer görs nästan aldrig. Den vanligaste och mest smärtsamma metoden heter Xiapebehandling. Den går ut på Xiapex injiceras i den hårda bindvävssträngen i handen, ej senan. Den verksamma substansen är ett enzym som bryter ner kollagenet i strängen. Läkemedelskostnaden per injektion är för närvarande cirka 6 000 kronor. Då är det positivt att bo i Svedala kontrasterat USA. Via mitt frikort behövde jag bara betala bensinen till och från Linköping.

Jag fick beskedet om Xiapexbehandling den 2 juni och fingersträckning den 5 juni. Dessvärre sammanföll det datumet med min inplanerade Skottlandsresa. Jag ringde återbud och hoppades att inte återbudet  skulle innebära 1 års väntan. Turen stod mig bi via ett återbud som någon annat lämnat. Det innebar att jag fick ett tidigare datum än det i juni.

Jag bilade i ett konstant olycksbådande regnoväder till Norrköpings syskonstad. Linköpings lasaretts nya parkering fungerade klockrent; man betalar bara för den tid som man varit på sjukhuset. Jag var i god tid innan min bokade tid klockan 16.50. 30 minuters försening i sällskap med 10 goa gubbars sällskap var lika trevligt som deprimerande. Flera av dem kom ut som skadeskjutna vitryssar. Den ena höll på dö utav smärtorna från de 10 nålsticken i fingrarna, den andre höll på att kollapsa, den tredje för chockad för att överhuvudtaget kommunicera. Utifrån att jag dels är spruträdd, dels är oerhört känslig för all typ av smärta var deras mardrömshistorier inget jag ville höra innan jag själv skulle träda in i mottagningsrummet.

Sköterskan fick dock hålla mig i armen samtidigt som hon masserade densamma. Visst gjorde det ont, men inte lika smärtsamt som jag hade förväntat mig. Alla som tagit dessa sprutor var tvungna att vänta i väntsalen runt 30 minuter innan man fick åka hem. Anledningen stavades allergiska reaktioner från den starka bakteriesprutan. Jag uppvisade inget av de 376 varianterna av  allergiska reaktioner. Det tog mig 35 minuter att bila hem till Norrköping för att andas ut. Det blev en kortvarig utandning då fingret dels svullnade upp, dels fluktuerade mellan lila och röd.

Dagen efter var fingret  kallbrandsrödblå, helvetisk öm och betydligt mer svullen än dagen innan. Jag avbokade kommande två squashmatcher utan att tveka. Att hålla i ett rack i detta dysfunktionella tillstånd kändes inte på något sätt naturligt. Samma dag ringde jag för säkerhets skull upp Linköpings lasarett för att fråga om detta var vanligt eller inte. De sa att det var helt i sin ordning.

Fas två fyra dagar senare bestod utav att fingersträcka mitt sargade finger. Första steget i den processen var en härlig bedövningsspruta vars innehåll aldrig tycktes sina. Läkaren satte nålskrället på 200-300 platser i min hand. Jag fick därefter ligga kvar på britsen tills bedövningen verkat fullt ut. Den lakoniska kvarten kändes snarare som 35 minuter. Jag visste ju vad som komma skulle, det vill säga med våld trasa sönder senorna i handen. Sköterskan fick återigen hålla och massera armen samtidigt som läkaren knäppte och knackade ut mitt krokiga finger. Det fanns inte en chans i världen att jag smygtittade på läkarens brutala kamp mot det krokiga fingret.

Efter den kroppsliga misshandeln sa läkaren att det skulle krävas dagliga träningsrutiner eftersom han inte kunnat sträcka ut allt. Jag fick därefter en ritning som visade mig hur jag skulle ta mig till sjukgymnasten. Efter att gått fel två gånger kom jag in på direkten till en snäll arbetsterapeut. Sköterskan som satt bredvid förordade plastskena, medan den jag hade tyckte handske vore ett bättre alternativ. Kompromissen blev till sist handske med extra stöd. Smolket i bägaren var definitivt att jag var tvungen att bära denna otympliga tygtingest med dragkedja från nu till på onsdag. Utifrån tidigare information var det bara på nattetid som handske eller skena skulle på. I och med nya riktlinjer så skulle handsken vara på hela dygnet runt, punkt slut. Jag fick en ny tid hos sjukgymnasten där vi dels skulle se hur fingret fungerade, dels gå igenom övningar som jag var tvungen att göra dagligen.

Att köra hem till Norrköping kändes inte helt klockrent, men det gick till sist att manövrera bilskrället från punkt A till punkt B. Att ekipera mig och gå på toaletten tillhörde numera inte alls de enklaste saker; det var som att vara barn på nytt. Efter någon dag tog jag som hastigast av handsken och såg till min förfäran att fingeruslingen nästintill var rak, dock kunde jag inte böja på fingret. Den stora blodblåsan som uppstått efter sprutor och fingerknäckningar tryckte jag splatterfilmiskt bort. Att sova med handsken var inte alls så  farligt som jag trott från allra första början.

En vecka senare drog hela familjen till Linköping. Målet var att få adekvat information om dylika övningar för mitt finger. Sjukgymnasten på Linköpings lasarett var väldigt snäll och svarade kunnigt på mitt flöde utav konspiratoriska frågor. Jag undrade bland annat om det inte var bäst i alla fall att ha på handsken även på dagen. Hon berättade då, att om fingret vill kröka sig igen så spelar det ingen roll vad man gör nu. Det viktigaste var att göra de 5 övningarna 4-5 gånger per dag samt att ha på handskskenan på natten. Visst var fingret fortfarande gulaktig och svullen, men den såg onekligen relativ rak ut. Det ömmade lite, annars hade jag ingen nämnvärd smärta.

Två veckor efter besöket hos sjukgymnasten så ser fingret fortfarande rak ut. Några smärtor känner jag inte; dock skulle jag kunna göra flera av de övningar som jag blivit ombedd att göra 4-5 gånger per dag. Fingret är fortfarande missfärgat, visste jag inte bättre så hade jag gissat på att det är på väg att ruttna bort. Enligt läkarna kan det ta över en månad innan detta försvinner. Jag är väldigt nöjd med hur sjukvården har hanterat detta. Trevlig, strukturerad och kunnig personal var det jag möttes av.