Nybilsköp i vår, men vilken bil?

Vi är omänskligt trötta på vår Ford Mondeo Ghia 2002. Den är i sig en reparationshärd utan dess like, med bromsarna som absolut största kapitaldränerare. Vi har lagt ut över 30000 på  dessa dysfunktionella Fordinnovationer. I backspegeln så har enligt bilverkstäderna Ford Mondeo haft gigantiska problem med just bromsarna samt att handbromsen har ett vedertaget konstruktionsfel.

• Bränslesnål
• Reparations obenägen
• Miljöklassad
• Liten, men ändå rymlig
• Pris mellan 160-180 000 kr

Skoda Fabia  TSI elegance var den första bil som vi testade. Den uppfyllde våra 5 uppsatta kriterier med råge. Jag själv ställde mig tveksam till att överhuvudtaget  köpa en Skoda. Men en ny bil är en ny bil, och tillhör man kategorin av bilköpare som i stort sett inte kan någonting om bilar, så vet man inte heller vad man ska leta efter. Instinktivt så kändes den lilla pärlan förvånansvärt pigg. Den ytterst låga bensinförbrukningen var onekligen en sporre till ett eventuellt köp.

Nästa testbil var på TB-bil, och för körunderhållningen stod Kia Rio 1,4 Eco Ex Komfort. Några småfördelar gentemot Skodan var den behagliga eluppvärmbara ratten. Samma ratt hade sina musikreglage på ratten inte bredvid, vilket vi föredrar. Varken jag eller Marie hade förut kört en 6-växlad bil.  Att bensinförbrukning blandad körning låg på 5,1 var positivt samt att det var hela 7 år-nybilsgaranti. Vi hade annars svårt att jämföra själva bilkörningsprocessen, men vi hade egentligen inget att anmärka på.

Vår tredje testsejour blev en Hyundai ix20. Bilbyter firade 40 års jubileum och slog på stort med uppträdande från Nanne Grönwall och Amy Diamond samt gratis hamburgare , tårta och kaffe. Bilen i sig visade sig vara den hittills  bästa; den kändes robust, tyst och lite lyxigare än de andra två testobjekten. Vi både gillade och inte gillade bilens panoramatak; troligtvis en källa till kommande reparationer och läckage.

Halvmaraton upptakt i bastun

Så var det åter dags att inleda förberedelserna inför ett nytt långlopp i en ny storstad. Denna gång är det Madrids halvmaraton som står för värdskapet; ett lopp som går av stapeln den 1 april. Tanken är att dessa träffar dels ska fungera som en träningskatapult, dels få i gång en form av kollektiv kreativ administrationsmedvetenhet: hur och var vi ska bo, flygkostnader och antal dagar. Denna gång skippade vi Steffes flytbrygga mitt uti i urskogen på grund av att det helt enkelt var lite för kyligt i sjön. Istället blev det Arteferros  bastu som gällde, det vill säga företaget där Jarmo jobbar. Klockan 18.15 öppnades den första kalla ölen i den varma och kvalmiga bastun. Det hann bli ytterliga 6 stycken innan vi lämnade lokalen.

Vi kom i alla fall fram till att Ryanair låg bäst till, då det kom till direktflyg i båda riktningarna, flygtid, helhetspris och närhet till Norrköping. Tiden tycktes bokstavligen rusa iväg, samtalsämnena hade känts oändliga,  helt plötsligt var klockan 23.00. Vi beställde en taxi till Wasa, och visps att hade vi intagit ett eget bord – längst in i hörnet. Kände mig mer en mätt på öl, och beställde istället favoritdrycken Sambucca. Tre sexor senare hade dygnet  hunnit slagit om, och uret passerat  01.00. Jarmos och Steffes buss var på ingång så de drog runt den tiden. Jag själv satt i ensam majestät och reflekterade över Wasa varierade klientel, för att en halvtimme senare själv gå. Jag promenerade raskt till Idrottsgatan, en promenad som tar 10 minuter. Som vanligt var den roligaste och trevligaste tiden nere vid lokalen, inte på Wasa. Energiknippet Urban Svensson var för övrigt en av två personer som jag kände på Wasa.

Ferraris flyttar till Östra Husby

Jag vaknade klockan 08.00 till tonerna av ett kompromisslöst tjutande klockradiolarm. Bastuprocessen och  Wasabesöket med tillhörande alkoholintag hade dragit sina strån till min kraftigt reducerade flyttlust. I vilket fall som helst mötte jag upp ”Kula” på Lidl´s parkring 08.45. Cissis släkt,och Lino himself var redan igång med att lasta möbler och prylar från huset till den rymliga lastbilen. Vädret var minst sagt sagolikt, vilken fick flytten att kännas riktig behaglig. Den kubiska italienska spjuvern Lino Ferrari med familj hade som sagt  tagit steget att flytta ifrån byhålan Östra Ny för att sedermera bosätta sig i den lite större byhålan  Östra Husby. Strategiskt sett var läget optimalt, med 5 minuters gångtid till pizzerian, ICA, dagis och busshållplatsen.

Deras hus låg avskilt med bara en synlig grannvilla. Huset var till hälften omgärdad av trollskog och välgödda kor som betade precis utanför deras staket. Tomten var kvadratisk, men på ett positivt sätt, och den nybyggda altanen var gigantisk stor. Interiört bestod huset av två våningar samt en källare där tvättstugan låg. Köket var nytt, precis som badrummet och golvet i vardagsrummet – toppenfräscht. En annan riktigt positiv sak var den helt nya fristående bastun. Det blev till sist bara två fulla lass, och flytten blev smärtfriare än jag förutsett; klockan 14.00 var vi färdiga. Det ska bli spännande att skåda huset  om någon månad, när möbler och prylar funnit sig tillrätta i den nya miljön via the touch of Cissi.

Jarmo Kolehmainen – den omutbare finnen

Jarmo Kolehmainen som introducerade mig inför squashspelet i slutet av 80-talet och tillika den man som ruinerade mig via oändliga läskvadslagningar (vilka jag förövrigt till 95% förlorade), är tillbaka i squasharenan. Det har tagit honom 30 år att inse att squash är bland det roligaste som går att utöva. Numera är det som tur är ombytta roller då det kommer till setvinster, kondition, teknik, magrutor och bättre musiksmak. Jarmo och jag har spelat mellan 15-20 intensiva squashpass sedan slutet av 2010. Han blir bara bättre för varje gång vi spelat, visserligen slaktade jag det finska offerlammet för någon vecka sedan med  11-1 i set, men spelmässigt är han på väg uppåt. Han är snart mogen för att återindoktrineras i läskvadslagningarnas underbara värld – tycker jag.

Personligen tror jag att finnar är mer ämnade för mer våghalsiga sporter med livet som insats som exempelvis rally, formel 1, spjut, backhoppning, slita pälsen av svarta katter, seriemördareffektivitet, bastuprygling och knivkastning. Jarmo är för övrigt den enda kompisen som jag har kvar sedan första klass i grundskolan. Vi har alltså känt varandra ett tag. Det känns betryggande att ha med denne sympatiske och lugna finne ut på löparresorna, då hans ”nu-får-måttet-råga-mentalitet” bland annat håller arroganta och manipulativa taxichaufförer på plats och även mig själv, när jag börjar sväva för långt  i planeringsprocessen. Nästa löparresa som vi gör tillsammans blir ett halvmararon som går av stapeln  i vår i Spaniens huvudstad Madrid; det ska bli djävulskt roligt.

Forden, jag och bilmekanikerna

Det har sina fördelar att slippa umgås med människor med enbart-motorer som intresse – man slipper dem helt enkelt. Nackdelarna att vara motor-dyslektiker är att jag allt som oftast känner mig uppfuckad av motorbesserwissrarna. Det är få gånger som jag lämnat in bilen och därefter fått ett förhållandevis ekonomiskt positivt besked. Denna gång hade vi återigen bytt bilverkstad. Första intrycket av det nya stället kändes nästan för bra: organiserat, välstädat och ingen stark alkoholdoft från mekanikern. Den ekonomiska aspekten inleddes denna gång på ett osedvanligt bra sätt: servicen kostade bara 2100 kronor, därefter följde kallduschen. Bromsar bak borde bytas eftersom risk för en allvarlig olycka var överhängande.

Den unga mekanikern växlade snabbt in i fas två i det ekonomiska förfallet, då även bromsklossarna var nedslitna. Jag förklarade att vi förra året lagt ner 95oo kronor på just bromsarna. Han undrade vilken klåpare som vi haft att göra med, då denne satt dit bromsklossar, men inte slipat ner skivorna? Så gör man inte, menade han på, vilket innebar att vi fick punga ut med nästan 3000 kronor för något som inte borde ha hänt. Bilen blev sedermera återställd, och vi tycktes ha hittat rätt i verkstadsdjungeln. De gav ett autentiskt sken utav att vara sympatiska, ärliga och ordningsamma dessutom skickade de med en avbockningslista; en våt dröm för en motor-dyslektiker, men som långt alla bilverkstäder bryr sig om att ge till sina kunder.

Säkerheten går ju före allt annat, och eftersom vi  får högst 25 000 kronor för Forden har vi bestämt oss för att behålla skrället, och då är det bara att punga ut med 9500 kronor – igen. Där rök för övrigt Iphone kontot, men som sagt det är aldrig försent med lite kortbedrägerier såhär på ålderns höst. Jag önskar verkligen att vi inte hade ett behov av en bil dels för miljön, men främst för att det helt enkelt är en ruskigt  stor utgiftspost: skatt, försäkring och bensin samt näst intill oändliga reparationer. Marie måste dessvärre ha bilen inom jobbet samtidigt som storhandlingsprocessen underlättas.