28:e middag traditionen och historien bakom

Det hela började i mitten av 1998 då jag och Marie endast varit ihop ett litet tag. Vi bestämde oss för att försöka äta ute på restaurang en gång per månad och till en början med så nära den 28:e som möjligt eftersom det var det datumet som vi förlovade oss. Det här var vårt sätt att unna oss lite lyx och flärd för att särskilja vardagsrutinerna åt. Ett av kriterierna var att försöka att inte ha med oss barnen på grund av att det oftast blir någon form av stressmoment. Det har blivit ett restaurangbesök varje månad sedan 1998, vilket genererat i 150 olika lyxiga mattillfällen. I många fall har vi kombinerat en middag med något evenemang eller konsert som exempelvis: Bryan Adams, Kiss, The Real Group, Lena P & Orup, Tom Jones, Rondo Veneziano med flera.

Många 28:e middagar har skett utomlands i städer som Riga, Tallinn, Firenze, Venedig, New York, Köpenhamn, Åbo, Toulon, Paris, London, Birmingham, Bath, Oxford, Prag, Cambridge, Barcelona. Vi har fått smak på indisk mat så i de flesta städer har vi testat Korma, Vindaloo och Naanbröd av alla dess slag. Det bästa indiska käket var nog i den pyttelilla engelska staden: Bury S:t Edmund – omänskligt gott. Det sämsta stället alla kategorier var i New York där den indiska ägaren sov såväl vid den urusla servicen som när han lagade maten.  Thailändska och Italienska  matkulturer är vi maniskt fästa vid och på besök i andra städer letar vi i stort sätt bara efter den typen av restauranger.

Det har blivit så att vi försökt variera och beta av framförallt Norrköpings restaurangbesök. Nya ställen öppnar medan andra stänger ner sin verksamhet. Det ställe som tycks vila en ”förbannelse”  över är Kungsgatan 1; där har många restauranger huserat, utan något lyckat resultat kanske är stället/platsen alltför oatmosfäriskt med all trafik utanför?  Vi får se hur det senaste tillskottet Tandoori Nights lyckas med matförbannelsen; att det är Indiskt borgar ju för en viss form av smakkvalitet. Några av våra absoluta favoriter i Norrköping är: Sing Thai, Pappa Grappa, Meze och Indra.

Tidbrist, mindre ekonomiska möjligheter,bekvämlighet, ”fel” öppettider är några ursäkter som vi använt som argument i syfte att besöka samma restauranger fler gånger samma år. Ett av våra andra matkriterier var att inte äta på pizzerior eftersom vår vardagsflyktstrategi inte riktigt såg den typen av matställen som riktigt ”representativa” – något vi ruckat på några gånger. Stenugnsbakade pizzerior har onekligen höljt statusen och kvaliteten några snäpp; det helt enkelt en gråzon som man får acceptera som gourmand.

Det kan verka lite trögambitöst att ta med alla besökta restauranger sedan starten i detta blogginlägg, men det kan vara lite kul att ögna igenom lista och då upptäcka gamla favoriter som gått i graven eller som bytt namn. Jag och Marie kan i alla fall varm rekommendera att beger er ut och upptäcka er själva som er egen stads utbud av matkultur. Det är ett utmärkt sätt att slappna av på, inspireras, träffa folk, kombinera med evenemang, få känna sig lite ”sofistikerad” och uppassad.

28:e middagar – 28:e middagar – 28:e middagar – 28:e middagar

1998

Jan               Highlander Inn

Feb               3-rätters Hos Kalle & Gull-Britt

Mar              Choy´s Garden

Apr              Charlie´s

Maj              O´Leary´s

Jun               Ninos (Halmstad)

Juli               Söderköpings Brunn

Aug              Pappa Grappa

Sep               New Orleans (Trädgårdsgatan)

Okt               Palace (Bråddway)

Nov              Choy´s Garden

Dec              Ghengis Khaan (Linköping)

1999

Jan               New Dehli

Feb               Thai (Bråddgatan)

Mar              China

Apr              Athena

Maj              Le´ Mansion

Jun               Le Jardin (Trädgårdsg)

Juli               Marinara (Merano – Italien)

Aug              Thai (Bråddgatan)

Sep               Pappa Grappa

Okt               Gu`skelov

Nov              President

2000

Jan               Kina Malaysia (Linköping)

Feb               Löfstad Slott

Mar              Durkslaget

Apr              Butler´s

Maj              Peking House (Buffé)

Jun               Thai (Bråddgatan)

Juli               Wasa stugan (Mora)

Aug              Olympia (Linköping)

Sep               Sing Thai

Okt               Peking House (Buffé)

Nov              Taj Mahal (Prag)

Dec               Babylon (Trädgårdsgatan)

2001

Jan               Tre rätters -  hemma

Feb               Charlie´s

Mar              Rest. China (Linköping)

Apr              Shanghai (Örebro)

Maj              Pappa Grappa

Jun               Hard Rock Café (New York)

Juli               Bröllopsmiddag (Kalle & Gull-Britt)

Aug              Foo Bar (Drottninggatan)

Sep               Choy´s Garden

Okt               Palace (File´ frossa)

Nov              Harry´s

Dec              Athena

2002

Jan               Sombrero (gamla Chamiram)

Feb               Beirut

Mar              Sing Thai

Apr              Spisrosen/Pronova lunch

Maj              Afrodite (Grekisk/Linköping)

Jun               Mauritzbergs slott

Jul                Usha (Stratford-upon-Avon  – england)

Aug              Stadsmuseumet

Sep               Highlander Inn

Okt               3-rätters i hemmet

Nov              Beirut

Dec               Choy´s Garden

2003

Jan               China (Nya lokaler vid Salutorget)

Feb               New Dehli

Mar              Carl Johan

Apr              Sahara (Libanesisk mat sedermera nedbränd – Drottninggatan)

Maj              La Uva (Min släkt/Söderköping)

Jun               Elevant (Indiskt/Tallin)

Jul                Akropolis

Aug              Zeus

Sep               Laxholmen

Okt               Gasten (Bråddgatan)

Nov              Pronova Pappa Grapa

Dec              3-rätters hemma

2004

Jan               The Cromwell House

Feb               Sukiyaki

Mar              La Famiglia Giovanni (Linköping)

Apr              Sangria (Linköping)

Maj              Butlers (nyinrett)

Jun               Mattam Bagdad (Linköping)

Jul                Slottsvillan (Vadstena/grillbuffe)

Aug              Bryggeriet (f.d Foo Bar)

Sep               S:t George (Repslagargatan)

Okt               Lindt  (Ikanohuset Linköping)

Nov              Wieng Thai (Eskilstuna)

Dec              Nyårsmiddag (Familjen Nolèr hit)

2005

Jan               Bomullsfabriken

Feb               Pizzeria Vesuvio

Mar              Istanbul Grill (Spiralen ströget)

Apr              Wreta Gestgiveri

Maj              Singh Thai

Jun               Bravur (Kungsgatan)

Jul                Arkösund Hotell

Sep               O´Learys (ny ägare)

Okt               Sukhothai (Link)

Nov              Pappa Grappa pizzeria

Dec              Burger king/Lindt´s

2006

Jan               Roma (Barcelona)

Feb               Bella Toscana (Barcelona)

Mar              Goa  (Barcelona)

Apr              La Vaca Paca (Barcelona)

Maj              Golden Bangkok (f.d Bryggeriet)

Jun               Restaurang Lokal (Kungsgatan)

Jul                Yogi (Indiskt, Linköping)

Aug              Vildmarkshotellet (buffé)

Sep               Texas long horn (Linköping)

Okt               Florens (Lubeck)

Nov              Bollywood (Lubeck)

Dec              Gula Huset (Linköping)

2007

Jan               Bomullsfabriken (gamla Guskelov)

Feb               Kniv och gaffel (Linköping)

Mar              Durkslaget (ny ägare)

Apr              Gasten

Maj              Sergio´s  (Åbo)

Jun               Indima   (Åbo)

Jul                Athena

Aug              Glacebolaget (parfait)

Sep               Riverside Grand Hotel

Okt               Akropolis

Nov              O´Leary´s

Dec              Papa Grappa

2008

Jan               Black horn (Lord hill)

Feb               Thai House

Mar              Asti Trattoria (Pierros Restaurang – G: Rådstugugatan)

Apr              Taj Rasoi (Göteborg)

Maj              Pasta plus  (Göteborg)

Jun               Indian Raja (Riga)

Jul                Fiskmagasinet

Aug              Texas Long Horn (Norrköping – Kungsgatan)

Sep               Kvarterskrogen Asken (Bråddgatan)

Okt               De Geer (Orup & ph med Annicka & Urban)

Nov              Black Lion Inn (G:a Rådstugugatan)

Dec              Forno Italiano & Papas Tapas (Hörnet S:t Persgatan/Kungsgatan)

2009

Jan               Scandic Hotell Nord

Feb               Olai (f.d Olai puben)

Mar              Manesa (tapas) Norrk.

Apr              Domherren (Hjärna)

Maj              Tre små rum (Trosa)

Jun               Raj Mahal (Toulon)

Jul                Le Colibri (Toulon)

Aug              Sabai Tong (Kungsg 1)

Sep              Athena (Jubileumsbuffé)

Okt               Mozzarella (Linköping)

Nov              Indria (Bråddgatan)

Dec              Meze (gamla  Gasten  – Libanesisk mat)

2010

Jan               La Uva (St:Persg)

Feb               Ektorps Sportbar

Mar              Asken (Knäppingsborg)

Apr              Mimmis Visthus (Knäppingsborg)

Maj              Stegeborgs Hamnkrog

Jun               Asian Garden ( gamla Choys garden)

Jul                Stjärnkrogen (IFK-Arenan)

Aug              Tandoori Nights (Kungsgatan 1)

Sep               Mitropa (tjeckisk mat)

Okt               Rest. Arze (Kungsg 1, Libanes)

Nov              Våffelmakeriet Sandg 1

Dec              Durkslaget

2011

Jan               Texas Long Horn (Norrk)

Feb               Bagarstugan Brasserie

Mar              Restaurant Sangria (Norrk)

Apr              Bondens Crepêrie (Sörping)

Maj              Thai fu quing (Vimmerby)

Jun               Lindbergs lila thai (Vimmer)

Jul                Meze (10 år – Marie val)

Aug              Lilla krogen (Kungsg 72)

Sep               Enoteket (Laxholmstorg)

Okt               Candle rest. (Albrektsv 79)

Nov              Rest Mandarine (Butängen)

Dec              Ardor (The lamp Hotel)

Continue Reading »

Mats ”Sista” högskoleterminen inledd

Sociologi 3 är kursen som ska ge mig en kandidatexamen  år 2011; terminen inleddes måndagen den 30 augusti. Det kändes inte alls jobbigt att stega över Campusbussens trösklar för att ta sig till Linköpings Universitet – snarare tvärtom. Det var skönt att komma in invanda rutiner igen efter en nästa för lång ledighet. En av dem jag pluggade med under förra terminen skulle inte fortsätta denna termin, den andre ur min grupp beslutade helt sonika att sluta efter endast 1 lektion – kvar stod jag.  I alla fall kände jag mig betydligt bättre förberedd då jag inte var ny i gamet längre, utan kände till processerna på Linköpings Universitet vilket ökade mitt självförtroende och reducerade min oro.. Under denna termin så ska den mytomspunna C-uppsatsen avverkas, och som det ser ut nu så får jag skriva den själv, vilket för mig känns jättebra – har redan funnit två ämnesval som jag väljer mellan: monotoni vs vardagsstress. Har dessutom förberett med genom att läst ut tre av kurslitteraturens obligatoriska böcker, något som underlättar studierna och mentalt får en att tro att man ligger steget före än steget efter.

David flyttar till egen lägenhet

Den 1 september 2010 blev David ”vuxen”. Han flyttade ifrån sin pappas trygga boning  och övermäktigt tjatande till en egen  tyst lägenhet på Luntgatan 21. Ettan är på 32 kvadrat med pentry och toalett; hyran är på 2700 kronor  exklusive el. Hans mamma och David själv inredde lägenheten under vecka 36 med funktionella prylar och möbler som han fått ifrån sina föräldrar. Inredningsutkastet blev riktigt bra och det är bara att inse att denna lägenhet är som gjord för vuxenprocessens första fas. Jag och David fyllde därefter upp frys och kylskåp med matvaror från Maxi; efteråt köpte vi en Laptop, skrivare och tillbehör för 7 000 kronor, en retroaktiv studentpresent. Jag tänkte visa honom hur man betalar räkningar via Internet, men sedan är det upp till honom att ombesörja små vardagliga problem med egna strategier inte andras.Killen har ärligt talat fått utmärkta förutsättningar inför vad som komma skall. Jag själv får nypa mig i armen ½ miljard gånger då jag insett att jag slipper att  tonårsklaga/tjata och höra  det ständigt återkommande ekot av underfundiga kommentarer som; ”Jag ska, Jag vet, Glömde det, Gör det nästa gång, Det var inte jag”.

David börjar på Linköpings Universitet.

Grundskolan och Gymnasieutbildningen är avklarade. David visste inte riktigt vad han skulle studera så det blev en fristående kurs istället för ett program. Jag tycker att det är ett bra beslut eftersom man under processens gång kanske lättare hittar sitt kall. Det kanske börjar med psykologi, men slutar med insektsuppfödning – vem vet? Högskolestudier är i alla fall  en snuskigt bra investering i såväl livskvalitet som framtida ekonomisk trygghet. Chansen är så mycket större att finna ett arbete som han verkligen vill jobba med, istället för att konkurrera med andra ungdomar om arbeten som bara genererar i kortsiktig försörjning och sedermera utmynnar i arbetslöshet. Tyvärr märkte han efter ett tag att studieverkligheten var mer krävande än han hade föreställt sig, och hoppade helt sonika av Universitetsstudierna för att istället infogas in i bidragsberoendets underbara värld.

Hanna & Frida får varsitt rum

Efter oändliga gräl, tjafs, tjut, retningar och gråt har vi särat på de små monstren. Att ha ett eget rum är främjande för såväl barnen som för föräldrarna. Barnen kan stänga till sitt eget rum, de kan ha olika kompisar, utan att inkräkta på den andres kompisar, de kan möblera om och utforma sitt egna rum. En föräldrar får lättare att  ställa städkrav på dem då de inte i samma utsträckning  kan skylla oredan på varandra eller någon annan kompis. Vi har ännu inte valt ut tapet, och då inte flyttat möbler och prylar till Hannas rum, men hon valde ändå att ligga i det sjukhusliknande rummet på en madrass- det bådar bra.

Träning och tävling

Den fulländade lårkakan som jag ådrog mig via Per ”stålknät” Belin spökar fortfarande -  sju veckor efter själva den uppkomna situationen. Har testat massage, kattsperma, salvor, kiropraktorer, is, seanser och värme – utan ett bra resultat. Alienembryot gör så att jag inte kan böja mig ordentligt; den påverkar såväl min squashträning som löpträning.Det mest fantastiska är ändå alla experters motstridiga råd hur en lårkaka egentligen ska behandlas på bästa sätt. Jag skulle kunna skriva en bok om alla metodalternativ som jag tagit till mig. Min främsta fasa är att lårkakan kan bli ”kronisk” eller att jag helt enkelt förvärrar skadan genom att göra helt fel. Veckas 33 träningsmängd uppmättes till:  3 pass/225 minuter, och vecka 34 till 3 pass/215 minuter.

Min ökända  och ytterst svårläkta lårkaka som jag fått av Per ”Stålknät” Belin var befriande nog väg att upplösas. En negativ nyhet var att jag  förlorade min första match i division 4 i Squashstegen mot Hjortberger; en av mina få förluster mot honom i år, och den kunde onekligen inte kunnat inträffa olägligare och dessutom med 3-0 i baken- ingen bra start, ingen bra start alls. Denna squashperiod har verkligen varit signifikativt med att förlora i stort sett alla matcher. Det positiva om jag ska försöka hitta något sådant är att jag överfört förbättringsstrategier ifrån ett A6 papper till att försöka pränta in det i matchsituationer. Det kanske är så att vinden snart vänder och att jag då står bättre rustad än någonsin. Träningsperioden v.35 har bestått av 3 pass/230 minuter, v.36 av 5 pass a´la 240 minuter. Jag har försummat löpningen vilket är mins sagt irrationellt eftersom Höstmilen går av stapeln den 24 oktober.

Herrklubbsträff

Jarmo, Steffe och Johnny var de som stod för kreativiteten och  planeringen för årets sista herrklubbsträff; Klacken och Urban var de enda som saknades. Vi 7 kvarvarande testade på att tävla i att rida en av Lindas frommare hästar runt en kon-bana. Jag blev dessvärre sist i denna berikande deltävling, först kom Stefan och sedan AIK. Att sitta på en hästrygg är inte alls lika riskfritt som att se aktiviteten framför tv-soffan. Det är überhögt och djävulskt rangligt; styrprocessen i sig är helvetisk komplex när jag som en otålig tävlingsmänniska endast har ett mål – att vinna, vilket inte hästen tycks fatta. Nästa moment bestod av en frågetävling där deltagarna skulle ”gissa” namnet på 5 hästattribut och vad de används till. På bilden ser vi Stefan sambo Linda och tillika kvällens hästinstruktör.

Det sista delmomentet utspelades sig vid Ensjön, och Stefan och Lindas vackert belägna bastubrygga. Vi grillade Johnnys specialmarinerade kotletter och åt hans E-nummersmörgåsbord -  potatissalladen.  Att Jarmo som fullblodsfinne skulle stå som segrare i att härda ut längst i en bastu kom väl inte som en större överraskning för någon eftersom det troligtvis är något genetiskt vid provrörsbefruktning, men att jag själv hamnade på en hedrande 3:e plats är mer anmärkningsvärt efter en väl kämpande AIK. Atmosfären , sällskapet, minnena, ölen, vyerna och det omänskligt kalla vattnet gjorde denna kväll till en otroligt trevlig tillställning.

Klockan 21.00 så tog vi en stor-taxi till The Black Lion Inn. Nu började vi bli lite luriga; Jarmo och jag blev nog mer än så eftersom vi var de som dessvärre ägnat mest tid att tömma Alko-Steffes 1:a pris i tävlingen – en jättebutelj med mousserande vin. Nästa anhalt blev The Bishop Arms och här började Norrköpingsdimman göra sig påmind, när Jarmo och jag tog oss till Harrys så var det bara fragment kvar av den kvällen. Gjorde jag någon sedvanlig dumhet, hur många provocerade jag, hur tog jag mig hem och när – frågeställningarna var i stort sett oändliga?  I alla fall vaknade jag med en öronbedövande tinnitushuvudvärk och en dödsångest av sista graden, detta tillstånd reducerades successivt under dagen, men satt ändå i under hela kvällen. Aldrig mer alkohol i dessa doser – aldrig mer (har hört detta mantra åtskilliga gånger förut)

Konsumtionshybris

Jag hittade Norrköpings enda exemplar av ett svart skrivbord på EM-möbler. Den passade som handsken nere i vår gillekällare, där färgerna går i svart och gult. I samma rum inköptes en osedvanligt stor svart spegel på Nordik som skulle uppfylla mina krav som den ultimata träningsspegeln. När David flyttade ut så öppnades möjligheten att dels låta barnen få varsitt rum, dels inreda dem på spännande sätt. Det fick bli en process som snarare växer fram istället för att bara låta otåligheten härska.

Jag skulle bara spela squash…..och kom hem med produkter för 4060 kronor från Strömma textil. Satan så snygga prylar till snuskigt bra priser; det var röda prislappar på allt. Det blev 5 gardiner, 4 duschdraperier, 4 badhanddukar, 1 badrumsmatta, 1 köksmatta, som tur vad har vi en buffert till sådana inköp, men nu tömde jag den guldkistan. Gardinfärgerna var de”omanliga”: rosa, lila och ljusblå – de är tänkta till barnens rum. Resultatet blev gudomligt – i ett rum av 3. Det är inte alltid som designperfektionism i teorin är förenligt med verkligheten.

Söderköpings Gästabud

Jag, Hanna och Frida spenderade 3 timmar i detta medeltida gytter. Arrangemanget var av första klass och Söderköping som stad är snuskigt perfekt att inhysa ett sådant evenemang. Gycklare, tornerspel. medeltidsmarknad, 5-kamp, teater, musik, pilbågskytte är bara några aktiviteter som omfamnade oss. Barnens absoluta favorit var i alla fall …Glitter. Butiken invid kanalen med outletpriser på krimskrams var ett mecka för Hanna, Frida och min min plånbok. Mitt Mecka var en djävulskt god fyra-kulorsglass i ren och skär Smultronställeklass. Regnet låg i luften, men bröt inte riktigt ut, vilket var tur då nederbörd är en rejäl stämningssänkare vid utomhusevenemang. Nästa år så ska hela familjen vara här och då i harmoni med en rejäl picknickkorg -  en bra strategi att dämpa rastlösa barn med.

Continue Reading »

Subliminala semesterkrav

Det känns onekligen som att resandet har blivit ett postmodernt statusfenomen. Denna begivenhet är helig, familjemedlemmarna måste försöka respektera att allt annat som varit mindre bra under året helst måste sopas under mattan – temporärt. I de icke-harmoniska familjerna utan en stabil grund så är det en överhängande risk att semestern med ”nu ska alla vara glada mentaliteten” får en helt motsatt effekt. Småkonflikter och irritationsmoment som döljs av arbete, skola, dagis och fritidsaktiviteter kommer nu upp till ytan; till råga på allt nu när familjen äntligen ska umgås och ha roligt. Helt plötsligt är det också legitimt att ta fram Yatsy eller något kortspel i tron att aktiviteterna dels är sammansvetsade, dels ”så här umgås en familj under semestern”. Den främsta anledningen till att semestern stressar oss är att vi har så stora förväntningar på att det ska bli lyckat och mysigt. Speciellt nu när vi har vi längtat så efter en lång vinter.

Resesparande-paradoxen

Många familjer har det knapert och får under året slita ordentligt i syfte att spara till ett resemål i Sverige eller utomlands. Om inte familjen har ett eget sommarställe eller har möjlighet att bo hos släkt eller vänner så måste det finnas budget för bland annat: resefärdmedel, boende, mat, shopping, aktiviteter och så vidare, något med den gemensamma nämnaren att det blir djävulskt dyrt i slutänden, även om det bara rör sig om några dagar. Det är i stort sett helt okey att exempelvis göra avkall på vardagliga matinköp av ekologiska ”dyra” varor i syfte att spara till den hägrande semestern.

Dock är chips, lördagsgodis, läsk, cigarreter och snus helt oangripliga. Jag tycker att det är minst sagt kontraproduktivt att spara in på kost under året för att kunna ha råd att resa några få veckor. Risken är stor att billigare (oftast sämre) mat handlas in, vilket kan innebära betydligt fler tillsatser och sedermera ett holistiskt sämre  allmänt hälsotillstånd, något som många föräldrar egentligen inte vill anamma till sina kära barn – men nu är det faktiskt familjens semester som står på spel – då sätts naturlagarna ur spel -alla andra åker bort på sommaren – ska inte våra barn få göra det – är vi inte värda det efter ett års jobbande. Argumenten är många varför det helt orationellt dras ner på vardagligt viktiga livskvalitetsprodukter.

Den studentvärld jag trätt in i har en tendens att ständigt komma in på samtalsämnet ekonomi. Kärnan är oftast hur svårt det är att få vardagen att gå runt och att det i stort sett är omöjligt att kunna unna sig något. Det fantastiska är att väldigt många av dessa personer lägger ner en förmögenhet på…. fika. Av erfarenhet kan jag säga att det blir en hel del av den varan i studentmiljön. Fika tycks vara en aktivitet som sätter ekonomin ur spel, det finns inga gränser för hur mycket eller hur dyrt denna avstressande aktivitet får kosta. fika ska man. Det vore intressant att se hur mycket pengar dessa ”ekonomignällspikar” kunde frigöra om de bara minska sin fikaekonomi med 50%? De skulle troligtvis kunna lägga undan en rejäl summa till sin resekassa.

Leva i nuet?

Att leva i nuet är djävulskt problematiskt i ett kortsiktighetssamhälle;  jag själv är långt ifrån någon förebild då det kommer till det, men jag försöker verkligen. Ett av mina mål är att infoga livskvalitet i mitt liv, vilket innebär en pågående process att försöka reflektera nuet, varva ner, kunna koppla av utan att ha 100 projekt i huvudet, utan känna samvetskval för att inte ha rätt att kunna ligga ner på soffan och lyssna på musik. Jag har blivit mycket bättre på det, men processen är oändligt lång. Det är minst lika viktigt att vara ödmjuk inför de andra familjemedlemmar egentid; de måste också kunna få tid att vårda sin livskvalitet. Det är oerhört viktigt att tillgodose sina subjektiva intressen. Vill en person träna så ska tid frigöras för det, är det istället läsning, virkning, trädgårdsskötsel, svampplockning så måste familjen organisera fram ett schema med tillhörande luckor för detta ändamål och motverka vardagsstressen.

Jag tycker att det är ett mycket trevligt familjenöje att ägna sig åt allehanda familjespel,  även om jag själv inte tillhör kategorin som spelar.  Familjespel är något som föräldrar och barn kan utöva under hela året för att familjisera sig, fördriva tiden och ha en trevlig stund. Om detta spelnöje enbart tas fram under semestertider blir det istället patetiskt och istället en tom strategi att snegla på andra och deras livskvalitetsaktiviteter, utan att ha en egen uppfattning av vad som passar ens egna familj bäst.

Städ och fixarsemester

Dagens uppskruvade samhällsklimat gör oss individer till små stålmän/stålkvinnor. Vi är exceptionellt duktiga, men kan omöjligt hinna med allt eftersom dygnet faktiskt fortfarande innehar 24 timmar. För många människor går en stor del av ens 3-5 semesterveckor till att hinna ikapp sådant som inte hunnits med under de hektiska arbetsmånaderna. Tvätta alla fönster, sy ihop trasiga kläder, renovera något rum i hemmet, bygga ut verandan och så vidare är några exempel på saker som betas av under ledigheten. Några människor assimilerar ett sådant beteende i syfte att varva ner, de vill exempelvis inte ligga och pressa 8 timmar på en sandstrand; det tycker jag är helt ok. Det får bra inte bli så att alla måsten bildar ett A3 ark och att man av den orsaken mår dåligt när man inser att man bara hinner med en tredjedel av alla kraven. Det innebär bland annat att ångesten likt en skugga förföljer en då jobbrutinerna återupptas. Att tömma ens förråd, vindsvåningar eller andra utrymmen kan göras till en rolig aktivitet vid ett sämre sommarväder. Förrådstömmandet kan kombinera med bra musik, fikapauser, träning och gamla minnen kopplade till prylar som legat där sedan urminnes tider – man får bra inte ha för bråttom.

Thailand ”Friend or foe”

På senare år har ett nytt resemål etablerats sig på resehimlen: Thailand. På min tid så var det Mallorca, Kanarieöarna, Grekland, Jugoslavien, Italien som gällde; de länderna hade det gemensamt att de var relativt billiga och tillhörde sig inom Europa (vet inte hur man definierar Kanarieöarna). På 90-talet då Thailand som resemål blev tillgängligt så spred sig successivt via denna nidbild hur paradiset ut nya resenormer. De sekulariserade svenskarna kunde ta en genväg till paradiset via Thailand, utan  Svenska kyrkan som mellanhand.  När tillräckligt många åkt till detta vackra land och ryktet spridit sig om naturen, låga priser, god mat, lättåtkomlig och billig sex samt himmelska stränder  med varmt vatten blev det starten till att varje svensk blev tvungna att åka dit – till vilket pris som helst.

För de familjer som har det bra ställt ekonomiskt sätt är det inga större problem med en årlig resa för alla familjemedlemmar, men de under denna kapitalhierarki lurar såväl en skuldfälla som ouppnåelig samvetskval-resmåls-fälla. Att Thailand symboliserar sinnebilden av den optimala semestern gör att många människor upplever att de till vilket pris som helt bara måste ta sin familj dit. Kosta vad det kosta vill; krävs det det snabba lån eller norpande av ens sparkapital är det tillåtet; allt till priset att uppleva den perfekta semester och då sedermera uppleva äkta familjelycka där konflikter är bannlysta. Thailand ligger långt bort; det krävs minst 2 veckor för att kunna acklimatisera sig i detta oerhört vackra land. Det bidrar till att priserna för 2 vuxna och 2 barn kan bli sjukt dyra eftersom bara flygpriserna äter upp ansenlig del av resebudgeten och tar dessutom cirka 2 dygn tur och retur. Researrangören är självklart inte sena att ha de högsta priserna då människor är lediga som exempelvis jullov och sportlov. Det innebär att väldigt många familjer som egentligen inte har råd börjat rucka på barnens skolgång. Det som förut var otänkbart har nu blivit en realitet. Föräldrar som inte har råd att åka högsäsong passar på att åka då det är billigare – lågsäsong, vilket innebär att deras barn är tvungna att ta ledigt ifrån skolan i 2 till 3 veckor.

Hur mycket än föräldrarna ljuger eller förtränger för att döva sitt samvete så är denna uppoffring till paradiset inte för barnens bästa. Att läxor självklart inte blir gjorda på ett bra sätt är väl inte så svårt att räkna ut; mycket av skolarbetet är projekt, grupparbeten, och provtillfällen som inte kommer tillbaka, något som dessutom påverkar ens barns betyg. Det finns ungdomar som upplever att de efter resan jobbar i en rejäl uppförsbacke för att ta igen det som de förlorat under de 2-3 veckor. En Thailandsresa har också blivit synonymt med tradition; familjerna åker dit en gång per år och paradiseuforin kan indirekt påverka hela ens barns utbildningsprocess, om man som elev har lite svårare i för vissa ämnen i skolan.

Bruksanvisning till resekassan -  utan att göra avkall på äkta livskvalitet

• Rannsaka och prioritera
• Kollektivt försöka komma överens vad som är viktigt  i vardagen, för att sedan ta sig till punkt 2. Är det verkligen nödvändigt att byta ut den 2 år gamla datorn, TV:n eller mobiltelefonen mot någon ny?
• Sanera ekonomin
• Skippa snuset och cigaretterna samt reducera alkoholen (på köpet en avsevärt bättre fysisk- som psykisk hälsa).
• Dra ner på”helgmysprodukter” godis, choklad, chips, läsk. En sockerberoende-spiral i sig töjer på ens budget mer än man tror.
• Dra ner på ”uteätandet” som pizza, kebab och fika, en post som många förtränger.
• Drick mycket vatten och en bra frukost så minimeras småätandet och indirekt ens ekonomi.
• Är det möjligt att läsa Aftonbladet på nätet istället för 13 kronor varje dag?
• Är det möjligt att ersätta ett ett dyrt mobilabonnemang med ett kontantkort för att få bättre kontroll på dessa oftast skenande utgifter?
• Samla småmynt och avvarande pengar i en gemensam sparbössa som man tömmer 2 gånger per år.
• Spara bensinpengar & parkeringsavgifter genom att cykla mera inom stan samtidigt som konditionen förbättras.
• Synkronisera  semesterambitionerna
• Är det säker att barnen vill till Grekland? Någon kanske hellre vara med kompisar, ellöer åka till Skara, eller bara vara hemma med föräldrarna.
• Det är lättare att anta vissa saker än att ifrågasätta. Vissa barn/ungdomar följer med föräldrarna i syfte att inte göra dem besvikna, och då kanske det är en betydligt bättre idé att fixa något bra alternativ hos kompisar, släktingar och då istället åka utan barn och då en semester utan kommande konflikter i bästa fall får barnen hem ett harmoniskt föräldrapar som laddat batterierna och är mer ödmjuka inför vardagliga konflikter än förut.

Continue Reading »

Pixel-Eskapism

The soloist är historien om en av de få svarta musiker som gått på den ansedda Julliard School i New York.  Filmen rymmer två teman: hemlöshet och schizofreni. Det är det sistnämda som får Nathaniel att skippa en ljus framtid för att istället fly till Los Angeles och istället bli en hemlös musikant. Jamie Foxx (Any given sunday, Ali, Ray) går in i rollen som den schizofrena Nathaniel Ayers på ett mycket trovärdigt sätt. Inte för att jag är någon expert på den diagnosen, men det känns som han studerat sjukdomen ingående. Robert Downey Jr (Chaplin, Wonder boys, Iron man) spelar den nyhetstörstande reportern: Steve Lopez som attraheras av Nathaniels levnadsöde att han successivt rör sig från scoopjakt till nära vän relation. Två mycket duktiga skådisar bär denna sanna. intresseväckande och fängslande historia framåt. Jag blev rörd av denna vackra, men sköra berättelse och kommer definitivt att läsa in mig mera på ämnet schizofreni – någon av oss i alla fa

Matt Damon (The talented Mr Riply, Rounders, The Bourne identity) har sedan filmen Good will hunting utvecklats i en positiv riktning. Han är betydligt mer mångfasetterad  än förut och till skillnad ifrån polaren Ben Affleck trovärdig i sitt agerande. I detta politiska krigsdrama gestaltar Matt Damon en sympatisk soldat som ifrågasätter sitt uppdrags uppsåt. Han är där i ett syfta att hjälpa befolkningen, inte att agera marionett till politiker med ekonomiska vinstintressen. Var är massförstörelsevapnen, finns det verkligen några sådana eller? Det är ett bra driv i filmen The Green zone och filmmakarna fördummar inte lokalbefolkningen som brukar vara så vanligt i amerikanska krigsfilmer.  Filmen skildrar istället Iranska individer som tänkande rationella människor som vill sitt lands bästa, utan krig och terrorism. En av de bättre Irakfilmerna som jag sett och jag har sett några stycken.

Först vill jag börja med att poängtera att jag gillar Nicolas Cage - den ”gamle” (The rock, Con air, Face off, City of angels). Den nuvarande Nicolas Cage väljer fel roller, spelar över, och är i mina ögon en skugga av sitt forna jag. I Bad lieutenant hade han chansen att korrigera lite av detta, men misslyckas kapitalt. Filmen i sig är heller ingen uppvisning av filmkonst precis. Här råder enbart stereotypism i den högre skolan som delar plats med oändliga  klassiska actionfilmklyschor. Nicolas Cage spelar en drog- och spelmissbrukande polis som får ett mordfall på halsen i efterdyningarna av stormen Kathrina i New Orleans. Polisutredningen blir lidande av jakten att fixa kokain till sig själv och sin prostituerade flickvän: Eva Mendes (Ghost rider, We own the night). Hon är sagolikt snygg, men får på grund av det spela samma roll om och om igen, vilket gör att man som tittare snart inte vet vilka filmer hon medverkat i. I en biroll hittar vi brorsans stora idol Brad Dourif (The lord of the rings, One flew over the cuckoo´s nest, Critters 4). Val Kilmer (Top secret, Willow, Felon, Top gun) spelar Cage partner som verkar inte bry sig nämnvärt om sin kollegas minst sagt irrationella beteende, något som jag upplever som märkligt och mindre trovärdigt, även om ett antal människor anser att det är svart humor på hög nivå.

Komedispökhistorien I sell the dead kretsar runt två gravplundrare och deras kamp mot ett rivaliserande likskändande gäng i mitten på 1800-talet. Dominic Monaghan (Lost, The lord of the rings) spelar ena halvan av teamet som även gräver upp odöda såsom vampyrer och zombies. Ron Perlman (Hellboy) spelar för övrigt en av the bad guys. I denna ”berätta – tillbaka – film” får vi följa hur Arthur Blake blev en gravplundrare och några av deras mest spektakulära äventyr. Jag gillade skarpt denna ”glimten i ögat” svarta komediskräckis med inslag av Tim Burtons vuxensagostil. Dialogen mellan de två gravplundrarna fungerade väldigt bra, och den blev aldrig riktigt ointressant. Detta är en äkta spökhistoria såsom jag vill ha dem serverade i mitt vardagsrum – en positiv överraskning.

The Book of Eli är en sofistikerad  post-apocalyptisk film i samma anda som The road warrior och The Road. Denzel Washington (Malcolm x, Mo better blues, Remember the Titans, The Hurricane, Deja vu. The inside man) ser vi i en genre som är lite ovanlig för honom. Han spelar en ensamvarg med en mission att skydda och föra en helig bok till västra USA.  Han är en djävul på att hantera alla slags vapen och fruktar ingen på vägen till sitt mål. Gary Oldman (Sid and Nancy, The fifth element, The dark knight) är filmens skurk och vill också åt boken som är den enda kvarvarande av sitt slag. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Moses, filmen har onekligen en kristen underton, visste jag inte bättre så hade jag gissat på  att Jehovas vittnen ensamma hade producerat detta actiondrama. Denzel Washington är för mig en liten idol, även om många kritiker anser att han gör

Vem har inte drömt sig bort till en värld där man själv är hjälten,och inte den grå vardagliga  killen som fogat sig i samhällets normsystem. Jag själv dyrkade Spindelmannen, Hulken, Fantastiska 4:a, och har för övrigt varje serietidning inplastad. Den här filmen är till för dem som ställt sig frågan: Varför finns det inga  superhjältar på riktigt, när de är så populära? Det är också en resa i från att vara osynlig i en skolvärld till att få uppmärksamhet. Alla skådisar i denna varma film ska ha eloge för ett mycket bra jobb. Jag måste medge att även Nicolas Cage gör en hedersvärd insats som den fanatiska vapen- och kampsportspappan som uppfostrar sin dotter till att bli  – superhjältinna. Som sagt Dave Lizewski är är highschoolkillen som är inte bra på idrott, lagom bra i skolan och inte innehar den minsta gnutta superkrafter. Han besitter tron att vilja hjälpa sin omgivning – maskerad. Han tar sig an skurkar med civilkurage som alla stadsbor borde lära sig av samtidigt som han undrar vad han gett sig in i. Filmen handlar också onårbar tonårskärlek, men i själva verket är det en fråga om inställning och självförtroende. Att civilkurage på rätt sätt är smittsamt är ingen myt, utan goda gärningar sprids – preci som superhjälteskaran i Kick-ass. Storyn är ytterst genomarbetad, och i sin förutsägbarhet är den oförutsägbar. Till skillnad i från andra superhjältefilmer är denna film filosofisk, tänkvärd och dessutom blev jag på ett riktigt bra humör såväl under som efter. Dialog, skådespeleri, musikinslagen, värmen, humorn vävs ihop på ett osedvanligt trivsamt sätt. Kick-ass är helt enkelt en film som inspirerar – en groteskt sevärd rulle.

Kevin Costner (The Untouchables, No way out, Bull Durham, Dances with wolfs, JFK, Bodyguard, Robin Hood: Prince of thieves, Tin cup, Mr Brooks – vilka filmer) spelar en nyskild författarpappa som flyttar med sin tonårsdotter och son till en ett hus på den amerikanska landsbygden. En indiansk begravningsplats på en kulle intill huset ruvar på en otäck hemlighet. Dottern dras till denna kulle och hon förändras successivt till något annat, under filmen gång. The New daughter är en psykologisk skräckfilm som man sett hundratusentals gånger förut, men jag jag upplevde den ändå som sevärd – en standardrulle med goda intentioner. Jag har alltid varit svag för Kevin Costner, även om han tillhör filmhistoriens värsta filmsumpare. Han hade världen i sin hand, gick sin egen väg, vilket är beundransvärt i sig, men i detta fall blev det ett smörgåsbord av filmfelval. I denna film så är han lite väl sömngångaraktig, men gestaltar annars rollen väl. Jag föredrar faktiskt denna sävliga, oblodiga och stegrande spökhistoria än exempelvis alla Saw kopior. De två barnen spelar för övrigt sina karaktärer på ett utmärkt sätt.

I denna psykologiska thriller hittar vi den alltid sevärda Samuel L. Jackson (Pulp Fiction, Kill bill, Snakes on a plane, The cleaner),  Carrie-Anne Moss (Matrix – triologin, Momento, Red Planet, Snow cake) och Miachel Sheen (Underworld, Blood diamond, The Damned united, New moon). Ta en dos Seven och en dos Förhandlaren så har ni grundkonceptet i Unthinkable. 3 kärnvapenbomber planeras att sprängas i 3 stora amerikanska städer; den skyldige anger sig själv i syfte att få igenom sina krav. Hela filmen går ut på att få honom att tala; Samuel L. Jackson är tortyrkungen och Carrie:Anne Moss agenten som åberopar Genevekonventionen. Hur hög moral har en nation när det gäller en akut hotbild som kan döda miljoner människor. Dillemmat speglar hela filmen och det är självklart ingen lätt fråga – offra 4 – rädda miljoner – vem är god vem är ond? Jag tyckte filmen var jättebra och fångar i mitt tycke upp ett moment 22 läge – hur långt får vi gå då vi inte anses mänskliga? Unthinkable får mig efter att fundera och reflektera, vilket få filmer annars får mig att göra – se den.

 

Steven Russel är lyckligt gift med sin Debbie och parallellt en framgångsrik polisman. En olycka får honom att inse att han inte ska dölja sitt homosexuelle dubbelleverne. Han skiljer sig och flyttar till Florida för att leva ett livet som en übergay med sin nya älskare. Det nya extravaganta livet har en nackdel – det kostar pengar – mycket sådana. Han blir tvungen att försörja sig på bedrägerier, något som han har talang för. Hans älskare dör, själv hamnar han i fängelset där ödet för honom till hans livs kärlek  – Phillip Morris. Efter frigivningen så försöker han med alla medel få ut den känslige, lågmälde och lite naive Phillip. De lever sedan lyckliga, men Steven symboliserar lycka med ett överflöd av pengar något som  måste finansieras av ännu mera sofistikerade bedrägerier. I love you Phillip Morris är en kärlekskomedi om äkta kärlek. Steven Russel spelas av en av mina större ”idoler”: Jim Carrey (Ace Ventura: Pet detective, The Mask, Dumb and dumber, Liar liar, Man on the moon, Me, myself and Irene, The Truman show, Bruce almighty, Yes man). Phillip Morris  spelas av Ewan McGregor (Trainspotting, Brassed off, Star Wars episode 1, Black hawk down, The man who stares at goats, The ghostwriter). De båda känns trovärdiga, vilket förstärks då även tungkyssar ingår i deras samspel. Jag vet inte om det är mina fördomar som får mig att vrida mig några extra varv i soffan då jag upplever kärlekshistorien som lite gay-fjantigt, och har då svårt att dras med i berättelsen fullt ut. En bra film är det i alla fall.

Clash of the titans är en remake ifrån 1981 och dessvärre en ganska hafsig  och steril sådan. Bra skådisar som Ralph Fiennes: (The English patenient, Quiz Show, Schindlers list, The Reader, The Hurt locker) och  Liam Neeson (Darkman, Schindlers list, Michael Collins, Taken, Gangs of New York) intar några bärande roller i denna antika äventyrsberättelse. Människorna har tröttnat på Gudarnas arrogans och förklarar krig emot dem. Guden Zeus vill sätta mänskligheten på plats, något Hades underjordens härskare  utnyttjar för sina egna syften. I filmen finner vi mytologiska väsen som Medusa, Pegasus, Djinner och Kraken himself. Sam Worthington (Terminator: Salvation, Avatar) gestaltar Zeus oäkta son och tillika halvguden Perseus; hans otacksamma lott blir att bekämpa Hades mörka planer. En av de vackraste människorna jag sett dyker upp som filmens andra halvgud: IO. Hon heter Gemma Arterton (RocknRolla, Pirate radio, Prince of Persia) och är exceptionellt karismatiskt och faktiskt filmens största behållning. Att jag är svag för klassiska äventyrshistorier gör att denna film klarar sig med betyget godkänt, men den har ingen själ och lämnar inget bestående intryck hos mig. Hos Hollywoodbossarna gjorde den det i alla fall det, en uppföljare kommer nämligen ut 2011.

Rec 2 är uppföljaren till den hårresande spanska klaustrofobiska zombiskräckisen Rec. Handlingen tar vid där första filmen slutar. Världens mest oproffisionella SWAT-team skickas in i huset med en teknisk expert som dess ledare. Huset sätts i karantän, ingen kommer varken  in eller ut förutom 3 stycken nyfikna tonåringar som nästlat sig in. Jag älskade första filmen som var en uppvisning i nagelbitande skräckorgiessekvenser. Rec 2 saknar dessvärre detta  moment samtidigt som jag upplever att skådisarna överspelar sin stresskräck. Det blir istället ett irritationsmoment att höra spanska på speed genom hela filmen, vilket dessvärre var det otäckaste i hela filmen. Jag är inte heller överförtjust i filmskapare som anammar ”skakiga kameran” som i Cloverfield eller Diary of the dead.  Denna uppföljare vill också på ett övertydligt sätt visa vad som hänt i 1:an, vilket gör att filmen tappar i tempo.

Jag avslutar denna ciniastsejour med en mänsklig  superhjältefilm. Precis som i Kick-ass har hjälten i Defendor inga som helst superkrafter att förlita sig på, utan enbart den goda viljan att hjälpa människor i nöd. Woody Harrelsson (Kingpin, White men can´t jump, No country for old men, Zombieland) är för mig likt Jim Carrey en riktig husgud, han spelar den halvt efterblivne Arthur Poppington som dagtid arbetar som trafikmärkeshållare, men kvällstid iklär sig rollen som  den maskerade Defendor. Filmen visar upp ett osannolikt vänskapsband mellan Defendor och den prostituerade Kat Dennings (The 40 year old virgin, Big momma house 2); de båda har en trasig barndom som en stark gemensam nämnare. Brottsbekämpare Defendor vill hämnas på drogerna som tog kål på hans mamma. Brottsbekämparen väjer inte för några brottslingar, utan kliver dogmatiskt in i stridens hetta med udda vapen som: getingar, dimma och glaskulor. Elias Koteas (Crash, The Thin red line, Zodiac, Shutter island) gestaltar den korrumperade snuten som får Defendor efter sig vart än han går. Jag dyrkar Woody Harrelsson, han är sorgligt underskattad, men behärskar alla genrer från komedi till drama och actionfilmer. Det gäller även i denna tragiska, men varma dramakomedi som även innehåller action och våld. Detta är onekligen en film som berörde mig; Defendors civilkurage och ärliga snällhet borde implementeras i varje storstadsmänniska med självaktning.

Continue Reading »

Allmänt

Ett ostadigt väder med mycket regn inledde, präglade och avslutade vecka 31. Det som är bra med ett sådant väder är att jag får tillfällen att göra sådant som jag inte gjort om det varit strålande solsken ute. En annan positiv aspekt är att jag äter betydligt mindre glass och dricker mindre öl, något som håller min vikt på rätt sida om vågen. David åkte också till Gusum för att avsluta ”Des” pappas husmålning för att senare i veckan besöka Gotland i 4 dagar.

Träning

Min huvudtanke inför matchen mot Kent Kullander var att gå upp ifrån division 4 till 3 -  jag hade ett gyllene läge. Tyvärr så kretsade min fokusering lite för mycket på att bara ta 1 set och sedan i stort stå som gruppvinnare. Nu blev det istället en subliminal press, vilket gjorde att jag inte tog något set överhuvudtaget, och är i praktiken körd att avancera uppåt i squashhierarkin. Den mentala biten är en otroligt viktig ingrediens i de flesta sporter, och inte minst i squash där varje slag är som ett schackdrag, det gäller att tänka några steg framåt, något som jag är bra på att inte göra. Veckans träningsskörd uppgick till 4  intensiva pass alá 315 minuter.

Återigen ett vad gick upp i intet vid Linos och mitt 6:e squashmöte för säsongen. Kula och The Bulgarian stalion fick dela på ytterligare en studenthundring. Trots denna missräkning får jag glädjas åt att mitt spel var på topp, och att Lino var en hårsmån ifrån att förlora; vid ställningen 2-1 i set till Mats och 7-2 – då hände det. Psyket spelade återigen mig ett spratt; det var inte Lino som vann matchen, utan  jag Mats som förlorade den. När tanken att det bara var 4 bollar kvar till min första vinst på 2½ år så förvandlades ett exemplariskt spel till ett halv mediokert spel. Jag lever ju efter devisen att trägen alltid vinner: i denna process ingår det också att kunna förstärka den mentala biten – nästa match tar jag – den är min. På Cypern lär såväl mat- som alkoholkonsumtionen öka, något som jag kommer att ta tillvara på vid nästa möte.

Jag springer fortfarande 1-2 gånger i veckan och tempot trappas upp successivt. Höstmilen går av stapeln den 24 oktober och då är målsättningen att komma under 50 minuter. Det blir tufft eftersom de avslutande 4 km består av stigningar på hala skogsstigar. Höstmilen firar för övrigt 40-år i år. Denna veckas träningsdos bestod av 4 pass/259 minuter

För att skapa en ”hätskstämning” slog jag vad med Lino och hans polare Kula att vinna min första match på 2½ år – vadet bestod av 100 kronor. Nackdelen med vadslagning är att jag själv har svårt att leva upp till mina fiktiva förväntningar samt att vadet i sig sporrar Lino likt en kaktus utan vatten. Nu blev matchen otroligt välspelad, men Lino stod ändå som slutsegrare med 3-1. Innan jag dör måste jag luska ut hemligheten hur Lino av alla jordens individer kan stå så nära Gud, för det måste han ändå  göra, då kantbollar, felträffar, omöjliga träffar – går in på ett mins sagt onaturligt sätt och till råga på allt i de absolut viktigaste poängen – varje gång. Jag har en annan teori som går ut på att satan himself  ligger betydligt  närmare sanningen; Katolicismen kan ju omöjligtvis vara något av godo.

Julita gård och Vingåkers Factory Outlet

Vi trotsade vädergudarna och SMHI som varnat för 10-30 mm regn denna lördagsmorgon. Marie, Hanna & Frida och jag själv begav oss först till Vingåkers konsumtionsmekka. Marie och jag hade besökt denna outlet för 10 år sedan, och i stort allt hade förändrats. Nu var det big buisnees  som gällde alá Ullared och utrymmena hade ökats från 500 kvadratmeter1997  till 5000 kvadratmeter 2010. I nästan två timmar famlade vi bland de nedsatta priserna. Att ha med två energiknippen på 5- och 6 år är väl inte det ultimata om man ska handla kläder till sig själv, men det funkade till stor del med glassmutningsstrategin. För en gångs skull önskade jag mig vara endera ett fetto eller anorektiker; mediumstorlekar tycktes vara bannlysta på shoppingområdet. Jag fann till sist ett snygg  orange sportlinne, ett par svarta skinnsneakers för halva priset, 2 plånböcker och en Pumaväska; Marie hittade ”mysbyxor”, gångskor och shorts.

Vi hade lite överambitiöst förberett oss med lite picknickmat; Risi frutti, ruccola- skinka- ostwraps och pannkakor. Matflexibiliteten passade som handsken denna 1-dagars tur: billigt – gott och smidigt. Nästa anhalt blev Julita gård, ett ställe som jag inte hade någon aning om innan utflykten. En grannes reseberättelse fångade vår nyfikenhet och främst den delen om Petsson & Findus. Barnen älskar historierna om den virrige och påhittige gubben och den rastlöse katten på landet. Regnet stod fortfarande på vår sida, när vi betalade entréavgiften på 200 kronor för 2 vuxna och 2 barn.

I avgiften ingick det en guidning av området; vi hann med tjänstefolksvisningen klockan 14.00. Den var berikande och Herrgårdarna var fina såväl utvändigt som invändigt. Arthur Bäckström testamenterade sitt friluftmuseum till Nordiska museet 1941. I arvet ingick det runt 400 byggnader, parker, trädgårdar, skogsarealer; Lantbruksmuseet är ett av världens främsta och den ger en värdefull inblick ur Sveriges jordbrukshistoria. På ägorna finns bland annat ett Wärdshus, Vandrarhem, café, en shop och egen tillverkning av rapsolja.

Vi avrundade Julita gårds vistelsen, med att besöka Pettsongården och dess sagoomgivningar. Pettson & Findus lekte med barnen, matade får, kycklingar och letade efter mucklor runt de detaljrika minihusen. Glassätning varvades med picknickmat och varm choklad i de Astrid Lindgrenska miljöerna.  I Julitabutiken fanns det som vanligt alldeles för mycket intressanta varor som pockade på uppmärksamhet; ekologisk rabarbersaft/flädersaft, rabarbermarmelad,  ekologisk kallpressad rapsolja, lavendeltvål och en cool stenring köpte vi.

Regnet hängde i luften, men vågade inte trotsa vår 1-dagsutflykt förrän vi precis kommit hem. Det blev mysiga småvägar istället för den apatiska väg 55 som blev vår färdväg hem. Väl i hemmets ljuva vrå framträdde tröttheten på allvar; rådimmiga tittade vi på Nyheterna och The Seventies, för att några minuter senare kravla ner sängen – helt urlakade. Tyvärr passade vår katt Chili att ta sig ut, och vi har sen söndagskväll inte hittat den lilla mattrivaren än.

Tonårsfrånvaro

David var borta i en vecka vilket gjorde att jag slapp tjata på sådant som jag i stort sett inte borde behöva återupprepa miljontals gånger, något som kändes ytterst befriande. Tonårsnonchalansen och jag går inte riktigt  hand i hand. Min devis är: ”Det man tar fram ska man ställa tillbaka”, något som många tonåringar inklusive David inte följer punkt till pricka , vilket gör mig maniskt irriterad eftersom det är någon annan som får ta hand om det de flyr ifrån. Jag tror att många föräldrar förenklar detta beteende med att säga: ”sådär är alla tonåringar”. När det kommer till att ombesörja sina vita sneaker och dylikt så är det helt plötsligt en varsamhetshybris som gäller, då är det helt legitimt att vara noggrann och rädd om sina saker. Jag ser det mer som någon form av brist på respekt och att leva utifrån perspektivet: ”Att allt kretsar runt mig”.

Jag har blivit allergisk mot fraser som: ” Jag ska”, ”Jag vet”, ”Jag gör det sen” helst när de bara används i syftet att spara tid för att hinna undan uppmaningarna. Det finns olika strategier som en förälder kan användas sig av, min är att bli obstinat, svara med samma mynt, något som dessvärre dränerar mig på  såväl energi som  ett trevlighetsuppträdande, och som är baksidan av denna i mitt tycke bra uppfostringsstrategi. Att uppfostra barn/tonåringar handlar ju också att rusta dem inför vad om komma skall, och då är det inte alltid så översmart att ”bekvämalatisera” tonåringarna eftersom de kan få en verklighetschock då de flyttar hemifrån, i detta fall rör det sig om högst 1 månad. De tjatar ju jämt om att de är vuxna och att man inte ska lägga sig, men det gäller dessvärre bara när det passar dem själva.

Näst sista designpusselbiten

Äntligen – efter 4 veckors strul ifrån RUM:s leverantörer dök vårt vardagsrumsbord upp. Vardagsrummets makeover ser ljuset i tunneln, de pusselbitar som fattas är en 50-60 tums storbilds-tv med en bra hemmabioanläggning samt en matchande svart mediabänk. Inköpen ligger dock 1-2 år framåt i tiden, då studentekonomin förhoppningsvis är utbytt till en jobblön.

 

 

 

Continue Reading »

Allmänt

Vädret har varit på ett osannolikt bra humör, en tropisk värme har letat sig fram till Sverige och Norrköping. Småutflyker, squash, löpning, gårdslekar, sommarjobb, och bara göra sådant som jag oftast inte har tid med är några ingredienser i denna sommarledighet. Fotbolls-VM var slut, men det långa, varma  sommarvädret lyckades fortsätta legitimeringen av öldrickandet. Det medförde kortsiktiga euforiperioder, men innebar dessvärre också en plufsigare Mats Widholm, vi pratar inte amerikanfet, men ändå en fyra kilos besvärande viktuppgång. Nu har jag med en ruskigt dålig vädertiming infört ölförbud till tisdagen den 20 juli då vi åker över sundet till Köpenhamn för en 4 dagars vistelse.

4 dagar i Köpenhamn

Jag, Marie, Frida och Hanna gick upp runt klockan 06.00 på tisdagsmorgonen och vår destination var Köpenhamn. Resan visade sig bli en orgie av karusellåkande och promenader i symbios med 3 utomjordiska frukostbufféer. Det är dyrt att resa – djävulskt dyrt. Vår familj brände 12 000 kronor på 4 dagar, ändå shoppade vi absolut inte loss. Det känns onekligen som att resandet har blivit ett statusfenomen. Budgeten ska till varje pris saneras och dräneras på livskvalitetspusselbitar i syfte att få ”njuta” 2-3 veckor som alla andra gör.

Denna begivenhet är helig, familjemedlemmarna måste försöka respektera att allt annat som varit mindre bra under året; de måste sopas tillfälligt under mattan. I de icke-harmoniska familjerna utan en stabil grund så är det en överhängande risk att semestern med ”nu ska alla vara glada mentaliteten” får en helt motsatt effekt. Små konflikter som skyls av arbete, skola, dagis och fritidsaktiviteter kommer nu upp till ytan och till råga på allt nu när familjen äntligen ska umgås och ha roligt.

Vi hade i alla fall väldigt trevligt förutom då omkostnaderna för Tivolivistelsen skenade iväg, en upplevelse som inte stod proportion till utgifterna. Vädret var på vår sida alla de 4 dagarna; det sämsta vädret kom då vi skulle åka hem. Glass och öl var de två mest frekventa inköpsvarorna, ölkonsumtionen stod jag helt själv för. Det finns en subliminal balansgång mellan mig och Marie som jag inte vill överskrida för då blir hon tjurig, med all rätt; den brukar ligga mellan 3-6 öl utspridda under en dag. Jag vill inte förhärliga alkoholen, men att ta några kalla öl när det är riktigt varmt är faktiskt en del av min livskvalitet – blir det för många är det precis tvärtom.

Barnen var extremt duktiga att gå 6-7 timmar per dag som mina rutter krävde, självklart ingick  lek, pauser, picknickar och glassätning och flexibilitet. Jag ville däremot se mera av denna stad, så det blev 3 dagars joggingrundor innan varje frukostförtäring. Jag inhalerade Köpenhamns uppvaknande och njöt av fina omgivningar som passerades när jag lyssnade på gamla som nya klassiker i min MP3, utan att riskera min frus och barns fysiska som psykiska hälsa.

Jag måste efter denna Köpenhamnsvistelse omvärdera mina före detta intryck av den danska huvudstaden. Med mer kött på benen så är detta en fantastiskt trevlig stad att vistas 3-4 dagar i och dessutom väldigt barnvänligt. Mina personliga favoritmål var Save our souls kyrkan och Christiania. Kyrkan för dess exceptionella utsikt över hela staden från en spiraltrappa som gick runt tornet – utomhus – inget för de höjdrädda. Christiania låg bara 150 meter därifrån och den bild jag hade innan besöket raserades ganska snabbt. Här flödade konst och en ekologisk livsstil, en skön distans till dagens inrutade samhälle där myndigheter vill att vissa saker ska vara på ett visst sätt. Tyvärr ingår droger som ett sätt att vara just där fria individen som står lite utanför samhället, vilket förtar lite av helheten, men det var ju ingen nyhet precis. Jag fick dessutom smygfota och smygfilma, då merparten av invånarna med horribla kamphundar och gigantiska tatueringar höll på att få utbrott -  jag var inte sen att lyda – temporärt.

Fredag klockan 15.00 var vi hemma. ”Borta bra, men hemma bäst” är ett ordspråk som jag verkligen tycker passar bra in i  reseprocessen. Planering och förväntningar inför resan är viktiga ingredienser precis som att sätta värde på att komma hem, att sätta värde på att lägga sig i soffan med NT och en rykande kopp kaffe, att sätta värde på att återigen jaga barnen på gården, att återigen ta disken och så vidare.

Träning, tävling och sport

En elakartad lårkaka fick jag i samband med en squashmatch mot Per Belin. hur omöjligt det än låter så var jag några dagar efteråt stelare än vanligt, vilket i stort sett är omöjligt. Mötte sedermera samma person en vecka senare -  utan att ha sovit och det blev en überjämn tillställning i 1.45 timmar. Jag var därefter helt dränerad på energi, att cykla hem efteråt var som att se 3 Bergmanfilmer på raken. V.27 bestod av 1pass/100min, V.28 av 5 pass/302min. Lårkakan ömmar fortfarande och dessutom halkade jag med cykeln på spårvagnsspåret vid Marielund som olägligt nog träffade min redan skadade hälsena. ehabträning är förödmjukande tråkigt, men likväl nödvändigt. Nu har jag nyligen ökat tempot ifrån pensionärssteg till jogging, vilket känns skrämmande befriande. Vecka 29 bestod av 6pass/294minuter, vecka 30 av 3 pass 245 minuter. Jag spelade min 2:a & 3:e match mot en halvskadad Lino och….förlorade (men jämt var det).

Gränna, Visingsö, Jönköping och Omberg

I en nästintill omänskligt vacker miljö låg var hyrda stuga. 3 dagar med bra timing av väderleken. 2 nätter för 1300 kronor med egen fruktträdgård, hängmatta och en hänförande utsikt är småpengar i sammanhanget.  Att vandra i polkastaden Gränna är mysigt för såväl vuxna som barn; det mest komplexa är att välja vilka polkagrissmaker som ska införskaffas. Det enklaste är att köpa alla sorter; vi köpte nog 15 stycken sockertingestar. Frida blev sjuk och hade hög feber i en dag, morgon därpå var hon  i stort sett återställd. Det var ruskigt mysigt att kolla på fotbolls-VM på denna mini-tv i kombination med några kalla  Mariestad i handen. Det är en speciell känsla att bo i en stuga och sköta sig själva istället för oftast ett opersonligt hotellrum.

Visingsö är onekligen pärla; ön kan ståta med en mångfald av attraktioner och aktiviteter. Vi tog oss an 1 timmes remmalag; där Kummelby kyrka var höjdpunkten på färden. Att stega uppför denna rangliga och klaustrofobiska trapporna kräver sin man/kvinna. Vår dotter Hanna drabbades av denna fobi och fick panik. Jag lyckades med konststycket att trampa på Visingsö största och färskaste hästbajs, något som roade barnen enormt under hela resan gång (och en vecka efteråt).  Vi köpte polkagris-te och fläderblomsgodis.

Jag drog ensam till Jönköping och Zaragon records. Skivaffären och rockklubben drivs av en äkta a.o.r/melodic hardrock snubbe. Pratade musik över 1 timme. Jag köpte Madison – Diamond mistress samt Survivor – Vital sign. Kul att det finns människor som drivs av engagemang och inte bara av pengar, denna skivbutik lär inte generera i någon förmögenhet då utbudet främst består av melodiös hårdrock. Densamme driver parallellt Zaragon club dit många bra band spelat, den 4:e december dyker för övrigt Pretty Maids upp, då åker jag och Steffe dit.

På hemvägen så drog vi till Röttle by; en kulturslinga på 1.6 km som visar upp det gamla Gränna. Många hus var helt sagolika, en stor dela av dessa var dessutom bebodda, vilket kändes positivt istället för att vandra runt i något slags tomt husmuseum. Marie blev stucken av en geting, något om påverkade barnens maniska rädsla i en negativ riktning.  Om Röttle by var en megaöverraskning så var Ombergs högsta punkt Hjässan inte alls vad jag väntat mig. Hade trott att Östergötlands högsta berg skulle kittla min höjdrädsla, istället visade sig det att denna kulle med bedårande utsikt inte alls var skrämmande. Ombergs Naturum var däremot ett trevligt inslag. Jag gillade verkligen idén med att ha en kamera i en fågelholk så att man kunde få en inblick hur fåglarna beter sig i en miljö som annars är forbidden area.

Farsan, brorsan och moí veckan

Asian gardens delikata lunchbuffé blev första anhalten i serie av familjeaktiviteter. Brorsan åt som vanligt  för två och ägarna slog sig för pannan och insåg ganska snart att dagens vinst vänt till förlust. I mitt tycke är de currymarinerade kycklingspetten och den friterade kycklingen allra bäst.Klockan 07.10 avgick Swebussen till huvudstaden. Hötorgets saluhall och Drottninggatan avverkades i den tryckande hettan här intogs varsin bratwurst. Vid Gamla stan så blev det äntligen dags att ta 2 stora stark för att hålla vätskebalansen i schack och dessutom varsin Ben & Jerrys osannolikt goda kulglass. Färden fortsatte via Mossebacke där vi insöp nostalgi och drack varsin espresso, till den bedårande utsikten över Stockholm ifrån Fjällgatan där kulglass åter stod på menyn.

En av pappas önskningar inför resan var att se Lennart ”Nacka” Skoglunds uppväxtgata. Vårt mål blev naturligt nog Katarina bangata och dess omgivningar. Jag fick intrycket att pappa höll på att dö efter 5 timmar gående/sittande i lugnt tempo i 32 graders värme. Måhända hade jag ett temporärt brytfel eller så hade pappsen tagit intryck av zombifilmkulturen. Till sist nådde vi i alla fall vårt mål och på plats togs det rikligt med bilder på statyn, porten där han hade bott och fotbollsmåls-konstverket.

Jag fick modifiera om rutten eftersom pappa dels var hungrig, dels behövde sitta ner i syfte att inte skjutsas till närmaste sjukhus. Ödet styrde oss till en av Stockholms äldsta Indiska restauranger: Samrat of India. Restaurangen låg på Katarina bangata, maten var gudomlig och servicen var fulländad – kan det bli bättre? Ja, ölen kunde onekligen varit snäppen kallare denna exceptionellt varma tisdag. Proppmätta och lite lulliga tog vi tunnelbana ifrån Medborgartorget till Hötorget för att 1 timme senare sitta på bussen hem till Norrköping. Klockan 20.40 steg vi av bussen för att slutligen använda oss av cykeln som verktyg i syfte att pusta ut i hemmets ljuva vrå.

Dysfunktionell bowlingomgång

Bowling featuring David i Vilbergen. Jag och brorsan kämpade om att undvika den bannlysta sistaplatsen. Tyvärr drabbades jag av en mental kollaps i 4:e omgången vid en relativ komfortabel ledning. Brorsan slog mig för andra gången i rad och David slog pappa med ett ynka poäng, han avslutade urstarkt med 3 raka strike.

Långgolf med Lino och ”Kula” i Skamby.

Avsaknad av koordination och otålighet är faktorer som borde fungera som stoppskylt då det kommer till att spela riktig långgolf. Efter en skaplig övertalning ifrån Lino så hängde jag ändå på att spela 9 hål på Skamby golfbana. Vädret var idealiskt och banan var i god kondition efter gårdagens regn. Kula och  jag fick låna Linos Rusta-klubbor. Jag vill avliva myten att det ser så enkelt ut att spela golf -  det är det inte. 2½ timme senare så hade vi en segrare: Lino med 53 slag, på andra plats hittade vi Kula med 59 slag och jag själv på en hedrande tredje plats med 88 slag. Det kan låta underligt att en tävlingsmänniska som jag kan vara nöjd med ett sådant uselt resultat, men som sagt det kunde ha blivit betydligt värre.

Mat och sånt

Marie och jag åt vår 28:e middag på Idrottsparken. En tvårättersbuffé i symbios med fotbollsbataljen IFK Norrköping vs assyriska var en helt ny upplevelse för oss båda. Seg ryggbiff i ljummen vinsås, torr svärdfisk med halvkall potatis, en mindre fräsch sallad. Kalaset gick på 500 kronor exklusive dryck var egentligen inte alltför dyrt, men i mitt tycke inte värt pengarna. Matinramningen var i klass med något betongutrymme i de fattigare delarna av Vitryssland. Jag har svårt att se någon form av matengagemang hos Stjärnkrogen förutom det latenta motivet att kränga öl. Tyvärr har inte ägarna fattat vidden att mat och dryck är en enhet. Nöjda gäster sprider inte blogginlägg som jag nu gör, utan de delar med sig av en positiv helhetsupplevelse till sina vänner som likt ringar på vatten ökar i styrka. Ett efterrättsrecepts som var djävulskt gott var en chokladglassbomb med marshmallows. Förutom det rent visuella så var själva smakkombinationen av choklad, hallon och marshmallows inte från denna värld – gudomligt gott och inte jättesvårt att göra.

Sommarjobbsrapport

Mandomsprovet på mitt arbete är ”3 vakennätter i rad processen”, vilket inträffar 2 gånger under mitt schema. 1 natt och till och med 2 nätter går att sömnmanipulera, men 3 nätter är helt uteslutet. Att ta fram täcket, kudden och lägga sig på soffan och  spikmattan för att sedan njuta av 3 förhoppningsvis bra filmer kan låta väldigt okomplicerat och trevligt. Ansvaret att ha en person som jag måste vaka över är stimulerande och samtidigt lite otäckt – då det kan hända oförutsägbara saker. Det är när tröttheten sätter in runt 01.00-02.00 som det psykologiskt jobbiga börjar. Inte den bästa film i världen hjälper vid dessa tillfällen, utan då är det rengöring av köksskåp och omorganisering av kylskåpsinnehållet och dylikt som gäller.

Ett annat trick är att stiga ut på balkongen med utsikt över hela Kungsgatan och tillgång till halvalkoholisternas värld efter att pubarna stäng – det är verkligen ett skådespel för alla sinnen Att vara uppe just så sent känns dessutom lite spännande och förbjudet ungefär som när man var barn och fick tillåtelse att cykla till platser som man förut inte fått. Mellan städning, läsning, balkongfilosoferande så är det vanligt att jag passerar trötthetströskeln för att sedermera komma in i en andra andning. Denna andra andning känner nog de som sportat till, helt plötsligt orkar kroppen hur mycket som helst från i stort sett varit helt utmattad.

Nästa steg i processen är att komma hem runt 09.oo i tron att försöka sova 5-7 timmar. Det absolut bästa vädret är när det ösregnar, får då dövas mitt vädersamvete istället för att veta att det är 27 grader varmt och klarblå himmel ute när jag ska försöka sova. Om det skulle vara ett sådant väder så tillkommer faktorer som ett grotesk sängvridande och tankar på att familjen är ute och har det trevligt -  utan mig, och att värmen inom en snar framtid ersätts av ett 3-veckors lågtryck.

Grillning hos Johnny & Carina

Johnny stod som grillmästare, Carina som salladsansvarig, Marie och jag som efterrättsskapare och Emil & Sara som provsmakare. Tiden mellan 17.30 till 22.30 flög fullkomligt iväg då nostalgi varvades med kommande resmålkonversationer. Barnen uppehöll sig i stort sett hela kvällen på deras studsmatta featuring Emil och Sara. Jag lovar att de somnade väldigt fort då vi kom hem. Maten, stämningen, vädret och sällskapet formade en ruggigt trevlig kväll. Jag själv var nöjd att alkoholkonsumtionen stannade vid två öl och två glas vin samt en grogg, vilket var anledningen till att jag var jättepigg dagen efteråt  när vi hade en hel dag för oss själva hos Maries föräldrars hus i Vånga.

 

Continue Reading »

Inledning

Vi lever i samhälle som assimilerats av individualismen och en dogmatisk valfrihetspluralism, något som för många individer innebär ett ökat ansvar som i sin resulterar i mera mödor i såväl vardagslivet som i arbetslivet.  Politiker kallar det bland annat demokratisering och hyllar medborgarnas oändliga möjligheter i ett alltmer sekulariserat samhälle. Balansen mellan teknologinytta och teknologimissbruk är groteskt skör: är vi individer kapabla att hantera denna riskbalansgång? Är denna idealbild den enda sanningen eller är det parallellt en förrädisk tankefigur som subliminalt undanhåller en dold agenda som myndigheter konstruerat för att passivera, tämja och dressera oss människor? Jag skulle vilja mynta en term som passar bra in i resonemanget: ”bekvämalitiserad”. Med det menar jag att vi inte blivit lata, utan snarare anpassat oss till ett liv som befriar oss från ”jobbigheter” och omfamnar all ny teknologi utan att tolka ett helhetsperspektiv. Frågan är fortfarande: är det myndighetskonstruerat eller är det en naturlig utveckling av samhällsprocesserna?  Tanken är inte att överlämna ett konkret svar på denna komplexa, existentiella och konspiratoriska fråga, utan snarare så ett frö till reflektion hos gemene man/kvinna.

24-timmarssamhällets subliminala krav på individer reducerar livskvaliteten

Kortsiktighetssamhället, otålighetssamhället, individualistsamhället, konsumtionssamhället, kravsamhället, informationssamhället, tillgänglighetssamhället; kärt barn har många namn. Utbrändhet, inre stress, ökade samhällskrav, 24 timmars tillgänglighet, eget ansvar, individualism, gesellschaft är några begrepp som genomsyrar ett senmodernt samhälle. Samhällsstrukturerna har accelererat och vi medborgare har inte riktigt hunnit ikapp att acklimatisera oss till alla de dagliga val och möjligheter vi står inför. Individualiseringen är enligt Beck boven i dramat i ett allt mer bortrationaliserat samhälle. Detta skapar ett smörgåsbord av normer och oändliga bruksanvisningar hur vi ska leva vårt liv. Beck hävdar att det är ”bieffekternas bieffekt” att individerna frigjort sig från institutionernas tvångströjor, något sin innebär att alla individers val innebär ett risktagande.

Tid är pengar, men var kommer livskvaliteten in – har samhället glömt bort eller förträngt den? Är livskvalitet att putsa fönster eller tvätta kläder på helgen, istället för att umgås med familjen, koppla av och ladda batterierna. ”Livskvalitet innebär att ha alla tre: något att leva av, någon att leva med och något att leva för (Hanson, 2006, s. 125)”, ett osedvanligt tänkvärt citat. Giddens är inne på samma tankegångar när han hamrar in budskapet om upplysningstidens idéer om individens frihet och dess efterföljande risker. Makt och vetenskap i kombination med teknologi kompletterar varandra och är kittet i en vedertagen maktstruktur – frihet och tvång går hand i hand (Focault, 1987). Är det så konspiratoriskt att maktstrukturer dikterar tempot i samhället, i syfte att förhindra individers reflexioner på ett angenämare samhälle, genom att neutralisera dem via ökade krav, mera ansvar och subliminal passivitet?

En småbarnsfamiljs dag kan inledas med att gå upp tidigt för att sedan lämna barnen på förskolan/förskoleklassen. Efter detta så ska individen ta sig till och ifrån arbetet. Småbarnen hämtas därefter olika tider om de inte råkar vara tvillingar. Ungarna ska ha mat, aktiveras, se på Bollibompa innan ”läggdagsprocessen” inleds. Efteråt ska en eventuell disk tas hand om, och försöka hinna med att se på nyheterna eller annat favoritprogram, dessutom är det bra om Facebookskontakterna underhålls och dagens reflektioner bloggas ner. Träning är ett vedertaget redskap att förebygga fysisk som psykisk hälsa. Det innebär vi måste aktivera oss för att uppnå dess effekter. Olyckligtvis prioriteras träningen bort på grund av tidsbrist, orkeslöshet eller otillräcklig motivation; fast vi blir matade med oändliga hälsoråd. I det vardagliga livet ingår också olika former av möten: arbetsmöten, föräldramöten, dagismöten, förskoleklassmöten samt underhållandet av relationsmöten.

Vi skulle behöva ha fler armar, surrogater eller det minst komplexa; ett stort antal sociala relationer som samverkar i syfta att tämja tidsperspektivet, den inre stressen och upphäva individbestyren. Att hjälpas åt och ta hand om varandra är i sig enligt Habermas ett självbestämmande och självförverkligande val av ett visst sätt att utforma sitt liv på. Kommunikation genom exempelvis nätverk, föreningar eller organisationer kan samordnas och utformas av gemensamma värderingar – en kollektiv viljebildning. En kollektiv viljebildning är nödvändig om samhället ska kunna motverka individualism och byråkratisering. Synergieffekter återinföra Gemeinschaft och kollektivism är bland annat gemenskap, empati, ansvar och demokrati. Kollektivet ska motverka individualistiska destruktiva begrepp som utbrändhet, inre stress och kraven att inte räcka till i ett kortsiktighetssamhälle. Det fordrar att politiker, medborgare och marknaden verkar i symbios i en fri offentlig sfär i syfte att bryta upp en tillrättalagd bestämt livsvärld med Habermas kommunikativa förnuft istället för det rådande instrumentella förnuftet.

Bekvämalitiserat leverne

Jag skulle vilja mynta ett uttryck som symboliserar hur många människor lever idag: de är ”bekvämalitiserade”. Med det menar jag att en ny era är över oss genom att vi inte alls är tvungna att vara sociala; det är möjligt att sköta det mesta via modern teknologin i hemmet. Giddens är lite inne på sådana tankegångar ” De sociala koder som tidigare styrde människors val och aktiviteter har blivit betydligt svagare.Det är helt enkelt bekvämare efter jobbet att hemifrån via modern teknologin beställa mat, träna hemma, sköta bankärenden, läsa tidningar, studera och hyra en film, spela tv-spel, blogga, än att umgås med sina vänner eller sin familj. För inte så långt tillbaka i tiden var det betydligt svårare att kunna bostadsisolera sig från omvärlden, men med dagens teknologi utveckling så möjliggörs gemenskap utan att behöva utnyttja vårt sociala samspel till fullo.

Ett socialt liv kan uppnås med människor på andra sidan jordklotet utan att behöva skicka och invänta resultatet via exempelvis ett brevskrivande. Socialisering har istället blivit ett hinder, något jobbigt, något som helst ska undvikas i syfte att få vara bekväm. Globaliseringen har indirekt förstärkt individualismen och lagt ribban högt då vi som individer mer eklektiskt kan forma våra egna liv utan oändliga pekpinnar.  Ett ”bekvämalitiserat” vardagsliv och bostad kan antingen ses som ”fängelse” eller ”tidsminimerare”, beroende vilket perspektiv man utgår ifrån, men det finns onekligen en överhängande risk att individer införlivas och indoktrineras in i maniska kommunikationsteknologiska rutiner. Att ha det postbekvämt är inte det samma som att ha en hög livskvalitet. Det kan faktiskt vara så att vi inom en snar framtid helt enkelt inte orkar försöka att uppnå en högre livskvalitet – utan vi bara finns. Alla har rätt att utforma sitt liv som de vill om de inte skadar tredje part, men min åsikt är att det är fundamentalt att socialisera sig med andra människor ansikte-mot-ansikte, även om vi infogats i nya samhällsformer som möjliggör en reducering av mänsklig interaktion och som förstärker passiviteten.

Ponera att vi utesluter elitmakttankar och istället utgår ifrån ett hälsoperspektiv, så är teknologin i sig självt en passivitetsdränerare. Politiska värderingar kan ha teoretiskt goda intentioner, men i praktiken kan dessa skapa ett eget liv med en helt motsatt effekt enligt Beck. Måhända är passiviteten ännu i sin linda och visar sitt äkta ansikte om 40-50 år. Benskörhet, depressioner, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes är bara några exempel på ökad ohälsa vid stegrad passivitet. Enligt Giddens är politisk styrning ett universalmedel i att synkronisera oönskade bieffekter av såväl individualiseringen, globaliseringen och teknikutvecklingen i syfte att förhindra passivitet hos individer.

Kollektivismrenässans

Det förefaller som västvärlden på senare år förskjutits ifrån ett samhälle som byggde på samarbete och socialt umgänge till ett alltmer egoistiskt samhälle. Vi präglas i allt högre grad av individualism och mentalitet som: ”sköt ditt så sköter jag mitt”, ”jag ska fram först”. Det svenska folkhemmet är enligt mig behov av en förfriskande renovering, då känslan består av att vi befinner oss i ett betydligt kyligare och hårdare samhälle. Brist på respekt såväl till människor som till miljö är något som genast behöver åtgärdas, nya normembryon måste brytas i tid innan de blir fullvuxna och i stort sett blir informellt indoktrinerade hos befolkningen. Den annalkande postmodernismen är kanske närmare än många tror.  Ett nationellt eskalerande socker- och snabbmatsmissbruk samt en narcissistisk hälsostress är några avigsidor i ett senmodernt välfärdssamhälle.

En universalmetod torde vara en återgång till ett mera kollektivt tänkande. En gemeinschaftrenässans främjas när rådande individuella normer successivt modifieras, och likt ringar på vatten frambringar en hybrid mellan kollektivism och individualism. I syfte att reducera en tom och meningslös målrationalitet i 24-timmarssamhället genom strukturella handlingsrationella val, så torde det i ett framtida perspektiv istället ses irrationellt att ens försöka motverka gemensamhet, samverkan, ansikte mot ansikte bekräftelse och meningsfullhet . Det senmoderna samhällets konsumtionskrav är en exceptionellt besvärlig motståndare att handskas med. Att stå utanför detta samhälle kräver antingen goda ekonomiska förutsättningar, en asketisk självdisciplin eller helt enkelt att bli religiös. Detta är ett materialistiskt samhälle, där individers oändliga myriader av valfrihet går i symbios med ökat ansvar som leder vidare till ännu mera arbete, vilket i sin tur skruvar åt samhällskraven ytterligare. När kompassen saknas är det enkelt att gå vilse i vad som egentligen är meningen med livet.

Om ett kollektiv ska fungera i ett modernt samhälle så måste hushållen gemensamt dra in pengar eftersom hyra, mat, kläder, el inte är gratis. Resurserna måste i högre grad fördelas i detta kollektiv; gruppen går före individen vilket är en tillbakagång till ett normativt värderationellt tänkande . Planering, rutiner och strukturering är också essentiella moment om vardagspusslet ska fungera effektivt. Synergieffekter genom förmedling av gemeinschaft och kollektivism är bland annat gemenskap, empati, ansvar och närdemokrati. Kollektivets återinträde i det individualistiska samhället är det som ska neutralisera en narcisstiska livsstil och det framväxande passivitetssamhället.

Continue Reading »