En av världens vackraste citystränder

Kärlek vid första ögonkastet. I ett nummer av resetidningen Vagabond uppenbarades sig förföriska bilder av La Concha, i en stad jag aldrig hört talas om. San Sebastian ligger i nordvästra Spanien, endast 30 minuter från franska gränsen.

Regionen kallas Baskien. Ett område som jag instinktivt refererar till terrorism på 80-talet. På spanska heter regionen País Vasco, provinsen heter Gipuzkoa, och San Sebastían på baskiska blir Donostia.

Tre år efter aha-upplevelsen i resemagasinet var det dags för mig att boka upp flyg och bostad. Jag frångick för första gången på evigheter Booking.com för att testa vingarna med Airbnb. Dels upplevde jag det som billigare, dels att man hade en hel lägenhet eller hus för sig själv.

Ett hotellrum blir betydligt dyrare när man bokar upp ett familjehotell, parallellt generellt sett trängre. Nackdelen är att man är i händerna på en kontaktperson som man ska möta upp på plats. Vid ett hotell finns det en adekvat adress och en reception.

Terrorism

Den baskiska separatiströrelsen ETA (Euskadi Ta Askatasuna – Baskiska fosterlandet och friheten) bildades 1959 av en grupp radikala studenter i protest mot den spanske diktatorn Francisco Francos förtryck av landets baskiska minoritet.

Målet var att skapa en självständig baskisk stat. Kampen övergick i ren terrorverksamhet med kidnappningar, hot och politiska mord.

I april 2017, överlämnade terroristgruppen ETA sina vapen till spansk och fransk polis. Det skedde på gruppens eget initiativ och var ett led i dess pågående strävan till självupplösning efter knappt sextio års underjordisk verksamhet och precis femtio år efter dess första i en lång rad mord.

Uppenbarligen har terroristerna själva uppfattat att våld som medel är kontraproduktivt i förhållande till gruppens målsättningar att uppnå en självständig baskisk stat.

Mobilberoende

För alltför många, inklusive mig själv är mobilen det första vi kollar på morgonen, det sista vi kontrollerar innan vi släcker lampan. Det är inte många minuter som de smarta telefonerna lämnas orörda.

Samtidigt känner många att de använder telefonen för mycket. Generellt sett är ändå ungdomarna,  den uppkopplade generationen  som skiljer sig markant från tidigare, mer analoga generationer.

En trend som förstärkts av de ständigt närvarande mobilerna är till exempel att unga dröjer sig kvar i barndomen och skjuter upp mycket av det som hör till vuxenlivet, som att dejta, gå på fest, ha sex, dricka alkohol och köra bil.

I stället för att umgås i verkliga livet sitter de hemma i sängen och träffar sina kompisar på sociala nätverken, ser på Youtubeklipp eller spelar spel. Bra utifrån ett drogperspektiv, sämre när ungdomarna istället blir Wallyfierade.

Enligt en undersökning från Institute of Practitioners in Advertising använder personer i åldrarna 15 till 24 år mobilen så mycket som varannan minut. Det är i snitt 387 gånger per dag, skriver Dagens analys.

Ju fler timmar om dagen som ungdomarna sitter framför skärmen, desto mer ensamma, oroliga och deprimerade känner sig en stor procent av dagens ungdomar, även om de själva inte alltid märker det.

Att kreativitet och geniala lösningar föds ur uttråkning är inte bara en myt. Enligt flera studier är det oerhört viktigt för vår hjärna att göra absolut ingenting då och då. Det föder tankar och idéer som annars trycks bort.

Problemet i dag är att så fort vi har tråkigt, så är det bara att plocka fram mobilen för att spela, kolla Facebook, Instagramma eller Snapchatta. Den där riktiga uttråkningen infinner sig helt enkelt aldrig, eftersom den digitala godispåsen sällan är långt borta.

Dag 1: förvirring och frustration

Eftersom vårt plan avgick klockan 06.25 så hade det betytt att vi fått satt oss i bilen, för att ovisst ta oss till Arlanda runt klockan 02.00 på natten. Nödlösningen blev att ta sig till Arlanda via tåg dagen innan.

Då eliminerar man dels chanserna att det strular på vägen till Arlanda vare sig det gäller bil eller tåg, dels får man extra tid att sova.

Med egenkomponerad frukost gick vi ombord på Norwegian flyget. Cirka tre timmar senare landade vi utanför. Bussarna avgick varje timme. Vi hade turen att komma med en buss som avgick 10 minuter senare efter vi köpt fyra buss biljetter.

Det var varmt, men inte kvalmigt. Baskien är inte södra Spanien, och Atlanten är inte Medelhavet, det är liksom lite svalare generellt här.

Runt klockan 11.45 var vi framme vid busstationen i San Sebastian. Vi tog taxi till den adress där vi skulle hämta nyckeln till lägenheten. Jag började ana oråd när det var portkod. Till sist kom det ut en person från uppgången och då passade vi på att smita in.

Det som uppenbarade sig var postfack utan nummer, dörrar utan namn. Dock fanns det ett företagsnamn vid ett av postboxarna, förutom detta nada.

Mobilnumret fick vi inte att funka. I ren desperation ringde jag på några dörrar i syfte om hjälp. Deras engelska var beyond allt annat jag hört förut, min spanska var nästintill obefintlig.

Det kunde bara gå på ett sätt. 30 minuter senare satt vi frustrerade och förvirrade på de kalla gråvita marmortrapporna, utan någon riktig plan b och c.

Undrens tid var inte förbi. Via trapporna haffade vi en individ som kunde mer än 40 engelska ord, det var tillräckligt. Tre till fyra samtal senare hade vi kontakt med de som skötte lägenheten. De hade nyligen flyttat, därav att vi inte kunde finna dem. Platsen låg bara 100 meter från var vi var. Miraklet var ett faktum.

Den så kallade receptionen sköttes av engelsktalande personal som dessutom var top notch servicevänliga. Det tog bara 10 minuter så hade vi fått nyckel och stegat över tröskeln till vår lägenhet. Den var modernt nyrenoverad, ljust, minimalistiskt, stora öppna rum och ett fullt utrustad toppenkök.

Efter lite vila begav vi oss ut för att ta pulsen på den baskiska badorten. En sak var säker, Norra Spaniens klimat är långtifrån södra delen med över 300 soldagar.  I skuggan upplevde vi att det var kyligt, typ som i Sverige.

Det som annars slog mig var den frodiga naturen med sin fylliga grönska; en sanslös mix av berg och hav, likt en mini sagovärld.

En av San Sebastians absolut starkaste dragningskrafter är nog maten. Det tycks regna Michelin-stjärnor över denna lilla kuststad som 2010 hade fler stjärnor än någon annan stad i världen.

Staden är ett Mecka för gourmander. Många ägnar därför sig att frossa igenom stadens legendariska pintxos, den baskiska versionen av tapas.

Jag korrelerar inte alls med något som liknar svamp, eller varelser under vatten. Så när jag såg de mest populära pintxos innehålla alt från bläckfiskar till andra sjöodjur, föll de helt sonika bort ur middagsagendan Vi har istället en fäbless för italiensk och indisk mat.

Det där med mattider blev vi snart varse att de generellt sett existerade någon form av siesta. Nästan alla hak av värdighet stängde diktatoriskt klockan 16.00, för att återigen öppna runt klockan 20.00.

När vi traskat runt förlamande vackra omgivningar och betraktat ögonbrynshöjande stadsstranden La Concha ur 900 olika vinklar var det dags för mat. Den subtila siestan grusade alla våra planer på ett restaurangbesök.

Det blev katalysatorn till att handla på oss matvaror i en lokal matvarubutik. Bröd, frukt, ost, grönsaker, ägg, skinka och vatten var några saker vi handlade på oss för ätas senare i vår lägenhet.

Klockan hade hunnit att bli 19.00. Vi tillbringade resten av tiden i lägenheten märkbart tagna av resor, lägenhetsstrul och 12 kilometers gående. Hanna och Frida var oerhört nöjda med det beslutet. De och även vi satt med våra mobiler, då spansk tv inte synkades med våra språkkunskaper.

Dag 2: Bad La Concha

Efter en tilltagen sovmorgon, smög jag ut och handlade på mig färskt bröd hos det lokala bageriet. Frukosten blev en revalvering av våra tidigare förmiddagsmål, mycket för att hela familjen satt samlade, något som tyvärr är ytterst sällsynt numera. Dagens huvudmål var att betäcka La Concha för första gången.

Även denna dag präglades av ett lågmält klimat. Så fort solen gick i moln blev det nästan kyligt. Förutsättningar som inte lockade till bad. Vattnet var überkallt. Varje decimeter var ett hendomsprov, innan man blev dränkt av någon förrädisk våg. När man väl vant sig att vara i och under vattnet, var det helt okej. Efter cirka fyra timmar av sol och bad var vi hungriga.

Pizzeria Trattoria La Mamma var ett magiskt sälle. En plats skött av italienare, vilka serverade mat för alla sinnen. Familjen tog varsin pizza som var förföriskt god. Vi kom fram till att vi skulle besöka restaurangen en gång till under vår vistelse. En pågående matkoma satte stopp för barnen att följa med på en kvällspromenad.

Det här var också första resan som jag verkligen kompromissade med att slaviskt, indirekt tvinga barnen att följa med. De fick sitta med sina mobiler, medans jag och Marie upptäckte stadsdelen Gros med beachen Playa de Zurriola som främsta attraktion. Tack vare att Zurriola, till skillnad från La Concha, ligger så öppet mot havet är vågorna här rejält stora.

Vågor, surfing och ungdomar är de tre nyckelorden för Zurriola beach, San Sebastians livligaste strand. På 800 meter strand arrangeras surftävlingar, surfklasser, beachvolleyboll, fotboll och strandtennis.

Promenaden var en hänförande upplevelse av fotogeniska vyer. Vi botaniserade också runt i en charmig matfestival. Där införskaffades några riktiga dessertkaloribomber av  rang. Vädret var bara sådär sydländskt kvällsljummet härligt i ett folkvimmel med människor i alla åldrar.

Parken Gipuzkoa Plaza var en av de vackraste parker jag satt min fot i. Ett crescendo av färger och romantisk arkitektur samsades på en liten yta. Runt 19.00 var vi tillbaka hos barnen. De två nyinköpta cheesecakes var  dock godare på håll än i verkligheten.

Dag 3: shopping och bad

Traditionen att köpa nybakat bröd till frukosten var ett populärt inslag på morgonen. Vädergudarna hade vaknat på ett bättre humör. Knappt ett moln på himlen, men 5-6 grader varmare.

Barnen ville shoppa, men visste inte vad de skulle köpa. De blev nog aningen besvikna på bristen av Nike och Adidas kläder, dock kan man alltid lita på brittiska Pull & Bear.

Gamla stan, eller “Parte Vieja”, ligger vid Monte Urgull, som är den östliga udden i det som utgör San Sebastians bukt. Här gamla stan hittar man de mest populära pinxto (tapas) barerna i kombination med kullerstensbeklädda pittoreska gränder.

Gotiska kyrkor, museum, glassbarer, souvenirbutiker försökte alla pocka på turisternas uppmärksamhet.

Söder om gamla finner man stadskärnan, “Centro”, som kännetecknas som det kommersiella shoppingdistriktet med allt från stora och kända märken till mindre lokala butiker.

Här fanns det shopping som attraherade Frida och Hanna, men nu var de halvsega och snålrädda om de pengar de fått av oss. De hoppades att Bilbao skulle vara en större källa till shopping.

Vår hunger tillfredsställdes på Tandoori flame, stadens bästa Indiska restaurang som låg i Gros. Vi testade olika förrätter som  tre sorters naanbröd och två stora mango lassi. Familjen gav  tummen upp för det som serverades oss.

Därefter drog vi till närliggande  Playa de Zurriola. Surfvågorna var en källa till  barnslig förtjusning. Det var riktigt härligt att kasta sig i dem, trots matkoman.  Maten, solen, promenaden och vattnet hade gjort oss möra. Vi kastade oss i sängarna när vi kom hem runt klockan 19.00.

Dag 4: Monte Igueldo

Efter frukosten spatserade familjen utmed den tredje beachen Playa de Ondaretta. Målet var Monte Igueldo. Vi tog linbanan upp till den här fjälltoppen som ligger 184 meter över havet.

Där huserar “Parque de Atracciones de Monte Igueldo”; ett bisarrt, men charmigt tivoli från 1912 som fortfarande är i bruk. Berg- och dalbanan körs av en maskinist som åker med mellan vagnarna på en fjädrad stol och styr med rostiga spakar.

Från toppen av Monte Igueldo uppenbarade sig ikoniska vyer över bukten, där mobilkameran fick löpa amok; panoramautsikterna var nästintill obeskrivliga, vi var långtifrån ensamma.

Eftersom vi inte åkte några karuseller så var det just att försöka ta till sig allt de imponerande som vi blev serverade.

Runt klockan 15.00 äntrade vi tröskeln till Restaurangen Chino Mandarin. Dock inget klockrent ställe, men en ändå en plats att stilla hungern på. Vi hade med oss badprylar  till beachen Playa de Zurriola.

De höga vågorna var skälet till att vi återvände hit. Efter två timmar av cancerstrålar och saltvatten hade vi fått nog. På vägen tillbaka bevittnade familjen en liten sandtromb. Handdukar och kläder ringlade sig efter väderfenomenets piska, luftvirveln underhöll oss i några minuter.

Mat, sol, vind och vatten tillsammans är synergieffekter till att bli riktigt sega. Efter en upptäckarpromenad bar det tillbaka till lägenheten. Där vistades vi tills vi mötte John Blund.

Dag 5: Mont Urgull

Redan vid frukosthandlingen fick jag en föraning om att de två senaste dagars kanonväder var förbytt i moln och lite svalare luft, typ cirkeln var sluten.

Vandringen upp till Monte Urgull, gav oss inte bara en fantastisk utsikt över San Sebastian, utan också ledde oss till borgen Castillo de La Mota, som har en 12 meter hög Kristus-stay som ser ner på staden och dess inlopp.

Dessförinnan stannade vi till och släckte törsten på en uteservering med ett läge att döda för.

Runt klockan 14.30 intog vi återigen La Mamma. Denna gång beställde jag in  en lime-passionsfrukt cheesecake och en klassisk chokladkaka. Visst, det var överkurs, men de såg ju så himmelskt goda ut.

Självklart fick hela familjen frossa i dem, men de var redan rätt mätta. Mitt kaloriintag måste ha nått någon form av onyttighetstak. Mätta och belåtna drog vi oss tillbaka till lägenheten. Vädret uppviglade oss till att inte bada denna dag.

Jag och Marie tog farväl av den gyllengula 1.350 meter lång och 40 meter stranden La Concha. Vår kvällspromenad möttes av ett betydligt bättre väder. Vi var också nyfikna på att se hur det såg ut på den västra delen av San Sebastian: Ondaretta.

Hanna och Frida valde att vara kvar i lägenheten. De visste ju vad en promenad indirekt innebar: rörelse i mängder. Att de då frigjorde tid för att vara med deras digitala godispåsar, det vill säga sina mobiler, var enbart en win-win situation för dem.

Någonstans på en höjd hade jag fått korn på en fantastiskt vacker byggnad. Dock stod det inte mycket information vad det var för arkitektonik sensation. Att hitta den, trots sin storlek, var ett hendomsprov eller snarare en optisk illusion. Vi gick och vi gick; nästan så att vi gav upp.

Efter en orgie av trappor hittade vi den. Vad gör man inte för en bild? På köpet hade vi fått en inblick hur lokalborna levde och vad de gjorde utomhus. I området kände man sig inte riktigt som en helylleturist, utan mer som en frivillig åskådare.

Efter promenaden ägnade vi oss åt att packa och förbereda för morgondagens busstur till Bilbao.

Dag 6: Bilbao

På San Sebastians busstation fann vi vad vi sökte; en buss som tog oss till Bilbao. Den avgick 09.30. Resan tog cirka en timme. I Bilbao tog vi taxin till Gamla Stan. Därefter kontaktade jag ägaren till lägenheten. Han var servicevänligheten själv; omtänksam och informativ.

Hans hem var sanslöst vackert; om man gillar vintage stilen. Varenda detalj, varenda pryl var snuskigt genomtänkt. Det var ett smärre under att han inte spikat fast sakerna, i syfte att ingen dum turist skulle byta plats på möblemanget.

Efter att ha gjort oss hemmastadda tog vi det  lugnt. Dagens agendor vara korta och koncisa. Först hitta ett bra ställe att äta på, sedan upptäcka vad gamla stan hade att erbjuda.

Att hitta en adekvat restaurang där maten skulle vara i samma kaliber som La Mamma var onekligen inte det lättaste. Till sist valde vi återigen att handla på oss mat i en supermarket.

Gamla stan var en mysig plats, men på något sätt har jag sett mysigare sådana, eller så var man helt enkelt lite mätt på att upptäcka nya saker dessutom kom det periodvisa regnskurar.

På kvällen tittade jag på damfotboll. Sverige mötte USA i VM-gruppspelet. De andra satt med sina digitala  godispåsar. Barnen roffade åt sig de finaste sängplatserna.

Dag 6: Guggenheim museet

Dagens mål var en långpromenad till ökända Guggenheim skapad av Frank Gerhy. Utformad i marint tema påminner Guggenheimmuseet om en båt som lagt till i hamnen. Graciösa kurvor täckta i titan påminde om en fisk och dess fjäll som blänker i solen.

Museet hamrade in budskapet att den forna hamn- och industristaden ömsat skinn. Bilbao är i grunden en stad med rötter i en industriell tradition som genomgått en häpnadsväckande omvandling till en position som en av Europas mest intressanta kulturstäder.

Konstmuseum är i vårt tycke fullständigt ointressant; byggnaden var mer betydligt mer intressant än själva konsten. I området huserar också denna berömda ”Puppy” från 1992, i en päls av blommor.

Är det den mest fotograferade hunden i världen månne? I baskiska regionen älskar människor sina hundar, därav att hundar är glada, fria och välskötta.

Jeff Koons ”Puppy” har blivit en av ikonerna för regenerering av Bilbao, stående vakt mot ingången till Guggenheim-museet. Den 43 ft höga West Highland Terriern är skapad med en mängd olika färgglada blommor och växter; två gånger per år byts blommorna ut.

Från början var den tänkt att vara ett temporärt konstverk, men den blev så populär att staden köpte in den permanent.

Vid den breda flodstranden, alldeles utanför Guggenheimmuseet står Louise Bourgeois  gigantisk spindel ”Maman” i brons, marmor och rostfritt stål. Tingesten är nio meter hög, och ser exceptionellt oförglömligt surrealistisk ut.

Ett stenkast från dessa tre attraktioner låg den klassisk stadsparken Doña Casilda Park formgiven i pure engelsk stil med bland annat ankdamm, fontäner och en paviljong, härlig att strosa i,  efter all betongdjungel.

Resten av promenaden gick i löftets tecken. I detta fall befria barnens otålighet, till att hitta oaser av shopping som passar deras smak.

Trots mängder av alternativ hittade de inget som behagade dem. Nu var familjen hungrig. Att planlöst vandra omkring och tro att ett smultronställe bara uppenbarar sig, tillhör tyvärr undantagsfallen.

Oftast leder strategin till att hamna på något havtaskigt hak, eller turistfälla, istället för något gudomligt. Efter ett helvetiskt googlande så fann vi till sist Fontana trattoria. Maten var lagom god, dock ljusår ifrån San Sebastians La Mamma.

När vi återinträdde till lägenheten var vi mätta och belåtna på hur dagen gestaltat sig. Packandet påminde oss om att resan var på väg att avslutas. Våra tankar befann sig delvis redan på planet, istället för att njuta av den sjusärdeles vackra lägenheten.

Dag 6: hemfärd

Vi tog farväl av boendet och Bilbao via en taxi till flygplatsen. Allt fungerade friktionsfritt; det fanns god tid för shopping. På Arlanda hade mina försiktighetsåtgärder blivit källor till lite irritation eftersom planet och tåget kom i tid hade vi mer än och en halv timme att slå ihjäl.

Att vara förutseende är min nisch, ofta en superkraft, men fungerar allt, så kan ett  sådant förhållningssätt te sig lite onödigt överdrivet.

Tåget gick som tåget. Det är ett färdmedel som vi upplever är perfekt för att göra vad man känner för. Komfort, bra utrymme, wi-fi, man kan läsa, äta, lyssna på musik eller bara umgås.

Vi blev hämtade på Centralstation av ena hälften av Skarins. Vänner och grannar som även tog hand om vår katt när vi var borta. borta bra, men hemma bäst.

Continue Reading »