Musikeufori…eller samlartvång?

Paradigmskiftet från vinyl till CD-inköp skedde successivt, från slutet 1989, till början av 90-talet, då processen blev helt fullbordad. Fördelarna gentemot vinylen var definitivt att musikskatterna inte tog så stor plats som vinylskivbackarna (läskbackar = musikforntid) krävde. Utifrån att jag lyckats samla på mig nästan 20 backar fyllda av vinyler som genomsyrades av melodisk hårdrock, a.o.r, thrash och punk. var det en självklar befrielse att få plats med något annat i hemmet.

Nackdelarna var bland annat allt annat också blev mindre, såsom texthäften, albumomslagen samt att coola prylar som klistermärken, planscher, stickers och dylikt lyste med sin frånvaro.

När jag och min kompis Stefan Hammarström 1991 åtjöt en jorden runt resa, och då var borta över ett halvår så outsourcade jag inköpen till skivbutiken Rosa påsen. Jag la mitt musiköde i personalens fingertoppskänsla för vad som ingick i aor/melodisk hårdrock.

Tyvärr är smaken som baken, vad som definierar en individs musiksmak precis som jag själv vill ha det serverat, är sällsynt. Deras fokus låg i högre grad på melodisk sleeaze. Därav en diger skara sådana cd i min samling, typ en indirekt ofrivillig skivback med Warrant, Slaughterhouse, Poison, Skid Row,

Grungen kom, såg och segrade. Den uppkäftiga genren skadesköt aor, och den melodiska hårdrocken längs med anklarna. I media och såväl på försäljningslistorna förbyttes arenarocken, pudelfrisyrer och syntar mot oborstade slynglar som knaprade antidepressiva tabletter. Egentligen hade nog den melodiska hårdrocken blivit för stor  för sitt egna bästa och helt sonika drabbats av en rejäl hybris. Grungen var troligtvis nådastöten för en musikstil som vuxit ur sin kostym.

För oss som fortfarande dyrkade genrerna släpptes det massor av bra musik, trots det pandemiska grungeviruset. Dock gällde det att ha bättre koll på när de släpptes. Under 90-talet fanns inte adekvat Internet. Så då var det tidningar som Kerrang, Powerplay, Metal Hammer som gällde om man ville hålla sig välinformerad eller word of mouth strategin.

Jag och en kompis Tommy Olsson åkte titt som tätt till Globenomådet några gånger per år för att handla på oss bra plattor hos då Sveriges bästa butik för aor och melodisk rock: Mix Records. Den mycket kunnige ägaren Peter guidade oss smidigt mellan nytillkomna alster som oupptäckta pärlor. Han var som jultomten, fast utan skägg, och betydligt dyrare. Nu jobbar för övrigt denna guru på Hot records i Solna enligt Dr AOR himself.

I och med Internets intåg i samhället så ökade källorna för att lyssna in sig på ny musik, samtidigt som man kunde lyssna på låtarna innan man köpte plattan. Det blev en kvalitetshöjare musikaliskt sett, att slippa köpa grisen i säcken sparade många sköna slantar.

Runt 2010 började jag så dessutom smått lyssna in mig på modern rock med grupper som: Shinedown, Stone Soure, Anberlin, Disturbed, Three days grace, …..I och med min vän tillika gårdsgranne Jonas Gustavsson eskalerade det intresse några år senare. Jonas kvalitetsperfektionism våta hårdrock/modern rock förmiddagar frigjorde ny musik med nya grupper som jag aldrig hört förut.

Shinedown

Det ena ledde till det andra och CD-familjen expanderade ytterligare. Jag vågade egentligen knappt räkna på hur mycket jag la per år på cd-inköp. Men om jag skulle göra så, teoretiskt skulle cirka 5500 cd x 130 kr landa på den käcka summan…

Utifrån ett ekonomiskt perspektiv  – ett solklart fall, men om man samlat på vinyl och cd sedan barnsben är det betydligt svårare att ta farväl av något som nästan är en del av ens personlighet. Ekvationen Spotify 1600 kronor per år och cd-inköp för 25 000 -35 0000 kronor per år

Förutom ett gigantiskt musikintresse så är frågan vad som var  bakomliggande orsaker till detta samlande? Tvång, ångestreducering eller bara ett ren skär kontroll? Nya grupper samsades med äldre. Pretty Maids kom ut med sitt 13:e album,  nya spännande band släppte sitt debutalbum, , färra årets debutalbum följdes upp och så vidare och så vidare, samlingsspiralen blev vidare för varje år som gick,  inte ett dugg stressande för en inbiten samlare?

I och med att jag 2012 parallellt började betala för spotify, blev det successivt lättare att lyssna på det än att hämta och sätta på en CD. För mig blev det mera ett dysfunktionellt krav att köpa ny musik som jag inte lyssnade. Undantaget var i bilen, men då pratar vi korta sträckor, knappt 3 låtar.

Att se förra årets plattor samsas med nyinköpta ouppackade cd blev också en indirekt stress i sig; att inte hinna med att lyssna på dem, innan nästa beställning gjorts.

 

Continue Reading »

Kvantitet före kvalitet

Den melodiska hårdrocken tycks ha fått sig ett välförtjänt uppsving. Gamla dinosaurier släpper nytt material och återfår någon form av renässans hos gamla som nya lyssnare som exempelvis Saga, Loverboy, Asia, Rush, Triumph, Aerosmith, Heart, Van Halen, Rickard Marx, UFO, Marillion, Mark Spiro.

Av de nämnda vad det väl endast Asia som föll mig i smaken dessvärre med på tok för få gitarrinslag, då musiken snarare får devalveras till popplatta. Van Halens senaste alster har sålt bra och unisont hyllats i pressen. Frågan är för vad; innehållet är riktigt uselt.

Årets skörd passar in i epitetet ömsom vin ömsom vatten, det är inte som exempelvis 2007 när melodiska mästerverk släpptes på löpande band som exempelvis: Scorpions, Thunderstone, Gotthard, Frederiksen/Denander, The Poodles, Threshold och Pride of lions. Värt att nämna är att Gotthard släppte en nya platta med ny vokalist, vilken ersatte den sagolikt karismatiske och duktiga sångaren Steve Lee som tragiskt omkom i en mc-olycka 2010.

Nya sångaren Nic Maeder gör definitivt inte bort sig, men låtarna på plattan är rockigare och dessutom bra mycket sämre. Efter tre snuskigt bra plattor i bagaget: ”Lipservice”, ”Domino effect” och ”Need to believe” var mina förväntningar exceptionellt höga. Tyvärr tycks ikonen Steve Lee tagit med sig melodisnickeriet in i graven, tre bra låtar gör inget album. 2012 visade sig inte riktigt hålla de helhetskriterier som jag har, och som förra årets Shy, Within Temptation, Work of art, Fergie Frederiksen visade prov på.

Det fanns som sagt en uppsjö av intressanta album att välja och  vraka mellan i den melodiska hårdrockssfären: Hardline, Hess, Tyketto, Jeff Scott Soto, Love Might Kill, Pride of Lions, Hess, Jorn, Gotthard, Hardline, Asia, Rick Springfield, Ten, Dokken, Magnum, Threshold och så vidare. Rick Springfields nya har höjts till skyarna, och jag kan bara stämma in i hyllningskörerna, men inte som melodisk hårdrockplatta, utan snarare powerpop med stänk av A.O.R.

Svensk och nordisk (scandi melodic rock) melodiös hårdrock fanns det gott om. Tyvärr  med betoning på kvantitet framför helhetskvalitet, blev essensen av den skörden med band som: Wigelius, Cloudscape, Issa (Norge), Last Autumns dream, H.E.AT, Europe, Reckless love (Finl)  Sapphire eyes,  Europe,  Love under cover, Wig wam (Norge), Circus Maximus (Norge),  The murder of my sweet, Sonic Station,  Pagans Mind (Norge), Dynazty,  Osukaro, Nubian Rose, End of september, Prayer (Finl), Valerie, Oxygen, Chris Antblad Human Temple (Finl), House of Shakira, Jorn (Norge) Impera, Fatal smile, Sven Larsson. 

Erik Mårtensson från Eclipse, årets bästa arbetsnarkoman

Förutom Eclipse och H.E.A.T släppte Sapphire eyes den bästa svenska plattan 2012, en som skulle hamnat på min topp-15-lista. Med Mikael Erlandsson på sång från bland annat Last Autumn dream, Salute, Love under cover samt fem soloplattor i bagaget blir det sällan fel. Upphovsmannen Nicklas Olsson är tillika  synonymt med Alyson Avenue och Second Heat. Dynazty – Sultans of sin är också en platta som skulle platsat på den fiktiva listan. Från glam-sleaze till pure melodic hardrock i samma nisch som The Poodles.

Första låten på plattan ”Come alive” är en hårdrockhit av stora mått precis som melodifestivalbidraget: ”Land of broken dreams”. Frontkillen Nils Molin har en pipa som är som klippt och skuren för denna typ av musik, deras nästa platta kan bli en sensation. Europe är ett kapitel i sig själv. Jag tillhör dem som gillar det mesta från den självbetitlade debuten till ”Last look at Eden”. Tyvärr har de bluesiga rötterna i stort sett fått härja fritt; patenterade Europemelodier och klockrena chorus lyser dessvärre med sin frånvaro. Senaste plattan ”Bag of Bones” är visserligen mycket kompetent och vital, men i mitt tycke går den musikaliska inriktning åt helt fel håll.

Tommy Dennander

Svenskar tar över den melodiska hårdrockscenen på alla fronter. Den trenden har vuxit sig starkare för varje år som gått i den melodiska hårdrocksfåran. Låtskriveri-briljans tycks vara en bristvara utanför landets gränser. I stort sett varje platta som släppts i genren har någon svensk fingret med i spelet.

Är det inte produktionen, låtskriveriet eller artisten/bandet i sig, är det folket som gör videon. Jag orkar knappt bemöda mig att räkna upp alla blågula musikgenier, men Tommy Dennander, Erik Mårtensson, Robert Säll, Anders Wikström, Daniel Flores är några av av dessa multimusikpersonligheter.

Sådant som var bannlyst på listan

Hur gärna jag ville ha med Shinedowns – Amarylis, är den för tung, Anberlins – vital, för modern, och  Amanda Jensen – Hymns for the haunted för malplacerad. Den sistnämnda tycker jag för övrigt är årets bästa platta alla kategorier.

Spelar ingen roll om aspiranterna heter Delain eller Jimi Jamison, innehållet på hennes tredje platta berör min själ, om det nu råkar existera någon sådan. Hon går förövrigt från klarhet till klarhet eftersom förra plattan ”Happyland” från 2010 också var groteskt bra.

14 i topp under 2014

1. Jimi Jamison – Never too late (4:e plattan). Mannen med en av A.O.R-världens bästa röster återkommer med ett tyngre alster än Jim Peteriks pennade ”Crossroads moment” från 2010. Denna gång han Frontiers records lierat honom med svenske arbetsnarkomanen Erik Mårtensson. Densamme är ansvarig för att ha höjt kvalitet i genren via projekt som Toby Hitchcock, Eclipse och W.E.T. Denna platta låter mer Survivor än Survivor själva, något som jag verkligen inte har något emot, då de är en av mina husgudar.

Produktionen, melodierna, variationen, dispositionen men framförallt  rösten gör detta till den klart bästa melodiska hårdrocksplattan 2013. I mina öron är ”Street survivor”, ”Calling the game”, ”Bullet in the gun”, ”Everybody´s got a broken heart” de självutnämnda guldkornen. Att Jamison fick epitetet ”Årets bästa melodiska hårdrock” och inte Delain beror på  att detta är pure A.O.R, en genre som jag dyrkar och samlar på, men kampen var knivskarp, när egentligen Delain var en kvalitetsmässigt jämnare historia än röstoraklet.

2. Delain – We are the others (3). Förra året hade jag Within temptation-The Unforgiven som 2011 års bästa platta. Detta år har landsmäns-kollegorna nästan upprepat bedriften. Martijn Westerholt ex-keyboardist från Within Temptation är dirigenten i bandet, äpplet faller alltså inte långt ifrån trädet. Produktionen är bombastisk och kraftfull, precis som den här typen av musik måste vara, annars faller den platt.

Är man ett popsnöre som jag själv så vandrar tankarna instinktivt till Avril Lavigne och Pinks tyngre låtar, men för mig är det bara en positiv aspekt. Delain  kontrar med  en nästintill klanderfri inledning, ”Electricity, ”We are the others”, ”Milk and honey” och ”Hit me vith your best shot” är årets tyngsta låtartilleri.  Att låtarna är varierade, att utan för delen falla ur ramen är bara ett stort plus i kanten.  Delain’s Charlotte Wessels trolska anti-opera röst passar mig bättre än exempelvis Tarja Turunen (ex Nightwish), Floor Jansen (After Forever), Simone Simons (Epica) stämmor. Hon påminner mig mera om Sharon den Adel (Within temptation eller Anette Olzon (ex Nightwish) dresserade pop röster.

3. Eclipse – Bleed and scream (4:e plattan). Erik Mårtensson huvudband har funnits sedan 1999, en tid då hårdrock var lika populärt som namnet Tage. Det var hela fyra år sedan de släppte ett av det årets bästa melodiska hårdrockalbum: ”Are you ready to rock”. Då låg betoningen mer på A.O.R, men på denna platta har den tuffare melodiska hårdrocken fått betydligt större spelutrymme. Jag hör tydliga ekon från 80-tals Whitesnake, Gary Moore  (Over the hills and far away eran) och tidiga Europe.

I den eklektiska grytan puttrar en sparsmakad kryddmix vilken bildar den perfekta hybriden mellan dåtid och nutid. Produktionen som bör vara bombastisk, tung och knivskarp uppfyller dessa kriterier med råge. Miljard-illusion-bygget osar världsklass lång väg, och trollar  nästan bort låtkvaliteten i sig. Bäst är titelspåret ”Bleed and scream”, ”Wake me up”, ”S.O.S”, ”Ain´t dead yet” och halvballaden ”Bitter taste”.

4. Pride of lions – Immortal (4:e plattan).

Jim Peterik säger så här  om Pride of lions musik: ”My vision of the best elements of the great melodic rock era of the 80′s, updated of course with more modern production sounds”.  Sångaren Toby Hitchcock och Jim Peterik (ex. Survivor) har med ”Immortal” återigen hamrat in genrens kvalitetsmärkning. Titellåten, ”Vital signs” och sista spåret, ”Ask me yesterday” är melodier att döda för. ”It doesnt kill me” och Delusional kommer inte långt bakom. Balladernas mästare visar var snyftskåpet ska stå, med ”Sending my love” och ”Are you the same girl”.

Därefter är det standardkänningar som gäller, vilket är anledningen till att denna platta inte når topp 3 i symbios med att jag gärna velat haft en maffigare ljudbild än vad som presenterades på ”Immortal”. Toby Hitchcock är en utmärkt sångare, men det är något som stör mig, något sångpedagogiskt som hämmar honom att nå ikoner som Jimi Jamison, Fergie Frederiksen, Joe Lynn Turner och Steve Perry.

5. Sunstorm – Emotional fire (3:e plattan).

Musikprojektet Joe Lynn Turner (Joseph Linquito) ångar förtrutet på, denna gång med lite andra låtskrivare än på förra plattan. Min favorit på plattan är ”Lay you´re arms” en midtempolåt som får mig att färdas 30 år tillbaka i tiden. ”Never give up”,  ”Emily” och ”Torn in half” är också tre gudomliga A.O.R killers. Albumet innehåller också tre oldies: Emotional Fire (Michael Bolton, Diane Warren, Desmond Child), You Wouldn’t Know Love (Michael Bolton, Diane Warren) och You Wouldn’t Know Love (Michael Bolton, Diane Warren) som framförts av: Michael Bolton och Cher.

Inget fel i dessa nytolkningar, men skåpmaten drar ändå ner helhetsbetyget. Den vitale 61-åringen har dock en av rockvärldens skönaste röster. Precis som skådisarna Ben Stiller och Will Ferell vilka passar perfekt i vissa typer av komediroller så är Turners röst personifierad med genren i sig med storheter som Jimi Jamison, Steve Perry och Fergie Frederiksen. De svenska låtskrivarna Robert Säll (Work of art), Sören Kronqvist och Daniel Palmqvist (Crash the system), och Johan Stentorp (Time Gallery) står för det mesta av materialet på skivan.

6. Rick Springfield – Songs for the end of the world (17:e plattan ). 

63-åriga Rick ser ut oförskämt fräsch ut; likt en 40-åring, med energi som en 20-åring. Denna platta som rättmätigt hyllats av en nästan enad genrekår, tycker jag egentligen ska avpolletteras. just på grund av att detta mera är power-pop-rock, än a.o.r. Om en legends nästa platta går i folkmusikens tecken så tycker jag inte att den ska vara med på allehanda listor, bara för att det alltid varit så.Till skillnad från Asias renodlade pop platta är detta en orgie i distade gitarrer, något som gör att den med nöd och näppe kvalar in på denna eminenta topp-14.

Mitt undantag baseras på att de snittsamma refrängerna i hybriderna är så eklektiska att de likaväl kan hamna i denna kista som någon annanstans. En annan orsak är bristen på helgjutna plattor under året som gått. 3-5 starka låtar uppfyller inte mina adekvata kvalitetskriterier. Inledningsspåret ”Wide awakning” och originella ”My last heartbeat” är tunga låtar och dem jag gillar allra mest på plattan. Ytterligare en aspekt är glimten-i-ögat-texterna, vardagsrealismen och självironin, något typ 99 ½ procent av de andra artisterna och banden saknar i sitt CV. Denna varierade moderna pop-rock platta blir man helt enkelt glad av samtidigt som man sätter de bitska socialrealistiska texterna i halsen.

7. Halestorm – Strange case of….. (2:a platta).

Ytterligare en platta vars existens på min lista kan diskuteras, men som kvalar  som sagt in på grund av den halvmediokra helheten på andra skivsläpp. Detta är modernt, inget grav-groowlande, utmärkt kvinnlig rockröst, och ruskigt mycket bra melodier med sköna riff som sitter på rätt ställe. ”I tidiga tonåren började Lzzy Hale och hennes bror Arejay skriva musik och uppträda tillsammans hemma i Pennsylvania, USA. Idag är hon 28 år gammal och historisk, sedan syskonens band Halestorm i våras blev den första gruppen med en kvinnlig frontfigur någonsin att toppa Billboardlistan för hårdrocksalbum (Tunigo)”.

Denna Pennsylvania baserade rockgrupp har två plattor under sitt bälte och är enormt hyllade i sitt hemland. Sångerskan Lzzy Hale behärskar balansgången mellan pop och rock på ett exceptionellt sätt, utan att det låter tillrättalagd eller plastigt. Jag upplever henne som en 2000-talets Joan Jett eller Pat Benetar, något som länge saknats i rockbranschen. ”Mz Hyde”, ”Freak like me”, ”I miss the misery”, ”Beautiful with you”, ”Daughter of darkness” och  ”You call me a bitch like it´s a bad thing” är låtskrivarhantverk av rang. Halvballaden ”In your room” är rent ut sagt magisk. Vill man vara aningen modern lagd, ligger en tyngre variant av Pink nära till hands i vissa låtar. Strange case of…. är trots sin eklektism och frånvaro av traditionell melodisk hårdrock en av de tre jämnaste plattorna på listan – tyngd, energi, attityd, variation och framförallt minnesvärda melodier.

8. Threshold – March of progress

Precis som Gotthard har Threshold en ny frontfigur äntrat bandet, på grund av att den omnipotenta Andrew McDermott avled i njurproblem 2011. Till skillnad från Schweizarna lyckas britterna och deras nygamle sångaren Damian Wilson att skapa en jämn kvalitetsgryta som fortsätter på den redan inslagna vägen sedan förra superalbumet ”Dead Reckoning” från 2007.

Låtar som ”Ashes”, ”Return of the thought police”, ”Staring at the sun”, ”The hours”,”Don´t look down” är det bara att abdikera. Melodier, bandpersonlighet, arrangemang och melodisinnen gjuts tillsammans till något eget.

I min åsikt är Threshold det enda bandet i världen som kan kategoriseras till de progressiva grupperna, men som lyckas med konststycket att hybridisera det progressiva med A.O.R, utan att det låter konstlat.

9. Hartman – Balance (4: e plattan). 

Den före detta sångaren från tyska neo-classic hårdrockgruppen At Vance släppte sin näst bästa platta någonsin. Jag hade nog gett upp hoppet om att att detta skulle ske, då förra plattan tog ett stort steg ifrån hans patenterade A.O.R-stil samtidigt som låtarna i sig inte var något speciellt bra.

Han är dock tillbaka i den melodiska rockens finrum med anthems som ”All my life”, Lika a river”, ”You are the one”, ”After the love is gone”, ”Save me”, och  ”Fall from grace”. Alla dessa tillhör första delen av albumet det vill säga till låt åtta därefter sjunker kvaliteten som en sten.

10. Jeff Scott Soto – Damage control (5:e plattan).

Jeff sjöng i mitten av 1980-talet på husguden Yngwie J Malmsteens klassiska två första album, Rising force och Marching out. Det var då jag fick upp ögonen för denna eminenta sångare som är en av de mest karismatiska som kan uppbringas på en scen. Jag har sett Jeff fyra gånger och han har alltid levererat. Med mer än 60 inspelade skivor har Jeff ett imponerande CV. Yngwie Malmsteen, Talisman, Journey, Soul SirkUS, W.E.T och nyligen Trans-Siberian Orchestra. På scen är han gud, på sina soloskivor en betydligt ojämnare historia.

På ”Damage Control” har Jeff skrivit låtar med Dave Meniketti (Y&T), Jamie Borger och Nalle Påhlsson (Treat), Casey Grillo (Kamelot) och Joel Hoekstra (Night Ranger), något som borgat för en högoktanig kvalitet, men dock inte rakt genom hela plattan. Öppningsspåret ”Give a litle more” är en A.O.R rökare av stora mått som följs av nästan lika mäktiga ”Damage control” och ”Look inside your heart”.  I låtarna ”Die a little”, ”I never let her go” och ”How to love again” skalas gitarrskramlet ner, men melodierna som utkristalliseras är bland de bästa på plattan.

Detta är Jeffs bästa soloplatta hittills, där funken och Sotos vilja fått ge vika för Frontiers records påtryckningsmetoder, med syftet att uppbringa den ultimata A.O.R plattan. Denna gång lyckades de inte fullt ut, men nästa album kan mycket väl bli guds gåva till oss halvpatetiska medelålders män samt några kvinnor ute i musikperiferin.

11. H.E.A.T – Adress the nation (3: e plattan).

Debutplattan var inträdesbiljetten till det globala A.O.R-finrummet. ”Ungdomar” som spelade ”gubbrock” sågs som Messias ankomst hos de mest hängivna fansen, där konservatism är mer än ett ledord. Deras andra platta var i mina ögon ingen höjdare; produktionen kändes stendöd och hämmade de få melodiembryona som fanns att tillgå att växa till sig.

Tredje plattan var ett vägskäl för gruppen, ett mandomsprov som de lite oväntat klarade galant. Med nya sångaren Erik Grönwall i spetsen levererade de mer pure A.O.R än de hitintills varit kapabla till. Skivan är riktigt bra, men dock inte ett mästerverk som många recensenter basunerat ut. Den klart bästa låten är ”Living on the run”, en riktig A.O.R – classic. Därutöver  är ”Breaking the silence”, ”Falling Down” samt ”In and out of trouble” och ”Heartbreaker” de klart bästa låtarna. Måhända får slynglarna till den där riktiga fullträffen med nästa platta?

Threshold

12. Lionville – II (2: plattan).

Mollstämda italienare med svenska sångare, Robert Säll från Work of art. Stefano Lionetti är hjärnan, levern och lungorna i denna musikkonstellation. Till sin hjälp har han värvat många välkända AOR personligheter och kompetenta musiker, oftast ett enkelt recept för att nå framgång eller popularitet. Mycket kompetent genomfört med en steril och luftig ljudbild att döda för, i harmoni med klockren sång.

De första intetsägande lyssningarna är  lika med total fantasilöshet, men albumet är en groover och kräver sin man/kvinna innan låtarna sitter som etsade. Lionville lär definitivt inte revolutionera denna dogmatiskt konservativa genre, men gör det ändå så bra att de får vara med i detta sammanhang. Efter 27 lyssningar växer favoritlåtar som: ”All we need”, ”The only way is up” och ”Another day” fram, de tre är bland de tyngsta på plattan, vilket inte säger så  mycket när många låtar angränsar till Westcoast.

13. Jaded Heart – Common Destiny (8).

 Jaded Heart är ett tyskt melodiöst hårdrocksband som har funnits sedan 1991. Från och med 2005 ingår även två svenskar i bandet, dels Johan Falberg på sång och dels Peter Östros på gitarr. Sedan svenskinvasionen har Jaded Heart släppt fyra riktigt bra plattor. Med en fet produktion som endast kan matchas av Eclipse senaste så går denna platta rakt ner i mitt melodiska hjärta.

Många refränger är helt klockrena, Johan Fahlberg sjunger som vanligt gudomligt. Att han ersatte välrenommerade Michael Bormann är inget jag sörjer för längre. Plattan inleds med chorusstinna ”With you” som överträffas av nästkommande  ”Saints deniad”. De låtarna samt ”Into tears” ”Are we mental”  är de som lyser starkast på albumet. Såsom Jaded Heart, Pink Cream 69, Masterplan och Pretty Maids ska enligt mig min dos av melodiös hårdrock serveras och avnjutas – tungt, melodiöst, bombastiskt, accentfri sång överfylld med refränger som klänger på varandra utan att vara karbonkopior av varandra. Dock upprätthålls inte det tysksvenska kvalitetsstålet rak igenom, utan faller ihop likt ett miljardbyggprojekt efter 7:e låten.

14. Unisonic – Unisonic (1).

Ännu mer tysk musik, den tredje plattan på listan, och ytterligare ett alster som går i den tyngre melodiösa hårdrockens fotspår. Michael Kiskes dynamiska röst prydde bland annat de två klassiska albumen från Helloween: ”Keeper of the Seven Keys”. Densamme ville i början av 2000-talet  inte beblanda sig med tunga gitarrer, och lierade sig istället med italienska A.O.R fantasterna på  Frontiers Records.

Efter att ha avhandlat två plattor med Place Vendome och en med projektbandet Kiske/Somerville så har han nu försonats med forna Helloween medlemmen Kai Hansen och de tyngre gitarrerna. Förutom nämnda så ingår två medlemmar från Pink cream 69, så detta kan väl liknas vid en tysk supergrupp. Debutplattan spretar hårdrocksmässigt åt en väldans massor av väderstreck, vilket i detta fall inte gör mig något. Unisonic är en ytterst väloljad och jämngod platta, där melodier samsas med tyngdfast råenergi.

Den som förväntar sig hårdrockspeed a´la  Helloween lär bli snuskigt besvikna; de som dyrkar Masterplan kommer däremot att ta emot plattan med  öppna armar. De bästa låtarna är ”Unisonic”, ”Souls alive”, ”Never change me”, ”I´ve tried samt  halvpunkiga ”Never too late”.

2013 – ett fullpackat år som bådar gott

2013 ser riktigt intressant ut med svenska A.O.R-släggor som: W.E.T,  Degreed, Diamond Dawn, Hardcore superstars, Dalton och Crashdiet. Utanför Svedala kommer bland annat:  Pretty Maids, Vega, Pink cream 69, Eden´s curse, Mecca, Seventh Key, Avantasia, Helloween, FM att släppas.

Välrenommerad topplista

En av de mest adekvata melodiska hårdrockssajterna på nätet är belgiska Rock Report. De har sedan 1975 ett röstförfarande: Rock Report’s Album Polls där den bästa melodiska hårdrocksplattan koras, vilket är länge i denna föränderliga bransch. Här är deras topp – 12 av listans 75 artister och grupper.

1.	H.e.a.t - Address The Nation
2.	Jamison, Jimi - Never Too Late
3.	Eclipse - Bleed & Scream
4.	Pride Of Lions - Immortal
5.	Hardline - Danger Zone
6.	Sunstorm - Emotional Fire
7.	Springfield, Rick - Songs For The End Of The World
8.	Soto, Jeff Scott - Damage Control
9.	Lionville - II
10.	Rush - Clockwork Angels
11.	Threshold - March Of Progress
12.	Circus Maximus - Nine

 

Continue Reading »