2020 – Året Som Gått!

Ett nytt år av möjligheter att  få chansen att vältra sig i diaboliskt kvalitativstinn melodiös hårdrock och AOR? Coronan reducerade eller hindrade 2020 från att blomma ut? Ett bortkastat år? Knappt ett bra album  kom ut i år? Vilket skitår!!!

Kärt barn har många namn, men alla hade de fel utifrån ett helårsperspektiv. Sanna vänner av melodisk hårdrock i alla dess varianter kunde tillgodo sig manna från himlen. Trots Corona, kom det ut så mycket bra musik att man nästan tappade andan. Jämnheten i toppen slog till och med de två årens senaste

En insikt som jag kommit fram till efter att ha läst ett antal av mina egna recensioner var klagomuren på hur bra plattor saknar ingredienser av nyskapande eller särskiljande. Konservatism har varit min antiledstjärna detta år. Trots detta aber så har det utkommit schizofren mycket kvalitativ albumsläpp, konservativ musik helt enkelt. De första 10 albumen existerar det knappt en dålig låt, det vill inte säga lite det.

Jag vill bara addera att danskarna Pyramaze med bland annat välrennomerade producenten Jacob Hansen släppt ett killeralbum: Epitaph. Jag går verkligen emot mig själv genom att hävda att denna proggmetal formel är för tung för denna lista eftersom Nils Patrik Johansson återfinns på den, dessutom på första plats. Det fannns liksom bara plats för ett sådant tungsnabbt album, och då föll valet på Nils Patrik. Dock är detta album, tillskillnad från andra band i genren ett bevis att det går att kombinera proggmetal med sköna melodier och underbara refränger. Deras tre  senaste plattor har överlag hållt extremt hög kvalite.

Det finns några adekvata ställen där jag får information, inspiration om genrerna i sig. Mötesplatser av likasinnade, för kärlek till musiken: Sweden Rock Magazine, Powerplay magazine, Rocknytt, Rock Report, Melodic Net, Melodic Rock, Heavy Paradise

”Whats´s in the water in Sweden?”

”I ”Whats´s in the water in Sweden?” artikeln 2018 listade jag upp några argument som gör Sverige till världens största exportör av kvalitativ hårdrock och i synnerhet utav melodiös hårdrock och a.o.r. Att det bor runt 10 miljoner människor gentemot cirka 326 miljoner i USA, 65 miljoner i Storbritannien och runt 83 miljoner i Tyskland gör detta till en irrationell svårlöst ekvation.

Varför framavlar Sverige fram nya grupper likt en bilfabrik, när genrens ursprungsländer nästintill abdikerat? I Sverige dyker det  ständigt upp nya som gamla uvar i alla dess konstellationer, band som:  Night flight orchestra, Rouelette, Mile, Lion´s share, Captain Black Beard, Grand Illusion, Crazy Lixx, Grand design, Degreed, Amaranthe, Eclipse, Chronus,  Impera, Alien, Heartwind, Sabbaton.

Perfect plan, Crashdiet, Days of jupiter, Pain, Treat, Wildness, The Waymaker, W.E.T, Magnus Karlsson, Gathering of Kings, Starmen, Jono, Work of art, Cyhra, Dynazty, Europe, Age f reflection, Find Me,  Sapphire Eyes, Art of illusion, Ghost, Palace, Art Nation, H.E.A.T,  A.C.T och detta är bara ett axplock. 

Pop och r & b finns det också en uppsjö av artister som tagit andra delar av världen med storm som exempelvis Robyn, Rhys, Peter Jöback, Avicii, Lykke Li, The Knife, Jose Gonzales,  Swedish house mafia, Sandro Cavazza, Zara Larsson, Tove Lo, Albin Lee Meldau, Peter Björn och John, Pop,  Sabina Ddumba, Shirin och Seinabo Sey,

Sverige också är världsledande att skriva låtar till popikoner som Ariana Grande, Pink, Taylor Swift, The Chainsmokers,Adam Lambert, Lana Del Ray, Mura Masa, Miike Snow, Charli XCX, Martin Garrix, Kelly Clarkson, Jennifer Lopez, Ed Sheeran, Katy Perry, Justin Timberlake, Jessie j, The Weekend, Lana Del Ray, Mura Masa, Charli XCX, Lady Gaga och Kesha med mera med mer. Svenska låtskrivare är hårdvaluta i musikens epicentrum: Los Angeles!!! Det gör ju saken ännu mer komplex, och frågan kvarstår, hur är det egentligen möjligt med ett invånarantal på  10 miljoner individer??

Beat city tubeworks, H.E.A.T, The Goners, Dynazty, Shadowquest,  Ravened, Highride

Wolf, Bad Radiator, Confess, Rideau, Arkado, Sorcerer Denied, Woe Gothenburg

Domination Black, Browsing Collector, Neptune, Wobbler, The Hawkins, Electric Hydra

Hellsmoke, Lykantropi, Wolver, Palace, Majestica, Solence, Starblind, Döda havet

Nils Patrik Johansson, The story behind, Sapphire Eyes, Starmen, Vulkan, Falconer

Tipsy Licks, Smash into pieces, Dreams of Avalon,  Ambassadors of the sun

Stygian fair, Amok, Stagman,  We sell the dead, Stormen, Frances  Bloom, Trotoar, Avatar

Allen/Olzon, Brothers of metal, Lucifer, Captain Black Beard, Hellbound, Voodoo Mansion

Dead Kosmonaut, Battering Ram, Gathering of kings, Katatonia, Mekong delta

Prehistoric Animals, Torch,  Amaranthe, Alien, Perfect Plan, Wildness, Heartwind, Dead Lord

Stonewall Noise Orchestra, Future Elephants, Autumn´s Child, Horisont, Gaupa, Eleine

Starmen

Åskväder, Sleepwulf, The Night Flight Orchestra, Dictator ship, Kryptograf, Mad hatter

Thobias Wiklund, Windom end, Andreé Theanander, Angelica, Enigma experience, Flower kings

Blister brigade, Grand Design, Ambush, By lightning, Then comes silence, Christian Rosander

Stoneface, Hällas, Foxx Eastmountain, Shaggy the rockband, Chronus, Shakedown Suzies

Tungsten, Sole syndicate, Brick, Scarlett, Volster, Neptune, Merryweather Stark, Ulf Nilsson

Mindless Sinner, War dogs, The Driftwood sign, Teaser Sweet, Blues Pills, Predicted, Sorcerer

Dreams of Avalon, The Waymaker, The lightbringer of Sweden, Prins Svart, Peter Carlsohn

Rickards Sjöblom´s Gungfly, King Nomad, Pain of salvation, Stormburst, Anders Eriksson

Freaks and clowns, Mean streak, Huanastone, Leadbreaker, Night, Henrik Palm

Fakulteten, Ebba Bergkvist & the flat tire band, Larm, Persuader, Rave the reqviem

Gudars skymning, Jayce Landberg, Six foot six, Carnal agony, Arctic Rain

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”All killers, no fillers”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen månne?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows och Fighter  V sångare är två utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

 

Årets 26 bästa album

1. Nils Patrik Johansson – The great conspiracy

Hur i h-vete kan du sätta skrikkon före Pride of Lions, Brother Firetribe, Perfect Plan, H.E.A.T, Khymera, Gathering of Kings och The Night Flight Orchestra!? Har idioten marinerat smaklökarna i chiliättika, eller är han bara totalt hjärndöd!? Förresten, vad gör power metal på listan överhuvudtaget, dessutom titulerad årets bästa!?

Självklart har även jag gått i dem tankebanorna just på grund av de majestätiska plattorna som ockuperat mitt grumliga sinne. Min enda riktiga förklaringsmodell ligger i att lyssna djupare, pilla bort skygglapparna från munskyddet och låt sinnet vara kristallklart. Då finner man som lyssnare ett ytterst melodiskt djup som är okränkbart. Ett ord som lätt kan appliceras är lekfullhet, ett annat är lekfullhet. och ett tredje är lekfullhet. Det i kombination med magiska melodier och refränger, trots en oas av dubbeltramp. Är det provocerande? Jag hoppas verkligen att de få som läser detta upplever det så. Det behövs helt enkelt röras om i den konservativa melodiska hårdrocksgrytan.

I år är det 34 år sedan mordet på Statsministern Olof Palme skedde. En svensk nationell ledare tillika global maktfaktor. Palmegruppen gick ut i år och meddelade vem de ansåg mördade poltikerikonen. Den förklaringen byggde nog mer på att de egentligen inte vet vem som mördade honom, och gav helt sonika upp. Nils Patrik Johansson fann det intresseväckande att skapa musik utifrån dessa premisser. Det ledde till detta konceptalbum om det oupplösta mordet på den svenska premiärministern Olof Palme. Seriositeten har han delat med grundaren av podcasten Palmemordet, Dan Hörning sedan 2016, det vill säga fyra år.

Detta samarbete i sig behöver inte betyda att ett mästerverk skapades. Men någonstans tror jag att det ouppklarade mordet fick honom att omedvetet bli den bästa låtskrivarbilden av sig själv. Jag själv har definitivt inte klappat händerna till de unisona hyllningarna Astral Doors plattor åtnjutit. Däremot upplever jag honom som rent magisk på de två plattor han vokaliserat med Lions Share. Jag skulle till och med kunna kungöra att de är de två mest underskattade albumen på denna sida av 2000 talet, då menar jag även globalt.

Lion’s Share bildades 1987. De släppte en vinylsingel 1988, och sitt första självbetitlade album 1994. Sedan följde fem plattor, Two (1997), Fall From Grace (1999), Entrance (2001), Emotional Coma (2007), och Dark Hours (2009). Det är de två sistnämnda som jag vill titulera som två av världens bästa hårdrockplattor. Hade Black Sabbath eller Iron Maiden släppt samma material hade fansen slagit bakut och hyllat albumen som bland de bästa de skrivit. Vem säger att världen är rättvis?

För Lion Share skedde inte dess ovationer, utan de uppmärksammades lite för att sedan hamna i hårdrockarkivet. En stor del av detta vill jag tillskriva Lars Chriss. För mig är han i paritet med en handful personer i rockvärldens som genuint matchar aor med tyngre saker; och kommer undan med det. Vissa har den förmåga att gjuta fram majestätiska formler, andra inte. Lars hade en tumme med på Nils första soloplatta Evil Deluxe (2018). En platta som var aningen över medel. På The Great Conspiracy arrangerar, mixar och producerar han materialet och dessutom spelar gitarr. Tommy Denander spelar alla instrument på de world music part i ”Prime Evil”. Håkan Hemlin gästsjunger på ”Freakshow Superstar”.

AOR, klassisk rock konfronterar heavy metal med ett spadtag av power metal. Det är receptet på Nils Patrik Johanssons andra soloalbum. Bilda er egen uppfattning om detta album som jag är säker på kommer bli en vattendelare. Det finns som sagt inte en dålig låt på albumet och jag känner inte för att gå in på djupet att analysera de melodiska käftsmällarna då ord inte biter på detta komplexa mästerverk – lyssna själva får ni se.

2. Smash into pieces – Arcadia

Kontraster! Absolut, det gillar vi. Att först kora Nils Patrik Johansson känns dels rättvist, dels aningen provaktivt utifrån denna melodiska hårdrocklista. Årets ledord för egen del har varit förändring! Varför köra i samma hjulspår in och ut år efter år! Har det tillkommit någon ny underkategori till aor sedan 80-talet? Inte speciellt troligt. Hi-teach a.o.r, pomp och  västkust är några underkategorier till AOR där syftet är att infoga musik som inte riktigt passat in i mallen för hur AOR bör låta.

Nu är det dags att åter döpa fram en ny kategori inom aor-musiken nämligen dance-aor. Visst, kom inte på något bättre, men det var det första som forsade fram i huvudet, så varför inte. Det är få grupper som jag känner att jag vill dansa till musiken när det kommer till rock. Mando Diao och  The Struts är två bra exempel på euforisk musik. Det ska tillägas att Arcadia hamnade under min radar. I början av februari 2021 ådrog Smash into pieces nya min fulla uppmärksamhet. Jag abdikerade och trollbands av tonerna som ljöd från min JBL Boombox. Efterhandskonstruktionen ledde till att deras Arcadia hamnade på plats två över de 26 bästa albumen 2020, efter Nils Patrik Johansson, men före Khymera, Gatherings of kings, Pride of Lions, The Nightflight orchestra, H.E.A.T, Brother Firetribe, Perfect Plan och Harem Scarem.

Creyes andra album går i poppens mer moderna nervcenter, precis som svenska Normandie och kollegorna i Reach. Det ser lovande ut helt enkelt. Denna frigörelse är djävulskt välkommen i syfte att genren ska utvecklas och lyckas vinna nyare generationer till sig, annars självdör den. Så den som inte upplever detta som aor får helt enkelt anamma dance-aor. Sköna refränger, underbara melodier och ett varierat ljudlandskap  som omformar olika genrer till just dance-ao.

Detta är Örebro killarnas sjätte alster sedan starten 2013. För egen del var det via deras tredje album  Rise and Shine från 2017 som jag fick upp ögonbrynen för dem. Det var på det albumet som karaktären och ”trummisen” The Apocalypse DJ introducerades. Han ersatte trummisen Isak Snow och basisten Victor Vidlund. I och med detta ändrades också deras sound. Det innebar mycket EDM-element, electro och 80-tals synth adderades till musiken.

No fillers all killers är ett epitet som lugnt omgärdr detta helt briljanta album. Om The Rasmus som jag dyrkar var ett mollband, så kan väl Smash into pieces kategoriseras som ett durband. Electro-pop dance musiken inleds med ”Wake upp”. Rock, metal, techno och tunga synthar omgärdar Chris Adam Hedman Sörbyes eklektiska vokalistcresendon.  Herregud, detta är verkligen anthems i ordets rätta mening. ”Arcadia”, ”Everything the S4Y2″, ”All eyes on you”, ”Forever you”, ”The Choosen on”, ”Godsent”, ”Ego” och ”Big bang”. Min fru påpekade att hon upplevde att Chris Adam Hedman Sörbye påminner lite om sin namne, och det är ju komplimang

En riktigt petitess i sammanhanget är avslutande ”Mad world”, en personlig favoritlåt från brittiska Tears for fears. Den kunde de gjort så mycket mer med än vad som nu blev resultatet. Influenserna spänner annars från Linking park till The Weekend, från disco till hårdrock – helt sanslöst. Ompaketeringen av genrerna till dance-aor är en sagolik mjuk käftsmäll. Detta är verkligen arena poprock av högsta kaliber som bara väntar på att få erövra världen. Månz Zelmerlöv, Danny Saucedo och Oscar Zia skulle kunna konvertera till likplundrare för att få ha låtarna i just sitt musik-CV. Det känns som att Smash into pieces via Arcadia lagt in en betydligt högre växel i kvalitetsperspektivprocessen. Gitarren skär rosafluffigt genom de störtsköna melodierna som serverar oss lyssnare refränger som matchar låtarna i sig – klockrent.

3. Khymera – Masters of illusion

Aj då, lika oväntat som en flyktingläger i Djursholm! Detta var inte bra eftersom jag tjatat ihjäl mig när det kommer till genuin originalitet. Rationellt borde The Night Flight Orchestra knipit denna silvermedalj. Men ibland är bara något så sjusärdeles bra att det faktiskt inte spelar någon roll, trots mina diktatoriska pekpinnar.

Frontiersprojektets Khymeras femte platta är en sådan som definitivt inte uppfinner hjulen på nytt, eller implementerar in udda inslag i sin musikreproduktion De är de som som ståtar högst med flaggan då bland annat liknande projekt som Sunstorm, Place Vendome och First signal sviktar betänkligt. Om de förut tagit en halvnelson så är det ett kraftigt strupgrepp med bakbundna händer.

Dennis Ward skötebarn levererar varierad tyngre AOR eller melodiös hårdrock. Förutom att han är en multiinstrumentalist, är han en gudabenådad producent och utifrån Khymera en riktigt riktigt bra vokalist. Den biten har han skött sedan platta nummer två. Skillnaden är att han numera styr det mesta i detta projekt. Inledande ”Walk away” sätter agendan direkt. Hur bör en refräng låta? Jo såhär ungefär! Allt är så välavvägt att det gör ont i kroppen. Det gäller i allra högsta grad efterkommande ”First time”. Elegantfeta keyboards som matchar Michael Kleins utsökta gitarrlir. I tredje spåret ”Masters of illusion” utkristalliseras det magisk aor i sin renaste form. Precis som i de två inledande alstren blir man knockad av ett chorus som stavas perfektionism.

När blir en låt smittsam? ”Paradise” är plattans, den har hunnit smitta mig med en refräng som är helt omöjlig att värja sig emot. Självklart är vägen till antiklimaxet en uppbyggnad som gör choruset extraordinärt. Hur klarar mannen av den obligatoriska balladen? Med den äran såklart. Inte för polerad, inte för sötsliskig inte för klämkäck, utan ”Father to son” är bara knäckande bra. Inlevelsen han berikar musiken med känns självupplevd. Jag upplever att jag inte behöver detaljanalysera varje låt, utan bara konstatera att det inte finns en enda svag länk på detta album. All killers no fillers är ett epitet som sällan passat bättre på ett rockalbum än på Khymera senaste.

Ward har skapat en av 2000 talets bästa aorplattor. Det gör han med mängder av passion och råenergi. Han tittar i backspegeln, men tillskillnad från många andra även i framspegeln. Produktionen, låtarna, arrangemangen andas nutid, inte bara retro. Han bär och klär musiken till hur denna genre ska låta, trots bristen på nyskaperi. Årets bästa melodiska hårdrockplatta. Nils Patrik Johansson i all ära, men det skiljer sig en del mellan stilarna. Hur ska han kunna toppa detta album utan att slå knut på sig själv har jag ingen aning om; det blir onekligen en sjusärdeles utmaning.

3. Pride of Lions – Lionheart

59 låtar, 5 plattor mellan 2003 – 2017. Tre år senare landar deras sjätte album och adderar 12 låtar till musikskattkistan. I mina ögon finns det ingen människa på jorden som håller högre kvalitet i sitt låtskriveri än Jim Peterik (i sfären a.o.r. vill säga). Det vore ett helgerån, ett understatement att inte titulera honom som musikgeni. Att trava hit efter hit på varandra, med väldigt få fillers, men med ett spektrum av variation i låtarna är få förunnat. Den människan måste ha ett melodisinne som går på högvarv och ständigt väntar på att skriva det bästa han skrivit.

De fem tidigare alstren har genomsyrats av ett diaboliskt hög lägsta nivå. Måste jag nämna manna från självaste Gud själv så bör dessa nämnas: ”It´s criminal”, ”Music and me”, ”Unbreakable”, ”Parallel lines”, ”Man behind the mask”, ”Book of life”, ”Immortal” ”Ask me yesterday”, ”The Tell”, ”Silent music” och ”Fearless”. Svagaste albumet hittills är The roaring of dreams från 2007, inte dåligt, men inte heller ikoniskt.

Inledande ”Lion Heart” sätter agendan direkt! Den visar inte bara grusvägen till aor-himlen, utan till genomgående episka låtar. All killers no filler kan inte vara ett mer passande epitet. Många fans klagar på en evinnerlig förutsägbarhet och återvinning av tidigare låtar. Men herregud vänta ett tag! Vi pratar inte om en alien, utan om en människa som indirekt själv skapat sig en egen musiknisch i aor-hörnan. Att han inte skulle återupprepa saker och ting vore snarare helt onaturligt. Jag upplever varken förutsägbarhet eller att han snott för mycket av sig själv. Hans största problem ligger nog i att han gör för få dåliga låtar, fansen blir liksom kvalitetscurlade.

I ”We play for free” cementerar han dutt duttiga keyboards med bombastiska arrangemang och en majestätisk refräng. I tredje spåret ”Heart of the warrior” ändrar han stil och tempo, utan att göra det via att implementera något vidrigt rockigt, utan visar bara upp en annan aor-sida av sitt låtskriveri. Ärligt, lägger ner gå igenom alla låtar på albumet strategin. Jag kan inte överrösta musiken med mera superlativ, utan att upprepa mig så att den enbart utmynnar in pinsamheter eller rykten på att vi är ett par, åldern har väl ingen betydelse?

Min egenhändiga teori angående att ”Sleeping with the enemy” är ett plagiat? Jim måste ha gjort det medvetet genom att inkorporerat tonerna av Foreigners ”That was yesterday”. Jag tror att vi lyssnare bör se detta som en helvetisk hyllning och vördnad till sina kollegors fantastiska skapelse. Om jag måste någon låt som sticker ut på ett mindre bra sätt är det rockiga ”You´re not a prisoner”. Melodisk dramaturgi skapad med en kirurgs precision är Jims konstruerande av ballader. Avslutande ”Now” är inget undantag. Vem behöver gul lök, när man kan få samma effekt genom att lyssna på dennes tårdrypande ballader.

Vi får inte glömma bort oerhörda musikkompetens som omgärdar Mr AOR. Christian Mathew Cullen (keyboards), Klem Hayes (bas), Ed Breckenfeld (trummor) and Mike Aquino (gitarr). På denna platta har man även tagit in Jim´s son Colin Peterik lirandes trummor på titelspåret.

Egentligen är det efter denna golgatahyllning helt ologiskt att inte titulera albumet till årets bästa! Men eftersom detta inte är en renodlad aor-lista så blev det lite som det blev med Nils Patrik Johanson och Smash into pieces listnärvaro. Att Khymera kunde uppbringa musik som tillhör 2000-talets allra starkaste får väl Jim se som ren skär otur

I min Spotifylista: Jim Peterik – Mr AOR återfinns det än så länge 95 låtar -11 av dem är från Lionheart! Ett konkret bevis på Pride of lions kvalitetsperspektiv, samt en kompass på att de är bättre form än de någonsin varit – när blir gubben adlad?

5. The Night Flight Orchestra – Aeromantic

Det är ju lite ödets ironi att The Night flight orchestra medlemmar kommer från growlkulturer som Soilwork och Arch Enemy, ska stå för konststycket att gå i bräschen för a.o-r-genrens framtid globalt. The Night flight Orchestras musik är gudskelov helt befriad från vrålapeskrik. Gruppens första platta Internal affair (2002) lämnade mig tämligen oberörd. I mina öron ganska intetsägande 70 -tals retrorock. 2015 släpptes Skyline Whispers, ett album som  serverade sina lyssnare mindre retro, men desto mer melodiska melodier. Dock inget band som jag i min vildaste fantasi hade kunnat förutspå det som jag vet nu.

Två år senare kom plattan som fick med mig på  tåget: Amber Galactic. Fokus hade flyttats från skitigt till polerat, från  rivig rock till… 70 – tals a.o.r. De låtar som jag gillade allra bäst var: blytunga ”Midnight flyer”, ”Gemini”, ”Jennie”, ”Dominoe”, ”Josephine””Space whisperer”, ”Something mysterious” och ”Saturn in velvet”. Mick Jaggers ”Just another night” från She´s the boss 1985, lyfte de till högre höjder helt enkelt. Dans utan alkohol, inte jag i iallafall, men musiken på plattan fick båda benen att vilja ”röra på sig”.

Bara ett år efteråt så landade albumet Sometimes the world ain´t enough. Ett alster som osade 80-tals soundtrack lång väg. Soundet hade finkalibrerats mer mot pomp – a.o.r, en genre jag för övrigt dyrkar. Att välja favoritlåtar från albumet var en knepig historia då spännvidden på materialet kändes genant varierat.  ”This time”, ”Sometimes the world ain´t enough”, ”Lovers in the rain”, ”Can´t be that bad” och ”Barcelona”  var de som stack ut mest och bäst.

Varför är det så lätt för vissa och svårare för andra grupper. Trots att det vimlar av a.o.r. grupper är det få som lyckas med att inte reproducera sig för mycket, förnya sig… men inte för mycket, men framförallt skapa magi i sina låtar. 2020, två år efter förra mästerverket släpptes Aeromantic. Gruppen vräkte in discorytmer, och ännu mera pomp – a.o.r parallellt som refrängerna var ännu fetare och produktionen top-notch.

Att man adderat lite inspiration från ABBA tyder bara på exceptionell god smak. Såhär ska en slipsten dras. Att njutbart lyssna igenom ett album…utan att snabbspola är ett supergott betyg. 12 låtar brukar vara vara källan till att musiken känns som att 1-2 låtar borde kapats, så är inte fallet här, snarare att jag vill ha mera. Det tyder dels på en exceptionell variation i allt från olika genrer, till arrangemang, dels allt är skrivet från hjärtat av kärleken till genren, något så smittsam att det tycks upphäva rutinens förrädiska fällor.

Ösiga ”Servants of the air” är inte signifikativ för albumet eftersom inget spår är den andra lik. Efterkommande ”Divinyls” är dramatisk pop av bästa märke. Tredje spåret är för mig en av årets bästa låtar. Refrängen till ”If tonight is our only chance” är obetalbar; pure pomp – a.o.r. Trodde inte att det gick att skriva sådana här udda, men ändå fantastiska låtar längre. ”This boy´s last summer” fortsätter leverera klassisk poprock med ABBA vibbar, utan att det egentligen märks. I nästa låt ”Curves” skiftar de stil till ett mera funkigt Toto sound.

”Transmission” inleddes med smattrande Miami Vice synthmattor. Choruset var så mäktigt, så bombastiskt och så dramatiskt att jag kippade efter andan. Titellåten ”Aeromantic” var en låt som skulle ha kunnat platsa på de två första plattorna. Not my cup of tee,  som jag är minst förtjust i. Semi-balladen ”Golden swansdown” och ”Taurus” tillhör inte heller någon av de bättre låtarna, refrängerna hafsas bort på. Nästkommande ”Carmencita seven” är ett av plattans bästa låtar; pomp – a.o.r. av ädlaste märke. Näst sista låten ”Sister mercurial” skulle lika gärna varit en Roxette låt. Smooth, poppig, men giftig som tusan. Avslutande ”Dead of winter” är ytterligare ett bevis för hur effektfulla deras dramatiska a.o.r ter sig, lite som Asia i sina bästa stunder.

Det var kanske ödets ironi att Björn Stridh fick ägna sig  mera på The Night flight orchestra, istället för att också vara involverad i Gathering of Kings – sett i backspegeln en win win situation. Efter fem plattor är det lätt att säga att de funnit sin stil, men när det kommer till The Night flight orchestra hoppas jag faktiskt de inte gör det, för då kommer förutsägbarheten in, och den är slugare än slugast, lite som Gollum

Som sagt, knappt två år har gått, och så släpper man en skiva som i mina ögon är jämnare och bättre än sin föregångare, sanslöst. Antingen är detta deras Magnum opus det vill säga att nästa platta blir sämre, eller är de på väg att bli kungar i sitt eget rike det vill säga världsherravälde.

6. Unity – Pride

Hårdrocknördar, fluffiga rosa troll, ni utan hår, ni med hår, ni med extrajävligt grått hår – ingen av er har väl inte missat ett av årets bästa album? Det är ett ytterst oväntad konstellation bestående av Kalle Moreus på bas, Marcus & Martinus på bas, Anna Book på bas, Anna Books syrra på bas, Anna Books syrras barn på bas och Siv Malmqvist som vokalist. Skämt åsido, hon sjunger inte, utan spelar också bas. The Unity är gruppen, Pride heter deras halvnya alster. Plattan släpptes i april och passerade en ganska obemärkt genväg förbi de flesta hårdrocksnören som hade fullt upp med att enas om vilket Metallica, Kiss, eller Mötley Crue albumomslag var bäst utifrån kriteriet: det måste finnas insekter på bilden.

Hårdrockhybrisen över det förflutna, kontra ny musik, vilken i mina ögon är minst lika bra som något som gjorts tidigare, är ett epitet som lätt kan appliceras på hårdrockssläktet. Egentligen inget fel i det alls, men jag upplever en obalans i processen, då vi översköljs utav så bisarr mästerlig musik under 2000-talet. Visst, de uppmärksammas i hårdrockstidningar, och även i konservatismens högborg – hos fansen själva. Dock oftast en temporär sådan, därefter fastnar de i ”måndag hela veckan syndromet”, tvistande om vilken platta som var bäst i maj 1982, vilken trummis som hade minst penis eller vilken basist som kunde ansa sitt skägg bäst med fendersträngar och samtidigt sörpla yoghurt, utan att spilla.

Oh my god, men det var i veckan som polletten trillade ner och trycktes djävulskt långt ner i halsen. Det bryska uppvaknandet gav mig den harmlösa vetenskapen varför jag nu dyrkar The Unity. Det är inte för att jag tycker om korv eller att jag håller tummarna för att kålälskarna inte ska starta ett tredje världskrig. Njet, en handfull tyska band har förstått det här med en välavvägd metalformel mellan tungt och lättuggat. Kanske det är därför tyskar älskar sin bratwurst och sin brysselkål – lättuggat, men knaperstekt? Om de ogenerat snott de från skandinaverna låter jag vara osagt, men Masterplan, A life divided, Darkhause, Scorpions, Avantasia, Pink cream 69, Jaded heart, Edguy, Axxis, Oomph och Kissin dynamite tillhör dem som knäckt koden.

Jag läste nyligen i Sweden Rock Magazine, där The Unity biktade om att deras gemensamma musikreferensram var Pretty Maids. Bandet hade så mycket olika genrer i sitt musikbagage, att de blev tvungna att hitta och enas vid gemensam nämnare. Pretty Maids blev svaret, varför inte, en toppenidé helt enkelt. Utifrån mitt hårdrockperspektiv är de ett av världens bästa hårdrocksband. Deras högsta lägsta nivå är i paritet med Anders Bagges hundkollektiv. Det finns inget band i världen som kan mätas sig med danskarna när det kommer till att skriva förhistorisk hårdrockhistoria, tillika visa kompassriktningen 40 år senare, på hur hårdrock bör låta. Kan över 2 000 band influeras av Judas Priest anno Painkiller-eran, och ändå inte förkastas av partiska skivrecensenter, så borde definitivt fler påverkas av Pretty Maids underskattade kvalitetsstämplade ballader, mellantempo, snabba eller heavy metaliserade hymner.

Tyskt stål

Gitarristen Henjo Richter (Gamma Ray, Charon, Avantasia) och trummisen Michael Ehré (Gamma Ray, Love.Might.Kill, Unisonic, Metalium, Firewind) tog initiativet till bildandet av The Unity. I ärlighetens namn är bandet egentligen samma som Love.Might.Kill. Christian Stöver utgick, och ersattes av Henjo Richter. Ett band som existerade mellan 2010-2015 och släppte två hyfsade plattor: Brace for impact (2011) och 2 big, 2 fail (2012). Sascha Onnen (Mob Rules, Love.Might.Kill) sköter all keybordsklink, medan Jogi Sweers (Love.Might.Kill) hanterar basen. The Italian Stallion: Gianbattista ”Gianba” Manenti (Love.Might.Kill) har en röst som är som gjuten för den här typen av bombastisk musik – en klassisk hårdrockvokalist av rang.

Tre plattor på fyra år, har kvaliteten fått sig en törn utifrån den frekventa utgivningen av musik? Ärligt, trots riktigt bra musik tidigare toppar de sig själva via 2020 års styrkedemonstration. Visst, på debuten avlades det fram en av 2017 års bästa låtar ”No more lies”. På uppföljaren 2018 frammejslades det juveler som ”You got me wrong”, ”The storm”, ”Welcome home” och ”Above everything”.

Tredje gången gillt, gäller ifall jämnhets-kriteriet får råda. De två tidigare albumen var inte i närheten att bli en kontender of the year. Melodic metal, A.O.R, hard rock och power metal blandas på ett ytterst förtjänstfullt sätt, precis som tidigare. Den mest uppenbara skillnaden är mängden klockrena låtar. Parallellt har Stef E och Henjo Richter sakta men säkert vuxit ihop sig, likt ett tvilling-gitarrist-team, för att på Pride blomma ut fullständigt. Bandet i sig känns tightare, mognare, mindre splittrade och mer Pretty Maids målinriktade; de har liksom hittat sig själva, kanske fel ordval, men så tycks det vara, trots subtil medverkan ifrån vårt södra grannland.

Tyskarna bjuder sina lyssnare på 12 spår, varav inledningen består av ett nästintill obligatoriskt intro. Åtta av de kvarvarande alstren är en ren skär härdsmälta utav fingertoppskänsla. Dels skapar The Unity variation utöver det vanliga, dels marinerar de den i kvalitet. Bruksanvisning inledes med lite semi-dubbeltramp a´la Pretty Maids. ”Hands of time” växlar i tempo parallellt som refrängen är majestätisk.

Efterkommande ”Line and sinker” sänker tempot, men tummar inte på refrängstarkheten, mer Ozzy-a.o.r, än metal. ”We don´t need them here” är i mitt tycke en av plattans bästa låtar. Den smakfulla stämsången dyker upp när det behövs i låtmaterialet. Bakomvarande ”Destination unknown” är urläcker melodisk hårdrock när den är som allra bäst. Spår sex: ”Angel of dawn” innehåller lager på lager dimensioner, något som gör att man som lyssnare inte tröttnar. Refrängen är dessutom extraordinärt diktatorisk. ”Damn nation” dubbeltrampar iväg med en smittsam refräng omgärdad av maffiga arrangemang, typ Rainbow och Dio.

”Wave of fear” är första låten på plattan som kan kategoriseras som ”välgjord, men sömnig”. ”Guess how I hate this” är en melodi i mellantempo som återigen kan stoltsera med en rakbladsvass monsterrefräng. Efterkommande ”Scenery of hate” tillhör en av de tre låtar som är sisådär. The Unity manglar fram snygga tungsnabba Accept riff, men kryddar dem med en enerverande refräng som endast låter ansträngt i Gianbattista Manentis struphuvud.

I ”Rusty cadillac” visar bandet på viljan att infoga något annorlunda, något som sticker ut, något med blues-vibbar. Det finns säkert de som älskar detta, men jag tillhör inte en av dem. Albumet avslutas med en a.o.r.-stänkare, ”You don´t walk alone”, ett alster som tar andan ur en, ungefär som Pretty Maids patenterade melodikassaskåp. Låten i sig är en riktig brottarhit, en sådan som skulle kunna tituleras som förrädiskt beroendeframkallande.

År 2020 kommer inte bara gå till historien som: ”War with corona”, utan också som 12 månader, sprängfyllda med fantastisk melodiös hårdrock i alla dess varianter och former. Tidigare i år har H.E.A.T, gått i bräschen för kvalitetshybrisen, precis som Magnus Karlsson´s Freefall, Nils Patrik Johansson, Vega, Night Flight Orchestra, One Desire, Dynazty, Firewind, och Harem Scarem. 

Visst, vill man hitta influenser hos The Unity så behöver man inte leta länge, men de fungerar i mitt tycke mer som inspiratörer, inte som källor till ren stöld. Sextetten framavlar också texter som handlar om samhället vi lever i, inte drakar, demoner, hundraprocentig kärlek eller hur mycket alkohol man bör dricka för att ha roligt.

7. H.E.A.T – H.E.A.T II

På H.E.A.T II grabbarnas sjätte platta sedan debuten 2008, överträffar dem sig själva. Från tidigare att ha nosat på världsklass träder de nu in i den sfären på fullaste allvar. I mitt tycke slår den lugnt ut Tearing down the walls (2014) som deras bästa.

De sällar sig nu till den exklusiva skara av band  som skapat 2000 – talets bästa melodiösa hårdrockalbumet i Sverige. Treat – Skies of mongolia, Eclipse – Paradigm och W.E.T – Rise kan känna sig träffade. Dessa plattor lägger sig förövrigt alla på en 10-top lista över världens bästa melodiösa hårdrocksplattor som gjorts under 2000-talet, vilket vitnar om en utomjordisk kvalitét som återfinns i the land of the vikings.

I och med denna kronjuvel kan de nog 0ckså titulera sig världens näst bästa nuvarande bästa melodiska hårdrockband. Att Treat abonnerar på tronen är odiskutabelt. Tyvärr blev detta det sista albumet med energiknippet Erik Grönwall. Intet ont om Kenny Leckremo. Men om genren vill växa så måste ungdomar attraheras, inte bara dem som plikttroget tillbakacurlar sina föräldrars uppmaningar att följa med på Sweden Rock Festival.

Under Erik Grönwalls ADHD-shower tycktes stillhet vara bannlyst. Ur ett publikperspektiv trodde jag att han hade med sig ett eget bålgetingsbo i syfte att att egga upp sig som publiken. En okristlig strategi som i mångt om mycket går stick i stäv med traditionella sångare, dessutom är bålgetingar fridlysta så det är också ett brott.

Via Erik så såg jag ingredienser som skulle kunna smitta av sig till fans av Shinedown, Three days grace och Asking Alexandria. Nu återgår de till en trygghet som dessvärre slår tillbaka på en genre som lever sitt egna liv – utanför rampljuset. Det är väl okej om man nöjer sig med detta, men vill musikstilen växa så krävs det ett genuint intresse från kidsen…och den stavas definitivt inte trygghet!

Varför är detta deras bästa hittills? Den är absolut inte mer varierad än Tearing down the walls. Istället tar man poäng på på en mer homogen produktion och något jag är allergisk mot, en likriktning. Det är dessutom fler ännu starkare låtar på albumet än på någon av deras tidigare. Några av dessa, vilka andra band skulle skära öronen av sig för att få ha i sin liveshow är: ”Dangerous ground”, ”Come clean”, ”Victory”, ”One by one”, ”Heaven must have won an angel”, ”Under the gun” och ”Rise”. Albumets ballad ”Nothing to say” är traditionellt otraditionell på ett ytterst förförande sätt.

Att ”låna” så det syns för mycket är inte bra, men att stjäla lite gör typ alla. På ”We are gods” har man medvetet kontra omedvetet hittat inspiration från Q5´s pilgrimsfärd ”Steel the light” (1984). Sett utifrån ett aor-perspektiv så är ”Heaven must have won an angel” det närmaste man kommer aor-perfektionism tillika en av årets höjdarlåtar.

Crazy Lixx, Crashdiet och H.E.A.T är onekligen trio som skulle få American great again, ifall de fick möjligheten att turnera i the land of opportunites. Under ett normalt år skulle detta album rankas betydligt högre än vad som blev fallet, men nu var det inget vanligt år utan ett glitch i kvalitetshöjningar från alla håll och kanter. Månne en positiv biverkning av corona?

8. Gathering of kings – Discovery

GOK smider medan järnet är varmt. Är det möjligt att toppa ett av förra årets bättre album? Sveriges svar på Phenomena eller Avantasia har omstrukturerats. Ut har Björn Strid, Jens Westin, Chris Laney, Michael Sweet, Stefan Helleblad, Erik Mårtensson och Nalle Påhlsson (dock med på två låtar) gått, in har Jonny Lindkvist från Nocturnal Rites släntrat in. Devalveringen av musikerskaran tycker jag har inneburit mindre kockar och färre åsikter, något som höjt standarden på helheten, vilket i sig är en bedrift i den högre skolan.

Victor Olsson står för både text och musik precis som på första plattan. Alexander Frisborg fungerar som hans textvapendragare medan Thomas Plec Johansson återigen kan lägga en djävulskt bra produktionen till handlingarna. Att Victor Olsson inte är inavlad i genren och precis som Magnus Karlsson blivit tvungen att lyssna in sig på gubbrocken har duon funnit en glitch i själva låtskrivandet. Precis som i Magnus fall något oerhört positivt för kreativiteten, då han skapar sin egna verklighet, istället för att lägga sitt fokus på retro det vill säga hur något bör låta.

Plattans mest spektakulära låtar är Foreignerdoftande ”Highway to paradise” och dutti duttiga ”From a whisper to a scream”. På ”Kiss from above” får jag Lasse Holm vibbar, inget ont i det, men de bara dök upp. Balladen ”The one that got away” är helt formidabel i sitt utförande.

Jag får en stark känslan av blandband utifrån de olika sångarnas insatser och variationen på låtarna. Det pompöst, det är genomarbetade melodier, refränger och texter. ”No fillers, only killers” är ett navigeringsverktyg som passar väl in. Om första plattan var sagolik så är Discovery ett mästerverk.

Rick Altzi – lead vocals (3,12), backing vocals (3,9,11,12)
Jonny Lindkvist – lead vocals (4,8)
Apollo Papathanasio – lead vocals (2,9), backing vocals (2,5,8,9)
Tobias Jansson – lead vocals (6,7,11), backing vocals (2,3,6,7,11)
Alexander Frisborg – lead vocals (5,10), backing vocals (2,3,5,6,8,10,11,12)
Victor Olsson – guitars (2-12), bass (2,4-7,9-12), keyboards (1-12), backing vocals (2-12)
Efraim Larsson – drums (2-8)
Jonas Källsbäck – drums (9-12)

Låtlista:
01. Starsleeper
02. Riders Of The Light
03. Heaven On The Run
04. December
05. Highway To Paradise
06. The One That Got Away
07. Lorelei
08. Moonlight
09. Revelation
10. Kiss From Above
11. From A Whisper To A Scream
12. Final Hour

9. Brother Firetribe – Feel the burn

Finnarnas femte plattan sedan debuten 2006. Soundet är lite luftigare, mjukare och rundare, en nyansskillnad dock, men ändå. I mitt tycke så är deras bästa platta deras andra alster Heart full of fire (2008). Näst bästa är deras förra från 2017: Sunbound. Två saker har skett sedan dess. Dels har Nightwishs ok Emppu Vourinen lämnat bandet för att ersättas av Roope Riihijärvi. Dels har de valt ett omslag som får typ alla konvolut i världen att framstå som estetiskt tilltalande. Jo ni såg rätt, det var fyra i, i nykomlingens efternamn!

Visst, de kör på i samma hjulspår, det är inte mycket som överraskar, eller sticker ut. Det var en stor anledning att min kollega på Maloik rock blogg: Peter Johansson indirekt sågade musiken. Jag förstår honom, genren har inte reinventat sig särskilt mycket, utan det mesta är konservatism på Universitetsnivå. Night flight orchestra lyckas rätt bra med  att implementera i nya eller andra element i musiken. Perfect Plan är ett utmärkt exempel på perfektionism, utan att addera något nytt i sin musik överhuvudtaget – egen identitet, vad är det? Detsamma gäller ju även Brother Firetribe.

Ett band som kom ut i samma veva som de finska bastarderna var svenska The Poodles. De gick faktiskt i bräschen för att försöka lägga in inslag som gjorde det mer intressant att lyssna på musiken, utan för dens skull utplåna sig själva.  Ta bara den fantastiska låten ”Song for you” där bandet lägger in någon form av operasång. Det är sådana tilltag som jag vill höra mer när det kommer till finländarna.

Brother Firetribe levererar ett jämntjockt material som inte  körs på autopilot, men som ändå känns tryggt och bekvämt. Men när deras lägsta nivå är så genant hög så går det inte ignorera att detta är oklanderligt hantverk parallellt med låtarna helt enkelt är starka som tusan. På Feel the burn får gitarrerna en mindre framträdande roll medan keyboarden tillåts mer utrymme, det vill säga en gnutta mer eurodiscovibbar i kombination med smattrande Miami Vice syntar.

Jimmy Westerlund från kollegorna i One Desire kanske är en kommande Jacob Hansen eller Dennis Ward? One Desire, Ancara, Sturm Und Drang och Cain’s Offering är några som Jimmy lagt sin hand på. Densamme har gjort underverk med Brother Firetribes femte album. Fluffigheten penetrerar tyngden och skapar en finkalibrerad dynamisk ljudbild, en extra spelare som man skulle säga i på fotbollsspråk.

Vi köttar istället in oss direkt på det göttigaste, nämligen de starkast låtarna. I den kategorin finner vi inledande ”I salute you”. Bandet spär sedan på inflationen av kvinnonamn via ”Arienne”. Ett namn som jag inte tror är upptaget. En superb catchy sak som förför sina lyssnare på bara några sekunder. På tredje alstret ”Nightdrive” styrs tankarna till något halvtaskigt 80-tals soundtrack, där musiken är klart bättre än filmen I ”Bring on the rain” serveras de omisskännliga Brother Firetribe Pomp toner som bara de kan duka den.

Som sagt Feel the burn är sprängfylld av element som gör en glad. Musiken andas såväl dåtid som nutid. Bäst bör innehållet kunna inhaleras på ett utegym, med en molnfri himmel och ett gradantal runt 25 grader.

10. Perfect Plan – Time for a miracle

Trots att jag dyrkar genren a.o.r krävs det mycket variation på ett album för att man inte ska somna innan alla låtar hunnits avverkats. Få grupper kommer undan med hedern i behåll. Det finns en subliminal mening att a.o.r. gör sig bäst på ”blandband”. Något eller några guldkorn på dylika plattor gör inget album, just därför är blandband nästintill skräddarsydda för denna typ av genre.

2018 landade Perfect Plans debutalbum på Spotifydisken. Det var en oförskämt kvalitativ sak. Lägg till en superb produktion, som dels kändes modern, dels klassisk. Jag upplevde typ allt som sanslöst professionellt, faktiskt i paritet med Revolution Saint, Giant eller Bad English. I mina öron var ”Too late” plattans bästa låt. Tätt följd av ”In and out of love”, ”Stone cold lover”, ”Never surrender” och ”1985″ medan rockiga ”What goes around” föll platt till marken.

Jesus, Oh my God, Herre jisses, vilken röst, var kom den killen ifrån egentligen? Kent Hilli frambringade bland det starkaste jag hört någon svensk prestera, en härdsmälta i paritet med Jim Jidhed. Den frågan ställde man sig otaliga gånger efter man spelat sönder förstlingsverket. Det visar sig vara genetiskt. Kent är bror med Janne Hilli från Days of Jupiter. Den ena en Steve Perry light, den andre en kraftfullare Tom Englund från Evergrey. Är det så att allt kommer i två i Örnsköldsvik, då tänker jag på hockeytvillingarna Sedin, eller är det klyschan ”whats in the water in Örnsköldsvik”?

Går det att toppa debutalbumet, eller var det enbart en lyckträff där alla stjärnorna stod uppradade? Jag är glad att kunna tillkännage att jag som helhet föredrar uppföljaren framför debuten. De första sex låtarna är en orgie av a.o.r. eufori. I mitt tycke är sjunde låten ”Nobodys fool” min akilleshäl. Det kan bero på att jag är allergisk mot typ sådana rockiga låtar. Fjärde låten, balladen ”Fighting to win” skulle inte Journey kunnat gjort bättre. Tionde låten ”Don´t blame it on love again” sällar sig till de sex första alstren.

Kan eller får man bli mätt på något som är så bra? Jo, dessvärre är det så. 9 låtar kan vara för lite, 12 låtar är i överkant, det är väl därför de flesta album mår bäst av att bestå av 10 till 11 låtar. En annan kritik om man ska vara ytterligare lite petig är att trots idiotstarka låtar följer de ändå en bruksanvisning skapade av Journey, Survivor och Foreigner, därefter tusentals andra akter.

Perfect Plan följer slaviskt den till punkt och pricka. Informationen är inhyst i ett skinnskrin med guldprydda beslag; men det är fortfarande en bruksanvisning!  Jag saknar några oväntade ingredienser, något som överraskar mig, något som uppdaterar genren, något som gör att de inte bara låter som sina inspiratörer.

Må det vara hundskall, böneutropsreproduktion, visslingar eller harpaackord. Perfect Plan adderar inget nytt i sin fantastiska musik, det är därför de inte intar någon av de tre främsta platserna på denna lista. Det är därför man efter ett tag liksom känner sig aningen mätt. På sista låten ”Don´t leave me alone” har man lånat friskt från Backstreets  Boys hyllning till Dennis Pop: ”Show me the meaning of being lonely”; ett förövrigt klockrent val som adderar den till de sju bästa.

Jag ser Perfect Plans båda albumen utkristalliseras till fullblodiga kommande ”aor-classic”, ett epitet få svenska plattor kan titulera sig. Jim Jidhed – Full Cirkle, Mikael Erlandsson – 4, W.E.T – Rise up, Frederiksen/Denander  – Baptism by fire  och Alien – Alien är några av dem.

11. Magnus Karlsson´s Freefall – We are the night

14. Newman – Ignition

Bedfordsonen Steve Newman är lite av ett mysterium för mig. Inte i paritet med Area 51, Kennedymordet eller Kalle Moreus, mer utifrån hur man som artist tillika eldsjäl kunnat släppa 12 plattor och ändå vara så osedvanligt anonym.

För mig är han mannen som fått musikbloddopade unisona hejarop från brittisk press, i brist på nya förmågor från öriket. Jag själv har lyssnat med halvdöva öron på låtar som jag generellt sett spelat i andra divisionens aor-liga.

Trots bra musiker, hyfsad röst och adekvat produktion så är det oftast mer djupa dalar än riktiga höjdpunkter som basuneras ut. Det lilla extra fattas liksom, mycket av musiken faller på epitetet intetsägande; vilket instinktivt leder tankarna till kultgubben Stan Bush.

Multi-instrumentalisten förra plattan Aerial (2017) fick jag betydligt bättre helhetsvibbar av. En positiv trend som även inkorporeras på hans nya alster Ignition. Klassisk British AOR/melodic rock utspädd med en organisk aningen progressiv blodförtunning.

På plattan huserar Steves version av en låt som han skrivit till Toby Hitchcocks senaste platta: ”Promise me”. Jag får en känsla att det stärkt honom i hans låtskrivande…eller inte. I vilket fall som helst finns det andra riktigt bra låtar på albumet.

”Moving target” är en av dem, ”Life in the underground” en annan, ”Wild child” en tredje, ”To go on loving you” är ett fjärde ess. De verkligen andas aor-kvalitet. Den lite rockigare inledning spåret ”End of the road” och efterföljande ”Chasing midnight” är fyllda av stora refränger och sköna arrangemang. ”Worth dying for” sällar sig till de sex andra braiga låtarna, en mäktig skapelse.

För mig har Steve Newman precis nu klivit ut ur anonymitetsskuggan, för att på allvar samsas med storheter på den globala aor-arenan. Ett mycket oväntat starkt album; åtta klockrena hits av tolv möjliga är stort.

15. Firewind  Firewind

Mer Yngwie till folket! Det har Gus G onekligen anammat. Visst, det är inte så att han har dolt en av sina större inspiratörer förut, men på det nya albumet går han betydligt längre än tidigare, nu är han nye Yngwie J Malmsteen – oerhört glädjande.

Tungt så det förslår; för heavy metal för listan? Definitivt inte, mycket mangel, absolut, mycket melodier självklart. Plattan lär aldrig snudda vid smått ikoniska The Premonotion från 2008. En platta där a.o.r fick tillträde mellan de tynga riffen. En synnerligen lyckad hybrid som jag definitivt saknar än idag.

”Tre übertynga inledande låtarna ”Hands of time”, ”We defy” och ”Ode to Leonidas” lägger ribban högt upp på melodiställningen. Fortsättningen med guldkornen ”Live and die by the sword”, ”Wars of ages”, melodiösa ”Lady of 1000 sorrows” och ”Rise from the ashes” var melodiösa käftsmällar som visade på Gus G oerhörda känsla för speed, melodier, refränger och tyngd precis som Magnus Karlsson,”

Det var mitt omdöme för Imortals som kom ut 2017. Jag känner att jag inte behöver uppfinna hjulet igen, utan ovanstående stämmer lika bra in på deras senaste alster. Titeln Firewind markerar bandets första utgåva med den nya sångaren Herbie Langhans (Avantasia). Kraftpaketet är mixat av Tobias Lindell (Europe, Avatar, HEAT) och mastrad av Thomas” Plec” Johanson (Gathring of kings, Scar Symmetry, Soilwork).

Trots dessa förändringar låter det som… Firewind kanske på grund utav att Gus G är bandet. Min instinktiva tanke är att det låter som Firewind även låter som en uppdaterad Yngwie J Malmsteens utan att låta som Yngwie. Det låter som algebra, och jag förstår faktiskt inte det själv. Jag har dyrkat Malmsteens refränger, tyngd och variation sedan Marching out kom ut. Med varje ny vokalist följde en ny sida av gitarrvirtuosens, utan för den skull sudda ut kärnan av musiken i sig. Det hela tog slut via den korta eran med Mats Leven på Facing the animal 1997.

Kittet på albumet är de sju inledande låtarna; de är beyond bra. Best of the best är ändå låten ”Break away”. För mig har Firewind och At Vance varit de som fört arvet vidare. Nu är det bara Firewind kvar på tronen. Om de uppvisar samma kvalitet som de gör på detta alster kommer de att sitta där väldigt länge.

16. Cats in space – Atlantis

Katterna är ute och spinner igen, lika lekfullt som de gjort de fyra tidigare gångerna. Garnystandet är gjort av toner som många band inte kommer undan med. Klassisk brittisk sjuttiotalsdoftande rock i kombination med pampig, poppig, progressiv, powerpop det vill säga melodiös rockmusik.

Ekon  från band som Queen, ELO, Mott the Hoople, 10CC, The Beatles, Angel, Cheap trick, City Boy, Electric Light Orchestra, New England, Slade, Sweet, Kansas, The Who, Styx, Uriah Heep och Supertramp hörs överallt, men egentligen ingenstans, eftersom de står på egna ben, inte klonar sina förebilder. De har en lekfullhet i musiken som påminner mig lite om svenska Big Money som släppte två genialiska plattor på 90-talet Deras 70-talsskrud sitter som handen i handsken för de som vill vara med på en musiktidsresa.

I Sverige har vi Jono, The Night Flight Orchestra, Royal Republic, Mando Diao, Art of illusion och ACT, i England har de Struts, A Jokers rage och Cats in space. De  har slagit stort i hemlandet via Too Many Gods (2015) och Scarecrow (2017), Day trip to Narnia (2019), som alla hamnat på Storbritanniens top-30. De har öppnat för storheter som Phil Collins och Blondie; agerat förband till bland annat Deep Purple och Status Quo.

På albumet Scarecrow kunde ståta med att ha knåpat ihop en av de tio bästa låtarna som gjordes under 2017 ”Mad hatter´s tea party” skar rakt genom pomp-a.o.r-hjärtat. Resten av materialet var så intelligent varierat och fyllt av spelglädje att undertecknad nästan tappade fattningen.

Två år senare kom deras konceptalbum Daytrip to Narnia. Många föredrog nog plattans andra hälft som var en typ av rockopera om Johnny Rocket uppdelade i sju musikaliska akter. Själv var jag mest förtjust i den första hälften, där plattans bästa spår ingick: ”Narnia”. Efterföljande  ”She´s talk too much” var lika crazy som bra. ”Hologram man” tillhörde också en av de bättre låtarna på skivan precis som ”Tragic alter ego”.

Endast nio månader efter Daytrip to Narnia släpper katterna Atlantis! Om vokalistrockader ingår i deras gimmick ska jag vara osagt. Mark Pascall som i sin tur ersatte Paul Manzi är numera ersatt av Damien Edwards. Grundaren Greg Hart (Moritz, If Only, GTS) styr skutan utan kattmynta?

Mindre pop, mindre pomp, men ett betydligt mer gitarrorienterad ljudlandskap. Brian Mays skugga känns ständigt närvarande på albumet rakt igenom. Mästarna av pomp rock lämnar en lucka öppen för vad de är bäst på: pomp rock. De tidigare pomprökarna ”Stop”, ”Mat hatter´s tea party” och ”Narnia” ersätts denna gång av ”Marionett”. Det finns ett knippe låtar som sticker ut lite extra utöver nämnda. De klockrena är: ”Revolution”, tunga ”Queen of the neverland”, ”Seasons change” och underbara balladen ”Can´t wait for tomorrow”. Tre grymma plattor på fyra år, inte illa pinkat.

17. Black Swan – Shake the world

Den gudabenådade irländska sångfågeln Robin McAuley är för mig synonymt med Grand Prix två plattor (1982 & 1983) samt medverkan i det tyska superprojektet Far Corperation. Mest minnesvärt på den ojämna historien från 1985 är låten ”Johnny don´t go the distance”. I min mening en av världens 50 bästa a.o.r.- låtar. Tycker man att ”Eye of the tiger” eller ”We are the champions” är sporthymnernas sporthymner så borde ”Johnny don´t go the distance” vara i paritet med dem. Så är inte alls fallet, den har helt fallit i glömska, vilket i sig är sorgligt. Dock inte lika sorgligt som första och andra världskrigen, men ändå petitess sorgligt. Förhoppningsvis är det någon som äger en hockeyhall som läser denna recension.

Till sitt förfogande har Mr McAuley med sig välrenommerade veteranmusiker tillika fullblodsproffs uti fingerspetsarna:  trummisen Matt Starr (Ace Frehley, Mr Big), basisten Jeff Pilson (Dokken, Foreigner) och gitarristen Reb Beach (Winger, Dokken, Whitesnake). Ett fullklottrat musik-DNA eller en adekvat supergrupp behöver dock inte vara framgångsfaktorer. Trötta, bittra, samarbetsovilliga och omotiverade äldre musiker kan snarare stjälpa än hjälpa. I detta fall har sju sorters kakor, körsbärssaft och en large nutellaburk stärkt kemin mellan dessa narcissistiska herrar.

En låt utan adekvat refräng är för mig lika upphetsande som en pizza utan ost. På plattan finns det en som hamnar i den kategorin: ”The rock that rolled away”. Därutöver är det überkvalité rakt över som gäller, såklart finns det nyanser även i himlen. De fyra inledande låtarna är ren manna från himlen. Titellåten ”Shake the world” fullkomligt pulvriserar uttrycket ”det var bättre förr”. Den för tankarna direkt till Dio´s klassiker ”Stand up and shout”. På tal om Dio, i ”Johnny came marching” lånas det stilrent från titellåten på The last in line. En platta, precis som Black Swans debut kombinerar tyngre alster med några rejäla skopor a.o.r. Det kanske inte är så konstigt att det är mitt förstahandsval när det kommer till bästa Dio platta.

”Big disaster” laddas med en kärnreaktor-refräng i kombination med inoljade korpulenta riff av allra högsta kaliber, den har verkligen allt man kan önska sig av en melodiös hårdrock anthem. Fjärde spåret ”Immortal souls” byter melodiskepnad; lite mjukare, lite mer a.o.r. Mycket mer av den varan finns att hämta på ”Make it there”, ”She´s onto us“ och ”Sacred place”. Dessa fyra guldkorn, unika på sitt sätt, skapar en skön kontrastering till resten av materialet på albumet. Näst sista spåret ”Unless we change” inleds med ”Eleonor Rigby” stråkar, därefter maniskt gitarraseri, för att sedan utmynna i en sanslös a.o.r. – refräng; paradisiskt kaos. Sista låten ”Divided /United” inleds med lite snyggt pianoklink för att efter en stund likt Queen´s ”Bohemian rhapsody” ge vika och helt byta kostym; formidabelt är bara förnamnet.

Variation är definitivt ett annat megaledord på Black Swans debutplatta. Det går liksom inte att tröttna på låtarna. Kompetens är ett tredje ledord. Utifrån Black Swans medlemmars diskografi finns det schizofrent mycket erfarenhet att bygga på, något de verkligen tagit fasta på. Sångaren Robin McAuley bär upp den tungmjuka musiken på ett ytterst föredömligt sätt.

Han låter lika bra som när han var ung, om inte bättre. Black Swans skräddarsydda tunga amerikanska melodiösa hårdrock hamnar på pallplats, flankerade av Frontiers kollegorna Revolution Saints och The Defiants, när det kommer till att leverera tidlös melodiös hårdrock. Band trippeln bär fanan frapperande högt. Gillar man Bad English, Winger och Skid row så lär man dyrka detta mästerverk, ett av årets bästa album.

18. One Desire – Midnight empire

Finland, de tusen sjöarnas land, vodka, självmord, backhoppning, spjut, rally, hembränt, Formel 1, knivsamlingar och självklart melodiös hårdrock. Brother Firetribe, Reckless Love, The Rasmus, The Magnificent, Leverage är några som framynglats, och nu kan vi addera One Desire. Dessa finnar släppte sitt bejublade debutalbum 2017. Musiken gick unisont hem i såväl a.o.r.-stugor som hos kritiker.

Jag såg gruppen 2018 på Frontiers rock Sweden. För mig var de det stora utropstecknet. Klyschiga, absolut, parodiska, definitivt inte. Förstlingsverket sjöd av kvalité samtidigt som musiken inte blev jämntjock, eftersom de behärskade tyngre saker såväl som ren a.o.r. Variationen blev därför ett adekvat verktyg. Musiken bars majestätiskt upp av den relativt accentfrie Andre Linman som dessutom äger en rejäl pipa.

Tre år har passerat sedan dess, nu knackar uppföljaren på slottsporten. Precis som på debuten chockstartas processen med en inledning som skulle kunna besitta Kilimanjaro. Då var det ”Hurt”, nu är det ”Shadowman”. Det vilar dock något Trumpskt över det hela. Å ena sidan sätts kvalitetsribban så högt som det bara är möjligt, å andra sidan kan man då inte bli annat än besviken, om inte fler låtar når upp till steget under. Tyvärr blir diskrepansen mellan världsklass och lite över standard alltför tydlig. Det innebär att inledningsspåret ”Shadowman” kommer att inta någon av årets fem bästa låtar, vilket de andra är ett halvt ljusår från.

Densamma sätter tonen för vad som komma skall, det vill säga mer musik typ White Sister. Både på debuten och uppföljaren blir man lurad på konfekten så det står härliga till. Resten av materialet på de båda plattorna går inte riktigt i samma stil som dem, en form av fake news. På debuten fanns det ändå låtar som ”Apogalize”, ”Turn back time”, ”Straight through the heart”, och ”Whenever I´m dreaming” vilka ”Hurt” kunde stå bekvämt lutade mot. På uppföljaren är dessa färre, något som devalverar helhetskvaliteten.

En annan konkret skillnad är blandningen mellan tyngre som lugnare låtar. Jag ser framför mig hur Frontiers inre krets subtilt säger ”helst inte” till bandet, och istället ber dem snällt slipa ner hårdrocksembryona som ”Buried alive” för att fullt ut fokusera på aoren. Om så inte är fallet så har One Desire gjort ett dysfunktionellt felval. Att generera fler lyssnare, bygger på att kunna attrahera såväl a.o.r.-folket som hårdrocksnördarna. Det gör man inte genom att indirekt utrota variationen till något homogent polerat.

Förutom inledningsspåret så finns det några andra låtar som höjer sig över mängden. Den Stairway to heaven inspirerade ”Through the fire” tillhör en av dem. ”After you´re gone” och ”Down and dirty” är två ytterst smittsamma a.o.r.-skapelser. Plattans skönaste riff återfinns i ”Heroes” , ”Battlefield of love” och ”Killer queen”. Alla de tre låtarna är över godkända, men jag får en krypande känsla att de skulle kunnat vara exceptionellt bra, om man lagt ner ytterligare finslipning på refrängerna.

Om ”Shadowman” är kronan på verket, så är avslutande balladen något som katten dragit in. På en ”enerverande-skala-dessutom-ballad”, hamnar ”Only when I breathe” långt ner. Bräkandet får ett walliskt svartnosfår att framstå som stum i jämförelse. ”Godsend extasy” är inte riktigt i paritet med ovan nämnda, men ändå lite för för upprepande för att kunna avnjutas utan att vecka pannan. Sjunde låten ”Rio” kan väl enklast kategoriseras som standard. Som sagt, det som skulle kunnat vara ett av årets bästa album lyckas inte fullt. Eftersom det ligger något ofullständigt över det hela, typ Londondimman, fast över Grozny.

Dock känns det ändå, detta till trots, att bandet steppat upp musikaliskt och tightat till sig. Det borgar för att tredje plattan kan vara den som tar finnarna till nästa nivå, och då pratar vi H.E.A.T, Dynazty, Gathering of kings, Treat och Nightflight orchestra kvalité. Att jag delar ut en klockren 8, trots ovanstående hackande, kan tyckas aningen motstridigt. Men som sagt albumet är ändå så bra samtidigt som produktionen är årets rakbladsvassaste skapelse. Det uppväger sprickorna i fasaden, som sagt, det finns ju grader i helvetet.

19. Palace – Rock and roll radio

Det finns en knippe svenska plattor som ingått i de flesta experters årets bästa album listor Dessa är sanslöst gjorda, bra låtar var för sig, klockren producerat och adekvata sånginsatser. Men för mig är det något som saknas, något jag inte kan sätta fingret på. Kalla det avsaknad av musikkarisma, steriltråkigt, überutslätat eller något annat meningslöst epitet, men låtarna sätter sig inte riktigt. Det är på riktigt, men ändå drömskt! Köttigt men likaledes plastigt!

De första fyra lyssningar var jag frestad att etikettera Rock and roll radio till ovanstående resonemang. Dock har Palace något som vuxit sig starkare för varje album som passerat. Det är det fingertoppskänsla som gör att låtarna får en egen identitet trots att de drunknar i retrometerdjupt vatten.

Inledande titellåten ”Rock and roll radio” tillhör en av de låtar som legitimerar Palace att få tillträde till listan. ”Castway”, ”Way up here”, ”Hot steel”, ”My gray cloud”, ”Origin of love”, ”She´s so original”´och ”When it´s over”. Jo det blev till sist en drös av aor-fluff som gav sig tillkänna dessutom så blev inte resultatet jämntjock eftersom musiken var så maniskt varierat. I avslutande ”Fight” blev det uppenbart att behöver komma upp minst två nivåer till röstmässigt för att kunna matcha musiken fullt ut.

En sådan låt kräver sin Toby Hitchcock eller Kent Hill för att kunna lyfta till stjärnorna. Antingen har Palace två snäpp till på sin röstlyra, eller så bör han helt sonika låta någon annan inneha mickstativet. Jag röstar för alternativ två, ibland måste man abdikera för sina egna begränsningar.

Exempelvis så har jag vid 53 års ålder insett att jag inte kommer att bli proffs i Wolverhampton Wanderers, trots att jag tar 25 på foten. Se hur det gick för Yngwie när han blev nykter! Han struntade i att outsourca sången och produktionen i syfte att bemästra ett ännu högre kontrollbehov, hur det nu var möjligt, och resultaten blev därefter. Förställ er Palace musik, med Kent Hill som sångare på ungtuppens fjärde album, det vore en fullfjättrad knock som skulle skapa ekon även utanför denna aningen inavlade genre.

20. The Waymaker – The Waymaker

Hjälten är Gud, Satan antagonisten! Temat är den eviga kampen mellan gott och ont. Texterna är en murbräcka av lovsånger, där de kristna texterna inte går att misstolkas. Utifrån om man som band har målsättningen att tillhöra toppskiktet i hårdrockssfären är det dessvärre ett tungt ok att bära. Men ärligt, kan man lyssna på låtar om ändlösa krig, drakar & demoner, alkoholpropaganda, gaypirater och dysfunktionella relationer, så funkar  halleluja i lagom doser för mig.

Narnia är ett kristet band, något många hårdrockare instinktivt, men generellt sett orättvist ratar. De bildades 1996 i Jönköping av Christian Liljegren och CJ Grimmark. För mig inleddes intresset för Narnia genom fantastiska plattan Enter the gate från 2006, sedan har det bara rullat på. Neo-classic, pop och melodisk hårdrock, kryddat med en tesked power metal, deras recept kan verkligen stämplas som kvalitetsmusik.

Förutom Christian Liljegrens bravuriska sång i Narnia har den gravt underskattade gitarrfantomen Carl Johan Grimmark en härdsmälta med i spelet. Han har visat prov på en unikt personlig stil som är både melodisk bombastisk och intelligent, men med melodierna ständigt närvarande. En kompetens som han bland annat visat i Narnia, Audiovision, Divinfire, Rob Rock, Beautiful Sin, German Pascual men också på sin fenomenala soloskiva Grimmark (2007) samt exceptionellt undervärderade Empire 21 (2014). Om det är hans kristna approach som satt käppar i hjulet att ta en adekvat plats bredvid Ozzy Osbournes band låter jag vara osagt, men om så är fallet är det ett helgerån, en skymf …eller så är han helt enkelt inte intresserad av platsen.

På The Waymakers debutalbum figurerar tyvärr bara CJ som gästmusiker på albumets cover. I hans ställe kollaborerar istället Christian Liljegren med death metal ulven Jani Stefanovic (Essence of Sorrow, Solution 45, Zhakiah, Mehida, Miseration). Det är inte första gången de samarbetar. Mest känd är väl duon från Divinefire som släppte fem plattor mellan 2004 – 2011. De kan väl bäst beskrivas som Yngwie på steroider eller Dragonforce lillebrors hundvalps leksaker, de utan hjul, fast med mini rattmuff. Släkten är värst…eller bäst, i vilket fall som helst fullbordar Katja Stefanovic (Random Eyes) triokonstellationen.

Hade Gud varit hårdrocksproducent så hade hen varit nöjd med resultatet; det liksom låter djävulskt bra. Janis gitarriff är rakbladsvassa och snygga, Christians melodiösa röst ödesmättade, Janis stämma avgrundsdjup i samspel med Katjas starksköra tonsäkerhet och accentfria sång. Kraftpaketet inleds med The ”Waymaker”, ett brutalt mangel från Edens lustgård. Tre vokalister som frenesiylar fram denna klippa till refräng, vilken sätter standarden för vad som komma skall.

Efterkommande ”Kingdom of heaven” inleds i stil med Stratovarius. Katja och Christian duettsjunger lungorna ur sig. Refrängen är som manna från himlen. Janis gitarrspel får jag instinktivt starka Yngwie vibbar till; i min bok ett sjusärdeles plus i kanten. En personlig favorit för Christian är Strypers ”Soldiers under command”, därav att denna cover finns med. En bra låt som faktiskt låter bättre än originalet. I 120 Km/timmen rusar ”Marching on”. Refrängen är som tagen ur Yngwies samarbete med Göran Edman…på ett positivt sätt – neoclassical hardrock, när den är som allra bäst, jäklars vad jag saknat det.

Femte alstret ”Prophets Sigh” är en instrumental historia. Trumsolon är tråkiga, precis som låtar utan text. Jag har svårt att bedöma den musikaliska teknikaliteten, då jag inte är musiker själv. Hade jag fått välja så hade den inte varit med alls. ”The name above all” tar upp den vokala stafettpinnen. Plattans näst lugnaste låt fortsätter producera adekvata refränger. Yngwies skugga, eller mer passande anden, ligger hela tiden och lurpassar. Det som verkligen särskiljer Waymaker ifrån halvguden själv är just användandet av tre vokalister, samt pendlandet mellan kvinnlig och manlig sång.

Det närmaste vi kommer en ballad återfinns på ”The rain of you”. Katja visar upp sitt breda register som står i full blom, sedan sammanstrålar vokalistkollektivet i den bombastiska refrängen. Näst sista låten ”I´am sustained” är en smittsam dubbeltrampande sak som fortsätter på den den inslagna refrängstarka grusgången. Plattan avslutas lika aggressivt som den inleddes med ”See the new generation”. Troligtvis är jag ytterst tjatig om the hand of Yngwie, men här är verkligen inspirationskällan som mest påtaglig.

Att jag lyssnar mer på musiken än texterna är i mitt fall pure luck eftersom jag är en renodlad agnostiker. Förövrigt religionens svar på Stryktipsets helgardering. Kärleken till Gud definierar texterna, dock inte rena hallelujaorgier, något som annars kan bli aningen tröttsamma.”It´s a killer, no filler” är ett epitet som inte är synonymt med helheten, men inte långt därifrån. De låtar som jag sätter mest och bäst värde på är ”The Waymaker”, och ”Kingdom of heaven”. Nio låtar, varav en är en Stryper cover och en är en instrumental pastisch: kanske är i snålaste laget. I vilket fall som helst är musiken en uppvisning i den högre melodiska hårdrocksskolan, med potential att frambringa en odödlig klassiker via deras förhoppningsvis andra platta.

21. Damnation angels – Fiber of our being

Oj då, var kom den här ifrån? Kvalitetsmetal uti fingerspetsarna. Det är sällan jag kommer över såhär bra musik numera. Norska Triosphere var det senaste om jag inte missminner mig. Detta är britternas tredje album. Debuten Bringer of light landade 2012 och efterföljaren The Valiant Fire 2015. Fem år har förflutit sedan dess, vad har hänt?

Den argentinska sångfågeln Ignacio Rodríguez har bytts in till denna platta. Symphonic metal, powermetal, hardrock eller melodic Metal; kalla det vad ni vill men Fiber of our being är en smältdegel av dessa genrer. Vill man ändå ha ett riktmärke så är väl en moderna variant av Kamelot inte helt tagen i luften.

Damnation angels smittar sina lyssnare med nio infekterade anthems. Varje låt i sig är olik den andre, fast slutresultatet förblir ändå homogent. Den balansgången är det många band som allt om oftast faller på när de vill skapa sitt specifika mästerverk.

En kraftfull produktion, storslagen och cineastisk ljudbild ackompanjeras av krigiska trummor, distinkt sång och blytunga melodier och refränger. ”More than human” flankeras av trallvänliga ”Railrunner” och refrängstarka ”Fiber of our being”. Andra meditativt starka alster är ”Rewrite the future” och ”Remnants of a dying star”.

22. Delain – Apocalypse & Chill

Nederländarna tillhör de grupper som indirekt fått tillåtelse at låta lite som de vill för sina fans. Vill de köra aor så gör dem de, vill de ha dubbeltramp så blir det så. De behärskar verkligen polariseringen mellan lugnt och aggressivt, mellan pop och heavy metal. På deras femte album, fyra långa år sedan Moonbathers ska de visa vart skåpet ska stå.

Uppehållet tycks ha gjort dem gott. Sångerskan Charlotte Wessels sjunger bedårande och kraftfullt. För mig kommer alltid 2012 sanslöst braiga We are the others trona deras musikkatalog.

Varje låt är som en ny julklapp. Det är inte förrän man öppnat paketet som man vet vad den innehåller. Oförutsägbart är ett understatement. Kompetenta musiker kan ärligt vara källor till präktighet och ett alltför narcissistiskt sound där refränger är lika med minustecken. Precis som landsmännen, kollegorna och syskonbandet Within Temptation vårdar de arvet av konsten att varje låt ska ha en klockren refräng.

”We had everything” tillhör en sådan låt som skulle kunna agera blueprint på det arvet att inkludera tidlösa poprefränger. ”To live is to die” är en annan sådan helt underbar skapelse tillika en av albumets största behållningar. Bombastiska ”Masters of destiny” och majestätiska ”Burning bridges” är två andra guldkorn som förgyller ett album som jag sätter framför Moonbathers.

   

24. Grand Design – V

Def Leppard klonerna Grand Designs femte platta sedan debuten 2009. I och med Def Leppards frånvaro av att låta som de brukar, fyller Grand Design ett avgrundsdjupt tomrum. Deras adelsmärke är precis som gamla Def Leppards starka låtar, magisk stämsång och ultrasnygga arrangemang. Hårdrocksgurun Janne Stark ingår permanent i gruppen sedan 2011. Har man skrivit tre överjordiskt detaljerade hårdrocksbiblar om svensk hårdrock är man i sig väl värd sin beskärda dos av beundran.

Grand Design är ett band som lyckats yngla fram hits som ”Love sensation”, ”Air it out”, ”No time for love”, ”Get on with the acction”, ”Change me up”, ”Oughtograugh”, ”Let´s rawk the night”, ”You´re gonna dig on it, ”You got me good”, ”10 outta 10”, ”The rush is gon”, ”Thrill of the nite”, ”Face it”, ”Viva la paradise”, ”Love shouldn´t hurt”, ”Its only straight from the heart”, ”Don´t ice me out”, Too late to fall in love” och ”U can´t foll love”. Vart vill jag komma med detta tillsynes menlösa låtrabbel? Jo, jag vill tydliggöra en låtskattkista som magifierat aor-sfären med 18 hits…om musikvärlden sett annorlunda ut idag hade troligtvis bandet legat högt upp på listorna och fajtats.

Thrill of the night (2014), men framför allt Viva la paradise (2018) är med mina ögon sett deras mest helgjutna plattor, tillika de två mest varierade. Frågan kvarstod dock: är det överhuvudtaget möjligt att kunna mjölka ur fler melodier från den urkalkade kon, eller skulle de kunna inspireras mer av grupper som The Defiants, Survivor eller Foreigner, i syfte att dryga ut formeln så att säga, vilket jag upplever är ett måste. Tyvärr valde gruppen istället att göra precis tvärtom. De ville istället lägga mer fokus på de två första plattorna. Nu tillhör jag som tur är för gruppen, en skara av människor som föredrar High `n dry (1981) och Pyromania (1983) framför Hysteria (1987), vilket komplicerar bedömningen en aning. Jag fullkomligt dyrkar soundet; de albumen hamnar exceptionell högt upp i min melodiska hårdrocks hierarki. Fast någonstans måste man ta ställning; har det gått för långt, eller funkar ett varv till?

Jag inleder med lite härligt svensk politisk korrekthet. När något framförs på detta excellenta sätt är det svårt att värja sig. Det finns egentligen inte en dålig låt på plattan, förutom übertjatiga ”Shame on you”. Sju av elva mid-tempo låtar är helt enkelt djävulskt bra: ”Right away”, ”Strandead”, ”Wut are u waiting for”, ”Walknig the wire”, ”Take me to yer heaven”, ”I dunno wat to say” och ”Guilty of luv in 1st degree”. Denna högst medvetna melodistrategi är en ögonlinstunn skärva som otroligt nog får dem att hamna på rätt köl om plankningsprocessen. En petitess i sammanhanget är att gruppen skulle kunnat varierat tempot i högre grad, något snabbare, något lugnare, för husfridens skull.

Med ett melodisinne utöver det vanliga, utifrån att de målat in sig i ett Def Leppard hörn, skapar Grand Design bombastiska refränger som ackompanjeras av Pelle Saether sköna, men aningen nasalt säregna röst, i synergi med en klockren produktion. Jag har full förståelse att Pelle Saether barnkväkande kan vara en vattendelare för hårdrockinvigda, precis som Nick Workman i brittiska Vega, månne den melodiska rockens svar på Udo Dirkschneider, men mig bekommer det inget.

Å ena sidan, gruppen har återigen må ha sovit, ätit, skitit och andats Def Leppard. Dissekerar man konceptet är det bara att inse att det definitivt inte kommer att funka en gång till…tror jag.  Ekon av ekona börjar dessutom anta dysfunktionella former, ungefär som om Pippi Långstrump skulle börja bära Jason Voorhees ikoniska hockeymask. Å andra sidan påminner de lite om aor-pompgrupperna Fortune/Harlan cage som med rosa fingrar lyckas plagiera sig själva med Nasas mest optimala förstoringsglas, utan att lyckas slå knut på sig själva, vilket sig torde vara en omöjlighet. Grand Design kan ståta med att vara den melodiösa hårdrockens svar på AC/DC.

25. Stan Bush – Dare to dream

2019 fick jag ynnesten att se Stan The Man live på H.E.A.T-festivals 10-årsjubileum i Ludvigsburg. Han var andra kvällens headliner, och avlöste första kvällens legendar Robert Tepper. Som ett stort fan av hans ikoniska album var förväntningarna skyhöga. Dessvärre upplevde jag Stan Bush som aningen obekväm på scenen. Han styrde mest med att stämma de olika gitarrerna. Det var det hopplockade bandet som fick fylla i snacket med publiken, då Stan allt som oftast tog korta pauser.

Han spelade tre låtar från 1987: ”Primitive lover”, ”Love don´t lie” och ”The Touch”, och det gjorde han suveränt. Andra höjdpunkter från den aningen halvscenskygge Stan var underbara ”I´ll never fall”, ”Heat of the battle” och ”Thunder in your heart” (även inspelad av John Farnham). Därutöver var det okej, men absolut inte mera. Stan the man har i vilket fall som helst en både skön och unik rockröst, dessutom verkar han vara en genuint sjyst helyllegrabb, lite som en amerikansk Bryan Adams.

Stan Bush har från debutalbumet i eget namn 1983 till år 2020 framavlat hela 12 studioalbum. Höjdpunkterna på dessa plattor har varit på tok för få, parallellt med ibland lövtunna produktioner. För mig och merparten av de stackare som råkar dyrka sin A.O.R är Stan The Man mest känd för delaktigheten i en av de bästa plattor som skapats i den genren: debutalbumet med Stan Bush & Barrage (1987). Om den var The Holy grail, så har allt annat varit halvgrava besvikelser, just eftersom den var så gudomlig. Denna golgata av mindre bra kvalitet har varit ständiga tankekatapulter till att nästa album blir bättre såväl produktion- som låtmässigt. En anomali i utbudet var plattan In this life från 2007. På den visade han upp en mer kvalitativ helhetssida av sig själv.

Holger Fath producerade förra albumet Change the world. Precis som innehållet skulle väl det arbetet i sig kunna kategoriseras som relativt intetsägande. The German låg också bakom In this life (2007) och Dream the dream (2010), dessvärre. Äh nu ska jag väl inte vara sådär. Men helt ärligt så upplever jag trion som standard – utan något riktigt bett i produktionslandskapet. Utifrån ovanstående text krävs det väl ingen Einstein för att begripa att det är tysken som återigen agerat bakom produktionsspakarna på Stan The Mans nya album.

Nu är det dags att omnämna en doldis som är lika förknippad med Frontiers som cigarretter till lungcancer, upp och nedvända kors till satanister och nutella till rostat bröd. Nello Dell’Omo är namnet på den italienska konstnären som skapat schizofrena bidrag till Sunstorm, Stan Bush tidigare plattor, Find me, Seventh Key, Vega samt många många andra. Han bor i Neapel där han leder Art for Music Studio. Det är Nellos egna studio för design och illustrationer. Under många år har han specialiserat sig på att skapa CD / LP-illustrationer, samt DVD-skivor, affischer, bokomslag och annan bildkonst, den ena snyggare än den andra.

Först ut är ”Born to fight”. Handlar inte texterna om kärlek eller robotar så är det revanschtemat. Genom uteslutningsmetoden är det inte svårt att lista ut textinnehållet på inledningslåten. Däremot att låten är helt klockren är betydligt mer oväntat. Det som utkristalliserar sig är en tung ödesmättade keyboardslinga som avlöses av en bra refräng. Stan Bush svar på ”Eye of the tiger”!? Den sällar sig till en av de 10 bästa han gjort i egen regi. Netflix använder den för övrigt i promotionsyfte för två av sina egenproducerade mangaserier Baku och Kenga Ashura.

”Dare to dream” tar över den melodiska stafettpinnen. Här ramlar han tillbaka till en mer traditionell låtstruktur. Dock höjer sig den över hans cementerade medelbetyg. Tredje låten ”The times of your life” är även den en riktigt goding som bara växer för varje lyssning som avverkas. Semiballaden ”A dream of love” för tankarna till Bryan Adams. Melankolisk optimism utspädd med en melodisk dramaturgi. Jo visst funkar även den.

Var det bättre förr? Enlig Stan råder det inget tvivel om den saken. I ”The 80´s” får de goda minnena fritt spelrum, inte dem när han var ensam med korna i ladugården. Ta en dos Stage Dolls och lika mycket Bryan Adams (igen) så får man facit på hur den låter. Nummer sex är en ballad i ordets bemärkelse. I ”Live and breath” visar han vilka verktyg som behövs för att konstruera en tvättäkta powerballad.

På sjunde spåret ”Heat of attack” lånas det återigen friskt från sig själv men framförallt från Jim Peterik komponerade ”Eye of the tiger”. Störande eller inte? Är faktiskt lite osäker, fast visst devalveras alstret en aning. För hans egna del hoppas jag innerligt att det är tänkt som en hyllning till Mr AOR: Jim Peterik. Åttonde låten ”Dream big” tillhör skaran av standardlåtar, varken riktigt bra, eller riktigt dåligt – den bara finns där.

Raka motsatsen till förra låten dyker det lika oväntat upp en höjdarlåt till. ”True believer” är helt enkelt en fantastisk komposition. De ensamma ”I just died in your arms” syntharna innan och i refrängen tillhör en av årets allra snyggaste tillika albumets kronjuvel. Det innebär därmed att han plitat ner två a.o.r. – classic på en och samma platta! Varför framavlar han inte fler låtar typ dessa!? Visst, det kanske inte något man gör på beställning, men det ställs ändå utifrån de 12 plattor han släppt i eget namn.

På näst sista alstret ”Never give up” stjäl han återigen för mycket från sitt eget musikbibliotek. Denna gång är grundbulten tagen från Stan Bush & Barrage. Övertydligt, om man gillar sin Stan Bush & Barrage, annars är det väl ingen som bryr sig nämnvärt! Halvballaden ”Home” avslutar albumet. Fin text, men menlös låt. Det liksom händer absolut ingenting, och det är ändå det bästa med den, att det inte händer något!

Ser vi till helheten på albumet så hamnar den klart över medel. De låtar som verkligen sticker ut är två. Under dessa, fyra andra, resten blir en jämntjock a.o.r.-sörja som han trampat i många gånger tidigare, fast lite bättre. Det som är helt klart är att Stan denna gång sneglat mer än en gång på vilka framgångsfaktorer som gjorde debuten med Stan Bush Barrage så Gudomlig. För det osar mer Barrage än Stan Bush än det någonsin gjort förut, vilket i mitt tycke är ett steg i rätt riktning. Den stora frågan är, varför har han inte gjort detta tidigare? Men som sagt var, bättre sent än aldrig. Men han får akta sig så att stölderna inte blir för många och för tydliga.

Antingen börjar jag bli lomhörd eller så är det faktiskt så att Mr Bush inte har kvar bettet i rösten längre, vilket i och för sig matchar den halvglättiga produktionen, men inte kvalitetskriteriet: ”en av årets 25 bästa album”. Nu är mannen född 1953, och är därmed 67 år, så det i sig är väl inget konstigt. Vänder man på det så är det ju otroligt att han sjunger så bra som han gör vid den åldern. Där blev jag förövrigt träffad av mitt eget perspektivbyte!

Mitt bestående minne av honom, när jag ligger på dödsbädden är debutalbumet med Barrage. En platta som för evigt ristats in bland de 10 bästa A.O.R.–album ever. På den bädden kommer jag fragmentariskt att eventuellt nynna på två låtar från hans tolfte album. Fast mer troligt är det nog att jag istället tuggar i mig ett kilo cola-nappar innan I, jag kilar vidare upp till a.o.r.-himlen. Innan dess II, får jag gratulera Stan Bush till hans bästa album sedan 2007 års In this life, och ingen kan vara mer glad över detta än jag; go all the way brother!

26. Dynazty – The Dark delight

Jag blir så djävulskt ambivalent när det kommer till ”nya” Dynazty. Allt är top notch, och då menar jag verkligen allt! Så vad är problemet? Jag kommer instinktivt att tänka på svenska kollegorna Evergrey. De gör fantastisk musik, men jag kommer sällan eller snare aldrig på någon låt med dem. Nästan exakt likadant är det med nya Dynazty!

Om det beror på den kliniska produktionen, Nils pipa, låtuppbyggnaderna eller något annat kan jag inte sätta fingret på, men något är det som hindrar mig från att kunna absorbera denna kvalitet som gör sig allra bäst att avnjutas låt för låt.

”Presence of mind”, ”The black”, ”Heartless madness”, ”Waterfall” och ”The dark delight” är de låtar jag anser sticker ut från mängden. Något Dynazty verkligen lyckats med är att variera sina 12 kompositioner på albumet samtidigt som de verkligen funnit sin egna stil, något som verkligen låter som Dynazty och inte som något annat band.

 

 

Ett försök till en kortfattad analys

Oh my God, vilket bålgetingsbo av adekvata låtskrivare i världsklass; den ena värre än den andre. I ena ringhörnan har vi instrumentalisten Magnus Karlsson. Först ett lysande album med Allen/Olzon sedan ett eget alster tillika hans tredje soloutflykt. I den andra ringhörnan Jim Peterik med sitt Pride of Lions och Dennis Deyoung. I den tredje, Tommy Denander: Stardust, Robert Harts helt underbara soloplatta, Overland, House of Lords, Stoneflower, Pinnacle Point, Nils Patrik Johansson och Bright Shining Light.

Varför hamnade inte Palace högre på listan? Han är ju så förhållandevis ung, snygg och skriver så bra låtar? Förvisso, men för retro för sitt egna bästa. Gillade du inte Stardust, den är ju jättebra? Jo jag gillade dem, men inte tillräckligt mycket. Herregud I, årets bästa album Dynazty – Presence of mind hamnade på plats 26, hur är det ens möjligt? Bra fråga, svårt svar, men låtarna sätter sig inte, trots att de var för sig är minst sagt underhållande. Herregud II, årets bästa album Wildness – Ultimate demise är inte med, hur är det ens möjligt? Hade Treatbeundrarna haft fler låtar med som ”My hideaway”, ”Cold words” och ”Burning it down” så hade de varit med på listan alla gånger om.

Frågar du 10 nördar så får du nästan 10 olika nördiga svar, vilka som borde vara med på en årsbästa lista, och vilka som skulle portförbjudas. Som tur är detta min lista, vilket möjliggör att omnipotenta personlighetsdrag får inträde i bedömmandet det vill säga mitt.

Sponsring eller enbart en välförtjänt hyllning till eldsjälar som levererar kvalitet år in och år ut? De är inte ensamma att behöva bli hyllade, andra som bör omnämnas är AOR Heaven och Escape music. Att Frontiers får sin logga med beror främst på att de lyckat infiltrera 11 av deras hetlevrade album på denna eminenta årsbästalista. Att Frontiers är oket som bär upp den melodiösa hårdrocken- och A.O.R-genren är ett understatement.

Med muskler av nanopartiklar lotsar de oss älskare av genrerna vidare i nya som gamla konstellationer. De nya hybriderna paketeras om till ny musik som framstår nästan lika bra som i fornstora dagar. Allt går i cykler, det var inte så länge sedan popmusiken var lika het som askkoppar var på 60- och 70-talet. När skutan återigen vänder kommer fanbäraren Frontiers att ha ett försprång som blir svår att hinna ikapp.

Förutom detta är det lika anmärkningsvärt som vanligt att i ett litet land uppe i det kalla Norden produceras så exceptionell mycket hårdrock. Nu pratar vi inte bara om en genre utan en bredd som saknar motstycke i världen. Vi är bara 10 miljoner människor men processen har ju indirekt befästs från det fluffiga 80 talet tills nu. Jag ser inga som helst tecken att det skulle avta, snarare tvärtom. AOR, Westcoast, Melodiös hårdrock, Power Metal, No-Classic, Hårdrock och Stoner. Producenter, studios, körsångare, mixare och musiker tycks skapa synergieffekter av synergieffekterna. Det är också via samarbete som nyskapande uppstår. Hela 11 album är svenska av de 26 som samexisterar på listan.

I år tycks finsk hårdrock också varit starkare än någonsin. Det visar sig också symboliskt med The Waymakers svenskfinska blandning. Brother Firetribe, One Desire, The Ragged saints, Amberian Dawn, Nightwish, Jessica Wolff och Tuple, näst bäst i Norden helt enkelt.

De brittiska banden tog sig i kragen och klev fram när Covid 19 massakrerade britternas omättliga aptit på friterad fisk. Detta sundhetstecken resulterade i ett knippe strålade album, något som gav dem silvermedaljen. USA fick nöja sig med sig med fyra bidrag lite beroende hur man definierar olika musikers ursprung. Grekland, Kanada, Nederländarna och Tyskland fick med varsitt bidrag.

Jag måste återigen avsluta med att hamra in till folket att jag inte sett maken till kvalitet….någonsin, tror jag. Ett exceptionellt år på många sätt men det mesta anmärkningsvärda är just helhets-världsklass-skapandet.

Vi som inte kom med!

Allen & Olzon – Worlds apart

The man behind it all är Magnus Karlsson (mini Malmsteen), Sveriges bästa och jämnaste låtskrivare med Erik Mårtensson från Eclipse. Ligger man bakom två egna sanslösa soloalbum, Last Tribe, Allen/Lande, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Code, The Ferryman och Starbreaker med flera så är det inte svårt att förstå att han har något utöver det vanliga, när det kommer till att skulptera fram hits, som dels är kvalité framför kvantitet, dels förmågan att mejsla fram tidlösa klassiker. Mannen har hittat en glitch mellan a.o.r och melodisk hårdrock, parallellt tillskansat sig ett eget soundpatent.

I detta Frontiersprojekt återförenas Magnus med Russel Allen (Symphony X) som arbetade ihop i ett annat Frontierssamarbete: Allen/Lande. Konstellationen avlade fram tre magiska plattor: The Battle (2005), The Revenge (2007) och The showdown (2010). Nu är det dags igen; ut går den norska innermittfältaren Lande, in kommer ett annat nordiskt norrsken, nämligen forwarden Anette Olzon (Alyson avenue, Nightwish, The dark element). Förutsättningarna kunde inte varit bättre, alla stjärnor stod uppradade på himlen. Att Magnus också låg bakom en av förra årets bästa plattor med The Ferryman borde borgat för ett sprängfyllt självförtroende.

Tyvärr så upplever jag en avsaknad av de där kvalitetsstinna episka hitsen, de som gör att man smälter som smör i solen, de om gör att man väljer norsk skogskatt framför en bulldogg, eller föredrar bärpannacotta framför kanderade insekter. Refrängerna känns aningen urvattnade, oinspirerade; rent ut sagt återanvända. Melodislingorna sjuder av en för hög nivå av igenkänningsfaktorer. Kemin mellan de två duettsångfåglarna infinner sig inte heller riktigt. Jag hoppas verkligen inte detta är slutet på en era, där man som lyssnare hellre fokuserar surt på en förutsägbar återvinningsformel, typ Yngwie Malmsteen, eller Staffan Hellstrand, än euforiskt, på en fortsatt utveckling av den nisch han själv uppfunnit.

Trots ovanstående negativa övertoner så har Magnus Karlsson ett på tok för hög lägsta nivå för att kasta ut sig något riktigt uselt. Arrangemangen är som vanligt utomjordiska. De förföriska synthmattorna i kombination med tungsnygga riff skapar musiksynergier att dö till.  För mig fungerar tredje spåret: ”I´ll never leave you” som sjungs av Anette Olzon allra bäst. Den ackompanjeras av duetten ”What if I live” och i viss mån av ”Never die”, ”Lost soul”, ”My enemy”, ”Who you really are” och ”Who´s gonna stop me now”.

Därutöver är det osedvanligt glest med höjdpunkter på plattan (dock bara fyra låtar kvar). Mycket av materialet går som vanligt i mid temp; lite mer variation i musiken skulle inte heller ha skadat. Förhoppningsvis är gruset i maskineriet endast en temporär dipp, ungefär som förra årets tredje Starbreaker platta. Att man som lyssnare vant sig vid återupprepade världsklassmusik, och hela tiden subtilt kräver nya mästerverk, är att begära för mycket utav en person, han är ju bara en människa. I vilket fall som helst bör Mister Karlsson krydda sin patenterade melodiösa hårdrock med lite andra musikaliska örter till nästa albumsläpp, för att vara på den säkra kvalitetssidan så att säga.

Amberial Dawn – Looking for you

Amberian dawn tycks förstått veta vart vindarna blåser åt eftersom de gjort en helomvändning. På deras tidigare plattor har de i min bok varit sammankopplade med total intetsägande musik, vars högsta önskan varit att göra en Nightwish. Dock har de varit ljusår från deras kollegors kompetens. Battle Beast, Beast in black och The dark element framfart har fått finnarna på andra tankar. Parallellt kom de på den brighta iden att inkorporera ABBA i deras musik; från hermeliner till hermeliner. För att förstärka hela den processen har de de med en cover på just ABBAS ”Lay your love on me”.

Trots dessa ekon av ekon så blir jag begeistrad av vad jag hör. ABBA dyrkar jag, The Dark Element är underbara. Den kombon samt sången skapar en skön popplatta med distade gitarrer. Har de hittat hem nu, är detta deras nya nisch? Jag köper det helt enkelt eftersom jag anser att ABBA är världes bästa band. Dock saknar jag en crunchigare produktion.

Compass – Our time on earth

Som jag skrivit tidigare, Bedfordsonen Steve Newman var lite av ett mysterium för mig. Inte i paritet med Illuminate, rednecks, finländare eller Jonas Gardell, mer utifrån hur man som artist tillika eldsjäl kunnat släppa 12 plattor och ändå vara så exceptionellt anonym. För mig var han mannen som överösts av generösa ratingbetyg från öriket…i brist på annat.

Själv har jag placerat honom som avbytare i något högt rankat Championship aor-liga-lag. Steve Newman klev dock ur anonymitetsskuggan i och med plattan Ignition (2020), för att på allvar ta upp kampen med brittiska ikoniska band som FM, Vega, Magnum och Cats in space. Med ett bloddopat självförtroende tar han månne nästa steg i utvecklingen?

Projektet Compass inleddes i slutet av 2017, för att sjösättas nu i april 2020. Mr Newmans vision var att skapa musik som låg lite utanför hans bekvämlighetszon, såväl text- som musikmässigt. Influenserna som han eklektiskt plockade inspiration från, var grupper som Dream Theater, Rush, Saga och Pink Floyd. Synonymt med den genren är långa låtar, något Steve också anammat, ingen låt klockar under fyra minuter, medan merparten av dem pendlar mellan 8–10 minuter. Jag måste vara ärlig med att jag vanligtvis är allergisk till sådana tilltag. Generellt sett skapas det musikonani av musiker för musiker, där såväl melodier som stora refränger sedan länge varslats.

Den saknade pusselbiten var en röst som skulle kunna bära den allvarliga musikaliska rustningen Efter ett antal auditioner föll valet på Ben Green.  Steves berättarresa tar lyssnaren från vårt första andetag när vi föds, till dödens ljumma omfamning. Vi bjuds på åtta långa stycken, varav sista alstret är en halvinstrumental konstruktion. Konceptalbumet inleds med den dubbla refrängstarka ”Skies of fire” som klockar in på 8:44 minuter. Trots det, lyckas mitt intresse hålla i sig under hela tiden. Nästkommande ”Our time on earth” ackompanjeras av blytunga Harem Scarem riff, vilka håller upp den drömska melodin på ett föredömligt sätt. Sjätte spåret ”Another life suicide” inleds med tunga Savatage-riff för att senare lindas in med en a.o.r.-refräng, för övrigt plattan och en av årets bästa låtar, dessutom den mest lättillgängliga.

Dessa tre låtar sticker ut mest, resten är bara riktigt bra och ytterst variationsrika. Pendlingen mellan sylvassa gitarrer, tempohöjningar och de melodiska partierna definierar att jag faktiskt kan avnjuta hela plattan, utan otåligt börja fingra på mobilen. Vokalisten Ben Green briljerar verkligen med sin klara röst som är fylld med brutal urkraft – ett fynd.

Att Newman adderar melodier som refränger gör att hans influenser känns betydligt mer avlägsna, vilket jag applåderar, samtidigt som det skapas en egen musikidentitet, en välbehövlig glitch i den progressiva hårdrockfåran. Multiinstrumentalisten som typ skrivit allt på plattan avgår med hedern i behåll. Bedfords stolthet går från klarhet till klarhet, och tycks vara inne i en osedvanligt lyckad kreativt stim. Just införandet av att musiken upplevs lättuggad tilltalar mig som sagt extra mycket.

Tungt, melodiskt, vackert och ödesmättade innehåll, med musiker som dels kan sin sak, dels är på bra motivationshumör. För mig får gärna Mr Newman fortsätta att utforska och överraska mig med nya hybrider av progressiv melodisk hårdrock på en uppföljare.

Heartwind – Stranger

I efterdyningarna av Treat och Europe i början av 80-talet inspirerades andra band att spela melodiös hårdrock. De kom i mängder, varenda fritidsgård översköljdes av pudelfriserade ungdomar med badgefyllda jeansvästar. Långt ifrån allt var bra, men guldkornen var många. På Heartwinds debutalbum fick jag flashbackvibbar på band som tidiga Treat, Madison, Talisman, Dalton och Red Baron. Grundarna, gitarristen Göran Engvall (ex-Hitworks) och keyboardisten Mikael Rosengren (Constancia, Token, Scudiero) ville skapa ett album som de själva skulle lyssnat på.

Förebilderna var bland annat; Whitesnake – 1987, Def Leppards – Hysteria och Journey – Escape. Höjdpunkterna var lika många som högoktaniga, utan att stjäla för uppenbart från inspiratörerna. Aoriga: ”Don´t be that girl” tillhörde en av 2018 bästa låtar. Andra guldkorn som skuggade var: ”Higher and higher”, ”Cry out of space”, ”Through the light”, ”Ready for the moonlight”” och ”Too late for roses”.

Sångaren Germán Pascual (Narnia, Essence of Sorrow, Dj Mendez) sjöng gudomligt, men det var gästsångare-amasonerna Nina Söderquist (Björn Skifs, Champions of Rock), och Tåve Wanning  (Adrenaline Rush) som periodvis stal showen. Två år senare ska bandet visa på att debuten inte var en tillfällighet. Gästmusikern Janne Stark (Overdrive, Grand Design, Mountain of Power, Locomotive Breath) tillika mannen bakom The Heaviest Encyclopedia Of Swedish Hard Rock And Heavy Metal Ever, totalt 3600 svenska hårdrocksband, omskrivna på 912 sidor, medverkar inte. Vokalistgudinnan Tåve Wanning har också plockats bort.

Istället har Nina Söderquist flyttat fram sina positioner genom att nu ingå i bandet. Jag har sedan Melodifestivalen 2009, då hon framförde låten ”Tick-tock” alltid gillat henne. 2017 så släppte hon braiga ”Goodbye” som hon sjöng ihop med Björn Skifs. Året efter vokaliserade hon på svenska genom trolskmäktiga ”Vilsen och rädd”; en utomjordiskt underskattad låt.

Germán Pascual tar farväl, men ersätts av the mighty Stefan Nykvist. Densamme har turnerat och samarbetat med de främsta av landets artister, som Carola, Sarah Dawn Finer, Jill Johnson, Patrik Isaksson, Sanna Nielsen och Eric Gadd med flera. Stefan Nykvist har medverkat i musikaler som Jesus Christ Superstar, Forever Plaid och Ted Gärdestad-hyllningen Sol, Vind och Vatten. Han har även sjungit in ledmotiv till Disneyfilmer som Oliver & Gänget och Herkules.

Stefan Nykvist medverkade dessutom i Chess in Concert som turnerade under 2015. Jag och min fru beskådade och avnjöt Chess på engelska i vår syskonstad Linköping.  Det var en konsertversion med solister som Sarah Dawn Finer, Gunilla Backman och Anders Glenmark. Stefan ingick i popkören men gjorde även soloinslag som The Arbiter något han tokhyllades för. Sedan 2014 har han varit ordinarie sångare i det hyllade livebandet i TV-succén Let´s Dance. En bättre ersättare än Stefan var nog svårt att hitta

Gästmusikerna på Stranger går inte heller av för hackor: Mike Lavér (Dynazty), Eirikur Hauksson (Artch), Erik Mårtensson (Eclipse, WET) och Mats Leven (Yngwie Malmsteen). Den sista pusselbiten var välrenommerade producenten och gitarristen Fredrik Folkare (Scudiero, Unleashed, Firecracker). Han producerade Heartwinds förstlingsverk, rattade Adrenaline rush samt Eclipse – The truth and a litle more.

Förutsättningarna för att toppa debutalbumet hade alla ingredienserna till sitt förfogande. Talismansmäktande ”Stranger in the night” inleder smörgåsbordet av smittsam melodiös hårdrock. Stefan Nykvist visar hur en slipsten ska dras, även i denna genre. Lättillgänglig och adekvat… utan att egentligen fånga mig nämnvärt! Standard är ett epitet som känns passande. Näst på tur är: ”Line of fire”. Vokalistrockaden från Stefan till Nina Söderqvist är ett genidrag utifrån ett variationsperspektiv. Tyvärr det enda som osar härdsmälta, låten i sig hamnar i ”en i mängden facket”. Utifrån de två tidigare aningen slätstrukna pastischerna kommer ”Amanda” som en räddare i nöden. Den lättuggade refrängen höjer sig några snäpp, och vips har vi en riktigt bra låt. Stefan som framför låten får lite mer att bita i.

Nina tar återigen om sångstativet. I ”Angels cry again” får hon visa upp musklerna i hennes stämband. Det som utkristalliseras är en bombastisk powerballad som framförs med kraft och pondus. Ska jag vara aningen kritisk så slår min ”har jag inte hört den förut radar på”. Detsamma skulle kunna etiketteras på nästa låt: ”One love”. Den har egentligen allt ett fan av genren vill ha serverat, fast utan ett uns originalitet. Sjätte alstret ”I´m alive” är precis som de två föregående alstren helvetisk välgjord. Nina utför återigen vokalist uppgiften på ett föredömligt sätt. Men som sagt, formeln av inspiratörer skulle lätt kunna spädas ut med något annan, något som överraskar, något som täcker över bruksanvisningen med tipp-ex.

När vi väl är inne på att låna från sådant som man dyrkar. ”Trial” karboniserar inledningen på en av världens bästa tyngre a.o.r. – låtar. ”Separate ways” med Journey. Ärligt, det var nog det bästa med den låten. Mina tankar förs instinktivt till en filler. Det låg i luften, men nu dyker albumets första ballad ut. ”One of is cryin”. Klanderfritt utfört, finns inget inget att anmärka på förutom a lack of a own soul. Näst sista låten för upp tempot och Stefan på agendan igen. ”Catcher in the rye”. Tyvärr upplever jag den som på tok för profillös. Heartwind löser självklart inte själlösheten genom att döpa sista låten till ”Searching is over”. Jag tycker ändå att att refrängen tillhör de bättre på plattan, vilket skapar en formel som jag skulle vilja hört mera av – tungt, melodiskt och kvalitativt.

Kontentan av mitt mitt gnäll är ytterst tudelat, dels är detta egentligen en toppenplatta, dels är detta verkligen en uppvisning i minus 50 i någon form av egen identitet. Ärligt förstår jag inte hur så osannolikt mycket förutsättningar saknar ambitionen att vilja att addera någon form av signum på musiken. Vad är syftet!? Är det bara hyllning till genren, saknar de visioner, eller är de fast i en genreloop där nästan alla står och stampar på samma plats?

I vilket fall som helst, där debutplattan andades ”nu jävlar” så präglas uppföljaren ”nu tar vi det lite lugnt”, istället för att gasa på. Det finns två brottarhits på plattan, men de är få om man jämför med förstlingsverket. Refrängerna var ljusår starkare än på detta album. Omslaget är dock bland det fräckare i år, framförallt utifrån hur konvolutet såg ut på debuten, synd att musiken genomsyras av så mycket tillrättalagdhet och best of blandbands mentalitet.

Alien -Into the future

Stolpe, ribba, stolpe, sedan in i mål; är det en metafor som skulle kunna etikettera Alien? Deras debut slog ner som en vätebomb i Sverige på 80-talet. A.O.R på Trackslistan, en genre Kaj Kindvall skydde som elden! Det ska väl tilläggas att låten i sig var en tuffare version av The Marbles: ”Only one woman”, skriven av genierna bröderna Gibb. Uppföljaren ”Tears don’t put out the fire” var det jag menade med a.o.r. Den fick en kort sejour på denna eminenta lista, men ändå.

Bandet bildas i rikets andra största stad 1987, ett år senare damp debutalbumet ut på skivdiskarna. Musiken visade sig vara ren a.o.r. – manna från himlen. Helt plötsligt fanns det ett band som gick att jämföras med amerikanska superband. Till skillnad från många andra svenska band så var detta pure a.o.r, inte melodiös hårdrock. Sångaren Jim Jidhed, Sveriges svar på Steve Perry var gruppens främsta vapen.

De flesta låtarna på plattan tillhörde epitetet: extra minnesvärda. Enligt mig så var produktionen dessvärre ljusår från den titeln. Detsamma gällde även US versionen som kom ut 1989. Visst, lite mer organisk, lite mer djup, men ändå för tunn ljudbild och för litet bett, därav att gruppen trots ett knippe guldlåtar aldrig tillhörde några av mina favoriter. Det ska nämnas att det var en välrenommerad producent vid namn Chris Minto (Pat Benatar, Rick Springfield, Brett Walker, Kiss) som rattade plattan.

Jim Jidhed slutade abrupt när de eventuellt var på väg mot stjärnorna. Det medförde inte bara att en gudabenådad sångare utgick, utan även en genialisk låtskrivare. Ersättaren på uppföljaren Pete Sandberg (Von Rosen, Madison, Snake charmer, Midnight sun, Silver Seraph, Opus Atlantica) gjorde inte bort sig, men låtarna som han var delaktig i var på tok för undermåliga. Jim Jidhed släppte dock en platta som jag rankar högre än Aliens debut, mycket på grund av en muskulösare ljudbild.

Hans soloalbum Full Cirkle från 2003 var en orgie utav starka verser, högoktaniga refränger och en adekvat produktionsbild. Som vapendragare hade han Tommy Dennander, även om det mesta kom från Jim själv. Dock var merparten av materialet som för övrigt kom ut på svenska Atenzia Records en milstolpe i svensk a.o.r, tillsammans med Dennander/Frederiksen – Baptism by fire, Mikael Erlandsson – The 1, W.E.T – Rise up och Work of art – In progress. En petitess, nu när jag tänker på det, fyra av fem ovanstående fluffdjur kom ut på 2000-talet, inte under åttiotalet

Undertecknad passade på att besöka 3 dagars Firefests 10-års jubileum i Nottingham 2013. Det jag fick uppleva på scenen var den urkraft som saknades på debutplattan. Det var en fröjd för såväl ögat som örat att se Alien beträda och dominera brittisk jord. 2014 släppte de ett helt nytt album Eternity, återigen med Jim Jidhed vid sångstativet. Nu jäklar skulle det bli åka av!

Mina förväntningar var skyhöga. Skulle detta alster återigen osa stolpe, ribba, stolpe, sedan in i mål? Njet, så blev inte fallet, utan snarare en tåfjutt, en meter utanför stolpen. Borta var den magi som omgärdade ”Jamie don´t remeber”, ”Go easy”, ”Brave new world”, ”I´ve been waiting” och ”Tears don´t put on the fire”. Det var inte så att albumet var uruselt, utan snarare ett gediget hantverk, men i jämförelse med debuten total intetsägande och själlöst. ”Unbroken” och ”What goes up” var de som stack ut mest på denna besvikelse.

Sex år senare dyker Aliens tredje platta med Jim Jidhed ut. Alien består nu av Jim Jidhed, Tony Borg och Toby Tarrach. Förväntningarna är denna gång måttliga. Stolpe, ribba, stolpe, sedan in i mål; är det dags igen månne? De har onekligen ett musikarv att förvalta. Janet Morrison Minto involverades återigen att skriva texter till de åldrande vikingarna. Det första som slog mig var den betydligt tuffare skruden på inledningsspåret ”You still burn”. Instinktivt fördes tankarna till 220 volts underbara platta Eye to eye (1988). Den började lite som Disturbeds ”Down with sickness”. Ska man etikettera tingesten så ligger nog hårdrock närmast, fast fortfarande med två melodiösa åror till hands. Efterkommande ”Night of fire” lånar friskt från Gary Moores – ”Over the hills and far away”. Melodiös hårdrock med krigiska tunga trummor, irländsk folkmusik och en riktigt bra refräng. Tredje låten är döpt till ”War scars”. Gruppen fortsätter på den tunga inslagna vägen. Refrängen sticker ut riktigt ordentligt. För mig passar detta som handen i handsken.

Hittills finns det inte en tillstymmelse som skvallrar om korrelationer till förstlingsverket. Inte ens rösten kan spåras till 1988. Det är först i och med ”Time is right” som a.o.r.-rötterna lyser igenom. Parallellt kommer Jims röst mer till sin rätt här, än i de hårdrockigare låtarna, där ett mer ansträngt uttryck i rösten framträder. Det är i detta segment som Jim bör verka; in the Steve Perry territorium. Femte alstret, ”What are we fighting for” inleds rockigt, för att sedan utmynna i något halvdant.

Titellåten ”Into the future”, blandar a.o.r och hårdrock på ett smakfullt sätt. Min upplevelse är att det är där Alien ska placera sig vid ett eventuellt kommande album, precis där. Bombastiskt, svärta och smärta, tungt, melodiöst i kombination med ett klockrent chorus. De konservativa får sitt lystmäte, bandet sitt och jag mitt. Det kallas utveckling utifrån en genre där konservatism är mer regel än ett undantag. Även nästa låt ”Freedom wind” faller in i ovanstående positiva anslag. Balansen mellan melodiskt och tungt för tankarna till Perfect Plan, vilket i sig är en komplimangitorisk hänvisning. Åttonde ”Really wheeling it” är smittad av the good vibes. Tyvärr kan refrängen kläs i ännu mer majestätism än vad som nu anbelangar samtidigt som Jim återigen fastar i ansträngdhetsträsket.

Nästkommande ”Faling down” gör inte bort sig, men i min bok är den aningen för slätstruken. ”In her eyes” är albumets näst sista låt. Äntligen!! Ytterligare en låt där tyngd, melodi och en bra refräng vävs ihop på ett föredömligt Alienskt sätt. Ärligt, trodde inte att gruppen skulle ta med en smäktande ballad. På sista låten ”Children” visar såväl Jim som Alien vad de är kapabla till när deras sinne är klart. Journeyism i kombination med Jims röst som i denna nedtonande molluppvisning faktiskt påminner mer om Michael Bolton än Steve Perry. ”Children” är vacker låt som synkar optimalt till en gripande text. En av albumets starkaste kort!

Stolpe, ribba, stolpe, sedan in i mål? Njaa, den frasen gömmer vi undan till nästa platta. Då har de i mina ögon finkalibrerat balansen mellan tyngd, melodiöst och vassare refränger. Många så kallade fans kommer att hitta fem fel på plattan varav hårdheten lär vara en av dem. Jag tycker dock att det var ett embryo som är värt att applådera så länge de fortsätter bära melodi- och chorusfanan fortsatt högt så högt som de faktiskt gör. Aliens bästa album sedan 1987.

Sapphire Eyes – Magic moments

Ur askan från Alyson Avenue och Second Heat reste sig Sapphire Eyes. Envåldshärskaren, låtskrivaren och keyboardisten Niclas Olsson var och är den gemensamma nämnaren i alla konstellationerna. Gruppen släppte sitt förstlingsverk 2012. Det var en trevlig bekantskap med ett knippe riktigt starka låtar samt ”You´re my wings” en riktig höjdarlåt, det vill säga en a.o.r. – classic. Sångaren på det albumet sköttes utmärkt av Thomas Bursell, tillika samma man som sjöng på den enda platta som Second Heat (2004) ynglat av sig. För mig påminner han lite om Mikael Erlandsson, vilket ska ses som något ytterst positivt.

Sex år senare landade uppföljaren. Ut gick Thomas Bursell, in kom den accentfria finska sångfågeln Kimmo Blom. Han har frontat finska storheter som Uban Tale och Leverage. Måste jag välja mellan de två så föredrar jag alla dagar i veckan den mer karakteristiske Thomas, än stilrene Kimmo. Plattan gick i samma spår som på debuten. Superlativen haglade över bandet. Själv hade jag svårt att uppskatta musiken, dels för det svårt att finna riktiga godbitar, dels att helheten andades standardism. Nu är Magic moments här, deras tredje. Det är bara till att gratulera grabbarna i bandet. De har musikerna, de feta refrängerna, stämsången, adekvat sångare, sköna arrangemang, utmärkt produktion.

Sapphire eyes lyckas med bedriften att på en 100-gradig ”sticka ut lista”, hamna på minus tre. Tar man alla outtalade a.o.r.-mallar i världen; adderar dessa med de som ännu inte har skrivits, uppfyller bandet alla adekvata krav. Det finns inte ett uns som inte präglats av konservatism. Kärt barn har många namn: färglös, intetsägande, tråkig och profillöst. Vad som helst hade funkat, exempelvis hundskall, böneutrop eller Niklas Strömstedt rappandes på serbiska.

Njet, det finns inget överhuvudtaget som bryter den kassaskåpssäkrade musikmallen. Perfektionism, präktighet och avsaknad av egen identitet präglar albumet. I mitt tycke är gruppen Sveriges svar på Brother Firetribe. Finns det några låtar som höjer sig över mängden? Jo, ”As the days go by” skiner lit extra, precis som ”Don´t walk away”. Det märks att Niclas sneglat eller snarare dreglat över ikoniska alster som Michael Boltons - ”Can´t turn it off”och Michael Sembellos – ”Maniac” samt Journey ekon i mängder, visserligen klara bevis på bra smak, men också ett verktyg som förstärker profillösheten.

Nu är Sapphire eyes långt ifrån ensamma i a.o.r.-sfären med att producera musik som låter nästintill likadant som de som inspirerat dem. Genren i sig får skylla sig lite själva. De törstar efter nyskapande, men är egentligen diktatoriskt förändringsobenägna. När något band försöker experimentera eller korsbefrukta genren ratas allt som oftast försöken till nyskapande, för då låter det inte längre som a.o.r. Fansen lär kasta sig över detta albumsläpp, och med hull, hår och höga hårfästen, för okritiskt placera den i toppen av deras 2020 årsbästalistor.

Som sagt, egentligen är detta ett bra album, med nästan bara adekvata låtar, men bristen på någon form av egen bärande idé gör att jag tröttnat lite på genren, vilket troligtvis bandet i sig halvt oförtjänta får sota för, utifrån denna aning bitska albumrecension, de liksom bara hamnade i skottgluggen.

Chronus – Idols

 

Royal Hunt – Dystopia

 Captain Blackbeard – Sonic forces

 

The Ragged Saints – Sonic playground revisited

 

Amaranthe – Manifest

 

East Temple Avenue – Both sides of midnight

Starmen – Welcome to my world

 

Wildness – Ultimate demise

 

Stardust – Highway to heartbreak

Amahiru – Amahiru

A life divided – Echos

 

Tony Mitchell – Church of a restless soul

 

Rob Moratti – Paragon

Ulf Nilsson – Make a move

 

The Lightbringer of Sweden – Rise of the beast

 

Starbenders – Love potions

 

 

Ett axplock utav årets bästa låtar!

2019 bjöd på bisarrt mycket bra låtar att välja mellan, ett gigantiskt musiksmörgåsbord helt enkelt. 2020 ville absolut inte vara sämre. Coronaåret bjöd på en likvärdig låtskatt med fantastiska melodier och gigantiska hooks.

Magnum - The Archway of tears, FM - Walk through the fire, The Unity - Angel of dawn

H.E.A.T -  Heaven must have won an angel, Beyond the black - Human, Perticone – Man on the moon

In this moment - As above, so below,  Damnation angels - Fiber of  our being

Deadrisen - Fear and fury, House of Lords - New world new eyes,  Ocean Hill – a separate peace

Ozzy Osbourne - Scary litle green man,  Newman -  Worth dying for, Bonfire - Ride the blade

Black Swan - Big disaster, Enuff Z´Nuff - I got my money where my mouth is

Decarlo - Give love a try, Sapphire Eyes - As the days go by,  Primal Fear - Hear me calling

Black Rose Maze - Laws of attraction,  Lionheart - The reality of miracles

Alien - Into the future, Imperial Child - Libertalia, Jessica Wolff  – Ella´s song

Robert Hart - Different people, Stoneface - After B, Serious Black - When the stars are right

DeWolff -  Blood meridian 1, Stoneflower - Calling all stations, Overlaps - I don´t need

Bad Radiate - Came without a warning, Rideau - The beginning, Smackbound - Wall of silence

Waiting for  monday -  End of a dream, Autumn´s Child - Glory, Savage Hands - Demons

Delain - We had everything,  DevVicious - Walk through fire, Secret Rule - Going nowhere

Lordi - Horror for hire, Those damn crows - Set in stone, Shining black - Just another day

Amberian Dawn - United, Horisont - Into the night, Tuple - Kryptonite

Archon angel -  Fallen, The Night Flight Orchestra -  If tonight is our only chance,

Grand Design - Strandead, Starbenders - Precious, Tokyo Motor Fist - Youngblood,

Tony Mitchell - Living on the run, Harem Scarem - Fire & gasolin, 14 north  - Break

Allen/Olzon - I´ll never leave you, Framing Hanly -  Misery, Boston Manor - Brand new kids

Chronus - Heavy is the crown, Arctic Rain - The one, Scarlet - Obey the queen

Confess - Is it love, Mystic Prophecy -  Eye to eye, Asking Alexandra - Antisocialist

Khymera -  Walk away, A life divided - Addicted, Dukes of the orient - The ice is thin,

Dynazty - The Black, One Desire - Shadowman, Palaye Royale - Hang on to yourself

British Lion - The burning, Almanac - Soiled existence, Shadowquest - Gallows of eden

Shakra - Too much it´s enough,  We sell the dead - Carved in stone, Amarihu – WTTP

Marko Hietala - Star, sand and shadow, Hollywood undead - Time bomb

Foxx Eastmountain - Mouthbreather, Dennis DeYoung - Damned that dream

Mindless Sinner - Poltergeist, Revolution Saints - Coming home, Vega - Grit your teeth,

Solence - Animal in me, Perfect Plan - Time for a miracle, Majestica – Ghost of Marley

Scarlett

Deep purple - Throw my bones, Seether - Dangerous, Liar - Woman

The Ragged saints - Never gonna let you down, South Haven - Sweet suffering

Serenity - Keeper of the nights, Collateral - In it for love, Bailout - 1999

Shaggy the rockband - Hero, Evolve - Deal with desperation, Captain Black Beard - Headlights

Compass - Another life suicide,  Tomorrow is lost - Wildchild, Black Paisly - Save the best

Magnus Karlsson´s Freefall - All the way to the stars,  The Waymaker - The Waymaker

Nightwish - noise, The Petal Falls - In the shadows of the clan, Conception - Anybody out there

Gathering of kings -  From a whisper to a scream, Firewind - Break away

Browsing Collector - Break closed-minded bars, Silverstein - Infinite

Lionville - Living with the truth, Nils Patrik Johansson  – Freakstar superstar

Hell in the club - Nostalgia, Mad Max - Talk to the moon, Landfall - Road of dreams

The Lightbringer of Sweden – Shadows of the night, Signal Red - Email to God

Deep Purple

Jeff Scott Soto - Lesson on love,  Blue Oyster Cult – Tainted Blood, Smash into pieces – Arcadia

State of mine - Can´t stop me, East temple Avenue - When I´m with you

Cats in Space  - Marionettes, Pinnacle Point - Never surrender, Iron Mask - Never kiss the ring

Blurred vision - Redemption, Room experience - Strangers in the night,  Ulf Nilsson - Underdog

DGM - Flesh and blood, Palace - She´s so original, Royal Hunt – The art of dying, Pyramaze - Particle

Stardust - Bullet to my heart, Corey Taylor - Everybody dies on my birthday,  Euphoria - Survivors

Persuader – Scars, Sole Syndicate – And the truth will set you free, All time low – Sleeping in

Trishula - I want it all, Amaranthe - Viral, Stan Bush - True believer, Miley Cyrus – Plastic Hearts

Sinner´s blood - Remember me, Memories of old - Arrival, Rob Moratti - All I´m living for

Twister - Natural survivor, Fates Warning - Now comes the rain, Six foot six – In God we trust

King Creature – Falling down again, Orianthi – Contagius, Ravenword – Blue roses

 Starmen - Face the truth, She bites - Heartbreak hotel, Wildness - My hideaway

Nordisk musik

Finska lejon

Amberian Dawn, Marko Hietala, Lordi, The Ragged saints, Apocalyptica, Dawn of solace, Nightwish, One Desire,

Waltari, Vlad in tears, Stargazery, Smackbound, Kenziner, Tuple, Neon Angel, Jessica Wolff, Bailout, The Silenced,

The Nest, Joviac, Wizards of hazards, Dark Sarah, Tanna, Cardinals Folly, Imperium, Lord Fist, Deep river acolytes,

Memoira, Memoremains,

Norsk sisu

Hex AD, Mindtech, Shamen Elephant, Stoneflower, Kvelertak, The devil´s rejects, Course of fate, Green Carnation,

Soul of tide, Magic touch, Conception, Imperial Child, Connect the cirkle, Shining black, Hank von hell,

Fatal fusion, Airbag, Motorpsycho, Communic, Taskaha, Ghost avenue

 

Dansk dynamit

Justify Rebellion, South Haven, Grumpynators, Boys from heaven, Hellsmoke, Royal Hunt, Odd Palace, Pyramaze

 

Årets 3 besvikelser

Trots att det fullkomligt vimlade av fantastiska plattor detta år, så fanns det även oerhört mycket skräp.

Vissa grupper har man gett upp hoppet om, andra vet man att de gjort en mellanplatta, medan andra helt enkelt skapat oinspirerad musik.

The Struts – Strange days

Jaded Heart – Stand your ground

Pretty Maids har jag dyrkat i all evighet. Den beundran har jag inte alltid delat med Jaded Heart och Pink Cream 69. Tyskarna har däremot alltid tillhört hovleverantörerna av melodisk hårdrock – tills nu! Att de för första gången plockade bort sina keyboards var dessvärre en symbolisk handling som eventuellt blev början till slutet för denna tysk-svenska konstellation.

Låtarna är ruffigare, aggressivare men framförallt betydligt sämre på alla plan. Denna lite nyare stil påverkar dessvärre även sångaren Johan Falhlberg som helt enkelt inte passar i den nya heavy metal skruden, hur gärna än bandet själva vill det. Jag får väl be till högre makter att The Unity och Kissin Dynamite inte ändrar sina musikformler nu när Pretty Maids börjar bli till åren. Pink Cream 69 har stängt butiken, Jaded Heart borde göra det samma.

Gotthard – #13

Om Strutssågningen var proportionellt lång så får denna text bli oproportionellt kort Anledningen är att man inte ska sparka på någon som redan ligger. Vet inte om man bör såga något som egentligen mynnar från något så oerhört tragiskt? I och med att Gotthard tjänar sitt levebröd på att fortsätta spela som Gotthard är det något jag ställer mig frågande till. Om det är för att hedra eller förnedra låter jag andra bedöma.

2010 avled grundaren och karismatiska sångaren Steve Lee i en motorcykelolycka. Ett år senare aviserade bandet att de dels ämnade att fortsätta, dels att de funnit en ersättare i Nick Maeder. Schweizarna släppte Firebirth 2012, Bang 2014, Silver 2017 och ny via #13. Tyvärr tog Steve Lee även med sig låtskriverihantverket och melodisinnet med sig till himlen. För mig är inte detta samma band längre, hur mycket än de försöker övertyga oss om dess motsats.

Allt är inte bara melodisk rock och AOR som glimrar. Det finns faktiskt en värld utanför de genrer vi dyrkar, men få andra bryr sig om. Modern rock och Alternative rock kan egentligen betyda det mesta.

För mig är det musik som konstrueras av grupper som Shinedown, Sixx: AM, Three Days Frace och så vidare. Kraftfull välproducerad rock med himmelska refränger – känns det igen?  Nedan följer ett urval av årets mest helgjutna modern rock album. De är inte rangordnade.

Tomorrow is lost – Therapy

 

Asking Alexandra – Lika house on fire

 

Those damn crows – Point of no return

 

Framing Hanly – Envy

 

Silverstein – A beautiful place to drown

 

Self Deception – Shapes

 

Five finger death punch – F8

 

Boston Manor – Glue

All time low – Wake up sunshine

Miley Cyrus -Plastic Hearts

Continue Reading »