Posts Tagged ‘ Dark Moor ’

I ens skivsamling samsas det allt som oftast plattor som man upplever inte fått den uppskattning som det borde haft. En av dessa i mitt palats av cd och vinyler skymtar Madridsönerna Dark Moor.

Generellt sett måste jag erkänna att jag haft lite svårt för band som inte härstammar från the anglosaxiska världen och Skandinavien. Spanjorerna var nog ett av de band som fungerade som en ögonöppnare. Albumet i fråga var konstellationens femte i ordningen nämligen Tarot från 2007.

De bildades 1993 av gitarristen Enrik Garcia tillika den enda kvarvarande medlemmen. I dag har bandet släppt elva studioalbum, åtta av dem med sångaren Alfred Romero som ersatte sångerskan Elisa Martin 2003.

Det är ett understatement att inte bandmedlemmar har kommit och gått, för så har varit fallet. I vilket fall som helst lyste alla stjärnor allra klarast 2007. De får väl titulera sig som ett symphonic power metal band. Dock har de ett sinne för såväl starka melodier som refränger och en typ genuin popådra.

Albumet Tarot fullkomligt översvämmas av klämkäcka dubbeltrampande alster i kombination med lite mjukare tongångar. inledande ”The chariot” tillhör semimjuka låtarna, lite typ melodic metal. Musiken är bombastisk catchy och djävulsk dramatisk. Allt toppas med delikat refräng som bidrar till att detta är en av albumets höjdpunkter.

Efterkommande ”The star” höjer tempot en aning, men är lika svulstig som sin föregångare. Allsångsvänligare än såhär blir det inte helt enkelt.

Vi scrollar ner till dubbeltrampande operettekande ”The emperor”, som är öronbedövande effektiv som, typ ett lyckopiller. Även här tar refrängen en stor plats, utan tvekan en topp två när det kommer till klockrena odödliga låtarna.

Pompösa ”Devil in the tower” som avlöser ovanstående låt är i min mening en av albumets starkaste lysande stjärna. Stämsångsorgier, fart och flärd och en refräng att dö till.

Vi hoppar ner till den mer AOR-aktiga ”Lovers” som bryter upp tillställningen på ett ett förtrollande sätt. Pärlan visar verkligen upp ett band med en enorm bredd. Nästkommande alster heter ”The hanged man”. Precis som titeln understryker är detta ett mästerverk i mid-tempo.

Jag är inget fan av låtar över 10 minuter, men jag kan med gott samvete göra ett asketiskt undantag för ”The moon”. Här har gruppen byggt upp ett konstverk av Ludwig van Beethoven´s  ”Symphony No. 5″ and ”Moonlight Sonata”. Läste för övrigt att många power metal nördar tyckte detta var horribelt, men smaken är som baken – jag dyrkar ”The moon”.

Varje låt är döpt efter ett kort i tarotkortleken, konceptet i sig är genialiskt. Visst det kunde vara mer tryck i trummorna, och visst är inte sångaren Alfred Romero ingen Roy Khan, men det är petitesser i sammanhanget.

Detta är ett fullkomligt beroendeframkallande album vars intentioner är att inte att få kanonaderna ur huvudet. Gillar man Kamelot eller Myrath så lär man inte bli besviken på Tarot, snarare tvärtom. För ett popsnöre och AOR-fan är detta manna för själen.