Bland strutsar och kalkoner 

Jag och barnen tog tillfället i akt att bli en del av dem som begav sig ut på Östgötadagarna. Det fanns egentligen ett oändligt utbud av aktiviteter och saker att besöka i Östergötland dessa två dagar då landsbygdsdörren gläntandes för oss storstadsbor. Barn och djur brukar vara en vedertagen klassiker, men Hanna ville definitivt inte följa med. Nioårstrotset är dock mycket lättare hantera en tonårstrotset,  det tog inte många minuter förrän vi tre satt i bilen på väg mot nya äventyr i ett minst sagt ostadigt väder. Den första anhalten blev Visätter gård som låg  mitt uti den Vikboländska myllan. Den stora gården vid Häradshammar var proppfull med bilar och förväntansfulla människor.

Arrangörerna frestade oss besökare med unika aktiviteter såsom ansiktsmålning, hoppborg, loppis och trubadurer. Barnen föredrog som tur var att klappa kaniner och se på de kluckande kalkonerna. Efter 1 timme hade vi avverkat alla så kallade måsten och for vidare någon kilometer på samma väg. I Vånga Häradshammar kunde man förströ sig med upplevelser som fårvallning, strutsguidning och ponnyridning. Här var det mer fokus på lokalproducerad mat från exempelvis Sänkdalens gård, Vikbolandskött, Vikbolandsstruts, Norèlls hembageri. Vi borde självklart ha testat strutsglassen, men backade ur i sista stund. Strutsarna i sig var ruskigt coola djur, på nära håll var de mer lika aliens än en fågelart. Barnen tyckte också de var häftiga, men efter någon timme satte tröttheten, otåligheten och hungern in. Det blev kebabpizzor som helgmat, något som uppskattades av alla inblandade.

Hanna och Frida testar dansvingarna

7 – och 9 årings danseufori i hemmets ljuva vrå är en sak, men i grupp med okända en helt annan. En av Norrköpings mest välrenommerade dansskolor Norrköpings danscenter visade upp sig på Augustifesten något som fångade vårt intresse. Vi vet ju att barnen älskar att dansa, men de vill inte börja dansa med andra, ett dilemma för föräldrar som vill att sina barn ska aktivera sig med något utöver skolan. Efter oändligt med tjat blev det några mutor som fick med våra barn och grannens barn på danståget. De ville obevekligen bara titta på, men när danslärarinnan sa att vi vuxna måste vänta utanför blev de helt sonika kvar i lokalen. Från att vägra följa med, till tjatter att anmäla sig brådstörtat. Både Hanna och Frida tyckte inte alls det var så farligt som de inbillat sig från början. Söndagen den 9 september började båda i gruppen 7-9 discodans, från klockan 11.00-11.45. Grundkursen kostar 800 kronor per termin vilket i detta fall innebär 12 danstillfällen, helt överkomligt.

Upptaktmöte inför vårens halvmara  i Nice med Steffe & Jarmo

Det har bara blivit så att en tradition uppstått på Stefans bastuflottbrygga på Ensjön. Där varvas öldrickande med oftast iskalla bad, grillning och såklart nostalgisnack samt framtidsvisioner. Vi tar upp vart vi ska åka, hur vi tar oss dit och vad det ungefär får kosta. Denna gång hade jag i förväg slängt ut resebetet Nice på franska Rivieran. Ett bete som de två kompisarna nappade oroväckande snabbt på. Denna gång diskuterade vi om en eventuell rookie i gänget, nämligen Magnus ”AIK” Ström.

En bra kille som är med i vår herrklubb, och som accepterat våra anti-löpnings-kriterier det vill säga att inte förstöra vår resa genom att agera besserwisser-elitistisk. Tanken är självklart inte att festa ihjäl oss, men på denna resa är livskvalitet minst lika viktigt som själva löpningen, och då är det en fördel om vi alla är på samma våglängd så att säga. Det blev en obscent trevlig kväll: för det första vad vädret exceptionellt bra, och för omväxlings skull var vattnet badvänligt, den finska korven som Jarmo snott var utsökt,  precis  som Steffes potatissallad och min starka senap, allt detta svaldes ner med ett kluster av groteskt kalla öl. Det blev tre timmar av livskvalitet helt enkelt, att jag morgonen därpå hade ont i ögonen förtar inte helheten, men som sagt kemikalieinspektionen borde nog ta sig en titt invid bastubryggan. Att jag numera är självlysande gynnar bara min ekonomi eftersom införskaffandet av reflexer ter sig helt onödigt.

Inför Bråviksloppet och squashstegen

Att asketiskt ta ut sig 100 % i Vrinnevis gudsförgätna backar, i symbios med helvetesintervalle,r innan att ha grundat ordentligt visade sig återigen vara en osannolikt trög strategi. Som ett brev på posten sträckte jag baksidan av låret och fick dagen därpå agera bollkalle till min näst sista squashstegematch mot Börje Bjurström. Han visade på genuin empati då han ”gav” mig ett set, sedan blev det rehabilitering och ett besök hos massören. Detta proaktiva beteende räckte dock inte till min sista stegematch mot Mattias Magnusson, jag fick helt sonika lämna w.o mot den löpningsvilliga. Det innebar att jag slutade sist i gruppen och får slicka såren i fjärde divisionen, trodde jag, men på grund av att några dragit sig ur fick jag en chans till revansch.

Den dysfunktionella skadan som sedermera visade sig vara ischias skapade också problem med träningen inför Bråviksloppet den 8 september. Rehabiliteringen bestod av att springa i ett pensionärstempo, det vill säga ett omänskligt lågt tempo, där essensen är ytterst korta steg så man inte frestar på rygg och bäckenet. Av min massör Mr Shipanski ingick det också  5 vedertagna övningar som skulle reducera och helst bota ischiasproblemen. Det blev onekligen en kamp mot klockan, en batalj som jag gick vinnande ur. Klockan 12.00 den 8 september stod jag på startlinjen i syfte att försöka ta mig under 55 min. Det visade sig inte vara några som helst problem, haken var att jag missade 10 km starten och omedvetet hakade på 5 km loppet istället. 27.01 minuter är inget resultat man skryter med precis, men min skada slog jag dock inte upp. Såhär i backspegeln var det nog till och med bra att det blev som det blev. Det är annars lätt att dras in i slå-rekord-hybrisen, fast man är medveten om riskerna som man då tar. Nu tar jag nya tag inför Höstmilen den 21 oktober, och veckans inledning av squashstegens division 3.

Träningsperioden genomsyrades dessvärre av en lika ovälkommen som oväntad förkylning. När jag vaknade var jag råtäppt i näsan precis likadant som när jag skulle lägga mig. I och med att kroppen säger till att något inte är 100 procent frisk är det dumt att utmana ödet. Det vore idiotiskt att falla in i den kategorin av människor som man bara läser om i notiser, de som tränar när man inte är helt kuranta. Det var också en skön förevändning att slippa att träna, känner mig för tillfället mindre motiverad. I mitt fall stod såväl backträning som, intervall på träningsagendan som för mig är både fysiskt som psykiskt påfrestande långt innan jag gett mig ut i spåret. Det är troligtvis ett ypperligt tillfälle till att få längta lite granna efter såväl squashspel som löpning. För säkerhetsskull köpte jag efter ett tillsynes oändligt tjat från några kompisar allergitabletter. Loratadin actavis hette för övrigt den eventuella mirakelmedicinen, uteslutningsmetoden får visa vem som är den skyldiga, traditionell förkylning eller allergi?

Jag avverkade i vilket fall som helst några matcher mot Magnus Hjortberger. Mot honom har jag en stigande form, då jag vunnit 5 av de 6 senaste mötena. Detsamma kan inte sägas om min och Börje Bjurströms statistik, inte en enda vinst hittills för mig i år. En statistik som ser betydligt värre ut, hur det nu är möjligt är den mot Lino Ferrari. Han vann 3 matcher mot mig,  vilket innebär att han vunnit 1000 matcher mot mig sedan hösten 1998. En milstolpe i våra squashkarriärer, men i mitt fall en mindre smickrande sådan, att jag inte vunnit en match på över 5 år gör inte saken ett dugg bättre.

Den osannolikt efterhängsna förkylningen tycks inte ha något slut. Jag har i och med uteslutningsmetoden fått bekräftat att det inte är en allergisk åkomma, då jag testat medicin i någon vecka utan någon som helst förändring. Även om kroppen är i sparlåga och aningen ojusterad så tycks psyket vaknat till liv. Jag spelade riktigt bra squash mot exempelvis Magnus Hjortberger, där förkylningen snarare kändes som en förlösare än en hämmare. Precis likadant blev det några dagar senare då jag och Jocke Andersson sprang från Idrottsparken till Vidablick tur och retur. Benen kändes ultralätta, utifrån just förkylningen, och att jag inte sprungit på över 3 veckor. Jag kanske istället ska försöka hitta en medicin som bibehåller ”täppt-i-näsan-förkylningen”, det kanske är en vinnarformel?

Efter 1 miljard av ursäkter tog jag mig äntligen i kragen och genomförde ett intensivt back- och intervallpass i Vrinnevi. Det blev en kamp mellan mitt psyke och ambitionen att förbättra mig inför det annalkande Bråviksloppet den 8 september. Kroppen sa nej, psyket sa definitivt nej precis som förnuftet, men tidsperspektivet sa, du måste. Det blev backträning i Vrinnevi. Hästskobacken 100% x 10 gånger samt banans brantaste backe x 10 gånger. Ett ytterst välbehövligt träningspass, sällsynt välbehövligt.

Höstlovsaktiviteter

90-talets hopslagning av utspridda studiedagar utmynnade i det som numera kallas Höstlovet. Det är ett lov som jag själv inte har några referenser till eftersom min skoltid avverkades på det glada 80-talet. Lovet i sig har för många barnfamiljer blivit ett perfekt läge att resa på. Resebolagen har självklart höjt priserna eftersom det är efterfrågan och utbud som styr marknaden. I och med att jag är arbetssökande så var Hanna och Frida hemma hela veckan, medan Marie jobbade de flesta dagarna. Det blev en balansgång mellan att leka med kompisar, aktiviteter och rastlöshet. Det låg mest på mig att aktivera de små liven på bästa möjliga sätt. En ekonomisk härdsmälta på grund av byråkratiska diskrepanser omöjliggjorde längre utflykter. Barnens topp-3 innehöll dock inga långresor utan aktiviteter som Badhuset, Busfabriken och äta på MAX-restaurang. Med strategiska dygnsmellanrum implementerades deras önskningar under lovveckan. Badhuset var väl det som jag upplevde de tyckte var allra roligast. De  nästan fyra timmarna var en orgie i intensitet och vattenjagande. Hanna hoppade modigt från 5 meter, dök och simmade bröst- som ryggsim, något hon inte gjorde förra året jag var med dem på Centralbadet – tänk vad tiden går fort.

Under den gångna veckan passade vi också på att hälsa mina föräldrar, min son David och hans två katter. Vi spenderade dessutom en heldag hos Maries föräldrar i symbios med hennes bror Tomas och hans fru Nina i Vångas obygder. Maries mamma hade tillagat gudomlig mat som i mina ögon är en svårslagen kostekvation. Vi inledde frossandet med en well-done-stek, krämig gräddsås och egen potatis. Därefter serverades en osannolik god dessert: inkokta ingefärspäron med äkta grädde och vaniljglass. Senare på kvällen blev det fika med hembakade kakor och bullar. Mateuforin avslutades med svampstuvning (vilket jag ödmjukt bojkottade) nybakat bröd med olika röror och pålägg med te.

Mega loppis i Folkborgen

Jag, Marie, Frida och Hanna hade masat oss till Folkborgen så tidigt som möjligt, det vill säga innan klockan 08.00 då kommersen inleddes. Vårt primära syfte var att hitta välvårdade julklappar till bra pris, innan någon annan gjorde det. Vi var dock inte ensamma om den tanken, utan det var ett lämmeltåg av rödögda morgonshoppare som tagit sig till ett kylslaget Borgen. Det visade sig inte vara falsk marknadsföring, utan varje tänkbar yta hade verkligen tillvaratagits i de rymliga lokalerna. Efter ett maniskt flackande mellan försäljarna så mattades den pro-tilltänkta julklappsshoppingen, då vi inte fann något speciellt att handla. Barnen lyckades i alla fall med konststycket att hitta ytterligare Bratz-dvd:er som de ännu inte hade i sin ägo. Till mig själv hittade jag en Spindel-man-docka i osedvanligt bra skick; 35 kronor var ett kap i mina ögon.

Provkörda bilar

I reklamen för Opel Corsa så används parollen: ”obegränsad körglädje”. Det epitetet kom både jag och Marie överens om var aningen optimistiskt. För att vara tysk kvalité, och för dem pengarna, så var detta den bil som vi hittills upplevt som allra sämst. Hade man varit dvärg så hade baksätessittningen varit problemfri, men som normalvuxen var det istället svårt att inte få skavsår på knäna. Färddatorn fick våra tankar att vandra till slutet av 80-talet. Vi skydde dessutom den osmidiga växellådan som pesten.

På Zetterbergs provkörde vi först en Mitsubishi ASX. Det var ett kampanjpris på den modellen, annars låg denna prisklassegment lite beyond our limits så att säga. Bilen i sig var helt underbar, och en klar topp 3 kandidat. Man satt högre än Hagebybacken, vilket vi båda upplevde som något positivt. Det mesta kändes sportigt och präglades av en äkta körglädje utifrån våra ringa bilkunskaper.

På samma firma så testade Marie och jag två i våra ögon estetiska bilmärken Citroën  C4 och C3. Vi hade överlag bannlyst franska bilar eftersom hörsägen från alltför många håll viskat att de var kommande reparationshärdar. Då vi tänker ha kvar vår nya ögonsten några år längre än själva nybilsgarantin, så var alla franska bilmärken i stort sett avpolletterade. Ändå satt vi nu i en sådan, och dessutom otroligt lågt ner i jämförelse med Mitsubishin. C4 var mångt om mycket också en bil som låg i gränszonen att kvala in på topp 3. Den dynamiska och exceptionellt sköna växlingsprocessen var exempelvis den bästa hitintills.

Efter denna körupplevelse testade vi den bra mycket bränslesnålare C3:an. Det visade sig vara en bra strategi, då det utkristalliserades sig en bil som vi absolut inte kunde tänka oss att köpa. Där c4:s smidiga växelprocess var gudasänd, så kändes c3:ans  som en halvtaskig kopia, utan  tillstymmelse till växlingseufori. Då man troligtvis lär utföra den processen åtskilliga gånger så hamnade C3:an i samma avpolletteringskategori som Opel Corsa och Hyundai i20.

Dysfunktionellt skoskav

Jag blev med nöd och näppe nästan kvar i division två i Squashstegen med 2 intjänade poäng,  men det var istället Kent Kullander som drog det längsta strået med 4 vunna set.  I min sista match i gruppen mot Torbjörn ”odjuret” Westerlund var det jag som  blev tvungen att lämna w.o för första gången någonsin. Det berodde på ett dåligt skött skoskav som blev sämre desto längre jag gick med det. De utlösande faktorerna var dels Höstmilen, dels 80 minuters ultraintensiv squash. Dagen efter kunde jag knappt gå; att ta på sig skor var värre än att trä på sig japanska kondomer. Det sved såväl fysiskt som psykiskt, och det fanns inget annat alternativ än att bege sig till distriktssköterskan som i sin tur propsade på mig att boka tid hos Jourcentralen, helst samma dag. Det visade sig i alla fall att jag inte fått blodförgiftning, och dessutom slapp använda mig av antibiotika. 300 kronor fattigare, men betydligt mer tillfreds med situationen lade jag mig ogenerat på tygsoffan. En motreaktion på inflammationen blev 38.5-gradig feber med  svettningar och matthet som biverkningar. Dagen efter var jag  feberåterställd, men fortfarande hade jag ett skoskav som mer påminde om något ur en alien-operation, såret såg inte så mysigt ut så att säga. Utifrån ett kostperspektiv var det optimalt, då jag inte ens orkade smussla i mig godistingestar.

När jag trodde att det dysfunktionella skoskavet tillhörde det förgångna, så svullnade foten upp. Det var minst sagt irrationellt, även ur en skolmedicinskt perspektiv. Frågan var om det var min hypokondriska ådra som visade sitt rätta ansikte, eller om min syn helt enkelt blivit aningen sämre. Det visade sig i alla fall var en temporär uppkommenhet, då svullnaden blev bättre desto fler dagar som passerade. Som sagt det är mycket lättare att ge andra råd som teoretiskt är enkla att utföra, men när det väl kommer till kritan så är de källor till oändliga förnekelser och ursäkter när det gäller en själv -  ”det händer inte mig”.

Squashödet visade upp sitt mest ironiska leende genom att Mikael Garrido lämnade walk over i sin sista match i gruppen mot Kent Kullander. Det innebar att Kent konkret plussade på sitt tagna set med tre gratispoäng, och passerade en demolerad Mats Widholm i-vem-som-skulle-åka-ner-av-oss-två-processen. Som sagt det går aldrig att förutse något, då verkligheten innehar så många fler variabler än den teoretiska. Jag föll dessutom på eget grepp eftersom jag själv kravlade mig upp i såväl division 3 och 2 via just andras w.o. – ordningen är återställd och min karma är återigen fulladdad. Måhända så kanske detta träning- och tävlingsuppehåll kan bidra till att återkomma starkare än innan det ofrivilliga uppehållet. Hälsan måste sättas i främsta rummet, även om det är svårt när tävlingsinstinkten pockar på.

Vecka 42 (6 pass, 312 minuter) var i stort sett en enda lång transportsträcka till ett av mina delmål, Höstmilen. Jag är i grund och botten inte driven av ett träningsberoende. Med denna term så menar jag människor som indirekt mår dåligt om de inte kommer ut och tränar. Jag är snarare precis tvärtom, och kan rent ut sagt bli glad ifall ett störtregn inleds samma dag som jag bestämt mig för att exempelvis springa 1 mil i Vrinnevi. Det är väl en egenskap som jag inte är helt tillfreds med, men det är så jag fungerar. Med den vetenskapen i bagaget så har jag kringgått det beteendet genom att istället attrahera och vädja till min starka tävlingsinstinkt. Träningsambitionen stärks påtagligt genom att ha dylika motionslopp inplanerade som exempelvis Bråviksloppet i september, Höstmilen i oktober, ett Halvmaraton på våren och Grabbhalvan i maj. På så sätt vidmakthåller jag en året runt löpningsprocess som parallellt är källan till ett holistiskt välbefinnande och en rejäl motivationsbefrämjare. Det är som sagt mycket roligare att ge sig ut i löpningsspåret med vetskapen att försöka slå förra årets tid eller tidsrekord som man innehar, än att bara springa. Ofta är dessa lopp också minifolkfester, en plats där man möter likasinnade eller vänner man inte träffat på länge. Det går inte att komma ifrån att det är roligare om man är flera kompisar som deltar gemensamt i loppet. Den gemenskapen är oslagbar, till skillnad från att ensam stå vid startlinjen.Tiden i sig är ett medel att kunna förbättra sig till nästa års tävling, vilket jag onekligen får göra efter den halvtaskiga tiden: 53.53 minuter. Men som sagt det finns många pusselbitar kvar till förbättring. Det är lätt att falla i energitjuvfällan: ”du är ju inte precis 20  år längre”. Det är så sant, men förr var det mer fest och taskiga kostvanor som agerade resultathämmare. Nu är det åldern som spökar, men mina förändrade och förbättrade kostvanor är däremot som natt och dag sedan ungdomsglansdagarna. Min alkoholkonsumtion är inne på precis samma linje. Då festade jag och fotbollslaget vare sig vann eller förlorade matcherna; det fanns alltid någon anledning till att fira eller dränka sorgerna i. Det i sig är faktorer som möjliggör avsevärt  bättre resultat än vad jag uppvisade på årets Höstmilsupplaga.

Squashstegeäventyret i division 2 inleddes ju så bra med vinst mot Kent Kullander med 3-1, däremot blev det torsk mot såväl Johan Lindström som Mikael Garrido. Setsifferkoden blev densamma vid båda matcherna 3-0, vilket innebär att Kent Kullander inte får ta fler än 2 set på sin kvarvarande match. Jag själv bör ta något mer set  i min sista match mot Torbjörn Westerlund, för att vara på den säkra sida. Underifrån närmar sig tre riktiga squashrävar som Jörgen Pettersson, Daniel Stridman och Magnus Melberg.

Efter ett ofrivilligt, men tillsynes oändligt träningsuppehåll så stod jag återigen på squashgolvet. Min träningsvikt pendlade anorektiskt mellan  74-75 kg, det vill säga under min subjektiva idealsviktsnivå. Jag inledde comebacken lugnt mot Linos polare ”kula”, som jag manövrerade ut med 10-2 utan att behöva förta mig. Därefter så bildades det ett nytt skoskav på det gamla, och jag valde en gång för alla att låta hälen få en chans till att läka. Jag ägnade mig istället åt foppa-toffel-promenader och lite cykling. Under tiden så testade jag på en strikt kolhydratkost det vill säga en nästintill kolhydratfri kost. Ur ett viktperspektiv var det fantastiskt, men utifrån ett tävlingsperspektiv var det rent ut sagt  katastrofalt. Min återkomst i squashstegens division 3 mot Jörgen Pettersson genomsyrades av en sinnessjuk trötthet. Redan efter första set så var jag på väg mot blod-smaks-avgrunden. Min analytiska sida uteslöt feber, då jag redan tagit tempen på morgonen, och då kvarstod den strikta kolhydratkosten som boven i dramat, om jag inte drabbats av ebola.  Jörgen vann i vilket fall komfortabelt  utan att behöva förta sig med 11-7, 11-6, 11-5. Energilösheten av den asketiska kosten är numera historia, det blir en tillbakagång till en mer varierad kost i framtiden. Även mitt andra squashframträdande två dagar senare genomsyrades av samma energitomhet, vilket gjorde mig ännu mer hypokondrisk.  Vecka 45 landade för övrigt på ett squashpass al´a 95 minuter, medan vecka 46 inhyste 220 minuter i  tre träningspass.

Widholmska påsktraditioner

Det jag gillar med påsken är dess kravlöshet gentemot exempelvis jul- och midsommarstress, där oändliga måsten blockerar livskvaliteten. Vi pyntar måttligt, äter ägg, konsumerar ytterst lite godis, besöker våra föräldrar och några kompisar  – and that´s it. Maries föräldrar kunde vi bocka av genom att vi nyligen besökt dem. Marie jobbade tyvärr fredag, lördag och söndag, något som präglade min och barnens påskagenda. De fick exempelvis följa med sin pappa och se honom bli pulvriserad av det italienska fåret Lino; i tre raka matcher under 75 minuters intensivt jagande. Barnen och jag tog därefter en långpromenad med delmålen: mina föräldrar, Folkparken och Konsum Skarphagen.

Jag hade köpt med mig diverse fika och godsaker, om mina föräldrar stod för nybryggt kaffe. Efter att ha hjälpt pappa med e-posten så begav vi oss vidare till Wallmans för att handla glass. Barnen tog irrationellt varsin pigelin medan jag tog tre kulor med våffla. I Folkparken hade självklart inte vattnet fyllts på eller hoppmattan tagits fram än, men klätterställningarna dög bra  som substitut till att leka jaga i cirka 1 ½ timme. En konsekvens av allt springande var att barnens relativt ljusa kläder antagit en mer gråsvart nyans. Vi (jag) valde sedan den långa vägen hem som bestod av att följa stråket runt Strömmen tills Kneippen där vi vek av med intentionen att snabbast nå Konsum Skarphagen. Jag skulle nämligen inhandla ingredienser till några recept. Det som höll Hanna och Fridas ben och huvud uppe var löftet att de skulle få välja varsitt tuggummipaket. Vi sov bra den natten.

Efter 4-5 år av löften ”att snart komma förbi på en fika”,  blev det fiktiva till verklighet. Vi påskfikade hos en gammal kompis, hans fru och två barn i nejderna av Vikbolandet, närmare bestämt i Kuddby. Vi stod för fikabrödet medan de stod för kaffet, godiset och läsken. Urban Svensson är för övrigt en gammal fotbollspolare och tillika herrklubbsmedlem. Det var densamme som agiterade för att vi i herrklubben skulle åka Vasaloppet, vilket 3 av 10 ställde upp på  2003. Vädret var återigen på sitt bästa humör, vilket förstärkte de tre trevliga timmarna hos Ubbe, Annicka, Madde och Marie.

Eftersom jag själv är väl medveten om sockrets orättvisa makt, och svårigheten att undvika produkter utan socker så har barnen indirekt blivit drabbade av denna maniska medvetenhet. De får till skillnad ifrån vad jag fick av mina föräldrar när jag var barn, väldigt lite godis i sina ägg. Vi har sett till att de bara får varsitt ägg med godis, de andra äggen består av småprylar eller fina strumpor, trosor med mera. Hanna och Frida verkar inte nämnvärt ledsna för detta, snarare tvärtom. Jag tror däremot det är viktigt att vara tydligt  med  varför vi gör på ett sådant sätt, och förklara varför de inte får lika mycket godis som många andra barn. Förbud är ingen bra strategi, men att minimera godisätandet är det. Min son David fick inte onaturligt mycket godis, men fick ägg från oss, sin mamma, sina mor- och farföräldrar, vilket resulterade i att han spydde och mådde allmänt dåligt i tre påskar i rad, något som för mig blev en varningsklocka. I Sverige äter vi cirka 17 kg per person, dubbelt så mycket som genomsnittet i Europa, en stor anledning är lösgodistillgängligheten.

En lugn Valborg i Folkparken

Min barndoms valborgsmässoaftnar var lika med ett årligt besök i Folkparken. Elden, marknaden och stämningen upplevde jag då som utomjordiskt magiska. När jag väl besökte Folkparken som medelålders gubbe, så var jag inte alls lika euforisk. Det var mest skrik, skrän som ackompanjerades av en bedövande kyla. Just kylan har varit den bidragande orsaken till att jag agerat bromskloss, och istället agiterat för en varm hemmakväll i lägenheten. Denna Valborg skulle kylan tämjas -  för barnens skull; handskar, långkalsonger och tjocka strumpor blev motformeln.Runt 19.00 inleddes Valborgsmässospektaklet.

Klockan 20.00 så spelade Hemvärnets musikkår upp vårläten ur sin digra repertoar; de följdes av KFUM-kören och W-6-kören. Tyvärr är jag väl alldeles för musikaliskt obildad, men jag tycker inte alls om den musikgenren; den är tråkig och endimensionell. Därefter så var det dags för allehanda tal; först ut var NT:s chefredaktör Anders Nilsson, strax därefter höll Pernilla Wiberg årets vårtal som präglades av att hon pratade på tok för lågt. Jag hörde dessvärre bara enstaka ord, vilket var synd då det säkert var intressant. Klockan 21.00 så tändes själva Valborgselden, något som värmde i dubbel bemärkelse. Inte långt efter så började Valborgsfyrverkeriet; Hammargrens stod för arrangemanget, idiotiskt nog började de 20 minuter för tidigt eftersom det fortfarande var lite för ljust ute för att de dyra fyrverkerierna skulle komma till sin fulla rätt. Mina höjdpunkter var den hypnotiska elden samt två utsökta bamse och en knaprig chorizo. Försäljning, kyla, eld, tal, kyla, fyrverkerier i all ära, men det var schizofrent  härligt att komma hem igen och inta en liggande position framför tv:n och under täcket.

Valborgsmässoafton firas också i Finland, Estland, Lettland, Tjeckien  och Tyskland. Valborgsfirandet står oftare som symbol för våren och ljuset, därigenom går firandet längre tillbaka i tiden än kristendomen som, när den vann utbredning i Norden, knöt an till de gamla festerna. Eldar tändes ursprungligen inte för att skrämma bort häxor, utan för att bränna det gamla och ge plats för det nya. Att ge plats för det nya stämde också väl in i den kristna tolkningen av livet där påskens tema från död till liv också symboliskt fick gestaltas i Valborgselden. Seden att fira olika våreldar har därigenom botten i både kristen och hednisk tradition. När Sverige kristnades på 1000-talet byggdes vissa av de kristna kyrkorna på den gamla religionens högtidsplatser och knöt också rumsligt an till de rådande högtiderna.

Premiär för den traditionella Himmelstalundsloppisen

Min fru och vår granne Johanna bestämde sig tidigt att delta i loppispremiären; de begav sig runt klockan 05.00 till ett kylslaget Himmelstalund med fullpackade bilar. Jag och barnen tog en promenad  via Strömmen till marknaden när temperaturen stigit en aning. Solen sken och barnen hittade oändliga köpalternativ, de fick ha med sig sina egna pengar. Tanken är att de måste lära sig pengarnas värde; det är inte bara att köpa allt som man pekar på. Deras val föll på två vackra porslinsdockor som kostade 75 kronor styck, i butik minst 300 kronor styck – ett klipp helt enkelt. Marie och Johanna behövde varken trängas med kunder eller andra försäljare på området. Det var mist sagt glest, vilket  bland annat tydde på en otrolig dålig marknadsföring. Det stod inte ett ord om detta i dagens NT för att ta ett exempel. Ifall man såg detta krasst ur ett ekonomiskt perspektiv så var det en helt meningslös aktivitet, men ur ett gemenskapsperspektiv något riktigt positivt.

Värmer inombords  – föräldraeufori och framtidsförväntningar

En ”gammal” lärare som följt Hanna ifrån 6-års klass till 1:an tog mig åt sidan. Hon ville berätta en viktig sak, något jag kunde tolka på två sätt. Jag var redo med förklaringen att kniven inte alls var min utan Maries. Det visade sig istället vara en oerhört glädjande nyhet. Hon ville instinktivt bara berätta vilken skillnad och utveckling som skett ifrån den blyga tjej som för två år sedan stegade över skolans tröskel. Läraren verkade genuint glad när hon berättade hur populär Hanna var hos såväl killar som tjejer. Det var inte bara populär i ordets betydelse utan att Hanna agerade empatiskt, altruistiskt och rättvist mot sina skolkamrater. Jag blev också glad att hon inte använder svordomar i någon högre utsträckning. Det kan annars vara så att de inte knystar ett fult ord hemma, men tar igen det bland skolkompisarna istället. Att Hanna försöker hjälpa andra som hon upplever blir retade eller orättvist behandlade är också något som jag är jättestolt över.

Att vara förälder är inte alltid det enklaste; den balansgång av värderingar som en förälder vill överföra till sina barn är svårare i praktiken än i teorin. Jag tror en bra strategi är att nämna sig själv  i de uppdiktade propagandaberättelserna, i syfte att förklara vad som är bra och mindre bra. Ett av våra stora uppfostringsdelmål är att se till att varken Hanne eller Frida börjar röka. Där tror jag på en lite antipedagogisk skrämseltaktik som består av  att successivt förklara de negativa följderna av rökningen som exempelvis cancer, och grå hud.  Varken jag eller Marie röker, något som onekligen underlättar den kommande den avhållsamhetsprocessen. Vilken trovärdighet har man förresten som förälder om man förbjuder sina barn att röka eller snusa,  men själv är rökare.  Ett strategiskt komplement till ”berätta-otäcka-historier-från-verkligheten” är att i tonåren locka (muta) dem med att köpa något som de verkligen vill ha (men inte har råd med), men kravet är då exempelvis att inte börja röka eller lyssna på dansband för då brinner presenten inne. När de passerat 20 år är de statistiskt sett immuna mot att bli rökare eftersom ovanan implementeras i tidigare åldrar; få ungdomar börjar röka efter 20 år.

Kommer Hanna och Frida bli två hårdrockande änglar? Ur ett sunt förnuft perspektiv borde så vara fallet eftersom den genren är i majoritet i vårt hem på grund av att jag har jag har ett betydligt större musikintresse än Marie. För tillfället ligger den  utopin i djup dvala då det är Melodifestivalen och framförallt Erik Saade som för närvarande  är i fokus. Jag har hört dennes platta till leda, men kan tycka att 5-6 låtar på hans debutplatta från 2010 är riktigt riktigt bra. I vilket fall som helst har jag väl även där varit boven i dramat, då jag överöst dem med Melodifestivalmusik.

Dyra impulsköp

Jag stegade in på Två hjärtan med Frida utan några som helst köpkrav, och stegade ut runt 4000 kronor fattigare via 4 snygga silvertingestar. Det blev fyra ringar varav två i mina ögon coola dödskalleringar. Det kan tyckas något omoget att i min ålder ”slänga” pengar på något så barnsligt, men för mig symboliserar dödskallar ett sätt att instinktivt reflektera på att försöka leva i nuet istället för att planera ihjäl mig, något jag för övrigt är alldeles för bra på.

När jag ser dödskallen så associerar jag direkt till att ”såhär blir det till slut för alla -  även för mig”, då försöker jag istället göra saker som jag tycker är kul nu, istället för att skjuta upp saker och ting. Det blev också en vända på ombyggda H & M där fem v-ringade t-shirts i olika färger inhandlades. De var inte bara snygga, utan dessutom väldigt behagliga att ha på sig.

Studieavslut-ljuset-i-tunneln.

Studieängeln var återigen på min sida, då jag fick det mycket överraskade resultatet ifrån sista tentan – godkänd. Det var verkligen med minsta möjliga marginal eftersom 11 poäng var gränsen för godkänt. De 11 poäng som jag lyckade skrapa ihop är över förväntan eftersom jag vid tentatillfället led av sviterna ifrån Bratislavavistelsen. Det innebar endast  ½ dygn istället för två att genomföra de mycket kryptiska frågorna.  Jag har därmed avverkat 195 högskolepoäng, men ännu inte fått någon omtenta. Tredje delmomentet av fyra närmar sig sitt slut, och den kursens examination består av en 10-12 sidig rapport som vi ska skriva parvis. Det valda ämnet ska ligga i linje med vad kursen handlar om: kommunikation och samtalsmetodik. Jag och min kollega bestämde tidigt vad rapporten skulle handla om och hur upplägget borde se ut. Det innebär att vi ligger bra till ur ett tidsperspektiv, och slipper stressa och hasta fram något mediokert. Vår ambition är att arbetet ska vara helt färdigt vecka 17, en vecka innan själva inlämningen.

Hanna & Frida: nattskräck, mardrömmar

Sagan om ringen regissören Peter Jacksson återskapade för några år King Kong, en äventyrsfilm  som jag trodde var som klippt och skuren för att se tillsammans med Hanna och Frida. Barnen dyrkar allt som har med dinosaurier att göra, en ingrediens som denna film fullkomligt översvämmas av. Filmprocessen inleddes precis så där lagom trevligt och lagom otäckt som jag förväntat mig, men någon gång under spänningsfaserna spårade det ur. Hanna var sedermera längre tid bakom kudden, täcken och madrasser än framför, och när de gigantiska insekterna intog tv-rutan sprack fasaden. Det blev eko-stere0-tjut från Hanna och Frida; de tycktes sporra varandra i att gråta/skrika högst i kvarteret. Marie blev jättetjurig och jag halvt förtvivlad. Vad  som egentligen var så farligt fattar jag  ännu inte? När gallskriksorgierna  väl avtagit så anslöt sig  Hanna till vår säng, tätt följd av Frida; det innebar att jag fick sova på soffan. Det blev minst sagt lite sömn den natten, men mycket tröstande.  Jag fick också konkreta bevis för att barn kan bli negativt påverkade av film, något jag varit skeptisk till förut. Barnen ville några dagar senare se klart filmen för de tyckte den verkade bra – men de ville se den på dagen.

Nattskräck är en gammal benämning på ett av många tillstånd som kan inträffa och fortgå under pågående sömn. Dessa kallas med en samlingsbeteckning parasomnier (latin för ”nära sömn”). Det finns många olika typer av parasomnier. Vanligast är de som man kan uppleva i samband med insomnandet (så kallade hypnagoga fenomen i form av ryckningar, ljud- eller ljusfenomen) eller uppvaknandet, då man till exempel kan kännas sig förlamad under några sekunder. Dessa är vanliga även i vuxen ålder. Särskilt vanliga under barndomen är de parasomnier, som inträffar mot slutet av djupsömnperioder. Det handlar främst om förvirringstillstånd, nattskräck och sömngång och olika blandformer av dessa.Vid dessa tillstånd beter sig barnet som om det var vaket, fast det i själva verket fortfarande sover djupt. Barnet sätter sig upp i sängen och stirrar med konstig blick. Det kan prata, smacka, dunka, klappa, går ofta upp ur sängen och det värjer sig mot närmanden. Barnet beter sig förvirrat; ibland ser barnet alldeles skräckslaget ut och kan skrika hysteriskt. Det är då man kallar det nattskräck, som alltså är en variant av de vanligare enkla förvirringstillstånden. Attackerna brukar spontant upphöra efter tre till tio minuter, men kan vara både kortare och längre än så. Plötsligt ser sig barnet omkring på ett normalt sätt, och har då ingen aning om vad som hänt. Sedan somnar barnet oftast mycket snabbt.

Nyöppnad restaurang i mysig miljö

Nu har Norrköpings nyaste matställe haft öppningspremiär: Bagarstugan Brasserie & Bageri i Knäppingsborg. I skönt avslappnad miljö kan man äta en god frukost med varmt, nybakat bröd, eller ta en fika framåt tiotiden, eller en lunch, eller en eftermiddagsfika, eller ett glas vin efter jobbet, eller en middag efter bion. Alternativen är inte oändliga, men onekligen väldigt många. Jag, Marie, Hanna och Frida var inte ensamma i den stilistiska miljön. Stället översvämmades av nyfikna gäster, vilket innebar att vi fick inta en uteplats. Det fanns filtar att tillgå, men vi satt där likt asociala hungriga hyenor. Det var inte lätt att tillfredsställa barnens dogmatiska kostambivalens. Till sist blev det i alla fall varsin Penne med oxfilé med dragonsås. Jag dräpte två öl och agerade matavfallskvarn till barnen pastarester. Dessvärre gick det beteendet emot min strikta kostagenda eftersom pasta är lika med vitt mjöl och öl lika med maltsocker. Det är skönt att inte behöva vara matdiktatorisk, utan istället anamma en mer dubbelmoral-flexibilitet.  Lokalernas huvudfärger gick i rött, svart och vitt med tydliga hyllor för böcker. Jag tyckte det såg riktigt, riktigt fint ut; hit kommer vi definitivt tillbaka. De kommer inom en snar framtid att öppna ut en uteservering med utsikt över Motala ström; den ingrediensen lär ju inte göra saken sämre.

Träning & Tävling

I slutet av veckan blev det premiär för löpning  i Vrinnevis 5 km bana. Förhållandena var sagolika: vindstilla, 20 grader varmt och omgivningar som kunde få vilken tysk som helst att tappa andan. Vidsträckta vitsippsfält avlöste varandra och  i symbios med björk, gran och tall. Jag tog medvetet inte på mig min mp3 i syfte att höra naturen tala till mig. Det kom egentligen  inte som en överraskning, men ändå lika oväntat som vanligt: Vrinnevibanan är inte ett löpband; här finns det några riktiga backar och motlut som periodvis gjorde sig otäckt påminda. Det positiva med utomhuslöpning är att man kan sänka farten ifall man känner minsta  tillstymmelse till löparsmärta eller blodsmak, något jag aldrig skulle göra på ett löpband.  Veckan som gick bestod av 228 svettiga  minuter a`la 5 pass.

Veckans träningsdos blev 249 minuter fördelat på 4 pass: squash x2, gym och löpning. Mitt andra tidtagningsvarv i Vrinnevis 5 kilometers bana blev återigen en angenäm upplevelse. Benen kändes überstarka och jag uppfattade mig lite mer fokuserad än premiärvarvet. Tiden kapades med 40 sekunder gentemot förra passet: 24.28 minuter,  Tempo: 4:54 min/km Hastighet: 12.26 km/h. En skillnad kan ha varit att jag nyligen inlett en ny kostinriktning, en annan att jag hade med mig min kära mp3. Till tonerna av 80-talsgruppens  Fredas djupa dubbelbottnade texter avledde jag min våldtäktstunga andhämtning för mig själv – en befrielse. Deras fjäderlätta, rytmiska och varierade låtar lyfte mig när blodsmaksdjävulen manade mig till försiktighet.