The Storm – Eye of the storm och Journey – Revelation

Epitetet supergrupp omnämns på nybildade konstellationer vars medlemmars härkomst kan spåras till ökända grupper. I genren AOR/Melodic rock /Hardrock så är Bad English, Shadow King, Blue Murder, The Law, HSAS, Orion the hunter, GTR, Alias, Revolution Saints, Hardline, The Storm, Streets, Black Swan,  Alcatrazz, Badlands, Union, Mother´s army några exempel på supergrupper.

Ponera att man själv fick önska sig en dröm line-up? Detta vore mitt val av svenska musiker som skulle ingå i en sådan supergrupp. Visserligen har vi egentligen en supergrupp av rang nämligen W.E.T, men det skadar inte att sätta fantasin i rullning.

Lars Criss (Lion´s share) – Gitarr

Anders Wikström (Treat) – Gitarr

C.J Grimmark (Narnia) – Gitarr

Nalle Påhlsson (Treat) Bas

John Lönnmyr (The night flight orchestra) Keyboard

Kenta Hilli (Perfect Plan) Vokalist

Lars Säfsund (Art of Illusion) Vokalist

Crash (H.E.A.T) – Trummis

I vissa hänseenden är jag en aor-gubbe av rang, i andra bryter jag mönstret rejält. Att utesluta en grupp utifrån att helheten fallerar är väl egentligen helt okej och vanligt hos rockskribenter? Men när man poängterar att det gäller Journey så vänder man inte andra kinden ostraffat till precis. De är för genren vad Kalle Anka är för Disney, Dracula för Rumänien eller LO för Socialdemokratin. Det är vissa saker man subtilt inte bör ha polariserade åsikter om i Sverige, klimatpolitiken, HBTQ-rörelsen och invandringspolitiken.

Ungefär likadant är det med Journey; de är liksom untouchables. En best of all times lista över världens bästa aor-plattor… utan Journey, vore otänkbart. Nu är det inte så att man blir mördad eller gruppvåldtagen, men nog anses man nog aningen opåläst eller inkompetent om man så skulle göra slag i saken. För mig är Journey definitivt pionjärer, för mig har de knåpat ihop en av de tre bästa aor-låtarna någonsin: ”Separate ways”, för mig har de konstruerat en knippe på 50 djävulskt bra låtar, men för mig har de också haft svårt att skapa ett helgjutet album.

Jag syftar inte på gamla Journey som inledde de tre första plattorna med att vara inspirerade av Latino-jazz rock of Santana. Kanske inte så konstigt då både Neal Schon och Greg Rolie spelat där tidigare. Det resulterade i att skivbolaget ställde två ultimatum till bandet: 1. skaffa en ny sångare. 2. ge oss en hit, annars kan ni börja servera kaffet, istället för att bli serverade! Det var då Steve Perry kom in i bilden likt en räddande ängel. Journey infriade båda löftena, Infinity sålde platina – the rest is history så att skriva.

Tänkte särskåda två ikoniska album innan jag går vidare. Först ut är albumet Escape från 1981, som titulerats ”The greatest AOR album of all time”. Den har sålt över 9 miljoner exemplar världen över. En stor anledning till ett mer melodiskt och hit-betonat Journey stavades Jonathain Cain. Han ersatte tidigare sångaren Greg Rolie som degraderats till keyboardist efter att Steve Perry tagit över mickstativet på Infinity.

Om det blev droppen som fick bägaren att rinna över eller musikmeningsskiljeter låter jag vara osagt. Han kastade i alla fall in handduken efter liveplattan Captured och krattade indirekt manegen för just Mr Cain. Förutom ett exceptionellt melodisinne, så hade Jonathan välsignats med låtskrivargenialism utöver det vanliga, samtidigt som han allt som oftast fungerade som hävstångsmedlare mellan Schon och Perrys höga egon. Det var väl ingen lögn att titulera albumet Escape som födelsen för det Journey som jag och många andra dyrkar eftersom treenigheten via Cain, Schon och Perry utkristalliserades från just de rockaderna.

Inledningslåten ”Don´t stop believin´” har streamats över en miljard gånger… bara på Spotfy. Den avslutade också HBO´s flaggskepp The Sopranos. En sagolik låt som inte behövde kommenteras. Det gällde i allra högsta grad efterföljande ”Stone in love”, fast precis tvärtom, den var definitivt inget att hänga i julgranen. Dess raka motsats var semiballaden ”Who´s crying now” som glänste likt den lugna aor-pärla den utgav sig för att vara. Nästa låt till drabbning var den skrikiga och rockiga ”Keep on running”. Den var lyssningsbar, men med mina högt ställda krav krävdes större kvalitetssteg. Balladen ”Still the ride” funkade säkert som smäck 1981, men precis som då kommer jag aldrig att uppleva den som en höjdare. Titellåten var en pianoplinkade rockig historia, utan riktig refräng som kvickt avpolletterades. Efterföljande ”Lay it down” var något bluesrockigt spektakel med taskig refräng som inte heller gladde någon nämnvärt.

När man inte trodde det kunde bli värre så dök ”Dead or alive” upp. Partyrockigt, bluesigt, och nästintill helt avsaknad av aor överhuvudtaget, totalt vedervärdigt. Näst sista låten var halvballaden ”Mother, Father”. Efter allt skräp var jag härdad, så den fick godkänt. Plattan avslutades med ytterligare en näsduksvridare: ”Open arm”. Melankoliskt, sprött, vackert, men ändå långt ifrån det bättre jag hört i genren. Det var förövrigt en låt som ratades av Jonathan Cains tidigare band The Babys, men utkristalliserades till en monsterhit.

”The greatest AOR album of all time”? Njet, utifrån mitt aor-fönster så var det ett ganska mediokert album. Att det blivit ikoniskt bygger ju på några få låtar. Men utifrån ett helhetsperspektiv så var Escape ganska undermåligt. Det tjatas om flockimmunitet i dessa corontider. I detta fall bör flockbeteende användas. Människor generellt sett tycks ha svårt att se helheter, utan går schimpansmässigt på enstaka spår, och förtränger det mesta av resten. En anka gör ingen bäver!

Två år senare framavlade bandet Frontiers som fick agera vattendelare i vilken platta som är ”The greatest AOR album of all time”, den eller Escape? För egen del värdesätter jag alla gånger detta album före Escape. Den inleddes i mina öron med den giftigaste aor-låten som någonsin skrivits. ”Separate ways”. Juvelen har allt jag förknippar med genren: dramatik, pomp, energi, en odödlig refräng, världsklassång, keyboardgenialitet och tunga riff. Efterkommande ”Send her my life” drog ner på det mesta förutom att var en djävulsk briljant konstruerad aor-låt. Detsamma gällde tunga ”Chain reaction”. Kraft, melodi och variation – vilken inledningstrippel

”After the fall” gjorde inte heller bort sig. Den byggdes upp till något mäktigt som utmynnade i en skön refräng. Då var det dags för den obligatoriska Journeyballaden. ”Faithfully” visade var känsloskåpet skulle placeras. På ”Edge of the blade” höjdes intensiteten. Härligt pompöst, med en inbyggd tyngd som balanserades upp av en mäktig refräng. ”Troubled child” tillhörde också någorlunda the good guys. Äntligen en dålig låt! ”Back talk” var lika skrikig som anskrämlig. För ett tag kändes det som jag var ute på grumligt vatten på grund av alla bra låtar. Efterföljande titellåten ”Frontiers” var mjukare och proggigare. Den föll liksom bort för att den inte var vidare bra och nästintill saknade refräng.

På tionde låten ”Rubicon” återfick de melodisinnet. Det bör tillägas att både ”Only the young” från soundtracket Vision Quest och ”Ask the lonely” från soundtracket Two of a kind inte var med på plattan förrän på 2006 återutgivning. De ratades i absolut sista stund av Michael Dillbeck framför mediokra ”Back talk” och hyfsade ”Troubled child”. Tänk om han inte fått detta hjärnsläpp, då hade albumet varit top notch.

Ödets ironi var väl att ingen av filmerna egentligen genererade i några blockbusters. På den återutgivningen adderades låtarna ”Liberty” och ”Only solutions”. Den sistnämnda agerade lockbete till soundtracket Tron (Disney). Sammanfattningsvis är detta är det närmaste de kommer att inkorporeras på min lista, trodde jag. Hade låtarna 7-9 varit bättre så hade albumet varit i paritet med Michael Boltons – Everybody Crazy, Bon Jovi – 1:st och Tommy Shaw – Ambition.

När vi ändå dissekerar Journey så måste Raised on radio omnämnas. Albumet släpptes tre år efter the mighty Frontiers. På tre år kunde mycket hända, vilket även så var fallet med aor-kungarna. Efter mycket turnerande blev pausen mellan skivsläppen såväl en välförtjänt återhämtning som mer fokus på egna projekt. Ett av dem var HSAS, som bestod av Sammy Hagar (Montrose, Van Halen) på sång, Michael Shrieve (Santana) på trummor, Kenny Aaronson (Blue Öyster Cult) på bas, och sist men inte minst Neal Schon. Det blev dock bara ett album för supergruppen: Through the fire (1984). Samma år släppte Steve Perry sitt första soloalbum. Street talk innehöll en grymt stark låt nämligen ”Oh sherrie”. Vilken otrolig brottarhit! Tyvärr så var den typen av låtar i minoritet. ”Captured by the moment” var en annan låt som höll flaggan högt. Det var mer pop och soul framför rock, vilket i sig inte behövde vara en nackdel, men när kvaliteten inte höll måttet så tappade i alla fall jag intresset snabbt för albumet, men som sagt, ”Oh Sherrie”, vilken låt.

Basisterna Randy Jacksson/Bob Glaub ersatte under processen Ross Valery, trummisarna Larry Londin och Mike Baird förpassade Steve Smith från trumpodiet. Musikaliska meningsskiljaktigheter och några 100 andra friktioner i bandet sades vara orsaker till splittringen. Ifall detta inte hade inträffat så hade troligtvis inte heller The Storm inträffat, så på så sätt blev de ofrivilliga rockaderna källor till eufori för vi som älskade aor. I vilket fall som helst så kom Journeys nionde platta ut i maj 1986. Den tog ett stort kliv bort från det tyngre soundet från Frontiers. Ett litet mer luftigt Totoaktigt sound, i kombination med ett poppigare uttryck, uppenbarade sig via Steve Perrys bakåtkammade sound från producentstolen.

Albumet peakade på nummer fyra på Billboardlistan och framynglade fem singlar. Kriminellt starka ”Be good to yourself” stormade in på singellistans nionde plats. Det var också den singeln som är deras senaste högst placerade låt på listorna. ”Girl can’t help it” (No. 17), ”I’ll be alright without you” (No. 14), ”Suzanne” (No. 17) tog sig alla in på top 20, medan ”Why can’t this night go on forever” landade på nummer 60. Trots detta fanns det en liten besvikelse från skivbolagets sida eftersom albumet sålde sämre än de två tidigare. För egen del var detta ett album som jag å ena sidan tyckte var softpopskön, å andra sidan inte riktigt matchade mina förväntningar såväl sound- som kvalitetsmässigt. I mina öron var ”Don´t stop believin” syskonet ”Be good to yourself” bäst på albumet, resten var bra utifrån ett bra album perspektiv.

Bad English

Lite senare bildade Neal Schon och Jonathan Cain en AOR supergrupp av rang nämligen Bad English. Cain återförenades därmed med två ex The Babys medlemmar: vokalisten John Waite och basisten Ricky Philips (Montrose, Styx). Konstellationen kröntes med ex Wild dogs trummisen Deen Castronovo som senare blev medlem i Journey, Hardline, Soul Circus, The Dead Daisies och Revolution Saints. 1989, precis innan grungen tog struptag på genren släpptes debutalbumet. Det blev en formidabel framgångshistoria som nådde 21:e plats på Billboardlistan, men mest anmärkningsvärt var bedriften att få en listetta med”When I see you smile”. För egen del så upplevde jag inte albumet som något helt och hållet magiskt. ”When I see you smile”, ”Forget me not”, ”Tough times don´t last”, ”Price of love”, ”Possession” men framförallt ”Ghost in your heart” var sjusärdeles starka aor-låtar. Så albumet bestod av en hälft världsklasshits, kontra en hälft av mediokra saker.

Uppföljare landade på skivdiskarna två år senare. Musikklimatet hade då hunnit börjat ta en annan inriktning. AOR var på väg ut, något som också märktes på försäljningen. Starkaste lysande var ”So this is Eden”, ”Straight to your heart”, ”Time stood still” ,”The time alone with you”, ”Make love last” samt min personliga favorit ”Pray for rain”. Egentligen var Backslash en jämnare platta än debuten, men tiden hade runnit ut för genren. Schon & Castronovo slickade inte såren särskild länge, utan bildade Hardline. Efter att deras hypade debut hade sett dagens ljus 1991 lämnade de båda bandet.

Istället för Frontiers eller Escape så föll huvudvalet istället på supergruppen The Storms andra platta. Närmare Journey än såhär var det nog inte möjligt att komma. Den plattan kunde utan problem tituleras all killers, no fillers. Basisten Ross Valory (1973-85, 1995-2021) och trummisen Steve Smith (1978-85, 1995-98, 2015-2021) sa upp sig 1985 från Journey.

De skapade istället ett Journey light genom att inkorporera före detta Journey/Santana medlemmen, sångaren och keyboardisten Greg Rolie (1973-80). Vokalisten Kevin Chalfant var en välrenommerad sångare som påminde mycket om Steve Perry i sin vokalistakrobatik, vilket troligtvis var en värdefull byggsten i The Storm. Han hade spelat med grupper som 707, The Vu, Steel Breeze, Shooting star och The Alan Parsons project. Sist men inte minst adderades den Neal Schon-inspirerade gitarristen Josh Ramos (Le Mans, Hardline, Two Fires med Kevin Chalfant, LRS, Ramos).

Nu till anknytningar till anknytningar i mikroformat. I bandet Le Mans (1989-1987) återfanns Brett Bloomfield som senare blev medlem i Starship. Mest fascinerande var att Leonard Haze (R.I.P 1955-2106) också trummade i samma band. Han blev sedermera en av grundarna till Yesterday & Today. Enligt en skröna så var det Leonard som namngav gruppen. Det skedde i ett telefonsamtal med deras promotor. Han hade ett gig till dem, och undrade vad bandet hette. Problemet var att de inte riktigt hade hittat något passande sådant. Stressad flackade Leonard runt med blicken i rummet för att några sekunder senare fokusera på Beatles – Yesterday & Today album-konvolut. Där och då föddes det som i mina ögon är ett av världens allra bästa band. De bytte sedermera namn till enklare Y & T inför deras tredje album. Det var också den plattan som fick med mig på tåget, en plats jag aldrig lämnat, men det är en helt annan historia.

Chalfant och Valery hade förövrigt samarbetat lite tidigare i aor-projektet The Vu 1990. Det banade iväg för att gjuta liv i något helt nytt. Det nybildade skivbolaget Interscope fick snabbt upp ögonen för denna något subtila supergrupp. Konstellationen släppte sin debutplatta 1991, fem år efter Journeys senaste Raised on radio. Förväntningarna grusades något eftersom albumet endast nådde upp till plats #133 på Billboard album chart. Singeln ”I’ve got a lot to learn bout love” nådde placering #6 på The Billboard Hot 100.

Det räckte dock inte för att blidka skivbolagsdirektörerna vars penninghunger inte korrelerade med försäljningsutfallet. För egen del gillade jag första halvan av materialet. Detta var pure aor, något som man inte var bortskämd med under 90-talet. Sett med mina aor-glasögon var dock albumets bästa låt inledningsalstret ”You keep me waiting”. Hiten ”I’ve got a lot to learn bout love” var ju definitivt svår att ignorera. Den aningen hi-teach rockiga ”In the raw” bröt förtrollningen genom att implementera något helt annorlunda. Medryckande, annorlunda, men inte alls oäven.

Back to he aor-playground genom ”You´re gonna miss me”. En låt som inte kom upp i samma klass som de två inledande alster, men inte jättelångt ifrån. Andra singeln och balladen ”Show me the way” blev en halvhit, för mig varken tummen upp eller ner det vill säga standard. Därefter följde ”Touch and go” som utkristalliserade sig till en halvt hårdrockig sörja som var vedervärdig. Lika sleezerockigt usel var efterföljande ”Gimme love”. Lugna ”Take me away” var precis det man ville göra. Kvaliteten hade sedan fjärde låten sjunkit under betänkligt. Avslutande halvballaden ”Can´t live without love” fick väl sett ur detta perspektiv anses som anständig. Det var för övrigt Beu Hill som producerade skivan. Den mannen hade många fingrar i den melodiska hårdrockens syltburkar (Winger, Ratt, Streets, Alice Cooper, Warrant, Twisted Sister, Gary Moore, Europe – Prisoners of paradise).

The Storm gav sig sedan ut på turné med Bryan Adams med start i Cincinnati från mars till maj 1992. Ett av giggen avverkades i Los Angeles på Los Angeles Forum – en vecka innan de ökända upploppen inleddes. Efter ett kort break var det återigen dags att turnera, denna gång med legendaren Peter Frampton. Lite senare avverkade de gig med bland annat Tom Cochran och Eddie Money.

Därefter var det dags att följa upp debutalbumet. Det färdiga resultaten Eye of the storm lämnades förväntansfullt in till Interscope. Dock hade de gjort en pudel och upptäckt nya inkomstkällor. Rockposörer med pudelfrissor var enligt dem lika populärt som porrfilmer utan bild. Nu var det gangsterrap och grunge som gällde för hela myntet. Steve Smith lämnade det halvsjunkna skeppet för att istället ersättas av Ron Wikso (Greg Rolie band, Harlan Cage, Cher´s band, David Lee Roth band, Foreigner).

Den rockaden torde ju absolut varit en faktor till att andra plattan lyckats nästlat in sig bland de 25 bästa aor- album som någonsin sett dagens ljus. Nigel Green intog producentstolen. Den mannen skulle kunna tituleras lärling till the mighty John ”Mutt” Lange. I och med detta så behövde han inte bara hämta kaffe till ljudikonen, utan blev också delaktigiserad i själva produktionen med Def Leppards – Hysteria. Samma år som han producerade The Storm så la han också händerna på Iron Maidens – The X-factor. Nigel var efter detta involverad i många kommande Maiden plattor. Eftersom han inte var en aor-producent uti fingerspetsarna var det kanske faktorn som fick albumet att låta så extraordinärt bra?

The Storm visste ju inte att plattan skulle släppas 1995, för istället som planerat två år tidigare. I och med detta så hade bandet hunnit att upplösas, och flocken skingrades snabbt till andra band. De reformerades dock 1995 då plattan till sist utgavs. Det var det brittiska indiebolaget Music for nation som istället erbjöd Europa detta mästerverk 1995 på licens från Interscope, Japan på Avex/Bareknuckle Records och Amerika under Miramar Records. Skadan var redan så stor att den inte gick att reparera. 1996 gick The Storm i graven. De tog parallellt med sig en del av grungen som börjat få smaka på sin egna medicin genom att få se sig besegrade av andra musikaliska inriktningar.

Kevin Chalfant / lead vocals
Gregg Rolie / lead vocals, keyboards
Josh Ramos / lead and rhythm guitars, vocals
Ross Vallory / bass
Ron Wikso / drums

Musiken som existerade på Eye of the storm sett i backspegeln var ett mästerverk. Ursprungsomslaget var otroligt vidrigt, men det var också den enda fadäsen. Albumet inleddes med det positiva budskapet ”Don´t give up”. Det var precis såhär man ville ha sin aor serverad. ”Waiting for the world to change” var balladen som mycket väl kunde matcha Survivors underbara ”Weight of the world”. De två låtarna fungerade förövrigt som bruksanvisningar hur powerballader borde konstruerats. I semiballaden ”I wan´t to be the one” briljerade såväl Greg som Kevin på sång. Denna dualism fungerade klockrent. Låten i sig var sprängfylld med stämsång, en utomjordisk melodi och en refräng att döda till.

Efterföljande ”To have and to hold” grottade återigen ner sig i balladträsket. Näsduksskrynklaren kännetecknades mer av Journeyism än vad ”Waiting for the world to change” gjorde. Dock levde den sitt egna liv genom att bara vara så fantastiskt sentimentalvacker. Som sagt två gudomliga sångare som strävar mot samma mål skapade onekligen synergieffekter. I femte låten ”Livin it up” stegrades tempot. Duon kompletterade denna aor hi-teach pärla med lite Gowan rock. Kombinationen gjorde att låten inte liknade något annat, det vill säga den stack ut på något oerhört positivt sätt.

Efterkommande ”Love isn´t easy” kunde ståta med plattans allra bästa refräng. Kombinera Bad English med Journey i högform så förstår ni vidden av kvaliteten. På sjunde spåret ”Fight for the right” rockade de till sig lite utan att det tog överhanden. Snyggast på den låten var onekligen den ytterst oväntade andra refrängen som andades Def Leppard. I ”Give me the night” drog de ner på typ allt och gav lyssnaren albumets tredje ballad av åtta hittills. Vanligtvis skulle jag spy över det upplägget. I och med att The Storm producerade tre helt olika balladstilar så reflekterade jag mera över mera hur detta var möjligt. Alla de var ju liksom världsklass. Efterföljande ”Soul of a man” simmade i mid-tempo, men med en gospelduell mellan Greg och Kevin. Som sagt, aor kan efter ett tag bli så helvetiskt tradigt. Ibland vill man bara stänga av en platta efter halva; det blir liksom för sterilt och likartat.

Det kan man absolut inte anklaga The Storm för, variation var deras ledord. Otroligt nog så implementerade de en fjärde ballad på plattan. ”What ya doin tonight” vilken särskiljde sig från de tre andra. Bad English blev det första bandet jag kom att tänka på – stunning. På näst sista låten ”Come in out of the rain” inkorporerades en Journeyrefräng i mid-tempo. Det var bara tacka och ta emot. Albumet avrundades med en… ballad! ”Long time coming” var dock helt fantastisk. Den kombinerade Mr Mister med Mike and the Mechanics, fast med lite tyngre gitarrer.

Efter att ha lyssnat in mig mera på denna platta så upplevde jag den ännu bättre än vad jag överhuvudtaget kom ihåg. De ubersnygga körerna och balansen mellan keyboard och gitarren var perfekt avvägda. Efter debutalbumet som präglades av dysfunktionell elektism så trodde jag inte att The Storm var kapabla att tillverka ett sådant här helgjutet mästerverk. Jag såg det liksom inte komma förrän det var försent. Dock hade jag inte dött av att man kanske haft med någon mer låt i stil med inledande ”Don´t give up”, men det var verkligen en petitess i sammanhanget.

Något som verkligen höjde musiken till skyarna var Greg och Kevin röst-samarbeten. Jag tror nog aldrig att jag tidigare hört något bättre en dessa två herrar samarbete. Egona liksom inte krockade med varandra, utan växte istället. Risken finns ju faktiskt att detta är en av de 10 bästa/jämnaste aor-album som någonsin konstruerats. Paralleller finns att dra till andra band jag hyllat tidigare som Khymeras – The greatest wonder och Signal – Loud´n clear. De är alla helt enkelt väldigt tillbakadragna musikaliska finsnickerier och ljusår från Slayers – Hells await. Alla dessa tre var ju också pure aor, inte ihopblandade med rockiga saker, utan bara variationer ifrån genren i sig.

 

Vad hände sedan? Jo, när några medlemmar insett tidens musiktecken så kröp de tillbaka till Journey-korset. Hoppjerkorna Steve Smith och Ross Valory smörade in sig hos Cain & Schon. Trial by fire, deras 10:e album var dels Steve Perrys återinträde i bandet, dels hans sista med bandet. Steve Perrys krav för comebacken var att managern Herbie Herbert skulle avpolletteras. The Eagles manager Irving Azoff tog över som organisationsansvarig.

Plattan ynglade av sig hiten ”When you love a woman” samt tre halvhits: ”Message of love”, ”Can´t tame the lion” och ”If he should break your heart”. Steve Perry (nicknamed The Duck) sjöng fantastiskt i detta temporärt återförenade Journey. Trial by fire innehöll klockrena anthems som ”Message of love”, ”One more”, ”When you love a woman”, ”Forever in blue”, Castles burning”, ”Don´t be down on me”, ”Colours of the spirit” och ”Still she cries”. Tyvärr så gapade bandet efter på tok för mycket eftersom de inkorporerade hela 16 låtar på plattan. Självklart så kan man se på saken utifrån en annan vinkel, men detta är utifrån ett helhetsperspektiv, vilket tål att understrykas.

Jag var fullt medveten att ”Message of love” skulle vara plattans ”Separatae ways”. Det struntade jag högaktningsfullt i, utan för mig var det en av de 10 starkaste de snickrat ihop. Pomp-AOR made in heaven så att säga. Efterföljande ”One more” sjöd av nästan likartad elixir som ”Message of love”. Att de indirekt försökte fånga in Frontierssoundet såg jag inte som kopiering. De flesta så kallade recensenter var mer inne på återvinning av tidigare musik. Hade det istället gällt Bruce Springsteen, The Rolling Stones eller Bob Dylan så hade de välkomnat konservatismen med öppna armar. Det är konstigt vilka normer som avgör vilka genrer man får häckla kontra grupper som skulle legitimeras att göra covers av gamla kommunistslagdängor. De skulle troligtvis bli tokhyllade som nyskapare eller bli premierade för sin upptäckarlust.

För mycket låtar, för många ballader, för lite rock och sist men inte minst, fel musikklimat; AOR var inte skadeskjuten, den var indirekt kontraktmördad. Beviset för det var att albumet sålde dåligt utifrån tidigare meriter. Bandet tröttnade också på att vänta på Steve´s svar om dennes medverkan på kommande turnéer. Perry valde till sist att inte turnera, utan istället dra sig undan från skivbranschen helt och hållet, i alla fall för ett tag.

Det banade vägen för Steve Augeri som skött mickstativet i bland annat Tall Stories och Tyketto. Konkurrensen var stenhård, men han knep platsen framför vokalistakrobater som John West, Kevin Chalfant och Geoff Tate. Trummisen Steve Smith såg detta som en potentiell möjlighet att återgå till sina jazzrötter eftersom han ansåg att Perry var den rättmätige sångaren. Han ersattes av Deen Castronovo. Den mannen hade som sagt trummat med Schon & Cain i Bad English. För närvarande spelade han med Hardline, och hyrdes in som trummis.

Med Deen och Steve blev det som en pånyttfödelse för bandet. De övade gig i Japan för att år 2000 släppa deras elfte alster – Arrival. Albumet peakade på plats nummer 56 på Billboardlistan, och ynglade bara av sig en single ”All the way”. Det blev droppen för Sony som droppade bandet. Jag gillade inte produktionen, och jag tyckte att det mesta på plattan inte var tillräckligt bra. Några få undantag var rockiga ”Higher place” därutöver var det bara bra ballader som ”All the way”, ”Signs of life”, underbara ödesmättade ”Livin to do” , ”Live and breath” samt ”Kiss me softly” som klarade sig helskinnade.

2005 blev bandet hedrade genom att odödliggöras på The Hollywood walk of fame, där även Perry oväntat dök upp. Samma år släpptes deras tolfte album Generations på indiebolaget Sanctuary Records Group Limited. Det var första gången i Journeys historia som alla medlemmar fick sjunga. Den välrenommerade Kevin Elson som tidigare rattat Journey fick återigen förtroendet. ”Faith in the heartland” visade var det tungriffade skåpet skulle stå. Efterföljande ”The place in the heart” visade var AOR-skåpet skulle stå. På det tredje alstret ”A better life” bjöd bandet på en osannolik skön vers, men glömde lite bort att fila på refrängen. Vi blev tvungna att förflytta oss till sjunde låten för att hitta nästa brottarhit. Den mäktiga balladen ”Knowing that you loved me” tog andan ur en, och Augeri sjöng lungorna ur sig.

För mig var det dock inflation på lite för rockiga låtar som helt enkelt inte var my cup of the, exempelvis ”Gone crazy”. Generation var egentligen Arrivals raka motsats; bra produktion, nästintill balladfritt och högre klass på låtarna. Plattan nådde som högst 170:e plats på Billboardlista, självklart en gigantisk besvikelse. Musiken gick bäst i Tyskland, Sverige och i Japan såklart. 2006 slutade Augeri som sångare i bandet på grund av en halsinfektion.

Svenskbekantingen Jeff Scott Soto fick det åtråvärda uppdraget att agera frontfigur för detta legendariska classic rock band. Glad i hågen tog han avsked ifrån Talisman för att satsa helhjärtat på Journey. Inte långt därefter fick Soto besked via omvägar att han hade blivit sparkad av bandet. Det blev som sagt en minst sagt kort sejour och orättvis process för denna gudabenådade sångare; sagan slutade i juni 2007.

Ett nytt spännande kapitel skulle skrivas samma år. Neal Schon upptäckte sociala medier och i detta fall Youtube. Från början låg Jeremey Hunsicker bra till för vokalistrollen. Han frontade ett ökänt tributeband som inte oväntat kallade sig Frontiers. Efter några tankekonstruktioner senare vände han blickarna mot det filippinska coverbandet The Zoo och deras framförande av ”Faitfully”. Schon blev så hänförd av vokalistbesten Arnold Pineda att han kvickt bjöd in honom till en två dagars audition. Den måste onekligen gått bra eftersom Pineda officiellt titulerades ny sångare i bandet den 5 december 2007; snacka om en tidigt julklapp.

Journey som band fick också en ytterst tidig och oväntad julklapp det året genom att hedrande få medverka i HBO´s flaggskepp The Sopranos den 10 juni 2007. Avslutande avsnittet av sjätte och sista säsongen tonades ut till tonerna av ”Don´t stop believing” – episkt. Detta ledde till att Journey återigen blev insläppta i finrummet av såväl nya som gamla fans. Självklart gav det råg i ryggen inför processen med att spela in nytt material. Till detta med en helt ny sångare som varken var amerikan, britt eller Europé och dessutom betydligt yngre än sina kollegor.

Det var återigen ett pånyttfött band som denna gång ville ompaketera och återskapa aor-glansen från Escape och Frontiers mitt framför ögonen på en delvis ny publik. I mitt tycke så lyckades det de med råge på Revelation (2008). Två av låtarna var förövrigt bland de bästa Journey överhuvudtaget skrivit. ”Where did I lose your love” och ”What I needed” var monstruösa, med stark betoning på monstruösa med ett stort M.

Sylvasst tunga ”Never walk away” inledde Journeys 14:e platta. Den påkallade lyssnaren alla de element som symboliserades med Journey´s varumärke. Den tilltänkta ersättaren till Steve Perry, Jeremey Hunsicker, var en av dem som skrev låten. Efterkommande balladen ”Like a sunshower” var en spröd och avskalad sak som gjorde sitt jobb, men inte mera. ”Change for the better” fortsatte segertåget med kvalitet som främsta vapen. Pinedas sång var som gjuten för dessa lite tyngre låttingestar.

I samma fotspår följde ”Wildest dream” som med sina dutt-duttiga keyboards och klockrena refräng steppade upp en kvalitetsnivå ytterligare. Femte låten, ”Faith in the heartland” (re-recorded från Generations) visade Journey på att en nyversion kan klå originalet, ifall rätt verktyg fanns att tillgå i verktygslådan. Efterkommande powerballaden ”After all these years” skilde sig markant från ”Like a sunshower” i sin uppbyggnad. Det var inte det viktigaste, utan här visade Journey på att de var gurus på att skapa mäktiga tidlösa ballader.

Nu kom den, låten som nästintill matchade ”Separate ways”. ”Where did I lose your love” . Oh my God vilket djävulskt anthem. Det riktiga otäcka var att nästa utomjordiska anthem låg precis bakom hörnet. ”What I needed” eller ”Where did I lose your love”? Det beror nog på vilket humör man var på. ”What I needed” var lugnare, men också mer varierad, pompigare och otroligt nog ännu mer dramatisk. Det vittnade om att ord egentligen var helt överflödiga. AOR konfronterades med högre makter?. Jo nog så var det nog.. Efter Gud placerat dessa efter varandra så var det dags för tunga ”What it takes to win”. En riktigt tungskönriffande låt vars egentliga fel låg att den placerats efter två-inte-av-denna-värld-aor-låtar. Albumet avslutades i mina ögon genom ”Turn down the world tonight”, i och med att 11 låten ”The Journey” mera får anses som en instrumental uttoning. Halvballaden andades, åt och sket Journeymelankoli, utan för den delen kännas utlånad utav tidigare konstruktioner.

Journey hade också den goda smaken att ”bara” addera 10 låtar med sång på, till skillnad från Trial by fire som drabbades av storhetsvansinne. Den sydafrikanske producenten Kevin Shirleys insats får definitivt inte förringas. Albumet doftade storslagenhet och det var Shirleys verk, en vital byggsten för genren i sig något han visat tidigare eftersom det var han som producerade underbara Trial by fire. Kevin hade rattat grupper som The Black Crowes, Rush, Aerosmith, Dream Theater, Iron Maiden och Mr Big för att nämna ett fåtal. Det liksom låg i luften att Revelations skulle bli en succé, cirkeln var liksom sluten; dåtid och nutid hade förenats. Även publiken uppskattade vad de hörde. Albumet nästlade in sig till position fem på Billboardlistan, och stannade på topp 100 i hela 20 veckor. En fantastisk bonus var att albumet släpptes som en dubbelskiva, där skiva två bestod av klassiska Journey-låtar som hanterades av Pineda på sång, istället för Steve Perry.

Efterkommande Revelation-turnén blev en braksuccé tillika en av de mest inkomstbringande under hela 2008. En turné som fortsatte ändå till oktober 2009. Där emellan avverkade gruppen det hedrande uppdraget att få uppträda inför-inför Super Bowl XLIII show i Tampa den 1/2 2009. Samma år blev ”Don´t stop believin´” den mest spelade låten på Itunes, av de artister eller grupper som släppt musik före år 2000. Mellan åren 2007 – 2009 gick det mesta som på räls för Journey. Förutsättningarna för vad som komma skulle kändes nästintill som en profetia som helt bara kunde infrias. Vad kunde egentligen gå fel? 2010 samlades bandet i Fantasy Studios för att påbörja arbetet med deras 15:e platta. Den 4 maj 2011 släpptes ett nytt musikkapitel i Journeys musikhistoria. Eclipse nådde 13:e plats på Billboardlistan, men kunde inte matcha Revelations försäljningsframgångar på en enda punkt.

Var albumet pest eller kolera utifrån Mats Widholms tuffa kriterier? Inledande ”City of hope” var en ångvält, men långt ifrån den inledning jag skulle vilja ha hört. Därefter följde ”Edge of the moment”. Mer melodi och en bättre refräng fick aor-antennerna att resa sig. På tredje låten ”Chain of love” kunde ståta med albumets hittills bästa refräng i kombination med lite halvorientaliska Deep Purple vibbar. Det liksom låg i luften att fjärde låten skulle bli en ballad, oddsen var inte jättehöga på motsatsen. ”Tantra” var en halvhyfsad ballad, men ljusår från deras bästa. Mjuk-bluesiga ”Anything is possible” andades såväl tunnhet som andefattighet. ”Resonate” fick förtroendet att avlösa föregående seghet. Det gjorde de med bravur eftersom konstruktionen lätt kunde tituleras till bäst hittills. Den andades verkligen pomp-Journey, utan att klona tidigare hits.

Lättviktiga balladen ”She´s a mystery” var i mina ögon genomusel. Det fanns inget i den som tilltalade mig. Efterföljande ”Human feel” återtog lite respekt genom att dels höja tempot, dels öka disten. Låten i sig var dock inget som gick till historien som en av deras bättre låtar. Nionde alstret ”Ritual” var en standardlåt som ekade dåtid, utan att utmärka sig på något sätt. ”To whom it may concern” återställde tyvärr inte ordningen. Visst, den stack ut, men det var också det bästa med den. Näst sista låten hade bandet döpt till ”Someone”. Det var en halvrockig sak som även den kunde kasseras. 12:e och sista låten ”Venus” var en instrumental historia som var tung, proggig och pompig. Något annat positivt med den gick inte att hitta. Neil Schon och Jonathan Cain re-recorded ett stort antal låtar i Nashville då Kevin Shirley inte hade tid att slutföra sitt arbete – tyvärr. De ville helt enkelt ha en rockigare och råare ljudbild, med färre ballader, och det fick de dessvärre också. För mig var Eclipse en talande titel på albumet som helhet.

Deen Castronovo fick lämna bandet 2015 efter att ha blivit åtalad för våldtäkt, sexuellt våld och misshandel gentemot sin fru. Omar Hakim snabbinkallades som ersättare eftersom bandet var ute på en stor turné. Steve Smith som tydligen återhämtat sig från förlusten av Steve Perry anslöt sig också till turnerandet, med bland annat ikonerna Def Leppard. Turnén i Nordamerika blev 2018 mest lönsamma livekonstellation via 17 bejublade live sammankomster. 2017 valdes Journey välförtjänst in i Rock and Roll Hall of fame.

Någon Steve Perry tillbaka i vokalistrollen tycktes det inte vara så höga odds på. Det kanske egentligen var det bästa utifrån tidigare friktioner. Dock släppte han ett album så sent som 2018. Traces döptes den efterlängtade comebacken till. Steve sjöng fortfarande som en halvgud, men låtarna var not my cup of tea. Många recensenter höjde den till skyarna och plattan hamnade högt upp på fansens årsbästa listor. Konstigt vad okritisk man kan vara mot någon man högaktar så vördnadsfullt, eller var det som var problemet? För det första var det inte aor, för det andra var låtarna långtifrån något speciella. De flesta skulle kunna tituleras som djävulskt intetsägande och ett utmärkt komplement till sömntabletter.

Dagens Journey bestod ett tag av tre personer eftersom Valory och Smith indirekt blivit sparkade av Cain & Schon-igen. Denna gång uppviglade busfröna genom strategin att försöka ta kontroll över själva gruppnamnet. Såhär ser gruppsammansättningen ut i nuläget (2021-05-14). Efter Eclipse så beslöt sig bandet att koncentrera sig på att turnera, inte på att spela in nytt material. Enligt bandet så är tiden nu mogen för denna nya sättningen att släppa nytt material tillsammans. Utifrån det segdragna Coronaviruset lutar det snarare åt 2022, ifall de vill dra nytta av den fulla potentialen som en världsturné innebär. Något undertecknad definitivt inte kommer att missa, det kan ju vara så att det blir deras sista framträdande i Europa någonsin?

• Neal Schon – lead guitar, backing vocals (1973–1987, 1991, 1995–present)
• Jonathan Cain – keyboards, backing vocals, rhythm guitar, harmonica (1980–1987, 1991, 1995–present)
• Randy Jackson – bass, backing vocals (1985–1987, 2020–present)
• Arnel Pineda – lead vocals (2007–present)
• Jason Derlatka – keyboards, backing vocals (2020–present)
• Narada Michael Walden – drums (2020–present)

Det här min andra krönika där två album lyfts fram istället för en. Då var det Khymeras – The greatest wonder och The Master of illusions, nu är det främst fokus på The Storms – Eye of the Storm, men under resans gång överraskande Journey – Revelations rejält. Den var inte ens påtänkt, det var först i efterhand som jag knockades av innehållet som polletten trillade ner fullt ut. Tanken var mer att applicera avsaknaden av helhetsgreppet på både Escape och Frontiers. På Escape funkade den teorin, men inte alls på Frontiers, som delvis är ett helt fantastiskt album. Utifrån ett helgjutet-album-perspektiv når den dock inte ända fram till grupper som Aviator, Signal, Fortune och Shy, men de låtar som är bra är helvetiskt bra.

Det ska bli ytterst spännande att se vilken musikalisk riktning Journeykompassen kommer att visa utifrån den nya sättningen och segdragna Eclipse från 2011. Det har hunnit gått hela tio år sedan den släpptes. Så 2021 hade varit förträffligt om man utgått från ett 10 års jubileum. I min fantasi gör de en Trial by Fire och Revelation genom att tredje gången återupprepa formulan för hur de lät på Frontiers, fast i en uppdaterad skrud såklart.

 

Continue Reading »

Del 2: Bon Jovi – Bon Jovi

Den 26 oktober 1984 var en diaboliskt kylslagen eftermiddag. Överförväntansfulla KISS – fans från hela Östergötland hade samlats utanför Resecentrum i Norrköping. Nördbönderna skulle besöka storstaden. I den fullpackade bussen mildrades kylan, medan svett- och öl dofterna intensifierades. Platsen var Johanneshov, det primära målet – KISS live.

För många ungdomar det första giget någonsin med gruppen, inkluderat mig själv och min kompis Harry Hiltunen. Min fanatism för KISS var i paritet med andra killar i min egen ålder det vill säga vi som dyrkade bandet, tillika inredde sina pojkrum med POSTER-planscher. Råkade det synas en bit av originaltapeten var det lika med ett kapitalt misslyckande eller i värsta fall harakiri.

De flesta, om inte alla planscher på gruppen var när de var coolt sminkade. Så den enda devalveringen inför konserten var just att vi inte fick se bandet osminkade under The Animalize World Tour. Ett gigantiskt aber i mina tonårsögon, ett med ett schizofrent stort A. KISS hade spelat i Sverige två gånger tidigare: 1980 (sminkade), 1983 osminkade.

Det var KISS man var där för, men jag hade hört Bon Jovis debutalbum, och gillade verkligen vad som kom ut ur högtalarna. Tonårsosäker stående i mitten av arenan hade jag en finfin vy över vad förbandet hade för sig.

Golvad blev jag; det var som om Gud själv dirigerat musiken som ekade halvtaskigt från högtalarsystemet. ”Runaway”, Shoot through the heart” och ”Burning for love” trasade sönder mitt melodisinne fullständigt. Obalansen och musiktrancen fortsatte under hela den sanslösa konserten. I ärlighetens namn, också under hela KISS framträdande. Visst huvudbandet var bra, men inte mer än så.

För mig var kvällens allra heligaste höjdpunkt Bon Jovi. En eufori jag ville dela av mig med till de andra i bussen på väg hem till ”Peking”. Dock valde de istället att vända andra kinden till, och anamma ”gnissla och vässa sina tänder strategin”. De var rejält arga, ”för inget var såklart bättre än vad KISS hade varit den kvällen”.

Lynchstämning var ett starkt ord, men jag är i dag glad att klientelet inte fick ta med sig deras leriga grepar in i bussen. Efter tonvis med hån, sarkasm, ironi och chimpansgruppsfrustration gick jag av bussen med ett stort leende på läpparna.

En backspegelbonus var att bandet spelade ”She don´t know me”. Låten är skapad av Mark Avsec och är ökänd för att vara den enda låt som inte skrivits av någon i bandet. Den har därefter aldrig avverkats live heller – förutom just 1984.

Kan man spela sönder en vinyl? Tydligen, för min blev repig, trots att jag var ohälsosamt varsam med mina runda plasttingestar. Visst är det så, att mycket man gillade när man var yngre, numera är en härbärgering för ren nostalgi.

Dock är så inte fallet med Bon Jovis debutplatta. Den är ett rent mästerverk som enkelt kniper en topp 10 placering när det kommer till de bästa A.O.R – skivor som släppts någonsin.

Undantaget är avslutande ”Get ready”, som aldrig varit någon favorit, och kommer så aldrig att bli. Jon Bon Jovi var med och skrev åtta låtar på förstlingsverket, fyra av dem med vapendragaren och före detta gitarristen Richie Sambora.

Åtta låtar är som sagt utomjordiska utifrån ett A.O.R. – perspektiv, men ”Runaway” och ”Shot through the heart” är kronjuvelerna bland ädelstenarna.

Den sistnämnda är co-written med den amerikanska demonproducenten Jack Ponti. En man som bland annat varit med och skrivit Bonfires magiska ”Sweet obsession” och Alice Coppers: ”Hey stoopid”.

En annan A.O.R – ikon av rang Aldo Nova, hjälpte till med gitarr- och keyboardliret på plattan och troligtvis med massor av värdefulla råd. Albumets ursprungliga titel var egentligen Rough talk. Kusinen Tony Bongiovi och Lance Quinn var teamet som producerade alstret.

Ett år senare, 1985, landade uppföljaren på skivdiskarna: 7800° Fahrenheit. Långt ifrån lika bra, men innehöll tre högexplosiva låtar som lätt skulle kunna ha platsat på debutalbumet: ”The price of love”, ”The hardest part is the night” och ”Secret dreams”.

1986 breakade Bon Jovi worldwide, när Slippery when wet släpptes. På det albumet inledde man ett samarbete med halvguden Desmond child, dåtidens Max Martin. Borta var de två tidigare albumens identitet, ersatt med ett annat melodiöst Bon Jovi, på gott som på ont.

Desmond Child

För bandet ekonomi, gott, då det var inledningen på ett musikherravälde, för mig, en distansering från bandet, trots att plattan innehöll tre av deras mest kända låtar: ”You give love a bad name”, ”Livin on a prayer” och ”Wanted dead or alive”.

För undertecknad blev deras fjärde platta New Jersey början till slutet för min vänskap med bandet. Kvalitet som ”Bad medicine”, ”Born to be my baby”, ”Wild is the wind” och ”I´ll be there for you”, fanns att tillgå, men annars var det en återvändsgränd.

Visst, efter det glimrade Bon Jovi till med låtar som ”Bed of roses”, ”Keep the faith”, ”Say it isn´t so” och Max Martin pennade ”It´s my life”, men som sagt, jag var måttligt förtjust i deras musikaliska vägval.

De må fortfarande sälja ut arenor och prångla ut skivor till människor som inte orkar ta till sig bra ny melodiös hårdrock, utan mest lever i det förflutna, men för mig är de sedan länge döda och begravda.

Att Jon numera sjunger som en kastrerad lämmel gör det hela ännu mer obegripligt. Jag håller mig dogmatiskt anti till deras countrydoftande rock, Bruce Springsteen ekon eller tråkrockiga pastischer. Debutalbumet kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta: en hälsokälla till musikeufori.

 

 

 

Continue Reading »

Året som gått 

Resurrection Kings, Soto, Sunstorm, Danger Zone, 7HY, Phantom 5, Angels or kings, Rock Wolves, Roth/Brock Project, Overland, Mecca, From the fire, White Widdow, Hardline, Marenna, Tyketto, Sky of forever, Seven, Last in line.

Rob Moratti, Rage of Angels, Avantasia, Apollo, Hevidence, Albany Down, Bryan Cole, Inglorious,  The Defiants, Raveney, Dante Fox, Dare, Edens Curse, Soul seller, Eternal Idol, Dare. Jag skulle kunna stapla upp band, projekt och artister, men utav utrymmesskäl får dessa fungera som en oerhört mild fingervisning.

Det var som sagt en flodvåg utav melodisk rock som sköljde över fansen. Den till trots snäva marknaden, fullkomligt översvämmades av spännande band med innovativ musik – teoretiskt sett; i verkligheten höll långt ifrån alla det berömda helhetskvalitetsmåttet.

Hur skulle genren klara sig utan Frontiers records? Utifrån föregående listor inklusive denna, troligtvis inte alls. I maffialand huserar bland annat Pretty Maids, Treat, Cry of dawn, First signal, Vega, RavenEye, The Defiant. De är lite typ ett Motown-light, där utmärkta europeiska låtskrivare skapar ny fräsch musik med ekon från det förflutna till projekt, artister eller grupper.

Anmärkningsvärt att notera är kapningen av 10 i topp listan i och med eklektiska grupper såsom Sixx: A.M, Cilver, Hands like houses,  och Darkhaus. ”Resistance is futile” är ett Star Trek uttryck som passar bra in i sammanhanget. Kvalitet rostar inte, och när den är så sjukt rostfri som i dessa fall, är det bara att kapitulera.

Det som slår mig är den halvtaskiga kvalitet som tycks infinna sig hos många nya band som ser ett öppet fönster till fame and fortune via grupper som H.E.A.T, Reckless love och Eclipse. Brist på adekvat sång, produktion och helt enkelt bristen på bra låtar är allt som oftast gemensamma nämnare. Att recensenter höjer upp dem till skyarna beror nog på en dysfunktionell symbios med skivbolagen eller brist på nya riktigt bra band, man vill leva i nuet,  då får man ta det som står till ens förfogande, när det kommer till  att hitta ett nytt ungt Survivor, Journey eller Foreigner.

Om något melodiskt hårdrockband av någon oförutsedd anledning råkade recenseras av NT, Aftonbladet, Expressen eller SVD, är det allt som oftast subliminala raljeringar på genren i sig. Gliringarna kretsar oftast till hur otidsenlig musikstilen är. De kan dock tycka plattan är bra, men med förbehållet att det är inaktuell musik som inte borde skapats.

Hade det istället rörts sig om Bruce Springsteen, Ulf Lundell, Rolling Stones, Eldkvarn eller Håkan Hellström så är otidsenligt i sig bannlyst, då pendlar det istället mellan hur bra plattan är där superlativen generellt sett flödar trots att plattan låter ungefär likadant som förra, förrförra och de 12 plattorna innan. Så visst är det en form av subtil genrediskriminering bland recensenterna i landet. Det är  helt enkelt inte rumsrent att skapa kvalitativ melodisk hårdrock på 2000-talet, den är död och begraven enligt de flesta musikförståsigpåare. Ödets ironi skulle vara om Bruce Springsteen eller Håkan Hellström gjorde varsin melodisk hårdrocksplatta – tillsammans.

Adekvta Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga”It´s a killer, no filler”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen?.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows sångare är ett utmärkt exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. Reach är ett exempel på bra musik vs halvtaskig sång.

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

2016 års 20 bästa plattor

1. Pretty Maids – Kingmaker

Det är ju lätt att finna ord som partiskhet eller gruppgroupie. Sanningen är den att jag är überkritisk när det kommer till band jag dyrkar. Yngwie Malmsteen var min största ledstjärna innan han totalhavererade och blev helnykterist parallellt som det musikaliska storhetsvansinnet bröt ut på allvar med produktioner som kan få livstidsfångar att bekänna massgravar.

Detta gäller inte Pretty Maids. Jag har följt bandet sedan första minialbumet och efterkommande 14 studioalbum. De gått från klarhet till klarhet, med några få pyttesmå klaversteg. Vad jag vet så är de det band i hårdrock världen vilket inte  dippat på allvar. Kvalitet, utveckling, melodikänsla, tyngd kännetecknar bandets lunga, hjärta och lever; sångaren Ronnie Atkins och gitarristen Ken Hammer.

De levererar tidlösa låtar som allt som oftast väver ihop melodier och tyngd utan för den delen upprepa sig, vilket i sig tyder på en form av musikalisk genialitet. Svenska Treat är det enda band som kan komma i närheten av detta låtskriverisnickeri, men de också har släppt betydligt färre plattor och dessutom gjort ett långt uppehåll.

2006 gjorde de en skivbolagsrockad till Italienska Frontiers records.  Där har de släppt hafsverket ”Wake up the Real world” 2006, underbara ”Pandemonium” 2010, utomjordiska ”Motherland” 2013, fräscha ”Lounder than ever” (re-recordings) 2014 och 2016 ”Kingmaker”.

Pretty Maids Kingsmaker är en av fyra plattor på listan som uppnår kriteriet 1, det vill säga en helgjuten platta. Det utifrån att alla låtar verkligen är bra. Parallellt är dessa otroligt varierade, vilket gör att lyssnaren inte riskerar att tröttna på materialet. När alla pusselbitar går i varandra så kan kvalitet i överflöd skapas.

”When God took a day off” och ”Kingmaker” inleder albumet och sätter ribban på en onåbar höjd. Därefter följer a.o.r-iga ”Face the world”, som är på att annat sätt trots det subliminala genrebytet. Därefter följer en kavalkad av hits som exempelvis ”Humanize me”, ”Bulls eye”, ”King of the right here and now”, ”Heavens litle devil” och ”Sickening”. Om man skulle hitta en svag punkt så är sista låten ”Was that what you wanted” sisådär. Årets överlägset bästa platta och troligtvis ett av de bättre på hela 2000-talet.

2. Cilver – Not the end of the world

Årets överraskning är debutalbumet från New York baserade Cilver. Tillrättalagd så det står härliga till,  oerhört lättlyssnad radiorock, definitivt, det vill säga  en cool rockrecensents mardröm. För vissa band känns det som en självklar naturlig ynnest att producera ett album med bra låtar. Jag tänker bland annat på på Shinedown, Tonight alive och Halestorm. Motorn är av… Rumänsk ursprung: kraftfulla sångerskan Uliana Preotu och flinke gitarristen Leon Lyazidi. Just Halestorm känns som en bra referens om man ska beskriva Cilvers musik, precis som Paramore.

Inledande ”Break free” är plattans allra bästa låt. Därefter följer ett koppel a himmelska pop-rock-örhängen av rang såsom ”I´m America”, ”Headstone”, ”Razorblade”, ”Frozen”, ”It´s my life”, ”, Frozen”"Bleed for me”, ”In my head” visar på en fingertoppskänsla att skapa…rockhits, något som långt alla band är förunnande med.

Energi, närvaro, autenticitet och som sagt förmånen att kunna variera sin musik på ett sätt som trollbinder i alla fall mig, utan för ens skull tumma på kvaliteten det minsta. Ibland är det svårt att förklara varför en platta faller en mer i smaken än andra.

Det enda jag kan säga är att detta är ett utav årets album, utan på något sätt vara nyskapande, ett anti-epitet som oftast kan titulera många bra plattor i exempelvis a.o.r-genren. Gudomlig musik behöver nödvändigtvis i uppfinnas om och om igen, utan just bara vara bra musik.

3. Treat – Ghost of Graceland

Treat är ytterligare ett utav mina allra största favoritband. Precis som Pretty Maids är de dels lika vitala nu som på 80-talet, dels har sin egna patenterade musikstil, vilket är få förunnat i dagens hårdrocksvärld. Deras schizofrent bra ”Coup de grace” från 2010 skulle bli deras sista och avskedsturnéerna avlöste varandra. Nu blev det inte så, vilket jag är glad för. Efter de första spelningarna blev jag besviken. Vad var det här för skit, jag ville ju ha en Coup de grace 2 helt enkelt. Istället rockigare, bluesigare, ett havererat Europe II månne?

Så var inte riktigt fallet, utan plattan växte fram  till en klar 10-i-topp. En jämn, varierad och skön platta som saknar de de super hitsen ”Coup de grace” blomstrade av: ”Roar”, ”Paper tiger”, ”The war is over”och ”Skies of Mongolia”.

Jag tycker dessa låtar är bäst på albumet: ”Nonstop madness”, ”Endangered”,”Do your own stunts”, ”Better the devil you know”, ”House of fire” och ”Ghost of Graceland (trots onödiga lånet från John Farnhams - ”The Voice”). Som sagt det är härligt att se både Treat och Pretty Maids i toppen av den melodiska näringskedjan.

4. Hands like houses – Dissonats

Modern rock, post hardcore, indie rock, alternative rock, radiorock eller vad? Uppdaterad A.O.R eller melodiös hårdrock…varför inte egentligen. Bandet bildades 2008, är från Canberra Australien och har släppt 2 plattor innan denna. Detta är i mitt tycker deras magnum opus, och en platta de lär få fullt sjå att toppa.

Första låten ”I ám” är superhiten och alstrets bästa spår tätt följd av ”Division symbols”. Därefter radas ett melodisnickrande av rang upp. Tack Gud för att sångaren Trenton Woodley inte anammar sig av avgrundsskrik a´la Motionsless in white utan ren härlig röst.Det finns knappt ett dåligt spår på albumet; de smittsamma poprefrängerna avlöser helt enkelt varandra. När grupper som Cilver, Shinedown, Hands like houses och Darkhaus skapar kvalitetsmelodier som är tidlösa går det inte att värja listan från intrång av musik som inte riktigt faller in i den allt som oftast stereotypa aor/melodiösa hårdrocksmallen. Månne är detta framtiden som krävs för att förnya genren?

5. Jaded Heart – Guilty by design

Tysk/svenska Jaded Heart huserar i samma fålla som Pretty Maids, Eclipse, Dynazty, Axxis och Crystal Ball. Många vill att de ska återgå till ett mer a.o.r-baserat sound som de omgärdades av via Michael Bormann. Trots mitt starka intresse för den genren föredrar jag definitivt plattorn då svenske sångaren Johan Fahlberg tog över mickstativet år 2005.  En annan bidragande faktor till det tyngre och mer passande soundet är deras svenske gitarrist Peter Östros. Jaded Heart har efter svenskbytena radat upp melodiska hårdrockjuveler.

Plattan rymmer 14 låtar, men kunde dissekerats i syfte att skala av lagom intetsägande låtar såsom ”No waiting for tomorrow”, ”My farewell” och ”My own way down”, något som skulle tightat upp plattan ännu bättre. Låtarna ”No reason”, ”Salvation”, ”Torn and scarred”, ”Seven gates of hell” och ”Godforsaken” är de starkaste lysande stjärnorna på albumet.

6. Sixx: A.M – Prayers from the damned

Vad i helv…! Precis, hur kategoriserar man Sixx:A.M? Modern rock, 90-talspastischer, pudelrock, alternativ rock? Sanningen är en crossover av föregående stilar det vill säga en eklektisk gryt av genrer – på ett positivt sätt. Har plattan något att göra på denna lista överhuvudtaget? Onekligen en berättigad fråga, en subtil balansgång helt klart. Utifrån kvaliteten och fokuset på starka melodier och refränger hamnar detta energiknippe på listan.

Sixx: A.M är ett ”projekt” grundat 2007 av Mötley Crüe basisten Nikki Sixx, gitarristen DJ Ashba och sångaren James Michael. Bandet har släppt fem album .”Prayers for the damned” fick ett syskon via ”Prayers for the blessed” som släpptes hösten 2016.

Plattan inleds tungt och avväpnande med klockrena rockhitsen: ”Rise” och ”You have come to the right place”. Temposänkande ”Prayers from the damned” samt aoriga ”Better man” visar upp plattans variation med bibehållen låtkvalitet. James Michael har en fantastisk rockröst med svärta som i bästa världar skulle kunna tygla hela Mellanöstern. Dessutom är albumet sanslöst skönt producerat.

Pampiga ”When we were Gods” och ”Everything went to hell” är också utmärkt. Enda spåret som jag inte är helt bekväm med är: ”Can´t stop”. Tillskillnad från åtskilliga band som i mina ögon onödigt nog släppt två album efter varandra exempelvis Stone Sour och Avantasia, lyckas de framavla ännu ett bra album, dock inte lika starkt som denna energibomb.

7. Darkhaus – When sparks ignite

Vad i helv…II! Precis, hur kategoriserar man tyska Darkhaus? Mörk melankolisk melodisk modern rock med ytterst smittsamma mollackord. Jag har alltid varit ett stort fan utav Depecehe Mode och på senare år finska The Rasmus samt tyska A Life divided. Även om Darkhaus inte på långa vägar är några kopior av nämnda band finns det ekon till dragningen till det melodiska och oftast himmelska refränger.

Som sagt det är melodisk, tungt producerat och refrängerna sitter som gjutjärnsgjutna. ”All or nothing” är första spåret tillika oväntat nog albumets allra sämsta. Skadan repareras omedelbart via efterkommande ”The last goodbye”, ”Feel my pain”, ”Second chances” och ”After the heartache”. Andra låtar som sticker ut från mängden är ”Lonesome road”, ”To live again” och ”Bye bye blue skies”. Deras första platta från 2013 ”My only shelter” är otroligt nog ännu bättre en denna underbara rockpärla.

8. Narnia – Narnia

Narnia är ett kristet band, något många hårdrockare instinktivt men orättvist ratar. De bildades 1996 i Jönköping av Christian Liljegren och CJ Grimmark. De är nu tillbaka med sitt 7: e studioalbum med den underfyndiga titeln Narnia. Deras förra platta  ”Course of a generation” från 2009 var enligt mig en klockren melodisk käftsmäll, en de själva oväntat var aningen missnöjda med.

Förutom Christian Liljegrens bravuriska sång har den gravt underskattade gitarrfantom CJ Grimmark ett stort finger med i spelet. Denne har en egensinnig gitarrstil som jag tycker är sanslöst skön, något han bland annat visat i Narna, Audiovision, Divinfire, Rob Rock, Beautiful Sin men också på sin fenomenala soloskiva Grimmark (2007) samt grymt undervärderade Empire 21 (2014). Hade inte han varit djupt troende så hade han troligtvis blivit Gus G arvtagare att spela i Ozzy Osbournes band.

”It´s a killer, no filler” är ett epitet som passar albumet perfekt. De där riktiga ”hårdrockhitsen” kanske saknas, men helheten i melodisnickrandet är omöjligt att värja sig ifrån. Hade Gud varit hårdrocksproducent kunde det låtit så här fantastiskt bra helt enkelt. Tyngd, finess, variation och klockrena refränger äger albumet. Att jag lyssnar mer på musiken än texterna är i mitt fall nog en bonus utifrån att jag är agnostiker. Kärleken till Gud genomsyrar definitivt texterna, dock inte hallelujaeuforier, något som annars kan bli aningen ”too much”.

9. Myrath – Legacy

Tunisisk hårdrock, det kan omöjligt vara bra? Så fördomsfull och fel jag hade. Nordafrikanerna förflyttar sina lyssnare till Sinbad & Tusen och en natt. Crossoverhårdrocken startade sin karriär som coverband, men som snabbt tröttnade på det och började skriva sitt eget material. Shehlil är Myraths femte album Jag började min dyrkan av Kamelot med låten ”Night of arabia”, vilken hade inslag av orientism. Det här osar också aningen Kamelot, vilket i mina öron är härligt i samklang med Symphony X.

Sångaren Zaher Zorgatis röst är mäktig och accentfri. Tunisierna kombinerar hemlandsmusiken med progmetal och melodisk hårdrock. Produktionen är himmelsk, låtarna är genomtänkta, refrängbaserade, bombastiska och välstrukturerade och typ inte ”det har jag hört förut”.  Svårt att plocka ut någon riktig favorit. Det är liksom bra rakt igenom.

10. Magnum – Sacred blood divine lies

En av mina första vinylskivor var ”Chase the dragon” från 1992. Trots att alla låtar inte var bra så var ”Soldier of the line”, ”On the edge of the world”, ”The teacher”, ”The spirit” och ”Sacred hour” übermagiska. Därefter var jag ett troget fan till 1992 ”Sleepwalking” där kvaliteten markant reducerades. Mitt intresse vaknade till liv med uppvaknandet ”Princess Alice and the broken arrow” (2006). Från där har de visat att de fortfarande kan skapa magi med hits som: ”When we were younger”, ”Black skies”, ”The visitation”, ”Freedom day” och  ”Unwritten sacrifice”. Dock skulle ingen av dessa plattor utifrån ett helhetsperspektiv platsa på min eminenta lista.

Jag föredrar den mer metalliska produktionen som ”Visitation” (2011) uppvisade, än en på senaste ”Sacred blood divine lies”. Att plattan dels hamnar på  listan, dels så högt upp förvånade även mig. Låtarna var som ett taskigt bakhåll med båda flankerna vidöppna. Låtarna smög sig på mig. Till skillnad från de tidigare skivorna är detta nästintill ett helgjutet sådant.

Variationen är anmärkningsvärd hög och lägstanivån nästan obefintlig. Sämsta låten är ”Quiet rhapsody”, annars inte en dålig låt. De fyra bästa är: ”Twelve men wise and just”, ”Crazy old mothers”, ”Don´t cry baby” och  ”Afraid of the night”. Bob Catley sjunger fortfarande gudomligt; på skiva vill säga. Han och låtskrivarmotorn Tony Clarkin är de ende kvarvarande originalmedlemmarna i Magnum, lite typ Ken & Ron i Pretty Maids.  En ytterst angenäm och oväntad kvalitetshöjare.

11. Seven – Shattered

Britternas andra skiva, och uppföljare till ett utav 2014 års bästa aor-plattor. Premier League klubben Bournemouth är inte i mina ögon stadens stolthet utan Seven. Här pratar vi pure a.or där helgjutna plattor är lika ovanliga som Muhammedbilder i en kyrka. Numera är genren indirekt stendöd i etern och media, men frodas hos de som dyrkar mollackord, pompiga keyboards, starka melodier, kompetenta musiker och sångare med essensen utav rockröster.

Det har visat sig svårt att toppa ett riktigt bra album i a.o.r-branschen. Seven lyckas med den bedriften. Hela plattan osar a.o.r-classic det vill säga ett album som kommer att dyka upp på mångas best-of-listor även om 20-30 år – för de som fortfarande är i livet det vill säg. Musik som kan jämföras med 80-tals klassikerkillers såsom Icon, Fortune, Aviator, FM och Shy.

De fyra första låtarna lägger ribban sjukt högt. De toppas bara av ”Pieces of you” och ”High hopes”. ”Shattered” är allt som krävs av en adekvat a.o.r-platta. Inget att orda om, världsklass helt enkelt, från låtkvaliteten, variationen,  produktionen till den starka rösten.

12. The Defiants – 1:st

En supergrupp med otroligt kompetenta musiker varav tre av dem härrör från Danger Danger: Paul Laine, Bruno Ravel och Rob Marcello. Bandet som 1989 skapade en av de 20 bästa låtar någonsin: ”Under the gun”.  Dock blev inte Danger Danger på något sätt några personliga favoriter; för ojämna och ”för rockiga” helt enkelt. 

De tre första låtarna är a.o.r-eufori av den högsta graden ”Love and bullets”, ”When the lights go down” och ”Waiting for love”. Feta riff och likdels überkorpulenta refränger/melodier,  med en utomjordisk skön produktion samt en kvalitets rocksångare, vad mer kan man begära?

Resten av plattan är en uppvisning i hur man skapar tidlös melodisk hårdrock av rang. Enda smolket i bägaren är bluesrockiga ”Lil´Miss Rock´n roll”, en stil jag verkligen aldrig någonsin gillat. Detta är Danger Danger på kvalitetssteroider med stark betoning på 80-talet utifrån de grymma refrängerna och långt bort från de intetsägande rockiga låtarna. Sista låten på plattan”Underneththe stars” sällar sig för övrigt  till de tre magiska låtarna.

13. Miss Behaviour – Ghost play

Norrköpingsbandet fjärde skiva. Det var via deras andra skiva ”Last man standing” (2011) som gruppen tog klivet från lovande, till något att räkna med. Det epitetet stärktes med den ännu bättre ”Double agent” (2014). ”Ghost play”  är till skillnad från övriga plattor betydligt tyngre, utan att ge avkall på melodierna eller refrängerna. Jag har fått lite  inside infomation att grabbarna är ett stort fan utav Yngwie Malmsteen.

Det märks då det fullkomligt osar toner från ”Trilogy” och ”Odyssey” det vill säga Yngwie med tydliga refränger, något som jag tycker ha saknats i musikvärlden, förövrigt något han själv saknat de senaste 16 åren.  Jag tycker att den lite tyngre nya skruden klär gruppen bättre, trots att de skrivit aor-hits som ”Cynthia” och ”Double agent”.

Produktionen är klockren, låtmaterialet vassare och jämnare än tidigare samt att Sebastian sjunger bättre än någonsin och med reducerad svensk accent. Deras bästa platta inleds med en trippel av hits: ”Friendly fire”, ”The magician” och ”Pain and passion”. Lite lägre ner  låtlistan hittar man en av albumets bästa låtar: ”Never say never”. ‘

Som sagt Miss Behaviour har rört sig mera mot en melodisk hårdrock typ Dynaztys utveckling, men inte lika hårda, utan de värnar fortfarande om a.o.r-genren, som i topplåtarna ”Night moves” och ”Walking in shadows”. Den kombinationen är ett minst sagt vägvinnande koncept, trots recensenternas  tjat om musik från det förgångna. Plumpen i protokollet är rockiga och halvt refränglösa ”All eyes on you”. En petitess i sammanhanget utifrån att detta är Miss Behaviours bästa platta so far.

14. Delain – Moonbathers

Kvalitetsbärarnas kronan på verket är fortfarande ”We are the others” från 2012. Precis som föregående Thunderstone har de redan skapat sitt mästerverk. Trots det kreeras det fortfarande otroligt bra symfonisk pop/rock. Likt landsmännen Within temptation har de en utomordentlig fingertoppskänsla för ett varierat melodisnickeri. Charlotte Wessels poppiga men starka pipa är i paritet med Sharon den Adel från Within Temptation. Klassiskt skolade, men inte på något sätt operettjobbiga som exempelvis Tarja Turunen och 100 stycken till i female fronted rock genren.

”Moonbathers” är gruppens sjätte platta sedan 2006. Inledande ”Hands of gold”, ”The glory and the scum” och ”Suckerpunch” visa var det symfoniska skåpet ska stå. ”Fire with fire” och ”Dance macabre” sällar sig till ett utav utrymmet i samma skåp. Resten av låtarna är inte på något sätt plumpar i protokollet, men står sig lite slätt gentemot dessa fem hitlåtarna.

15. Vega –  Who we are

Detta är Vegas fjärde platta sedan 2010. Britterna har subliminalt utsetts till ett utav framtidshoppen i a.o.r – sfären. Albumets allra största styrka är också dess svaghet: jämntjockheten, ungefär som det brukar vara när det kommer till musik av Vega.  ”Who we are” sprudlar av energi, hits och kvalitet, också precis som vanligt, men låter aningen typ likadant; var för sig är låtarna klockrena.

Keyboarden tar aldrig överhanden utan kryddar låtarna subtilt.  Nick Workman sjunger mer varierat än tidigare det vill säga mindre nasalt.  Alla låtarna håller imponerande hög klass; från startfållan till målsnöret. Måste jag framhålla några låtar före några andra så får det bli a.o.r.besten ”Every litle monster” och ”White flag”, ”Explode”. ”Generation now” samt ”Savin Grace”.

16. Change of heart – The Tiger

Listans andra pure-a.o.r album kommer också från England. 1998 släppte gruppen sitt debutalbum. Deras senaste alster kom ut 2005. ”The Tiger” är ett fantastiskt comebackalster, deras bästa någonsin faktiskt. Sångaren, gitarristen, låtskrivaren och motorn  Alan Clark är indirekt bandet, det är hans skötebarn.

Inledningsfyrlingen med låtarna ”Rise to the challenge”, ”Wayward son”, ”Roads of my life” och ”March of  the soul” är en grym inledning på en a.o.r-platta. Krutet är dessvärre inte lika torrt på resten av albumet. ”Only tomorrow”, ”Stone cold” och ”Stone cold” är andra bra låtar. 7 bra låtar av 11 är dock inget att skämmas för. Change of heart är lite ”bluesigare” än sina bröder i Seven, mer i paritet åt FM eller Chris Ousey.

17. Shakra – High noon

Mitt intresse för gruppen vaknade i och med albumet ”Everest” 2009. Innan dess figurerade de under min hårdrockradar. Så tidigt som 1998 släppte de sin första platta; ”High noon” är deras 10 skiva.  2011 frigav de underbara ”Back on track”, 2013 krutdurken ”Powerplay”. På de plattorna hade sångaren Mark Fox (2002-2009) ersatts av  John Prakesh. Det innebar inte i mina öron någon väsentlig skillnad  eftersom de nästan var karbonkopior utav varandra. På nya plattan är Mark Fox tillbaka bakom mickstativet.

Deras Schweiziska kollegor i Gotthard påminner mångt och mycket om varandra. Deras stilar känns…genuint Schweiziskt? Det finns också drag av AC/DC fast med refränger och melodier det vill säga något som australiensarna allt som oftast saknar.

Bandet inleder med singeln och klockrena hårdrockhiten ”Hello”.  Andra riktigt bra låtar är ”High noon”, ”Is it real”, ”The storm” och i viss mån ”Stand tall”. Resten av materialet fyller sin funktion, men inte mer. Då Shakra tillhör hårdrockgrupper med väldigt hög lägsta nivå blir helheten riktigt bra, men inte lika bra som de föregående tre plattorna.

18. Thunderstone – Apocalypse again

Den finska melodiska hårdrocksvågen har kommit av sig en aning. Thunderstone är tillika power metal, heavy metal och melodic rock det vill säga, periodvis rätt snabb och dubbelkaggad hårdrock.  Deras första platta kom ut 2002, deras senaste 2009. ”Dirt metal” hette den halvt braiga plattan där originalsångaren Pasi Rantanen utgick för att bereda plats åt svenske Rick Altzi (At Vance, Masterplan). 6 år senare återtar Pasi Rantanen sångtronen genom 2016 års ”Apocalypse again”.

Det visade sig vara en rockrockad i rätt kvalitetsmässigt riktning. Pasi känns som Thunderstone; musiken upplever jag vara en självklar adekvat uppföljare utav ett av 2007 års bästa hårdrocksalbum ”Evolution 4.0″. På den skivan finns förövrigt låten ”10 000 ways” som kom två i i Finlands uttagning till Eurovision song contest.

Det dryper kvalitetshårdrock där melodier och refränger är minst lika viktig som tyngden och snabbheten precis som giganterna Masterplan och Firewind. Likt de banden har Thunderstone hittat sin egna patenterade hårdrockstil. De första fem låtarna av plattans nio är rent magiska. De fyra kvarvarande är helt okej, men inte i samma kaliber. Skivan är väldigt bra dock ½ ljusår från ”Evolution 4.0″ där alla ingredienserna i rockgrytan föll på plats. Har svårt att tänka mig att de någonsin bräcker den kvalitetströskeln.

19. First Signal – One step over the line

Vill man ha sin a.o.r. IKEA-certifierad så är detta plattan för er. Den innehåller alla standardfomulär det går att använda sig av, det vill säga någon form av kortfattad a.o.r-bruksanvisning. Svenske Daniel Flores tycks vara involverat i allt Frontiers skeppar ut numer, detta album är inget undantag. Utifrån förra plattan har denne lyckts med konststycket att slipa bort de flesta barnsjukdomar.

Trots alla a.o.r-avbockningar finns det sex riktigt bra låtar i denna jämntjocka sörja. ”Broken, ”Karma”, ”Minute of your time”, ”Shes is getting away”, ”Loves gets through” och ”December rain” är i mina ögon de klart bästa låtar, de andra är egentligen inte heller helt slätstrukna, så kontentan blir att plattan är riktigt bra

20. Enbound – The blackened heart

Enbounds andra platta, är en som med hästlängder slår debutalbumet. Sångaren och låtskrivaren från Work of art, Lars Säfsund får utlopp för sina dubbelstamp gener, dock med ett alltid närvarande melodisinne.

De levererar bombastisk melodisk metal med drag av powermetal, a.o.r, progressiv metal och symfonisk sådan. Kombinationen fet produktion av Jacob Hansen och Lars sköna röst skänker oss lyssnare en platta som växer för varje lyssning som läggs till handlingarna.

21. Kissin´Dynamite – Generation goddbye

Oj då, en grupp som fallit helt under min radar. Fått för mig att de varit ett fattigmans Reckless love  eller sleazeepastischer (som i sin tur är en halvparodi). Plöjde igenom deras förra platta : Megalomania från 2014. Hittade 5 riktigt bra låtar på den. Dags att ta dessa populära tyskar på allvar månne?

De tycks gjort en Dynazty,  det vill säga vandrat ifrån ett mer sleazeebetonat sound till melodiös hårdrock  och inslag av aor faktiskt. Refrängstarka ”She came she saw” är en av många juveler på plattan. Tunga ”Under friendly fire” visar på att de precis som Dynazty kan hantera mjukare som tyngre låtar på ett utmärkt sätt. ”Utopia”, ”Somebody to hate” och ”Masterpiece” dryper av melodisk världsklass helt enkelt.

Mix och mastering sköts av Sascha Paeth. Killen som producerar Kamelots plattor borgar för god kvalite, denna platta är verkligen inget undantag. En extra guldstjärna får de för att deras tema på plattan tar upp pandemin om hur moderna människor hellre sitter med sina mobiler eller framför datorskärmar, än att umgås.

Några av Årets bottennapp

Rick Springfield – Rockt science

Nashville-rock är inte min stil. Detta är säkert inte dåligt, men far from powerpop/rock smittsamma låtar som brukligt infinner sig på hans plattor. Låtarna”Down” och ”We connect” pallar jag med resten är för ”vuxet”, för rockigt och för intetsägande.

Drive she said – Pedal to metal

I paritet med Yngwies senaste plattor hamnar  allt som oftast produktionen och har så alltid gjort, oförklarligt illa. Det går ju inte att leva hur länge som helst på guldkornen med Michael Bolton i början av  det glada 80-talet. Allt från rösten till låtarna i sig osar motsatsen till a.o.r-kompetens, oinspirerande.

Yngwie Malmsteen – World on fire

Herregud vad sysslar människan med? Från husgud av husgudar till medioker på allt förutom att spela gitarr. Från storhetsvansinne till überhybris.  Från variation till att återupprepa typ allt.  Från ett gudabenådat melodisinne till knappt inga refränger alls. Trots en manisk sida att inneha vokalister över rang, till att sjunga helt själv. Marcus och Martinus sjunger sämre, men han är ändå flera ljusår från Joe Lynn Turner, Mark Boals eller Göran Edman register. Han krävde det, hans musik kräver det, men nu förnekar han det.

Att han dessutom producerar sina egna alster är oväntat nog ännu större källa till tandgnissel, ofattbart dålig helt enkelt. The Platters demoinspelningar framstår ju som smärre mästerverk i jämförelse. Låten ”World on fire” har ju potential att reproducera det förgångna på ett positivt sätt det vill säga med en annan sångare.

Hartmann – Shadows and silhouettes

En av mina subtila husgudar har varit forne At Vance sångaren Oliver Hartmans soloalster. Hans senaste är dock 3 kilometer åt fel riktning. Jag är medveten om att artister vill skriva annan typ av musik i syfte att bredda sig. I min mening borde kanske han istället infogat sitt material  under annat flagg exempelvis som Oliver Hartman. Det finns några halvbra saker på plattan, men de räddar inte genrebytet trots en gudabenådad röst. Hans vision är måhända att bli Tysklands svar på Simon & Garfunkle?

Q5 – New world order

Detta borde i rimlighetens inte ens kunna jämföras med Q5. Jag minns med glädje ”Steel the light” och ”Lonely lady” från 1984. Det här är något annat, något betydligt sämre på alla nivåer. Man skulle behöva gräva till Nya Zeelad för att hitta något som skulle kunna klassas som en adekvat refräng.

Overland – Contagius

Titeln kunde inte vara mera missvisande. Rockigt och bluesigt som det förslår, det vill säga tvärtom det som jag vill ha serverat på min aor-tallrik. Förra plattan ”Epic” från 2014 var ett enhetligt guldkorn, detta alster dess raka motsats – tyvärr. Godtagbara är ”Easy on me” , ”Edge of the universe”, ”Back where I belong” och ”Unforgiving world”.

Några av Årets låtar

Årets bästa låt är lika oväntad som klockrent annorlunda. Avenged Sevenfold har på den nya platan The Stage ändrat sitt sound…till det bättre, påminner ibland lite om ett progressivt System of a down, med melodier. Nyskapande är ett starkt ord, men nåt i den stilen. Tredje låten på plattan, Sunny disposition är en gudomlig orgie utav taktbyten, utan ett försök att briljera tekniskt som musiker. Ödets ironi är väl att plattan som låten i sig inte kan kategoriseras som melodisk hårdrock.

Reckless love  - We are the weeken

Epica – Edge of the blade

Miss Behaviour – Never say never

Narnia – Who do you follow

Dynazty – The human paradox

Alterbridge – Show me a leader

Hammerfall- Hammer high

Change of heart – Wayward son

Sunstorm – The sound of goodbye

Nordic Union – When death is calling

Pretty Maids – When God took a day off

Pain – Call me

Thunderstone – The Path

Serious Black – Dying hearts

As Lions – White flags

Rage of angels – Love will never die

Darkhaus – The last goodbye

Cilver – Break free

Kissin Dynamite – Under friendly fire

Graham Bonnett Band – Strangest day

Myrath – Get your freedom back

Niva – Dressed to kill

Evergrey – Someday

Vega  - Every litle monsters

Jaded Heart – No reason

Fit for rivals – Gave it away

Shakra – Hello

Inglorious – Girl got a gun

Crystal Ball – Never a guarantee

Treat – Nonstop madness

Seven – Pieces of you

Angels or kings – You better pray

Chris Ousey – War

Oceans of time – Show me the way

First Signal – She´s getting away

Sixx:A.M – Better man

Cry of dawn – Tell me

Magnum – Twelve men and just

Iron Mask – The first and the last

Hardline – Were will we go from here

Avantasia – Mystery of a blood red rose

Greenday – Revolution radio

Enbound  - Get ready for

Apollo – Power

The Defiants – Underneath the stars

Gemini Syndrome – Sorry not sorry

We are the catalyst – Askja

Palace – Masters of the universe

Hands of houses – I´am

Normandie – Fight

Inte riktigt hårdrock, men bra ändå

De första 6 låtarna på Avenged Sevenfold är eklekticism på hög nivå. Absolut ett utav årets bästa plattor. Svenska Normandie kommer inte långt efter med sitt toppenalbum ”Ingus”. Australienska Hands like houses har med sitt ”Dissonants” också skapat ett utav årets bättre album, tillika en 4:e plats på min lista.

Sedan har vi Sixx: A.M, Cilver och Darkhaus som också uppviglades in på huvudlistan, tillika 4:a på min lista. Därutöver överraskade Breathe Atlantis med klockrena ”Futurestories”.

Skillet – Unleashed

Darkhaus – When sparks ignite

Avnged Sevenfold – The Stage

Sixx:A.M – Prayer for the damned

Cage9 –  Illuminator

Alterbridge – The last hero

Normandie – Ingus

Breathe Atlantis – Futurestories

Hands like houses – Dissonants

Stitched up heart – Catch me when I fall

Billy Talent – Afraid of heights

Gemini Syndrome – Momento mori

Greenday – Revolution Radio

Svensk och nordisk hårdrock

Nordisk hårdrock har vuxit sig till en maktfaktor i typ alla genrer inom hårdrock från mjuk totoinfluerad västkusthårdrock till avgrundsskrik från helvetet. En gemensam nämnare är dels melodisinnet, dels kvalitetsstämpeln. De figurerar i lika hög grad som låtskrivare, producenter, studiomusiker, omslagstecknare eller körsångare.

Här nedan följer ett urval av nordisk hårdrock och då är inte death eller black metal grupperna inräknade eftersom jag inte gillar sådan typ av hårdrock.

Alessandro Del Vecchio och Dennis Ward är några som tycks vara delaktiga i det mesta som släpps på det italienska skivbolaget Frontiers, men där finns även svenska Daniel Flores (Find me, Murder of my sweet), Eric Mårtensson, Michael Palace med flera. Lägg till bland annat Angelica Rylin som bakgrundssångerska.

Svenskt

Major instinct, Nordic union,  Dynazty, Wolverine, Treat,  Cruzh, Featherstone, Evergrey, Sabbaton, Twilight force, Twins crew, Palace, Yngwie Malmsteen, Miss Behaviour, House of shakira, Grand Magus, Theander Expression, Erika, Atomic love reactor, Toxic Rose, Wigelius, Pain, Chris Antblad, Last Autumn dream, Mary´s Creek, Binary Creed.

Sunstrike, Narnia,  Niva, Witchcraft, Ram, Manimal, Eternal of Sweden, Billion dollar babies, Bombus, Peo, Civil War, Stefan Berggren, Hammerfall, Amaranthe, Kee Marcello, Ghost, Cry of dawn, Enbound, Bulettrain, Wickman Road, Violet Janine, General greed, Astrakhan, We are the catalys, Sister, Grand slam, Cloudscape

Norskt

Equator, Jorn, Whitem, Circus Maximus, Leprous, Sirenia, Outlasted.

Danskt

Royal Hunt, Shotgun revolution, Pyramaze, Pretty Maids, Nordic Union, Meridian, Forever still, Section A, Shotgun revolution

Finskt

Tarja, Reckless love, Thunderstone, Sonata Arctica, Imperium, Shiraz Lane, King company, Astralion, Eilera, Poets of the fall, Dark Sarah, Corona skies. Red eleven.

Light – Listanalys

Dessa rätt braiga album placerar sig strax utanför de 17 som placerat sig före dem. Chris Ousey - Dream Machine, 7HY - Stories we tell, Dynazty - Titanic mass, Cry of dawn , Nordic Union - Nordic union, Serious Black - mirror mirror.

Jag valde bland annat  bort upphaussade Palace och Niva eftersom jag tycker att det är på tok för lite låtar som ”sätter sig”, för standard helt enkelt.

Är stormaktstiden tillbaka? De tidigare listorna har varit orgier utav svensk melodiös hårdrock kvalitet. Det svenska stålet tycks i och med årets lista kluvit kvalitetskraven ännu hårdare.

Inte mindre än 4 ½ plattor är svenska, 4 brittiska,  1½ tyska, 2 amerikanska, 1 holländsk, 1 finsk, 1 schweizisk, 1 dansk, 1 kanadensisk.

Urval av 2017 skivsläpp

Solen tycks lysa på denna relativt anti-mediala genre även nästa år. På pappret ser det oerhört bra ut.

Jim Jidhed, Pride of lions, Firewind, Murder of my sweet, Gotthard, Starset, Lionville, Place Vendome, Stone Sour, Harem Scarem, One Desire.

Europe, Art Nation, H.E.AT, Sapphire eyes, C.O.P, Grand Design, Threshold, Brother firetribe, TNT, Battle beast, Eclipse, Edenbridge, Saffire.

 

 

Continue Reading »