Ny bansträckning i 3:e upplagan

Min träningsplanering byggde på mina halvloja 10 km den 29 augusti i Dubrovnik samt att jag skulle springa två gånger till innan min första start någonsin i Stadsloppet. Tyvärr tog latmasken över i symbios med gudomligt sommarvärme, vilket gjorde att det blev en löpnings-diskrepans mellan Dubrovnik och tävlingsdagen på tre veckor. Det positiva var att jag slapp att bli skadad på grund av eventuell överträning samtidigt som motivationen var på topp. Norrköpings kommun stod för anmälningsavgiften på nästan 300 kr.

Jag, jobbarkompisen Fredrik Larsson samt polaren Joakim ”Spurs” Andersson var nere på området redan klockan 12.15, dels för att hämta nummerlappen i tid, dels för att känna av stämningen. Som sagt detta var första gången jag sprang Stadsloppet. Att allt skedde mellan Spiralenhusen var nog alla rörande överens om att det var klockrent; allt från nummerlappshämtning, bagageinlämning, information till massage – toppen.

Att man springer bansträckningen två gånger brukar jag vanligtvis avsky; taskig fantasi och mindre vilja  av att stänga av vägar. I och med att Augustifesten pågår samt att familj, vänner och bekanta står längs med de 5 km så måste jag ändå medge att detta var ett betydligt bättre initiativ än att ge sig ut bland Stalininspirerade industriområden och fantasilösa betongshoppingpalats. Ens vänner och familj ser det troligtvis värt mödan att kunna ta foton och heja två gånger under dessa 10 km istället för en.

Detta var tredje gången som Stadsloppet gick av stapeln. Första gången samlade loppet cirka 1200 stycken löpare, andra gången runt 1750 stycken och 2014 räknade arrangörerna med över 2100 tävlingsstinna individer. Parallellt så ställer även elitlöparna upp, något som befrämjar loppet i sig med blandningen motionärer till elit samt allt däremellan; bra jobbat av GOIF Tjalve som arrangerar tävlingen. För oss med barn finns det för andra året i rad en barnklass på 2.3 km där ens avkommor kan tuktas till att bli adekvata hälsoprofeter.

Vädret var optimalt; inte för varmt inte, inte för kallt samt en dos vindfritt. Den trånga startfållan på Drottninggatan från Spiralen till Filmstaden var guld utifrån att det blev väldigt intim stämning med de som tittade på. Det var  många som tagit sig till City just på grund utav att Augustifesten lockar alla kategorier av människor i alla åldrar. I lurarna hade jag dopat mig med de danska melodiska hårdrockkungarna Pretty Maids.

Min strategi var indirekt att inte drabbas av blodsmak, det vill säga inte ta i tillräckligt, vilket innebar att gå ut lugnt, hålla det tempot för att kunna höja den sista kilometern. Jag höll rygg på kompisen Joakim Andersson tills efter 4 km efter Kunsgatanbacken då avståndet ökade kraftigt för att efter några 100 meter vara osynlig. Efter första varvet 5 km låg min nettotid på 23.48 (333:e plats), riktigt godkänt utifrån trängseln efter starten. Det var inflation på vätskekontroller; en på varje kilometer, måhända bra då det är möjligt att välja när man ska dricka eller inte. Utmed banan spelade bland annat hårdrockbandet Heavy Shit och 10 andra musikkonstellationer något som förgyllde tävlingen.

Runt 4½ km började det regna och efter 7½ km ösregnade det. Det var tråkigt för publiken, men egentligen ingen större nackdel för oss löpare förutom den ökade risken att halka och aningen tyngre klädsel. Jag ökade tempot som planerat den sista kilometern för att spurta de 200 avslutande meterna. Min nettotid blev till slut 49.17; 341 plats utav 660 som tog sig i mål. Att jag tog mig under 50 minuter var jag helt enkelt jättenöjd med. Min fru Marie och ena dotter Frida hade följt loppet och mötte upp mig efter jag gått i mål.

Smolket i bägaren var definitivt något jag alltid stör mig ihjäl mig på. När arrangörerna lagt ner så stor möda på chip via nummerlappar, varför aktiveras inte dessa såsom de flesta andra lopp jag sprungit när jag passerar startlinjen. Nu blir det lite konstigt för typ alla om man inte har med sig egen tidtagning att få en adekvat tid eftersom det tar sin tid från att startskottet gått till att nå startlinjen där eliten startar. Frågan kvarstår är det en miss eller är det helt enkelt en komplicerad grej att fixa via dessa chip.

Jag fick tiden 50.01 på den officiella tidtagningen (bruttotiden), men en för mig viktig justering till 49.17 utifrån min tidtagning, vilken inleddes precis när jag nådde fram till startflaggan och målsnöret. Jag är långtifrån ensam om dessa funderingar, såväl barn, ungdomar och kvinnor som män muttrade om detta. Som sagt ändras  denna petitess  fadäs till 2015 så är loppet helt optimalt, om inte tar ni inte essensen utav varför vi löpare överhuvudtaget springer – att slå sin riktiga egna tid. När man går in på utmärkta Racetimer.se så får man som tur är med både netto och bruttotiderna, nettotiden dock i parentes.

Bästa dam

1. Ayantu Abera Demisse, 33.51, Linköping

2. Jacinta Wanjohi, 34.09, Kenya

3. Cecilia Kleist, 36.06, IK Akele

Bäste herr

1. William Morwabe,  29.43,  Kenya

2. Ababa Lama, 29.50,  Hälle IF

3. Johan Larsson, 29.59, Strömstad löparklubb

Jag och mina kompisar – nettotid

178. Matthias Magnusson, squashpolare 44.25

249. Joakim Andersson, kompis 46.07

326. Magnus Ström, kompis 48.57

341. Mats Widholm, 49.17

415. Björn Lundberg, barnens kompis pappa 50.38

494. Fredrik Larsson, arbetskollega, 54.38

Hårdrocksföreningen The Crash presenterar Bloodbound

Jarmo, jag och Peter inledde kvällens begivenhet med manlighetsklichén bastubad med tillhörande burkstarköl. För egen del så stannade det vid 5 burkar i den nästintill olidliga värmen. Efter bastun så blev det killsnack i symbios med gamla som nya  hårdrocksgodingar på Jarmos halvmediokra dator. Runt 21.00 så tog vi taxi från Lindövägen för att 10 minuter senare äntra Bakfickans halvfulla lokaler. För egen del var det första gången som jag besökte dessa småmysiga lokaler.  Inträdet var på ynka 120 kr inklusive garderobsavgift. Lokalen visade sig vara rymligare än vad första intrycket visade på, men som gig-palats kändes den aningen malplacerad.  Whisky blev drycken för kvällen och jag tror det blev 4 stycken sådana innan  förbandet Heavy Shit inledde sin coversejour med klassiker från tidiga Mötley Crue till Judas Priest. Det märktes att bandet brann för sin musik då inlevelsen och metaleuforin var total. Deras version av Mötley Crues Live wire var nästintill identical, vilket de ska ha eloge för.

Coverbandet Heavy Shit in action

1½ timme senare var huvudattraktionen äntligen redo att ta Bakfickan med storm. Innan de började så rusade en kille upp på scenen. Jag var helt säkert att det var ett galet fan eller bandkompis, men icke sa Nicke det var sångaren Patrik Johansson. Killen med  den mäktiga Tobias Sammet stämman och den lille späde med luvan och tillika sångaren Bloodbound gick bara inte ihop. Vad gjorde killen med den grå huvan där?

Jag och Jarmo stod i vilket fall som helst längst fram med en maniskt headbangande brud i sina bästa år framför oss. Jag är såhär i efterhand otroligt nöjd med att hon inte hade löss, för då hade jag och resterande publikgrannar utan tvekan blivit blivit smittade flera gånger om. Vi stod också 17 centimeter från den högra högtalare, troligtvis en betydande faktor till kommande tinnitus. Under spelningens gång så flyttade vi oss strategiskt runt i lokalen, i syfte att såväl höra som se bättre. Tyvärr tyckte båda Jarmo och jag att ljudet helt enkelt var halvtaskigt.

När jag periodvis knappt hörde vilka låtar som spelades, så försvann i mitt tycke vitsen med en bra klubbspelning. Att Heavy Shit lät bättre än själva huvudbandet var definitivt inget positivt. Jag hade också föredragit om bandet uppträtt något högre upp än vad själva publiken stod, nu var bandet och publiken på samma nivå. 55 minuter senare så hade Bloodbound lyckats med konststycket att spela kortare tid än själva förbandet, vilket jag kan tycka är på tok för lite.

Efteråt drog vi till McDonalds för kvällens absoluta höjdpunkt, nämligen två gigantiskt saftiga burgare. Jag gick därefter mätt och belåten i rask takt mot destination Ektorp, medan Jarmo sällade sig till den långa Wasa-kö-bildningen där Peter redan installerat sig. Jag vaknade som alltid med en nypa dödsångest och en heldag av seghet framför mig, även fast jag inte druckit speciellt mycket och dessutom hade hela minnet i behåll. Men som sagt whiskey är en dryck som är ytterst förrädisk mot kropp som knopp. Under söndagens slowmotionrus hade jag all tid i världen att reflektera över gårdagen spelning. Jag kom fram till att det inte var en av mina topp-tusen-upplevelser. Ljudet och platsen för spelningen förtog stämningen från något som kunde ha blivit så bra.

Bloodbound – en blandning av Hellowen och Iron Maiden

Bandet startades av mjukisrockarna Tomas Olsson & Fredrik Bergh som hade västkust/a.o.r bandet Street talk som gemensamt skötebarn. Bandet har släppt 5 lena och välpolerade plattor varav den den senaste kom ut 2006. Street talks sångare var den eminente Göran Edman som i sin tur spelat ihop med bland annat Yngwie Malmsteen. Grunden till Bloodbound var troligtvis en motreaktion på tidigare fjäderlätta musikaliska utsvävningar samt deras nära relation till Heavy Metal Metropolen Bollnäs.  Bloodbound har turnerat med storheter som Arch Enemy, Dark Tranquillity, Evergrey, Pretty Maids , Sabaton och Hammerfall för att nämna några.

Sångaren Patrik Johansson samt envåldshärskarna Fredrik & Tomas

Deras första platta blev en riktig kultplatta som precis i dagarna återutgivits i sambands med deras fjärde alster Unholy cross. Bloudband har lyckats med att ha tre sångare på  fem plattor, Urban Breed från Pyramaze, Trail of murder och Tad Morose sjöng på första och tredje plattan, medan Michael Bormann från bland annat Jaded Heart, Bonfire och Zeno hoppade in och sjöng på bandets andra skiva.

2005 Nosferatu                                  2007 Book of dead

På den näst senaste plattan Unholy cross har de lyckats fått med ytterligare en metalsångare av högsta kaliber nämligen Patrik Johansson från Finspångsbandet Dawn of silence. Min favoritsångare av ovan nämnda är helt klart Urban Breed. Mina två favoritplattor är fortfarande första plattan Nosferatu, med Tabula Rasa på andra plats.

2008 Tabula rasa                                2011 Unholy cross

Bloodbounds femte platta ”In the name of metal” kom ur  2012, och närmar sig dessvärre Dream Evils territoriet. Vill man vara snäll kan man istället välja epitetet en hyllning till Power Metal.