Mer moll än i A.O.R.

I ett avsnitt av Framgångspodden var Kay Pollak gäst. En av programledarens Alexander Pärleros avslutande frågor undrade denne vilken bok hans gäst rekommenderade allra mest. Hans beskrivning av den boken gjorde mig ruskigt nyfiken på att själv läsa den.

Boken ”Denna bländande frånvaro av ljus” är skriven av Marockanen  Tahar Ben Jelloun utgiven 2001. Att få tag i boken på svenska var som att dela ut hakkors till judar. På Bokus, Adlibris, Bokbörsen, antikvariatet och andra bokgömmor lyste den med sin totala frånvaro. Oväntat nog fanns den på Norrköpings Stadsbibliotek.

Den tionde juli 1971 genomfördes ett försök till militärkupp mot Marockos dåvarande kung Hassan II. Kuppen misslyckades och kungens hämnd mot konspiratörerna blev fruktansvärd. Femtioåtta av fångarna placerades i ett fångläger, Tazmamart i sydöstra Marocko på gränsen till Sahara, och kastades i hålor dit dagens ljus aldrig nådde. I detta gravdjupa ogenomskinliga mörker kom några att leva i arton år, under omänskliga förhållanden och ofattbart lidande.

Det är i stort sett handlingen där  Tahar Ben Jelloun ger röst åt en av de överlevande, Aziz Binebine, vars sanslösa berättelse ligger till grund för romanen.  223 sidor av ren überångest tillika ”hoppet är det sista som överger människan”, är kontraster som minst sagt fascinerar läsaren.

Det finns många böcker där horribla berättelser beskriver fångars vardag. Dock är ”Denna bländande frånvaro av ljus” den klart lysande stjärna när det kommer till fängelseverklighet. Aziz smörgåsbord av hemskheter höll på i 18 år tillika sextusensexhundrasextiotre dagar.

Det i sig var ögonbrynshöjande, men att ”graven” på tre meter  gånger en och en halv badade i ett becksvart mörker gjorde ju det hela så oerhört makabert jobbigt. Att takhöjden låg runt en och en halvmeter det vill säga att man måste varit dvärg för att kunna stå, utan att huka sig gjorde vistelsen  inte mer inbjudande precis.

Öppningen i taket var medvetet vinklat så att fångarna fick in lite luft, men inte tillstymmelse till ljus. Utöver detta fanns det ett litet hål på 10 centimeter i diameter, där naturbehoven gjordes. Fångarna fick bara komma ut i ljuset när någon av dem skulle begravas. Stanken av urin, bajs, svett, spyor, ondskefulla bakterier och tårar torde vara ett himmelrike för den asketiske, om den varit frivillig vill säga.

Om det inte varit kolsvart i cellerna hade det kunnat varit en minimalists dröm. Det fanns ingen säng eller madrass, inte ens hö att ligga på, utan de fick ligga direkt på ett kallt stengolv. Varje fånge fick dock två tunna filtar som var indränkta av desinfektionsmedel. Under sommaren så gick väl detta an, men under vintertid var knappast filtarna till någon hjälp.

Kylan var en fruktansvärd fiende. Man fick inte diarré av kylan, utan för att man var rädd. När kölden kom, domnade händerna bort och lederna stelnade. Blodet rann inte längre, det frös till is. Att somna var för många samma sak som att man inte vaknade dagen efter. Det gällde att försöka röra på fötterna, ta några steg i den klaustrofobiska graven  och tala för sig själv i syfte att uthärda kölden.

Fem liter smutsljummet vatten per dag hade de till sitt förfogande för att dricka och tvätta sig med, samt en sörja som man i civilisationen aldrig skulle kalla kaffe. Till mat serverades det alla dagar i veckan ett kalorifattigt hårt osmakligt bröd. Man knackade det i bitar, eftersom det så kallade brödet var så kompakt. De flesta hade dåliga tänder vilket gjorde brödet till ett mandomsprov att äta.

Till detta bjöds de morgon och kväll på  grumlig bönvälling utan kryddor. En gång i veckan var den kokt i kamelfett. Fisk och kött existerade inte, utan samma näring serverades i sextusensexhundrasextiotre dagar, det vill säga 18 år.

Deras tro var både källan till hopp och till att inte våga ta livet av sig. Är man troende som de flesta i dessa avgrunder var följde man koranens budskap: ”Allt ligger i Guds händer. Inte hata något ont som kan vara något gott. Den som tar livet av sig hamnar i helvetet och tvingas i evighet dö precis som han själv tog sig av daga. Den hängde  kommer att hänga sig för evigt. Den som bränner sig till döds ska alltid leva i lågorna och dylikt”.

En del av Aziz verktygslåda var några dogmatiska mantran. Att tro var att inte vara rädd. Självmord var ingen lösning. Prövningen i sig var en utmaning. Att göra motstånd var en plikt, inte ett tvång. Det finns de fem bönerna varje god muslim bör be. Jag som är agnostiker hade nog inte överlevt alltför många veckor i detta dunkla helvete. Hans medfångar dog av svält, köld, sjukdomar, näringsbrist och av förstoppning.

När man trodde att inget skulle kunna göra saken värre släppte ett befäl in giftiga och aggressiva skorpioner för hämnd på att fångarna gemensamt hade utfört en talstrejk. Vakterna blev vettskrämda, då de trodde att de förvandlats till Djinner, en form av Mellanöstern svar på demoner, ska inte blandas ihop med Socialdemokrater. De vidskepliga skvallrade för sina överordnade, vilket ledde till reprimander.

Fångarna fick nytta av sina tidigare skorpionkompetenser och organiserade sig i syfte att hjälpa varandra mot dessa otäckingar eftersom de inte kunde se genom mörkret. De fick lära sig hur de rörde sig, vilka ljud de åstadkommer, vid vilken temperatur de hugger, var de helst gömmer sig och hur de lurar sina motståndare att inte hoppa. Förutom skorpionerna var kackerlackorna det närmaste man kom husdjur.

Helvetet var ingen bild, inget ord för att besvärja olyckan, det fanns  inom och runt dem. De ägde detta helvete dag som natt, via konstant hunger och sömnlöshet. För att klara sig gällde det att sluta förhandla med hoppet; att inte längre hoppas på någonting alls. Det var just illusionerna som drev många till självmord; de som inte fattade  förlorade sig i förtvivlan och dog.

Att berätta gamla skämt för varandra, recitera Koranen och återberätta sagor, filmer och lyrik var några sätt som fick tiden att gå lite snabbare. Efter tretton år smugglades ett brev ut genom en vakt, detta ledde till ännu flera brev. Efter arton helvetiska år benådades de som fortfarande var vid liv av den nye kungen, pressad av människorättsaktivister och medier.

När Aziz släpptes ur fängelset hade han krympt 14 cm och fått en puckel. Hans bröstkorg hade deformerats med andningssvårigheter som följ. Ben Jelloun fick kontakt med före detta fången Aziz Binebine, intervjuade honom och skrev denna bok som kom ut 2001.

Aziz Binebine