Streets  – Crimes in mind  &  Seventh Key – 1:st

Tiden stod liksom stilla, alla hade samma mål, folkmassan var helvetiskt taggade. Testosteronet och östrogenet låg som Budapestdimma över vad som komma skulle när startpistolen väl ljöd. Alla var väl medvetna att loppet var ett hendomsprov av rang.

Jag själv hade lagt min själ i mina förberedelser. Detta resulterade dock i överträning, vilket såklart ledde till en skada, som i sin tur ledde till frustration. Mitt  primära mål var att  ta mig under 3 timmar 55 minuter var indirekt som bortblåst.. Mitt skadedrabbade jag fick ändra fokus från rekord, till att ta mig runt dessa 4 mil 2 kilometer och 197 meter.

När det endast var en mil kvar av Budapest Maraton så hade arrangörerna delat upp banan med att mindre lyxigt avskilja löparna med endast ett typ Lidl-rep. På andra sidan repet såg jag en kille som högst kunnat vara 1.30 meter ”lång”.

Det var självklart inget problem, men att han spökat ut sig genom att ha på sig rubins kub, från halsen till benen var ett sådant. Från noll tävlingsinstinkt på grund utav skadan, till att slå i taket på samma skala. Den jäveln skulle över min döda inte komma före mig över mållinjen!

Jag lämnade min trogne vapendragare Jarmo Kolhemainen, stängde av smärtbatterierna och gav mig ut på jakt. Tiden och metrarna hade sin egen löpagenda – de fullkomligt spurtade fram. Min självvalda kamp såg då inte speciellt ljus ut.

Någon kilometer från mål såg jag det som många kristna kallar frälsning. En kort man, med ytterst korta ben, iklädd/påklädd en Rubinskub. Det vill säga inget ämne att komma före mig i ett maraton, inte ens som skadad eller död för den delen heller

Jag uppbringade krafter från både heaven and hell samt synkade min översvettiga hörlurar med AOR. En stund senare passerade jag honom, och känslan var helt obeskrivligt, till och med  ännu bättre än den att passera själva målsnöret.

Jag kommer så väl ihåg  låttrippeln som jag stödde mig emot i jakten på denna besynnerliga människa och det var en ”The nightmare begins”, ”I can´t wait” och ”Dont´look back”. 

Musik överlag är i mitt fall en avledande manöver med syfte att täcka över känslor som ”nu ger jag upp”, ”kanske lika  bra att sänka tempot?” och ”jag undrar vad som ingår i frukostbuffén?” Jag är evigt tacksam för denna musikboozt, som om denna inte inspirerat mig eventuellt hade blivit ett svart kapitel i mitt psykiska skörhet.

Ingen mer skrift om några djäkla maraton

Steve Walsh, Mike Slamer, Billy Greer, Randy Goodrum  - a match in heaven! Så enkelt var det bara. De fyra kompletterade varandra uti fingerspetsarna och såg till att en av de mest odödliga AOR-album, Crimes in mind såg dagens ljus 1985.

Britten, basisten, gitarristen och låtskrivaren Mike Slamer inledde sin karriär i Birminghambaserade City Boys. De ändrade namn från Band in black till City boys inför deras debutplatta som släpptes 1976. Medlemmarnas folkrockbakgrund låg som en tät dimma över de tre första albumen, de rönte inte heller några som helst kommersiella framgångar.

En petitess i sammantaget var att demonproducenten Robert ”Mutt” Lange rattade debuten samt fyra plattor till i ett band han själv var medlem i. Denne ikon behöver ingen presentation, fråga Def Leppard bara.

Det var på deras fjärde platta, Book early, som polletten föll ner. Låten ”5-7-0-5 ”slog stort både i Storbritannien och USA. Så hade säkert inte varit fallet  ifall låten hade getts ut i originaltitel ”Turn on to Jesus”. På nästkommande album When the earth called fire konstruerade de en pure aor-classic. Titellåten banade vägen för ett sound som jag dels dyrkar, dels blev Slamers musikaliska kompass.

Stämsångsorgier, förunnades med en bombastisk refräng flankerad av en fantastik melodi och pure pomp-AOR. Såväl Jorn som Lars Criss upptäckte samma sak och gjorde  dessutom två helt underbara covers på den melodiska käftsmällen.

Den var dock en anomali eftersom resten av albumet var i mina öron vedervärdigt…”även en blind höna kan hitta ett korn”. Gruppen släppte två plattor till, men även om de i högre grad influerades av aor och pop så var de inte närheten av When the earth called fire. Efter 7 studioalbum splittrades de 1982 av helt naturliga skäl.

Amerikanen Steve Walsh inledde sin karriär i progressiva rockbandet Kansas. För mig var deras levebröd inte riktig my kind of music, utan det var först på deras fjärde album, Left overture (1976) som jag såg någon form av ljus i tunneln.

Där ingick den uberikoniska ”Carry on my wayward son” (Kerry Livgren) förövrigt deras bäst säljande album. Kerry Livgrens låtskriverier visade prov på lite mer lättabsorberande toner. Resten dröp av progg, rockiga tongångar och refrängovilja, något som helt skymde sikten för mig.

Jag vet inte om  Livgren blev en pånyttfödd kristen när Steve Walsh lämnade bandet. I vilket fall som helst introducerades en annan uttalad religiös snubbe i bandet: John Elefante. Hans första framträdande skedde på Vinyl Confessions (1982).

Den mannen; vilken jäkla pipa! Det var förövrigt han som skrev Kansas starkaste låt ”Fight fire with fire” från albumet Drastic Measures (1983). Då hade bandet infogat sig i aor-ledet parallellt som violinisten Robby Steinhardt lämnat skutan. Två faktorer som bidrog till Kansas mer kommersiella sidor. John Elefantes envåldshärskerier gick till sitt ände 1984 när bandet splittrades.

John Elefante och hans bror Dino var långt ifrån sysslolösa. Brödraskapet blev istället en urkraft i kristen rockmusik med grupper som Petra, Rick Cua,  och deras egna band Mastedon. Det är värt att nämna hans soloalbumen från 1995 Windows of heaven innehöll pärlan ”Hello my good friend”.

Värt II att nämna, även Mastedons andra album, It´s a jungle out there  (1989) innehöll  ”Love that will survive”, en nästintill lika bra kronjuvel.

Steve Walsh passade påpassligt att återta kommandot och reformera Kansas 1986, när katten var borta dansade råttorna på bordet. Han skyfflade bort Jesus och hans sektmedlemmar, men aor-inslagen klamrade de sig fortfarande fast i. på. Det var förövrigt  bandets första studioalbum på skivbolaget på MCA Records.

- Steve Walsh / lead vocals, keyboards
– Rich Williams / electric guitar
– Steve Morse / electric guitar
– Billy Greer / bass, backing vocals
– Phil Ehart / drums

Kansas upplaga från 2020

1988 så släpptes  konceptalbumet In the spirits of things, där en av deras starkaste låtar framavlades: ”One man one heart” Dock hade Steve inte en fingeretoppen med i nutellaburken, utan Dann Huff och låtskrivargeniet Mark Spiro låg bakom AOR-slickepinnen.

Jag skulle ju ljuga om jag titulerade Kansas som ett band som ingår i min arsenal över de 100 bästa AOR-bandet. Ojämna, spretiga och en låg högsta nivå, självklart utifrån ett AOR-perspektiv.

Vår vän Steve Walsh lämnade sedermera Kansas den 2 augusti 2014 för att förtidspensionera sig. Det är nu vi backar bandet några centimeter. Efter han lämnat Kansas första gången 1982 bildade han Streets samma år i Georgias (ej förväxlas med Georgien) huvudstad Atlanta (ej förväxlas med Atalanta).

Mike och Steves vägar hade aldrig tidigare korsats förrän Walsh bjöd in honom på en audition. Det innebar en enkelbiljett från Storbritannien till The land of opportunitets och indirekt en katapult att lämna såväl punk- som syntvågen bakom sig, mot en guldbiljett i första klass i AOR-tåget, kaffe och kex fick ändå Walsh stå för.

Som vanligt var det gemensamma vänner som banade vägen för detta historiska möte. Demonproducenten Jeff Glixman som producerat ett antal Kansas album dyrkade också City Boys och på den vägen var det.

Lite innan denna händelse så lånade Mike ut sina gitarr utrustning till inspelningen av ett upcoming band, Def Leppard, på sätt och vis bidrog han till deras osannolika Pyromaniastacken, som för övrigt producerades utav den tidigare City Boys medlemmen Mutt Lange. Alla vägar tycks bära till Rom i denna musikkrönika!

Mike  adderade Tim Gehrt på trummor och Billy Greer på bas. Den sistnämnde fick  förövrigt Walsh fulla förtroende, när han återigen äntrade diktatortronen hos  Kansas i mars 1985. Billy Greer var därefter Kansas trogen från plattan Power (1996) till nutid.

Bandet signades av storbolaget Atlantic troligtvis utifrån Kansas popularitet. Deras skyhöga förväntningar grusades som sagt av usla försäljningssiffror.

I vilket fall som helst, fyra vita män i sina bästa år skulle revolutionera världen med lite vuxenorienterad rock utspädd med lite progressiva rock. Det vill säga den tidens musikaliska trend via hårdrock med snygg stämsång, vackra keyboardslingor och ett ruffigt gitarrspel. Till sin hjälp inkorporerades demonproducenten Neil Kernon.

Den mannen var essensen av rattande producenter i genren med grupper som  Charlie, Spys, Autograph, FM  (Tought it out), Kansas (Drastic measures, 1983), Dokken, Scorpions och Queensryche på sitt samvete. Att han också producerat  tre av de mest ikoniska albumen ever: Aviator – 1:st. Shy – Axcess all  Areas och Michael Boltons – Everybody´s crazy gjorde inte saken sämre.!

Tyvärr var Streets första alster en halvokejig platta. För mig var ”I love should go”, So far away”, ”Fire” bra, medans ”Cold hearted woman” och ”Lonely´s womans cry” gudomliga, resterande fyra låtar var egentligen inget att hurra för.

Inför uppföljaren Crimes in mind två år senare, så ersatte de  Kernon med en annan ikon: Beu Hill. En man som producerat  bland annat Wingers som Ratts debuter samt Alice Cooper, Warrant , Twisted Sister och Europes Prioners in paradise (1991). Dennes handpåläggning blev en mer polerad, men ändå en veritabel fullträff när alla stjärnorna radade upp sig bredvid varandra.

På debuten stod Walsh för typ av all låtskriverier, medans de på Crimes in mind tog hjälp utifrån av Randy Goodrum. På de tre inledande  låtarna stod trio  Goodrum, Slamer, Walsh  för det som ekade majestätiskt ut ur högtalarna. Vad kan man inte säga; jo AOR-historia skrevs.

”Don´t look back” inledde detta smörgåsbord av tidlösa aor-klassiker. Kvartetten skapade ett sound som skiljde sig från dåtiden och framtiden på ett fantastiskt sätt. De progressiva dragen flöt samman med pomp-aor i kombination med förföriska melodier och förtrollande bombastiska refränger.

Plattans andra låt ”The nightmare begin” var dock den mäktigaste av dem alla. En låt som förövrigt återfinns på Steelhouse Lanes andra och sista album i en nyversion

Balladen ”Broken glass” kunde lika gärna adopterats av Survivor, den bara nailade manifestet hur något så tårdrypande särskiljer sig från övriga sådana. Efterkommande ”Hit´n run” höjde tempot med ett betydligare rockigare anslag. I ärlighetens namn ett av albumets svagare stunder dessutom knappt ingen keyboard.

Det åtgärdade man på efterföljande titellåten ”Crimes in mind”. Den var bra, men fungerade bäst som bete för vad som komma skulle! ”I can´t wait” var essensen av vad AOR stod för. Albumets absolut starkaste konstruktion med ”The nightmare begin”. Dessa två låtar kommer alltid vara två av de 50 bästa låtar som skapats i genren. Steve Walsh var nog på toppen av sin bästa version av sig själv när han skapade låten.

”Gun runner” reducerade återigen keyboardinslagen och då föll kvaliteten betänkligt, dock från en exceptionell hög nivå ska tilläggas. På åttonde låten stegrades tempo ”Desiree” rockigt och poppigt avlöste varandra, trots det en skön slagdänga.

På näst sista alstret avfyrades Streets ”Rat race” Inledningen var  i paritet med de tre inledande och ”I can´t wait”. Refrängen höll  världsklass, men helheten nådde inte upp till nyligen nämnda, men inledningen, my God! Den är tillika en av fyra som välsignats av trion Goodrum, Slamer, Walsh

Albumets avrundades med ”Turn my head”. Den särskiljer sig rätt mycket från de andra. Jag fick lite U2 och Ultravoux-vibbar av denna halvbra låt,

Mike spelade som vanligt på sitt personligt lekfulla, men samtidigt tekniska och ack så lättflytande sätt. Han påminner stark om Pete Lesperance i Harem Scarem, eller om det är tvärt om. Här samsades så väl smäktande AOR-ballader med mer explosiva saker.

Jag måste vara ärlig med att jag helt enkelt tänjer på mina egna skapade kriterier. Detta album är som helhet sämre än Foreigner 4 som i sig inte nådde upp till album classics som Stan Bush, Shy, Aviator, Michael Bolton, Signal, Bon Jovi, The Storm, Fortune, Rick Springfield, Khymera, Axe, Cannata, Red Siren, Tommy Shaw, KISS etcetera.

Skulle jag vara en paragrafryttare av rang med tydliga asketiska drag så  hade Crimes in mind diskvalificerats

Nåja, livet är dock inte alltid så svart eller vitt. Någonstans däremellan landar såväl Crimes in mind och 4. Båda dessa album innehar så gigantiskt många klassiker att det bör premieras. Då jag tummar på helheten är det inte svårt att helt plötsligt kunna implementera en hel radda av album, där 4-5 låtar är ikoniska, men inte resten.

När så sker så falnar helheten och inträdet till de mest helgjutna albumen genom tiderna bannlyses. Dessa två album får ändå ståta som två undantag helt enkelt, två svarta svanar som lyser upp aor-himlen på tok för mycket för att kunna ignoreras.

Vad hände sedan med Steve Walsh efter han återinträtt till Kansas? Vad hände med Mike Slamer överhuvudtaget?  Blev de veganer? Slutade dem med musiken för att istället ägna sig åt badminton? Är det en annan historia? Nu när jag ändå har ångan upp är det lika bra smida medans järnet är brännhettt.

Först och främst återanknyter jag till Randy Goodrum. Har han välsignat AOR-världen med något annat matnyttigt? Först och främst så var han delaktig I Steve Perrys bästa låt” Oh Sherrie” . Han skrev   också ”Desperate heart” med Michel Bolton till ikoniska Everybody´s crazy album.

Dessutom så korsades Walsh vägar med Randy genom samarbetet på Kansas - Power från 1986 via titellåten. Beroende vilken gryta man vill koka sin AOR på, så valde Randy att mer inkorporeras in i den västkustsidiga delen av AOR via exempelvis Michael McDonald, Chicago och David Foster.

Steve-Perry-cirkeln slöts via dennes comebackplatta där Randy med Perry skrev låten ”Most of all”.  Tyvärr var den plattan riktigt usel, trots all musikkompetens. Goodrum blev förövrigt år 2000 invald i Nashville Songwriters Hall of Fame.

Andrew Freeman & Mike Slamer: The Devils Hand

Mike Slamer

Efter sejouren med City boy  flyttade Mike och hans fru till Östkusten, närmare bestämt New Jersey, därefter Kalifornien. Under processen med att färdigställa Crimes in mind hade Mike och Beau Hill blivit vänner. Närheten till jobben i New York området och sedermera  Los Angeles var mer och mindre på Beus inrådan.

Det ena ledde till det andra, bland annat som inhyrd till massor av upcoming band. Atlantic Records president Doug Morris rekryterade Beau att producera nysignade Ratts debutalbum. Det blev hans inträde till en helt annan nivå, då albumet sålde mer än 3 miljoner exemplar.

Parallellt så var det också inkörsporten för Mike Slamer som fick agera ghostmusiker på många kommande legendarer såsom på Warrants två första album. Förresten värt att nämna att Beau även kunde skriva låtar, något han gav prov på via Wingers debutalbum genom underbara AOR-pastischen Seventeen (1988) ett album han självklart producerade. 

Europes ”Get your mind in the gutter”, Unruly Child´s ”When love is gone” var två prov på hans känsla för att skapa tidlösa hits. Det vore ett helgerån att inte berätta vilken inverkan denne man haft på AOR-genren. Brian McDonald Group, Europe – Prisoners in paradise, Unruly Child sist men inte minst, The Storms ikoniska två album.

Tillbaka till Mike Slamer, han drogs in i soundtrack/TV/film-sfären där enligt han själv utvecklade honom till vad som komma skulle. Utan dessa ingredienser, där han gick ur sin komfortzon hade varken Seventh Key, Slamer blivit som de blivit.

Ett annat kapitel i historien är hans samarbete med Mark Baker som ledde till att skriva låtar och producera House Of Lords. Han har även skrivit den ultimata tunga AOR-låten ”Dr. Love”, som spelades in av Hardline 1992 på sin klassiska Double Eclipse. Kontakter som ledde vidare till mer aoriga kontakter med bland annat  tyskasvenska MTM, brittiska Escape och italienska Frontiers .

Man skulle väl kunna uttrycka sig som att Europa räddade aor-genren från ett totalt förfall efter grungen och hiphopens härjningar i Nordamerika. Europa tog över stafettpinnen från jänkarna och gav tillbaka Mike till Storbritannien. Mike berättade att han saknade att spela den typen av musik, men inte att kuska runt i en turnébuss – en win win så att säga.

Han slog dessa flugor i en smäll genom att infiltrera allt han kom över via Escape Musics framynglande av det som återstod av genren i början av 2000-talet. MTM, Frontiers, Escape, AOR heaven med flera…snacka om räddande änglar.

Dock satt genren i utvisningsbåset genom att vara så anti-mainstream som det bara var möjligt. Det passade verkligen fansen som handen i handsken, precis som hårdrockare och deras fäbless för KISS: revansch och konservatism blev två bländande norrsken.

Så 1998 släppte Mike Slamer Steelhouse Lane debutalbum Metallic blue. (MTM). För mig kändes den som ett uppsamlingsheat om man vill anamma ett känt idrottsuttryck.  Ett album bestående av covers? Så kan man också se det, men också precis tvärtom. Mike var ju den rättmätige ägaren till de låtar han skapat till andra. Metallic blue var egentligen hans sätt att göra ett bokslut av 90-talet.

Han rekryterade Keith Slack som adekvat sångare (Miachel Shenker Group). ”Metallic blue” och ”Find your way home” hade implementerats på House of lords album, medan ”Dr love” härstammade från Hardlines debutplatta, medans ”Addicted” hämtades från gruppen Wall of sound, avslutande balladen ”Brighter day” togs från House of Lords sångarens James Christians Rude awakening album.

Detta till trots så var hopkoket not my cup of thee. För mig gestaltade musiken det sämsta med 90-talet, rockiga låtar med en portion sleaze. I mitt anteckningsblock skrivs det inte mycket, eftersom det inte egentligen fanns så mycket att skriva om

Mike producerade, spelade gitarr  och skrev alla 11 låtar på sin väns Terry Brocks soloplatta Diamond Blue från 2010. Ett album fylld av just Mike Slamer som ynglade av sig AOR-hits som  ”Diamond blue”, ”Jessie´s gone”, ”Broken” och ”Too young”. Den bästa låten Terry  Brock sjungit och dessutom skrivit är titellåten och Rockyinspirerade ”Back to Eden” från 2003

Steelhouse Lane andra platta Slaves of the new world utgavs året efter debuten på MTM. Även den präglades av ett uppdaterat 90-tals sound. I detta uppsamlingsheat fanns det inte många deltagare, det mesta var nyskrivet material som även involverade sångaren Keith Slack i fyra låtar. ”The nightmare begins” fick en upputsning på detta albumet tillika den klart bästa vad uppföljaren hade att erbjuda.

10 år senare så sammanfördes Ousey och Slamer via Heartlands första album sedan 2007, Into the future. Dock bidrog inte  Mike heller denna gång som låtskrivare, utan mer som  gitarrist, keyboardists och produktionen av albumet. Låtskriveriet sköttes av Barish Kepic & Chris Ousey.

Mike Slamer är en skamlöst undervärderad gitarrist, låtskrivare,  men även med skills som trummis och erkänd producent. Han äger en  melodikänsla som varsamt varierats med lekfulla solospel, men även att han just blandar snälla melodier med ett bitvis riktigt elakt gitarrspel.

Hans vänskap med såväl Mutt Lange och Beu Hill låg väl inte precis legat honom i fatet när det kom till att producera sina album som många andras. det är väl därför, man direkt känner igen Slamersoundet när man väl hör det. Allt som står i Mike Slamer namn på är skapade i hans egna studio.

Mike Slamer & Billy Greer: brothers in arms

Billy Greer blev sitt Kansas ständigt trogen, utöver detta  ingick han i supergruppen- The Sign  med ikoner som Terry Brock. Mark Mangold, Bobby Rondinelli  och Randy Jacksson

Seventh Key

Trots all annan likhet med Streets så är det ändå Seventh Key som kommer närmast som helhet. Frontiers president  Serafino Perugino  kontaktade Billy Greer att skapa guld. Billy kontaktade då  sin gode vän Mike med syfte att inre sitta ensam i projektskutan.

På så sätt fick  fick Serafino två för priset av en, utan att behöva använda Napolitanska maffiametoder. Den gudabenådade britten Terry Brock, (Strangeways, The Sign) fick det hedersamma uppdraget att agera vokalist.

Bandet/projektet släppte 3 urstarka plattor, Debuten kom ut 2001, uppföljaren Raging fire 2003 och sladdisen I will survive 2013, alla släppta av och på Frontiers. Vill man vara sentimental tillika uppriktig så var debuten det som fullbordade Street trippeln det vill säga uppföljaren till Crimes in mind

Herregud vilka moderna klassiker! ”The kid could play”, ”Only the brave”, ”Missy”, ”Surrender”, ”No man´s land”, ”Everytime it rain” och ”Forsaken”.  Vi får inte heller förglömma den schizofrent lyckade balladen ”When love is dying”. Musikorgien var som att bli påsatt av ett nysminkat  Las Vegas smörgåsbord!

Utifrån detta sekundära uppvaknande kom jag till insikt att detta också var en AOR-Classic, det vill säga ett album som måste infogas bland de bästa som skapats, självklart med motivet helgjutet inklusive 1-2 si-sådär-låtar.

Tituleringen Streets 3:e album grundades på att 3/4 av Streets medverkade. Steve Walsh figurerade som keyboardmaestro. Dock var detta ändå Mike Slamers husdjur! Det innebar så länge ingen klagade och medlemmarna  serverade kaffet  och dr Pepper så var allt frid och fröjd.

Mike skötte diktatorisk låtskriveriet, förutom på avslutande ”Broken home” där AOR-ikonen Mark Spiro stöttade musikaliskt. Mike Slamer producerade förövrigt albumet förtjänstfullt.

Herregud, att man ens vågade på en uppföljare. Den kom som sagt tre år senare. Skötebarnet fick ännu mera omvårdnad utav Mike. Alla låtar på plattan skrevs av honom.  Självklart intog han även producentstolen. Att Slamer har en inneboende låtskrivargenialitet inbyggd, förstärktes av denna uppföljare.

Det vimlade av genant snygga konstruktioner som inlednings låten ”The sun will rise”, precis som efterföljande ”Always from the heart” och ”It should have been you”.  Slamer toppade inte debuten, men låtar som kompletterade de första som ”You cross the line”, ”The raging fire” och ”Pyramid princess”. Kanske saknade han ändå Steve Walsh?

Triologin avslutades nio år senare 2013. På denna, precis som på de två tidigare vokaliserade Terry Brock & Billy Greer. Trummisen från debuten och Slamer var back in buisness: Chet Wynd.  En sanning med modifikation eftersom det är ett alias för Mike Slamer. Hans riktiga namn är Michael Chetwynd Slamer. Ingen stjäl trumsetet från Mike heller.

Från envåldshärskare till allmighty giver! Vapendragaren Billy Greer och Mike Slamer skrev alla 11 låtarna tillsammans! Producentstolen ville dock inte käre Mike lämna ifrån sig. Hur skulle detta sluta?  Ärligt, riktigt bra. 7 av 11 alster var riktigt bra, dock inte lika starka som tidigare. ”I see you there”  var alstret som belystes med mest kvalitet. För mig som ett stort fan vore det återigen dags för Frontiers att övertala övertyga duon om en ett fjärde alster.

Förutom ovannämnda inputs med sin sin musikaliske soulmatee Billy Greers så Mike bidrog de också med sin musikkompetens till Chris Ouseys första soloalbum.  Rhyme & reason utgavs av Escape music 2011. Värt att nämna; en av de 25 bästa låtarna på 2000-talet finns med där: ”Give me shelter” (Ousey/Tommy Dennander).

Vi får inte heller förglömma projektet Khymera (2003) som i sitt grundursprung var en kollaboration mellan den italienska gitarristen och producenten Daniele Liverani med Kansas-sångaren Steve Walsh. Såklart var även Mike Slamer involverad i debuten precis som Billy Greer. Låtar som kunde tända fyrar var ”Strike like lightning” och ”Who´s gonna love you tonight”.

Slamer

Gitarrförgylld melodisk hårdrock med egen stil och eget sound ackompanjerad av sånginsatser från himlen.  Det närmaste vi kommer ett soloalbum skedde via Slamer – Nowhere land. Vokalisten Terry Brock inte bara sjöng på albumet utan co-write alla 11 med Mike och på fyra av dem ingick även såklart Billy Greer dvs 2/4 av Streets. De  allra största höjdpunkterna var ”Nowhere land” ”Jaded”, ”Runaway” och ”Superstar”

Devil´s hand

Mike slog i detta Frontiersprojekt ihop sina påsar med Andrew Freeman från Last In Line. De båda delade på låtskriverisysslan. Om det var en bieffekt varför  inte albumet i mina öron inte var någon höjdare vet jag inte.

Dock  kan jag rekommendera inledningslåten: ”We come alive” och näst sista låten  ”Heartbeat away” som höjde sig markant  över de relativt intetsägande låtarna. För mig var det en platta som var lite för bluesrockig och saknade adekvata refränger.

Ozone – Self Defence

Superprojektet Ozone (2015) från Escape Music  involverade vår Tommy Dennander, Chris Ousey & Steve Overland och självklart vapenbrodern Billy Greer. Trots all denna kompetens så blev slutresultatet inte alls något som fick mina ögonbryn att höja sig nämnvärt, snarare tvärtom. Titellåten och  ”Practice what you preach” utmärkte sig mest och bäst.

Overland  – Epic

På Steves  tredje soloplatta  (2014) fick Mike Slamer stort spelrum från 2014 där även vapendragaren Billy Greer  inte oväntat sällade sig till gänget som bakgrundssångare. På plattan återfinns tre låtar som verkligen är top notch. ”Radio radio”, ”Down comes the night” och ”Time for letting go”.

Mike Slamer spelade gitarr och keybords på Heartlands första album på 14 år. 2021 såg Into the future dagens ljus. Det visade sig dessutom att det var en riktig vital comeback från britterna.

Steve Walsh

I hans CV hittar vi fyra soloalbum: Schemer-Dreamer (1980),  Glossolalia från 2000, som reunionerade Steve Walsh med Billy Greer och Mike Slamer, cirkeln var liksom slutet. Musiken var dock  inget som föll mig i smaken, precis som på tredje soloeskapaden  Shadowman från 2005.

Efter Steve lämnat Kansas  2014, så gjorde han en Rick Springfield,  det vill säga tog ett långt break från musiken. Två stora anledningar till detta var  ett röstproblem samt brist på motivation.  Hans fjärde soloplatta släpptes 2017: Black butterfly. Hans vapendragare denna gång blev svenske Tommy Dennander, mannen som gett arbetsnarkomani ett ansikte.

De kom i kontakt med varandra när Walsh sjöng på av Tommys låtar ”The piper” från Radioactivis album F4UR som de skrev tillsammans. Den låten finns även med på Black butterfly. Walsh & Dennander skrev tillsammans materialet på dennes fjärde soloäventyr.

Steve Overland gästade som backgrundssångare. Black butterfly var utan tvekan Walsh soloögonsten. Det fanns många höjdpunkter på albumet, men ”Warsaw” stod över det mesta.

Värt att nämna var underbare sångaren Jerome Mazza (Angelica) gästsjöng på fyra av låtarna. Densamme släppte ett soloalbum året efter titulerad Outlaw son (2018). Det albumet var en veritabel fullträff helt enkelt. Låtskrivarparet bestod av Steve Overland och Tommy Dennander. Mäktiga alster som ”Neverland”, ”Immortal” och ”Streets on fire” var helt enkelt obetalbara

Slutord

Denna krönika skulle helt sonika ta upp en AOR-classic, och det var Streets – Crimes in mind. Men under textprocessen  inkorporerades ytterligare ett AOR-Classic album: Seventh Keys debut.

Den slängdes subtilt in i historien efter jag insett att den faktiskt tillhörde denna sagolika skara av band som skapat helhetsmagi utöver det vanliga. Det vill säga en av de bästa och jämnaste 50 AOR-album som som sett dagens ljus på båda sidor av 2000-talet.

Samma fenomen uppdagades när jag skrev om The Storms – Calm before the storm (del 17)  och parallellt återupptäckte Journey – Revelation (2008), första plattan med Arnel Pineda bakom mickstativet.

Jag ratade alltså Escape (1981) och Frontiers (1983) trots att den innehöll världens bästa AOR-låt, ”Separate ways”. Det var som att svära haranger i kyrkan. Escape och, eller Frontiers toppar väl de flesta AOR-listor, men nära skjuter ingen kolibri. utifrån ett helgjutenhetsperspektiv.

Som sagt detta är min 2o:e krönika över de absolut mest helgjutna AOR-albumens som konstruerats. Förutom ovanstående duo så hände samma sak i del 15 där Khymeras – The greatest wonder skulle dissekeras.

Under den resan fann jag deras senaste alster Master of illusion (2020). För att göra en lång historia kort, av 20 påtänkta har det istället framynglats 23 stycken. Det där med kort är en sanning med modifikation utifrån att den egentligen blev längre än just kort.

Om man av någon anledning vill läsa om dessa kolosser till AOR-bumlingar så gör man det på The Maloik rock blogg, eller på min egna blogg Livskvalitetsguiden. Vi pratar inte konkurrenter, utan vi är alla entusiaster med samma intresse, nämligen musik att göra keyboarddansen till.

Vill man ha sin AOR serverad med lite progressiva rötter i kombination med pure AOR samt ett egensinnigt gitarrriffande så är Streets  – Crimes in mind och Seventh Key debut något utöver det vanliga. Jag skulle kunna titulera Mike Slamer som the king of AOR, men det finns en man som överskuggar denna ikoniska figur nämligen Jim Peterik. Så därför dubbar jag Mike istället till The prince of AOR.

 Av Mr Mats Widholm

 

Continue Reading »

En uppryckning från 2012

Det har fullkomligt vimlat av spännande nya band, Frontierskonstellationer såsom gamla uvar som rör om i den övermedelljumma grytan. Band som hela tiden måste överträffa sig själva genom att framavla bättre låtar än på förra eller förrförra plattan. Samtidigt bör de utvecklas, men absolut inte för mycket. Arrangemangen ska vara maffigare, texterna ännu mer kärlekskranka, refrängerna fetare och helst fler.

Det är onekligen inte lätt att tillhöra musikbranschen när lyssnarna och de sviktande albumköparna blir kräsnare för varje år som går, hur kan man toppa förra plattan?

På tal om det italienska skivbolaget Frontiers; på min gedigna lista är inte mindre än 8 av 15 grupper från detta eminenta bolag. De får mycket kritik för att de likt Milan på 90-talet köper upp allt som har med a.o.r att göra. Vänder man på processen istället, tänk om de inte skulle finnas?

Personligen tycker jag att de berikar min musikaliska värld med oftast världsklassmusik där de involverar nya förmågor att föra a.o.r traditionen vidare. Hade inte Frontiers funnits så hade nog det inte varit så mycket kvar av denna härliga genre år 2014.

Melodiska Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten dvs få eller inga ”fillers”. Många av årets-på-pappret-favoriter föll i denna kategori, då det oftast  fanns 2-4 riktigt bra låtar, resten halvbra och resterande ren utfyllnad. Många grupper tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra än plattan är.

3.  Sången måste vara tillräckligt bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt att se det helt bannlyst. White Widdow är ett perfekt exempel på bra musik vs taskig sång.

4.  Musiken ska ha en egen identitet och inte vara rena karbonkopior av andras låtar, som exempelvis svenska gruppen  Grand Designs direkta Def Leppard stölder, även om de, många fans och kritiker uppskattar det de gör.  Jag gör det definitivt inte; det blir bara för mycket och alltför patetiskt.

2013 års femton bästa plattor

1. Magnus Karlsson´s Freefall (1:a plattan).

Från gruppen Last Tribe till att gå i skivbolagets Frontiers asketiska ledband, där hans mission blev att uppdatera/modernisera den melodiska hårdrocken med adekvata aor tongångar. Det är ingen svårighet att i backspegeln se att han lyckats fullt ut. Han inledde processen med projektet Starbreaker (2 album) sedan Allen/Lande (3 album), Tony O´Hara, Planet Alliance, Bob Catley med flera.

Jag har aldrig varit fan av tyska Primal Fear, men det är i den gruppen som Magnus Karlsson sedan 2009 huserar i. Äntligen fick han då släppa ett solalbum med sångdraghjälp från värenommerade uvar som Mark Boals, David Readman, Russel Allen, Mike Andersson, Rick Altzi, Rickard Bengtsson och Herman Saming. Magnus har producerat hela plattan och sjunger själv utmärkt på tre spår.

Karlsson har lyckats skapa ett eget melodiös hårdrocksound som jag upplever som sterilt behagligt. Ur ett holistiskt  kvalitetsperspektiv vinner denna platta över de andra för att låtar som ”Not my saviour”, ”Last tribe” och ”Dreamers and hunters” finns på skivan. De är monumentala klassiker och ljuv musik för en luttrad melodiös hårdrockare.

Förutom de tre topplåtarna vimlar det av kvalitativ musik såsom ”Heading out” och ”Our time has come”. Magnus bästa platta so far, vilket inte säger lite. Ljudet, variationen, arranmgemangen och timingen av dylika sångfåglar är top notch – årets bästa platta med våra danska vänner Pretty Maids.

1. Pretty Maid – Motherland (12:e plattan)

Den melodiska rockens okrönta konungar gjorde en bejublad minicomeback genom sagolika albumet Pandemonium 2011. Att följa upp den torde vara komplicerat utifrån ett kvalitetsperspektiv. Det som skiljer våra danska vänner från andra band är att kunna variera låtarna, utan att vare sig konservatister och liberaler börjar muttra.

En annan aspekt är deras spännvidd mellan tyngre snabbare låtar, ballader, aor och melodisk hårdrock. Dessa pärlor genomsyras av att melodierna och refrängerna sätts i främsta ledet. Om Magnus Karlsson funnit ett eget sound så har Pretty Maids abbonerat på sitt sedan de tog patent på det i början av 80-talet.

De inleder albumet med übertungsnabba ”Mother of all lies” och lägger därmed kvalitetsribban utomjordiskt högt. Nästa riktiga höjdarlåt är ”The iceman” som är ren klockren Pretty Maids hit. Den följs av a.o.r indränkta ”Sad to see you suffer”. Pretty Maids har haft den goda smaken att placera en av plattans bästa låtar sist: ”Wasted”. Den har en refräng att mörda till eller för. Förutom dessa juveler finns ”Why so serious”, ”I see ghosts”, ”I take a bullet for you” och ”Who what where when why”.

Det borde egentligen vara ett helgerån att inte titulera ”Motherland” till årets platta, men som sagt Magnus Karlsson är bra på ett annat sätt därav att de delar på förstaplatsen. Jag trodde förövrigt aldrig de skulle lyckas toppa 2011 års bästa platta ”Pandemonium”. Det gör de inte heller, men det står och väger mellan dessa två schizofrent bra melodiösa hårdrocksplattor.

Jag har varit ett trogen fan sedan magiska ”Red hot and heavy” och kan stolt titulera mig som genuint ärlig när det kommer till deras storhet. Det är först de senaste åren som andra börjar få upp ögonen för detta helt underbara band.

3. Wet – Rise up (2:a plattan).

I

4. Darkhaus – My only shelter (1:a plattan)

Tysk kvalitetsrock; kalla det modern rock, melankolisk rock och dylikt, men för mig är detta en uppdaterat/modifierad kvalitetssäkrad melodisk hårdrock. Det flörtas hej vilt med The Rasmus och Depeche Mode, utan på något sätt kännas stulet. För mig kunde detta album mycket väl koras till årets bästa. På grund att tillhöra det svarta fåret med A life divided på listan så får plattan skugga de ”traditionella” tre i topp.

De 13 låtarna faller definitivt under epitetet ”no fillers, only killers”. Det går faktiskt inte att välja favoritspår eftersom låtvariationen är så stor, arrangemangen så mäktiga och melodierna infekterat smittsamma. Darkhaus har skapat ett debutalbum andra band inte ens kan drömma om att framavla.

5. A Life Divided –  The great escape (4:e plattan)

Electro gothic rock, synth/electro-Metal-Rock, modern rock eller alternativ rock. Kärt barn har många namn. Det är ytterst lätt att rata denna helt sanslöst braiga platta utifrån att det inte är en traditionell melodisk hårdrock eller a.o.r en pastisch. Silvers debutplatta skar genom aor-terrängen som ekologiska gojibär, Harem Scarems ”Mood Swings” likaså, precis som Vega och Degreed, det vill säga lite udda utifrån givna ramar. Ta ett tyngre The Rasmus, lägg på lite Depeche Mode i en moden rockskrud så kan man få en hint utav hur det kan låta.

Hur många moderna album kan inkludera såhär många hits numera förutom ovanstående landsmännen Darkhaus? Plattan kryllar utav smittsamma refränger som får zikaviruset att verka harmlöst typ ”The Lost”, ”It ain´t good”, ”The last dance”, ”Perfect day”, ”Feel”, ”Foreign rain”, och ”Wait for me”. Det är bara att abdikera för något som är så sanslöst kvalitetssäkrat.

6. Vega – What the hell (2:a platta).

Kicks sångare Nick Workman parade ihop sig med låtskrivarna Tom och James Martin (House of Lords, Ted Poley of Danger Danger, Khymera, Sunstorm) och magi skapades helt sonika. Deras unika moderna hybrid av tidiga Bon Jovi och U2 gjorde ett groteskt stort avtryck på mig via debutalbumet ”Kiss of life” som kom ut 2010.

Låtar som var för sig påminner om varandra i alldeles för hög grad gör detta till ett mycket bra album istället för ett exceptionellt sådant. Måste jag nämna två låtar så får det bli: ”Not there for you” och ”You can´t run”. I vilket fall som helst är detta ett helgjutet album bestående utav en orgie av härlig stadiumrock, en partyhöjare av rang.

7. Laneslide - Flying high (1:a plattan).

För mig blev detta årets överraskning trots att de inte klarade mitt första kriterie där de flesta låtarna ska över helhetskvalitetströskeln. Men med a.o.r juveler som ”Flying high”, ”Hanging out here”, ”Look the other way”, bortser jag från det.

Skivans två allra bästa låtar stavas ”You can make it” och ”Your fight”. Laura Braningans super hit ”Self control” blir i deras tappning inte heller helt oävet. En annorlunda låt är ”Dancing girls” vilken kvalar in bland de bättre låtarna på plattan.

8. Misth – Rise of a new day (1:a plattan)

Vilken oväntad angenäm överraskning utifrån att detta är Misth debutalbum. I mitt sätt att se på progressiv rock blir det mesta i mina öron synkade till en jämntjock smet oftast helt utan refränger. Detta Stockholmsband anammar lite progg i symbios med melodiös hårdrock, female fronted rock och ibland även ett stänk av AOR.

Maria Rådsten (One More Time) sjunger som en rockgudinna; accentfritt, tonsäkert och personligt. Låtarna i sig är konstruerade att lura sina få lyssnare till att vi hör ett band som hållit på minst 10 år. Hela skivan är klockren, musikkompetensen oklanderligt moget och balanserar melodisnickrande med instrumentbriljans.

9. Degreed - We don´t belong (2:a plattan).

Beröringspunkter med udda a.o.r fåglar som exempelvis kanadensiska Harem Scarem och brittiska Vega finns onekligen där. Det är två band som dyrkas i aor kretsar, men som ändå är aningen svåra att kategorisera.

Här blandas det hej vilt mellan modern rock och a.o.r. Starka låtar, skön produktion, duktiga musiker, men framförallt är deras tyngsta vapen, urstarka melodier. Bästa låten enligt undertecknad är ”Blindhearted”  tätt följd av ”Coming home” , ”What if” och ”Inside of me”.

10. Shakra – Powerplay (9:e platta).

Schweizarna har övertagit och snott stafettpinnen från sina landsmän Gotthard. Shakra är ett av Schweiz mest framgångsrika hårdrocksband ever. Den tyngd som förut saknats i produktionen finns numera via denna perfekt producerade platta. Melodierna påminner mångt om mycket om varandra precis som på Vegas – What the hell, men var för sig lever de ett eget liv, något som tilltalar mig väldigt mycket.

Deras jämnaste och bästa platta sedan 2009 års mästerverk Everest. Euforiskare och vitalare inledning än ”Life is now”, ”The mask”, ”Higher” får man leta som besatt efter för att finna. När setlistan kompletteras med ”Save you from yourself”, ”Stevie” och ”Because of you” är det bara att abdikera.

11. Find me – Wings of love (1:a plattan).

Find me är ytterligare ett Frontiersprojekt från deras a.o.r brunn vilken aldrig tycks sina. Så länge kvalitet är så här bra, så länge låtskrivarna reproducerar dåtid med nutid på ett sådanthär oförskämt friktionsfritt sätt är jag med på tåget, trots att jag typ hört allt förut.

Låtskrivaren/producenten Daniel Flores (Issa, The Murder of My Sweet, Angelica) har slagit sig ihop med Robbie LaBlanc från Blanc Faces. Hälften av låtarna är riktigt bra  såsom inledande ”Road to nowhere” , ”Another world”, ”Firefight”, ”One soul”, ”Unbreakable”, ”Wings of love” i sällskap med bästa låten ”Your lips”. Jag har svårt att sätta fingret på varför jag inte till 100 procent slukar sången av Robbie LaBlanc. Den uppfyller alla a.o.r regler, men jag tycker den periodvis känns aningen ansträngd.

12. Place Vendome – Thunder in the distance (3:e platta).

De skivor på denna lista som är mest pure aor är: Place Vendome, Laneslide och W.E.T. Till skillnad från W.E.T:s delikata andra platta upplever jag en mindre passionerad, men desto gnälligare Michael Kiske på sång, och låtskrivare som inte druckit tillräckligt med kaffe. De där klockrena refrängerna får en mer undanskymd plats, vilka istället är ersatta av rutinuppbyggda alster.

Trots det är detta tillräckligt bra för att kvala in på denna eminenta lista. Bästa låten ligger först på plattan: ”Talk to me” och efterföljande ”Power of the music” i symbios med ”Broken wings”,  ”Lost in paradise”, ”Heaven lost” , ”Break out” och ”Fragile ground” vilka höjer sig höjer sig över medel. Det hade inte heller skadat med lite mera bett i produktionen än vad som framkom på plattan.

13. Seventh Key – I will survive.

Tokhypat och hyllat från alla håll och kanter, till viss del måste jag hålla med den unisona kritikerkåren på grund av den musikaliska kompetensen, låtvariationen, produktionen och de aningen udda arrangemangen. Ligger man bakom klassiker med Streets, City Boys och andra Seventh Key album har man lagt ribban sjukligt högt.

Låtkvaliteten på deras senaste håller inte måttet för att ta sig upp på en topp-5, ärligt talat ganska långt därifrån faktiskt. Bästa låtarna är ”I See you there”, ”I will survive”, ”I want it all” och ”When love sets you free” annars saknas de där magiskt klockrena refrängerna  som vanligtvis är Mr  Billy Geer och Mike Slammers signum, det vill säga  pompös rock med progressiva inslag och chorusorgier.

14. The Poodles – Tour de force (6:e plattan).

Ett utav de ”nyare” bandet som kommit fram i världen är The Pooodles det bandet som enligt mig släppt bäst och mest kvalitet på 2000-talet. Parallellt har de mage att utveckla denna urvattnade genre via någon form av storbandsstämning genom dramatiska arrangemang och bombastiska refränger.

Tyvärr är Tour de force deras sämsta sedan starten 2003, men ändå tillräckligt kompetent att medverka på denna lista. De låtar som legitimerar det är: ”Misery loves company”, ”Happily after that”, ”Going down”, ”40 days and 40 nights”, ”Miracle”, ”Godspeed” och ”Now is the time”.

15. Rage of Angels – Dreamworld (1:a plattan). 4

Det finns 5 riktigt bra låtar som kvalificerar projektet att överhuvudtaget finnas med på listan. Annars har gruppen tagit i överkant när det kommer till långa låtar. Vi pratar inte prog metal, utan melodiös hårdrock mixat med aor, men som sagt på tok för långa slagdängor.

Årets fetaste syntar hittar vi dock i själva öppningsspåret: ”Dreamworld”, en snuskigt bra låt, men även den 3 minuter för lång tyvärr. Ten keyboardist Ged Ryland är mannen bakom projektet som lierat sig med sångare av yttersta kaliber som exempelvis Harry Hess, Matti Alfonzetti och Robert Hart samt en knippe välrenommerade gitarrister som Tommy Denander, Vinnie Burns, Neil Fraser. Andra bra låtar på skivan är: ”See you walking by”, ”Through it all”, ”Falling” och  ”Spinning wheel”.

16. Cradhdiet – The savage playground (4:e plattan).

I brist på contender of the year kravlar sig denna platta över kvalitetströskeln och anledningarna stavas dels plattans jämnhet, dels den stora variationen. Det som saknas är de där riktiga topparna.

För mig har aldrig Crashdiet sällat sig till de andra sleazybanden utan kryddat sin musikaliska kista med några doser a.o.r, Guns and roses, Mötley Crue samt ren skär melodisk hårdrock. Öppningslåten ”Change the world” och ”California”, ”Circus”, ”Drinkin without you”, ”Damaged kid” och”Anarchy” är bäst med a.o.r dängan ”Excited”.

Utanför listan

Fergie Frederiksen – Any given moment.

Här har man bytt ut låtskrivarteamet  från förr plattan till Alessandro Del Vecchio tillika producent, keyboardist och huvudsaklig låtskrivare. I mina öron är detta långt ifrån lika bra som en av 2011 års bättre plattor: ”Happiness is the road”. Det tänder inte till liksom.

Öppningsspåret ”Last battle of my war” efterföljande ”Let go”, ”Times will change” och ”When the battle is over” är i grund och botten bra låtar. Men med en av aor världens bästa röster så hade jag väntat mig så mycket mera. Att Fergie låter aningen trött är inte så konstigt på grund av cancern som besegrade honom i januari 2014, men att låtskrivarfolket tyckts haft en vanlig dag på jobbet är inte alls lika bra.

Houston-II.

Uppföljaren till 2011 succe. De unga grabbarna och ”gamle” Ricky Delin skulle ta steget ut till a.o.r himlen med Survivor och Foreigner som övertydliga ledstjärnor. Tyvärr ser jag inte skymten av någon ny ”Truth Slips”, ”Shes a mystery”, eller ”Pride”. Inte dåligt, men inte heller tillräckligt bra, snarare relativt intetsägande och jämntjockt.

Edens curse – Symphony of steel.

Ett sångbyte kan i bästa fall innebära ett lyft för ett band, för Edens Curse blev det omvänt. Förutom den rokaden har musiken blivit lite ruffigare, lite tyngre i sin helhet samtidigt som kvalitetströskeln sänkts några pinnhål. ”Losing my faith”, ”Turn the page”, ”Where is the love”, ”Break the silence” är dock gediget hantverk i den högre melodiösa skolan.

Masterplan – Novum initium.

Precis samma devis gäller ett annat av mina absoluta favoritband.  Det är inget fel att ändra den musikaliska inriktningen en aning, men då är det en fördel om låtarna håller hög adekvat klass. Trots deras sämsta platta finns det en del guldkorn som ”Keep your dream alive”, ”Black night of magic”, ”Betrayal”, ”No escape” och ”Pray on my soul”.

Fate – If not for the devil.

Titellåten är utan tvekan en av årets 50 bästa låtar därefter följer välspelad kompetent melodiös hårdrock som inte har helhetskapaciteten att ta sig in på listan. Förutom ”If not for the devil” är ”Bridges are burning”, ”Feels like making love”, ”Made of Stone” och ”Man against the wall” riktigt bra också.

Angelica – Thrive.

The murder of my sweet sångerskans Angelica Rylin har handplockats av Frontiers och  Daniel Flores för att skapa kvinnlig a.o.r magi. De lyckas hyfsat i framförallt ”Breaking my heart again”, ”Rain on my parade”, ”You will never win”, ”Riding out the storm” och ”The kiss is just for you” där utefter är det ett standardförfarande som gäller.

Nordiskt

Skandinavisk melodiös hårdrock går under ett eget epitet i utlandet: ”Scandi melodic rock”. Den och andra subgenrer råder det ingen bristvara av, dock haltar kvaliteten betänkligt utifrån ett holistiskt perspektiv.

Tittar man på min 13 bästa lista för 2013 så utkristalliserar sig ett gytter av nordisk musik som Pretty Maids, Magnus Karlsson´s freefall, Degreed, Crashdiet, The Poodles, W.E.T och Find me det vill säga hälften av topp of  class.

Några nordiska band som släppte plattor under 2013 var: State cows, Covered call, House of Shakira, The Poodles, Diamond Dawn, Last Autumn dreams, Lover under cover, Taste, Heartbreak radio, Bai bang, Find me, Niva, Coldspell, Angelica, Impera, Hardcore superstars, Houston. Revolution Road, Dogface.

Några av årets största besvikelser

Arc Angel – Harlequins of light 

Titellåten är  en underbar öppningslåt; den tar en till den melodiska himlen. Tyvärr är den inte signifikativ för resten av materialet. Försäljningstricket från Frontiers lyckas inte dölja att Mr Cannata numera har en annan musikalisk agenda, en som jag inte alls gillar. Den andra topplåten är ”Fortune teller 2″  det vill säga en omgjord version från hans mästerverk Images of forever från 1988. Förutom ett snyggt omslag är detta horribelt dåligt, två låtar, och i viss mån ”Diamonds and gold” gör ingen platta så att säga.

FM – Rockville I & II.

FM lever på sin ultraklassiks debut och i viss mån av efterföljaren ”Tough it out. Därefter blev de rockiga och cowboy-jobbiga, not my cup of tee. De embryon av A.O.R som såddes via Metropolisplattan 2010, vilken innehöll kommande A.O.R- classics som ”Unbreakable”, ”Over you” och ”Who`ll stop the rain” var som bortblåsta. Här är det återigen jobbig rock utan vare sig finess, refränger eller bra produktion; herregud så katastrofalt illa.

Diamond Dawn – Overdrive.

Unga framtidshopp som vi äldre kan sätta vår tilltro till, vi som gillar en genre som tillhör det förflutna. Diamond dawn gör allt som står i deras makt att reproducera 80-tals eran. Tyvärr finns det inte en enkel formel att frambringa kvalitet på. Dessa ungdomar har tokhypats och framstått som frälsare i kölvattnet av H.E.A.T och Houston. För det första så håller inte rösten, faller den så faller allt, spelar liksom ingen roll om låtarna och produktionen är överjordiskt bra, vilket det för det andra inte heller är. Vi-har-hört-det-förut-syndromet är det som genomsyrar plattan i symbios med orden tamt och tunnt. De har för övrigt bytt namn till Streamline och kommer med sitt debutalbum 2014.

King kobra – II.

Hur är det möjligt att framavla något så groteskt dåligt som denna smörja. Är det samma grupp som gav oss ”Iron eagle (never say die)”, ”Dream on” eller ”Hunger”? Det är omöjligt att leva på gamla meriter hela livet. Förresten är det Yngwie som producerat plattan?

Robin Beck – Underneath.

Poppigare, radivänligare modern pop/rock, men också betydligt sämre låtar. Det är synd på en kvinna med en av rockvärldens rivigaste rockröster till sitt förfogande tillsammans med the the one and only Pat Benetar. Titelspåret ”Wrecking ball”, ”Checking your attitude”, ”Ya can´t fight love” och ”Perfect storm” håller visserligen hög klass.

James Christian – Lay it all on me.

Hennes make hamnade dessvärre på samma lista som sin vackra fru. En taskig produktion, stark röst och några få bra låtar. Otroligt att nya House of Lords albumet blev så bra utifrån dessa makars senaste solosläpp.

Bra, utan att vara hårdrock

Heaven´s basement – Filthy empire

Firefest 2013

Undertecknad passade på att besöka 10-års jubileet i Nottingham. Det jag kommer att minnas mest var fredagen som för mig var helt magisk med lineupen: Work of art, Dare, W.E.T och avslutningsvis Harem Scarem. Jag stod som fastgjuten framför scenen när dessa band avlossade sina a.o.r dänger. Har alltid varit ett fan av ojämna och oförutsägbara kanadensiska Harem Scarem, men det visade sig vara kvällens bäst tätt följd av the allmighty W.E.T. Lördagen och söndagen var ljusår ifrån denna euforiska upplevelse.

Höjdpunkterna blev istället en närliggande indisk restaurang samt egenupplevd sightseing runt och i Nottingham. De två dagarnas musikaliska höjdpunkter kunde väl summeras som att svenskarna kom och räddade den periodvis mediokra tillställningen. Lördagens två bästa var ”gamla” Treat och nya H.E.A.T, söndagens änglar hette ”gamla” Alien och nya Eclipse. Det visar på att kompetens, framtid och den musikaliska ådran befinner sig i Sverige förnärvarande och har så gjort i ett tiotal år.

Jag åt mig mätt på såväl Firefest, Rock City, föredettingar, det brittiska vädret som Nottingham. Att se om H.E.AT, The Poodles, Axxis eller Pretty Maids lockar mig inte nämnvärt. De band jag instinktivt känner att jag skulle vilja det sista året Firefest går av stapeln är: Shy, Boulevard, Danger Danger och From the fire. Detta år blir det bara Bråvallafestivalen i Norrköping och eventuellt Skogsröjet. Sneglar dock pillemariskt på nya 3-dagars a.o.r festivalen i Milan: Frontiers rock festival mellan den 1-3 maj. De band som jag skulle vilja se där är: Three lions, Jeff Scott Soto, L.R.S, Issa, Winger och Dalton. Om det blir ett årligt evenemang så blir det nog ett vårlikt Milano 2015 för mig, lite beroende på vilka band som kommer dit.

Några utav 2014 års skivutgivningar

En riktigt lovande inledning såhär 1/4 in på det nya året. Within temptation, Pretty Maids, Magnum, Overland, House of lords, Stan Bush, Asia har släppt bra plattor. Några andra kommande skivsläpp under året är Gotthard, Winger, L.R.S, Three lions, Tony Mills, Skyscraper .

Alien och H.E.A.T är de som lär hålla svenska fanan högst och släpper snart två förhypade album precis som våra grannar Brother Firetribe. Andra nordiska band är Streamline, Dynazty, Art nation, Amaranthe, Jono, A.C.T, Dalton. Det ser ut som att jag blir skyldig Ginza en helvetisk massa kosing i syfte upprätthålla mitt dysfunktionella cd-samlande.

 

Continue Reading »

A.O.R musik att dö för, eller till

Jag dyrkar musik med bra melodier i, det är egentligen inget fel att kalla mig melodisamlare, då min samling av vinyl och cd först och främst är ett substitut för ett gigantiskt melodisamlande. Min samling av skivor består av  närmare 4000 skivor plattor varav A.O.R och melodiös hårdrock står för 3/5 av inköpen. A.O.R – lyssnandet går i cykler, just nu är jag inne i en sådan. Andra perioder är det tyngre tongångar som gäller medan vissa perioder är det Tom Jones, Staffan Hellstrand, Ace of Base eller Bee gees som härjar i Stereon.

Historik

A.O.R är en förkortning av adult oriented rock, vilket bäst kan försvenskas till vuxenorienterad rock. Begreppet är aningen omtvistat. Jag och många med mig hävdar att det står för adult-oriented- rock, en term som lanserades i amerikansk radio på 70-talet, andra hävdar att det står för album-oriented- rock. A.O.R som musikaliskt fenomen var en uteslutande amerikansk företeelse.

Många av de stilbildande banden inom genren härstammade från USA, och deras musik spelades av de vuxeninriktade rockradiostationerna runtom i landet. Genren började så smått dyka upp runt 1976-77, men riktigt stor blev den först i början på 80-talet.

Grupper inom detta segment slog igenom under 70-talets senare hälft, men vars musikaliska identitet i större utsträckning var präglad av rockens uttryck, snarare än popens (till skillnad från exempelvis The Eagles). Journey och Chicago startade båda som jazzrockband på 70-talet, för att tidigt på 80-talet utvecklas till mer renodlade A.O.R-band.

I både Bostons och Foreigners tidiga alster märks tydliga influenser från rock. Faktum är att båda dessa band betraktades som rena rock ’n’ rollband då det begav sig. Detsamma gäller mer eller mindre även de andra band som idag betraktas som några av de verkliga stilbildarna/ikonerna inom A.O.R: Toto, Kansas, REO Speedwagon, Styx och Survivor.

När det gäller Journey manifesterades denna förändring tydligt på banbrytande skivor som Escape (1981) och Frontiers (1983). Även band som Toto, Foreigner, REO Speedwagon och Survivor släppte under samma tid några av sina mest kända alster, som sedermera kommit att betraktas som klassiker i genren. Under denna vuxenrockens ”guldålder” (från ca 1980-85) dök det upp massvis av nya band, inte bara i USA utan också i Kanada och Europa, som alla var influerade av den A.O.R – stil som etablerats på 70-talet av band som Boston och Foreigner.

Andra band med långa karriärer bakom sig inom andra musikstilar, som exempelvis Chicago, anslöt sig till vuxenrocken för att antingen byta stil helt eller göra någon eller några enstaka plattor i den ”nya” stilen. Vissa hårdrocksband flirtade med A.O.R – stilen på vissa låtar, eller gjorde någon platta som mer eller mindre innehöll samma musikaliska ingredienser och uttryck som de etablerade A.O.R – bandens alster.

Några riktiga A.O.R – pionjärer, vilka endast hålls levande av oss freaks är band som Prism, City Boy, LeRoux, 707, Aldo Nova,  Harlequin, Balance och Axe. Genren blev i slutet av 80-talet för stort och svulstigt för sitt eget bästa, och likt ett brev på posten kom en musikalisk motreaktion.

Grungen dödade inte A.O.R musiken, men skadesköt genren allvarligt. Skivbolagen som förut slogs om banden gjorde sig istället av med de fluffiga A.O.R akterna med agendan att hitta ett nytt Nirvana. Därefter var musikstilen lika populär som en Muhammedbild i Dubai. Nya försäljningsframgångar blev  extremt tunnsådda om man bortser ifrån bland annat Europe – Final Countdown och Chesney  Hawkes one hit wonder från 1991: ”The one and only”.

Underkategorier av A.O.R/melodiös hårdrock.

Journey 80-talslook : Jonathan Cain, Steve Perry och Neil Schon

En mycket mänsklig företeelse är att skapa förståelse, kategorisera och strukturera upp ens vardag. A.O.R – världen är definitivt inget undantag, för här återfinns subsfärer som hi-teach a.o.r, pomp och  västkust; listan kan göras betydligt längre. Kim Holst-Palmér föreställer sig A.O.R – musiken på en horisontell skala, om så var fallet så skulle man kunna tänka sig att den rena A.O.R – stilen ligger i mitten, medan västkuststilen befinner sig längre till vänster. Ännu längre till vänster finner vi stilar som pop och soul.

Ibland gränsar västkuststilen mer åt detta håll, för att ibland stilmässigt röra sig mer åt mitten. Förflyttar vi oss till höger om den rena A.O.R:en på skalan befinner vi oss snart i gränslandet till den melodiösa hårdrocken. Gränsen för vilken musik som ska kallas A.O.R respektive melodiös hårdrock är ofta hårfin och kan debatteras i oändlighet. Termen ”melodic hard rock” är likt västkust, starkt sammankopplad med termen A.O.R.

Precis som med västkustrock och ren A.O.R så glider stilarna ofta in i varandra och den musikaliska skillnaden mellan vad som kallas A.O.R respektive MHR är ofta väldigt liten. Det bör förvisso påpekas, att MHR är ett problematiskt begrepp eftersom i princip alla former av hårdrock – från 70-talets klassiska hårdrock till nutidens mest extrema metalformer – mer eller mindre kan sägas besitta åtminstone någon form av melodiöst element.

Utifrån ett A.O.R-perspektiv handlar dock allt som oftast MHR om att något element i musiken avviker från den rena stilen att elgitarren utgör en mer framträdande roll i ljudbilden eller att användandet av keyboards inte är lika utbrett som man är van vid när det gäller ren A.O.R. Termen melodic rock används ofta av musikkritiker som en benämning på denna fusion av A.O.R och hårdrock, men även betydelsen av denna term kanske inte alltid framstår som helt solklar för den oinvigde.

När det gäller begreppet ”pomp-rock” så är det en benämning man ofta stöter på inom A.O.R – världen. Pomprock är ett mycket eklektiskt begrepp som bland annat använts för att beskriva bandet Queens musik; ett band som paradoxalt nog näst intill aldrig nämns i AOR-sammanhang.

När man stöter på begreppet ”pomp” inom vuxenrockens värld handlar det dock allt som oftast om en mer progressiv, experimentell gren av den klassiska A.O.R:en. Styx får väl hållas som huvudansvariga för att vara först ut att titulera sig pomp-rock i mitten av 70-talet. Andra  band som ofta nämns i anknytning till denna stil är Kansas, Trillion, Magnum, Boston, Asia, Thrills, Dakota, Balance, White sister, Giuffria, Fortune, Harlan cage, Kharma, Brian McDonald project.

Hi-tech AOR är en annan subgenre som främst var synonymt med keyboarddrivna ljudmattor, en blandning mellan pop och rock med betoning på pop. Grupper som förknippas med denna relativt tynande underkategori är/var: Eight seconds, Rick Springfield  (Tao eran), Corey Hart, Kevin Jordan, Tim Feehan, Device, Cannata, Giraffe, Greg Rolie, Glasstiger, Boulevard, Mr mister, Cligg Magness, David Halliday, Paul Janz.

Manligt vs  fjolligt = konflikthärd

Många hårdrockare tycker att denna musikstil helt enkelt är för mesig och ratar den som halvfjollig. Pudelrock och fluffrock är andra nedvärderande epitet på denna underbara musikstil. Legitim rock för  de ”oinvigda” är antingen In flames eller AC/DC. Det paradoxala är att ”Eye of the tiger” med gruppen Survivor från filmen Rocky 2 är det mest manliga som kan spelas -  under ett idrottsdrama. Det är en top 5 låt i dessa idrottssammanhang.

Just denna låt är också en utmärkt  beskrivning av vad som karaktäriserar musikstilen, vilket onekligen borde skapa någon form av ett moment 22 situation för de som upplever musikstilen som dansbandsmusik, men skriker sig blåa i ansiktet, då Sverige  förhoppningsvis spöar upp Finland i Hockey-VM till tonerna av just Survivors – Eye o f the tiger, eller Queen  – We are the champions. Den melodiösa rocken är för övrigt minst lika bra att träna till då den assimilerar sin energi och kraft till aktiviteten och till den som genomför det – en musikalisk doping för själen.

Keyboard-dansen

Jag tror bestämt att det var jag som uppfann den lite dysfunktionella keyboarddansen, något inte en person överhuvudtaget borde vara stolt över eftersom det dels är en asocial dansform, dels ser väldigt annorlunda ut på dansgolvet. Processen inleddes då jag för första gången hörde Separate ways med Journey 1981.

Ensamdansen i sig själv bygger på användandet från en hand till lite senare två händer, det vill säga ett implicit  fiktivt keyboardspelande i luften,  som sedermera stegras frenetiskt ju längre en låt håller på. Jag kan utlova att ett pass av keyboarddansen på Palace numera nedlagda dansgolv var bra mycket jobbigare än ett adekvat zumbapass.

A.O.R – night in Norrköping 

Under 90-talet hade jag, Stefan Hammarström och Tommy Olsson ett lokalt musikbrödraskap tillsammans. Det var vi mot världen, alla andra tyckte nog att vi var patetiska och rent ut sagt underliga.  Evenemanget pendlade mellan våra ungkarlslyor. Var och en av oss hade färdigställt A.O.R – spellistor, sedan gick vi omgång för omgång varvet runt och dränerade listan på låttitlar, njutande av hänförande tongångar.

Däremellan snackade vi skit, framtidsvisioner, nostalgisentimentalitet och drack alkohol i varierade former, i symbios med god mat, antingen beställd eller egenproducerad. Jag titulerade mig alltid som The A.O.R -King medan de andra två lärlingarna fick slåss och träta om vem som blev kvällens The A.O.R Prince. När alla låtar spelats så var vi generellt sett ganska halvfylla på grund av det alltför stillasittande parallella drickandet. Efter den mastiga A.O.R – påfyllningen och alkoholhybrisen avslutades kvällen oftast på Norrköpings populäraste uteställen som Palace, Tour de Ville, Garage eller Wasa.

En av gångerna då vi vistades i Tommys lägenhet så satsade vi olyckligtvis vårt alkoholkort på glögg till maten. Ju längre kvällen led desto ljusare ton blev det på glöggen eftersom den successivt späddes ut med vodka, till sist var den inte ens röd. Det blev en kväll att minnas eller snarare att inte minnas eftersom vi alla tappade minnet typ samtidigt. Jag spydde i Tommys vardagsrum, i hans  hall och på balkongen.

Det innebar att det även rann ner blodröd vätska till grannen som på morgonen barskt ringde upp Tommy. Han och jag fick ta den pinsamma konsekvensen att grundligt tvätta rent deras balkong från gårdagsspyor. Jag hade för övrigt inte lyckats ta mig ut från gården utan sov helt sonika i Tommys marmor trappuppgång – snacka om gamnacke och köldskador. Det här sjöslaget tillhörde inte vanligheterna under A.O.R – night arrangemangen som tur var. De var tillställningar som man verkligen såg fram emot och som alltid var lika trevliga.

Escape club i Stockholm

Tommy Olsson och jag tog tillfällena i akt att besöka Stockholms enda A.O.R club av rang i Gamla Stan: Escape. De två gånger som jag och Tommy åkte dit var när Jeff Paris spelade, och när Mark ”Marcie” Free uppträdde. Hela arrangemanget var upplagt utifrån varenda tillgänglig A.O.R klyscha, och det var riktigt, riktigt bra. Deras måtto var: ”keep it pink`n fluffy”, vilket lika gärna kunde varit en gayklubbsfras, men så var inte fallet, tror jag. Här serverades det speciella A.O.R drinkar och A.O.R matkreationer; ur högtalarna ljöd välkända tongångar av Nightranger, Toto, Bad English och Loverboy. Stämningen och mingelfaktorn var exceptionellt hög, många gäster var själva musiker från Sveriges hårdrockelit.

Faller en – faller allt

Världens bästa låt kan falla på att:

1. Den är för dåligt producerad.

2. Framförd av en halvtaskig sångare.

3.  Inte innehar en tillräckligt bra refräng.

4. Den präglas av en sångare som har en för stark icke-engelsk accent.

Det kan tyckas lite väl pretentiöst, men det är bara att gå till sig själv. Hur många gånger har man inte suckat över ordet varför i ….och hela tiden klagat på någon av ovanstående fyra huvudingredienser. Det behöver inte vara så att produktionen, sånginsatsen, accenten, refrängen alltid är optimal, men de får helt enkelt inte understiga en viss subliminal kvalitetsnivå.

Många människor avskyr just denna genre eftersom de tycker att den saknar själ på grund att den är så överproducerad, klinisk och perfekt. Jag tycker självfallet inte det är så; det är nog svaret på varför jag hatar live-skivor. Håkan Hellström, Stefan Sundström eller Bob Dylan hade inte passat som A.O.R – sångare för att ta tre bra exempel eller snarare dåliga exempel.

Mats favoritsångare

Mark Free, Fergie Frederiksen och Jim Jamison

1. Lou Gramm – Foreigner, Shadow King.

2. Fergie Fredriksson – Trillion, Toto. LeRoux.

3. Mark (Marcie) Free – King Kobra, Signal, Unruly Child.

4. Jimi Jamison – Survivor.

5. Joe lynn Turner: Rainbow,  Yngwie Malmsteen, Deep Purple, Sunstorm.

6. Bobby Barth – Axe, Blackfoot.

7. Jeff Scott Soto: Axel Rudi Pell, Eyes, Takara, Ynwgie Malmsteen, Talisman, Soul Cirkus, W.E.T.

All time A.O.R klassiker

Kriteriet för att vara med på denna lista är inte att endast inneha 5 klassiker på en skiva, utan 90 % av låtarna ska helt enkelt uppfylla en viss adekvat kvalitetsnivå. Utfyllnader eller alltför rockiga låtar drar ner mitt  helhetsbetyg, vilket leder till att de helt enkelt blir avpolletterade. För många som är insatta i denna genre är det ofattbart att inte Journey finns representerad: A.O.R: ens urmoder dyker inte upp på denna lista, något som är liktydigt för de flesta med: ”Är du totalt trög i huvudet?”

För mig symboliserar plattan Frontiers (1983) ett knippe bra låtar, men till skillnad från de dogmatiska hardcorefansen tycker jag inte den är helgjuten. Visserligen tillhör ”Separete ways” en av de 5 bästa A.O.R -  låtar som överhuvudtaget gjorts, ”Only the young”, ”Send her my love”, ”Edge of the blade”, ”Troubled child” samt ”Ask the lonely” är andra guldkorn från denna klassiker, men ändå relativt överskattade platta, då den faktiskt består av 14 låtar.Min favorit är istället den är den näst senaste plattan Revelation som kom ut så sent som 2007, vilken är deras klart jämnaste. En annan skiva som inte riktigt kunde kvala in , men var ruskigt nära var Toto – Isolation från 1984 med gudabenådade Fergie Frederiksen på sång med en knippe höjdarlåtar som inte går av för hackor, men som inte håller hela vägen.

A.O.R  Best of all times  (ej rangordnat)

Bon Jovi – 1:st  (USA – 1984)

Harem Scarem – Moods swings (Canada – 1993)

Foreigner – 4 (USA-1981)

Red Siren – All is forgiven (USA – 1989)

Michael Bolton – Everybody’s crazy (USA-1985)

Fortune – Fortune (USA – 1985)

Shy – Access all areas (Eng – 1987)

Axe – Offering USA – (USA – 1982)

Stan bush and the Barrage  – 1:st (USA – 1987)

Dare – Out of the silence (Eng – 1988)

Robin Beck – First time (USA – 1989)

Harlan Cage – Forbidden colours (USA – 1999)

Mark Free – Long way from love (USA-1993)

Treat – The pleasure principle (Swe – 1986)

Mecca – 1:st (USA – 2002)

Silver  – 1:st (Tyskland/England- 2001)

Khymera – The Gratest wonder (Ital/USA – 2008)

Signal – Loud and clear (USA-1990)

Frederiksen/Denander (Swe/USA – 2007)

Tommy Shaw – Ambition (USA – 1987)

Def Leppard – Pyromania (Eng – 1983)

Survivor – Vital signs (USA – 1984)

Jim Jamison – Crossroads moments (USA – 2008)

Enskilda superlåtar som bara måste nämnas

Tyvärr var/är det ju så att som vinyl- och cd konsument blev man indirekt uppfuckad, då det kom till att en hel platta skulle hålla måttet rakt igenom. Det tillhörde dessvärre ovanligheterna att 80 % av en platta var ett rent kvalitetsunder. Vanligtvis innehöll plattorna 3 – 5 bra låtar, medan endast några få låtar hamnade under epitetet: A.O.R classic.

Låtar att dö för är onekligen ett patetiskt uttryck, men låtar att dö till är ett uttryck som jag själv skulle kunna instämma i och passar in till några av mina absoluta favoritlåtar. Det är troligtvis lättare att lösa Palestinafrågan än att skapa en subjektiv adekvat A.O.R låt lista eftersom konkurrensen minst sagt är (var) mördande, vilket omöjliggör en sådan rangordning från min sida. Här är i alla fall ett urval utav tidlösa ultraklassiker som jag alltid blir på extra bra humör av.

A.O.R låttoppen

Journey – Separete ways (USA – 1983)

Edge of forever – Lonely (Italien – 2010)

Survivor – Broken promises (USA – 1984)

Frederiksen/Denander – Let him go (Swe – 2007)

Danger Danger – Under the gun (USA – 1989)

Balance – In for the count (USA – 1982)

Foreigner – Break it up (USA – 1981)

Rick Springfield – Souls (Australia – 1983)

Toto – Endless (USA – 1984)

Tyketto – Forever young (USA – 1991)

707 – Live without her – (USA – 1981)

Aviator – Frontline (USA – 1986)

Streets – I can´t wait (USA – 1985)

Y and T – Face like an angel (USA – 1985)

White Sister – Promises (USA – 1984)

Asia -Eye to eye (USA – 1983)

King Kobra  -  Iron eagle, never say die (USA – 1986)

Michael Bolton – Can´t turn it off  (USA – 1985)

LeRoux – Turning point (USA – 1982)

Signal – Arms of a stranger (USA – 1990)

Bon Jovi – Shot through the heart (USA – 1984)

Shy – Emergency (Engl – 1987)

Axe -Rock´n roll party in the street (USA – 1981)

Fortune – Thrill of it all (USA – 1985)

Blackfoot – Send me an angel (USA – 1983)

FM – That girl (Engl – 1986)

Tommy Shaw – Dangerous game (USA – 1987)

Magnum – Vigilante (Engl – 1986)

Nightranger – Don´t tell me you love me (USA – 1982)

Robert Tepper – No easy way out (USA – 1986)

Far Corporation – Johnny don´t go the distance (Tyskl/USA – 1985)

Dysfunktionell A.O.R fanatism och konservatism

De hängivna A.O.R – experterna har i mitt tycke väldigt lätt att sätta epitetet klassiker på alltför många återutgivningar. Frågan är inte om de är sponsrade, utan hur mycket de får. Annars har de en för taskig A.O.R – smak eller helt enkelt inte tillräcklig lyssnarerfarenhet.

Det är väl uppenbart att skivbolaget skriver upp gamla som nya klassiker, och att även vissa recensent tar i så de blir illröda, då de försöker överträffa varandra om en hur superb en halvmedioker återutgivning är. Jag ser mig själv som mannen med den perfekta smaktimingen i dessa kretsar (vem gör inte det).

Frontiers Records – räddare i nöden

Några italienska entusiaster  i maffians högborg Neapel med gudfadern Serafino Perugino vid rodret skapade skivbolaget Frontiers Records (1996). Deras första skivsläpp 1998 blev brittiska Ten med plattan  Never Say Goodbye. Grundaren tog namnet efter Journeys klassiska album.

De har från falsk blygsamhet vuxit sig stora, och i och med draften av Journey kan man väl säga att cirkeln är sluten. Likt ett effektivt flugpapper drar de till sig gamla band, i syfte att väcka dem till liv med ibland konstgjord andning som House of lords och Winger. De har också modernare låtskrivarteam som skapar olika studioprojektkonstellationer som Khymera, Mecca, Sunstorm, Place Vendome, Pride of lions, Allen/Lande, Seventh Key, Over the edge, Starbreaker, Kimball/Jamison, The Magnificent, Trillium. 

Att Sverige är världsledande i A.O.R – genren är inte svårt att lista ut, då några av skivbolagets mest kraftfulla och anlitade låtskrivare just är svenska: Erik Mårtensson, från Eclipe,  Tommy Dennander, Anders Wikström från Treat, Magnus Karlsson från Last Tribe/Primal fear. Daniel Flores är deras senaste svenska låtskrivarpartner. Några signade svenska band är W.E.T, Treat, The Poodles, Eclipse, Work of art, Crashdiet, Saint Deamon, Bad Habit, Alien, Talisman, The Murder of my sweet, Crazy Lixx.

Våra nordiska grannar finns också reprenenterade genom  Leverage från Finland,  On the rise, Circus Maximus och Jorn från Norge. Danmarks Frontiers bidrag är veteranerna Royal Hunt och Pretty Maids.

Det är fantastisk skara klassiska och nya intressanta band som Frontiers records lyckats signa: Journey, Survivor, Toto, Styx, Yes, Nightranger, Uriah Heep, Def Leppard, Whitesnake, Honeymoon Suite, Jim Jamison,  House of Lords,  Jaded Heart, Joe lynn Turner, Pink Cream 69, Asia, John Wetton, Giant, John Wetton, Hardline, Robin Beck, Y and T, Danger Danger, Stan Bush, Winger, Mr Big, Nelson, Extreme, Shooting Star, Vanden Plas, Warrant, King Kobra, Vega, Strangeways, Unruly child, Terry Brock. 

Andra A.O.R missionärer

Det finns ytterligare några andra nischade skivbolag med ytterst delikat musiksmak: Aor Heaven, Melodic rock records, Avenue of allies och Escape music är de mest A.O.R dogmatiska. Rock Candy och Yesterrock koncentrerar sig på att återutge gamla klassiker eller borttglömda godingar.

En ny värld öppnar sig

Vare sig det är hunddressyr, varpakastning eller sadomasochism så finns det ett överflöd av terminologier och entusiaster som bygger upp parallellvärldar via subkulturer. A.O.R. och Melodic-rock-nördarna är verkligen inga undantag. Konservatism är ett ord som passar in på de flesta nostalgiska subkulturer: det är bra att något utvecklas, men absolut inte för mycket,  så att man inte låter som man brukar.

Det är onekligen en skör balansgång att vandra för de flesta inom denna genre, det är svårt att tillfredsställa både nostalgianhängarna och utvecklingsfalangen.Vill man stega över tröskeln till den melodiösa rockens innersta kretsar så  finns det massor av ingångar på nätet för att utforska de myriader av informella sajter som utkristalliseras.

MelodicRock.com

RockReport.be

Melodic.net

Den melodiösa bloggen

RockUnited.com

PlanetAOR.com

Rocknytt.net

Tre utmärkta tidskrifter som jag varmt kan rekommendera varav två konstigt nog är brittiska: Powerplay magazine som är eklektisk hårdrockgryta, och Firework där aor och melodiös hårdrock samsas om fokuset samt vår egna Sweden Rock Magazine.

Den sistnämda är en toppentidning som jag prenum,erat på sedan styarten, trots att skribenteriet gått mot tyngte genrer av hårdrocken. Jag är inye lika intresserad av att läsa om Watain, Bathory eller Amon Amarth.

A.O.R festivalen i Nottingham

Den riktige A.O.R – entusiasten har säkert ambitionen att någon gång besöka världens största återkommande A.O.R -  festival: Firefest. Det är ingen överdrift att  titulera detta som ett A.O.R:ens mecca. Fredag, lördag och söndag 18-21 oktober i Nottingham (av alla ställen), en plats dit människor som älskar melodisk kvalitetsrock vallfärdar under desa tre adrenalinstinna dagar. Denna helgorgie av tidlös musik är en euforisk högtidsstund som de invigda bör besöka innan de dör. Jag tog mig i kragen och struntade i om någon var villig att hänga på, utan bokade helt sonika fullweekend tickets till evenemanget. Om man ska invänta ambivalenta svar från kompisar där familj, ekonomi och motivation agerar bromsklossar kommer man sällan dit man vill.

Timingen kunde inte vara bättre eftersom det dels var 10 års jubileum, dels basunerades ut som sista Firefest någonsin dessutom var 2013 line up den bäst hittills utifrån mina läsglasögon. Första dagen var verkligen sådär magisk som jag föreställt mig. Jag såg alla banden med 20 minuters mellanrum det vill säga ölpåfyllning. The Magnificent och Edens curse värmde upp inför vad som komma skulle. Ett utmärkt uppträdande Work of art följdes av gudabenådade W.E.T som i sin tur följdes upp av överraskningen Dare och avslutades kungligt med underhållande Harem Scarem.

Dag två hade sina stunder som exempelvis Treat och H.E.AT samt den andra överraskningen Shooting star. De andra tilltalade inte alls mitt a.o.r hjärta lika mycket trots att många dyrkar band som Heavens edge och Hardline. Det är ingen överdrift att skriva att de svenska banden räddade dagen till ära. Dag 3 reproducerade indirekt gårdagens halvlama tillställning. Återigen räddade två blågula band upp hela kvällen; Eclipse, men främst Alien var helt suveräna. Det som såg hyfsat på pappret raserades utifrån ett kvalitetsperspektiv.

Jag antar att jag upplevdes som europas tråkigaste människa där jag gick omkring med min svarta Adidasväska, penna och block. Mitt fokus låg på musiken i symbios med några bägare öl. När jag mellan banden satt ute och tog luft så kom det fram några snortankade hårdrockare som frågade varför jag dels satt ensam, dels tycktes ha groteskt tråkigt.

Svaret på den frågan blev att jag föredrog det istället för fyllesnacket samtidigt som jag inte alls upplevde att jag hade tråkigt. Jag var nog aningen för nykter för att komma in i Firefestfamiljefasen. När jag gick in för att se på nästa band, var de som frågade mig kvar, de såg långt ifrån alla banden. Jag ville verkligen se livemusiken och inte vara knölfull eller dysfunktionellt bakfull, tankad kunde jag vara i Norrköping.

Olycklig kärlek – ett djävulskt uttjatat tema.

A.O.R  genren är kraftfull,  musiken går i moll och är texterna är oftast fyllda av olycklig och obesvarad kärlek. Problemet  för mig är att detta tema har lite väl stor förankring hos såväl gamla som nya band. Bara för att det passar till musiken, och alltid varit ett gångbart tema så kan det helt enkelt bli lite väl mycket av det goda.

Det finns väl ingen genre i världen med fler låttitlar på kvinnonamn i bagaget exempelvis ”Stacy”, ”Pamela”, ”Rosanna”,  ”Cynthia”, ”Maggie”, ”Maria”,  ”Valerie”, ”Diane”, ”Carrie”, ”Beth”, ”Suzanne”, ”Amanda” och så vidare.  För mig är det en brist på endera fantasi eller pengar som borgar för deras selektiva texter. Det finns ju så mycket annat att sjunga om, och varför inte infoga lite  samhällskritiska  texter, i alla fall i några låtar.

Svensk A.O.R/nordisk melodiös hårdrock

Svenska/nordiska band har fått en egen kategori döpt efter sig: Scandi rock. Uttrycket myntades av Kerrangs Derek Oliver och uppstod i kölvattnet av Europe med grupper som Fate, Talk of the town, Bad Habitt,  Treat, Alien, Dalton, Da vinci, Skagerack, Return,  Stage Dolls och så vidare.

Nu pratar utländsk A.O.R – media istället om the new wave of scandivian  A.O.R med band som H.E.A.T, The Poodles, Work of art, Eclipse, W.E.T,  Houston, Spin Gallery, Million, Elevener, Miss behavior, Degreed, The Murder of my sweet,  Salute, Last autumn´s dream, Alyson Avenue, Grand illusion, Osukaru, Brother firetribe, Wig wam,  Leverage, The  Magnificent; nya band framavlas för varje månad som passeras.

Svenskar har onekligen en genetisk fingertoppskänsla för melodier, vilket också visar sig bland professionella låtskrivare inom denna genre. En osannolikt pådrivande svensk A.O.R -  urkraft är den svenske gitarristen Tommy Denander som i stort sett spelat med allt och alla i denna  genre, och medverkat på över 2000 plattor. Han ligger  för övrigt bakom en av 2000-talets bästa A.O.R-platta: Fredriksen/Denander – Baptism by fire.

Magnus Karlsson är en annan svensk gitarrist med aningen tuffare approach, och som fått förtroendet av Frontiers att leverera uppdaterad a.o.r/melodic rock till artister som: Allen /Lande, Mark Boals, Place Vendome, Tony O` Hara. Bob Catley,  dessvärre valde han att bli fast gitarrist i den tyska judas priestinfluerade  gruppen Primal Fear, hoppas han slutar där snart. Han har dock släppt två grymt bra plattor under eget namn

Eric Mårtenson ifrån Svenska Eclipse ligger bakom exempelvis W.E.T och Toby Hitchcock album. En lite nyare blågul förmåga är Robert Säll som är hjärnan bakom Work of arts fluffiga tongångar samt skriver massor av högoktanig kvalitets – A.O.R till bland annat W.E.T, Place Vendome och Fergie Frederiksen.

En annan monsterlåtskrivare är Anders Rydholm från svenska pomp – A.O.R-gruppen Grand Illusion som skrivit låtar till bland annat Overland och Codex. Daniel Rydqvist från The murder of my sweet har skrivit låtar till Xorigin och Crash the system. Martin Kronlund är en annan multimusikerkonstnär som skrivit låtar och producerat ett otal andra artister i genren. Det finns ytterligare en handfull skara melodisnickrare som levererar kvalitetsmusik till okända som kända artister och grupper

Swedish best ever A.O.R/MHR.

Jim Jidhed – Full cirkle (2003)

Treat – The pleasure principle (1986),  Dreamhunter (1987), Coupe de grace (2010)

Europe – The final countdown (1986)

Mikael Erlandsson – The one (1994)

W.E.T – 1:st (2010)

Dennander/Fredriksson – Baptism by fire (2007)

The Poodles – Metal will stand tall (2006), Sweet trade (2007), Clash of the elements (2009), Permocracy (2011)

Dalton – The Race is on (1987)

Alien – 1:st (1989)

H.E.A.T – 1:st (2008), ???

Work of art ? (2011)

Eclipse – Bleed and scream (2012)

Magnus Karlsson Firefall -  ? (2013)

Best of A.O.R  2000-talet

Eftersom musiknördar och experter anser att denna musikstil i stort sett död så vill jag med denna a.o.r lista visa på att musikstilen fortfarande är i livet och dessutom frodas. Att media inte varken tar den genre på allvar eller uppmärksammar den betyder inte att den är begravd.

Visst, det är inte som på 80-talet, då genren dominerade försäljningslistorna och höll i den musikaliska taktpinnen tills den drabbades av hybris och utkonkurrerades  90-talets svar på punken – Grungen. Här nedan följer ett axplock av riktigt bra skivor som utkommit efter år 2000-talet; kommande klassiker för nästa generation aorfreaks.

Praying Mantis – Nowhere to hide (2000), Silver – 1:st (2001), Mecca – Mecca (2002), Pride of Lions – 1:st (2003), Jim Jidhd – Full cirkle (2003), Oliver Hartman – Out in the cold (2005), Place Vendome – 1:st (2005), Slamer – Nowhere land (2006)

The Poodles – Metal will stand tall (2006), Brother Firetribe False metal (2006), Frederiksen/Dennander – Baptism by fire (2007), Robin Beck – Livin on a dream (2007), Gotthard – Dominoe effect (2007), The Poodles – Sweet trade (2007)

Brother Firetribe – Heart full of fire (2008), Rick Springfield – Venus in overdrive (2008), Journey – Revelation (2008), Jim Jamison – Crossroads moments (2008), Michael Bormann – Capture the moment (2008), W.E T – 1:st (2009)

Sunstorm – House of dreams (2009, Place Vendome – Streets of fire (2009), Places of hour – Now is the hour (2009), Vega  – Kiss of life (2010), Terry Brock  – Diamond blue – (2010), Treat – Coupe de grace (2010)

Det finns en A.O.R framtid – ärligt alltså

The Poodles inledde den melodiska hårdrockens inträde rakt in i Melodifestival-etablissemanget. H.E.A.T tog över stafettpinnen och banade vägen för en helt ny generation av hungrande aorare. Dagens ungdom som förut  såg musikstilen som extremgubbig och stendöd, och vilka  som instinktivt drog mindre trevliga hårman-paralleller till utdöende hockeyfrillor, vände tvärt på konservatismen när  trender vände. Som det mesta i livet så är inte framtiden utstakad; något som är så utdömt kan få renässans.

I Finland hittar vi en uppsjö av nya talangfulla band som Brother firetribe, Leverage, ”The Rasmus”, Firenote, Carmen Grey, Reckless love, The Magnificent. Det är också en skara som växer sig starkare för varje halvår som går.

Från att vara föredettingar, övergivna och  patetiska till  att att istället titulera sig legender är pionjärerna Journey med den unga filippinska  nya sångaren Arnel Pineda. Foreigner och Nightranger är andra dinosaurieband som säljer ut arenor i såväl Amerika som Europa. Det känns som melodisk välproducerad kraftfull rock med bra melodier, smattrande keyboards och seriöst bra röster är på väg tillbaka igen – inte en dag för tidigt.

2011 gick i A.O.R: ens tecken med plattor som exempelvis: Lionville, Rob Moretti, Robin Beck, Work of art, The Poodles, Toby Hitchcock,  Journey, Alyson avenue, Magnum, Shadowman, Eden´s curse, Bad Habit, Xorigin, House of lords, Issa.

2012 blev också ett bra år Mecca, Kimball/Jamison, Fergie Frederiksen,  The Magnificent, Giuffria, som sagt det ser minst sagt lovande ut.

2013 blev ett bättre år än 2012, med solklara höjdpunkter som

2014 ser ytterst lovande ut med kommande albumsläpp som

En del av texten är kopierad från en utmärkt artikel som handlar just om a.o.r: ens historia: http://www.freewebs.com/cdkimpan/aorarticle.htm

Continue Reading »