Tyskt stål som fortfarande biter

Kvällen inleddes redan runt 15.00 tiden då Jonas Gustavsson kom över för att lyssna och titta på hårdrockvideos. Han hade fixat en DVD bestående av 28 låtar som han tyckt varit bra under 2014 såsom Lacuna coil, Within Temptation, Sparanza, Dynazty, Delain, Gotthard, H.E.A.T, House of lords och Avenged sevenfold.

Vi stegade sedan i rask takt ner till Centralstationen för att möta upp kompisen Jarmo Kolehmainen. Vi köpte tur och retur biljetter för 160 kr till  Östgötapendeln som för dagen var ur funktion så det blev en ersättningsbuss istället; en resa som kostade oss cirka 25  minuter i extra åktid.  Biljetterna till vårt primära huvudmål Accept hade kostat 380 kronor.

Vi traskade skyndsamt från Linköpings Centralstation till indiska restaurangen Yogi som nästan funnits i 10 år i vår syskonstad. Sötma varvades med hetta som svaldes ner med Cobra; tvättäkta indiskt öl. Vi drog förväntansfulla ut till Linköpings svar på vår Kulturnatt: City of art. Det är  en uppskattad konstrunda som hålls för 8:e gången där gallerier, butiker, museum håller öppet extra länge för alla konst- och designintresserade. Utställningar, musik, föreläsningar, workshops, öppna hus och verkstäder i Linköpings city lyser upp höstmörkret. främst mellan 10-16.

Det blev dock inte så mycket av kulturelitism. Efter att ha ätit utomjordisk gott samt följt andra halvleken av Premier League matchen mellan West Ham – Liverpool, som till mina kompisars förtret slutat i moll på grund av siffrorna 3-1 till West Ham blev det inte så mycket tid över för annat.

Förbandet på Garden, Konsert och kongress var australiensiskt. Bandet Damnation Day har endast en platta från 2013 i sitt musikbagage. Personligen gillar jag den plattan, där Queensryche känns som en het inspirationskälla, mycket på grund utav sångaren, förutom när han vill låta som en taskig kopia av Rob Halford. Det är sällan konsertevenemang håller tiderna, något man visserligen inte bör anta, men i vår enfald trodde vi att det var Damnation day som gick upp på scenen klockan 21.00. I själva verket var det Accept själva som inledde sin konsert klockan 21.00. Det innebar att Damnation Day varit exceptionellt punktliga och bara kört ett set runt 30 minuter.

Från första ackordet till det sista var det fullt ös, utan några som helst krusiduller, med stark betoning på ös och inga krusiduller. Vi slapp befriande nog enerverande hårdrockklyschor såsom: ”Hello sweden, how are you”, pinsam alkoholpropaganda,  svordomar i syfte att vara coola-men bara blir patetiska, jobbiga trumsolo, tråkiga bassolon och totalt intetsägande mellansnack. Istället var det en orgie av trallvänlig tungtyska ackordföljder som ägde scenen. Det var länge sedan 2 timmar gått så här snabbt. Framför scenen hoppade såväl yngre publik som äldre och förvånansvärt många tjejer i testosterongrytan. Accept varvade låtar från de tre senaste 2010-tals plattorna med gamla beprövade godingar

Jag såg Gotthard på Väsby rock i år, de har en fantastisk låtskatt till sitt förfogande precis som Accept. Den stora skillnaden är att de inte var särskilt  intressanta på scenen medan scennärvaron hos Accept var helt kontrasterande. Essensen i den magin var och är gitarristen Wolf Hoffmann. Han trollband publiken med sitt variationsrika minspel och outsinliga spelglädje. Jag får parallellt samma vibbar av Accept som av Europe, där båda banden allt som oftast river av samma låtrepertoarer, kväll in och kväll och ut, men fortfarande uppvisar tvättäkta genuin spelglädje det vill säga är hörnstenen att få med sig sin trogna publik. Precis som Europe tycks bandmedlemmarna förstå vidden av att se vältränade ut, istället för alldeles betagna utav tidigare ohälsosamt leverne.

Det är inte bara Wolf som dominerar scenen utan också basisten Peter Baltes. Hela bandet genomsyras av  att vara spontantcoola, utan som sagt uppträda påfrestande hårdrock-klychigt. Lite ironiskt när många förståsigpåare knappt hittar något annat band som mer står för hårdrockens svarta själ än just Accept. Av de nya låtarna var det framförallt ”Stalingrad” och ”Pandemic” som lyste allra klarast, minst lika starka som de äldre pärlorna. Det var för övrigt väldigt mycket nya låtar som avverkades.

Det får mig instinktivt att tänka på svenska Treat som led/lider av samma ovanligt positiva  syndrom, det vill säga skapa låtar som fortfarande är klockrena och inte bara falla tillbaka på låtarna som gjorde bandet kända. Det var säkert 10 låtar som var från de tre sista alstren som exempelvis:  ”Stampede”, ”Dying breed”, ”Dark side of my heart”, ”Fall of the empire”, ”Hellfire”, ”Teutonic terror, ”Pandemic”, ”Stalingrad”, ”200 years”.

Wolf Hoffmann in action

En pytteliten petitess i sammanhanget var låtvalet. Av de 21 låtarna som de hann med under dessa två underbara timmar var faktiskt alla bra. Men för att nå upp till 100 av 100 så hade jag hellre hört ”Breaker” istället för ”Princess of the dawn”, samt fler låtar från ikoniska Metal Heart såsom ”Too hight to get it right”, ”Bound to fail” och tunga ”Monsterman” från Russian roulette. Av de nya låtarna så har bandet totalt missat en kommande ”superhit”. Som 13:e och sista  låt på comebackalbumet Blood of all nations finner man otroligt Acceptiga ”Bucket full of hate”, en låt bandet förhoppningsvis tar sitt förnuft till fånga och börjar spela i fortsättningen.

Vad kan jag inte säga som inte skrivits i detta inlägg? Detta var för mig en av årets bästa konserter alla kategorier och troligtvis förra årets också. När alla ingredienser från låtkvalitet, variation, scennärvaro, instrumentkompetens, tighthet, spelglädje, bra ljud och coola karaktärer faller på plats och vävs ihop blir det helt enkelt såhär klockrent. Den tyska punktligheten avslutades prick klockan 23.00 med klassikern ”Balls to the wall”. Denna kvälls bästa låt blev oväntat nog  inte ”Fast as shark”, utan nyfrälst blev jag av utomjordiska versionen av ”Metal heart”. Dock var hela konserten en holistiskt högtidsstund av ett band som andas framtid, vitalitet och hunger, trots att de närmar sig pensionsåldern

För mig var plattan Restless and wild från 1982 ett välbehövligt uppvaknande och avstamp från halvtaskiga Kiss-låtar och snabba Ramones hits. Detta var banne mig riktig musik, och definitivt en skiva som förde mig mot tyngre hårdrockregioner med band som Metallica, Exodus, Acid och Heavy Load.

Sångaren Udo Dirkschneider kraxade som en skadeskjuten kråka, han var inte bildskön, och hade absolut ingen karisma, trots det gillade jag motstridigt rösten, låtarna och bandet i sig. I kölvattnet av Restless and wild införskaffades plattan innan, nämligen Breaker. Även där fanns det heliga guldkorn som med tiden blivit adekvata Accept-klassiker såsom ultratunga ”Breaker”, ”Run if you can” och ”Burning”.

Accepts rötter sträcker sig ända till Udo Dirkschneiders och Michael Wageners ungdom där de bestämde sig för att bilda ett band. Det började med att Michael skulle spela gitarr och Udo keyboard, men med tiden började Udo bli mer intresserad av att använda sin röst istället och det slutade med Udo på sång. De kallade sig för ”Band X”, men 1971 bytte de namn till Accept.

Efter att ha kommit på tredje plats i en tävling i Düsseldorf så fick Accept chansen att spela in sin första skiva. Det resulterade i deras första skiva med samma namn: Accept, som i sin tur följdes av I´m a rebel vilken innehöll bland annat låten med samma namn. I’ m a Rebel” var egentligen skriven för AC/DC, men då resultatet inte blev bra nog tog Accept den istället. Vid den här tiden var också Accepts ursprungliga uppsättning född: Udo Dirkschneider (sång), Wolf Hoffmann (gitarr), Jörg Fischer (gitarr), Peter Baltes (bas), och Stefan Kaufmann (trummor).

Med Breaker 1981 hade Accept hittat sin stil och slog igenom i Europa med sin aggressiva musikstil. De uppnådde till och med status att få göra en Europaturné med Judas Priest. Bandets ena gitarrist Jörg Fischer hoppade av strax innan inspelningen av nästa album och man anlitade Herman Frank som ersättare (Wikipedia).

För mig var det aldrig nästkommande Balls to the wall från 1983 tillika katapulten som fick den viktiga USA-marknaden intresserad som min nästa favoritplatta, utan Metal Heart från 1985. De ingredienser den innehöll var för mig manna från himlen. Låten ”Metal heart” är fortfarande lika bra som den var då, resten av plattan är bara en uppvisning hur man skapar tung, karg, snabb musik med melodislingor som Björn och Benny skulle vara avundsjuka på.

Udo Dirkschneider f.d sångare i Accept

Splittringen med originalsångaren skedde efter deras turné med Russian Roulette från 1986, då hoppade Udo Dirkschneider av bandet 1987 och bildade sitt eget band, U.D.O. 1992 var Accept dock tillbaka med sin originalsättning, fast denna gång med bara Wolf Hoffman som gitarrist. Udo var som sagt sångare i Accept  från 1976 till 1987 samt en andra period mellan 1990 och 1996. I en intervju 2007 förklarade Dirkschneider  (född 1952 det vill säga 62 år gammal/ung) att en återförening med de andra medlemmarna i Accept var  helt utesluten.

Det ledde sannolikt till en ny era för bandet. Med nya sångaren i spetsen skapades comebackalbumet Blood of all nations 2010 som rosades världen över av såväl nya som gamla fans och kritiker. Det är få sångrockader  i metalvärlden där i fall jag kan säga att nytillskottet slår originalet med råge. Visst kraxas det fortfarande, men det är ju som sagt en del av Accept identitet. Hade Jorn Lande istället kommit in som bandets nya sångare hade det inte varit Accept, trots att den ljuva stämman är ljusår bättre sångmässigt.  Mark Tornillo är dessutom mer varierad och framförallt bättre sångare samtidigt som han betydligt bättre scennärvaro än sin föregångare.

De två originalmedlemmarna Peter Baltes och Wolf Hoffmann är motorerna och naven i bandet såväl utifrån det förgångna som Accepts numera ljusa framtid. Det är de två herrarna som är underhållarna på scenen. Det märks att de är oerhört stolta över vad de skapat under åren som gått i symbios med de tre senaste kvalitetsalstren. Bates & Wolf påminner mig om två herrar som helt enkelt är snuskigt nöjda med livet överlag; de behöver inte bevisa något längre; cirkeln är sluten.

Blood of all nations visade sig inte vara en lyckoträff eller ett engångstillfälle, segertåget fortsatte 2012 med utmärkta plattan Stalingrad, vilken var minst lika bra som sin föregångare. Två år senare fullbordades den fiktiva trilogin med skivan Blind Rage. Det är en platta som jag ansåg var sämre än de två föregångare; men med flera lyssningar i bagaget kan jag bara konstatera att Blind rage vuxit till sig och lätt sällar sig till de två andra plattorna. Det finns ett hårdrockvänner som menar på att de låter likadant som de alltid gör. Vad är problemet, vill de att de ska låta som U2, Molly Sandén eller Rammstein. Balansgången mellan reproducering och förnyelse är überskör, men när kommande hårdrocks hits kontinuerligt skapas är väl det knappast något större problem.

Continue Reading »