Pixel-Eskapism

Familjen Widholm traskade ner till ett relativt dyrt lördagsförmiddagsnöje där Pixars nyaste animering stod på agendan: Brave. I barnens natur ligger en form av rastlöshet; när filmen visade sig vara 1. 43 minuter exklusive reklam, och trailers blev jag aningen orolig för att någon av änglarna skulle hinna somna. Den oron visade sig vara obefogad, de satt som klistrade vid de bekväma och rymliga sittplatserna. Merida är en skotsk prinsessa i tonåren. Hon gillar att ge sig ut i skogen och träna på att skjuta med sin pilbåge, men hennes mamma drottning Elinor vill helst att Merida ska lära sig att bli mer stolt och hyfsad som en riktig prinsessa. En dag kommer kungarna från grannrikena och Merida tvingas välja en av deras söner som ska bli hennes make. Hon flyr in i skogen, där hon efter ett tag träffar på en häxa som ger henne möjligheten att ändra sitt öde: en trollformel i en kaka som ska förändra drottning Elinor. När Elinor äter kakan förvandlas hon till en björn. Merida måste inom loppet av två dygn hitta ett sätt att förvandla tillbaka sin mamma annars kommer hon att förbli en björn i evig tid. Det hela låter som en genialiskt originell idé, tyvärr tyckte jag att det hela blev på tok för endimensionellt. Utifrån en Pixar-standard så hamnar den under deras exceptionellt höga kvalitetssäkring. Allt är väldigt förutsägbart och den annars grymma vuxen/barn humorn är starkt reducerad. Frågan är efter denna film och mediokra Bilar 2, om Pixar genialitet håller på krackelera? Modig är självklart bra och väldigt vacker gjord, men som sagt en besvikelse, och tycks vända sig till en ännu yngre målgrupp än vad vi är vana vid.

Brittiska Aardman Studios (britternas svar på Pixar) har nu i 40 år vävt sitt finmaskiga spindelnät tjockare för varje produktion som lämnat det experimentella animationsbordet av stop motion-animationer med lerfigurer. Deras galjonsfigurer är  dock ”Wallace & Gromi”t och ”Fåret Shaun. Aardman”. Studios långfilmsbibliotek består av: ”Flykten från hönsgården” som var först ut, sedan följde, ”Wallace and Gromit and the were-rabbit”, ”Flushed away” och ”Arthur Christmas”. Den årliga tävlingen om årets pirattrofé närmar sig, och vår huvudperson Piratkaptenen har siktet inställt på att för en gångs skull ta hem pokalen. Han har det snyggaste skägget av dem alla, och den mest entusiastiska besättningen. Dessvärre ekar det tomt i skattkistorna, för om sanningen ska fram är de inget vidare duktiga på hela den där plundra-och-döda-grejen. Det ser mörkt ut, tills Charles Darwin korsar deras väg med en liten men viktig upplysning som kan vända på piraternas tur. Människors nyfikenhet kontra människans girighet, två oftast motstridiga mänskliga egenskaper presenteras via piratbulvaner. The Pirates är självklart vansinnigt bra gjord, och till bredden fylld av genuin brittisk galghumor. De subtila småskämten, som att en kvinna i lösskägg smyger runt bland besättningen utan att någon hajar till är absurt underhållande. Humorn drar emellanåt åt slapstick, men här finns också gott om underfundiga samtidskommentarer och popkulturella referenser. Aardmans rundade lerfigurer gör sig fint i 3D, och varje scen är späckad med typiskt fyndiga detaljer och formuleringar. Jag föredrar helt klart denna pärla framför Pixars senaste, medan barnen hellre ser den förstnämnda.

Jag tog barnen till Höstlovets höjdpunkt: en biofilm i 3D och på svenska, Hotel Transylvania. Att det handlade om monster gjorde det hela mycket intressantare än pirater, pandor eller dinosaurier. När Drakulas fru blir dödad av arga bybor, skapar han en fristad för honom men framförallt för hans ögonsten, dottern Mavis. Hotellet besöks av alla typer av groteska varelser eller monster, kravet är dock att slippa konfronteras med människor, något de är rädda för a´la ”Monsters inc”; denna film är dock 150 gånger bättre.  Såklart dyker det ganska snabbt upp en människa till hotellet som dottern till råga på allt blir kär i. Draculas swengelskrumänska accent är bara för härlig; nästintill allt han gör och säger blir egentligen komiskt precis som den orgie av slapstick som präglar en stor del av Hotel Transylvania. Det drivs också hej vilt med monstergenren i sig på ett ytterst charmigt och klockrent sätt. Ett gott betyg måste väl vara när en film uppskattas från början till slut av barn såväl som vuxna, filmen slår exempelvis ”Brave” med hästlängder. Varning detta är en rolig film.

Morgan Freeman som Nelson Mandela var nästan en lika god idé som John Goodman som Fred Flinta. Clint Eastwood som regisserar detta sportdrama går verkligen från klarhet till klarhet. Den 82-åriga vandrande legenden ligger numera bakom moderna klassiker som: Heartbreak ridge, The bridges of Madison county, Absolute power, Blood work, Mystic river, Billion dollar baby, Changeling, Gran Torini, Hereafter, J. Edgar. I Invictus koncentreras handlingen till Sydafrikas värdskap i Rugby-VM 1995. Mandela såg detta evenemang som en möjlighet till att ena det apartheiddrabbade landet, när ingen annan gjorde det. Vi får följa hans egensinniga strategi genom hela filmen, från att vara aningen ifrågasatt till att bli dubbelt hyllad. Matt Damon gestaltar den ”nationella” stoltheten: Springboks lagkapten, och dennes kamp att vinna mästerskapsbucklan med sina kluvna lagkamrater. Filmer som baseras på verkliga händelser och som dessutom är i händerna på übersentimentala amerikanare är orosmoment i sig. Denna film klarar sig riktigt bra från de allra värsta fällorna, då främst castingen är superb. I filmen implementeras fragment där vi tittare får ta del av hur Mandela upplevde den 30-åriga fängelsevistelsen vilket är en ständig påminnelse att trägen vinner (dock gäller det inte i squashsammanhang). Jag kan inte göra annat än att abdikera för ett välregisserat drama där ett gemensamt mål blir kittet till reducerade fördomar.  Viljan att förändra hopplöshet till hopp är alltid lika intresseväckande moment i filmer, om de görs på rätt sätt. Ett klanderfritt hantverk med en handling som är som gjord för inspirera sina tittare.

Den numer 58-åriga australiensaren Mel Gibson tredje film efter sitt uppehåll  2004; Edge of darkness (2010) och The Beaver (2011) och 2012 Get the Gringo. Detta är ett actiondrama med glimten i ögat, och med en själsligt betydligt mörkare Mel Gibson. Borta är den pojkaktiga charmen som präglade en stor del av hans tidigare karaktärer. Handlingen kretsar runt ett Mexikanskt fängelse där fångarna inte får lämna platsen, men ändå lever ett ”normalt liv”. Hit förs Driver (Mel Gibson) som kraschat med sin bil invid Mexikanska gränsen, och där korrupta poliser lagt händerna på den stora summan pengar som låg i samma fordon. Han lämnas med syftet att bli glömd och begraven. Driver tämjs dock inte i detta fängelse, utan tar ofrivilligt hjälp av en pojke i hans kamp att överleva detta helvete på jorden. Denna light-Taratino-rulle kunde ha blivit groteskt pinsam, men istället klarar den balansen i den överdrivna actionhandlingen mellan intresseväckande handling och klyschor. Mel Gibson genomgår i mina ögon en vitalare omvandling än jag trodde var möjlig: från föredetting till någon att räkna med i kommande alster. Hans nya lite mörkare sida klär honom perfekt, i kombination med coola one-liners. Snorungar som leker besserwissrar brukar vara ytterst påfrestande, men i Get the gringo fungerar kemin mellan grabben, hans mamma, Driver och skurkarna förvånansvärt bra. Kroppsdelarna kapas, blodet sprutar precis som drogerna och orättvisorna, men helheten känns ändå tillräckligt ”trovärdiga” för att få mig på ett väldigt bra filmhumör. En av de största actionöverraskningarna på 2000-talet med bland annat filmen Taken (Liam Neeson).

6 Bullets är min första Jean-Claude van Damme film på över 20 år. När jag var runt 19 år, ensamdeprimerad och tågluffandes runt Europa, stiftades min första bekantskap med denna belgiska superhjälte. Platsen var Antwerpen, filmen ”Blood sport”. Jag vandrade däckad därifrån, och alla tillsynes sömnlösa nätter på obekväma tåg var som bortblåsta. På Stefan Hammarströms och mina resor runt världen var densamme en källa till euforiska kickar hos oss båda med filmer som ”Kick-boxer”,  ”Lionheart” och ”Double impact”. Sedan svalnade intresset för att sedermera avta helt, tills denna film. 6 Bullets är ”Taken”, fast i b-films-tappning. Handlingen, dialogen, skådespeleriet och manuset lär inte generera i några filmfestivalpriser. Att jag tittade på hela filmen beror faktiskt att den var riktigt underhållande. Man vet vad, hur och när man får minuterna serverade, men som sagt något etsar sig fast i hjärnbalken, något för reptilhjärnan att frossa i. Skön action, coola stunts, och en godtagbar handling om trafficking räddar filmen från att ramla ner i ”varför-gör-man-sådana-här filmer-egentligen-träsket. Kanske dags att ta en titt på några tidigare alster ändå, killen har ju nästan 50 filmer i sitt endimensionella film-cv. Klart bättre än The Expendables 1 och 2 – tillsammans.

Jag dyrkar vampyrfilmer, tyvärr är de riktigt bra lätträknade. I Abraham Lincoln: vampire hunter har manusförfattarna onekligen hittat en ny absurd infallsvinkel. Jag var verkligen skeptisk till denna uppfinningsrikedom när en välkänd president är filmen hjälte, vars subjektiva uppdrag går ut på att hindra vampyrerna ta över USA. Förväntningarna var obeskrivligt låga, men ibland kan det vara en films största fördel. Vi  får episkt följa en 9-årig Abraham från hans mamma blir dödad av vampyren Jack Barts till vuxen ålder och presidentämne. En vampyrdödare tar honom under sina vingar och lär ut allt han kan om dessa nattens demoner. Det går inte komma ifrån att kemin mellan de båda är filmens allra största behållning. Betyget landar aningen över standard, men fyller gott och väl sitt underhållningssyfte med lagom portioner roligheter och snygg action.

Helt plötsligt är det nästan folkligt och legitimt att se på zombiefilmer, nästan som att gilla hårdrock. Tv-serien ”The Walking dead” öppnade dörrar för såväl dåtid som framtid för genren i sig. Dessvärre är många zombiefilmer rena karboniseringar och klyschabon, där man sällan blir överraskad, bara trött på upprepningar som reproducerats tillsynes för evigt. La Horde är en fransk zombiefilm där man också sett det mesta förut. En grupp motstridiga människor i ett hyreshus måste samarbeta för att inte bli uppätna levande. Betoningen ligger dock på action, inte inälvsscener, men inte ”Resident evil action”, utan mer jordnära sådan. Skådisarna håller ovanligt hög klass precis som logiken för en gångs skull, även om den är groteskt förutsägbar. De kan upprätthålla den tunna men ändå bakomliggande handlingen sinsemellan, utan att man somnar eller blundar generat. Zombierna i denna rulle är djävulskt snabba, och här finns det definitivt inte plats för att vara en dålig skytt om man ska träffa essensen – huvudet. De ultrasnabba köttätarna finns som vanligt överallt, men regissören lyckas bra med konststycket att man faktiskt bryr sig om hur det går för de jagade bytena, en överraskande bra zombiefilm, gjord med en mörk humor och glimten i ögat.

Flimmer 2012: filmproducenten Erika Wasserman

Jag begav mig ner till Cnema och den största filmsalen Birollen, där en Östgötsk produktionsdag stod på ciniastagendan. Ett av syftena med detta var att integrera mig med de östgötska filmfanbärarna, men också att marknadsföra vår nya kortfilm:”Ge mig en negerkuk” samt pusha för våra långfilms-komedimanus: ”Sommaren med Rogge” & ”Seriemördaren, den homosexuelle och praktikanten”. Då vi i stort sett är osynliga i dessa filmiska kretsar så ville jag också passa på att  synliggöra Team Humor alias Mats Widholm och Stefan Hammarström. Så mycket regionalt snack blev det dock inte, utan snarare ett långt nyinsatt föredrag av och med filmproducenten Erika Wasserman.

Hon stod som producent för svenska Avalon med Johannes Brost som huvudrollsinnehavare. Erika berättade informativt om sin bakgrund, och processen från idé till färdig produkt på ett intresseväckande sätt. Budgeten  landade efter mycket ovisshet på 10,6 miljoner (4,5 milj av SFI); 20 000 människor har hittills sett detta tragikomiska drama som spelades in under 5 veckor i augusti 2010. Det var för övrigt inte förrän 15 versionen och 91 sidor manus som de fick sitt rättmätiga godkännande från de huvudansvariga. Den låga budgeten var ett medvetet val, då de inte blev tvungna att behöva garantera en hög avkastning till penninghungrande investerare, utan kunna fokusera på det ”konstnärliga”, dock hade Erika velat haft  ytterliga 1½ miljoner för att kunna filma ytterligare 1 vecka. Att få en inblick i vad en producent verkligen gör var i mitt tycke essensen i filmproduktionsföreläsningen.

Några exempel vad Erika utförde under filmprojektet:

• En grundförutsättning är att skönja någon form av potential i filmen och dessutom bli engagerad i karaktärerna såväl som handlingen.
• Hon har hand om budgeten och kontakten med de som stödjer filmen ekonomiskt.
• Erika läser, skickar ut, marknadsför, ändrar och utvecklar manuset i sig.
• Håller i castingargumentationen, skådespelartillgängligheten och arvoden.
• Hon stöttar regissören och skyddar denne mot andra intressenters åsikter.
• Erika ska se till att de bästa idéerna genomförs, och övertyga finansiärerna om filmens storhet.
• Hon ska hitta den svåra balansen mellan allt tyckande, och se att allt flyter på under processens gång

Pixel – Eskapism

Jag gillar den här dystopiska sci-fi genren där penningstinna företag skor sig på utsatta grupper i samhället, i en nära framtid. En av de bättre jag sett i samma genre tillika en av Bruce Willis bättre roller på århundraden är Surrogatres från 2009.  The Island från 2005 handlar om Lincoln Six Echo som till sin fasa upptäcker att han är en klon och rymmer från sin inrutade förvaring i syfte att undvika the bitter end. Ewan McgGregor gestaltar utmärkt den vandrande reservdelspinalen som rabiat krossar sitt motstånd. Vi får följa honom och Scarlett Johansson kamp mot klockan och nya insikter som förändrar deras livsvillkor. Företaget som äger konceptet gör sitt yttersta för att beskydda sin guldgruva av kött, utan att ta hänsyn till etik eller människovärde. Hela upplägget känns realistiskt utifrån ett fiktivt framtidsperspektiv, när kapitalet och individualismen troligtvis vuxit sig ännu starkare. En riktigt bra film där  kemin mellan Scarlett och Ewan var tvungen att fungera för att lyfta den, något de klarade med bravur. The Island smittade av sig med  sina etiska funderingar vilka gjorde sig påminda även efter filmens slut; en tänkvärd och obehaglig film.

Pappa vädjade att jag skulle följa med på Palme, densamme somnade periodvis efter halva filmen. Detta är dock en ruskigt välgjord och intresseväckande dokumentär, men dock en dokumentär. Sådana brukar vanligtvis hålla sig runt timmen, medan Palme håller på i nästan två timmar. Det kräver sin kvinna att hålla koncentrationen uppe en sådan här mastig period, även om filmen i sig är hyperintressant. Palme hade premiär den 14 september och folk har i stort sett vallfärdat för att se den, över 100 000 hittills. Filmbeståndsdelarna består till största delen utav arkivmaterial som effektivt varvas med  intervjuer med kollegor, motståndare och familjemedlemmar. Denna eklektiska porträttgryta blir därför aldrig långtråkig, utan bara vital tills det bittra slutet. Den kontrast som genomsyrade filmen var att Palme kom från överklassen, men  representerade arbetarklassen. Enligt filmen så var hans resa genom Amerika efter den examen han tog den avgörande faktorn till helomvändningen. Det visar på att erfarenheter inte går att läsa sig till, utan måste upplevas. En mycket sevärd och intressant film om en väldigt speciell människa, med mycket makt till sitt förfogande, en komponent som berövade honom livet.

The Dictator är Sacha Baron Cohems senaste ciniastalster. Hans förra film Bruno var ljusår ifrån att kvala in till en av 2000-talets bästa komedier; en lista där karaktären Borat med lätthet tog sig in. Borat har  dock många beröringspunkter med The Dictator varav ”oerfaren utlänning äntrar USA och konstant bort bort sig syndromet”,  känns mest påtagligt. Dessutom återanvänder och modifierar han humorn från tidigare tv- och filmproduktioner. Det medför att jag inte gapskrattar genuint en enda gång under filmen gång, något som får anses som ett svaghetstecken. Det jag däremot gillar är att han har en inbyggd fingertoppskänsla för geniala one-liners, och hela filmen genomsyras av dessa finurligheter. De är dessutom ovanligt råa och tar upp en radda av ämnen och situationer som många människor troligtvis anser inte borde få visas. Han genomför dessa likt en tvättäkta trollkarl, och får fram ett kristallklart budskap, utan att stöta sig med någon, ”det var ju bara The Dictator som sa det”. Filmen är en non-stop-orgie av träffsäkra tabubelagda kommentarer och de är verkligen filmens allra största behållning. Många av dem är också samhällskritiska som exempelvis när  The Dictator subtilt jämför Amerika med diktaturstater och man inser att likheten är slående, fast inte lika uppenbara. Humorn i denna film närmar sig mera Naked gun filmerna och Bröderna Farrelys infantila humor, ett mycket välkommet tilltag. Ser redan fram mot nästa film, plumpen Bruno har jag redan arkiverats till handlingarna.

Brake är en film med samma klaustrofobiska framtoning som exempelvis Buried, Phone Booth, Panic Room. CIA-agenten Jeremy Reins kidnappas och vaknar förvirrad upp i en kistliknande glasbur som transporteras på en stor bil. Förövarna vill ha toppenhemlig information, men agenten är dogmatisk i sitt nekande att bistå skurkarna med adekvata Vita-huset-hemligheter. Brake är 92 minuter lång, och när handlingen till 98 % är förlagd i denna glasbur så torde det i sig vara en akilleshäl. Kistfilmen Buried föll i den fällan, men Brake gör det definitivt inte. Filmen ringlar sig oförutsägbart vidare i diverse manuslabyrinter där jag som tittare inte blir likgiltig utan adrenalineuforisk. Denna berg-och-dalbane-thriller är nog den bästa i sin smala genre som jag hittills sett, och den påminner subliminalt om den utmärkta The Game i sitt geniala hantverk. Filmen är intelligent, välskriven, trovärdig och originell. Stephen Dorff (1973, Atlanta, Georgia, USA: Blade, Felon, Public enimies, Immortals, The Iceman) gör sin bästa roll någonsin, han är ju trots allt med i stort sett varenda bildruta, utan att bli vare sig klyschig eller antitrovärdig. Man sitter som fängslad under filmens gång och lämnar tv-soffan med ett stort leende, en riktigt, riktigt bra thriller.

Loosie-love is not a crime är ett romantiskt välunderbyggt drama som handlar om den själviske och leva-för-dagen Bobby som hänger sig åt att vara en skicklig ficktjuv på dagarna som på kvällarna. Han spelas för övrigt av Peter ”Twilight” Facinelli. En one-night-stand konfronterar honom med uppgiften att hon är med barn. Det hela blir en kamp mellan fortsatt frihet eller ta ansvar för sina handlingar i sänghalmen. Jag måste medge att mina förväntningar på denna film inte var alltför stora. Överraskningen blev desto större då dramat är riktigt underhållande på ett trovärdigt och naturligt sätt. Filmen utstrålar kemi och värme mellan alla inblandade, den pendlar snyggt mellan de dramaturgiska stegen utan att bli för ointressant eller sentimental. Att de fyra poliserna är snuskigt inkompetenta får man helt enkelt stå ut med. Om två av dem springer som övergödda zombies är en sak, men att alla fyra gör så känns inte vidare realistiskt, åt samma håll dessutom. I vilket fall som helst är detta en skön film med ett bra manus och en logisk välskriven dialog med sköna vändningar. Den höjer sig definitivt  över genomsnittet, oväntat bra.

The Hunger games är ytterligare ett ungdoms-cineast-fenomen i kölvattnet av Harry Potter och Twilight succéerna. Böckerna är så snuskigt hypade så det är klart att man blir aningen nyfiken på hur filmen ska gestalta sig.  Jag ser redan framför mig hur filmbolagsdirektörerna gnuggar händerna runt detta tonårsepos. Temat är dock långtifrån nyskapande, vilket de flesta unga inte har en aning om. I en dystopisk framtid väljer ”huvudstaden” ut en pojke och en flicka från var och en av de 12 existerande distrikten. Syftet är tv-underhållning och indirekt att kuva befolkningen där endast segraren överlever. Har inte läst boken men jag antar att den är 13 tusen gånger bättre en dessa 2 timmar och 22 minuter. För mig blir detta en intetsägande sörja där ingen kemi överensstämmer med varandra. Jennifer Lawrence (1990, Kentucky, USA: Winters bone, The Beaver, Like crazy,  X-men-first class) som spelar hjältinnan Katniss är dock ett undantag. Hela filmen känns för lång och för genomskinlig och klyschorna är fler än alla tvestjärtar på min balkong. Antingen är jag för gammal för detta, eller så har dagens ungdomar dålig smak och taskiga filmreferenser. Jag är dock rädd för att det sistnämnda överensstämmer bäst med verkligheten, tyvärr.

50/50 hade jag inga som helst förväntningar på, då sådana filmer antingen blir översentimentala eller rent  fjantiga. Det var då en ytterst angenäm överraskning när innehållet utkristalliserades till en film med oändligt mycket genuin värme. Den 27-åriga Adam får oväntat reda på att han cancer och 50% chans att överleva. Ena dagen vardagsproblem, andra dagen så går solen i moln, därefter följer hans pendlande kamp mot cancern. Det här också en film om nära vänskap och hur den påverkas av existentiella händelser i ens närhet och vardag. Joseph Gordon-Levitt (1981, Los Angeles, USA:  Tv-serien: Tredje klotet från jorden, Mysterious skins, Havoc, Miracle of St: Anna, The Lookout, 500 days of summer, Inception) spelar Adam som får den dysfunktionella diagnosen på ett helt utomordentligt sätt. Denna lågmälda berättelse som är inspirerad av verkliga händelser är så trovärdigt och vackert berättad. Dramat serverar många tillfällen till både skratt som gråt. 50/50 är brutalt realistiskt, och lyckas fullt ut med att kombinera och balansera drama med sparsmakad komedi, utan att på något sätt bli klyschig. Kemin mellan barndomsvännerna Kyle och Adam är dessutom klockren. Skulle detta hända mig så känner jag instinktivt att jag skulle reagera ungefär som huvudpersonen Adam.

Snowwhite and the huntsman är en äventyrsfilm och tillika Snövit. Har man som jag själv sett Disneys Snövit 348 gånger så blir man minst sagt överraskad när detta överdådiga actionäventyr tornar upp sig i tv-rutan, en skaplig kontrast. Det vimlar av kändisar i denna nytolkning: Kristen  ”Twilight” Stewart, Chris ”Thor”  Hemsworth, Bob Hoskins, Eddie Marsan med flera. Den mest lysande stjärna såväl karismatiskt som prestationsmässigt är Charlize Theron (1975, Benono, Sydafrika: The Yards,  The Cider house rules, Men of honor, The Italian job, Monster, The Road, Prometheus). Hon glänser verkligen i sin roll som den ondskefulla häxan, hennes raka motsatsen står Kristen Stewart för, i sin groteskt intetsägande gestaltning av Snövit. Det är inte svårt att lista ut var den brittiska regissören Rupert Sanders fått sin inspiration från. Sagan om ringen dimman ligger tät över denna episka berättelse, där de visuella effekterna och de underbara landskapsvyerna är filmens allra största behållning. Som helhet upplevde jag filmen som bra underhållning, vilken i sig utklassar Snövit-lillesystern ”Mirror, Mirror”, den med Julia Roberts vid rodret.

Continue Reading »

Pixel – Eskapism

Ett nytt svenskt regissörs ansikte har fått visa framfötterna i Hollywood efter ekot av Snabba cash: Daniel Espinosa. Med sig från Sverige har han tagit Fares Fares och Joel Kinneman som han infogat i sin första amerikanska film, Safe House. Jag var tveksam till upplägget och hade inget större sug att se filmen, men ack vad jag bedrog jag mig. Safe House kretsar runt en uttråkad  CIA-rookie vars jobb går ut på att agera Safe House ansvarig. Ingenting tycks hända tills en av världens mest efterspanade brottslingar självmant anger sig själv. Såklart övermannas och dödas CIA-gänget som ska få  brottslingen Tobin Frost att sjunga ut, och han blir ensam tvungen att fly med Tobin från de som vill se honom död. Denzel Washington är en av mina personliga favoriter och han fortsätter att leverera trovärdiga gestaltningar, Safe house är inget undantag. I min enfald hade jag väntat mig en standard-amerikansk-actionfilm till bredden fylld med alla tänkbara klyschor där själva effekterna och actionet är kittet i filmen. Istället utkristalliserades en ytterst välskriven, tät och spännande actionfilm med mycket bra skådespelarprestationer från alla inblandade, till och med bovarna känns någorlunda ”normala”.

Dogpound är en amerikansk film som handlar om 3 ungdomar som blir vänner i ett ungdomsfängelse och tillsammans försöker de klara sig helskinnade under prövotiden. Sådana här filmer tillhör sälla genren good-feeling-movies utan det är mest hemskheter som gäller. Dogpound upplever jag som icke amerikansk, vilket i denna genre är förenat med något är positivt. Det är få klyschor, bra och intressanta skådespelarprestationer och handlingen är riktigt bra. Miljöerna känns instinktivt genuina, många scener är grymma, blodiga och brutala. Den-starkaste-överlever-mentalitetet frodas precis som en uppsjö av hierarkier. Enda stället där de kan få vara ifred och säkra för opålitliga medfångar är  i isoleringen, ingen önskedröm precis, men kanske bättre än att få trubbig gaffel i halsen. Jag gillar denna ”fängelsefilm”, den griper tag i mig och ruskar om min naiva svenskhet. Jag är rädd för att det ser ut såhär i verkligheten också. Har man väl gläntat på fängelsedörren blir man nog i många fall kvar i den miljön, till och från.

The music never stopped är ett drama i ordets bemärkelse. Handlingen kretsar runt fadern Henry och sonen Gabriel, som precis fått en hjärntumör. Den hindrar honom från att skapa nya minnen och han är som ett levande kolli tills han hör musik som han kan relatera till, då vaknar  han temporärt ur koman. Fadern var anledningen till att sonen från första början stack från sitt hem, för att inte komma tillbaka. Han var den som alltid har rätt och aldrig kunde säga förlåt; Gabriel var den som fick under sin uppväxt fick tampas med dessa bestämda åsikter. För att kunna kommunicera med sin son blir musiken verktyget till faderns andra chans till förlåtelse och försoning, då Daniels sinne fortfarande är kvar på 60-talet. I ett ultrasävligt tempo trollbinder denna film mig med mycket små medel till sitt förfogande. Successivt växer sig fadern- och sonrelationen sig starkare; det blev källan till mina många, men dock pyttesmå tårar, att inte bli rörd av detta drama är ofrånkomligt.

Machine gun preacher är baserad på verkliga händelser där personerna i fråga fortfarande är i livet och lever som de lär. Med det i bagaget upphöjs filmen några extra snäpp. Sam Childers (Gerald Butler: 1969, Paisley, Scottland: Beuwolf & Grendel, The ugly truth, Dear Frankie, Reign of fire, Gamer) kommer ut ur fängelset bara för att fortsätta sin kriminella bana med knark och rån. Hans familj bestående av sin dotter och nyfrälsta fru får får återigen finna sig i hans dysfunktionella leverne. Han går snart över gränsen genom att döda en man, och finner därefter oväntat gud. Av en tillfällighet får han via kyrkan åka till Sudan och hjälpa till att bygga. Till skillnad från de andra hjälparbetarna blir han så berörd av det han bevittnar, att han tar konkret ställning för de grymheter på befolkningen som sker framför ögonen på alla, Han lierar sig med några motståndsmän och bygger en kyrka och tillika fristad för att skydda framförallt utsatta barn. Det är brutal verklighet som också berör, men här är det inte små medel som gäller utan våld, övergrepp och korruption som dominerar, men det är ändå ingen actionfilm. Vill man hitta en film att kunna jämföra med så är det den underbara Hotel Rwanda, samma hopplöshet råder i dem båda samtidigt som omvärlden inte tycks inte bry sig nämnvärt. Hela historien är som gjord att bli film, den är nästan för fantastisk, vilket i sig är både bra som dåligt. Tummen upp för en annorlunda film, i en för oss helt annorlunda värld, där våld och korruption är vardagsmat.

Change up är en grov komedi nischad i samma ciniastfåra som Wedding crashers, Hall pass och Horrible bosses. Handlingen kretsar runt två barndomsvänner som vuxit ifrån varandra. Huvudanledningen är att deras liv numera är varandras motsatser. Jason Batemans karaktär är medelklassen personifierad, med vacker fru, två underbara bebisar, högavlönat arbete, vackert hus och självklart två bilar. Ryan Reynolds är däremot slarvig, opålitlig och har en ”ny kvinna varje vecka”. Jason Bateman är fast i ett ekorrhjul med  lite sömn, blöjbyten, inget sex och ett krävande jobb. Ryan Reynolds tar däremot dagen som den kommer, och har inga större ambitioner än att ha kul och bara bry sig om sig själv. Bra dragna pissar de i en fontän endast övervakad av en helig staty. Deras önskan att byta liv med varandra slår in: Ryan blir Jason, och Jason blir Ryan. Jag är svag för denna typ av overkliga komedier där oändliga förvecklingar skapar ett spektrum av tillfällen att få till dråpliga situationer. Det här är en film för vuxna, men fylld till bredden av kiss- och bajshumor, vilket man sällan kan få för mycket av. Jag gillar denna kropps-bytar-film trots att det gjorts ½ miljard sådana under det glada 80-talet. Såväl Jason som Ryan balanserar på rätt sida om spela-över-linjen, och jag kommer på mig själv att asflabba ett antal gånger under filmen, en petitess, men en bra sådan.

The Beaver är definitivt inget ordinärt drama, och Mel Gibson utmärkta gestaltning av den ultradeprimerade Walter Black är onekligen ingen vanlig roll för honom. Mel Gibson har haft ett 5-års-uppehåll ifrån Hollywoods ciniastbyggen. Jag antar att han under den tiden börjat leta efter annorlunda roller, i syfte att bli ihågkommen som ”seriös”. Under den långvariga depressionen får hans tålmodiga fru som spelas av Jodie Foster nog, hon flyttar ifrån honom. Hans son är överlycklig, då han hatar sin far. Företaget som han äger går med brakförlust. I en av sina nedstämdhetsorgier får han ett mentalt ryck och applicerar en dockbäver på armen. Den styr honom såväl verbalt som kroppsligt. Hela hans omgivning, media och familj får dras med detta minst sagt ovanliga buktalaresyndrom. Trots att han som privatperson tycks vara mindre trevlig så skapar ändå Mel en intresse- och tankeväckande karaktär, som jag inte vet om jag ska tycka om eller avsky. Detta är en tragisk och mycket mörk film, men ändå finns det plats för en gnutta hopp. The Beaver är en film om att försöka räta upp ett hitintills ganska miserabelt liv; att greppa tag i en andra chans, även om den i sig är annorlunda.

The Raven är estetiskt tilltalande med sina 1800-tals romantiska miljöer, och med en pillemarisk John Cusack i högform. Filmen är ett fiktivt thrillerdrama som handlar om skräckmästaren Edgar Allen Poe. En seriemördare tar strupgrepp på Baltimores invånare genom att begå horribla mord. Den unge och klarsynte detektiven Fields inser att morden är copycats av Edgars tidigare blodiga berättelser, de slår sig ihop i syfte att stoppa denna bestialiske mördare.  Filmen utkristalliseras snabbt till en ledtrådslabyrint där självaste Sherlock Holmes lär ligga i lä. Denna katt- och råtta lek tilltalar mig sisådär, genreklyschorna haglar nämligen, skådespelarna med undantag för Cusack drabbas dessvärre också av överspelshybris. Det hela utmynnar till något halvt ointressant, där förutsägbarheten i vem-är-mördaren alldeles för simpelt kluras ut.

I si-fi-action-thrillern Lockout  ser vi coole Guy ”Batman” Pearce i huvudrollen. Han är oskyldigt dömd, men får en chans att undvika fängelse om han lyckas frita presidentens dotter i världens farligaste fängelse som dessutom är förlagd i yttre rymden. Här sitter essensen av Amerikas grövsta brottslingar, så uppdraget i sig är livsfarligt och en skaplig longshoot. Det vimlar som vanligt av ointressanta stereotyper till brottslingar som alla vill ut till friheten, och de gör vad som helst för att nå den. Huvudkaraktären är en råcynisk och ironisk ståuppare-typ, han fullkomligt vräker ur sig one-liner under hela filmens gång. Det brukar sällan bli speciellt lyckat, men i detta fall är det tvärtom; vinstlotten blir sedermera Lockouts absolut största behållning. De knivskarpa kommentarerna står i kontrasterna till genrens klyschorgie.  Jag skulle kunna kalla denna underhållning-för-stunden en uppdaterad variant av utmärkta 80-tals pastischen: ”Flykten från New York”, men betydligt sämre.

The man behind the Mask

Äntligen, då var det dags att återse mannen med slängkappan och tillika sista filmen i en helt oemotståndlig trilogi. Jag fastnade i mina ungdomsår inte bara för Spiderman, utan även allt som hade med Marvel och D.C comics att göra. I backspegeln känns det försvenskade ”Läderlappen” riktigt fånigt, men när man inte visste bättre på det glada 80-talet så var namnet helt legitimt. När filmer om ens hjälte filmatiseras är man extra känslig med vilka som gestaltar vilka; fel kvinna eller man på fel plats är helt förödande.

Christopher Nolan mannen bakom denna trilogi samt fantastiska filmer som Momento och Inception har lyckats allra bäst av alla i sin jakt att hitta matchande skådespelare till de viktigaste karaktärerna. Poliskommissarie Gordon som spelas av Gary Oldman, Butlern Alfred som gestaltas av Michael Caine samt Morgan Freeman som Fox är 100 procent klockrena. Av dem som gestaltat denna bevingade hämnare är Christian Bale den hittills bästa. Det samma gäller för Batmans medhjälpare Robin som i denna film spelas av Joseph Gordon-Levitt och Kattkvinnan vars åtsittande trikåer döljer Anne Hathway. Castingen har och är fortfarande sensationell, precis som djupet i hela trilogin; det som verkligen särskiljer Batman från resten av superhjältarna i filmens värld. Den ende som kan komma någorlunda nära är Sam Raimis Spiderman.

Det har förflutit hela 8 år sedan Bruce Waynes stora kärlek och skurken Harvey Dent alias Dubbelansiktet fick äntra dödsskuggans dal. Han har sedan länge avpolletterat allt som har med Batman att göra, då i stort sett all organiserad brottslighet upphört från Gothams citys gator. Bruce Wayne har  isolerat sig i sitt slott och är numera en bitter man fylld av ångest och skuld, med en livsgnista som en självmordsbombare. När terroristen Bane och hans anhang oväntat hotar Gothams Citys hela existens, träder både Bruce Wayne och Batman återigen fram i rampljusen.

Hyllningarna till trilogin från publik till film-förstår-sig-påare är unisont, nästan i klass med Sagan om Ringen. Efter att ha sett denna mastodontfilm så undrar jag om den stora fanskara är helt ärliga mot sig själva eller om de subtilt förtränger några viktiga faktorer. Ibland kan nördar som jag själv vara otroligt konservativa, inskränkta och dessutom naiva. Jag försöker dock vara så kritisk som det är möjligt, om det finns tillstymmelse av behov av något sådant, det gäller att se filmen med olika glasögon.

• I filmens inledning har inte bara Bruce Wayne tappat livslusten, han går dessutom med käpp och raglar. Hade han bott i Sverige hade han inte ens infogats in i Fas-3 projekt, så illa därhän är han. Från att Gotham City blir hotad till att han återigen tar på dig dräkten sker en häpnadsväckande omvandling. Han tar strid mot troligtvis världens starkaste människa med bravur dessutom. Jag tycker personligen filmmakarna kunde ha tonat ner den bilden av Bruce för att mildra den irrationella konstrasten som uppstår. Visst det är ju en superhjälte film, så varför bry sig? Jag bryr mig definitivt, då chansen till filmisk perfektionism reduceras och att små onödiga detaljer har en tendens att växa sig starkare ju fler år som passerar.

• Har man sett filmerna med en annan Marvelhjälte kallad Punisher så finns det dysfunktionella paralleller att dra mellan dem, och det är att det är lite för mycket förlorare-mentalitet hos de båda för filmens eget bästa. Kommissarien Gordon är,  trots att han är halvdöd, trots sin höga  ålder mer Batman än Batman själv, vilken hjälte och vilken fysik gubben har.

• Är lite kluven till att Gotham City utspelar sig i New York. Det positiva är att det blir väldigt autentisk, det negativa är att den bilden inte överensstämmer med min egna. I Tim Burtons version av Batman är det visuella fantastiskt gotiskt och häftigt; vilka istället drar åt andra hållet. Det ultimata hade varit en hybrid mellan New York och Tim Burtons coola stadssiluetter.

• Filmen är 2 timmar och 45 minuter, och såhär i backspegeln borde tiden kapats med minst 15 minuter, när filmen fick den utformningen som den fick.

• Batman och skurkens Banes förvrängda röster får troligtvis vilken amerikansk TV-shop försäljare att masturbera. Det blir efter ett tag lite väl påfrestande att höra deras mullrande stämmor, efter 2½ timmar nästan outhärdligt.

• Jag hade velat sett en högre grad av återkoppling till första filmen; där Bruce Wayne i symbios med den österländska träningen indirekt blev Batman. I denna 3:e film tycks han ha glömt bort en stor del av sin exceptionella mentala grundträning, och hänger sig nu istället åt traditionella armhävningar i kopiösa mängder. Det hade varit så mycket smartare att istället infoga en ”Rocky feeling”, där man fått försett honom med övningar som han utförde i det heliga templet. Det hade i sig bildat en naturligare brygga från nästintill handikappad Batman till övermänsklig sådan samtidigt som storyn skulle blivit både bättre och tightare.

• Dessa punkter är petitesser jämfört med den sista som i mina ögon är källan till min sparsmakade hängivenhet efter ridån gått ner. Batman själv får alldeles för lite utrymme, något som förtar helheten i filmen. När han sitter fängslad går filmen helt enkelt ner för mycket i varv. Poliser, SWAT-team och andra karaktärer tar över mittenparti av filmen likt mördarsniglar, och fråntar publiken tempo som välbehövliga fler scener med vår bevingade vän. Hade jag velat sett en polisfilm så hade jag hyrt en sådan, och det finns dessvärre ett överflöd av klyschiga sådana att välja mellan. Att Batman blir osynliggjord skapar inte den kontrast som filmskaparna så gärna vill förmedla, det dränerar istället filmen på filmkvalitet.

I vilket fall som helst är detta en mycket bra film, men får se sig rejält slagen av Avengers i sommar. Det är också en av världens bästa trilogier alla kategorier. Jag hoppas innerligt att det blir en fjärde Batman film med samma regissör, samma budget och samma casting. Det finns så mycket mer att berätta, och de som ska göra det är de nämnda. Det mest förödande för fansen och varumärket vore om de gjorde en ”Spiderman” det vill säga låta en annan regissör börja om igen. I Batmans fall har man ju redan gjort åtskilliga ”Spiderman”.

Continue Reading »

Pixel – Eskapism

Australienska filmer brukar i mina ögon oftast vara aningen halvdana eller sällan lyckats tända till. The Tunnel är dessutom en skakiga-kamera-film, en genre som jag inte heller är överförtjust i, grundförutsättningarna kunde onekligen varit bättre. Handlingen i The Tunnel kretsar runt ett journalist-team som undersöker försvinnanden i underjordiska tågtunnel-labyrinter. De avråds av lokala politiker att fortsätta, men de ser bannorna som en gigantisk mörkläggning, och blir istället ännu mer nyfikna på vad som händer i tunnlarna. Efter ett tag så ångrar de sitt tilltag när det blir dem som blir jagade av storyn; något som obeskrivbart, något som ondskefullt. Vi har sett det otaliga gånger förut, men jag upplever ändå filmen som både välgjord och spännande utifrån att de  haft en låg budget till sitt förfogande.

Flipped är så ovanligt som en vanlig amerikansk ungdom- familjefilm där allt från känslor till karaktärerna i sig själva känns genuint. Filmen utspelar sig i början av 60-talets Amerika, där ungdomar i högre grad respekterade sina föräldrar, frun i huset var bunden till mannen och köket, och lärarna fick vara lärare till barn som ville lära sig något.  ”Kärlek vid första ögonkastet” drabbar den unga Julie då den nya grannen flyttar in mittemot deras hus. Bryce som sonen i familjen heter är långt ifrån lika intresserad, men det förstår inte Julia. De är egentligen ämnade för varandra, men han vet inte om det – ännu. Deras föräldrar är varandras motsatser; Julies är konstnärer, Bryces föräldrar akademiker och dessutom fördomsfulla. En riktigt bra sak med filmen är att vi dels får se händelserna ur Bryce perspektiv därefter Julies, vilket skapar en skön  dynamik och ökar förståelsen mellan Bryce,  Julie och publiken. Flipped avger så mycket oamerikansk värme som det bara är möjligt i en film. Ett annat tema i filmen är rädslan för att vara annorlunda, grupptryck och skolnormer samtidigt som vi får en inblick i så kallade klanderfria familjer, där allt egentligen inte alls är så perfekt under  den polerade ytan. Det kan låta konstigt men för att vara en familjefilm så blev jag helt betagen av denna vackra filmiska juvel; allt känns helt enkelt rätt ur ett berättarperspektiv, vilket i detta fall är två. Skådisarna är som gjorda för rollerna; vi återupptäcker dessutom gamla filmhjältar som Rebecca De Mornay och Aidan Quinn. En film för alla åldrar, man blir glad, ledsen, överraskad, tårögd, förvånad om vartannat – lysande.

The Pact är en film där seriemördargenren korsas med spökgenren. Resultaten blev inte alls så illa. Två systrar deltar motvilligt i sin mammas begravning och får på köpet bo i hennes lägenhet. Mamman var långt ifrån någon ängel utan sadistisk elak mot sina döttrar. Den ena systern försvinner spårlöst i lägenheten och den andra systern får brottas med såväl seriemördare, spöken, sin svåra bardom som sitt sargade psyke. The Pact påminner aningen om den Italienska skräckmästaren Dario Argentos tidiga alster, men där stannar likheterna. Visst har filmen sina poänger, men det stilistiska skådespeleriet är inte till filmens fördel. Det känns instinktivt att en annan regissör kunnat skapa en så mycket bättre thriller/skräckis en denna ibland alltför förvirrade film.  Kanske gapade producenterna efter för mycket när seriemördare och spöken integrerades in i samma film.

Jag är så nöjd med att inte ha läst de 5 böcker som hittills skrivits om intrigerna om Game of thrones. Nu kan jag njuta av en en topp 5 serie utan att behöva irritera mig på ofrånkomliga jämförelser mellan böckerna och serien. Sju riken slåss om herraväldet om Westeros. Varje karaktär tycks ha fler dolda agendor än vad jag har Sambuccaflaskor. Här går man bokstavligen över lik i syfte att härska över andra. Politiskt smutsspel och familjeheder är byggstenar till karaktärernas agerande i symbios med hat, girighet, passion som inramas av ändlösa krig. Första säsongen var så groteskt bra att man bara ville se vad som komma skulle. Andra säsongen är minst lika bra som den föregående; att man lärt känna karaktärerna ytterligare gör det hela ännu mer underhållande. Varje avsnitt har egentligen 7-10 parallellhandlingar, vilka mästerligt sammanfogas till en osannolikt sevärd serie. De 10 avsnitten avverkades på två dagar, hade jag varit singel hade samma process skett på en dag. Special effekterna är sparsmakade, men exceptionellt detaljrika. Dialogen är så intresseväckande och genomarbetad att man nästan häpnar. Det är ren skär perfektionism på alla fronter från casting, kostymerna, skådespeleri till de fiktiva miljöerna som känns så trovärdiga samtidigt som de är snygga. Handlingen är dels komplex, djup och intelligent med fler lager än en lök,  men ändå  så lätt att förstå. En annan balansgång som är svår att bemästra är doserna av nakenhet, sex, specialeffekter, action, drama och humor. Alla ingredienser framhävs nästintill med perfekt fingertoppskänsla. Den karga och subtila humorn är perfekt doserad, inte ett gram för mycket eller för lite.  En annan balansgång är den mellan det övernaturliga och medeltidsvardagen. Drakarna, zombies, häxorna och trollkarlarna finns där i bakgrunden, men tillåts aldrig ta överhanden och på så sätt förstöra helheten. Game of thrones är ett mästerverk, och bör ses av alla människor som gillar att bli underhållna.

äThis must be the place är en film som definitivt tillhör de filmer som är oerhört svåra att genrekategorisera. Detta roadtripdrama är onekligen en udda fågel, men inte alltför udda för att vara outhärdlig, men i vilket fall som helst en film som är originell. En av mina favoriter Sean Penn spelar Cheyenne en överårig  rockstjärna som bor med sin fru i sitt fina hus i symbios med mycket pengar. Han har sedan 20 års tid dragit sig tillbaka från rocklivet, och lever numera nästan ett folkskyggt liv. ”Cheyennes” yttre påminner om en transvestit, Rocky Horror show, Robert Smith (The Cure) och Edward Scissorhand något som får människor i hans omgivning automatiskt att reagera. Som sagt han har allt det materiella som många bara drömmer om, men inget riktigt liv. Han vet inte om det själv, men han är uttråkad och omotiverad. Av en händelse går hans far bort, samme far som han inte pratat med på 30 år. Han får ett motvilligt kall att fånga sin faders plågoande, sedan dennes tid i koncentrationstiden i Auschwitz, den före detta SS Officeren Aloise Muller. Det blir en uppgörelse med sig själv, sitt liv som sin omgivning, sakta men säkert vaknar Cheyenee ur sin vardagliga självförvållade tristess. De första 20 minuterna var jag otäckt nära att stänga av filmen, något jag är ytterst glad att jag inte gjorde. Efterhand växer sig filmen stark,  och den filosofiska tonen trollbinder mig för varje kvart som går. Det är en vacker film om hopp, fast de flesta karaktärer i filmen är trasiga människor, så finns det alltid en gnutta hopp. Sean Penn gör ett fantastiskt  jobb med sin minst sagt annorlunda rollkaraktär, dennes småironiska humor är befriande att följa. Jag kan inte hjälpa det, men jag gillade denna här mycket annorlunda filmpärla.

Chloe är en erotisk drama thriller som innehåller två gamla ringrävar och en på uppgående. Julianne Moore (1960: Fayetteville, North Carolina, USA: The hand that rocks the cradle, Benny & Jon, Short cuts, Jurassic park, Boogie Nights,  The Fugitive,  The big Lebowski, Magnolia, Hannibal, The Hours, Shelter, The kids are allright) spelar läkaren som misstänker att sin man spelad av Liam Neeson (1952, Ballymena, Nord Irland: Darkman, Rob Roy, Ganfs of New York, Star Wars, Schindlers list, Batman Begins, Taken, The unknown) är otrogen på en av sina professorsföreläsningar runt landet. För att få det hela bekräftat anlitar hon eskortflicka som får agera lockbete till sin man i syfte att han ska avslöja sitt rätta jag, vilken spelas av Amanda ”Mama mia” Seyfreid. Hon regisseras av sin bidragsgivare med sina erotiska möten med sin man, och rapporterar villigt tillbaka. Det hela utvecklar sig till en invecklad triangeldrama där minsta felsägning kan användas som ett verbalt vapen. Filmen visar upp ett gediget hantverk och utmärkta skådespelarinsatser det enda som saknas är någon form av oförutsägbarhet, en twist som ingen skulle kunnat klura ut hade inte skadad. Överlag är detta ändå en underhållande film med mycket naket för att vara Hollywoodsk, vilket inte är något nackdel för luttrade européer.

Chronicle är ett sci-fi drama där tre universitetsovänner upptäcker att de fått superkrafter efter en fantastisk upptäckt i en underjordisk grotta. Allt är inte frid och fröjd när det kommer till hur de tre vännerna ska utnyttja sina nya förmågor på bästa sätt. Filmen tillhör genren skakiga-kameran typ Cloverfield, The Blair Witch Project, Paranormal Activity serien, en nisch som jag inte är specifikt glad över. Handlingen däremot är aningen originell, då dessa ungdomar får sina superkrafter av en olyckshändelse och man får se dem öva upp sina förmågor, och glädjas med deras framgångar. Kemin mellan de tre vännerna upplever jag som genuint verklighetstrogna. Andrew  som är den introverte av dem tre visar på att gåvor från ovan inte alltid behöver vara av godo, om man inte är mottaglig eller i fas med de nya förmågorna. Dennes kamp mot sina inre demoner och sin omgivning är intressant att följa. Gillar man Carrie-syndromet så är denna destruktiva karaktär fem gånger värre. Filmen undviker klassiska genreklyschor såsom ”rädda oskyldiga” och ”sy upp en superhjältedräkt”. En klart sevärd och annorlunda film, som lyckats väldigt bra med en liten budget.

En film som däremot misslyckats med en gigantisk budget är John Carter. Denna episka filmär en eklektisk hybrid mellan Star Wars, Dune, Flash Gordon och Conan, fast 135 gånger sämre. Historien härstammar från författaren som gav oss Tarzan: Edgar Rice Burroughs’ A Princess of Mars, en novell skriven runt 1912. Filmen är över 2 timmar och 10 minuter, men känns betydligt längre. Jag dyrkar egentligen denna typ av filmer och anser att för få sådana görs, men allt är inte guld som glimmar även om det vid första anblicken tycks så. På ytan är detta fantastiskt; fantasy-vyerna är exceptionella, skådisarna klart godkända, storyn ultrakomplex och effekterna fenomenala, ändå fattas det något som jag oftast har svårt att sätta fingret på. Jag brukar benämna det som filmens själ, något som John Carter helt sonika saknar, oftast beror det på att karaktärerna är för dåligt underbyggda och regissörerna försöker trycka ihop en handling som egentligen kräver 6-7 timmar. Som sagt det är på tok för snyggt och spektakulärt, men jag orkar ändå inte bry mig även om budgeten var sanslöst hög, nästan 2 miljarder. Det fråntar inte filmen från att vara endimensionell och oinspirerad.

Continue Reading »

Dexter,  Friend or foe?

Handlingen

Dexter Morgan jobbar som kriminaltekniker och blodstänkanalytiker för polisen i Miami, men lever parallellt ett väldigt annorlunda dubbelliv. Under dagtid letar han efter spår och bevis som kan fälla mördarna rent juridiskt, medan han om nätterna jagar de kriminella själv och tar livet av dem. Dexter är en seriemördare av rang, men dödar endast de mest fruktade kriminella, de som samhället inte lyckats fälla med sina lagar och regler. När han endast var 3 år bevittnade han och hans äldre bror Brian mordet på sin mor, Laura Moser, och lämnades under två dagar i en container fylld med blod. Denna händelse lämnade dem båda med psykiskt ärr av guds like samt var upprinnelsen till deras annorlunda livsstil.

Dexter adopterades av polisen Harry Morgan , som hoppades undertrycka dennes traumatiskaminnen av sin döde mamma och blodbadet i containern. Efter upptäckten att unga Dexter i flera år dödat ett stort antal av grannskapets husdjur, väljer  Harry att göra det bästa av situationen utifrån hans polisperspektiv. I syfte att tämja Dexter från att döda oskyldiga människor, börjar Harry undervisa Dexter i den så kallade  ”Koden”. I denna kod måste Dexters offer själva vara mördare, och ha dödat någon utan grundad anledning, och troligtvis göra det igen. Dexter måste också alltid vara säker på att hans mål är skyldig, och tar till okonventionella strategier för att få obestridliga bevis på offrets skuld. Dexter har följt koden religiöst för att tillfredsställa sin ”Dark Passenger”; det namn han har döpt sin lust att döda. Liksom många seriemördare tar han troféer. Innan han utdelar offret sista smörjningen gör Dexter ett snitt på kinden med en sylvass skalpell och samlar upp ett blodprov, som han bevarar på ett blodbild. Han lagrar dessa i sin samling i en låda gömd invid luftkonditioneringen.

Dexter undgår misstankar  genom att vara trevlig, generös samt upprätthålla allmänt ytliga relationer. Hans tillgivenhet till sin adoptivsyster Debra, hans  före detta flickvän Rita, hans styvbarn Astor och Cody och senare hans biologiska son, Harrison, har alla  komplicerat hans dubbelliv. Detta har fått honom att ifrågasätta sitt behov av att döda. Faktum är att hans förhållande med Rita, i den första säsongen, satte igång den långsamma men stadiga humaniseringen av Dexter, som utvecklas i och med varje ny säsong av Dexter. En av aspekterna som gör serien så trovärdig, intressant och underhållande.

Till skillnad från två andra topp 5 serier som gått över 6 säsonger: The Sopranos och Six feet under, så har Dexter ännu inte haft några svackor. Jag dyrkar den vardagsexistentialism som genomsyrar alla genomarbetade  karaktärer. Dexter skiljer sig inte nämnvärt ifrån oss andra; vi spelar alla olika roller, beroende vilken arena vi befinner oss på. De flesta av oss brottas med mörkare sidor som vi sällan eller aldrig anförtror någon annan, ibland inte ens sin fru. Den stora skillnaden mellan Dexter och oss är att den mörkare sidan är ännu mörkare. Dexter präglas också av en filosofisk sida som hela tiden känns behagligt lättsamt, men också ytterst träffsäkert. Orsaken till varför den här sortens seriemördare är så skrämmande är att det kan vara vem som helst, till och med din närmaste granne, han som lånar ut sockret till dig. Serien som är bisarrt underhållande gjorde sin TV-debut den 1 oktober, 2006, och baserades på novellen Dexters dunkla drömmar skriven av Jeff Lindsay, den första boken i hans serie om Dexter. Efterföljande säsonger har utvecklats oberoende av Lindsays verk. Den gjordes om till TV av manusförfattaren James Manos, Jr., som skrev det första avsnittet, en eloge till den killen.

Förutom Michael C Hall , innehåller serien Jennifer Carpenter som  spelar Dexters adoptivsyster, kriminalpolis Debra Morgan. James Remar gestaltar Dexters avlidna far Harry, som hela tiden är med Dexter i hans tankar och agerande, likt ett vardagligt samvete som håller ”The dark passenger” på plats. Dexters medarbetare inkluderar Lauren Velez som biträdande poliskommissarie María LaGuerta, David Zayas som kriminalpolis Angel Juan Marcos Batista och C.S Lee som den sexfixerade labteknikern Vince Masuka. Julie Benz spelade Dexters flickvän, senare hustru, Rita Morgan, i säsong 1-4.  Erik King porträtterade den problemfyllda kriminalpolisen James Doakes de två första säsongerna av serien. Desmond Harrington anslöt säsong 3 som den oförutsägbara kriminalpolisen Joseph Quinn. Keith Carradine spelade FBI-agenten Frank Lundy, och Jimmy ”Lagens änglar” Smits gestaltade biträdande åklagare Miguel Prado, som dök upp i varsin säsong, säsong 2 respektive 3. John Lithgow anslöt den fjärde säsongen som ”Trinity-mördaren”. Carradine återvände i säsong 4 och repriserade sin roll som nyligen pensionerade FBI-agenten Frank Lundy, som jagade Trinity-mördaren.

• Styrkan med Dexter är att alla karaktärer är intressanta, genomarbetade och ytterst trovärdiga.

• Karaktärerna utvecklas utifrån vad som händer dem själva och deras omgivning, inte av filmklyschor.

• Manusförfattarna upprepar sig inte, utan skapar nya dramaturgiska arenor.

• Dialogen såväl som den subtila mörka humorn är genialisk upplagd.

• Michael C Hall alias Dexter är som skapt för rollen.

• En taskig vocie over kan stjälpa den bästa serie/film, här är den en tillgång.

• Trovärdiga, obehagliga och minnesvärda motståndare ersätter varandra i varje ny säsong.

Säsong 6

Lugnet har lagt sig och det mesta tycks ha gått tillbaka till sin ”vardagliga” lunk. Skenet bedrar dock, här kastar manusförfattarna in tre glödheta parallellhandlingar, något som endera skulle kunna tyda på sinnessjukdom eller att man gapar efter för mycket. Dessa herrar faller dock inte i den fällan utan väver genialiskt ihop dåtid, nutid och framtid med de nya intrigerna. Essensen i denna omgång är faderskap och tro. Som pappa är Dexter bra mycket bättre än många i sin omgivning, han älskar sitt barn och sätter sonen i allra första rummet. Han vill också vara en bra förebild, genom att sätta tydliga sätta gränser för sitt barn, genom att just leva som han lär, något som de flesta av oss vet är en livslång process.

Dexter begav sig till sin high school-klass tjugoårsjubileum för att finna ännu en mördare, samt funderade på att placera lille sonen Harrison i katolsk förskola. Maria (Lauren Vélez) och Angel (David Zayas) hade skilt sig, och Dexter anlitade Angels syster som barnvakt. Hans syster Debra (Jennifer Carpenter) var lycklig med Quinn (Desmond Harrington). Vi stiftade bekantskap med professor Gellar (Edward James Olmos) och Travis Marshall (Colin Hanks - Toms  Hanks son) tillika seriens bad guys. Cliffhangern till säsong 7 är bara för härlig, jag vill vara där och nu för att se hur han tar sig ur denna knipa. Manusförfattarna har beslutat sig för att säsong 8 blir den allra sista. Det tycker jag är ett smart drag, det blir i mina ögon till och med svårt att dra ut det hela i dessa två avslutande säsonger. Lyckas manusförfattarna att reproducera de föregående säsongernas kvalitetsmässiga genialitet så blir detta troligtvis världens bästa serie genom tiderna som härdat ut i 8 säsonger dessutom faller den då olikt många andra långkörare med flaggan i topp.

Seriens svarta- och torra humor samt den ultra intelligenta dialogen omfamnar mig likt en äkta indisk Tikka masala. Varje avsnitt är en en filmiskt konstverk som varken blir tråkig eller upprepande. Ur ett socialpsykologiskt perspektiv kan Dexters karaktär beskrivas som en vandrande instruktionsbok hur det är att vara en människa uppdelad i massor av olika samhällsroller där det är komplicerat att tillfredställa alla i sin omgivning. Manusets djup är häpnadsväckande, det känns som manusförfattarna fått arbeta med kvalitet framför kvantitet, vilket är alltför ovanligt i dagens kortsiktighetssamhälle. Jag rankar Dexter i samma klass som The Sopranos, Six feet under och True blood. Michael C Hall spelar även rollen som den homosexuella David Fisher i just Six feet under. Även där gjorde han en rollprestation utöver det vanliga. De första fyra avsnittet invaggade mig i känslan att Dexter och resten av seriens underbara karaktärer tycktes gå lite på tomgång, avsnitten var inte lika engagerande och spännande som de föregående omgångarna. I och med avsnitt 5 förändrades den upplevelse. För varje avsnitt som avverkades fick jag med mig mer tyg ifrån den nyinköpta soffan. Det var så groteskt bra, efter sista avsnittet satt jag bara stum och stirrade rakt fram. Jag var helt tagen av de genialiska dramaturgiska vridningarna, och slutet var utan att avslöja något, helt fenomenalt oförutsägbart.

Michael  C Hall

Michael Carlyle Hall är född 1971 i Raleigh North Carolina, är en amerikansk skådespelare som inriktat sig på TV-serier och teater. Han Emmy-nominerades år 2002 för sin roll som den homosexuelle begravningsentreprenören David Fisher i HBO:s TV-serie Six feet under. Hela skådespelarensemblen i Six Feet Under fick för övrigt Screen actors guild award förstapris 2003 och 2004. Den serien är också en av mina absoluta toppserier. Det var Alan Ball, den Oscarvinnande författaren av American Beauty, som skapade den mörka dramaserien om familjen Fisher; en annorlunda familj som driver en begravningsbyrå i Kalifornien. Han nominerades för en Golden Globe år 2007 för priset som bästa framträdande som Dexter. För sin roll som Dexter Morgan vann han även  Academy of Science fiction, Fantasy & horrfilms pris som bäste TV-skådespelare 2007. Hall har även haft roller i ett dussin Broadway-uppsättningar. Han var även med i filmen Gamer från 2009 med bland annat Gerald Butler.

Hall har varit gift med skådespelerskan Amy Spanger, de skilde sig 2006. Han var sedan 2008 gift med Jennifer Carpenter, som spelar Debra Morgan i Dexter. Paret ansökte dock om skilsmässa 2010, och är skilda sedan december 2011. Skådespelaren lider av Hodgkins sjukdom, som är en behandlings- och botbar av cancer lymfkörtelsystemet. Tv-stjärnans cancer är som tur på tillbakagång. Dessa faktorer bidrog onekligen till att Michael sålde sin lyxvilla i Hollywood för den ringa summan av 16 miljoner. Michael medverkar i en ny film som får premiär någon gång under 2013: Kill Your Darlings. Han spelar också in en film med Dexters skapare: James Manos Jr kallad ”Love Scotch and death”; en mörk komedi som ska baseras på regissörens egna liv.

Pixel-Eskapism

The Divide är en förtäckt social-experiment-film. Handlingen utspelar sig en källare där en grupp människor tagit sin tillflykt efter att staden blivit kärnvapenbombad. Åtta stycken hyresgäster strandsätter sig i det bombsäkrade utrymmet. I utbyte blir de tvungna att följa mannen som byggde och äger stället. Konflikterna börjar hagla då hans uppfattning är att ingen lämnar stället på grund av giftiga gaser. Det blir källan till konflikter när åtta helt olika individer måste samsas om allt. Jag gillar sådana här apokalyptiska filmer där vedertagna normer och rutiner försvinner och där mänskligheten uppvisar sitt sanna ansikte, den mänskliga naturen. Filmen bryr sig inte om varför katastrofen skett eller vilka som ligger bakom  den, utan tar upp hur vissa människor bryter ner sig själva och indirekt andra medmänniskor. The Divide målar upp en svart människobild där Jean Paul Sartre hade trivts, och där två personer som förut hölls i schakt av lagar och förordningar nu kan leva ut sina sjuka fantasier. Mycket våld blod och otrevligheter förstärker denna medelgoda film. Kul att se den gamle hjälten Miachel Biehn som hade sin storhetstid på 80-talet med storfilmer som Aliens, Terminator, The Abyss och The Rock. Vi får även se Rosanna Arquette i en mindre smickrande roll. Tyvärr känns karaktärernas agerande väldigt irrationellt och överdrivna även för att vara i en sådan situation som de befinner sig i; sunt förnuft tycks regissören ha bannlyst.

Jag , brorsan och pappa såg premiären av Men in black 3 på bio. Vanligtvis brukar sådana här uppföljare vara i bästa fall halvdana, det var för övrigt 10 år sedan det begav sig. Hollywood kör sin vinnande formel til the bitter end vilket innebär karbonisering av föregående filmer. Igenkänningsfaktorn är såklart hög i denna  sequel, som egentligen är en prequel, då vi förflyttas tillbaka till 1969 och på så sätt får svar på varför Tommy Lee Jones karaktär är så disträ. 1969 möter Will Smith den yngre upplagan av Tommy Lee som spelas utmärkt av Josh Brolin. Hans uppdrag är att förhindra ett mord som i framtiden är nyckeln till jordens undergång. Det blir en tidslinje-härva där man ibland inte förstår någonting. En av filmens huvudattraktioner är ”monster kreationerna” skapad av the allmighty  Rick Baker, med dagens teknik är de ännu mer effektfullare. Till skillnad ifrån de föregående filmerna så dryper 3:an av referenshumor mellan 60-talet och 2000-talet som exempelvis rasistisk självironi, hippies och andra tidstypiska företeelser, det gillade jag skarpt. Specialeffekterna är ruskigt trovärdiga i sin otrovärdighet och dessutom lekfullt roliga. För att vara en uppföljare så är Men in black 3 riktigt bra, men saknar dock en filmisk själ, ett tydligt tecken är när man börjat skruva på sig i biostolen fler än 3 gånger.

Till skillnad ifrån Men in black III så är Prometheus en tvättäkta prequel. Filmen utgår från Alien filmerna, men här får vi upprinnelsen till dessa filmer. Jag är väl inte överförtjust i det konceptet när man är medveten om vad som komma skall; överraskningsmomentet blir indirekt bortplockat. I vilket fall som helst landar handlingen runt 2093, där ett gäng forskare får i uppdrag att undersöka en teori att vi människor härstammar från en utomjordisk ras som tros leva på den planeten de är på väg mot. Jag dyrkar Alienfilmerna och dess helhet som inkluderar H.R Gigers osannolkt estetiska fantasivärld. Gillar man dessa miljöer så blir man definitivt inte besviken. Skådespeleriet, manuset och dialogen är dessvärre ljusår ifrån världsklass, forskarna framstår mer som brottslingar än just forskare. Vår egen Naoomi Rapace och Michael Fassbender står för den bitens höjdpunkter. Michael Fassbenders (1977, Heidelberg, Tyskland: Band of brothers, Eden Lake, Booby, Fishtank, X-men: First class, Inglourius bastards, Shame, Haywire) gestaltning av Androiden David är i mina ögon sanslöst bra. Likt andra Hollywoodska mastodontfilmer i denna genre så haglar såväl klyschor som manusluckorna tätt. Man kan ju också undra varför de valde välrenommerade Guy Pearce att gestalta den skröpliga gubben som bekostat rymdresan? De kunde tagit vilken farbror som helst, vilket ökat trovärdigheten och dessutom minskat kostnaderna.  Bortser man från gigantiska manusluckor och irrationellt beteenden så är denna prequel riktigt bra. Effekterna och miljöerna är groteskt effektfulla och jag blir minst sagt hänförd av de coola, men grymma Titanerna det vill säga förlagorna till människorna. Som sagt det är det visuella som är filmens absolut största behållning, och den är stor och snuskigt trollbindande.

Haywire är ytterligare en i raden av kvinnlig-spion-som-blir-förråd-och-söker-hämnd-film. Den stora skillnaden gentemot tjej-som-spöar-skiten-ur killarna är större bröst än vanligt, gigantiska faktiskt. Gina Carano som hon för övrigt heter är autentisk duktig på kampsport till skillnad ifrån andra kvinnor i samma genre. Det märks tydligt i alla välregisserade fightingscener som faktiskt är filmens allra största behållning. För att vara en film gjord av regissörsgiganten Steven Soderbergh (1963, Atalanta, Georgia, USA: Sex, lies and videotape, Erin Brockowich, Traffic, Out of Sight, Che) är denna revenge film på tok för intetsägande och opersonlig. Man bryr sig inte det minsta om vem som dör eller överlever. I rollerna hittar vi välrenommerade skådisar som Evan Mcgregor, Antonio Banderas, Michael Douglas och Miachel Fassbender, vilket i detta fall inte spelar någon roll. Haywire lämnar mig oberörd, och förpassas genast till den astronomiska högen av Hollywoodska standardfilmer.

Jag kommer väl ihåg när jag köpte första numret av Spindelmannen på svenska, det var en nästintill religiös upplevelse. Det var i början av 1980-talet, sedan vårdade jag varje nummer lika ömt som mina egna barn. Nu ligger de strukturerat och snyggt inplastade hos Maries föräldrar. Att jag tatuerat in Spindelmannen på min överarm är heller ingen tillfällighet, då jag fullständigt dyrkar denna superhjälte som dels kändes mer mänsklig än de andra, dels använde spydiga kommentarer mot sina motståndare i syfte att psyka dem. Det är med sorg jag tar farväl av Sam Raimi, Tobey Maguire och gänget som gav oss 3 sagolika Spindelmanfilmer varav den tredje dessvärre var klart sämst. Jag själv hade ändå hoppats att samma crew skulle få göra 4:an. Tyvärr andades kapitalet mer pengar om Spideman transformerades till en mer ungdomsfilm med inspiration från bland annat Twilight. Hela ensemblen har bytts ut och handlingen förlagts precis efter han blivit Spindelmannen det vill säga före Mary Jane.

Vi får följa relationen mellan Peter Parker och hans första stora kärlek Gwen Stacy. Det är i och för sig inte helt fel då många nummer av serietidningens handling kretsade runt dessa år. Andrew Garfield  som spelar Peter Parker är bra i rollen, men känns i mina ögon alldeles för häftig, snygg och anti-töntig. Peter Parker var en tönt, något Tobey Maguire gestaltade perfekt i de 3 första filmerna. Man brydde sig hur det gick för honom; det gör inte jag med Andrew Garfield. Det hela känns aningen plastigt, könslöst, ytligt, under ytan finns inte den där viktiga själen som var synonymt med de första alstren. Effekterna är så snygga att man blir tårögd, men de är dessvärre filmens allra största behållning, en faktor som framställer utmärkta skådisar som Sally Field, Martin Sheen och Dennis Leary  som statister. Boven i dramat är Dr Curt Connors, en enarmad, men briljant vetenskapsman som förvandlas till den fruktade Ödlan. Fightingscenerna mellan ödlan och allas vår spider är för korta, halvtråkiga och dessutom för få. Glimten i ögat humorn är som bortblåst, precis som Spindelmannens avväpnande kommentarer. Det känns som regissören snabbspolat handlingen, och att den utspelar sig under 2-3 dagar. The Amazing Spiderman har fått genomgående bra betyg, och den är inte alls dålig, men långt ifrån lika bra som tre första filmerna. Jag var inte heller förtjust att Gwen relativt snabbt fick reda på att Peter Parker var Spindelmannen, något som inte skedde i serietidningens värld, precis som att han inte tar av sig masken i onödan. Relationen mellan Gwen och Peter kändes hoprafsat och sterilt, kemin finns inte där helt enkelt. Visuellt är filmen bra, men storyn har misshandlats och tryckts ihop till något som inte är tillräckligt bra för en som dyrkar serietidningen och de tre första filmerna.; jag vill ha tillbaka både Sam Raimi och Tobey Maguire till nästa gång. Jag undrar för övrigt vilken målgrupp som ska se detta; Twilightfolket eller de vuxna, svaret är troligtvis ingen av dem. Ett misstag är inget misstag, men en sequel till vore förödande för varumärket Spiderman och mitt bräckliga psyke.

Zombiegenren är i behov av ett nytänkande. Måhända är The Dead filmen som förlöser genren ur sin klyschiga dvala. Brian Murphy är enda överlevande från en flygplanskrasch tar sig iland någonstans runt Ghanas kust. Från första stund han sätter sin fot på land har han ett koppel av människoätande Zombies i hälarna. Har slår följe med en inhemsk armékille som letar efter sin son, själv är han en arméingenjör. Vi får följa dessa två herrar i sol och ännu mera sol. Nästintill inga scener är nattetid något som förstärker vanmakten när det väl blir dags att sova. Som sagt inte nog med att zombiesarna är hack i häl, solen är ytterligare ett gissel om man som människa ska kunna överleva detta. Filmen dryper inte precis av dialog, men kan ändå aspirera på att vara ett zombiedrama. Vi slipper också de flesta zombieklyschorna, vilket är befriande. Människorna i filmen beter sig som man själv skulle ha gjort, inte som  i de flesta andra liknande rullar där man bara undrar ”varför”. Här försöker folk också helt rationellt hjälpas åt istället för att bilda anarkistiska klaner där medmänskligheten är reducerad till noll. ”Zombietrovärdigheten” får klart godkänt, även fast de rör sig sakta så finns de ändå överallt; denna klaustrofobiska känsla är för övrigt behållningen i genren. The Dead är annorlunda, mogen, men också  en fräsch vitamininjektion till genren utifrån ett zombieperspektiv.

Trean var bra, men indikerade ändå att luften höll på att gå ur berättelsen, jag var ytterst tveksam till att de skulle göra ytterligare en film. Detta är den fjärde filmen i den kvalitetssäkrade animerade filmserien Ice age. Manny och Ellies bebis har blivit tonåring samtidigt som kontinenterna startar ett globalt uppror – Pangea. Sid, Manny; Diego och gänget använder ett isberg som färdmedel. Med sig har de också Mommo, en färgstark karaktär som dumpas hos Sid för ingen orkar med henne. Gänget tampas under hela filmen med piraterna, och dilemmat hur de ska ta sig till baka till Ellie och resten av ”flocken”. Det är lätt att avfärda detta som en endimensionell bagatell. Jag tycker däremot att detta är klart bättre än 3:an, den med dinosaurierna. Man vet vad karaktärerna går för, samtidigt som som det sker en utveckling hos dem utifrån vilken fas i livet de är i. Sids mormor är en ny karaktär som är helt fantastisk, man vet inte var man har henne samtidigt som de oväntade kommentaren är helt obetalbara. Hela piratgänget med kapten Gutt i spetsen är också riktigt bra, men det är ändå Sid som återigen är filmens allra största behållning, en underbar karaktär. Det är mer action i denna film än de tidigare något som jag gillade; det och alla underbart kvicka kommentarer gör denna film till oförskämt underhållande med många skrattillfällen för såväl gammal som ung.

Man on a ledge är en thriller action rulle i bästa Hollywoodstil, vilket nödvändigtvis inte är signifikativt med kvalitet utan mer underhållning för stunden, med betoning på stunden. Handlingen kretsar runt en förrymd fånge som dessutom är polis; han ställer sig på en skyskrapa för att hoppa. En känd polispsykolog får uppdraget att prata tillbaka honom till säkerhet. Polisen Nick Cassidy som spelas av Sam Worhtington (1976: Godalming, Surrey, England: Terminator Salvation, Avatar, The Debt, Clash of the Titans) har dock en dold agenda, och det är att försöka rentvå sitt namn, då han blivit fängslad för att tagit en av världens största diamanter. Till sin hjälp har han sin bror och hans exceptionellt vackra flickvän. Handlingen känns teoretiskt riktigt bra, men praktiskt blir den alltför välpolerad för sitt eget bästa. Filmen är inte alls våldsam, utan förlitar sig på gamla klassiska thriller- och actionfragment som vi sett tusentals gånger förut. Det är väl därför denna klistra-och-klippa-film-från-andra-filmer varken upplevs fräsch, spännande eller oförutsägbar; man vet vad man får. Det är dock ingen dålig film, snyggt filmat, med bra skådisar som dessvärre går på halvfart, vilket inte är deras fel utan manusförfattarnas.

Pixel-Eskapism

The open road är en good-feeling-drama i symbios med  roadmovie. Justin Timberlake spelar Carlon Garrett som via sin sjuka mamma indirekt blir tvungen att hämta sin pappa till hennes annalkande operation. Pappan Kyle  är en levande basebolllegend som reser runt och nostalgiföreläser, skriver autografer och dricker mängder av alkohol. Han gestaltas superbt av the allmighty Jeff Bridges, en man som bara blir större för varje roll han gör. Kyle och Carlton har inte pratat med varandra på 5 år, och tycks egentligen inte ha något behov av det. I syfte att hantera situationen hänger hans före detta flickvän med på resan. Dessa tre individer sammanflätas i och med att de blir tvungna att ta itu med deras gemensamma förflutna. Likt dessa filmer så följer The open road implicita manusregler som:  bra slut, försoning, acceptans, förlåtelse. Justin Timberlake går från klarhet till klarhet, från hatobjekt till  godkänd skådis. Detta är en tänkvärd film där man bör rannsaka sin egen situation och förflutna i syfte att diagnostisera och rätta till det i tid. Det är en varmhjärtad film som inte sticker ut på något sätt men ändå fyller sitt syfte utan att göra bort sig – en bra standardfilm.

Gillar man rockhistoria, och bra skådespeleri så är det svårt att motstå Cadillac records. Filmen handlar om bluesens spridning från bomullsplantagen till vinyl så att säga. Det sker via Rockklubbsägaren och sedermera Chess Records grundare Leonard Chess alias Adrien Brody (1973, New York, USA: The thin red line, Summer of Sam, Harrisons flowers, The Pianist, The Village, King Kong, Splice, The Experiment). Det är han som signar den f.d. bomullsplockaren Muddy Waters, utmärkt gestaltad av Jeffrey Wright, och bluesen får på så sätt ett ansikte i och med den lavinartade spridningen som sedan skedde via radio och vinylförsäljning. HowlinWolf, Etta James, Little Waters och Chuck Berry är andra artister som idag  alla är med i Rockens hall of fame; vi får fragmentariskt följa dem en bit på vägen i symbios med den ytterst polariserade rasdiskrimineringen i  50-talets USA , vilket tillför filmen en välbehövlig dos av autentiskt socialrealism. Då var dessa artister nyskapande med uppgång och fall på sitt CV precis som bluesen, nu är de legender. Tyvärr överensstämmer inte filmens rockhistoria med verkligheten, något jag tycker är lika slarvigt som synd.  Filmen frossar också i stjärnglansens baksidor såsom kokain- och alkoholmissbruk. Filmen har fått mig att googla vidare i livsödena som presenteras i filmen, vilket är ett gott betyg.

Horrible bosses en good-feeling-komedi med drag av Baksmällan-filmerna. Tre barndomskompisar samlas några gånger i veckan på sin lokala bar för att prata av sig och umgås. Förutom att de är barndomskompisar har de det gemensamt att deras chefer är riktiga svin, och då menar jag svin (Kevin Spacey, Jennifer Aniston, Collin Farrell). Till sist går detta så långt att fröet att mörda dem växer sig allt starkare för att sedermera blomma ut helt. De tar hjälp av en färgad kriminell som agerar likt en mördarkonsult. Just scenerna med de tre novismördarna och mannen med brottsligt förflutet fungerar väldigt bra rakt igenom hela filmen. Byta-mord-humor-genren som visserligen är groteskt smal sådan, men är ett tema som återkommer då och då. I filmen så nämner de en av de mest kända: ”Släng morsan av tåget”, en för övrigt grymt underskattad komedi från 1987 med Danny De Vito och Billy Crystal. Filmen dryper av bra skådespeleri, och dessutom bra sådant också, vilket gör filmen ännu bättre än den egentligen är. Horrible bosses är bäst i 3/4 sedan blir det lite för långdraget och ultraöverdrivet. Det känns som de lagt krutet på 75% av filmen för att sedan bara få den gjord, känns lite hafsigt. Jag gillade i vilket fall idén och filmen i sig; en riktig mörk komedipärla där inte skämten avlöser varandra utan snyggt vävs in i den absurda handlingen. Som sagt är skådespeleriet top notch, men Kevin Spaceys gestaltning av den sadistiske, manipulativa och extremt grymme chefen är snudd på genialisk underhållande. En av mina top-10-komedi-filmer de senaste två åren.

The Hit List är en thriller och tillika ett mycket originellt upplägg. Ponera att du precis inte blivit befordrad fast du blivit lovad, istället går uppdraget till en medarbetare som snott din idé samtidigt som din fru är otrogen med din bästa vän och mitt i alltihopa har du spelskulder som du tänkt betala i och med den nya tjänsten. Allan Campell går till en bar där hans enda syfte är att supa sig redigt full. På baren möter han en man spelad av Cuba Goding Jr (1968, Bronx, New York: A few good men, Outbreak, Jerry Maguire,  As good as it gets, Men of honour, Pearl Harbor) och de börjar småprata.  Han påstår senare på kvällen att han är en yrkesmördare, något inte Allan tror det minsta på. Mannen i baren ber honom skriva ner en lista på de 5 personer som han vill se döda. Tagen av stundens och alkoholångorna gör han upp en 5-i-topp och överlämnar listan till den färgade mannen. Mannen är dock borta när han kommer tillbaka ifrån toaletten. Nästa dag på jobbet uppenbarar sig en bisarr men likväl hemsk sanning för honom, hans chef har blivit mördad, mannen som var nummer 5 på hans hit-list. Tyvärr så låter detta bättre än det är, då Hollywoods skjut- och bombartilleri sätts in på allvar; Rambo framstår i jämförelse som en frikyrkograbb, vilket inte är något positivt. Det blir helt enkelt för mycket, när hälften hade varit gott nog. I vilket fall som helst är detta en underhållande film, som försöker säga att man ska tänka sig för vem man pratar med i en bar och vad man säger. The Hit list tar upp temat om vad som skulle kunna ske om en yrkesmördare verkligen flippar ut, en kille som alltid ligger några steg före polisen, och inte har några som helst hämningar. Vi ser ju vad som hände i Norge.

Brorsan, jag och pappa flanerade från ett solindränkt Norrköping till Filmstadens största salong. På bioagendan stod storfilmen The Avengers.Till skillnad från all annan filmprocess så ligger det snuskigt mycket planering innan ridån kunde gå upp för det senaste tillskottet till superhjältegenren. Fristående filmer inleddes subtilt med Iron Man 1, sedan Hulken, Iron Man 2, Thor och senast Captain America. Alla dessa filmer var halvbra filmbeten till vad som komma skulle. Små fragment lades ut i alla dessa filmer, i syfte att blomma ut på riktigt i och med denna helt oemotståndliga actionfilm. The Avengers är en sådan film där alla pusselbitar faller ursnyggt på plats, från en trovärdig och skurkaktig skurk till superbt skådespeleri, groteskt bra effekter, men framförallt ett dramaturgiskt mästerverk ur ett seriefilmhjältes perspektiv. Vi vet att det kommer att sluta bra, men färden dit är såväl nagelbitande som hyfsat oviss. Det här underhållning från första rutan till den allra sista, och en film som i mina ögon sällar sig till min topp-5 i genren: Spiderman 1 & 2, Batman Begins, The Dark Knight samt X-men-First class. Det är som tur var inte bara action, utan bra dialog av trovärdiga karaktär i sin osannolikhet som dels för handlingen framåt på ett utmärkt sätt, men också cementerar redan starka karaktärer. Humorn är exceptionellt välavvägd, något som annars brukar vara en akilleshäl; Robert Downey Jr sylvassa och cyniska kommentarer är bara för härliga.  Filmen är 2½ timmar, men känns högst som 1½ timme , något som säger allt om det gudomliga underhållningsvärdet. Min hyllning till detta mästerverk är total, och jag kan inte annat än knäböja för ren pur perfektionism. Det finns bara en hake, hur ska upphovsmännen kunna toppa denna film? Hur ska man kunna fixa till hemskare motståndare som är redo att ta över moder jord än de i filmen? Vilka karaktärer ska man skapa som kan rå på Hulken eller Thor? Men som sagt en dag som denna är det det minsta jag behöver bry mig om. Visst filmen lämnar ju inga bestående avtryck förutom för-stunden-eufori, det är ju inte samma djup som  i exempelvis ”Najwals hemlighet” eller ”There be dragons”, men det är ju inte heller dess syfte.

Säsong två av den underbara Spartacus: blood and sand. Efter första delen så har tyvärr Spartacus himself hunnit att avlida i cancer. Mannen som gestaltade kraftpaketet var Walesfödda Andy Whitfield  som sorgligt nog bara blev 39 år. Producenterna kunde ha begravt spektaklet, men valde att fortsätta med en prequel på 6 avsnitt kallad ”Gods of the Arena”, där man stärkte upp vissa karaktärer samt introducerade en ny gladiatortitan: Gannicus.  I Spartacus Vengeance ersatte  Australiensare Liam Mcintyre Andy Whitfield som ännu inte hunnit dött,  men gett sin välsignelse till sin ersättare. Den nya muskelknutten är 10 år yngre och betydligt mindre än sin föregångare, vilket blev en stor kontrast de första episoderna. Det är också av naturliga skäl mindre intriger, då huvudtemat består av att fånga upprorsmakarnas som rymde från gladiatorskolan i förra omgången, men som sagt det finns och blir över. Blodutgjutelseprocessen är däremot helt intakt och får en zombiefilm av bästa märke att framstå som Bolibompa. Den nye killen växer sakteligen in sig i rollen som Spartacus, men han brottas självklart med det omöjliga. I vilket fall som helst så gör han inte alls bort sig, men uppbringar inte alls samma karisma som den avlidne Andy Whitfield. Blod till förbannelse i symbios med oändliga slaktar-slowmotion-sekvenser och mjukporr är några stabila ingredienser som även applicerats på denna fortsättning. Jag måste tillstå att nyhetens behag är över, och det bästa krutet sparades inte till denna omgång, men jag tycker i alla fall att detta är frustrerande underhållande. Precis som förra omgången vimlar det av starka karaktärer som manipulerar varandra i en strid ström, vem kan man lita – absolut ingen alls.  Vackra kroppar, snygga fightingscener, coola effekter, utmärkt dramaturgi, tonvis med blod och action-dissekering  – helt underbart och oemotståndligt. Crixus, Lucretia, Oenomaus, Claudius Glaber, Ashur, Ilithyia, ni blir saknade, ni och all er heroism och heder.

Spartacus: blood and sandär en tvättäkta  gammaldags spökhistoria, en sådan som inte dränks av specialeffekter och blod, vilket i sig behöver vara negativt, men ibland är det skönt med lite variation. Huvudrollen spelas klart godkänt av Daniel Radcliffe, mera känd som Harry Potter. Han spelar den unga advokaten Andy Kipps som får i uppdrag att ta värdera en fastighet uti ingenmansland i jämförelse med London. Hans klients hus ligger en bit från en liten by, och sägs vara hemsökt. Då Andys fru nyligen gått bort så vet han inte om det är hans egna  nerver som spökar eller den svarta damen. Miljöerna är så urbrittitisk gotisk landsbygd som det bara är möjligt, något som skapar en trovärdig som kuslig miljö. Just de stilistiska skrämseleffekterna är det som gör filmen så sevärd och nervkittlande; jag gömde mig bakom kudden ett antal gånger. Den sävliga historien bygger snyggt upp ett klimax som är såväl otäckt som oförutsägbart. En perfekt film att avnjuta lite innan klockan slår tolv, helst ska det åska, storma och ösregna också, men då hade jag bitit sönder kudden.

Shuttle är en skräck/thriller som handlar om två tjejer som precis landat från en semester i Mexiko. De ska bara ta bussen hem, men väljer det billigaste alternativet. Det skulle de inte ha gjort. De och två killar samt en nervös gubbe delar upplevelsen av att indirekt bli kidnappade. Föraren och hans kompanjon har andra planer för ungdomarna. Deras hemska eskapader i bussen är både spännande och oförutsägbara. Shuttle är en intelligent och smart thriller som får mig att sitta som klistrad under hela filmen. Det välarrangerade och annorlunda slutet ger den oväntat bra thrillern extra pluspoäng. Föraren spelas effektivt av birollsskådisen Tony Curren född 1969 har medverkat i osannolikt många  tv-serier som Medium, 24 och i filmer som Pearl Harbour, Underworld, Blade 2, Gladiator, Ondine. Detta skulle kunna hända. Jag betalar helt klart rätt pris och rätt bolag för att ta mig hem hädanefter.

 Pixel – Eskapism

Tree of life är filmen där en ”seriös” Brad Pitt (1963, Oklahoma, USA: Thelma & Louise, En vampyrs bekännelse, Höstlegender, Seven, Troja, Babel) visar sig. Filmen i  sig är så långt ifrån en feel-good-film som det bara går, till och med Bergman framstår som bröderna Farrelly i jämförelse. Vi får följa Jack den äldste sonen av tre bröder och hans dysfunktionella uppväxt med en diktatorisk kristen pappa under 50-talet i Texas. Filmen inleds i nutid där föräldrarna och sonen Jack som spelas av Sean Penn (1960, Santa Monica, Kalifornien, USA: Bad boys, Colors, We´re no angels, State of grace, Dead man walking, , Carlito´s way, U-turn, The Game, I am Sam, The thin red line, Mystic river, 21 gram, Milk) får besked att den yngsta brodern omkommit i kriget. Detta blir själva upphovet till filmen, där tvivel, tvivel och ännu mera tvivel är kittet i historien; finns det verkligen någon gud, och i så fall varför har han övergivit oss – varför, varför, varför? Under filmens gång utkristalliseras fadern som spelas utmärkt av Brad Pitt som en diabolisk, omnipotent, känslokall och egoistisk pappa. Mamman och tillika Mrs O`Brien gestaltas perfektionistiskt av Jessica Chastain (1981, Kalifornien, USA: Stolen, The Debt, Take Shelter, Coriolanus, Niceville, Wilde Salome) av är hans raka motsats genom att uppvisa ett spektrum av känslor som kärleksfullhet och omtänksamhet, men också total kuvenhet gentemot husets patriark. Filmens inledning är en orgier i natur-bild-metaforer, något som ska symbolisera sinnesstämningen hos de inblandade. När ½ miljard sådana avlöst varandra blev i vilket fall som helst jag evinnerligt trött på dem. Det blir helt enkelt för tung och för existentiellt på en konstnärligt poetiskt negativt sätt. Filmens stora behållning är Jacks komplicerade förhållande till sin krävande far, där han helst vill se denne död och moderns oförtröttliga neutralitet. Tree of life abstrakta och ultraexistentiella stämningar tycks ta sig på alltför stort allvar och hybrisen leder till en seghet av guds like, vilket inte uppvägs av ovanstående behållning.  Jag tyckte också att Sean Penn såg äldre ut än sin far, något som tyder på taskig maskering eller Pitts krav på att få spela seriös, men ändå se tillräckligt fräsch ut. En petitess i sammanhanget är att Sean Penn för mig ser ut som en hybrid mellan Orup och Mats Wilander

Take shelter är onekligen ett annorlunda drama med ett subtilt thrillerinslag. Den omtänksamme familjefadern Curtis spelad av Michael Shannon (1974, Lexington, Kentucky, USA: Grondhog day, Pearl Harbor, The Woodsman, Revolutionary road, The Runaways) upplever återkommande apokalyptiska mardrömmar angående en annalkande superstorm. Dessa påverkar honom i den grad att han får ett subjektivt kall att bygga ett skyddsrum på deras bakgård, något som påverkar familjens relationer som ekonomi. Curtis mamma sitter på psyket sedan han var 10 år och han börjar misstänka ett dysfunktionellt arv från sin mamma. Slitaget mellan ”kommande” visioner eller schizofrenin tär på alla i hans omgivning. Hans fru Samantha som för övrigt spelas av samma Jessica Chastain som i Tree of life, gör allt för sin man och sin sjuka dotter, men det finns gränser. Jag gillar den här tystlåtna och sävliga historien som beskriver den tunna linjen mellan paranoia och rädsla, objektivitet och subjektivitet. Karaktären Curtis är icke-hollywood stylad, vilket innebär att han inte är stereotypisk. Han är medveten om att han kan vara på väg att bli tokig, men i sin kamp mot detta agerar han rationellt. Take shelter är en intelligent, fascinerade och vardaglig otäck film – utmärkt.

Fishtank är socialrealism på hög nivå. 15-åriga Mia bor i Essex England, i en stadsdel som får Navestad att framstå som Beverly Hills. Hon bor med sin narcissetiska mamma och yngre syster.  Mia är allmänt störig och har lyckats blivit utkastad från skolan. Den nedåtgående spiralen pekar ner i avgrunden tills mammas nya pojkvän dyker upp, vilken spelas av Michael Fassbender (1977, Heidelberg, Tyskland:  Band of brothers, 300, Hunger, Edens lake, X-men: First class). Successivt växer det fram en vänskap mellan dem. Han är också den som sporrar henne att fortsätta att dansa, vilket är Mias största och enda intresse i livet förutom att planlöst ströva omkring i förortsgettot. En film om överlevnad där samhällslivlinorna är få och verkligheten är  deprimerande brutal. Fishtank upplever jag som oerhört realistisk, snudd på dokumentärfilm. Med en subtil ton och med lågmälda medel styr detta förortsdrama mitt intresse mot klimax. Jag verkligen känner urinen mot de grådaskiga byggnaderna i symbios med vardagsdroger och misshandel. Även i detta helvete finns det hopp om en bättre framtid, om man bara ser den minimala  ljusstrimman. Jag kan inte göra annat än abdikera för en tankeväckande, naken, men ändå väldigt vacker film.

Steven Spielbergs version av Tintin är en eklektisk hybrid av hans tidigare filmer som: Catch me if you can och Indiana Jones filmerna, hans signum står skrivet på varje filmruta -  på gott som ont. Det positiva är att Spielberg i och med den nya tekniken tycks hittat en ny lekkamrat, vilket för oss tittare innebär en kreativare och vitalare regissör. Nackdelen är att han drabbats av en actionhybris, något som hämmar hans förmåga att avsluta i tid, nu blev tyvärr matinéfilmen 10 minuter för lång. Äventyr och action präglar andra hälften av filmen i den grad att man knappt hinner andas emellan scenerna. Det är schizofrent bra gjort, men utan andningspauser tröttnar man efter en stund på all hardcoreaction, det blir helt enkelt för mycket av det goda, vilket förtar en del av denna utmärkta matinéfilm. Kemin mellan Kapten Haddock, Tintin och Snowy är helt underbar – innan all action börjar ultraeskalera. Som sagt såhär blir resultatet om man gapar efter för mycket, första halvan av filmen är i vilket fall som helst top notch.

Underworld awakening är den 4:e filmen i ordningen om den empatiske vampyren Selene och hennes varulvskärlek. Selene vaknar upp i en laboratoriumtank och flyr från sitt klaustrofobiska fängelse. Efter ett tag inser hon att det gått hela 12 år sedan sist. Selenes själsfrände är död, men istället får hon reda på att de har en dotter i ”livet”. Hon är liksom sin far en hybrid mellan vampyr och varulv, något som fångar allas intressen. Mänskligheten har under 12 år fått vetskap om dessa varelsers existens och nästintill utrotat alla. Jag dyrkade verkligen de tre första filmerna som genomsyrades av kärlek, hat, familjerelationer och framförallt en bra historia. I och med denna fjärde film så har allt detta raderats ut och ersatts av ultraaction och vapenfetischism a´la Resident evil i sina värsta stunder. Jag saknar som sagt allt som gjorde de andra filmerna värt att se, en ruskig besvikelse. Det fanns miljarder spännande manusintriger att spinna vidare på det som de byggt upp, men icke sa Nicke, vi botar det med action och lägger till ännu mer action. Att man som tittare och hardcore fan snabbt tappar intresset för denna intetsägande historia tyder bara på ren nonchalans eller inkompetens. Kate Beckinsale (1973, London, England: Pearl Harbor, Van HelsingThe Aviator, Nothing but the truth )som spelar Selene är i alla fall en tröst i mörkret, då hon är som klippt och skuren för rollen.

Nicholas Cage  spelar  Will Gerard vars fru Laura blir  brutalt våldtagen av en ökänd våldtäktsman, vilken lyckas komma undan. Guy Pearce (1967, Ely, England: L.A confidential, Momento, Greven av Monte Cristo, First snow, Traitor, The Hurt locker,  The Road) alias Simon  ger honom ett förslag när han är som mest sårbar. Will går motvilligt med på denna överenskommelse att någon eliminerar denna person. Tyvärr finns det en hake och det är att tjänsten kräver en gentjänst, vilket i detta fall  består i att mörda någon annans förövare. Seeking justice laborerar med ”byta-mord-temat”, i detta fall är det en hel organisation som sköter processen och dessutom sköts allt på ett mycket mer sofistikerat och strukturerat sätt. Nicholas Cage vägrar döda någon, men den strategin visade sig inte vara någon bra idé alls. Seeking justice visar upp en fräschare, piggare och bättre Nicolas Cage än på mycket länge. Idén är originell, istället för en ångestfylld vigilante är det istället en informell organisation som tar över när samhällets brottsbekämpningsstrategier fallerar.  Jag blev positivt överraskad av denna film. Tyvärr nästlar sig sista halvtimmen in sig i sin egen återvändsgränd. Gymnasieläraren Will karaktären  blir  väl överdriven när han tar upp kampen mot sina banemän.  Han kör bil som  en gud, slåss och hanterar vapen som aldrig förr, detta tar ner något som kunde blivit en kommande klassiker a´la Taken med Liam Neeson. Precis som i Tintin blir det för mycket av det goda, och avsaknaden av rationalism och realism är påtaglig, tills sist blir de inblandade bara Hollywoodska stereotyper, synd på så rara ärtor.

Kan en 2½ timme lång film om vänskapen mellan en ung man och en häst vara något? Vi får följa hästen Joey och tonårspojken Jeremy separation och efterföljande äventyr under första världskriget. Med Steven ”sentimentaliteten” Spielberg och Disney vid rodret kan resultaten inte bli annat än såhär påträngande sliskigt och tillrättalagt. Det är snuskigt vackert, välgjort, episkt men också helt befriad från autentisk spänning och oförutsägbarhet. Sådana här mot-alla-odds-filmer kan i stort sett bara sluta på ett sätt, och denna film är definitivt inget undantag. Alla karaktärerna är klichéer av guds like, något som blir frustrerande redan efter 20 minuter.  Det finns dock en scen som jag verkligen tycker är helt magiskt bra. Tyskarna i ett skyttevärn, britterna i ett annat, slakten ska strax inledas, tystnaden ligger som en dimma över fältet. En av soldaterna ser något konstigt i kikaren, och inser att det är en häst som fastnat i taggtråd mellan fiendevärnen. Efter ett tag tar britten en vit flagga och beger sig emot tyskarna och hästen. Soldaten inser snabbt att han inte har verktyg för att hjälpa loss hästen (Joey). Då stiger en tysk upp ur gravvallarna för att bistå den brittiska soldaten. För några minuter är kriget och den annalkande slakten uppskjuten i syfte att försöka befria hästen. Det blir en fantastisk dialog mellan dessa två hästälskande soldater i denna absurda situation. Hela den långa temporära förbrödrings-scenen är fantastisk och känns dessutom som att det skulle kunna ha hänt i verkligheten, vilket det inte har. War horse är i vilket fall som helst en film som tillfredsställer hela familjen, utan att väcka någon som helst anstöt, det är en film om mod, vilket i sig är en bra egenskap att indoktrinera barnen med.

Där War horse episka storslagenhet misslyckas med att förföra sin publik, lyckas den sävliga The Descendent. Detta drama blir bara bättre för varje 15 minuter som går. Filmen handlar om en man som är gift med sitt jobb, unnar sig inget av de pengar han arbetat in, och är ständigt upptagen, tiden bara sinar. Lika oväntat som tragiskt råkar hans fru ut för en båtolycka och hamnar i koma och sedermera avlider. George Clooney (1961, Lexington, Kentucky, USA: Cityakuten. Mördartomaterna kommer tillbaka, From dusk to dawn, Batman & Robin,  Out of sigth, The thin red line, Three kings, O brother where art thou, The perfect storm,  Syriana, Up in the air, The men who stare at goates, The American) som gestaltar arbetsnarkomanen Matt king vaknar upp ur sin dvala på grund av att han är så illa tvungen. Han måste ta hand om sin yngsta dotter och tillkommande vardagsbestyr. Ganska snart uppdagas det att hans fru har haft en romans med en annan man. De två döttrarna, Matt och ena dotterns pojkvän ger sig ut på en tripp i syfte att reda ut situationen. The Descendant är en film som är obehagligt svårt att tycka illa om. Med små gester framavlas ett högkvalitativt drama omgärdat av tragik, men också med ofantligt mycket värme. Ju längre filmen lider desto starkare utkristalliseras alla huvudkaraktärer, man lär känna dessa figurer helt enkelt. Filmen innehåller fler relationsdimensioner än bara ”uppvaknandet”, vilket gör filmen ännu starkare. George Clooney har i och med sitt film-cv blivit en husgud hos mig och borgar numera för högoktanig cinastkvalitet – en av förra årets bästa filmer.

Pixel-Eskapism

The Woman var onekligen en originell film. Handlingen kretsar runt en familj som utåt ses som en mönsterfamilj där fadern är en erkänd landsortsadvokat. Hans oberäkneliga lynne och dogmatiska världsuppfattning styr familjen helt och hållet. Saker och ting förbättras absolut inte då han fångar  in en mystisk, men helt förvildad kvinna i skogen. Han tar det som sin livsuppgift att försöka civilisera henne, vilket inkluderar hela familjen. Hon förvaras fastkedjad i en närliggande stuga. Ju längre tiden går desto bräckligare blir familjens gemensamma mentala tillstånd…tills. Filmen i sig är otroligt otäck, brutal och pervers. Det finns en långsökt svart humor i filmen som tilltalar mig. Faderns diktatoriska envåldshärskeri är provocerande otäck och får mig automatiskt att tänka på de smånotiser som jag titt som tätt finner i morgontidningarna. Kameravinklarna, musiken, skådespeleriet och miljöerna bildar en helhet som lär få ett antal tittare att må betydligt sämre efter filmen än innan. En mycket intelligent och sevärd film fast också  mycket skrämmande.

En av världens sjukaste filmer har oväntat fått en uppföljare. The human centipede var en bisarr film från en troligtvis störd regissör. I vilket fall som helst står samme sicko återigen bakom kameran. Det som är positivt med denna uppföljaren är att den inte originalklonats. Denna gång handlar det om Martin, en kille som utnyttjats sexuellt av sin far och som bor hos sin halvtokiga mamma. Martin har bara fascination för en sak, och det är kultrullen The human centiped, en film som han ser som en ren instruktionsfilm. Hans besatthet får honom att maniskt vilja reproducera det mänskliga experimentet. Martin samlar brutalt ihop 12 individer i syfte att sätta ihop dem: mun mot anus, anus mot mun. Martin är visserligen helt skogstokig, men motivationen är det onekligen inget fel på. Då han inte är en adekvat lekman blir denna sammansättningsprocess bra mycket mer amatörmässig en förlagan, något som definitivt inte gynnar de 12 som ingår i den mänskliga tusenfotingen. Säger jag att filmen är underhållande blir jag inspärrad, så jag nöjer mig med att mitt intresse för The human centipede hölls uppe under hela filmens gång. Den kala stämningen, det suggestiva molande bakgrundsljudet samt att filmen är svartvit fick mig instinktivt att tänka på David Lynch schizofrena film Erazerhead.

Jag och barnen såg Mästerkatten i 3D versionen med svenskt tal. Detta är en prequel/spin-off där vi får följa Mästerkatten  långt innan han träffade Shrek. Vi får se en vänskap mellan Mästerkatten och Humpy dumty förvandlas till hat och återigen till vänskap. Manusförfattarna har implementerat Jack och bönstjälken som en del av handlingen, vilket i detta fall fungerade utmärkt.  Det vore nästan kriminellt att inte förföras av den värme, humor och charm som genomsyrar hela filmen. På köpet får man gulliga och intressanta karaktärer spetsat med underfundig action. Det här är en underhållning som passar vuxna barn som barensliga vuxna.

Oj då, en toppenfilm korsade min jakt på eskapistisk underhållning. Det var ett tag sedan jag såg en riktigt bra film som exempelvis: ”There be dragons” och ”Najwals hemlighet”. The Debt är en spion-thriller-drama som handlar om ett team på 3 personer som får i uppdrag att kidnappa den fruktade och ökände ”Kirurgen från Birkenau”,  i syfte att ställa honom inför rätta för de vedervärdiga mänskliga experiment som han utförde under 2:a världskriget. Nu gick inte allt planenligt så en nödlögnspakt lanserades tvärt, en handling som fick konsekvenser för resten av deras liv. Vi får följa personer under två olika tidsperioder via flashbackssjok. något som oftast förstärker karaktärerna och storyn, detta är definitivt inget undantag.  Såväl den unga som den äldre kvinnliga Mossadagenten gestaltas superbt av Helen Mirren (1945, London: The Mosquito coast, Kocken, tjuven, hans fru & hennes älskare, Calender girls, The Queen) och Jessicka Chastain (1981, California, USA: Taking Shelter, The tree of life, Coriolanus, Niceville). Det är bara att abdikera för en film som innehåller många strängar på sin lyra som triangeldramat mellan de två männen i teamet och Mossadagenten dessutom avhandlas ämnen som svek, skuld, ondska och tvivel. The Debt är en riktigt, riktigt bra film som trollbinder sin publik via ett groteskt välskrivet manus, och magnifika skådespelarinsatser.

Jag har alltid varit svag för mytologi-action-genren; på senare år har ett stort antal filmer kommit fram som exempelvis Troy, 300 och Clash of the Titans. Jag tycker att Immortals lider av samma  transparenta syndrom som ovan nämnda, förutom filmen 300 som är ”gudomlig”. Gediget hantverk – ja, godkänt skådespeleri – ja, coola  effekter – ja, men som sagt intetsägande och exceptionellt själlöst. Regissören har verkligen inte satt sig in i den grekiska mytologin, då de vedertagna historierna och karaktärerna fått dansa helt efter hans egna pipa, något som inte gör saken bättre. Den stora budgeten har lockat till sig stjärnor som Stephen Dorff, Mickey Rourke, John Hurt och Freida Pinto, vilka inte får de utrymme de förtjänar i och med filmens klyschiga dialog. Det här är onekligen underhållning för stunden, och bör inte avnjutas med några högre krav än att uppleva en orgie av splattervåld, det vill säga filmens enda behållning.

Jag gillar robotar, Hugh Jackman och Steven Speilberg, men inte Real steel. Tyvärr upptas en stor del av Real steels  handling av hur Hugh Jackmans karaktär successivt acklimatiseras från kass pappa till en exemplarisk sådan. Resan dit blir en Disney-outhärdlig-tillrättalagd sörja. Handlingen kretsar runt en  kringresande boxningsmanager. Människorna har i denna framtid ersatts av robotar som gör upp i ringen istället. Parallellhandlingen består av att lotsa fram en riktig looserrobot mot de bästa och dyraste exemplaren. Utgången av det dilemmat har vi sett i typ alla andra fighting filmer. Denna Rocky/Over the top look-a-like blir aldrig spännande, rolig eller intressant. Steven Speilberg har de senaste 10 åren irrat in sig i en filmisk dimma som han inte tycks ta sig ur. Förut gjorde han barnfilmer för vuxna, numera barnfilmer för barn – översentimentala sådana dessutom.  Robotarna i sig står för filmens behållning; de är häftiga, snygga och trovärdiga utifrån att de är just robotar.

In time målar upp ett dystopiskt framtidsscenario.  Tid är pengar, vilket är något som verkligen beskriver essensen i denna mörka film. I framtiden då forskarna lyckats isolera genen som förhindrar åldrandet används denna banbrytande upptäckt i syfte att stävja överbefolkningen. De med mycket pengar är nästintill odödliga medan majoriteten får leva ett år i i taget. Den enda valutan som finns att tillgå är just tid, något som är det värdefullaste som existerar. Ta en stor dos  Bonnie and Clyde och en mindre dos Robin Hood, så har ni kärleksrelationsprocessen i ett nötskal. Justin Timberlake vill jag egentligen inte gilla, då sångartister som prövar på Hollywood sällan gör någon lycklig, undantaget är Mark Wahlberg. Men han gör definitivt inte bort sig i denna film, snarare tvärtom. In time är en film med ett existentiellt filosofiskt djup som väljer bort att kommunicera med sin publik genom bombastiska specialeffekter. In time är också  en sådan film som fungera mycket bättre i teorin än i praktiken eller i bokform.

A lonely place to die är en brittisk ”Sista färden film”som utspelar sig i de skotska högländerna. Ett gäng bergsklättrare råkar av en händelse upptäcka en kidnappad flicka mitt uti ödemarken. De tar sig med henne, men får på köpet med sig förövarna till själva kidnappningen samt det gäng som ska betala lösesumman. Jag är svag för katt-och-råtta-leks-filmer där vanliga människor blir tvungna att konfrontera brottslingar i syfte att själva överleva. De skotska högländerna i sig är en ytterst vacker inramning som förstärker berg-och-dalbane-jakterna. Nackdelen med filmen är att förövarna skjuter som amatörer, vilket känns filmiskt rätt, men inte trovärdigt. När de sedan anländer till staden drabbas filmen av en bombastisk hybris; från thriller till actionfilm, vilket i mina ögon inte alls var nödvändigt. 3/4 av filmen är i vilket fall som helst riktigt bra. En guldstjärna till den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Melissa George (1976, Perth, Australia: Alias tv-serie, 30 days of night, Derailed, Triangle) som är den som visar var skådespelarskåpet ska stå.