Världseliten på plats i Linköping igen

Europas största squashtävling utanför England

Case Swedish Open 2013 är den största squashtävlingen någonsin i Norra Europa med 70 000 US dollars i rankingpotten i herrarnas PSA-tävling. 2013 års Case Swedish Open blev parallellt den 10:e upplagan som ActiPro Event med samarbetspartners genomför på fyrglasbanan i Linköpings Sporthall. Med 10 av 20 världens bästa squashspelare på plats har tävlingen vuxit till en adekvat sporthändelse i squashsfären och bland de 12 största i världen. Linköping bör tacka squashgurun och före detta världsspelaren Fredrik Johnsson för att Linköping hamnar på världskartan. Arrangemanget är omåttligt populärt bland spelarna på touren.

 Lördag 2 februari

12.00 Semifinal Case Squash Cup, Juniorer
12.45 Semifinal Case Squash Cup, Juniorer
13.45 Semifinal Case Swedish Open
14.45 Semifinal Case Squash Cup, Herrar Elit
15.45 Semifinal Case Swedish Open (inställd p.g.a skada)

Gregory Gaultier

Datum för Case Swedish Open veckan 2013

29-30 januari kvalspel på Linköping Squash Center och Norrköping Squash Center.
31 januari-3 februari huvudtävlingen på fyrglasbanan i Linköpings Sporthall
1-3 februari Case Squash Cup med ca 20 olika tävlingsklasser

Case  squash cup – Alla kan vara med och tävla, på sin nivå

Norrköpings bidrag till ”breddtävlingen” vilken bestod av 20 olika klasser utspridda bland 225 anmälningar var förutom Lino Ferrari  även Johan Lindström, Johan Steen och  William Lange. Mr Ferrari som vanligtvis har nerver av stål och kondition som en bergsget blev sviken av båda sina bundsförvanter mot Malmös Henrik Eriksson som vann komfortabelt med 3-1. Johan Lindström såg för ett tag riktigt segerviss ut, men även här enligt honom själv var tröttheten källan till förlusten mot Nicklas Mattsson med 3-1 i set. Johan Steen som numera tillhör Linköpings squashklubb förlorade mot den betydligt äldre Mikael Ledström med 3-1 William Lange som var den enda anmälda i C-gruppen blev groteskt pulvriserad med 3-0 av förstaseedade Andreas Carlberg tillika vinnare av den gruppen. Den gemensamma nämnaren för dessa glada amatörer var att alla dels åkte ut i första omgången, dels att ingen av dem tog två set.

En tradition värd att värna om

För femte året i rad åkte jag och Henrik Andersson till Linköpings sporthall för att avnjuta semifinalerna. Med oss denna gång var Jarmo Kolehmainen, Magnus Hjortberger, Börje Bjurström och Lino Ferrari. Jag blev bekvämt hämtad runt 12 tiden på Lidl-parkeringen. Tre bilar färdades i makligt tempo till vår tvillingstad, 40 minuter senare äntrades våra förbokade platser, denna gång på C-långsidan. Förra året bokade jag upp de allra bästa platserna, strategin var simpel: boka först av alla. Denna gång följde jag inte den taktiken, vilket genererade i sämre platser. Vädret ute var förövrigt  sagolikt vackert, och stämningen i hallen på topp utifrån ett nordiskt perspektiv.

I vilket fall som helst blev sällskapet matade med högkvalitativ squash som fick sitt klimax då regerande mästaren Gregory Gaultier gjorde slarvsylta av den brittiska världssjuan Peter Barker. Förutom ännu sämre självförtroende så inkasserade han också sin 11 förlust av 13 möjliga mot denna franska batman. Vi var snuskigt spända på att se världstvåan Nick Matthew mot egyptiern Tarek Momen, men som ett mycket oväntat slag mot solar plexus meddelade speakern att den sistnämnde tvingats lämna w.o på grund av skada. Densamme slog tidigare ut sin Egyptiske landsman Karim Abdel Gawad med 3-0 (20-18, 11-3, 11-9) Det första gamet går till historien som det längsta i Case Swedish Opens historia och varade i 30 minuter. Istället fick vi se en uppvisningsmatch mellan Joey Barrington och Laurens Jan Anjema vilka stod för ett publikfrieri av guds like. Jag skulle vilja se tennis-proffs-spelare skämta och spexa med sin publik likt dessa herrar gjorde, en angenäm överraskning, men som sagt den den uteblivna semifinalen gjorde sig ständigt påmind.

”Drömfinalen i Case Swedish Open 2013 är avslutad och det blev en final med spel i yppersta världsklass. Gregory Gaultier (FRA) var innan matchen regerande mästare och en hungrig Nick Matthew (ENG) hoppades kunna ta över den titeln. I första game tog Gaultier kontrollen direkt och gick fram till en 5-1 ledning. Matthew försökte hänga med men fransmannen höll uppe sitt fantastiska spel och vann till slut gamet med klara 11-3. Andra game var betydligt jämnare. De båda spelarna spelade en squash i världsklass och publiken i Linköping jublade åt många underbara dueller och en del roliga konversationer mellan spelarna och domarna. Efter att spelarna följt varandra åt till ställningen 10-10 var det till slut Gaultier som vann det viktiga andra gamet med 12-10. Nick var nu tvungen att vinna det tredje gamet och han startade det tredje bra. Matthew hade en 9-6 ledning och många i publiken trodde på ett fjärde game. Gaultier ville annat och tog efter ett underbart spel 5 raka bollar och vann det tredje med 11-9. Därmed hade Gregory Gaultier lyckats försvara sin titel genom en suverän 3-0 seger. (11-3, 10-12, 11-9 www.swedishopensquash.se).

Nordiska inslag i squash-hierarkin

Sverige tillhör definitivt inte toppnationerna i bollsporternas ”schack-maraton”. Den bäst rankade svensken Rasmus Hult  (150) som återigen tilldelades ett wildcard i turneringen blev utskåpad av 16:e rankade tysken Simon Rosner. Bakom honom finner man inte en enda svensk bland de 400 bäst rankade i världen. Vårt grannland Finland tycks däremot ha hittat squashformeln med hela 5 spelare på samma lista. Finländaren Olli Tuominen är rankad som 23 på världslistan medan hans landsman Henrik Mustonen befinner sig på 52:a plats på samma lista. Dansken Kristian Frost Olesen skuggar dessa finnar på nummer 53 i världen. Den fjärde nordiska spelaren på topp 100 är sedermera också dansk, Rasmus Nielsen  som befinner sig på 83:e plats. Efter Rasmus Hult hittar vi den tredje finländaren Matias Tuomi som parkerar på en 159:e plats tätt följd av listans första och enda norrman på 160:e plats, Kim Are Killingberg

Peter Blomqvist bäst i Norrköping och 66:a i Sverige

André Wikström bäst i Linköping och 11:a i Sverige

Rasmus Hult är bäst i Sverige, rankad 150 i världen

Whisky-race-light hos Hjortberger och mat på O´Léarys

Som skållade getingar for Jarmo hem till Svärtinge precis som Lino till Östra Husby. De kvarvarande samlades hos Henrik Andersson vars lägenhet var sprängfylld av dyra rökiga droppar. Det blev en provsmakningsorgie som hette duga, själv testade jag endast tre olika whiskysorter, några sambucca och en starköl eftersom jag inte ville få någon form av blackout. Börje ville irrationellt och ytterst diktatoriskt göra en Hollywoodentré till O´Learys via taxi. Då människan stod för kostnaden så fick vi andra rucka lite på våra gångpromenad-planer. I harmoni med Manchester United på storbilds-tv och en halvtaskig pasta alfredo tämjde vi några bägare öl. Stämningen var verkligen på  topp hela kvällen. Börje och Henka ville fortsätta att ”festa”, själv kände jag att min livskvalitetskvot hade uppfyllts med råge, och valde istället att gå hem. Att dagen efter vara bakfull på barnens heliga förmiddags-danskurs var långt ifrån en helhetsupplevelse att sträva efter.

Det Widholmska jul- och nyårsfirandet

Då både min som Maries närmaste släkt är minimal, blev det anti-stressande begivenheter som vi medverkade i. Julaftonen firades hos Maries föräldrar i Vånga. Förutom döttrarna Hanna och Frid, Marie och jag samt Maries pappa Kalle pch mamma Gull-Britt kom brorsan Tomas och hanses fru Nina. Precis som hos oss följer julafton viss vedertagna rutinmallar. En tidig middag med traditionella rätter som Jansson, skinka, prinskorv, gravad lax och revbensspjäll fanns på bordet. När det kommer till delikatesser som typ alla i Sverige gillar är jag oerhört tråkig person. Där jag är finns det oftast en potatisgratäng i kombination med Jansson. Jag äter i stort sett bara detta med skinka, prinskorv, köttbullar och revbensspjäll, men mätt blev jag i vilket fall som helst.

Julaftondagen kom pappa Hasse, min bror Kjell och min 21-åriga son David hit runt 10 tiden. Jag hade åter lagat till min traditionella köttfärssåshybrid med penne, riven parmesan och must. Eftersom det var 3 kg köttfärs som skulle brynas, hade processen inletts dagen innan. Det innebar att det mest tidskrävande var avverkat, så jag gick upp runt 8 på morgonen för att göra resten av receptet. De två efterrätterna hade jag också gjort dagen innan, och fick dra sig i kylskåpet. Det var dels en smarrig amerikansk citronpaj, dels en . Vi följde en utstakad julaftonsrutin där julklappsöppning följde efter den mastiga maten. Lite senare så serverade jag de två pajerna i symbios med rykande kaffe. Det var en trevlig familjär tillställning som avslutades runt klockan 14.30 då Marie skulle börja jobba. Därefter kunde man ägna sig åt de presenter man fått, precis lagom.

Nyåret blev en kluven tillställning som präglades av att dra in pengar till vardagskassan. Jag jobbade från 21.00-08.00, så några alkoholhaltiga drycker blev det aldrig tal om, vilket egentligen var ganska behagligt. Innan dess han vi avverka en supergod paj och en stark currygryta.

Barnen hade ledigt från 21 december till tisdag den 8 januari. De lekte mest med kompisar, men vi försökte också vara delaktig i någon form av familjesammanslutning. Dessa bestod av att åka pulka, spela Uno och titta på  bra barnfilmer. Ibland lyckades jag med konsttycket att få ut dem på vinterpromenader. Det gäller numera att ha något att locka (muta) dem med. Fogliga barn som följde varje diktatorisk order tillhör tyvärr svunna tider.

Julmusikstunder lika med genuin livskvalitet

Ponera att klockan är runt 16.00 i ett becksvart mörker som endast ackompanjeras av en vinande blåst och skenet av tusentals adventslljusstakar i ett ett snötäckt betonglandskap i 15 karga minusgrader. Becksvart är måhända aningen malplacerat ord, dock är det mörkt, kyligt och blåsigt. Familjen är samlad: Hanna leker med Lina, Frida ritar, Marie pysslar och jag läser Sweden rock magasin i kombination med ”Kollaps” av David Jonstad. I bakgrunden hörs tonerna av Peter Jöbacks julskiva. Skivan fasas ut och jag byter illa kvickt till Chess för att efteråt kolla till glöggen och leka med kattungarna Dexter och Tussen. Jag lägger mig återigen i soffan för att köra några parti Ruzzel mot den tävlingsinriktade och envise halvtysken Rolf Okon. Vi har för övrigt avverkat över 1800 matcher, troligtvis inte ett sundhetstecken, men väldigt kul, lärorikt och  frustrerande. Umgås därefter med med barnen, städar lite, styrketränar och bloggar i harmoni med förföriska jultoner.

Vi har väldigt mycket julmusik med olika artister och grupper i Billyhyllorna, men de två skivor som utkristalliserat sig som topp-2 är som sagt Peter Jöback och Chess. Båda plattorna är som trolsk magisk massage för själen, och når ända fram där varken Black Sabbath, At Vance eller Stone Sour har fullt tillträde. Chess är egentligen ingen julskiva, men har i vårt hem vuxit fram till en adekvat jultradition. Björn och Benny är med bröderna Gibb och McCartney/Lennon mina primära husgudar när det kommer till musikgenialitet.

Att känna att man bockat av saker som bör göras såsom städning, julklappsinköp och julpuntning är livskvalitet i sig. Att uppleva att inget jätteviktigt pockar på ens uppmärksamhet i symbios med att ha tid för att koppla av och få tid att reflektera över livet det vill säga bara vara, är en nästintill religiös upplevelse som definitivt förstärks vid juletider. Mina trygga barndomsminnen tränger parallellt upp ur porerna för att ytterligare stärka meditationen. Sammantaget är detta en kollektiv livskvalitet uti fingerspetsarna för såväl knopp som kropp.

Nice halvmaraton och Squashstegen division 4

Nice

Operation-chocka-kroppen var i slutskedet på sin andra vecka och hade bestått av 8 pass med löpning, squash och simning. Chockdoktrinen med ett tvåfrontskrig som huvudstrategi tycktes inte ha väckte kroppen ur sin virusdvala. Det kolloidala silvret lovade inte vad det höll, utan tjänade bara som ytterst lättförtjänta pengar rakt ner i alternativhälsans manipulerande fickor. Jag ökade tempot ordentligt i början av vecka 48 och kände mig under som efter passen riktigt, riktigt stark. Ska jag vara helt ärlig så trodde jag faktiskt att virusåkomman låg bakom mig;  jag åt, gick, andades och sov optimism. Bakslaget kom två dagar senare när jag mötte Markus Lundberg i squashstegens första tävlingsmatch, för övrigt min första squashmatch på över 1½ månad. Frukterna av de intensiva bollduellernas skördade energi, och ambitionen blev istället att dra ner tempot till boulnivå. I två set var taktiken giltig, för att i sista och avgörande set balla ur totalt, då första bollen blev maratonlång. Det var början till slutet och jag återhämtade mig aldrig efter de inledande ruscherna. Markus fick ett påtagligt bekvämt sista set den grisen. Jag överlevde i vilket fall som helst, men var efter matchen mer ambivalent än någonsin huruvida denna prekära situation skulle tacklas.

Vapenvila med ytterligare 4-5 veckors ofrivillig vila, eller att fortsätta kriga på med löpning och squash och helt enkelt be en bön att det utomjordiska släpper taget? Att då basta och simma var väl inte de aktiviteter som påskyndade läkningsprocessen precis. Min vän Lino Ferrari förordade taktiken med bastubad, medan en annan vän Joakim Andersson idiotförklarade mig för samma strategi. Enligt honom är det bland det trögaste som en människa kan utsätta sig för om man har virus eller en infektion i kroppen, något som jag dagen efter bara kunde instämma fullt ut i.

Det tog ett antal veckor innan sviterna av det dysfunktionella beteendet släppte, men kändes som ett halvår. Vecka 1 spirade återigen hoppet då jag fortsatt två-fronts-kriget utan att bli sådär snuskigt trött. Denna subjektiva upplevelse förstärktes i början av vecka två när jag gav mig ut för att springa 1.1 mil med Jocke ”Spurs” Andersson. Benen kändes pigga och jag hade mer kvar att ge,  tempot var godkända 5.18 min/km.  Parallellt spelade jag 1½ timmars pass mot Lino Ferrari några gånger utan att bli sådär helvetiskt trött. Visserligen sprang jag medvetet inte ihjäl mig precis, men hoppet började återigen spira. Hade viruset lämnat byggnaden, eller låg den bara och lurpassade på ett högintensivt träningspass?

Samma vecka bokade jag exceptionellt smidigt Nice Halvmaraton online. Med avgifter kostade startavgiften endast 19 euro vilket jag tycker är riktigt billigt. I det ingår det också T-shirt, mat samt en påse med sponsrade produkter samt tidtagning och dylikt.

V.45  – Fokus på innovationer och entreprenörskap

När ålders – och erfarenhetsdiskrimineringen tagit ett kraftfullt men genant strypgrepp på mig i samklang med att jag testat åtskilliga okonventionella hitta-jobb-strategier såg jag starta-eget-företag som en potentiell möjlighet. Symboliken med min ålder kändes som ett kall och jag kollade genast in kalendariet för att hitta denna tillsynes intressanta föreläsning en ovanligt vacker onsdagsförmiddag. Evenemanget var sedan länge förbokat,  något som tvingade mig att göra en ”fuling”, det vill säga spela hjälplös och sårbar .”Jag bara måste in, och står gärna längst bort, bara jag får höra föreläsningen”, blev mitt mantra i några ovissa minuter. Det ambivalenta klartecknet krävde att jag inte tog någon macka från de som bokat plats. Det gröna ljuset var nog en kombination av moderskänslor som ungdomlig osäkerhet hos värdinnan. Runt 30 personer hade samlats i detta minimala rum i Strykbrädan lokaler på plan 2. De som arrangerade föreläsningen heter Venture cup och är en icke-vinstdrivande organisation som är ett samarbete mellan alla Sveriges Högskolor/Universitet, Näringslivet och Offentliga sektorn. Essensen i deras verksamhet är en tävling där bästa affärsidé årligen koras. Inspiration, nätverk och affärsutveckling är deras tyngsta ledord. En timmes föreläsningen ville kortfattat konkretisera: ”Hur vet man att ens affärsidé fungerar i verkligheten” eller ”Från idé till framgångsrikt företag”. Jag upplevde såväl föreläsarskans som innehållet som mycket givande, och antecknade så att skinnet på knogarna avskildes. Förutom rundvandringen i de två  estetiska planen så lyckades jag snika med mig en macka, tyvärr tog jag fel sort och fick med mig räkmackan istället för skinksmörgåsen, något som gladde min fru.

Det andra evenemanget bestod av en idémottagning utan anmälningsplikt på Strykbrädan. Hit kunde man komma mellan klockan 09.30-120 och brainstorma idéer med duktiga affärscoacher och andra aktörer, högt eller lågt. Jag var först av alla och inledde processen genom att sätta mig i den mycket bekväma fåtöljen. Draknästetkänslan smittade genast av sig på mig när VD för Nyföretagarcentrum: Johan Listenius, och Verksamhetsansvarig på New Factory Norrköpings Science Park  Fredrik Borgsjö undrade vad jag hade på hjärtat. Drakduon studerade mitt embryo till affärsidé ingående med groteskt vältrimmade falkögon. Lika ödmjuk som vis, var Fredrik ärlig. Han förklarade att han hade svårt att se hur man tjänar pengar på detta koncept. 40 minuter senare tackade jag för mig, det var ett välbehövligt uppvaknande som skedde denna torsdagsmorgon. Mitt uppdrag blev att konkretisera vad jag vill göra, och hur jag uppnår detta på ett mycket mer intresseväckande sätt än i nuläget.

Nice halvmaraton och Squashstegen

Min nära-döden-upplevelse i squashhallen för några veckor sedan mot bittre konkurrenten Mr Hjortberger var grunden till en veckas ofrivillig ledighet från allt som har med träning och tävling att göra. Jag var konstant alkoholistsvag, och hade feber vart om annat dessutom var jag genomförkyld. Min strategi för att kunna ta revansch mot oberäkneliga  Börje Bjurström baserades på vila, vila, vila och god sömn. Försökte parallellt dricka massor av vatten och äta nyttigt, det vill säga mestadels nötter, grönsaker och keso. Tyvärr blev processen en segdragen historia som inte hann lägga sig till min nästa drabbning sju dagar senare. Matchen mot Börje Bjurström var en orgie av felträffar, och jag stod dessvärre för merparten av dem. Jag till och med vann ett set genom detta omedvetna segervapen. Efter varje bollduell frustade jag likt en välrenommerad porrskådis, det blev inte riktigt en nära-döden-upplevelse, men inte långt därifrån. Varje bollduell kändes som en Kiljimanjarobestigning, det var bara syrgastuberna som saknades. Börje läxade planenligt upp mig med de komfortabla setsiffrorna: 11-4, 10-11, 11-7, 11-9 det vill säga 3-1.

Med tre dagar kvar till Höstmilen bestämde jag mig i samma veva att avpollettera det krävande terrängloppet, nu var det helt enkelt operation ”bli-frisk” som gällde. Jocke Andersson rekommenderade 3-4 snabba whisky, teoretiskt sett ett spännande kur,  men praktiskt dessvärre helt tandlös, men för ett tag glömde jag faktiskt bort att jag var sjuk. Processen hade inletts och jag hamnade på nätterna under epitetet” Svettas som en gris”. Tyvärr berodde det inte på oändligt med sex, utan feber i sin renaste form. Det var ju inte så att jag grät över att jag missade självmordsbanan runt Ljursla, men det var ju en helt annan femma. Mitt nästa mål ligger långt fram i tiden ur ett tävlingsperspektiv. Nice halvmaraton går av stapeln söndagen den 21 april, så tiden är ändå på min sida

Vampyrism, förkylning, hjärnskadan, viruset, eller vad det nu var jag drabbats av vägrade släppa släppa taget om min kropp och själ, hur frustrerande än processen var. Den låg där guppande likt en övermänsklig Londondimma, och hånlog mot mig med anti-tränings-fingret rakt in i ansiktet. Att man kunde svettas så kopiöst mycket varje natt utan sexuella aktiviteter eller utav att drabbats av influensan är för mig en kryptisk gåta. Vårdcentraler och andra så kallade vårdinrättningar hade bara en lösningen på problemet: ”ta det lugnt, det försvinner av sig självt snart”. Men som sagt 7-8 veckor tycker jag är aningen för lång tid utan att bli speciellt mycket bättre. Detta ledde till att jag sköt upp matchen mot ödmjuke Kent Kullander tillika min första squashmatch på över tre veckor. Även det önsketänkandet fick sig en rejäl törn när jag insåg att såväl viruset samt ett  härligt skoskav grusade alla planerna. Enda möjligheten var att lämna WO till både Jesper och Kenta, något som innebar att jag slutade sist i grupp 3.  Jag får helt enkelt ta nya tag i division fyra, något som kanske är det bästa som kan hända i nuläget. Dags att bevisa var squashskåpet ska stå, för det ska väl mycket till om jag blir sjuk igen, så mycket som kroppen fått jobbat övertid med detta tillstånd.

Jag, Björn Olsson och Joakim Andersson anmälde oss första dagen när biljetterna till Lidingöloppet släpptes måndagen 29 oktober. Kostnaden för loppet innan nyår låg på 595 kronor exklusive ett diplom för 50 kronor. Anmälningsprocessen var ny för i år och fungerade exceptionellt smärtfritt när man använde sig av Internet explorer, inte Mozilla firefox. Det ska bli spännande att ta sig an detta mandomsprov som dessutom ingår i en ”Svensk Klassiker” med Vansbrosimmet,  Vättern runt och Vasaloppet. Vansbrosimmet är för mig lika uteslutet som Vätterrundan, men att avverkat  ett Vasaloppet och ett Lidingöloppet är inte fy skam. 2013 tycks bli ett spännande löpningsår med Nice halvmaraton och Grabbhalvan på våren och Bråviksloppet,  Lidingöloppet och Höstmilen på hösten.

Virusdjävulen

Onsdag vecka 45 stegade jag till sist ner till Kneippens vårdcentral med syftet att ta reda på vad som hemsöker min smärta kropp. Ovissheten och frustrationen kom upp till ytan efter nästan 9 veckors ofrivillig squash- och löpningsdvala. Vampyrism var uteslutet, eftersom jag fortfarande kunde vistas i dagsljus utan några som helst problem; kampen mellan virus och bakterier var desto jämnare. En timmes väntan i kölapparnas förlovade land var bra mycket behagligare när man innehar en mångsidig smartphone. På labbet tog de min sänka och det entydiga svaret blev att jag definitivt inte hade någon bakterieinfektion i kroppen. Kontentan av det förvandlades snart till ett dilemma med ett inbyggt moment 22. De två nära-döden-upplever som jag varit inblandat i kunde enligt sköterskan inte när det gäller virus leda till döden, utan bara osedvanlig trötthet. Densamme menade att det är fullt möjligt att träna även, om hon inte rekommenderade det. Ett av scenarierna var att antingen träna och bli riktigt sjuk efteråt, och på så sätt få bort virus ganska snabbt. Det andra bestod av att träna och drabbas-av-nära-döden upplevelse igen, men dock inte dö, utan istället förlänga virustillståndet med 3-7 veckor.

Min tävlingsinstinkt gav mig klartecken medan min rationella sida tackade nej till detta frestande erbjudandet. Min promenadstatistik utökades såväl tidsmässigt som antal gånger per vecka, och strategin var att ta det lugnt, men ändå förbereda kroppen för vad som komma skall. Som vanligt består inte ens verklighet av enbart svart eller vitt. Motstridiga argument haglade snart in från alternativmedicinens ringhörna, där deras kontenta var att det var lika farligt att träna med ett virus i kroppen som bakterieträning. En infektion vare sig det är virus eller bakterier är inget man bör träna hårt med; fantastiskt, vem skulle man lita på? Jag satte dock min tilltro till Vårdcentralen, och valde att gå in i kriget mot alienviruset från helvetet, på två fronter, syftet var att chocka igång kroppen.

Den första strategin bestod av ett ytterst kostsamt inköp på hälsokostaffären Big Heart: Kolloidalt silver, en mirakelkur som sägs neutralisera virus. Det andra blev en 1 timmes squashpass mot tävlingsardennern Lino Ferrari. De första 3 minuterna tränade vi faktiskt slagteknik, därefter var vi åter igång med sedvanlig matchsituation. Jag försökte dock inte springa på bollarna, utan koncentrerade mig istället på att positionera mig rätt på banan. Den lilla illern han roffa åt sig 12 set innan den bokade tiden var över. Efteråt var jag mer död än levande, och tillbringade en allt för stor dela av kvällen liggandes i soffan. Det fullskaliga kriget fortsatte två dagar senare med en 8 km runda i rollatortempo. Såväl under passet som efteråt kändes kroppen förvånansvärt bra, och förhoppningarna började spira.

Continue Reading »

NICE – here we come!

I slutet av augusti hade Jarmo Kolehmainen, Stefan Hammarström och jag ett upptaktsmöte inför Nice-halvmaraton på Steffes suveräna husbrygga. Förutom att grilla, bada, basta, gråta ut, besudla varandra och dricka öl beslutade vi att anta två personer som undrat om det var möjligt att följa med på nästkommande resa. De hade i ett tidigare skede svurit att de skulle uppfylla våra omogna, men dock adekvata kriterier fullt ut:

1. Springa loppet i fråga

2. Betala in logi- och resepengar i september 2012.

3. Vara delaktiga i våra tillsynes oändliga och kollektiva pubrundor.

4. Se detta som en kombination av nöje- och tävlingsresa, det vill säga inte agera likt elitiska besserwissrar.

Jag axlade ansvaret att ringa upp de båda träningsnarkomanerna; Magnus Ström och Fredrik Adolfsson. På grund av kommande tävlingar som kolliderade med Nice avsade ”Odda” sin medverkan, medan Magnus kvickt tackade jag. I form av envåldshärskare bokade jag en lägenhet med plats för 4 personer via utmärkta sajten Wimdu.se. Valet gick i lyxens tecken då vi medvetet betalade lite extra för att bo riktigt bra och mindre trångbott. Vi  fick tillgång till badtunna, dubbelglasade fönster, storbilds-tv med hemmabio, wi-fi, tvättmaskin och torktumlare, en utsikt att döda för i samklang med 10o meter till beachen och närhet till shopping, livsmedelsbutiker, restauranger och pubar.

Jag bokade flyget genom rese-sök-sajten: www.flygresor.se, en process som fungerade helt friktionsfritt dessutom var det befriande att slippa Ryanairs anti-service-vänlighet. Även här betalade vi mer än vad som egentligen var nödvändigt, i syfte att slippa ett stopp i båda riktningarna. Det blir en tur på 4 timmar till Nice, men direktflyg från Nice, en tripp på 3 tre timmar. Priset inklusive avbeställningsskydd blev överkomliga 1850 kronor vardera. Anmälan till loppet gör man vanligtvis i slutet av året, ju tidigare desto billigare är de flesta loppens devis. I oktober kommer jag att inhandla minst en Nice-guide, där jag ska fragmentisera varje sida i boken med syftet att skapa de bästa tänkbara förutsättningarna för en resa där livskvalitet står högst på agendan.

NT-knatet 2012

Att röra på sig är universellt en källa till bättre hälsa, och en viss nivå av tävlingsinstinkt tror jag bara är bra i vårt individualistiska 24-timmarssamhälle. Dessa kriterier var grunden till min light-mission att övertala mina två bekväma änglar att vara en del av NT-knatets startfält. Till en början gick det sisådär, men när medalj-och godisbelöningen betonades kunde inte Hanna stå emot. Frida hade däremot ett dogmatiskt krav, och det var att få se banan innan hon startade. I vilket fall som helst anmälde jag de båda för den billiga summan av 110 kronor. Våra grannar och vänner Skarins barn hängde också på, så det blev ett kluster av barn samt två vuxna som 17.20 cyklade till Folkparken. Vädret var sagolikt fint, men det kunde lika gärna varit ösregn, sett hur dagen dessförinnan gestaltat sig. Cykelturen var den perfekta uppvärmningen, något som både förhindrade onödiga skador och distraherade nervositeten. Vi hämtade barnens nummerlappar, sedan var det bara att insupa atmosfären och invänta starterna.

Först ut av barnen var Frida, hon hade definitivt inte kommit till freds med hur banan var upplagd. Frida grät som en spädgris på väg till slakt, och jag kände mig för tillfället som världens elakaste förälder. Det hjälpte inte ens att visa prisbordet med kexchokladberget, däremot blev jag väldigt sugen. Likt en pappig mördarsnigel klamrade hon sig fast vid mig när startskottet gick klockan 18.30. Jag pushade diktatoriskt iväg henne, och jag kunde verkligen skönja ambivalensen från de tårdränkta, men söta ögonen. Mycket oväntat föll hon för någon form av grupptryck, och drog oväntat iväg med blixtens hastighet, klart sist i hela startfältet. Frida sprang dock hela loppet och passerade utifrån omständigheterna många under loppets gång. Hennes tid blev 6:29 minuter och kom 87:a av 131 startande, vinnaren landade på 4:50.

Nästa barn till drabbning var grannens pojke Lukas som verkligen hade fokuset på själva belöningen, nämligen godiset. Till skillnad från Frida så var han både entusiastisk och förväntansfull, hans tid blev sedermera  5:44 och kom 75 av 146 stycken grabbar, vinnaren fick tiden 4:20.  Klockan 19.05 så var det dags för Hanna, Lina och en klasskompis till dem att spräcka startsnöret. De var euforiska till bristningsgränsen, men som sagt de hade ju varandra. Jag filmade liven mellan olika stationer, och såg att Hanna lojt gick en bit. Mitt ”kom igen nu Hanna” väckte henne ur den temporära koman, och hon sprang in på 5:55 vilket innebar en 70:e plats av 108 möjliga. Hennes klasskompis Laura Josefson kom 85 på tiden 6:29, Lina Skarin spurtade in på tiden 6:55, och hamnade på 100 plats, vinnaren fick tiden 4.12.

Solen hade ersatts av mörker och tillika förstadiet till  utpräglad vinterkyla. Klungan cyklade glada men trötta hem till Ektorp; på agendan stod ett bad, kvällsmat och därefter läggdags. Jag var så stolt över att de  överhuvudtaget sprang NT-knatet, och är säker på att deras kondition som självkänsla fått sig en ordentlig skjuts framåt, även Fridas, då hon tills nästa år NT-knat vet bansträckningen, och förhoppningsvis fylls av glädjetårar istället för krokodiltårar

Inför Squashstegen division 3 och Höstmilen

Min första match på över en månad skedde mot Magnus Hjortberger. Jag hade i stort sett en enda tanke i huvudet, och det var att inte slå upp skadan, vilket innebar att jag minst sagt sprang sparsamt. Det kanske var därför jag vann 1 av 2 matcher mot den långe spindeln. Efteråt så avvaktade jag biverkningarna av squashbataljen, men förutom en osannolik stelhet så hände inget mera. Mr Hjortberger blev också min första motståndare i division 3. Mitt psyke var tvunget att bestiga berg  i syfte att vinna denna prestigematch. Jag hade inte vunnit en squashstegefight på över 5 möten. Den dysfunktionella squashepoken låg likt Lonondimman över mitt bräckliga tävlingspsyke. Vi startade i ett ursinnigt tempo, där det rabiata i sig var viktigare än själva riktningen på slagen. Likt två kokainstinna bålgetingar raljerade vi tyst över den andres dyrbara misstag. 11-10 och 11-9 blev siffrorna som bärgade mig de första seten.

Allt borde ju egentligen varit ett upplagt squashsmörgåsbord, men när tankarna sammanflätades till en enda” ”jag får bara inte förlora”, så knöt sig hela spelet ordentligt. Inte ett slag fungerade, och Hjortberger nappade på det omedvetna betet som en gigantisk likmask och vann 3:e setet med  3-11. Då jag vet att voodoo praktiskt taget är verkningslöst fokuserade jag istället på två saker: ”spring till T.et” och ”mata backhand”. Dessa två grundläggande strategier reducerade min nervositet. Hjortbergher lyckades med konststycket att missa mer än vad jag gjorde, något som bidrog till att en epok gick i kaklet, och squashförbannelsen var därmed bruten.

Rolf Okon

Min nästa motståndare blev oväntat nog Rolf Okon. Mannen som jag haft 5 miljarder squashbataljer med när jag jobbade på Kontorab. Det var över 20 år sedan, han har efter det låtit squashracket blivit kvar i garderoben medan jag själv är vitalare än någonsin. Vi var då väldigt jämna, men han hade en unik förmåga att trassla till sig vinsterna, som tur var förde jag inte statistik mellan oss. Han är som sagt på gång igen och valde mig som första måltavla. I och med hans squashdvala har kilona blivit fler och konditionen jämnad med marken. Utifrån detta perspektiv skötte han sig över förväntan, och lyckades knipa 9 bollar i ett set. Vi spelade 10 set och jag vann dem alla, vilket i och för sig varit dåligt om jag inte gjort så. Fortsätter halvtysken vad han inlett så dröjer det inte länge förrän han snor åt sig något set mot mig.

Magnus Hjortberger

Börje Bjurström sopade banan med mig i min andra squashstegematch. Att låta honom föra spelet är som att låta privata företag bedriva vård. Jag korrigerade min dysfunktionella lobbserve till tennisserve; det genidraget medförde att det blev fler bolldueller och fler vunna poäng till mig. Men som sagt gubben var het, och hans tempo högt, då han dagen innan mött Mattias Blomqvist. Match 3 i stegen var mot den oberäknelige Markus Lundberg. Statistiskt sett är jag överlägsen, men som sagt skillnaden har vid vissa möten varit hårfina. Tidigt på lördagsmorgonen avgjordes vår match. Det blev en batalj som präglades utav att jag förde matchen och Markus sprang. Han sprang dessutom kopiöst mycket, vilket han ska ha eloge för. Dessvärre för hans egen del så synkades vare sig slagen som marginalerna, och jag vann till slut komfortabelt med 7-0 i set, vilket innebär att jag inte åker ur gruppen.

Löpningen har blivit mest drabbad av mina så kallade skador. Har kommit igång bra med squashen, men löpträningen har fått ligga i träda. På grund av att Jocke Andersson jobbar när Höstmilen går av stapeln den 21 oktober så har jag ännu inte anmält mig. Jag tänkte för omväxlings skull vänta ut väderleken istället för tvärtom. För några år sedan, då jag i ensam majestät halkade runt i lerbetäckta bergsformationer fick jag mer avsmak än smak för kommande lopp. Att ingen människa slagit ihjäl sig hittills är ett smärre under, men som sagt det är självförvållat att anmäla sig till loppet. Jag och Jocke samt Björn Olsson har däremot beslutat oss för att springa det krävande Lidingöloppet i september 2013. Det ska onekligen bli en sjusärdeles löparutmaning, många meriterade löpare hävdar att spektaklet är resor värre än exempelvis Stockholm maraton.

I min sista match i division 3 mötte jag den outtröttliga Johan Steen som sopat banan med motståndet hittills. Jag hade gjort optimala förberedelser: 8 timmars god sömn, groteskt nyttig nötkeso-frukost med 1 liter vatten och olivolja, en adekvat uppvärmning, 5 km på löpband, rehabövningar samt slagteknikövningar. Mot Johan, som antigen går på en osannolik effektiv somalisk dopning eller har gener att döda för, visade dessvärre vart squashskåpet skulle stå. Spelet i sig blev relativt underhållande, men hans exceptionella kondition, starka vilja och bättre returer blev totalt förödande för mig. Mr uthållig vann välförtjänt matchen med 3-0, något som belönades med gruppsegern i division 3. Med två vinster i bagaget mot Magnus Hjortberger och Markus Lundgren fick jag efter skadeomständigheterna vara relativt nöjd, jag blev ju kvar i gruppen, något som var ett primärt mål.

Prestigemötet mot Hjortberger och tillika första matchen i division 3 gick i ambivalensens tecken; lämna w.o eller inte? Ett begynnande halsont som terroriserade återigen mitt tillsynes sårbara immunförsvar i symbios med en kuslig igentäppt snok drog ner mina förväntningar rejält. Jag valde dock att spela matchen, vilket i backspegeln var ett osedvanligt trögt beslut. Efter att ha vunnit första set så dränerade de korta rusherna mig på välbehövlig energi. I slutet av 2: set trodde jag att hjärtat skulle stanna flera gånger om. Resterande delen av matchen var som en öppen autobahn för den gänglige Hjortberger som för övrigt också var aningen hängig. Siffrorna 11-0 och 11-5 flätade ihop en mindre bra början i gruppen, den långe vann till slut med 3-1, uppförsbacken hade bara börjat.

In the beginning it was…..

Det var min gympalärare Tomas Lenberg som indoktrinerade mig in i squashens lite undanskymda värld. Jag gick då i 9:an och blev dock inte helfrälst, utan ett litet frö såddes istället. Det var lite senare i livet då min  kompis Jarmo Kolehmainen och jag började spela kontinuerligt som squashintresset fick ordentligt fotfäste. Vi spelade så att svetten lackade flera gånger i veckan, och vi spelade om läsk. Min vikt höll sig visserligen på rätt nivå, men min ekonomi raserades istället, då han vann de allra flesta matcherna. Som tur var hade jag ingen statistik på den tiden, vilket jag numera ser som en form av subtil preskription. I kombination med fotbollsträningar och jobb på Kontorab började jag och Rolf Okon att spela denna gentlemannamässiga sport. Vi drabbades snart av squashhybris, och spelade på var och varannan lunch eftersom Squashcenter bara låg några 100 meter ifrån Kontorab där vi jobbade på den tiden.

Roffe Okon, Lino Ferrari Jonas Andersson och Dennis Svensson klustervärvades till fotbollsklubben Vikbo IK på Östra Ny slätten. Det var indirekt starten på Lino Ferraris och min kompakta squashrelation. Jag, Roffe och Lino avverkade ett antal matcher innan jag på hösten fick för mig att föra statistik mellan våra hätska duster, en statistik som håller på än idag. Anledningen att jag skriver om detta är att han precis i dagarna vunnit sin 1000:e match mot mig. Det är en statistik som jag inte borde vara alltför stolt över, helst när squashkompetensluckan är större än någonsin, men som sagt trägen vinner.

Det kan låta osannolikt  i sin osannolikhet att fortfarande tro att man ska vinna någon match mot detta tävlingsfenomen, men det gör jag faktiskt på fullaste allvar. Den stora anledningen är att han i mina ögon inte har så mycket att förbättra medan jag själv har en uppsjö av punkter som måste justeras, dessvärre är det grundläggande sådana, några som man får lära sig när man börjar utöva spelet. Tyvärr är jag självlärd och har hela tiden drivits av tävlingsinstinkten och på så sätt bara kört ”springa och slå strategin”, men vart bollarna hamnade var en annan historia. Det ska tilläggas att man kommer en bra bit på vägen med denna strategi, men när man når en viss nivå så går det helt enkelt inte längre att vinna mot de bättre spelarna, och då måste något ändras.

Det är faktiskt först de senaste tre åren som jag lagt om kursen, i syfte att utvecklas för att överhuvudtaget vinna något alls. Processen har gått ifrån att knappt kunna: slå en forehand, slå en backhand, att inte inta T.et, att inte följa bollbanan, att inte böja på knäna och träffa bollen lågt och så vidare till gradvisa förbättringar. Konkret har min serve blivit mer varierad och effektivare. Min backhand är numera ett av mina bästa slag och jag kan slå skapliga forehand fastän de fortfarande är för tok för svaga.

Linos och min squashstatistik genomsyras av att det i stort sett bara går åt ett håll, och den är dessvärre enkelriktad. Jag har bland annat inte vunnit en match sedan den 26 december 2007 , det vill säga snart 5 år. Lino har gått från självlärd med en vilja av stål till att hänge sig till grundläggande moment i kombination med en makalös vilja och kondition. Från att inte vara topp 50, till att faktiskt vara bland de 7 bästa i Norrköping gör denna statistik  aningen lättare att leva med. De som jag anser vara bättre är såklart Peter Blomqvist, Mattias Blomqvist, Fredrik Malm och Daniel Linder. Därefter är det ett gäng som ligger bakom och fiskar: Jörgen Detterman, Jens Möller och så Lino Ferrari.

Mina närmaste mål är att:

1. Alltid följa bollbanan, än att allt som oftast titta rakt fram likt ett fån och ertappas med att missa att förutse motståndarens nästa slag.

2. Gradvis förbättra servereturerna eftersom min ”nya” styrka är att få bollen i spel på backhandssidan. Sämsta sidan är forehandssidan där i stort sett alla motståndarna direkt får ett övertag på grund av alldeles för dåliga servereturer, helt plötsligt stå 5-0 på kort tid, vilket är lika med en gigantisk uppförsbacke.

3. Variera spelet – försöka bryta/variera ”länsnötandet” genom ibland vid en lite sämre läns ifrån motståndaren, ta initiativet till att ”vinkla ner” en stoppboll vid motsatta hörnet eller boosta.

4. Fortsätta utveckla ”Lenbergska grundslagsswingarna” både på backhand som på forehandssidan. 1. Alltid snegla på bollbanan 2. Alltid hög position på racketen. 3. Swinga igenom hela slaget. 4. Stå still när jag står.

5. Träffa bollen så sent som möjligt; låg bollträff med böjda knän, inte Frankenstein-posen

6. Få in i huvudet att INTE stå kvar efter slagen, utan ta sig illa kvickt till mitten av banan det vill säga t:et, vilket innebär att man dels styr spelet, dels springer minimalt.

7. En Akilleshäl är att jag inte kan slå en forehand på rätt sätt. Swinga igenom backhand/forehandslagen distinktare/snärtigare och framförallt mycket hårdare a´la Jens Möller, där det bara smäller Måste slå med öppet rack. 1. Swingpositionering. 2 Öppet rack mot höft. 3. Träffa bollen lågt med öppet rack. 4. Slå ut swing/slaget. (inte använda handleden). 5. Tillbaka till swingpositionering.  En utmärkt övning är att slå bollen 2-3 meter ifrån huvudväggen, utan att låta bollen studsa.

8. Bli mycket effektivare att avgöra/döda ”straffsparkar”, istället för att slå tillbaka bollen till motståndaren och ge honom fördel att vinna poängen. Boosta bollen kvickt nära hörnen.

När jag implementerat in dessa grundläggande faktorer i min ryggrad är jag redo att ge mig in i statistikkampen igen. Måhända att jag då kanske är närmare 50 år, men det är egentligen av ringa betydelse, trägen vinner allt som oftast. Vill man förändra något så går det helt enkelt att göra så, även fast dysfunktionella spelrutiner är svåra att ändra på. Det är bara att gå till golfspelare och deras småjusteringat av svingen; en process som kan ta år innan de sätter sig. Jag har även statistiklistor mot andra personer som Magnus Hjortberger, Börje Bjurström. Joakim Andersson, Henrik Lindberg, Michael Garrido, Mikael Öhr, Per Belin och Henrik Andersson. Det är inte heller någon upplyftande läsning, om man undantar Magnus Hjortbergers lista där jag är ”på gång”.

Squash statistiken: början och sista året

Därefter vann jag bara 44 matcher till, vilket understryker att jag i ett helhetsperspektiv alltid varit underlägsen. Då agerade vi spelmässigt som förvildade hundar på squashplanen det vill säga ”slå och spring strategin”. Nu är det bra mycket mer adekvat squash som är i fokus, som att inta T:et först, inte stå för nära väggarna, variera servarna och dylikt.

Nytt toppen café i stan

Squashmodifieringar och inför Bråviksloppet

Har i stort sett bara spelat squash mot Magnus Hjortberger och Lino Ferrari under denna period, men dessa pass har dock varit ytterst intensiva. Den informella uppgörelsen är att Lino står kvar, medan jag och Hjortberger turas om att möta ”The Bulgarian Stallion”. Det sporrar honom sjukligt mycket att inte släppa ett set mot oss, troligtvis en light-bokstavskombination, men den är dessvärre effektiv. Vi har under dessa omständigheter ändå tagit varsitt set, utifrån vårt squashkunnande.  Squashstegstiden är sommartidsförlängd och håller på ända fram till 30 augusti, jag har två matcher kvar att avverka, dels mot Börje Bjurström, dels en mot Mathias Magnusson. Har inlett processen att komma fram till T.et. Det som är en av grundstenarna i sporten, men som inte fått fäste i min ryggrad, då jag är självlärd, något som inte alls är något positivt i detta sammanhang. Jag har tagit min son David till hjälp i syfte att hamra in budskapet: ”fram till T:et efter varje slagen boll”. David springer på allt och är duktig, men är för ovan, vilket passar mina syften perfekt. Jag får tillbaka bollen och får tid att reflektera på att ta mig till mitten av banan samtidigt som jag försöker att implementera en betydligt  hårdare forehand än mina nuvarande fösningar.

Löpningen kom igång sa sakteligen med ett 6.5 km pass runt Ektorp och Vilbergens omgivningar. Nästa pass skedde i 35 -gradig värme längs med Seine och runt Paris breda boulevarder. Det blev ett mandomsprov, då jag icke oväntat lyckades irra bort mig. Det blev en kamp mot klockan att försöka hinna tillbaka till lägenheten innan matchen Tyskland- Italien inleddes. Passet varade över två timmar och 1.8 mil avverkades i relativt högt tempo utifrån ett trafik- och fotgängar-perspektiv-pass. Sträckan var i vilket fall ett mycket välbehövligt sådant att ha med i löpbagaget.

Mitt första pass sedan 1.8 mil bataljen i Paris det vill säga för cirka 3 veckor sedan. Regnet öste ner en jämn strid i ett relativt kvavt Norrköping; sträckan var Ektorp-Kungsgatan-Vidablick tur och retur. Jag fick direkt en aha upplevelse när benen kändes så där skönt pigga som de kan gör typ var 15:e gång. Höll ett riktigt högt tempo i 9 km, tills djävulen på axeln kommenderade mig att sluta springa. Jag kände mig nöjd med passet so far, så jag lydde den lille på axeln. I vilket fall som helst var detta min bästa runda sedan januari 2011, något som bådar bra inför Bråviksloppet som för övrigt går av stapeln den 8 september. Höll en hastighet på 12.1 km/timme och ett medeltempo på 4:57 minuter per kilometer, sluttiden blev 49:32 minuter. När jag kom hem så var jag både trött och kreativ samt kände att både kropp som själ blivit tillfredsställda. När jag spelat squash blir jag bara trött, men oftast när jag springer blir jag osannolikt kreativ och tycks ha lösningar på all världens och vardagens problem. Det tycks i mitt fall vara en stor skillnad mellan de båda sportaktiviteterna hur lyckorusen utsöndras, för mig är löpningen utifrån det perspektivet överlägset squashen.

Två tunga förluster mot Magnus Hjortberger och Johan Steen var upprinnelsen till min troliga och mindre ärorika degradering till division 4. Mattias Magnusson och Börje Bjuström inträde i grupp 3 hade sett till  att den blivit riktigt jämn och oviss. Min nyckelmatch var mot Magnus Hjortberger, en match där jag drabbades av någon form av trötthetshybris redan efter 1 set. Jag tog irrationellt helt slut; Hjortis varför övrigt  lika förvånad som jag själv. Det ledde till en läkartid den 8 juli på Kneippens vårdcentral, vars syfte är att kolla mina värden. Vad är det som dränerar mig på energi, då jag tränar 3-4 gånger per vecka? Jag dricker i undantagsfall, varken snusar och röker, äter bra mat och så vidare.

Barndag i Söderköping med familjen

Ett exceptionellt välarrangerat evenemang med barnen i fokus från klockan 11.00 till 16.00 i symbios med ”Ramunderbergets dag”. Ett taskigt väder hade som vanligt kunnat stjälpa hela konceptet, men vädergudarna var på sitt allra bästa humör och gav oss besökare ett optimalt väder att tillbringa en halvdag i Söderköping, enda nackdelen var att försöka sålla bland den mängd av aktiviteter som erbjöds. Arrangörerna hade spritt ut aktiviteterna på 12 olika platser runt stadskärnan, och 3 av dem lite utanför. En uppsjö av prova-på-aktiviteter fanns för barnen, till exempel ponnyridning, bowling och fiske. Under hela dagen gick Tufftuff-tåget varje heltimma runt de olika aktiviteterna. Allt under dagen var i stort sett gratis, något som bör applåderas.

Vi anlände strax före 11.00, och kastade kvickt av oss jackorna då vädret strålade samman med vårt humör. Den stora parkeringen vid Vikingavallen var gratis, ett stort plus i kanten i syfte att inte irritera regionala turister i själva inledningsfasen. Den första timmen blev en orgie i gratis fiskdammar, barnen var så till sig att de nästan började stamma; det är skönt med kapitalistkommunism. Jag fick mitt lystmäte genom att beträda Kaffebönans trösklar. Ekologiska, hälsosamma och snygga produkter i mängder. Det var ett smärre mandomsprov att låta bli att köpa de snuskigt goda pralinerna som hånlog mot mig i butiken som: körsbär, Cointrue, apelsinlikör, hallonwhisky. Det blev istället ekologisk grillkrydda, mangotvål och Kung Markattas ekologiska kakao. Musiken på Rådhustorget var oväntat bra och de som framförde kvalitativ barnmusik var Fairytale med Superstars och Lisa Tilling i spetsen. Clowner, pyssel, ansiktsmålning, dansuppvisningar, tipspromenad var andra uppskattade aktiviteter som utspelade sig vid Storgatan och Rådhustorget.

En sak som jag instinktivt gillade var upplägget med att 12 restauranger hade gått samman så att alla barn under 12 år kunde äta special-barn-menyer för endast 30 kronor, och barnfika för endast 15 kronor på fem andra ställen. Det var en utmärkt strategi i syfte att hålla kvar människor från klockan 11.00 till 16.00; ett vansinnigt smart marknadsföringstrick. Vårt val föll på Österns Stjärna det vill säga kinesisk mat. Med facit i hand utifrån hur lite barnen åt så kändes priserna ännu mer berättigade, jag åt desto mera – tyvärr. Dessvärre ingick världens mest dysfunktionella råvara i min Wokade kyckling med ris, nämligen snorsliskiga champinjoner. Det tog mig 20 minuter att bara plocka bort allt som liknade dylika tingestar. Jag kommer aldrig att fatta storheten med svamp, aldrig. Det blev i vilket fall en kall god öl till eländet. Under tiden som vi åt passerade något som måste ha varit världens största ambulerande brandbilsparad. Jag trodde inte mina ögon när jag själv hade nöjt mig med 3 antika röda åk, men de tycktes vara oändliga, en upplevelse i sig och troligtvis helt ideellt också. Det visade sig senare vara 27 stycken och faktiskt vara Sveriges största veteran-brandbils-rally. De kom från Luleå till Malmö; de äldsta visade sig vara från 1926; de som anordnade spektaklet var Brandkårsmusset i Simonstorp och Brandhistoriska Sällskapet.

Övermätta lämnade vi Österns Stjärna bakom oss för att flanera vidare till Kanalhamnen. Det var ett myller med människor som mötte oss, Smultonstället var smockfullt och kön till detta glassmecka övermäktig för en familj med två otåliga barn. Det blev ändå glass på Smultronstället, men inte sittandes, utan vid sidan om, ett mer ekonomiskt alternativ. Jag tog mig glass över huvudet när jag köpte en gammaldags våffla bestående av två kulor, mjukglass, grädde och sylt. Vi blev kvar ett tag till vid detta vackra område med Ramunderberget som urläcker bakgrundsvy.

14.00 tog vi gratisbuss från Stinsen till Sofies gård, cirka 1½ km från Söderköping. Här kan man rida ponny, klappa, kaniner, getter, katter och hästar, ett utmärkt sätt att lära känna dessa djur aningen bättre, barnen tycker i vilket fall att det är lika roligt som alltid att få klappa de pälsbeklädda. Vi blev kvar där i 40 minuter, sedan traskade vi till parkeringen, innan dess handlade vi på Ica supermarket.  När vi kom hem fortsatte barnen att leka, medan Marie och jag intog soffläge, vi var helt utslagna och gravt övermätta. Fem timmar med sol, barn och en uppsjö av aktiviteter tär på krafterna. Jag var faktiskt seg resten av dagen. Men det var onekligen en toppendag för såväl barnen som för oss själva. Visst, ekonomiskt sett blev det en slant, men livskvalitet kostar helt enkelt.

Ruzzel hybris

Mitt maniska Rumble spelande inleddes för några månader sedan med endast två motståndare i mitt spelbagage: min fru och Sjödin. Det hela låg ett tag på is, men i och med Rolf Okons inträde med dem stora pojkarna skedde en osannolik vändning. Rolf är snuskigt kvick i käften, hatar att förlora och tror att han är bättre än mig i allt. Dessa faktorer samt att han jobbar kvar på Kontorab ligger till grund till vår dysfunktionella spelkommunikation. Det gäller att få ihop så många ord som möjligt under 2 minuter, man kör i 3 omgångar, vilket innebär att varje match består av 6 omgångar dvs 3 vardera som i slutänden mynnar ut i 12 minuter per match. I skrivande stund leder jag med osannolika 324 vinster mot Roffes 82. Det innebär i speltid ungefär 40 timmar på två veckor per person. Min bästa runda är 2667 poäng, bästa match 3534 poäng, högsta antal ord 73 stycken. Antal matcher 552 stycken varav 440 stycken varit vinster och 111 stycken förluster. Wordfeud är beroendeframkallande på sitt sävliga sätt, men Rumble är också beroendeframkallande på sitt stressiga sätt. Fördelen med detta spel är att en match tar 12 minuter om båda parterna är med på noterna. En annan positiv sak med spelet är att det finns statistik på alla ens rekord och mot dem man spelar mot.  För min del kompletterar Wordfeud och Rumble  varandra på ett osedvanligt bra sätt, tyvärr har min fru Marie en helt annan åsikt om detta, en helt annan åsikt.

Fotbolls-EM – äntligen

Ett stort mästerskap som EM är i mitt fall synonymt med ett antal tips; denna gång är det värre än någonsin. Med före detta jobbarkompisar på Kontorab har jag tre: 1 x 2 tips, vilket jag i samklang med min son David och min fru Marie. Det blev 1 tips med Jocke Anderssons polare, ett resultattips. Samma personer är med i Aftonbladets EM-managertips där jag också har med ett lag och i skrivande stund faktiskt leder. Sist men absolut inte minst har vi det ultimata EM-tipset iordningställt av superstruktören Joakim Stenman. Kostnaden är 230 riksdaler men värt varenda krona. Man ska välja 7 målskyttar och välja vilka lag som går vidare, var de hamnar är också poänggivande. Det är bara tillåtet med ett byte av utespelare/målvakt under turneringen, vilket innebär att det är viktigt att tänka strategiskt vilka lag som man tror går vidare i turneringen. En annan viktig faktor är valet av målvakt, då en hållen nolla genererar i två mycket värdefulla poäng, något som mitt val Manuel Neuer i Tysklands mål hörsammade.

För mig och många andra män är stora fotbollsmästerskap signifikativt med ett legitimerande öldrickande, utan att motparten lägger sig nämnvärt i; typ en 3-veckors-frizon. Dessa tre veckor så åtnjuter man en form av immunitet mot ”måste du ta en öl till”. Det är en positiv ingrediens dessvärre är det i många fall sorgligt nog källan till familjebråk och otäcka konflikter. Jag håller mig till 2 öl per kväll, med något enstaka bakslag.

Jag kunde nästan ta på stämningen såhär inför EM-inledningen. Det skulle bli så himla spännande och trevligt. Sådana arrangemang har det gemensamma att det sammansvetsar alla typer av ett land invånare., Sverige är definitivt  inget undantag. Sveriges chanser är dock små, de kan klara att gå vidare till kvartsfinal, men oddsen att slå ut Spanien är minimala, men som sagt Sverige är världsmästare att slå i underläge. Tyskland, Spanien, Holland och Frankrike är huvudfavoriter. Jag satsar på att Tyskland med deras disciplin, urkraft och goda sammanhållning står som EM-slutsegrare. Tyskland visade dessvärre inte var skåpet skulle stå spelmässigt, när ärligt talat Portugal var förtjänt av ett mål. Ryssland däremot spelade klapp-klapp-fotboll såsom jag trott att Holland och Spanien skulle spela. Matchen Ryssland-Tjeckien var för övrigt den mest välspelade och bästa hittills.

Tv 4 och SVT delar på arrangemanget på gott som på ont. Det negativa med TV4 är givetvis all reklam som förtar helheten, det känns som det är mer reklam än vettiga intervjuer och välbehövliga analyser. En av mina favorikomiker är David Batra; jag skrattar så fort jag ser eller hör människan. I SVT  hittar vi den trevliga Daniel Nanneskog, en kille som sköter sig sig utmärkt utan att bete sig som en megabesserwisser. Dessvärre associerar jag hans röst med David Batras, jag har svårt att ta hans slutsatser på fullaste allvar då jag istället förväntar mig att bli serverad ironi, sarkasmer eller nya gags.

Fotbollsmästerskapet har lämnat en syrlig eftersmak efter sig, genom att helt enkelt inte infinna sig där längre. Det blev helt enkelt en trivsam rutin att följa tipsen, spelarna och lagen inför, under och efter matcherna. I symbios med evenemanget drack jag alltid 2-3 väl avkylda öl, och spelade Rumble i halvtidsvilan. Tillställningen fick agera kvällspolare i hemmets lugna vrå, då Marie är totalt ointresserad av fotboll. Tipsen föll successivt bort en efter en, till sist var det bara Aftonbladets Managerspel som stod för en potentiell vinnarchans. Jag ledde nästan inför näst sista omgången, ett spel som jag kommit bäst fyra på, vilket i sig var tillfredsställande då alla de 6 deltagarna är ytterst fotbollskunniga. Hade bara de lata gräsbetarna gjort ett mål så hade jag vunnit allt, men så blev det inte, utan det blev polaren Jocke ”Spurs” Andersson som kammade hem 500 riksdaler och äran.

Den sista matchens första halvlek blev oväntat i dubbel bemärkelse en av turneringens bästa. En fartfylld tillställning som böljade fram och tillbaka dessutom med snygga mål. Tyvärr drabbades det bräckliga italienska psyket av den sydländska sjukan, när de blev tvungna att agera med 10 man mot Spaniens 11 bolltrollare. Jag hade velat sett att man föll med flaggan i topp, vilket skulle innebära att man satsade allt framåt med tanken att 3 eller 4–0 inte spelar någon roll. Nu blev det en istället en one-team-show, och ändå 4-0 till spanjorerna. Rätt lag vann i vilket fall som helst, nu när Tyska laget kollapsat. Aftonbladets och expressens fotbollsbilagor hade haussat upp Athletic Bilbaos stjärna Fernando Llorente till bristningsgränsen. Han fick knappt någon speltid alls, något som ytterligare förstärker Spaniens osannolika trupp. Tyvärr så blev jag och indirekt alla mina tips drabbade av denna dysfunktionella fotbollsspådom.

Sveriges insats vill man till stor del helst förtränga. Det hade varit så snuskigt kul om de gått vidare, vilket hade varit ett faktum om de inte förlorat mot Ukraina. Sverige föll definitivt inte med flaggan i topp i den matchen precis. Likt håglösa och paralyserade amatörer avverkade de matchen, vare sig utan finess och mod.  Att Hamrén stuvat om bland positionerna underlättade troligtvis inte processen att vinna denna nyckel till en hägrande kvartsfinal. Då hjälper det inte att spela bra mot England och Frankrike, även om det mildrar fallet. Vi får glädjas över att Mellberg var kung på mitten (i två matcher), Wilhelmsson en outnyttjad men effektiv och underhållande joker och att Zlatan stod för turneringens vackraste mål.

Jag blir också irriterad av att alla ska försöka övertala Mellberg att vara kvar i Landslaget. Varför, det är irrationellt uti fingerspetsarna. Killen gör några av sina bästa insatser i Landslaget av den anledningen att han ska lägga av där. Det är väl fantastiskt att lägga av när man är på topp och dessutom med ett sådant avslut; bättre läge en detta får man inte. Det är lite typiskt svenskt att först försöka i sann Socialdemokratisk anda få en person att ändra ett beslut och sedermera skuldbelägga densamme för att han inte gör så. Jag tycker istället att Sverige ska lotsa in några unga hungriga killar med Majstorovic, och låta dem få chansen att axla manteln. Efter det så ska Majstorovic plockas bort och några andra kandidater infogas ytterligare. Det är viktigt att ha tillgång till minst tre mittbackar som alla måste få adekvat speltid, annars står Sverige med två killar som prenumererar på platserna som mittbackslås i 4-6 år. Vad händer om någon blir skadad, eller helt enkelt är ur form? Sverige har de senaste 25 års perioden inte haft tillstymmelse till en plan-B, det kanske är dags för en sådan nu.

Bråviksloppet och Squashstegen

Två matcher i squashstegens division 3 avverkades under dessa 3 veckor. Jag vann relativt komfortabelt mot Markus Lundberg med 3-1, men förlorade en välspelad match mot Johan Steen med 3-0. Den mannen kunde springa länge och mycket, vilket blev mitt fall, han kämpade som bålgetingstucken gladiator.  Jag mötte för första gången på 1½ månad den adrenalinstinne Lino Ferrari och blev totalt utspelad däremot vann jag och Magnus Hjortberger varsin match i en hemsk squashtillställning, där felträffar var en del av själva spelet. På grund av den känsliga vaden som nu faktiskt tyckts blivit bättre skippar jag Bråvikskloppets halvmara för att istället inrikta mig att slå förra årets halvmediokra 10 km tid, och dessutom inte försöka springa fel 25 meter ifrån själva målet. Det känns bra att vara rationell istället för att anamma förträngningsstrategin i syfte ”att iallafall springa halvmaran i Lindö”.

Mitt återinträde i löpspåret skedde i Vrinnevi , sträckan var 1 mil, för övrigt min första mil på 8 veckor. Upp med tuppen 06.45 för att klockan 10.00 möta upp Joakim Andersson vid minigolfbanan. Vädret var optimalt, precis som min klädsel, dessvärre tycktes det mest väsentliga vara under isen, Tempot sjönk på min befallning från ett högt till ett betydligt lägre, för att 1 km från mål avstanna helt. Mitt träningspsyke kollapsade och jag hade inte motivation att springa en ända meter extra. Den asketiske Jocke sprang dock likt en dopad finne hem medan jag ångestfullt lunkade hemåt. Som straff lyckades jag med konsttyckes att gå bort mig bland de oändliga stigarna. Utifrån ett kaloriperspektiv var det utmärkt då det blev 3 extra km, utifrån ett lokalsinneperspektiv var det mindre bra och utifrån ett träningsperspektiv var det  explicit bannlyst att börja gå. I vilket fall som helst blev detta startskottet inför Bråviksloppet som går av stapeln den 8 september. Jag är väldigt glad över att det är några månader kvar att hinna slipa formen.

Jag slutade 3:a i Squashstegens division 3 efter två förluster och två vinster. Den sista matchen i gruppen mot Magnus  Hjortberger var den match som jag var riktigt nöjd med, vi spelade förövrigt bra båda två. Långa backhanddueller varvades med färre kantslag än vanligt. Matchen mot Markus Lindberg vann jag med ett uselt spel, min räddning blev att han spelade ännu sämre. Jag hoppade också in i Företagsseriens finrum genom att ersätta Fredrik Malm. Lino Ferrari och jag spelade mot Smash, det vill säga Tomas Hadenius och Jörgen Pettersson. Lino pulvriserade dem båda, medan jag själv blev pulvriserad. Jag köpte för övrigt ett gudabenådat toppenrack från England. Racket kostar i Sverige runt 1400 kronor, här fick jag ge 450 kronor. Passade på att köpa squashbollar som på Squashcenter kostar horribla 49 kronor styck, på Sportsdirect blev styckpriset osannolika 14 kronor per boll. Servicen var dessutom helt klanderfri: snabb, tydlig, enkel, billig och bekväm.

I Vångaskogen med min frus pappa

Upp med tuppen för att någon timme senare vara  framme vid vackra Restad, 1000 meter ifrån avtagsvägen till Vånga. I ensamt majestät tornar en Astrid Lindgren miljö upp, med hagar, hedar och kor. Där bor sedan 1986  Maries föräldrar: Kalle och Gull-Britt Widholm. Vi hade förra veckan kommit överens om att detta datumet var då som jag skulle agera skogsröjare i deras exceptionellt stora hage. Jag hade självklart hoppats på 15 grader och sol. Istället för bar överkropp blev det långkalsonger, gummistövlar och 3 tröjor i symbios med snålblåst, regn och 1 plusgrad.

Det gamla hederliga kroppsarbetsprocessen inleddes klockan 09.00 med att frakta dygnblöta trädstammar och grenar istället för torra fjäderlätta sådana. Handskarna blev genomblötta redan vid första grankontakten, och jag tyckte jag redan såg ljuset via en  annalkande kallbrandkänning; det var frusna fingrar av den högre skolan. Efter 1½ timme så hade endera fingrarna domnat eller så var det så att det aningen varmare ute dessutom hade solsken avlöst ett dystopiskt regn. Tiden rann på i osedvanligt snabb takt, och 3 timmar senare var vi helt plötsligt klara. Den stora belöningen förutom kroppsarbetsträningen var Gull-Britts vardagslyxmiddag. Hon hade denna gång lagat till en gudomligt god gulaschliknsande soppa samt en delikat hallon-, blåbärssmulpaj med vaniljsås. För mig var detta himmelriket på jorden, och jag åt av glatta livet, inga dieter i livet kunde hålla mig ifrån matfrosseriet. När jag kom hem så blev jag liggandes ett par timmar på grund av kroppsarbetsovana och god mat.

Record store day

Den 21 april firas sedan 2008 skivbutikernas dag. Syftet är att sätta fokus på den unika bredd och det djup, i både kunskap och sortiment , som finns hos alla entusiastiska skivhandlare runt om i landet samt att fira kärleken till musiken. Initiativet är välbehövligt, men också aningen tragiskt att det skulle behöva gå såhär långt. Olagliga som lagliga musiknedladdningar och bekväma streamingtjänster som Spotify med flera tar allt större del av lyssnarkakan. Det är i och för sig inget konstigt, då det dels är billigare, enklare och framförallt extremt miljövänligt. Små genuina skivbutiker som Vaxkupan är osannolikt sällsynta, och jag tycker att vi Norrköpingsbor ska vara stolta över denna ”relik”. Vi ska definitivt däremot inte slå oss för bröstet genom att vi har en av landets intressantaste skivbutik, vi måste också handla där för att ha kvar denna kulturella fornlämning. Se hur det gick för alla de vackra biograferna i Norrköping, ingen av dem är kvar vilket i sig är oförklarligt då fula ruckel i stan kan bli k-märkta, men inte en enda biosalong av lyxigt snitt.

Att köpa LP/CD har för för mig varit ett lika vedertaget inslag på mina alla resor precis som att äta gott. Jag har de senaste 7-8 åren successivt reducerat denna shoppingföreteelse från att inte leta alls. Det beror främst på att det finns få skivbutiker att gå till, men också att jag beställer i stort sett alla mina CD-inköp på Ginza, och har egentligen inget behov av att leta efter nyheter, tråkigt men likväl sant. Som tur är vidmakthålls en viss försäljning via vinylförsäljning. Jag själv har inte köpt vinyl på minst 20 år, och förstår inte riktigt denna nykomna nostalgitripp. Några argument är: bättre, naturligare och varmare ljudbild, en annan att det är mer personligt och plats för mer  och estetisk information. Det kan nog jag hålla med om, men att hålla på att vända från sida a till b känns inte riktigt rätt, den tillbakagången vill jag inte deltaga i dessutom tar de osannolikt stor plats. Jag har hos Maries föräldrar 20 skivbackar fyllda med LP skivor.

Ofrivilligt träningsuppehåll – Voltarenkapslar och Rehab

De första squashpassen efter Madrid Halvmaraton blev tillika också mina två första matcher i squashstegens division 3. Jag förlorade inte oväntat mina båda inledande matcher mot Magnus Hjortberger och Eric Widström. I min tredje match var jag till skillnad från de två första matcherna stark som en påtänd sork, jag upplevde att jag kunde slå bollsaten genom glasväggarna. Jag vet faktiskt inte varför; kaffe konsumtion var visserligen skyhög men inte värre än vanligt. I vilket fall som helst blev detta min värsta fiende, då jag slog på allt som rörde på  sig -  på volley, vilket bland annat innebar att slagen visserligen var hårda, men i stort sett kunde hamna var som helst. Min motståndare Jesper Karlsson halvstukade foten något som fick honom att chansspela. Jag har aldrig varit med att bollen mot alla odds gick in 5-7 mm ovanför röret typ 95% av alla försök. Mentalt som verbalt förstummad så låg jag hux flux under med 2-1 i set. På något oförutsägbart sätt lyckade jag vända processen och vinna komfortabelt med 11-3 i 5:e och avgörande set. Dock en eloge till min osannolikt kämpande motståndare, men denna vinst var snuskigt välbehövlig för såväl mitt psykiska välbefinnande som att inte åka ur gruppen.

Jocke ”Spurs” Andersson ringde mig tidigt på lördagsmorgon när jag just bestämt mig för att skippa dagens löpning. Mina argument var lika usla som vädret ute, vilket i sig var ett huvudargument. Min ömmande vad, kaffe som inte fick mig pigg, och troligtvis en släng av cancer stod på jag-vill-inte-springa-listan. I vilket fall som helst så fungerade Jockes otåliga, men auktoritära röst som en löpningskatapult. Med jag-hänger-väl-med-då-syndromet i bagaget kastade jag på mig kläderna och en näve Voltaren gel. Kylan tycktes kunna penetrera märg som ben, och jag bad till gud att vi inte skulle få motvind. Mr Andersson bytte om, sedan sprang vi från Hagebygettot mot Vrinnevi och 5 km rundan. Vi höll ett 4.45 min/km tempo, något som dränerade mig på energi medan Jocke tycktes vara helt oberörd, det vältränade svinet. Efter 8 km i mitten av en brant backe la mina vader och mitt psyke av, och jag stannande tvärt för att några meter senare börja gå de 2½ km tillbaka till Ektorp.

Har börjat knapra Voltarenkapslar som den bästa elitknarkaren; det blev nästan 3 hela förpackningar under 3 veckor. Det positiva var att  vadsmärtan samt mitt haltande reducerades med 90%, nackdelen var väl just att det är en läkemedelsillusion som uppvisar sitt rätta ansikte så fort jag slutat med tabletterna. Sedan bör man definitivt inte läsa på innehållsförteckningen, för då har man snaskiga mentala problem framför sig. Vecka 16, 17 och 18 var veckor som indirekt fick fungera som återhämtning, rehabilitering och uppbyggnad av vad, hälsenor som framsida av lår. Måhända en paus som i de bästa världar för med sig en starkare squashspelare och långdistanslöpare. Tyvärr gynnade detta inte mig kortsiktigt, då hela Grabbhalveträningen frös inne precis som all form av squashspelande, men som sagt det kan vara guld värt ur ett längre förbättringsperspektiv.

Knäböj mot en vägg: Stå med ryggen mot en vägg och placera benen en bit framför, ska vara 90grader i knäleden. Gå ned i sittställning och håll denna position. Försök att hålla positionen så länge du orkar, och vila därefter lika länge innan du upprepar, max x 3.Jag följde dessa vedertagna instruktioner på inrådan från min kompis Stefan Hammarström. Det tog såklart något år innan jag väl satte igång. Ska jag väl inleda något så är det i mitt fall helt signifikativt med någon form av lista. Den ska dels fylla den adekvata funktionen att jag inte ska fuska med att utföra detta moment minst 3 ggr i veckan, dels ha som rekordlista, i syfte att ha någon form av träningsambition förutom att just bli starkare på framsidorna av låren. Hitintills har jag fullgjort mina egna uppsatta mål och gjort så över 3 veckor, förhoppningsvis en rutin som ska fortsätta länge. Från första försöket på 1:41 minuter till min bästa tid på  5:16 minuter några veckor senare. Den första omgångens rekord  är 2:27 minuter, vilket i mitt fall är en ruskig förbättring, då jag inte kom över 40 sekunder första gången jag använde tidtagning

Vad som komma skall?

Någonstans i Kairo Egypten; denna bild känns ganska avlägsen från vårt indoktrinerade miljötänk som vi har i Svedala, men som sagt attityderna i det svenska samhället har den senaste 20 års perioden förändrats radikalt. När det kommer till skräpnedkastning så har det skett en låt-gå-mentalitet, där föräldrarna inte själva lever som de lär, något som indirekt appliceras på deras avkommor. Det finns många andra orsaker, men det viktigaste är i detta fall att på många fronter vrida tillbaka klockan. Jag anser att utifrån turism-, demokrati-, trygghet- och moralperspektiv att det är viktigt  för en stad att agera förebild för sina invånare. I och med den nya lagen som trädde i kraft förra året så borde det rationellt sett blivit ordning på torpet. Icke sa Nicke, i Norrköping ser det lika hemskt ut som det gjorde innan. Problemet var att polisen och lagstiftarna inte synkroniserade sina agendor, i syfte att implementera en lag som respekteras, istället bortprioriterade polisen denna överträdelse, och vips var synergieffekterna som bortblåsta. Samverkan är så groteskt viktigt, och när det väl kommer till kritan så tycks det vara häpnadsväckande komplicerat att kommunicera mellan statliga och kommunala institutioner, även om alla egentligen tjänar på syftet – oförklarligt. Det finns städer där dessa faktorer anses överensstämma med min vision som exempelvis Singapore och Moskva, hoppas  att Sverige sällar sig till de länder där inte bara fagra ord och innehållslösa löften skrivs, utan där också konkretism får råda

Vårpromenader -  numera med lockbeten

Hanna och Frida har fått gått oändliga långpromenader sedan barnsben, med trevliga delmål såklart, i syfte att reducera barngnäll. Det har hittills fungerat långt över förväntan. Promenaderna har varit utmärkta tillfällen att leka i olika parker, lapa sol, äta glass, ta bilder, filma, läsa tidningen, men framförallt umgås med sina barn. Det senaste året har strategin börjat knaka i fogarna, då främst Hanna ser all form av promenadindoktrinering som helvetet på jorden; varenda extrameter är jobbiga enligt henne. Jag vet att det till viss del tillhör åldern, men mitt ego vill helst förtränga detta genom att fortfarande skräddarsy varierade promenadstråk med olika delmål. Efter 1 timmes hot och tjat fick vi till sist med Hanna. Till en början så var det obeskrivligt gnäll, detta reducerades successivt för att 10 minuter senare avta helt. Promenaden blev rätt kort och avgick från Ektorp till Skarphagen, Himmelstalund och tillbaka. Efteråt tyckte Hanna att det var hur trevligt som helst. Av  erfarenhet är jag medveten att nästa promenad lär präglas av samma måndag-hela-veckan syndrom, då hon redan glömt bort charmen med familjegemenskap, träning och aktiviteter och glassköp.

Samma vecka lyckades jag med konsttycket att infoga ytterligare en långpromenad, denna gång bestod lockbetena av en Top Model bok på Lekia, och första glassen på Halvars. Solen sken i takt med den livliga trafiken, gradantalet landade på 9 grader, men det blåste kallt, vilket förtog lite av årets första glassätning på Halvars. I mitt fall blev det en smaksammansättning av banan, viol och hallonlakrits, medan Hanna tog Caffé  latte med maränger, Frida dräpte i sig en bägare med päron- och jordgubbssmak. På vägen hem stannade vi till i två parker där operation jaga-barn inleddes, mina vader var som heliumballonger efter den bedriften, och barnen tyckte som vanligt att 40 minuter var alldeles för kort tid.

Tävling Madrid Medio maraton 2012

Inför Madrid

Vecka 9 bestod av 4 tuffa pass varav två löpningspass i 370 minuter medan vecka 10 hämmades av en förkylning, vilket innebar två pass på 132 minuter

Återigen begav Magnus Ström och jag själv till Kanotklubben i Lindö för att vara en del av triathlonkollektivet. Det blåste inte alls mycket, och det fanns inte tillstymmelse till halka, men det var däremot gråkallt. Detta var också premiärrundan för ”homobyxorna” det vill säga löpartights som jag fick i födelsepresent av min fru. Jag har tidigare alltid tyckt att den utstyrseln är bland det mest gay-aktiga som en man kan ha på sig. Mellan raderna har man hört historier som: ” har du väl sprungit i löpartights springer du inte i något annat”, men sådant snack avfärdade jag snabbt, det såg helt enkelt äckligt ut. Nu stod jag själv ombytt i ett par rediga helsvarta  ”homobyxor” av märket Adidas. Det var onekligen en märklig känsla att för första gången känna den perfekta löparupplevelsen utifrån ett klädselperspektiv. ”Homobyxorna” satt som klistrade runt mina håriga ben och följde följsamt minsta benrörelse – fantastiskt. Numera går dessa plagg under epitetet löpartights, inget annat. I vilket fall som helst blev vi fyra personer som valde att springa raksträckornas förlovade sträcka. Jag, Magnus Ström, Christian Johnsson och Fredrik Adolfsson. Fredda dikterade diktatoriskt vilken väg vi skulle ta, och det blev såklart den långa varianten. Från Lindö via Citygross – Vidablick – Himmestalund – Strömmen – Södra Promenaden och sen tillbaka till bilarna vid Kanotklubben. Allt som allt blev det en sträcka på 22.5 km det vill säga 1.4 km längre än ett halvmaraton. De andra tre sprang ½ km längre och var betydligt mindre tröttare än vad jag själv var vid målet. Däremot hängde jag på dem under nästan hela sträckan, det var bara sista 1½ km som jag sviktade. Om det var löpartightsen eller den kokainstinna starka koppen kaffe som  visade vägen låter jag vara osagt, troligtvis en kombination.

Veckan efter blev det ”back to reality” när jag och Jocke ”Spurs” Andersson vågade oss ut runt Hagebys nejder. Sträckan inkluderade Kättsätter, Skarphagen, Ektorp och tillbaka. Det blev 11 km med mycket bra löpningsförhållanden; det var bara solen som fattades. Jocke spurtade sista biten vilket innebar att han kom 100 meter före mig. Själv kände jag mig aningen tung och inte alls så lätta ben som vid förra långpasset. Löpningsfacit bestod av 11 km löpning på 56.30 minuter med en kilometertid på 5.08. Guds gåva till löparna: Garmin 305 strejkade för första gånget och dessa tider är inte helt adekvata. Sådde också några löpningsfrön till Jocke angående en halvmaraton i höst någonstans i Sverige. I och med detta pass har jag infogat någon form av löpningskontinuitet – ett gott tecken inför ett vårrusigt Madrid. Vecka 11  bestod av 3 pass på 327 minuter medan vecka 12 innehöll endast 1 pass a´la 80 minuter.

När man var inställd på att ha båda huvudkuddarna med och på sig klockan 10 en söndagsmorgon, ändrades planerna abrupt genom att Odda tidigarelade passet till 09.00. Det innebar att jag gick upp 06.30 istället, i syfte att få i mig en bra frukost i god tid innan passet för att bland att motverka håll. AIK var förkyld så jag åkte i ensamt majestät till kanotklubben i Lindö, där jag mötte upp Fredrik ”Odda” Adolfsson och Christian Johansson  Det var ett grå-kallt-mulet Norrköping som genomsyrade denna söndagsmorgon, men betydligt varmare än de två föregående dagarna. Istället för Lindövägens oändliga raksträckor blev det mestadels grusvägar via sträckan: Lindö-Marby-Risängen-Smedby-Styrstad-Ljunga-Marby-Lindö. Det kändes riktigt brafram till 18 km, då jag av hänsyn till Fredriks och Christians träning bad dem fortsätta i sitt tempo, medan jag själv minskade mitt. De två sista km var en uppvisning i krökt rygg och sargat mentalt tillstånd dessutom sprang jag åt fel håll. Väl vid parkeringen så visade adekvat tidtagning på 2 timmar 7 minuter och 20 sekunder under  de 23.5 km som genomförts. Det var min längsta löpning sedan Budapest maraton den 5 september 2009. Min maxpuls var så hög som 198 slag/per minut, min medelpuls 179. Den uppmätta hastigheten blev 11.07 km/h och snittet 5.25 min/km. Det vår återigen ett väldigt välbehövligt pass som jag aldrig hade utfört om jag inte sprungit med grabbarna triathlon. Jag glömde att ta med mig vätska i spåret något som troligtvis påverkade de sista km. I Madrid blir det förhoppningsvis shorts, T-shirt, värme, publik, vätskekontroller och 15 000 startande, något som lär förhöja de 2.1 milen.

Min squashsejour i tvåan blev en Juholtare, då jag vann 1 match och förlorade resten. Matchen som jag vann och dessutom spelade min bästa squash på länge var mot Jörgen Petterson, där jag tog en meriterande och välförtjänt 3-2 seger, han slutade  för övrigt tvåa i gruppen. I ärlighetens namn är det i 3:an som jag för närvarande hör hemma. 10 dagar innan loppet så mötte jag Magnus Hjortberger, det var inte 3-1, 3-1 förlusterna i sig som grämde mig mest, utan att jag slog upp en gammal seglivad hälskada. I och med den så blev det inte ett inplanerat långlopp med triatlonkillarna, utan vila och ångest. Jag har inte haft problem med detta på hela året och så inträffar incidenten lika oväntat som enerverande. Nu blir det en balansgång mellan rehab och testa-på-hur-det-känns-träning istället för att fokusera på att bara slå en tid som var min grundtanke, nu blir blir det dessvärre en bära-eller-brista-situation-löpning i Madrid. Jag är medveten om att den pulserande hälsenan blir svår att tänka bort, men det positiva med det är att jag kanske inte tänker på hur trött jag egentligen är. Inget ont som för något gott med sig eller?  Jag är verkligen tillfreds med att inte vara elitidrottare, utan ser vistelsen i Madrid som en semesterresa i kombination med löpning. Prognosen visar på regn, något som är bra att skylla på om skadan inte är så allvarlig.

Jag gjorde min sista löpning samma dag som planet till Madrid skulle lyfta. Det blev den vedertagna sträckan på 1 mil mellan Kungsgatan-Vidablick-Kungsgatan. I ett gråmulet Norrköping med en halvstorm i bakhasorna sprang jag till en början ytterst motvilligt; det var bara antikrist själv som fattades utifrån ett klimatperspektiv. Efter några kilometer med anorektiskt lätta ben blev jag nästan halvkristen, då den dysfunktionella hälseneskadan tycktes vara som bortblåst, hur det nu var möjligt. Det enerverande pulserande hade nästintill upphört, och jag hade precis bevittnat ett mirakel. Min tid blev 51.10 minuter, med en hastighet på 11.73 km/h och en kilometertid på 5.06 min/km. Medelpulsen höll sig runt 17g slag i minuten och maxpulsen stannade på 193 slag i minuten. Jag var mer en nöjd efter detta sista träningspass.

Loppet i Madrid startade i deras svar på Folkparken fast 93 gånger större. Startfältet var en eklektisk nationsgryta av adrenalinstinna löpare och löparskor. Vädret var obeskrivligt perfekt med ett gradantal som pendlade mellan 11-15 grader i det vinstilla Madrid. Jag hade införskaffat ett proteinpulver som skulle få exceptionellt starkt kaffe att framstå som mjölk, något jag hävde i mig 30 minuter innan loppet.  Detta var onekligen ett seriöst lopp, inga utklädda fjantar, över 15.000 förväntansfulla människor hade samlats i en av Europas vackraste parker, 13 744 av dessa tog sig i mål. Starten gick klockan 09.30, därefter följde en 9 km uppförslutning. När jag väl kommit in i tredje andningen avslutades loppet med 3 km oväntad uppförsbacke, något som dränerade mina lårmuskler på all kvarvarande muskelenergi. Dessa kilometer blev  istället en kamp att inte börja gå; jag vann den kampen. Generellt sett var detta ett utmärkt arrangemang, enda plumpen i protokollet var att de glömt att skicka med säkerhetsnålar till deltagarna, annars var allt annat klanderfritt. Bansträckan höll sig inom staden och inte på intetsägande industriområden eller förorter. Jarmo kämpade sig med en äkta odopad finsk sisu över mållinjen, jag sprang med honom den sista 1½ km. Vi var båda djävulskt nöjda med vår bedrift; nu kunde vi bälga i oss öl och vin i det fantastiska försommarvärmen.

Plats 1 Kipserem  Kiili Elind Kenya, Tid 1:02:07, Första milen 29:27

Plats 5706 Mats Widholm, Tid 1:47:00, Första milen 50:11

Plats 13 451 Jarmo Kolehmainen, Tid 2:21:52, Första milen 1:04:46

Första passet efter kraftprovet i Madrid skedde 8 dagar efter loppet. Det blev jag och Jocke ”Spurs” Andersson som utmanade Lindövägens oändliga raksträckor i ett dystopiskt  grågrått blåsväder. Det blev homobyxor och jacka på, i syfte att inte frysa ihjäl. Innan passet hade jag använt mig av Microlax, det vill säga ett medel mot förstoppning som tas analt, något som jag hade vaga och förträngda minnen från min tidiga barndom av. Det var minst sagt en laxerande effekt som dessvärre bibehöll sin funktion längre än det stod på förpackningen. Väl ute i löpningspose var det väldigt svårt att skilja på om jag fått håll eller rent av bajsat på mig. Det visade sig vara hållkänningar, inte det sistnämnda som tur var. Jag hade också med mig 4 tunga extrakilon, vilka var sviter av alltför många öl, snabbmat och lyxmiddagar i Madrid i symbios med all påskmat i Sverige. Det blev annars ett trevligt pass i ett hyfsat tempo där vi två tjattrade konstant, förutom sista kilometern, då jag hamnade i en krökt-rygg-position, och faktiskt inte orkade att kommunicera längre med min medlöpare. Jocke drog en annan väg hem medan jag fortsatte Norr promenaden mot Ektorp. Då framträdde lilldjävulen- på-axeln som manade mig med en nydiskad teflonpanna att helt sonika börja gå, gå, gå, gå, gå. Jag lyckades återigen spela denna obehagliga känsla ett spratt genom att springa hela sträcka. Ett minst sagt välbehövligt pass som jag ser som starten på nästa mål: Grabbhalvan den 5 maj samt Norrköpings första halvmaraton Bråviksloppet den 8 september. De 15.5 km fick sluttiden 1:20:30, med en hastighet på 11.55 km/h, medelhastighet på 5.11 min/km

Efter 3 veckors squashuppehåll så äntrade jag åter squashscenen mot den oförutsägbara squashspindeln Magnus ”Hjortis” Hjortberger. Detta var för övrigt min första match i division 3 efter att ha kanat ner från division två. Matchen i sig blev en orgie av felträffar och påspringningar, men emellanåt  bjöds  det på riktigt hyfsat spel. Hjortberger var obeskrivligt taggad, medan jag själv var ganska nöjd med att bara spela av  min första match. Det blev 3 klara 0 mot honom, medan jag vann vår andra dust med 3-1, men det som statistiskt räknas är första matchen. Hjortberger  visade sig vara minst dålig, men min dåliga förlusttrend bröts i och med min 3-1 vinst. Samma vecka, samma lokal mötte jag än annan motståndaren nämligen det italienska odjuret Lino Ferrari. Detta var vår första match på över två månader, och det blev dessvärre en pulvrisering av guds like. Jag fick agera bollkalle och hare i ett. Det blev 4-0 i matcher, och inte ett set så långt ögat kunde nå. Det positiva var att jag nästan fick springa ihjäl mig typ 500 idioten, samt att jag faktiskt lyckade försvåra min servar i sista matchen, vilket innebar att han inte kunde döda dem lika lätt, något som automatiskt medförde bättre och framförallt längre bolldueller.

V.13 bestod av 3 pass á la 193 minuter, medan vecka 14 blev helt träningsfri .V.15 blev ett återinträde in i träningsflitet med hela 4 pass i 336 minuter.

Söka-jobb-ambivalens-processen

Har jag rätt kunskap? Vad är rätt kunskap? Gick jag verkligen rätt utbildning? Vilka jobb kan kunskaperna generera i? Är jag för gammal? Vem vill egentligen anställa mig? Hur länge är min examen ”färsk”? Finns det några jobb? Vill jag verkligen jobba där? Tänk om jag väljer fel jobb?  Blir jag tvungen att infoga mig i ett arbete tilldelat AMS innan jag själv kommit till skott med min egen lite sävliga jobbsökningsprocess? Vad händer då? Får jag pendla? Hur blir det då med barnens skoltider? Måste man ha ett jobb? Är  ett jobb lika med livskvalitet? Vad är livskvalitet? Frågorna är dessvärre lika många som kalorier i ett wienerbröd.

Från ett kaxigt examensövermod till en begynnande jobbskepticism. Från känslan att kunna få vilket jobb som helst eftersom jag har en färsk Universitetsexamen i bagaget, till den brutala verkligheten utanför den akademiska världen. De ultrabyråkratiska kolosserna som A-kassan, AMS och Försäkringskassan tog direkt ett mentalt strupgrepp om min examenseufori. Sakta men säkert ökade de sitt inflytande via oändliga uppmaningar om småfel eller avsaknad av uppgifter via oändliga skickningar av intyg: arbetsgivarintyg, studiebevis, anställningsbevis, tumavtryck, toalettlistor och dylikt. Jag upplever att jag sakta men säkert infogas  in i ett  icke-kreativt arbetssökande, där flexibilitet, projektarbeten och livskvalitet är bannlysta. Jag själv dyrkar regler, ordning, tydlighet, planering och strukturering; skulle kunna sträcka mig till att jag är kungarnas kung i organisering, men det får inte missbrukas, inte ta överhanden eller bli dysfunktionella.

Från juni 2011 tills nu har det nästan passerat 7 månader, från vilket-jobb-ska jag-välja, till kommer-jag-att-få-ett- arbete -överhuvudtaget?  Min drömjobbs-hybris har successivt dränerats, och efter januari 2012 tycks den mentala smekmånaden vara över för gott. Jag har sökt över 30 arbeten via riktade CV, samt skickat in ett antal intresseanmälningar till ställen som jag upplever verkar intressanta typ Upplevelse Norrköping. Via avslagsorgierna från alla dessa arbetsgivarna tycker jag mig kunna urskilja ett mönster, ett mindre positivt sådant dessvärre. De nedanstående svarsraderna är signifikativa för i stort sett alla avslagen.

Hej!
Nu är vi klara med vårt urval av jobbcoacher. Intresset har varit väldigt stort och det gör att vi har prioriterat kandidater med jobbcoacherfarenhet. Tyvärr innebär det att vi inte kommer gå vidare med din ansökan.
Lycka till i ditt fortsatta jobbsökeri!

Detta dysfunktionella mönster kan jag väva in mig i tills jag blir Fas 3:are  eller går i förtidspension. Om inte de kandidater med erfarenhet är så usla att arbetsgivarna får för sig att leta ännu längre ner bland jobbsökningshierarkin. Det innebär indirekt att jag exempelvis aldrig kommer att bli Arbetsförmedlare, om jag inte väljer att gifta mig med en sådan, och på så sätt nästla mig in i den byråkratiska organisationen. Ska man vara riktigt rationell så är denna process  rent slöseri med såväl  tid som energi att söka dessa jobb eftersom jag troligtvis inte lär nå slutintervjuerna. Syftet med detta är inte att få vare sig medömkan eller bekräftelse, utan att helt enkelt se sanningen i vitögat. Denna ögonöppnare behöver inte vara något negativt, utan snarare en väckarklocka att byta spår, bli mer okonventionell eller helt sonika starta eget – tyvärr vet jag ännu inte var eller hur.

Det tycks onekligen vara en oerhörd diskrepans mellan akademiska studier med en yrkesbas i grunden vs helt byta yrkesinriktning. Många av mina studiekamrater från Linköpings Universitet lider i stort sett av samma erfarenheter som jag själv. Jobbar man exempelvis i vården som undersköterska,  och inte har akademiska studier i bagaget, så kan det statusmässigt som ekonomiskt löna sig att studera på högskolenivå. Men om man som jag själv lämnat lagerarbetarsfären (logistikansvarig) i syfte att hitta ett jobb att brinna för är det betydligt mer komplicerat. Det som bland annat saknas är ett indoktrinerat yrkeskontaktnät, och sedermera den dörröppnarlegitimation till andra arbetsgivare i samma bransch, som man indirekt blir tilldelad genom att få in en fot i ett företag. En annan viktig faktor är att man står där utan adekvat branscherfarenheter. Utan denna är man lika het som en svensk i Åbo.  Själv undrar jag hur man ska kunna tillskansa sig dessa tillsynes nödvändiga erfarenheter? Jag vet faktiskt inte, då epitetet prao känns lite väl främmande för en man i min hedervärda ålder.

Sportlovsaktiviteter

Då jag är mellan två jobb så har barnen tidsrestriktioner på frita. Det innebär att vi har massor av kvalitetstid tillgodo denna vecka. Familjen Widholm avverkade 1½ timme i Galgebacken, påpassligt nog dagen innan snön i stort sett smälte bort. Det blev mycket bus i i backen i symbios med vem-som-kom-ner-först-tävlingar. Jag blev smärtsamt medveten om hur dålig skick mina framsida av lår är, var totalt dränerad på kraft i dem efter ett osannolikt mycket springande upp och nerför snöbetäckta backar. Jag och Marie åkte minst lika mycket som barnen, något som de tycktes uppskatta väldigt mycket. En av höjdpunkterna var onekligen den rykande heta varma chokladen som vi hade med oss.

Jag och barnen drog i veckan en göra-ärenden-tour där Fridas pass skulle förnyas, mina föräldrar skulle besökas, batterier samt fluortabletter skulle inhandlas och en välbehövlig fika på stan avverkas. Jag och barnen gick och såg den utmärkta katten i mästerstövlar på Filmstaden, därefter blev det en McDonalds. Marie fick då välbehövlig egentid efter mycket jobb. Marie och några tjejkompisar tog med sig barnen för att vistas i Busfabriken vilket frigjorde egentid för mig. Jag bloggade, såg en DVD, lyssnade på hög musik, städade och spelade Wordfeud. Jag, Jarmo och Steffe drog på hårdrockkonsert i slutet av veckan, ett välbehövligt distanserande från familjen och dessutom en riktig toppenkväll innehållandes: öl, pizza, bastu, skvaller och musik i världsklass. Sedan blev båda barnen sjuka; hög feber och spyorgier.

Vår ”lilla” Frida 7 år

Vår  yngsta prinsessa är på väg att bli en stor tjej, och hiskeligt snabbt går det dessutom. Det känns nästan som det var igår hon låg och skrek i barnvagnen. Frida höll sitt kalas hemma, och bjöd dit klasspolarna Ida, Ellen och Ängla samt grannkompisen Lina. Det blev 3 timmar av fiskdamm, lekar och uppträdanden.

Frida valde lite oväntat pannkakor, glass och fruktsallad som festmåltid. Vi gav henne en inramad gigantisk kattavla, snorkelutrustning och kläder.  Pysselprylar, pennor och block var  annars det genomgående presenttemat. Presentutdelningsprocessen var utspridd under hela veckan med gästinhopp från bland annat mormor/morfar, farmor/farfar, farbror/halvbror.

Träning  & Tävling

Lika som bär

Jag lyckade med konststycket att dels välja en dag i sann ”The day after tomorrow anda”,  och för första gången springa med Triathlongrabbarna i kanotklubben samt springa min längsta träningsrunda på flera år. Den första milen gick bara av farten, och min käft glappade som aldrig förr. Därefter avtog käkmuskelprocessen drastiskt, för att sedermera tystna helt.  Hade jag orkat sparka ”Odda i pungen” hade jag gjort så, då han i slutet av passet pillemariskt manade mig att kriga vidare typ 36 gånger. Jag omfamnades av en ocean av trötthetssymptomer de fyra sista men långa kilometerna. Min längsta sträcka so far har varit 10 km. Att ackumulera den sträckan med hela 8½ km är ett klassiskt vedertaget löparmisstag, och källan till de flesta långlöpningsskador. Den generella löpningsstrategin är att öka på den senaste sträckan med 10%,  vilket hade inneburit att jag egentligen skulle ha sprungit 11 km. I vilket fall som helst var det hänsynslöst mycket trevligare att springa med fyra stycken andra individer -  än på egen hand, även om de alla är totalt träningsskadade i syfte att klara av Kalmar Triathlon på bästa tänkbara tid.Vecka 2 bestod av 3 pass i 229 minuter. Vecka 3 tränade jag i 315 minuter utspridda på 3 pass.

Jag fick mersmak av  den mentala tortyren som det innebar att springa cirka 19 km med Triatlonmonstren från Bråvikens Kanotklubb. Denna söndagsmorgon fick jag med mig polaren – Magnus ”AIK” Ström. Han i sig är ett träningsfenomen, vilket innebär att mitt träningskynne är i minoritet bland löpningsatleterna som är med och springer. Vädergudarna var vänligt sinade mot oss om man jämför med förra veckans arktiska snöstorm; minus 1 grad, knappt ingen vind och upptrampad terräng – optimalt. AIK hämtade mig klockan 09.40, sedan for vi till Lindö, där vi väntade 10 minuter på Triathlonfolket. men de lyste med sin frånvaro. Istället var det en kvinna vid namn Ulrika som dök upp och sedermera hängde på i 4-5 km. Vi höjde därefter tempot, men minskade i gengäld löpsträckan. AIK och jag följde Promenaderna-Kunsgatan-Promenaden och så tillbaka på de tillsynes oändliga raksträckorna mot Lindö. Det blev till slut 13.5 km med sluttiden: 1 timme 10 minuter och 30 sekunder. Mina ben kändes osedvanligt pigga, medan mitt labila psyke ville att jag skulle sänka farten, onekligen en dysfunktionell kollision. Tempo 5.13 min/km, Hastighet 13.49 km/h och en medelpuls på 176. Denna vecka innehöll 2 pass a´la 146 minuter.Vecka 5 bestod av två fullmatade pass a´la 200 minuter, medan vecka 6 blev aningen intensivare med 3 pass som höll på i 350 minuter.

Nu är det så nära att man nästan kan ta på tiden, något som kan stressa den bästa tävlingsmänniska. I syfte att slå mitt halvmaraton rekord är jag så illa tvungen att löpa med en genomsnittsfart under 4.56 min/km. Det blir onekligen en tuff tävlingsnöt att knäcka, men det finns faktorer som kan skapa synergieffekter. Först och främst lär det vara betydligt varmare 1 april i ett vanligtvis halvvarmt Madrid. Värme innebär shortklädsel, något som innebär en reducering av onödiga extrahekton. Att överhuvudtaget vistas i ett annat land, och en stad man aldrig besökt förut är defintivt sporrande. Att det dessutom är en folkfest med 15 000 tusen löpare och massor av folk som hejar på är kanske den största faktorn av dem alla att slå mitt rekord som jag slog förra året i Bratislava semi-maraton.Vecka 7:  3 pass 296 min, Vecka 8  4 pass 295 min

2½ veckors uppehåll från långlöpningsträningen var inte bra. Allt gick från början fel då jag subliminalt stängde av alarmet. Det innebar att jag fick stressa som en skadeskjuten hasselsnok; frukosten kastade jag i mig 1 timme innan och kläderna rönte samma öde dessutom hittade jag inte mina träningskalsonger.  Jag hämtade AIK i Klockartorpet med mina, Marie och barnens kuddar fortfarande kvar i ansiktet. Jag, AIK och Odda sprang från Lindös kanotklubb längs med promenaderna på ett snorhalt väglag och en helvetisk motvind. Värst var den tillsynes oändliga lutningen från Tågstationen till Blomsterkiosken i Folkparken. Den dränerade mitt redan tilltygade mentala tillstånd. Efter 8 km så tackade jag för mig och valde att ta mig tillbaka via Stockholmsvägen medan de andra två träningsnarkomanerna fortsatte mot Fiskeby, Himmelstalund och Strömmen.  Mitt psyke slapp att flankeras av att känna mig som en bromskloss för de andra. Jag höll ensam ett hyfsat tempo, solen skred fram och värmde en sargad kropp och motvinden hade ersatts av en trevlig medvind. Min genomsnittsfart på den hala 16 km sträckan blev 5.22 min/km medan AIK och Odda sprang 2 mil med en 5.13 min/km fart.

Mitt squashäventyr i division 3 slutade oväntad med att jag gick upp till division 2. Sanningen är dock mindre smickrande, då jag snarare var i händerna på matematiska ekvationer eftersom jag fått WO mot de två bästa i gruppen: Fredrik Malm och Daniel Stridman. Det innebar att jag kom upp i hela 9 poäng med bara en riktig spelvinst i bagaget. Att vare sig Malm eller Stridman gick upp ändå berodde på att man får 1 minuspoäng om man lämnar WO.