Posts Tagged ‘ GTR ’

The Storm – Eye of the storm och Journey – Revelation

Epitetet supergrupp omnämns på nybildade konstellationer vars medlemmars härkomst kan spåras till ökända grupper. I genren AOR/Melodic rock /Hardrock så är Bad English, Shadow King, Blue Murder, The Law, HSAS, Orion the hunter, GTR, Alias, Revolution Saints, Hardline, The Storm, Streets, Black Swan,  Alcatrazz, Badlands, Union, Mother´s army några exempel på supergrupper.

Ponera att man själv fick önska sig en dröm line-up? Detta vore mitt val av svenska musiker som skulle ingå i en sådan supergrupp. Visserligen har vi egentligen en supergrupp av rang nämligen W.E.T, men det skadar inte att sätta fantasin i rullning.

Lars Criss (Lion´s share) – Gitarr

Anders Wikström (Treat) – Gitarr

C.J Grimmark (Narnia) – Gitarr

Nalle Påhlsson (Treat) Bas

John Lönnmyr (The night flight orchestra) Keyboard

Kenta Hilli (Perfect Plan) Vokalist

Lars Säfsund (Art of Illusion) Vokalist

Crash (H.E.A.T) – Trummis

I vissa hänseenden är jag en aor-gubbe av rang, i andra bryter jag mönstret rejält. Att utesluta en grupp utifrån att helheten fallerar är väl egentligen helt okej och vanligt hos rockskribenter? Men när man poängterar att det gäller Journey så vänder man inte andra kinden ostraffat till precis. De är för genren vad Kalle Anka är för Disney, Dracula för Rumänien eller LO för Socialdemokratin. Det är vissa saker man subtilt inte bör ha polariserade åsikter om i Sverige, klimatpolitiken, HBTQ-rörelsen och invandringspolitiken.

Ungefär likadant är det med Journey; de är liksom untouchables. En best of all times lista över världens bästa aor-plattor… utan Journey, vore otänkbart. Nu är det inte så att man blir mördad eller gruppvåldtagen, men nog anses man nog aningen opåläst eller inkompetent om man så skulle göra slag i saken. För mig är Journey definitivt pionjärer, för mig har de knåpat ihop en av de tre bästa aor-låtarna någonsin: ”Separate ways”, för mig har de konstruerat en knippe på 50 djävulskt bra låtar, men för mig har de också haft svårt att skapa ett helgjutet album.

Jag syftar inte på gamla Journey som inledde de tre första plattorna med att vara inspirerade av Latino-jazz rock of Santana. Kanske inte så konstigt då både Neal Schon och Greg Rolie spelat där tidigare. Det resulterade i att skivbolaget ställde två ultimatum till bandet: 1. skaffa en ny sångare. 2. ge oss en hit, annars kan ni börja servera kaffet, istället för att bli serverade! Det var då Steve Perry kom in i bilden likt en räddande ängel. Journey infriade båda löftena, Infinity sålde platina – the rest is history så att skriva.

Tänkte särskåda två ikoniska album innan jag går vidare. Först ut är albumet Escape från 1981, som titulerats ”The greatest AOR album of all time”. Den har sålt över 9 miljoner exemplar världen över. En stor anledning till ett mer melodiskt och hit-betonat Journey stavades Jonathain Cain. Han ersatte tidigare sångaren Greg Rolie som degraderats till keyboardist efter att Steve Perry tagit över mickstativet på Infinity.

Om det blev droppen som fick bägaren att rinna över eller musikmeningsskiljeter låter jag vara osagt. Han kastade i alla fall in handduken efter liveplattan Captured och krattade indirekt manegen för just Mr Cain. Förutom ett exceptionellt melodisinne, så hade Jonathan välsignats med låtskrivargenialism utöver det vanliga, samtidigt som han allt som oftast fungerade som hävstångsmedlare mellan Schon och Perrys höga egon. Det var väl ingen lögn att titulera albumet Escape som födelsen för det Journey som jag och många andra dyrkar eftersom treenigheten via Cain, Schon och Perry utkristalliserades från just de rockaderna.

Inledningslåten ”Don´t stop believin´” har streamats över en miljard gånger… bara på Spotfy. Den avslutade också HBO´s flaggskepp The Sopranos. En sagolik låt som inte behövde kommenteras. Det gällde i allra högsta grad efterföljande ”Stone in love”, fast precis tvärtom, den var definitivt inget att hänga i julgranen. Dess raka motsats var semiballaden ”Who´s crying now” som glänste likt den lugna aor-pärla den utgav sig för att vara. Nästa låt till drabbning var den skrikiga och rockiga ”Keep on running”. Den var lyssningsbar, men med mina högt ställda krav krävdes större kvalitetssteg. Balladen ”Still the ride” funkade säkert som smäck 1981, men precis som då kommer jag aldrig att uppleva den som en höjdare. Titellåten var en pianoplinkade rockig historia, utan riktig refräng som kvickt avpolletterades. Efterföljande ”Lay it down” var något bluesrockigt spektakel med taskig refräng som inte heller gladde någon nämnvärt.

När man inte trodde det kunde bli värre så dök ”Dead or alive” upp. Partyrockigt, bluesigt, och nästintill helt avsaknad av aor överhuvudtaget, totalt vedervärdigt. Näst sista låten var halvballaden ”Mother, Father”. Efter allt skräp var jag härdad, så den fick godkänt. Plattan avslutades med ytterligare en näsduksvridare: ”Open arm”. Melankoliskt, sprött, vackert, men ändå långt ifrån det bättre jag hört i genren. Det var förövrigt en låt som ratades av Jonathan Cains tidigare band The Babys, men utkristalliserades till en monsterhit.

”The greatest AOR album of all time”? Njet, utifrån mitt aor-fönster så var det ett ganska mediokert album. Att det blivit ikoniskt bygger ju på några få låtar. Men utifrån ett helhetsperspektiv så var Escape ganska undermåligt. Det tjatas om flockimmunitet i dessa corontider. I detta fall bör flockbeteende användas. Människor generellt sett tycks ha svårt att se helheter, utan går schimpansmässigt på enstaka spår, och förtränger det mesta av resten. En anka gör ingen bäver!

Två år senare framavlade bandet Frontiers som fick agera vattendelare i vilken platta som är ”The greatest AOR album of all time”, den eller Escape? För egen del värdesätter jag alla gånger detta album före Escape. Den inleddes i mina öron med den giftigaste aor-låten som någonsin skrivits. ”Separate ways”. Juvelen har allt jag förknippar med genren: dramatik, pomp, energi, en odödlig refräng, världsklassång, keyboardgenialitet och tunga riff. Efterkommande ”Send her my life” drog ner på det mesta förutom att var en djävulsk briljant konstruerad aor-låt. Detsamma gällde tunga ”Chain reaction”. Kraft, melodi och variation – vilken inledningstrippel

”After the fall” gjorde inte heller bort sig. Den byggdes upp till något mäktigt som utmynnade i en skön refräng. Då var det dags för den obligatoriska Journeyballaden. ”Faithfully” visade var känsloskåpet skulle placeras. På ”Edge of the blade” höjdes intensiteten. Härligt pompöst, med en inbyggd tyngd som balanserades upp av en mäktig refräng. ”Troubled child” tillhörde också någorlunda the good guys. Äntligen en dålig låt! ”Back talk” var lika skrikig som anskrämlig. För ett tag kändes det som jag var ute på grumligt vatten på grund av alla bra låtar. Efterföljande titellåten ”Frontiers” var mjukare och proggigare. Den föll liksom bort för att den inte var vidare bra och nästintill saknade refräng.

På tionde låten ”Rubicon” återfick de melodisinnet. Det bör tillägas att både ”Only the young” från soundtracket Vision Quest och ”Ask the lonely” från soundtracket Two of a kind inte var med på plattan förrän på 2006 återutgivning. De ratades i absolut sista stund av Michael Dillbeck framför mediokra ”Back talk” och hyfsade ”Troubled child”. Tänk om han inte fått detta hjärnsläpp, då hade albumet varit top notch.

Ödets ironi var väl att ingen av filmerna egentligen genererade i några blockbusters. På den återutgivningen adderades låtarna ”Liberty” och ”Only solutions”. Den sistnämnda agerade lockbete till soundtracket Tron (Disney). Sammanfattningsvis är detta är det närmaste de kommer att inkorporeras på min lista, trodde jag. Hade låtarna 7-9 varit bättre så hade albumet varit i paritet med Michael Boltons – Everybody Crazy, Bon Jovi – 1:st och Tommy Shaw – Ambition.

När vi ändå dissekerar Journey så måste Raised on radio omnämnas. Albumet släpptes tre år efter the mighty Frontiers. På tre år kunde mycket hända, vilket även så var fallet med aor-kungarna. Efter mycket turnerande blev pausen mellan skivsläppen såväl en välförtjänt återhämtning som mer fokus på egna projekt. Ett av dem var HSAS, som bestod av Sammy Hagar (Montrose, Van Halen) på sång, Michael Shrieve (Santana) på trummor, Kenny Aaronson (Blue Öyster Cult) på bas, och sist men inte minst Neal Schon. Det blev dock bara ett album för supergruppen: Through the fire (1984). Samma år släppte Steve Perry sitt första soloalbum. Street talk innehöll en grymt stark låt nämligen ”Oh sherrie”. Vilken otrolig brottarhit! Tyvärr så var den typen av låtar i minoritet. ”Captured by the moment” var en annan låt som höll flaggan högt. Det var mer pop och soul framför rock, vilket i sig inte behövde vara en nackdel, men när kvaliteten inte höll måttet så tappade i alla fall jag intresset snabbt för albumet, men som sagt, ”Oh Sherrie”, vilken låt.

Basisterna Randy Jacksson/Bob Glaub ersatte under processen Ross Valery, trummisarna Larry Londin och Mike Baird förpassade Steve Smith från trumpodiet. Musikaliska meningsskiljaktigheter och några 100 andra friktioner i bandet sades vara orsaker till splittringen. Ifall detta inte hade inträffat så hade troligtvis inte heller The Storm inträffat, så på så sätt blev de ofrivilliga rockaderna källor till eufori för vi som älskade aor. I vilket fall som helst så kom Journeys nionde platta ut i maj 1986. Den tog ett stort kliv bort från det tyngre soundet från Frontiers. Ett litet mer luftigt Totoaktigt sound, i kombination med ett poppigare uttryck, uppenbarade sig via Steve Perrys bakåtkammade sound från producentstolen.

Albumet peakade på nummer fyra på Billboardlistan och framynglade fem singlar. Kriminellt starka ”Be good to yourself” stormade in på singellistans nionde plats. Det var också den singeln som är deras senaste högst placerade låt på listorna. ”Girl can’t help it” (No. 17), ”I’ll be alright without you” (No. 14), ”Suzanne” (No. 17) tog sig alla in på top 20, medan ”Why can’t this night go on forever” landade på nummer 60. Trots detta fanns det en liten besvikelse från skivbolagets sida eftersom albumet sålde sämre än de två tidigare. För egen del var detta ett album som jag å ena sidan tyckte var softpopskön, å andra sidan inte riktigt matchade mina förväntningar såväl sound- som kvalitetsmässigt. I mina öron var ”Don´t stop believin” syskonet ”Be good to yourself” bäst på albumet, resten var bra utifrån ett bra album perspektiv.

Bad English

Lite senare bildade Neal Schon och Jonathan Cain en AOR supergrupp av rang nämligen Bad English. Cain återförenades därmed med två ex The Babys medlemmar: vokalisten John Waite och basisten Ricky Philips (Montrose, Styx). Konstellationen kröntes med ex Wild dogs trummisen Deen Castronovo som senare blev medlem i Journey, Hardline, Soul Circus, The Dead Daisies och Revolution Saints. 1989, precis innan grungen tog struptag på genren släpptes debutalbumet. Det blev en formidabel framgångshistoria som nådde 21:e plats på Billboardlistan, men mest anmärkningsvärt var bedriften att få en listetta med”When I see you smile”. För egen del så upplevde jag inte albumet som något helt och hållet magiskt. ”When I see you smile”, ”Forget me not”, ”Tough times don´t last”, ”Price of love”, ”Possession” men framförallt ”Ghost in your heart” var sjusärdeles starka aor-låtar. Så albumet bestod av en hälft världsklasshits, kontra en hälft av mediokra saker.

Uppföljare landade på skivdiskarna två år senare. Musikklimatet hade då hunnit börjat ta en annan inriktning. AOR var på väg ut, något som också märktes på försäljningen. Starkaste lysande var ”So this is Eden”, ”Straight to your heart”, ”Time stood still” ,”The time alone with you”, ”Make love last” samt min personliga favorit ”Pray for rain”. Egentligen var Backslash en jämnare platta än debuten, men tiden hade runnit ut för genren. Schon & Castronovo slickade inte såren särskild länge, utan bildade Hardline. Efter att deras hypade debut hade sett dagens ljus 1991 lämnade de båda bandet.

Istället för Frontiers eller Escape så föll huvudvalet istället på supergruppen The Storms andra platta. Närmare Journey än såhär var det nog inte möjligt att komma. Den plattan kunde utan problem tituleras all killers, no fillers. Basisten Ross Valory (1973-85, 1995-2021) och trummisen Steve Smith (1978-85, 1995-98, 2015-2021) sa upp sig 1985 från Journey.

De skapade istället ett Journey light genom att inkorporera före detta Journey/Santana medlemmen, sångaren och keyboardisten Greg Rolie (1973-80). Vokalisten Kevin Chalfant var en välrenommerad sångare som påminde mycket om Steve Perry i sin vokalistakrobatik, vilket troligtvis var en värdefull byggsten i The Storm. Han hade spelat med grupper som 707, The Vu, Steel Breeze, Shooting star och The Alan Parsons project. Sist men inte minst adderades den Neal Schon-inspirerade gitarristen Josh Ramos (Le Mans, Hardline, Two Fires med Kevin Chalfant, LRS, Ramos).

Nu till anknytningar till anknytningar i mikroformat. I bandet Le Mans (1989-1987) återfanns Brett Bloomfield som senare blev medlem i Starship. Mest fascinerande var att Leonard Haze (R.I.P 1955-2106) också trummade i samma band. Han blev sedermera en av grundarna till Yesterday & Today. Enligt en skröna så var det Leonard som namngav gruppen. Det skedde i ett telefonsamtal med deras promotor. Han hade ett gig till dem, och undrade vad bandet hette. Problemet var att de inte riktigt hade hittat något passande sådant. Stressad flackade Leonard runt med blicken i rummet för att några sekunder senare fokusera på Beatles – Yesterday & Today album-konvolut. Där och då föddes det som i mina ögon är ett av världens allra bästa band. De bytte sedermera namn till enklare Y & T inför deras tredje album. Det var också den plattan som fick med mig på tåget, en plats jag aldrig lämnat, men det är en helt annan historia.

Chalfant och Valery hade förövrigt samarbetat lite tidigare i aor-projektet The Vu 1990. Det banade iväg för att gjuta liv i något helt nytt. Det nybildade skivbolaget Interscope fick snabbt upp ögonen för denna något subtila supergrupp. Konstellationen släppte sin debutplatta 1991, fem år efter Journeys senaste Raised on radio. Förväntningarna grusades något eftersom albumet endast nådde upp till plats #133 på Billboard album chart. Singeln ”I’ve got a lot to learn bout love” nådde placering #6 på The Billboard Hot 100.

Det räckte dock inte för att blidka skivbolagsdirektörerna vars penninghunger inte korrelerade med försäljningsutfallet. För egen del gillade jag första halvan av materialet. Detta var pure aor, något som man inte var bortskämd med under 90-talet. Sett med mina aor-glasögon var dock albumets bästa låt inledningsalstret ”You keep me waiting”. Hiten ”I’ve got a lot to learn bout love” var ju definitivt svår att ignorera. Den aningen hi-teach rockiga ”In the raw” bröt förtrollningen genom att implementera något helt annorlunda. Medryckande, annorlunda, men inte alls oäven.

Back to he aor-playground genom ”You´re gonna miss me”. En låt som inte kom upp i samma klass som de två inledande alster, men inte jättelångt ifrån. Andra singeln och balladen ”Show me the way” blev en halvhit, för mig varken tummen upp eller ner det vill säga standard. Därefter följde ”Touch and go” som utkristalliserade sig till en halvt hårdrockig sörja som var vedervärdig. Lika sleezerockigt usel var efterföljande ”Gimme love”. Lugna ”Take me away” var precis det man ville göra. Kvaliteten hade sedan fjärde låten sjunkit under betänkligt. Avslutande halvballaden ”Can´t live without love” fick väl sett ur detta perspektiv anses som anständig. Det var för övrigt Beu Hill som producerade skivan. Den mannen hade många fingrar i den melodiska hårdrockens syltburkar (Winger, Ratt, Streets, Alice Cooper, Warrant, Twisted Sister, Gary Moore, Europe – Prisoners of paradise).

The Storm gav sig sedan ut på turné med Bryan Adams med start i Cincinnati från mars till maj 1992. Ett av giggen avverkades i Los Angeles på Los Angeles Forum – en vecka innan de ökända upploppen inleddes. Efter ett kort break var det återigen dags att turnera, denna gång med legendaren Peter Frampton. Lite senare avverkade de gig med bland annat Tom Cochran och Eddie Money.

Därefter var det dags att följa upp debutalbumet. Det färdiga resultaten Eye of the storm lämnades förväntansfullt in till Interscope. Dock hade de gjort en pudel och upptäckt nya inkomstkällor. Rockposörer med pudelfrissor var enligt dem lika populärt som porrfilmer utan bild. Nu var det gangsterrap och grunge som gällde för hela myntet. Steve Smith lämnade det halvsjunkna skeppet för att istället ersättas av Ron Wikso (Greg Rolie band, Harlan Cage, Cher´s band, David Lee Roth band, Foreigner).

Den rockaden torde ju absolut varit en faktor till att andra plattan lyckats nästlat in sig bland de 25 bästa aor- album som någonsin sett dagens ljus. Nigel Green intog producentstolen. Den mannen skulle kunna tituleras lärling till the mighty John ”Mutt” Lange. I och med detta så behövde han inte bara hämta kaffe till ljudikonen, utan blev också delaktigiserad i själva produktionen med Def Leppards – Hysteria. Samma år som han producerade The Storm så la han också händerna på Iron Maidens – The X-factor. Nigel var efter detta involverad i många kommande Maiden plattor. Eftersom han inte var en aor-producent uti fingerspetsarna var det kanske faktorn som fick albumet att låta så extraordinärt bra?

The Storm visste ju inte att plattan skulle släppas 1995, för istället som planerat två år tidigare. I och med detta så hade bandet hunnit att upplösas, och flocken skingrades snabbt till andra band. De reformerades dock 1995 då plattan till sist utgavs. Det var det brittiska indiebolaget Music for nation som istället erbjöd Europa detta mästerverk 1995 på licens från Interscope, Japan på Avex/Bareknuckle Records och Amerika under Miramar Records. Skadan var redan så stor att den inte gick att reparera. 1996 gick The Storm i graven. De tog parallellt med sig en del av grungen som börjat få smaka på sin egna medicin genom att få se sig besegrade av andra musikaliska inriktningar.

Kevin Chalfant / lead vocals
Gregg Rolie / lead vocals, keyboards
Josh Ramos / lead and rhythm guitars, vocals
Ross Vallory / bass
Ron Wikso / drums

Musiken som existerade på Eye of the storm sett i backspegeln var ett mästerverk. Ursprungsomslaget var otroligt vidrigt, men det var också den enda fadäsen. Albumet inleddes med det positiva budskapet ”Don´t give up”. Det var precis såhär man ville ha sin aor serverad. ”Waiting for the world to change” var balladen som mycket väl kunde matcha Survivors underbara ”Weight of the world”. De två låtarna fungerade förövrigt som bruksanvisningar hur powerballader borde konstruerats. I semiballaden ”I wan´t to be the one” briljerade såväl Greg som Kevin på sång. Denna dualism fungerade klockrent. Låten i sig var sprängfylld med stämsång, en utomjordisk melodi och en refräng att döda till.

Efterföljande ”To have and to hold” grottade återigen ner sig i balladträsket. Näsduksskrynklaren kännetecknades mer av Journeyism än vad ”Waiting for the world to change” gjorde. Dock levde den sitt egna liv genom att bara vara så fantastiskt sentimentalvacker. Som sagt två gudomliga sångare som strävar mot samma mål skapade onekligen synergieffekter. I femte låten ”Livin it up” stegrades tempot. Duon kompletterade denna aor hi-teach pärla med lite Gowan rock. Kombinationen gjorde att låten inte liknade något annat, det vill säga den stack ut på något oerhört positivt sätt.

Efterkommande ”Love isn´t easy” kunde ståta med plattans allra bästa refräng. Kombinera Bad English med Journey i högform så förstår ni vidden av kvaliteten. På sjunde spåret ”Fight for the right” rockade de till sig lite utan att det tog överhanden. Snyggast på den låten var onekligen den ytterst oväntade andra refrängen som andades Def Leppard. I ”Give me the night” drog de ner på typ allt och gav lyssnaren albumets tredje ballad av åtta hittills. Vanligtvis skulle jag spy över det upplägget. I och med att The Storm producerade tre helt olika balladstilar så reflekterade jag mera över mera hur detta var möjligt. Alla de var ju liksom världsklass. Efterföljande ”Soul of a man” simmade i mid-tempo, men med en gospelduell mellan Greg och Kevin. Som sagt, aor kan efter ett tag bli så helvetiskt tradigt. Ibland vill man bara stänga av en platta efter halva; det blir liksom för sterilt och likartat.

Det kan man absolut inte anklaga The Storm för, variation var deras ledord. Otroligt nog så implementerade de en fjärde ballad på plattan. ”What ya doin tonight” vilken särskiljde sig från de tre andra. Bad English blev det första bandet jag kom att tänka på – stunning. På näst sista låten ”Come in out of the rain” inkorporerades en Journeyrefräng i mid-tempo. Det var bara tacka och ta emot. Albumet avrundades med en… ballad! ”Long time coming” var dock helt fantastisk. Den kombinerade Mr Mister med Mike and the Mechanics, fast med lite tyngre gitarrer.

Efter att ha lyssnat in mig mera på denna platta så upplevde jag den ännu bättre än vad jag överhuvudtaget kom ihåg. De ubersnygga körerna och balansen mellan keyboard och gitarren var perfekt avvägda. Efter debutalbumet som präglades av dysfunktionell elektism så trodde jag inte att The Storm var kapabla att tillverka ett sådant här helgjutet mästerverk. Jag såg det liksom inte komma förrän det var försent. Dock hade jag inte dött av att man kanske haft med någon mer låt i stil med inledande ”Don´t give up”, men det var verkligen en petitess i sammanhanget.

Något som verkligen höjde musiken till skyarna var Greg och Kevin röst-samarbeten. Jag tror nog aldrig att jag tidigare hört något bättre en dessa två herrar samarbete. Egona liksom inte krockade med varandra, utan växte istället. Risken finns ju faktiskt att detta är en av de 10 bästa/jämnaste aor-album som någonsin konstruerats. Paralleller finns att dra till andra band jag hyllat tidigare som Khymeras – The greatest wonder och Signal – Loud´n clear. De är alla helt enkelt väldigt tillbakadragna musikaliska finsnickerier och ljusår från Slayers – Hells await. Alla dessa tre var ju också pure aor, inte ihopblandade med rockiga saker, utan bara variationer ifrån genren i sig.

Vad hände sedan? Jo, när några medlemmar insett tidens musiktecken så kröp de tillbaka till Journey-korset. Hoppjerkorna Steve Smith och Ross Valory smörade in sig hos Cain & Schon. Trial by fire, deras 10:e album var dels Steve Perrys återinträde i bandet, dels hans sista med bandet. Steve Perrys krav för comebacken var att managern Herbie Herbert skulle avpolletteras. The Eagles manager Irving Azoff tog över som organisationsansvarig.

Plattan ynglade av sig hiten ”When you love a woman” samt tre halvhits: ”Message of love”, ”Can´t tame the lion” och ”If he should break your heart”. Steve Perry (nicknamed The Duck) sjöng fantastiskt i detta temporärt återförenade Journey. Trial by fire innehöll klockrena anthems som ”Message of love”, ”One more”, ”When you love a woman”, ”Forever in blue”, Castles burning”, ”Don´t be down on me”, ”Colours of the spirit” och ”Still she cries”. Tyvärr så gapade bandet efter på tok för mycket eftersom de inkorporerade hela 16 låtar på plattan. Självklart så kan man se på saken utifrån en annan vinkel, men detta är utifrån ett helhetsperspektiv, vilket tål att understrykas.

Jag var fullt medveten att ”Message of love” skulle vara plattans ”Separatae ways”. Det struntade jag högaktningsfullt i, utan för mig var det en av de 10 starkaste de snickrat ihop. Pomp-AOR made in heaven så att säga. Efterföljande ”One more” sjöd av nästan likartad elixir som ”Message of love”. Att de indirekt försökte fånga in Frontierssoundet såg jag inte som kopiering. De flesta så kallade recensenter var mer inne på återvinning av tidigare musik. Hade det istället gällt Bruce Springsteen, The Rolling Stones eller Bob Dylan så hade de välkomnat konservatismen med öppna armar. Det är konstigt vilka normer som avgör vilka genrer man får häckla kontra grupper som skulle legitimeras att göra covers av gamla kommunistslagdängor. De skulle troligtvis bli tokhyllade som nyskapare eller bli premierade för sin upptäckarlust.

För mycket låtar, för många ballader, för lite rock och sist men inte minst, fel musikklimat; AOR var inte skadeskjuten, den var indirekt kontraktmördad. Beviset för det var att albumet sålde dåligt utifrån tidigare meriter. Bandet tröttnade också på att vänta på Steve´s svar om dennes medverkan på kommande turnéer. Perry valde till sist att inte turnera, utan istället dra sig undan från skivbranschen helt och hållet, i alla fall för ett tag.

Det banade vägen för Steve Augeri som skött mickstativet i bland annat Tall Stories och Tyketto. Konkurrensen var stenhård, men han knep platsen framför vokalistakrobater som John West, Kevin Chalfant och Geoff Tate. Trummisen Steve Smith såg detta som en potentiell möjlighet att återgå till sina jazzrötter eftersom han ansåg att Perry var den rättmätige sångaren. Han ersattes av Deen Castronovo. Den mannen hade som sagt trummat med Schon & Cain i Bad English. För närvarande spelade han med Hardline, och hyrdes in som trummis.

Med Deen och Steve blev det som en pånyttfödelse för bandet. De övade gig i Japan för att år 2000 släppa deras elfte alster – Arrival. Albumet peakade på plats nummer 56 på Billboardlistan, och ynglade bara av sig en single ”All the way”. Det blev droppen för Sony som droppade bandet. Jag gillade inte produktionen, och jag tyckte att det mesta på plattan inte var tillräckligt bra. Några få undantag var rockiga ”Higher place” därutöver var det bara bra ballader som ”All the way”, ”Signs of life”, underbara ödesmättade ”Livin to do” , ”Live and breath” samt ”Kiss me softly” som klarade sig helskinnade.

2005 blev bandet hedrade genom att odödliggöras på The Hollywood walk of fame, där även Perry oväntat dök upp. Samma år släpptes deras tolfte album Generations på indiebolaget Sanctuary Records Group Limited. Det var första gången i Journeys historia som alla medlemmar fick sjunga. Den välrenommerade Kevin Elson som tidigare rattat Journey fick återigen förtroendet. ”Faith in the heartland” visade var det tungriffade skåpet skulle stå. Efterföljande ”The place in the heart” visade var AOR-skåpet skulle stå. På det tredje alstret ”A better life” bjöd bandet på en osannolik skön vers, men glömde lite bort att fila på refrängen. Vi blev tvungna att förflytta oss till sjunde låten för att hitta nästa brottarhit. Den mäktiga balladen ”Knowing that you loved me” tog andan ur en, och Augeri sjöng lungorna ur sig.

För mig var det dock inflation på lite för rockiga låtar som helt enkelt inte var my cup of the, exempelvis ”Gone crazy”. Generation var egentligen Arrivals raka motsats; bra produktion, nästintill balladfritt och högre klass på låtarna. Plattan nådde som högst 170:e plats på Billboardlista, självklart en gigantisk besvikelse. Musiken gick bäst i Tyskland, Sverige och i Japan såklart. 2006 slutade Augeri som sångare i bandet på grund av en halsinfektion.

Svenskbekantingen Jeff Scott Soto fick det åtråvärda uppdraget att agera frontfigur för detta legendariska classic rock band. Glad i hågen tog han avsked ifrån Talisman för att satsa helhjärtat på Journey. Inte långt därefter fick Soto besked via omvägar att han hade blivit sparkad av bandet. Det blev som sagt en minst sagt kort sejour och orättvis process för denna gudabenådade sångare; sagan slutade i juni 2007.

Ett nytt spännande kapitel skulle skrivas samma år. Neal Schon upptäckte sociala medier och i detta fall Youtube. Från början låg Jeremey Hunsicker bra till för vokalistrollen. Han frontade ett ökänt tributeband som inte oväntat kallade sig Frontiers. Efter några tankekonstruktioner senare vände han blickarna mot det filippinska coverbandet The Zoo och deras framförande av ”Faitfully”. Schon blev så hänförd av vokalistbesten Arnold Pineda att han kvickt bjöd in honom till en två dagars audition. Den måste onekligen gått bra eftersom Pineda officiellt titulerades ny sångare i bandet den 5 december 2007; snacka om en tidigt julklapp.

Journey som band fick också en ytterst tidig och oväntad julklapp det året genom att hedrande få medverka i HBO´s flaggskepp The Sopranos den 10 juni 2007. Avslutande avsnittet av sjätte och sista säsongen tonades ut till tonerna av ”Don´t stop believing” – episkt. Detta ledde till att Journey återigen blev insläppta i finrummet av såväl nya som gamla fans. Självklart gav det råg i ryggen inför processen med att spela in nytt material. Till detta med en helt ny sångare som varken var amerikan, britt eller Europé och dessutom betydligt yngre än sina kollegor.

Det var återigen ett pånyttfött band som denna gång ville ompaketera och återskapa aor-glansen från Escape och Frontiers mitt framför ögonen på en delvis ny publik. I mitt tycke så lyckades det de med råge på Revelation (2008). Två av låtarna var förövrigt bland de bästa Journey överhuvudtaget skrivit. ”Where did I lose your love” och ”What I needed” var monstruösa, med stark betoning på monstruösa med ett stort M.

Sylvasst tunga ”Never walk away” inledde Journeys 14:e platta. Den påkallade lyssnaren alla de element som symboliserades med Journey´s varumärke. Den tilltänkta ersättaren till Steve Perry, Jeremey Hunsicker, var en av dem som skrev låten. Efterkommande balladen ”Like a sunshower” var en spröd och avskalad sak som gjorde sitt jobb, men inte mera. ”Change for the better” fortsatte segertåget med kvalitet som främsta vapen. Pinedas sång var som gjuten för dessa lite tyngre låttingestar.

I samma fotspår följde ”Wildest dream” som med sina dutt-duttiga keyboards och klockrena refräng steppade upp en kvalitetsnivå ytterligare. Femte låten, ”Faith in the heartland” (re-recorded från Generations) visade Journey på att en nyversion kan klå originalet, ifall rätt verktyg fanns att tillgå i verktygslådan. Efterkommande powerballaden ”After all these years” skilde sig markant från ”Like a sunshower” i sin uppbyggnad. Det var inte det viktigaste, utan här visade Journey på att de var gurus på att skapa mäktiga tidlösa ballader.

Nu kom den, låten som nästintill matchade ”Separate ways”. ”Where did I lose your love” . Oh my God vilket djävulskt anthem. Det riktiga otäcka var att nästa utomjordiska anthem låg precis bakom hörnet. ”What I needed” eller ”Where did I lose your love”? Det beror nog på vilket humör man var på. ”What I needed” var lugnare, men också mer varierad, pompigare och otroligt nog ännu mer dramatisk. Det vittnade om att ord egentligen var helt överflödiga. AOR konfronterades med högre makter?. Jo nog så var det nog.. Efter Gud placerat dessa efter varandra så var det dags för tunga ”What it takes to win”. En riktigt tungskönriffande låt vars egentliga fel låg att den placerats efter två-inte-av-denna-värld-aor-låtar. Albumet avslutades i mina ögon genom ”Turn down the world tonight”, i och med att 11 låten ”The Journey” mera får anses som en instrumental uttoning. Halvballaden andades, åt och sket Journeymelankoli, utan för den delen kännas utlånad utav tidigare konstruktioner.

Journey hade också den goda smaken att ”bara” addera 10 låtar med sång på, till skillnad från Trial by fire som drabbades av storhetsvansinne. Den sydafrikanske producenten Kevin Shirleys insats får definitivt inte förringas. Albumet doftade storslagenhet och det var Shirleys verk, en vital byggsten för genren i sig något han visat tidigare eftersom det var han som producerade underbara Trial by fire. Kevin hade rattat grupper som The Black Crowes, Rush, Aerosmith, Dream Theater, Iron Maiden och Mr Big för att nämna ett fåtal. Det liksom låg i luften att Revelations skulle bli en succé, cirkeln var liksom sluten; dåtid och nutid hade förenats. Även publiken uppskattade vad de hörde. Albumet nästlade in sig till position fem på Billboardlistan, och stannade på topp 100 i hela 20 veckor. En fantastisk bonus var att albumet släpptes som en dubbelskiva, där skiva två bestod av klassiska Journey-låtar som hanterades av Pineda på sång, istället för Steve Perry.

Efterkommande Revelation-turnén blev en braksuccé tillika en av de mest inkomstbringande under hela 2008. En turné som fortsatte ändå till oktober 2009. Där emellan avverkade gruppen det hedrande uppdraget att få uppträda inför-inför Super Bowl XLIII show i Tampa den 1/2 2009. Samma år blev ”Don´t stop believin´” den mest spelade låten på Itunes, av de artister eller grupper som släppt musik före år 2000. Mellan åren 2007 – 2009 gick det mesta som på räls för Journey. Förutsättningarna för vad som komma skulle kändes nästintill som en profetia som helt bara kunde infrias. Vad kunde egentligen gå fel? 2010 samlades bandet i Fantasy Studios för att påbörja arbetet med deras 15:e platta. Den 4 maj 2011 släpptes ett nytt musikkapitel i Journeys musikhistoria. Eclipse nådde 13:e plats på Billboardlistan, men kunde inte matcha Revelations försäljningsframgångar på en enda punkt.

Var albumet pest eller kolera utifrån Mats Widholms tuffa kriterier? Inledande ”City of hope” var en ångvält, men långt ifrån den inledning jag skulle vilja ha hört. Därefter följde ”Edge of the moment”. Mer melodi och en bättre refräng fick aor-antennerna att resa sig. På tredje låten ”Chain of love” kunde ståta med albumets hittills bästa refräng i kombination med lite halvorientaliska Deep Purple vibbar. Det liksom låg i luften att fjärde låten skulle bli en ballad, oddsen var inte jättehöga på motsatsen. ”Tantra” var en halvhyfsad ballad, men ljusår från deras bästa. Mjuk-bluesiga ”Anything is possible” andades såväl tunnhet som andefattighet. ”Resonate” fick förtroendet att avlösa föregående seghet. Det gjorde de med bravur eftersom konstruktionen lätt kunde tituleras till bäst hittills. Den andades verkligen pomp-Journey, utan att klona tidigare hits.

Lättviktiga balladen ”She´s a mystery” var i mina ögon genomusel. Det fanns inget i den som tilltalade mig. Efterföljande ”Human feel” återtog lite respekt genom att dels höja tempot, dels öka disten. Låten i sig var dock inget som gick till historien som en av deras bättre låtar. Nionde alstret ”Ritual” var en standardlåt som ekade dåtid, utan att utmärka sig på något sätt. ”To whom it may concern” återställde tyvärr inte ordningen. Visst, den stack ut, men det var också det bästa med den. Näst sista låten hade bandet döpt till ”Someone”. Det var en halvrockig sak som även den kunde kasseras. 12:e och sista låten ”Venus” var en instrumental historia som var tung, proggig och pompig. Något annat positivt med den gick inte att hitta. Neil Schon och Jonathan Cain re-recorded ett stort antal låtar i Nashville då Kevin Shirley inte hade tid att slutföra sitt arbete – tyvärr. De ville helt enkelt ha en rockigare och råare ljudbild, med färre ballader, och det fick de dessvärre också. För mig var Eclipse en talande titel på albumet som helhet.

Deen Castronovo fick lämna bandet 2015 efter att ha blivit åtalad för våldtäkt, sexuellt våld och misshandel gentemot sin fru. Omar Hakim snabbinkallades som ersättare eftersom bandet var ute på en stor turné. Steve Smith som tydligen återhämtat sig från förlusten av Steve Perry anslöt sig också till turnerandet, med bland annat ikonerna Def Leppard. Turnén i Nordamerika blev 2018 mest lönsamma livekonstellation via 17 bejublade live sammankomster. 2017 valdes Journey välförtjänst in i Rock and Roll Hall of fame.

Någon Steve Perry tillbaka i vokalistrollen tycktes det inte vara så höga odds på. Det kanske egentligen var det bästa utifrån tidigare friktioner. Dock släppte han ett album så sent som 2018. Traces döptes den efterlängtade comebacken till. Steve sjöng fortfarande som en halvgud, men låtarna var not my cup of tea. Många recensenter höjde den till skyarna och plattan hamnade högt upp på fansens årsbästa listor. Konstigt vad okritisk man kan vara mot någon man högaktar så vördnadsfullt, eller var det som var problemet? För det första var det inte aor, för det andra var låtarna långtifrån något speciella. De flesta skulle kunna tituleras som djävulskt intetsägande och ett utmärkt komplement till sömntabletter.

Dagens Journey bestod ett tag av tre personer eftersom Valory och Smith indirekt blivit sparkade av Cain & Schon-igen. Denna gång uppviglade busfröna genom strategin att försöka ta kontroll över själva gruppnamnet. Såhär ser gruppsammansättningen ut i nuläget (2021-05-14). Efter Eclipse så beslöt sig bandet att koncentrera sig på att turnera, inte på att spela in nytt material. Enligt bandet så är tiden nu mogen för denna nya sättningen att släppa nytt material tillsammans. Utifrån det segdragna Coronaviruset lutar det snarare åt 2022, ifall de vill dra nytta av den fulla potentialen som en världsturné innebär. Något undertecknad definitivt inte kommer att missa, det kan ju vara så att det blir deras sista framträdande i Europa någonsin?

• Neal Schon – lead guitar, backing vocals (1973–1987, 1991, 1995–present)
• Jonathan Cain – keyboards, backing vocals, rhythm guitar, harmonica (1980–1987, 1991, 1995–present)
• Randy Jackson – bass, backing vocals (1985–1987, 2020–present)
• Arnel Pineda – lead vocals (2007–present)
• Jason Derlatka – keyboards, backing vocals (2020–present)
• Narada Michael Walden – drums (2020–present)

Det här min andra krönika där två album lyfts fram istället för en. Då var det Khymeras – The greatest wonder och The Master of illusions, nu är det främst fokus på The Storms – Eye of the Storm, men under resans gång överraskande Journey – Revelations rejält. Den var inte ens påtänkt, det var först i efterhand som jag knockades av innehållet som polletten trillade ner fullt ut. Tanken var mer att applicera avsaknaden av helhetsgreppet på både Escape och Frontiers. På Escape funkade den teorin, men inte alls på Frontiers, som delvis är ett helt fantastiskt album. Utifrån ett helgjutet-album-perspektiv når den dock inte ända fram till grupper som Aviator, Signal, Fortune och Shy, men de låtar som är bra är helvetiskt bra.

Det ska bli ytterst spännande att se vilken musikalisk riktning Journeykompassen kommer att visa utifrån den nya sättningen och segdragna Eclipse från 2011. Det har hunnit gått hela tio år sedan den släpptes. Så 2021 hade varit förträffligt om man utgått från ett 10 års jubileum. I min fantasi gör de en Trial by Fire och Revelation genom att tredje gången återupprepa formulan för hur de lät på Frontiers, fast i en uppdaterad skrud såklart.

Aviator – Aviator

Det finns band som lyckas med allt, trots motgångar som skulle kunnat bringat fred i Mellanöstern. Sedan finns det grupper som har typ alla förutsättningar uppdukade, men ändå drabbas av otur helt enkelt.

One hit wonders tituleras grupper eller artister som lyckas med bedriften att få en megahit, men bara med just den låten, sedan tar det stop. I a.o.r.-världen får man snarare sträcka sig till one hit album, då genren subtilt kräver det, till skillnad från pop-universumet.

Ett av många band som hamnade under denna etikettering var New Jersey sönerna Aviator. De släppte sitt självbetitlade album 1986.

Det måste flikas in att 1986 var ett ett magiskt år, utifrån ett a.o.r.-perspektiv. Portalen till kvalitet var vidöppen för ubertunga släpp som Bon Jovi – Slippery when wet, Magnum – Vigilante, Journey – Raised on radio, Kansas – Power, Toto – Fahrenheit, Treat – The pleasure principle, GTR – GTR, Bonfire – Don´t touch the light,

Fate – A matter of attitude, Skagerack – Skagerack, King Kobra – Thrill of a lifetime, Beaue Gest – Another night in the city, Giuffria – Silk and steel, White sister – Fashion by passion och såklart Survivor – When seconds count och FM – Indisecret. Detta är endast ett urval av kvalitetsreleaser detta utomjordiska år.

Trots mängder av ikoniska albumsläpp så var det ett band som var i paritet med FM och Treat detta år. De kom se sågs, men segrade gjorde de inte, förutom hos oss nördar i Europa; A.O.R-tåget hade liksom åkt förbi några år tidigare.

Richie Cerniglia och Michael Ricciardella var två av grundarna som reste sig ur askan från Wiggy Bits. Duon hade tidigare spelat tillsammans i The Illusions och släppt tre plattor i slutet av 60-talet. Ricciardella bildade därefter en musikpakt med The Blues Magoos basist och sångare Peppy Castro.

Få kommer nog ihåg att de fick en mindre hit med ”Breaking away” 1981. Den stora massan kommer nog hellre ihåg de två ikoniska a.o.r.-graalerna: Balance (1981) och In for the count (1982). I den konstellationen ingick också nyligen bortgångne Robert J. Kulick (januari 1950 – maj 2020).

Som sagt, Peppy Castro och Michael Ricciardella bildade Barnaby Bye. De gick snabbt i graven, därefter återbildades nästan The Illusion, då Mike Maniscalco och Michael Ricciardella rekryterades till klämkäcka Wiggy bits.

Pepppy Castro

Peppy Castro röst var i sin a.o.r.-linda, men vi vet ju vad som skulle komma fem år senare. 1976 släppte de sitt debutalbum som för övrigt blev deras enda. Richie och Michael fortsatte sitt musicerande i Network som hann släppa två album för Epic Records. Deras första producerades förövrigt av halvguden Barry Gibb från The Bee Gees.

Nu var det dags för a.o.r.-stjärnorna att rada upp sig. De två välmeriterade vapendragarna Richie & Michael hade sedan 60-talet subliminalt förberetts för vad komma skulle 1986. Ernie White var frontmannen, gitarristen och låtskrivaren i blivande Aviator.

Ernie White band

Han hade sedan tidigare en karriär i den lokala supergruppen: Sam The Band. Enligt rykten så spelade han i samma band under sina ungdomsår som Jon Bon Jovi och Richie Sambora. Steve Vitale var den sista pusselbiten som fick visa upp sina färdigheter på basen.

Den brittiske musikdemonen Neil Kernon smekte förföriskt producentspakarna i i New York. Att den mannen magiskt producerat bland annat Michael Bolton – Everybodys crazy, Streets – Streets, Autograph – Sign in please, Dokken – Under lock and key, Shy – Excess all areas, och FM – Tough it out, var väl tillräckligt för att Aviator i sig skulle hamna i a.o.r.-historia-böckerna.

Neil Kernon

Dessutom hade de med Terry Brock som bakgrundssångare. Ytterligare en a.o.r.-ikon av rang, med meriter som sångare i Strangeways, Giant, Seventh key och Slamer på sin lyra. Att han kom ombord på tåget berodde på att Neil jobbat med Terry, när han producerade Kansas – Drastic Measures (1983).

Vänskapskorruptionen gav honom fribiljetter till Aviator, Heaven’s Edge, Valentine, Britny Fox, Michael Bolton samt en egen framgångsrik solokarriär.

Aviator

Debutalbumet hade allt en perfekt avvägd a.o.r.-platta skulle ha. Dutt-dutt keyboards, killerhooks, lagom variation, matchande vokalist, snygga arrangemang, exceptionell produktion, coolt omslag och boy meets girl texter. Inledande ”Frontline” var albumets absoluta a.o.r.-classic.

Att den inte släpptes som singel måste anses som ett helgerån av stora mått. Kanske hade deras karriärer sett annorlunda ut ifall valet fallit på den låten eftersom den hade varit perfekt som soundtrack.

Bakomvarande ”Back on the streets” förde tankarna till Bryan Adams i sina tuffare stunder; gitarrdominerad med mindre keyboards. ”Don´t turn away” lugnade ner tempot med fin stämsång och ett stick att döda till. ”Wrong place wrong time” omgärdades av ett ytterst smittsamt gitarriff som synkades till ett genuint a.o.r.-party.

Spår fem, ”Never let the rock stop” visade upp en mer hair-metal stil som påminde lite om Bon Jovi. Semi-lugna ”Comeback” tog upp stafettpinnen med en lättillgänglig refräng som på ytan kan upplevas enkel, men ack så komplicerad att skapa.

Police-doftande ”Magic” drog ner på tempot och disten på gitarren. Den doftade sommar, ungdomsförälskelse och Steven Spielberg.

”Can´t stop” var också en up-tempolåt som bevisade att inledningen med ”Frontline” inte var en engångsföreteelse. En låt som norska Issa förövrigt gjorde en cover på 2012, på inrådan av dreglande Frontiers records direktörer.

Svaga Aldo Nova vibbar fick jag av ”Too young”. Låten var indirekt en bruksanvisning hur en sommarhit skulle skrivas.

Näst sista spåret var ”Everybody schoolboy know”. Precis som många andra låtar på albumet sätter den pricken över i:et hur det kändes att vara ungdom på 80-talet.

Avslutande a.o.r.-smockan ”Through the night” band ihop hela plattan på ett föredömligt sätt. Mördarrefräng, stämsång och bra balans mellan keyboards och gitarrer.

Trots att detta torde vara en av de bättre a.o.r-album som gjorts, promotades den dåligt av skivbolaget som själva höll på att bli uppköpta av europeiska giganten BMG. Det la grunden till utebliven försäljning och missämja i bandet. Richie och Michael lämnade bandet.

In kom ex Magnum keyboardisten Tommy Zito och trummisen John ”Dr. D” Discepolo. Bandet vägrade ge upp, utan kämpade på til the bitter end, tills motgångarna blev överväldigande 1990. Deras debutalbum från 1986 blev sett i backspegeln deras enda.

Dock är deras demos, de som spelades in mellan 1987–1989 hett eftertraktade byten. Fits like a glove vokalisten Ernie White kuskar enligt hörsägen fortfarande runt i New Jersey området med sitt Ernie White Band.

Resten av bandet förblev musiker, men inte rockstjärnor, i den bemärkelse de kunde ha blivit, om Aviator haft lite mer flyt.

Boy meet girl-text från låten: ”Wrong place, wrong time”

 This old world is getting colder every day And everybody’s growing older in everyway And your past can haunt you Baby it won’t fade away You know I want you But darling it won’t work this way It’s just the wrong place Wrong time

We come from different worlds You got me going out of my mind Wrong place, wrong time I wish I could have met you years ago Maybe things would be different girl I don’t know Too many places, too many faces Starting to show Now time ain’t on our side So baby, it’s time to let go Baby won’t you talk to me I’m so confused now can’t you see Maybe we’ll meet again And time will be the right time The place, the right place”.

Tjernobylolyckan, Palemordet eller att Argentina slog Västtyskland i VM-finalen i fotboll påverkade nog inte tillkomsten utav det som i mina ögon är bland de 10-bästa a.o.r.-album som skapats.

Till skillnad från exempelvis Michael Boltons – Everybody´s crazy och Bon Jovi debutalbum finns det inte en enda låt som jag skulle kunna snabbspola, utan här lyckades Aviator med konststycket att göra dubbla äkta hat-trick med 11 killerlåtar på samma album.

Det existerar en nerv i musiken som genomsyrar hela albumet, en känsla som är så svår att reproducera; utan det var då och där. Tyvärr kan inte ens Gud själv kan strida mot dålig timing, och det hade gruppen aningen för mycket av.

Continue Reading »