Tidlös svensk poprock

Ett av Sveriges mest underskattade poprockalbum någonsin. Herre jösses så sanslöst kvalitetsstinn deras debutalbum är, tillika deras enda skiva. Skivan kom ut 2002; hade detta alster varit från Amerika eller England så hade de varit  globala listfantomer. Nu var de från Sverige, något som trots vårt lands musikframgångar fortfarande är devalverande utifrån att britter och amerikaner ser sig som Guds högra hand när det kommer till att skapa äkta musik.

Deras orgie utav träffsäkra refränger och melodier är anmärkningsvärd; gruppen försdtod verkligen hur man smider genuina poplåtar. Många skulle nog epitera detta till slätstruket, intetsägande eller anti-originellt, jag titulerar musiken till genialisk. Att ranka de bästa låtarna på plattan är i stort sett hopplöst, men de fem främsta guldkornen är i alla fall: ”Let it out”, ”She, she, she”, ”Wish it away”, ”Shame” och ”Oh no”.

De begåvade accentfria sångarna Jon Allesson och Peter Andersson har röster som är som skapta för den svenska varianten utav britpop. Vad som hände med bandet har jag ingen aning om, men de kanske kom på att debutalbumet inte gick och toppa, utan lade istället av när de var som allra bäst.

Metal with a touch of class 

1. My Fortress
2. Steal Away The Light
3. The Sentinel
4. Breathless
5. Departure
6. The Heart’s Dominion
7. As I Call
8. Relentless
9. The Sphere
10. Remedy
11. Storyteller
12. Virgin Ground

2014 års bästa platta? I vilket fall som helst en ytterst varierad skiva med smarta arrangemang samt den raspiga fantastiska kraftfulla rösten från Ida Haukland.  Bandet är från Trondheim Norge och bildades 2004. De har 3 plattor i bagaget, ”Onwards” från 2006, ”The road less travelled” från 2010, men  det är deras senaste ”The heart of the matter” som är deras absoluta kronjuvel. Bandets känsla för melodier i symbios med tunga progressiva riff vilka är komplexa, men inte för komplexa det vill säga en oerhört skör balansgång som nästan bara brittiska Threshold tenderar klara av.

Med refränger som andra band skulle döda för, utan att på något sätt låta för upprepande vare sig från denna platta eller andra gruppers sound. Det är dock inte nyskapande, bara sådär magiskt det kan bli när man upptäcker en kommande klassiker där låtkvaliteten fullkomligt tar andan ur en.  Ida Haukland sällar sig till kvinnor som dels sjunger bra, dels kraftfullt. Hennes röst smeker aggressivt de varierade tonerna vare sig det är dubbeltramp eller melodiös hårdrock.

Att välja favoritlåtar är inte lätt, men om jag måste så utkristalliserar sig ”The Heart’s Dominion”, ”Remedy”, ”My fortress”,”The sentinel”, ”The Sphere”, ”Departure”och ”Breathless”, det vill säga fler än hälften av plattans 12 låtar. Deras största dilemma blir precis som Halestorm, att kunna försöka kunna reproducera och toppa detta mästerverk.

A.O.R-Pomp-Classic

Efter sanslöst braiga debutalbumet med Fortune bildades Harlan Cage (The Big City). Deras första självbetitlade platta från 1996 kan väl knappast påstås vara överproducerad, utan snarare brist på adekvat sådan. Bra låtar till trots är ”Pay the devil his due”, ”Kiss of fools”, ”Run devil run”, ”Three nights running” samt ”Destiny”.

Deras andra alster kom ut två år senare och titulerades ”Double medication tuesday”. Kvalitets- och produktionsnivåerna höjdes rejält och gav oss aor-törstande själar fluffiga låtar som ”Blow wind blow”, ”Halfway home”, ”Turn up the radio” och bästa låten ”My mama said”.

Året efter det vill säga 1999 stod Harlans cage kreativitetsvisare i zenit. Med aor-hits som”No sunday bride”, ”Chinatown”, ”Can´t tame the raven”, ”Last plane out”, ”Feel the wheel” och ”Late night escapade” var det en orgie utav mollackord som förförde i alla fall mig. Ett av Harlan Cage signum har varit att släppa en ny version av låtar från Fortunes debutplatta. Först ut var ”98 in the shade”, sedan ”Dearborn station” och på Forbidden colours fick de med den bästa av dem alla ”Thrill of it all”.

Som sagt plattan ”Forbidden colours” är helvetiskt bra och deras klart bästa. Låtsnickeriet osade återigen genialitet och visade på att the mighty Fortune långt ifrån var en engångsföreteelse. Låtarna är så effektfullt och lekfullt bombastiska att man knappt tror sina ögon; såväl Foreigner som Survivor kan slänga sig i väggen när det kommer till den faktorn. Visst, rösten är betydligt mindre omfångsrik, men passar i mitt tycke perfekt in i musiken, trots att han varken är någon Steve Perry, Loy Gramm, Fergie Frederiksen eller Jimi Jamison precis.

2002 var idétorkan ett faktum och kvalitetsnivån sänktes rejält med ”Temple of tears”. Det finns väl en gräns hur mycket de kan variera sitt anti-eklektiska sound. ”Deep inthe heart of the night” var Fortune låten som var med på albumet.  Det är inte alls så att detta är ett dåligt album, men ändå ljusår från de två tidigare. ”One new york morning” , ”Any port in the storm”  och ”Wodden cross” var och är plattans tre starkaste kort. 2014 kom en Best of ut; den innehöll Fortunelåten ”Stacy”.

Vad gör killarna nu? Jo de har gett ut musik under projektet 101 south vars debutalbum från 2000 var exceptionellt lyckad, vilket inte kunde sägas om uppföljaren ”Roll the dice” som gavs ut 2002. Ännu värre blev det 2010 när tredje plattan ”No u turn” kom ut; den var uppriktigt sagt usel såväl låt- som produktionsmässigt.

Fast killarna L. A. Greene (sång) and Roger Scott Craig (keyboards) måste dock hedras för att ha hittat sin egna stil i den tunna aor-djungeln. Har man skapat ett utav världens allra jämnaste och bästa aor-album så kan inget ta ifrån de det och massor av material med Harlan Cage samt debutalbumet med 101 south.

Ska man tjäna pengar på att skriva musik så bör man inte fastna i a.o.r-facket eftersom det troligtvis är större chans att få in mera cash genom att panta burkar och flaskor i Polen. Det har duon troligtvis upptäckt, vilket är den största anledningen till att inte så mycket mera händer när det kommer till ny musik, vilket självklart är en förlust för oss trogna anhängare och genren i sig.

Mångsysslarens mästerverk

1. Sunday (4:56)
2. Linger (4:07)
3. Mute (4:37)
4. Sinister (4:35)
5. High and Low (3:54)
6. Nothing Here is Real (3:06)
7. Love of a Woman (3:47)
8. Silver (4:19)
9. Killer (4:01)
10. We Vie (3:54)
11. In for the Kill (4:18)
12. Monster (4:19)
13. Universe (3:43)
14. Commotion (4:44)

En platta som jag alltid varit vansinnigt förtjust i är Stakka Bo – Jr från 2001. Detta melankoliska mästerverk är hans tredje och faktiskt senaste i eget namn. Denna platta har mycket gemensamt med Jay-Jay Johansons platta ”Antenna” från 2002 båda är übermelankoliska, men också ytterst varierade med starka melodier som signum. Stråkarna skär genom kroppen likt nyinköpta sylvassa rakblad. Sofistikerad elektropop eller lågmäld synthpop i symbios med Depeche mode vibbar; ett sound lika tidlöst som sterilt.

Jr är en Golgata i euforisk storstadsdepp som troligtvis genererat i ett antal  självmordskandidater. Inledande ”Sunday” går i bräschen för vad som komma skall; efterkommande ”Linger” är minst lika storslagen. I ”Mute” ändras soundet skepnad till mer renodlad episk pop; en av plattans bästa låtar. Nästa låt till drabbning är halvjazziga ”Sinister”; ett stycke musik som kräver sin man, men därefter är man helt klart fast. Depeche mode influerade ”Higt and love” får också epitetet – topp 3.

Upptempolåten ”Killer” är  också ett riktigt guldkorn; precis som aningen udda ”Monster”. På plattan återfinns också ”We Vie” featuring; en singel som faktiskt släpptes redan fem år tidigare, troligtvis av det skälet att den var för bra för att utelämnas. Som sagt, variationen är minst sagt polariserad – på ett mycket positivt sätt. Stakka Bo pusslar ihop det eklektiska materialet till en helhet som jag har ytterst svårt att tro han i framtiden kommer att överträffa.

Johan Renck är född 1966 i Uppsala. Johan Renck har en civilekonomexamen från Handelshögskolan i Stockholm i sitt livsbagage. 1990-1991 började han kalla sig Stakka B när han tillsammans med Martin Eriksson; mer känd som E-Type bildade duon E-type + Stakka B.

Konstellationen utgav en handfull låtar, bland andra utmärkta ”Numania 1″ och ”Obey”, en singel som jag faktiskt har i min skivsamling. Stakka Bos dåvarande flickvän Camilla ”La Camilla” Henemark medverkar okrediterat  också på den. Han  producerade även hennes solodebut Everytime You Lie. När Renck sedan satsade på en solokarriär ändrade han Stakka B till Stakka Bo.

Mäktiga Nana Hedin sjöng refrängen till hans stora hit ”Here we go”, och med Oskar  Franzén  vid sin sida toppade han listorna över hela Europa. Nana Hedin syntes dock aldrig i deras videor, utan Alma Jansson och andra modeller mimade till hennes röst, något som jag tycker låter minst sagt diskriminerande. Hon är också tjejen som turnerande oändligt med E-Type och var rösten bakom dennes alla hits. 1996 kom hans andra platta ut: ”The great blondino” ut; titellåten är en riktigt poppärla, även ”Softroom”  och ”My bushido” är sköna, resten är inte lika bra, men dock väldigt experimentell skum.

Under 1990-talet gjorde sig Renck känd som en  musikvideoregissör av rang och åtnjöt allt som oftast Madonnas diktatoriska förtroende. Han har bland annat regisserat åt Madonna, Suede, The Knife, All Saints, Kylie Minouge, The Libertines, Beyonc Robbie Williams, New Order, Backyard babies, Robyn,  Kent, The Cardigans, The Streets.  för att nämna några. 1994 slog han ihop sig med barndomskompisen Jonas Åkerlund för att skapa medieföretaget Renck Åkerlund Film.

Renck har också gjort flera inhopp som regissör för amerikanska tv-serier, bland annat tre avsnitt av underbara Breaking Bad. Han har även regisserat avsnitt 4 från första säsongen av tv-zombieserien The Walking dead, avsnittet heter för övrigt Vatos.

I hans cineast-CV återfinns även avsnitt från tv-serier som Vikings, Bloodline, Bates Motel, Ettor och Nollor, The last panthers  dessutom har han regisserat den amerikanska långfilmen Downloading Nancy från 2008. Jag har en känsla av att detta inte är det sista vi hört från denna coola mångsysslare. Frågan är bara vad han väljer att göra; teaterproduktioner, fotografera, skapa musik, filmer, tv-serier, reklamfilmer av kända varumärken eller något helt annat. I vilket fall som helst kommer alltid plattan Jr från 2001 tillhöra mina musikfavoriter.

Continue Reading »

En milstolpe i AOR-historien

Mjukt, åttiotaliskt, men också ytters varierat, tidlöst och kraftfullt. Ur ett kvalitetsperspektiv så är detta album från 1987 utifrån mina glasögon Stan Bush 15 minuter i rampljuset. Det gäller såväl låt- som produktionsmässsigt. Han har från debutalbumet i eget namn 1983 till 2011 framavlat 11 studioalbum med väldigt långt mellan höjdpunketerna dessvärre.

2010 släpptes yttereligare en platta med Stan Bush and the Barrage som hette Heaven, vilken är några ljusår sämre än detta omnipotenta mästerverk. Stan Bush har skrivit musik medstorheter som bland annat like Jonathan Cain (Journey,) Jim Vallance (Bryan Adams, Aerosmith,) och Paul Stanley från KISS.

Stan Bush är annars förknippad med bidrag till allehanda Hollywoodproduktioner. Mest känd för låten ”The touch” till robotorgien Transformers: The Movie (1986). 2007 version av samma låt kunde laddas ner på Guitar Hero World Tour. The Touch remixed  2013 av High Moon Studios för tv-spelet Transformers: Fall of Cybertron. Visst är den låten bra, men definitivt inte så bra, och långt ifrån bästa låten på Stan Bush and The Barrage debut från 1987.

I kamsportsfilmen Kickboxer (1989) bidrar han med låtar som ”Never Surrender,” ”Streets of Siam,” and ”Fight for Love”. I den betydligt mer sevärda  Bloodsport (1988)  med låtarna ”Fight to Survive” och ”On My Own – Alone”. I båda dessa filmer medverkar för övrigt den belgiska slagskämpen Jean-Claude Van Damme.

På denna platta vilken kom ut 1987 och med kompbandet The Barrage i bakhasorna var alla planeterna synkade, allt stämde. Inte en dålig låt är ett epitet som väl passar in på denna gudomliga platta.

Soundet är inte traditionellt aorigt, utan väldigt eklektiskt, men fortfarande utifrån de aor ramar som konstruerat på det glada 80-talet. Just blandningen, mellan up-, semilåtar och rena ballader är svårslagen, dessutom är dessa guldkorn horribelt bra.

Uptempolåtar som ”Temptation”, ”Primitive lover”,  ”Gates of paradise”, ”Take it like a man” är bara för härliga och varierade, utan att vara karbonkopior utav andra aor låtar. Detsamma gäller för de två helt olika gudabenådade balladerna ”What is love” och ”Love don´t lie”.

Den sistnämnde kommer alltid att ge mig rysninger, en låt som för övrigt House of lords spelade in på nytt och fick en liten hit med. Det är bara att inse att detta album kommer vara en 10-i-top-ever på min aor lista. 2014 släpper Stan The Man sitt 12:e album kallad  ”The ultimate”.

Tragiskt underskattad pop

Dilba är född i den turkiska delen av Kurdistan, kom till Sverige när hon var fyra år och är uppvuxen i Uppsala och Karlstad. Dilba började sin karriär som Dj för att sedan köra bakom dåtida storheter som Jennifer Brown och Eric Gadd. Dilba hade dock ”oturen” att få en förrädisk  superhit med ”I´m sorry” från 1996.

En låt som en artist aldrig blir av med, och som i detta fall kanske en belastning in för vad som komma skulle. Dilba hade själv skrivit text och musik till alla låtar på skivan som sålde runt 100 000 exemplar. Detta är Dilba Demirbag tredje album ”Revolution” från 2003. Stilen är ljusår från hennes debutalbum från 1996 och andra plattan från 1999 ”You and I”.

Det som utkristalliseras på hennes tredje platta är lågmäld kvalitetspop som aldrig går ur tiden. Dilba sjunger som en prinsessa och sårbarheten i hennes röst blir som ett extraladdat vapen.

Plattan ”Revolution” från 2003 rönte dock inga försäljningsframgångar, men hos mig ristade den in sig i mitt musikhjärta för alltid. Där många måhända upplever en ljudbild som inte kan betecknas som annat än överproducerad och tråkigt radioanpassad hör jag istället snuskigt bra poplåtar.

Det karga öppningsspåret ”Every litle thing” sätter tonen på plattan direkt. Några av låtarna handlar om uppbrottet från före detta flickidolen Martin Svensson, de gifte sig för övrigt år 2000 för att skilja sig 2002.

Förutom den låten är mina absoluta favoritlåtar på plattan: ”That´s life”, ”Sold out”, ”Diamonds and motorcars” och ”Big brother complex”.  Balladen ”Nervous breakdown” är minst sagt en känslostorm om konsekvenserna av ett uppbrott, parallellt är den ruskigt skör och mäktig låt. En annan sådan lågmäld sak är ”Your spirit is gone”.

Hennes bidrag Melodifestivalen 2011 ”Try again” hade också en tydlig klubbkänsla över sig, vilket enligt Dilba själv var en förutsättning för att hon skulle ställa upp. Jag tyckte också den låten var en av de bästa låtarna det året, en klar topp-5. Ep:n ”Miracle” kom 2005 innehöll låten ”Easy” som skrevs till en reklamkampanj för Rusta 2008, titellåten ”Miracle” blev signaturmelodin för SVT tv-serien: Kommissionen.

Det året var onekligen hektiskt, då hon även deltog i TV:4 :s satsning Let´s dance tillsammans med Tobias Wallin. Mest uppmärksamhet de senaste åren har i stället hennes pokerframgångar fått, med andraplatsen i tävlingen Pokermiljonen som allra största merit. Hon blev även nominerad till årets pokerpersonlighet i Svenska Pokerakademien 2008.

Madina Lake – pop-rock-punk när den är som bäst

Madina Lake är ett amerikanskt post-hardcore/pop-punk band från Chicago som bildades 20005, vilka har tre plattor i sitt musikbagage. ”Attics to Eden” från 2009 är deras andra album, deras första From Them, Through Us, to You tyckte jag var sisådär.

Chicagos stoltheter Madina Lake har producerats av David Bendteh som även har jobbat med band som In Flames, Killswitch Engage och As I Lay Dying. Sångaren Nathan Leone tycker jag har en skön röst som passar väldigt bra till musiken, inte för pipigt tonårsgnälligt, inte för gubbig. Madina Lake har verkligen tagit grunderna till genren; moderniserat dem och balanserat ingredienserna sanslöst bra.

Låtarna ”Never Take Us Alive”, ”Let’s Get Outta Here”, ”Legends”, ”Not for this world” och  ”Welcome to oblivion” har den styrka, tyngd och ilska som både räcker och blir över. De är plattans allra bästa låtar, och de som förlåter att kvalitetshelheten haltar på de andra låtarna. De urstarka refrängerna till ovanstående ingredienser samt Nathan Leone röst bildar en hybrid som skapar musikhistoria hos mig.

Grabbarna har släppt ytterligare platta som kom ut 2011, och som aningen klämkäckt döps till World War III. Det är definitivt inget dåligt album, och några låtar är ruskigt bra, men ”Attics to eden” är och kommer nog att vara bandets kronjuvel til the bitter end. Det slutet kom redan nu i sptember 2013 då bandet beslutade att lägga ner efter 8 år tillsammans.  The Farewell tour UK sept 29- okt 23 blev enligt deras utsago det sista som sker med bandet, men de lämnar ett arv som jag även i fortsättningen med glädje kommer att lyssna på. 

“We feel content and grateful for the ambitious goal and dream we’ve been able to realize with this project, and now it will mark the coordinates from which we leap to our next endeavor, hopefully bringing along any of our new friends who wish to join us.”

1. Never Take Us Alive
2. Let’s Get Outta Here
3. Legends
4. Criminals
5. Through The Pain
6. Never Walk Alone
7. Not For This World
8. Welcome To Oblivion
9. Silent Voices Kill
10. Statistics
11. Friends & Lovers
12. Lila, The Divine Game

Power metallens svar på ABBA

•  1. Spirit Never Die
• 2. Enlighten Me
• 3. Kind Hearted Light
• 4. Crystal Nigh
• 5. Soulburn
• 6. Heroes
• 7. Sail On
• 8. Into The Light
• 9. Crawling From Hell
• 10. Bleeding Eyes
• 11. When Loves Comes Close
• 12. Through Thick And Thin
• 13. Black Dog

Masterplan bildades i augusti 2001 efter att Roland Grapow och Uli Kusch lämnat tyska power metal ikonerna  Helloween. Debutplattan från 2003 blev för mig en melodiös hårdrockschock av groteskt stora mått, med refränger och arrangemang som bara kan beskrivas som tvättäkta hårdrockshitseufori. Masterplans grundstryka var blodsbröderna Roland Grapow och Uli Kusch, vilka i symbios skapade dessa tidlösa melodier. Jorn Landes aor-intresse smittade av sig på dessa två dubbelkaggade herrar, vilket blev kronan på verket utifrån hur bra låtar skapas. Episka juveler som ”Spirits never die”, ”Enlighten me”, ”Kind hearted light”, ”Ceystal night”, ”Soulburn”, ”Heroes” och ”Bleeding eyes” är himmelskt bra helt enkelt, med stark betoning på himmelsk.

• Roland Grapow / guitars
• Uli Kusch / drums
• Jörn Lande / vocals
• Jan S. Eckert / bass
• Axel Mackenrott / keyboards

Plattan  nummer två Aeronautics släpptes två år senare ,och var inte alls långt borta från debutalbumets magiska kvalitetströskel. Med urgrymma låtar som ”Crimson rider”, ”Back for my life”, ”I´m not afraid”, ”Dark from dying”, ”Falling sparrow”, ”Treasure world” och ”Warriors cry” befäste bandet sina nyvunna fans. Dubbeltramp uppblandades ännu tydligare med Jorns aor rötter, något jag inte hade det minsta mot.

På plattan MKII ändrades dock förutsättningen för kvaliteten då Uli drog vidare, vilket gjorde att Roland stod som ensam härskare i Masterplan. Den gudabenådade Jorn Lande lämnade också bandet, istället kom amerikanske Mike DiMeo in. Skivan var oväntat bra eftersom jag indirekt trodde att dessa rockader skulle stjälpa bandets väg mot nya hits.

Dock är Masterplans melodiska power metal byggd på insatsen av duktiga musiker, stark sång och melodier att döda för, något som borgar för fortsatt kvalitetssampling. När låtar är så uberstarka som ”Lost and gone”, ”Keep me burning”, ”Take me over”, ”I´m gonna win”, ”Wathing the world”, ”Call of the gypsy” och ”Enemy” spelade det ingen roll ifall sången var betydligt sämre, och det episka täcket var aningen undandraget.

Time to be a king blev bandets 4:e platta där oväntat norrbaggen Jorn tog sitt förnuft till fånga och mikrofonstativet. En riktigt bra album som fick genomgående taskig kritik, något jag anser vara obefogat.

Med tunga melodiska his som: ”Fiddle of time”, ”Blow your winds”, ”Far from the end of the world”, ”Time to be a king”, ”The dark road” och ”Blue Europa” är det inte svårt att abdikera.

Masterplan har även nyligen genomgått ett par ändringar i uppsättningen av bandet. Numera består bandet av svenske Rick Altzi på sång, Roland Grapow på gitarr, Axel Mackenrott på keyboards, finske Jari Kainualinen på bas och Martin Skaroupka på trummor.

Tyvärr skapar dessvärre den sättningens Masterplans absoluta sämsta platta Novum Initium. ”Keep your dream alive”, ”Black night of magic”, ”Betrayal” och ”No escape” är undantagen som bekräftade låtkvalitetsdipen. Skrikigare, mörkare, men definitivt en klar sänkning på Masterplans kvalitetsskala.