Posts Tagged ‘ Bobby Kimball ’

Del 16: Signal – Loud´n clear

Tommy Olsson alias The prince of AOR och jag alias The king of AOR tog tillfällena i akt att besöka världens enda A.O.R club av rang i Gamla Stan: 1993. De två gånger som jag och Tommy bilade till Stockholm City var när Jeff Paris spelade, och när Mark ”Marcie” Free uppträdde.

Hela arrangemanget var upplagt utifrån varenda tillgänglig A.O.R klyscha, och det var obeskrivligt bra. Deras måtto var: ”keep it pink´n fluffy. Något som lika gärna kunnat varit en gayklubbsfras. Så var dock inte fallet…tror jag? De serverade speciellt framtagna aor-drinkar och aor-käk. En av drinkarna uppkallades exempelvis efter White Sister. Aor-shotsen var såklart rosa. Pink ´n fluffy var en longdrink som också fanns med i drinklistan. Ur högtalarna ljöd välkända tongångar av genren giganter som Nightranger, Bad English, Giant, Journey, Survivor, Foreigner och Loverboy.

Mingelfaktorn var skyhög, många av gästerna var själva musiker från dåtidens melodiösa hårdrockelit. Så mycket pudelfriserade människor på samma plats samtidigt var en stor sak i sig. Skulle det börjat brinna så hade man nog inte hunnit blinka innan byggnaden var antänd och nedbrunnen till grunden. Detta var verkligen en tillställning made in heaven.

Att vi, två aor-nördar från bondträsket fick tillträde till vad som lättast skulle kunna beskrivas som att gå på moln kändes helt verklighetsfrämmande. Dock fick vi lämna gummistövlarna och grepen i garderoben. Vindflöjlar undanbads; det vill säga personer som tidigare vigt sin själ till melodisk hårdrock, men lättvindigt vänt kappan efter vinden och börja lyssna på grunge. Det fanns till och med förbudsskyltar mot bockskägg och grunge.

Den trio som stod bakom arrangemangen hette Tomas Jakobsson, Magnus Söderqvist och Jörgen Holmstedt. Jag ringde upp Jörgen i syfte att friska upp minnena angående AOR-clubben. Bacchi Wapen på Järntorgsgatan 61 i Gamla Stan huserade Escape club i. Året som dessa minnesvärda tillställningar skedde var 1993.

Trions övriga huvudakter var: Stage Dolls, Brett Walker, Paul Gilbert/Eric Martin, Talisman, Thomas Wikström, Bad Habitt och Dan Reed. Innan de la Escape Club i malpåse så blev FM den sista akten att uppträda sista veckan innan jul 1993.

Klubben återuppstod dock 1995-1996. Först på Nicky´s med Fergie Frederiksen som main attraktion, därefter på Daily News med Lance som leverantör av melodisk rock. Ingen var starkare än kedjans svagaste länk. Brist på tid avledde några från trion att fortsatta med verksamheten.

Ensam var inte stark, något Tomas Jakobsson fick erfara utifrån att sköta maskineriet på egen hand. En huvudanledning till att konceptet gick i graven. Som sagt, Jeff Paris var en sak, Mark Free en helt annan. Med stjärnglans i chockrosa kunde denne luta sig mot King Kobra, Unruly Child, Signal samt en magisk soloplatta!

För oss bönder blev det en magisk kväll, trots avsaknaden av leriga gummistövlar, där uppträdandet såväl som musiken i sig blev ett minne för livet. Jörgen berättade att detta var Mark Frees sista konsert innan han blev Marcie free, bara det värt entrébiljetten.

Jag ser inte detta som en omöjlighet att Escape Club skulle kunna återuppstå, om alla drog sitt strå sitt strå till stacken, så att trion dels inte skulle gå lottlösa, dels att folk som teoretiskt sätt skulle ge sitt lillfinger för arrangemanget, men i verkligheten ”inte har tid,” verkligen såg till att stötta konceptet. Jag vill passa på att tacka Jörgen Holmstedt för lånet av fotot från Escape Club nängre ner i artikeln:)).

Trummis var det Mark Edward Free (1954) främst ville bli. Ödet ville något helt annat! Bristen på adekvata sångare i collageåren var källan till att andra gruppmedlemmar hellre såg honom som vokalist än just trummis. Att kombinera trummandet med sången krävde sin ”man”.

Vokalistrollen blev mer som en självuppfylld profetia – hos andra musiker. Marks superba röst blev undergången för hans trumkarriär. När han var 19 år lockades han att lämna sin trygga och fasta anställning på Michigan National bank. Hans pappa var VD där, så istället för en säker inkomst boendes hos sina föräldrar, bilade han 80 mil till Flint för en osäker tillvaro som sångare.

Det gick väl sådär. På en av bandets spelningar mötte han en tioårig äldre fresterska som erbjöd honom att följa henne till Las Vegas, eftersom det var där alla musikkontakter flockades. Det var nog en sanning med modifikation. Paret gifte sig och livet liksom kom mellan. Mark jobbade bland annat i ett antal casinon.

Efter cirka fyra år i ökenstaden siade återigen hans fru att framtiden istället fanns i Los Angeles- the city of angels. Så vid 25 års ålder flyttade paret 1979 till L.A. Tre år senare mötte han rocktrummisen Carmine Appice (1946 dvs 74 år!). Det var ingen duvunge precis, densamme hade bland annat spelat med Cactus, Vanilla Fudge, Beck, Bogert & Appice, Ted Nugent, Paul Stanley och Rod Stewart.

Carmine var revanschsugen efter nyligen lämnat Ozzy Osbourne band. Han var på jakt efter en vokalist av rang och sprang på självaste ödet genom att träffa på Mark Free. Till vad komma skulle knöts gitarristerna David Michael Phillips (Lizzy Borden, Big Cock) och Mick Swedala (Bulletboys) samt basisten Johnny Rod (W.A.S.P, Jeff Beck). Gruppen döptes till King Kobra.

Bandet släppte sitt debutalbum Ready to strike 1985 genom Capitol Records. Deras visuella image bestod av typ ett omvänt. Carmine hade becksvart hår, medan de andra fyra medlemmarna var blonderade blondiner. Utifrån attributet, duktiga musiker och ligga helt rätt i tiden blev aldrig debutalbumet vare sig någon försäljningsframgång eller kultklassiker.

För egen del var det underbara melodiösa rockrökaren ”Hunger” (skriven av Kick Axe) som stal min uppmärksamhet, därutöver var det glest med höjdpunkter och i ärlighetens namn var detta ett ganska mediokert album. “Piece Of The Rock” var en låt som den

Kanadensiska gruppen Kick Axe lånade ut till bandet då de delade samma producent nämligen Spencer Proffer (Quiet Riot, ZZ Top, Bette Midler, Tina Turner, Little River Band, Eddie Money, Shooting Star, Prophet, Eyes). Jag upplevde också att Marks röst passade betydligt bättre till aor än tyngre hårdrock.

Detta melodiösa Mötley Crüe light släppte året därpå uppföljaren Thrill of a lifetime. Att vända kappan efter vinden torde kunna vara ett applicerbart epitet eftersom plattan gick i aorens tecken, borta var Mötley Crüe flirtarna. Albumet fick en oerhörd draghjälp från sanslösa ”Iron Eagle (Never Say Die)”. En låt som var med i militärpropagandafilmen Iron Eagle tillika en pure aor-classic. Andra bra låtar var Russ Ballard pennade ”Dream on”, ”Overnight sensation” och ”Second time around”. Vinden vände även mot rap via crossoverlåten ”Home street home”, som för övrigt var helt okej.

Trots aor så var detta några ljusår från ett helgjutet album. Carmine hittade ett nytt vokalistfynd som ersatte Mark på King Kobra III med Johnny Edwards (Foreigner, Montrose, Northrup). Carmine smidde nya musikplaner så detta blev en kortvarig petitess i rockvärlden innan Blue Murder med John Sykes såg dagens ljus 1989.

Det skulle ta Carmine 23 år innan han återupplivade King Kobra igen. Denna gång var det Paul Shortino som stod för sången, förutom denna vokalistrockad var det bara originalmedlemmar som deltog. De släppte King Kobra 2011 och King Kobra II på Frontiers records. Gruppen existerar fortfarande, om än i något mera tynande tillvaro.

Mark Free slickade sina sår ett tag, men kom igen genom att bilda sitt egna band Signal 1987.  fick spela gitarr, Erik Scott (Alice Cooper, Idle Tears) sattes på bas och keyboard och Jan Uvena (Alcatrazz, Alice Cooper) tilldelades trumpinnarna. Debuten fick namnet Loud´n clear och gavs ut på EMI 1989. Titeln måste väl anses något missvisande då just loud månne var ett lite väl starkt ord utifrån hur laidback musiken egentligen var.

Gitarristen Danny Jacob blev förövrigt husgud hos Disney´s animerade serier och filmer. Phineas and Ferb, Milo´s Murphy law, Lilo och Stitch, Kim Possible med många flera bar hans musiksignum. Kevin Elson, Aor-producenten som rattat bland annat Journey, Shooting Star, Eric Martin, Kansas, Europe, Strangeways, Nightranger, Y & T, Witness, Mr Big, Tyketto fick förtroendet att navigera gruppen mot högre höjder.

Albumet inleddes med i mina öron den bästa låten ”Arms of stranger”. Allt det man vill att en ”tyngre” aor-låt ska innehålla fanns med i innehållsförteckningen. Mark Free sjöng lungorna ur sig, produktionen top notch och musikerna var gudomliga. Att titulera den till en pure aor-classic var inte speciellt svårt. Det bara är en sådan låt där någon däruppe hade ett finger med i syltburken.

Nästkommande alster sänkte tempot och tyngden rejält. ”Does it feels like love” tillhörde förövrigt skiktet med sex ballader eller snarare halvballader på plattan. Vill man ha fart och fläkt fick man bortse från musiken som ekade ur högtalarna. En bra jämförelse är väl i så fall mid-tempo platta Khymeras – The greatest wonder. En bra låt är en bra låt, vilket detta och de andra spåren definitivt var.

Dutti-duttiga ”My mistake” var en duett med Mr Big´s Eric Martin skriven av duon Bob Halligan Jr och Eddie Schwartz. Instinktivt leddes tankarna till tidiga Michael Bolton. Fjärde låten ”This love, this time” var en riktigt näsduksletare. Inledande sävlighet byggdes sakta men säkert ut i ett chorus där näsdukarna återigen togs fram, vare sig man ville eller inte.

Det var en exceptionellt snyggdramatisk låt som skrevs av John Bettis. Vem var det? Har man skrivit låtar till Michael Jacksson, Journey, Celine Dion, Diana Ross och Whitney Houston så finns det fog för narcissism. ”Wake up you litle fool” skrevs av Erik Scott och aor-legenden Van Stephensson. Melodibygget osade finsnickeri uti fingerspetsarna.

I sjätte låten ”Liar” ökade tempot lite. Det som bjöds var en av plattans allra starkaste refränger. Pomp-aor som påminde lite om Bad English i utförandet. Återigen låg Erik Scott bakom låten. Han var delaktig i sex av de tio melodierna på alstret – hatten av för honom, för detta var ren pure världsklass. ”Could this be love” doftade Foreignerballad, och var i paritet med dessa dessutom. Låten skrevs av Mark Free och Curt Cuomo. Den sistnämnde har konstruerat hits till storheter som Kiss, Eddie Money, Stan Bush och Survivor.

”You won´t see me cry” skulle lätt kunna etiketteras till en av de allra bästa låtarna på albumet. Även den var pompig i sitt utförande, med en ytterst bombastisk refräng omgärdad av maffiga körer. På näst sista låten ”Go” signerad Erik Scott och Mark Baker höjdes tempot igen. Detta var den tyngsta låten efter ”Arms of a stranger”. Slayer behövde dock inte oroa ihjäl sig, men som lyssnare var det välbehövligt.

Att den typ är en kopia av Triumphs låt ”Running in the night” från Surveillance albumet 1987 fråntar inte låten dess storhet. Hur Erik och Mark löste detta utan att bli stämda vet jag inte. Fri sex, vänskapskorruption eller hotet att bli permanenta medlemmar i mormonerna? Bara de inblandade har ett svar på detta.

Att avslutande låten hette ”Run in to the night” blev ju aningen parodiskt. För mig var det den låten som skulle bort ifall jag haft ett finger med i spelet; en ganska standardlåt helt enkelt. Den skulle så i fall ersatts mot någon mer up-tempo låt typ ”Arms of a stranger” och ”Go”.

Det fråntar inte albumet kronan, eftersom dessa halvballader var så välkonstruerade att de lyckades stå på helt egna ben. En av albumets största behållningar var Mark Frees majestätiska röst, den liksom höjde ett i grunden bra material till nya outforskade höjder. Solen stod i zenit för Mark Free när albumet skapades. Inlevelsen dröp av passion för såväl texterna som musiken.

Arms of a Stranger Lyrics

Looking back at faded memories
There was the time you meant so much to me
Felt so close until you threw it all away
Change had forsaken all our yesterdays
So many nights, so long ago
When we were so in love
We were gonna make it somehow
But who’s sorry now

You’ve given it all
To the arms of a stronger
Who has no heart
Or the love I had for you

Falling in love
In the arms of a stronger
With tears in your eyes
You’ve come back to find me

In the arms of a stranger (stranger)
I waited for you so long
In the arms of a stranger (stranger)
No one could have ever loved you more, more than me
Hey, hey

Making love to you on hot summer nights
Watching the stars fall down from the sky
We made our wishes hoping it would all come true
Broken-hearted dreams are all that’s left for you

So many nights, so long ago
Forever took our vows
He never could have taken you away
If you had wanted to stay

You’ve given it all
To the arms of a stronger
Who has no heart
Or the love I had for you

Falling in love
In the arms of a stronger
With tears in your eyes
You’ve come back to find me
In the arms of a stranger (stranger)
Looking for a new love
In the arms of a stranger (stranger)
I’m gonna try and find a true love
Did you think about the danger (danger)
But that was long ago, so far away
Stranger (stranger)

(Solo)

Giving it all
To the arms of a stranger
Don’t look back

Falling in love
In the arms of a stranger
Who has no heart

Walking away
In the arms of a stranger
Tears in your eyes

Unruly Child

I mitten av 1989 gifte han sig dessutom med Laurie Richardson. Den alliansen höll i cirka två år. Under tiden så gästsjöng han bland annat på David Cassidy, Alannah Myles, Glasstiger och Desmonds Childs soloeskapad. 1990 bildade han Unruly Child med välrenommerade musiker som gitarristen Bruce Gowdy (Stone Fury, World Trade), keyboardisten Guy Allison (Air Supply, The Doobie Brothers) och trummisen Jay Schellen (Hurricane, World Trade, Stone Fury, Asia, Dukes of the orient).

Demonproducenten Beau Hill (Ratt, Winger, Warrant, Streets, Airrace, Alice Cooper, Twisted Sisters, Europe) målade upp en krispig ljudbild som bara han kunde. För mig och många inbitna aorsters var dock detta förstlingsverk från 1992 manna från himlen. Låtar som ”Who´s cries now”, ”When love is gone”, ”Is it over”, ”On the rise”, ”Take me down nasty” och ”Let´s talk about love” förgyllde vardagspusslet. För egen del så var dessa ovannämnda låtar sanslösa, resten var lite mer rockiga och partyaktiga, något som inte riktigt var my cup of tea.

Varför hälften av dessa släpptes på Bobby Kimballs soloplatta från 1994 – Rise up, har jag ingen aning om. Visst, Gowdy var djupt involverade i den processen så jag antar att de ville passa på att få lite revansch eftersom materialet fick oförtjänt minimal uppmärksamhet. Nu blev dessvärre inte heller denna platta någon hit precis.

Stone Fury

Värt att nämna är att såväl Bruce Gowdy och Jay Schellen ingick i gruppen Stone Fury. De släppte plattorna Burns like a star (1984) och uppföljaren Let them talk (1986). Det var egentligen inget märkvärdigt med deras musik förutom att jag rankar inledande ”Break down the wall” på debuten som en av de bästa melodiösa hårdrocklåtarma ever. Sångare Lenny Wolf blev sedermera mer känd som vokalist i Zeppelin inspirerade Kingdom Come.

Om det var grungen som på förhand devalverade gruppen från att slå stort är ju bara en teori, men risken var stor. Det blev inte ens 5 liveframträdande för konstellationen. Efter att ha droppats av Interscope återbildades de under monikern Twelve Pound Sledge i hopp att väcka någon annan skivbolagsdrakes intresse. De fann dock inte sin Smaug, utan dessa demos blev grunden för Unruly Child – Tormented från 1995, som bara såg dagens ljus hos lättlurade Japaner och Européer.

1993 var onekligen ett minnesvärt år för Mark. Han tog musiktingesten i egna händer, genom att släppa ett mästerverk den 5 april. Det tragiska var att hela plattan spelades in med trummaskin och produktionen bestod av demos som han spelat in i slutet av 80-talet. Hade dessa faktorer dysfunktionellt inte synkats med det som utkristalliserades musikaliskt sett, hade detta varit en aor-classic, synd på så exceptionellt rara ärtor.

Fem av låtarna var signerade Tony Sciuto (Little river band, Peter Becket, Player) bland annat ”Someday you´ll come running” (J. Randall/R. Randall/T. Sciuto). Den mest kända versionen av den låten spelades in av FM på deras andra album Tough it out (1986). Venus & Mars alias Diana DeWitt och Robin Randall släppte sin egna låt på plattan Grand Trine 1994. På sitt fjärde album In the red (1991) släppte jänkarna Airkraft sin version av samma låt. Vilken diabolisk aor-rökare, inte undra på att den funnits med på ett antal plattor!

Hur mycket aor var Agneta Fältskog egentligen? Trots att jag dyrkar ABBA så var det ändå pure pop. På hennes album I stand alone (1987) inleddes den med ”The last time” signerad trion (Robin Randall/Judithe Randall/Jeff Law). Den utgavs dessutom av Venus & Mars 1988. det vill säga en av upphovsmakarnas egna duo. Med lite tyngre gitarrer i bagage så blev det tredje gången gillt utifrån ett kvalitetsperspektiv – herre Jesus, vilken låt.

Det tåls att påminna om att detta skulle kunna ha titulerat ett av de 25 bästa aor-albumen någonsin. Hade musiken fått en adekvat budget, där det ingick taggade studiomusiker, en äkta trummis samt en produktion som var värdig musiken i sig så vet vi inte vart den hade landat i hierarkin över världens bästa aor-album. Att Mark begravde sin absoluta själ i musiken märktes tydligt, vilket var en bidragande orsak till att hypnotiskt matcha de otroligt starka låtarna på plattan.

Det fanns egentligen inte ett enda dåligt spår på albumet. Femte låten ”Hard heart to break” figurerade exempelvis som musikvideoteaser för Sea of love från 1989, med the mighty Al Pacino och Ellen Barkin. Vid dödshot, ifall jag blev tvungen att välja tre låtar utöver ”Someday you´ll come running” och ”The last time” så blev det: ”Slow down the night”, ”Look love in the eyes” och ”Never be a next time”. Mark Baker som skrev ”Go” till Signal aka ”Running in the night” med Triumph var mannen bakom just ”Never be a next time”, en petitess men ändå.

Vill man höra mer av Mark Bakers musikarv i kombination med Mark Free, James Christian, Freddy Curci och Bill Champlin så lyssna på The future ain’t what it used to be (demos) från 2019 från Melodic Rock Records, finns bland annat på Spotify.

The Gods of AOR gick av stapeln den 3 oktober 1993 på the Ritz i Manchester. Diana DeWitt från Venus & Mars körade bakom halvguden i ”Long Way From Love mini tour”. Därefter bar det iväg till svedala och till Escape Club. Som sagt, jag fick bevittna det sista giget innan Mark blev Marcie.

Månaden senare inledde han processen med könsbytet. Den något kontroversiella box office hiten Mr Doubtfire med Robin Williams i huvudrollen som den ambivalente Daniel Hillard/Mrs. Euphegenia Doubtfire gick upp på biograferna den 24 november.

Det var förövrigt ett uppdaterad tema från Tootsie med Dustin Hoffman i huvudrollen från 1982. Utifrån detta så torde toleransklimatet för ett könsbyte mildrats något bland amerikanarna. Men det något vågade valet begravde dels Mark Free, dels hans karriär.

Rockvärlden var nog inte helt redo för den rockaden som de var för grungen – dessvärre. Den kombination fick Marcie att flytta närmare sin familj i Michigan 1995. Han återgick till banksfären genom att börja jobba på ett bolåneinstitut.

Mina 15 favoritsångare utan rangordning

En kvinna och 14 män! Förhoppningsvis läser inga radikala feminister denna artikel, för då finns väl risken att någon känner sig kränkt, eller sekundärt kränkt.

Lou Gramm – Foreigner, Shadow King.

Fergie Fredriksson – Trillion, Toto, LeRoux.

Mark (Marcie) Free – King Kobra, Signal, Unruly Child.

John Elefante – Mastedon, Kansas.

Jimi Jamison – Survivor.

Kevin Chalfant – The Storm, Steel Breeze, Shooting Star, Two Fires, The Vu.

Joe Lynn Turner: Rainbow, Yngwie Malmsteen, Deep Purple, Sunstorm.

Bobby Barth – Axe, Blackfoot.

Terry Brock – Kansas, Strangeways, Le Roux, Seventh Key, Giant, Slamer, The Sign.

Harry Hess – Harem Scarem, First signal

Jeff Scott Soto – Axel Rudi Pell, Eyes, Takara, Yngwie Malmsteen, Talisman, Soul Cirkus, W.E.T, S.O.T.O, Trans-Siberia Orchestra.

Steve Perry – Journey.

John Waite – The Babys, Bad English.

Pat Benetar – Pat Benetar.

John Wetton – Asia, Uriah Heep, King Crimson, Bryan Ferry Band, Roxy Music.

Unruly Child – the new version

Unruly Child släppte “Waiting for the Sun” 1998, utan Marcie Free, men med Kelly Hansen (Hurricane, Foreigner) bakom mickstativet. Ett knippe av dessa låtar var kontaminerade av högoktanig aor såsom ”Heart run free”, ”Rise up”, ”Why should I care”, ”Forever”, ”Man inside” och ”Do you ever think of me”. Några av dessa låtar återfanns även på Bobby Kimballs soloplatta Rise up från 1994. Bobby Kimballs solo, Waiting for the sun och Unruly Childs debut gick in i varandra likt tre äldre trätande syskon.

2003 landade deras tredje album “UCIII”. Denna gång var det Philip Bardowells (Places of power, AOR) tur att äntra bandet. Om Waiting for the sun var överraskande vital, så var denna typ uppföljare inte alls någon höjdare. Samma år släppte Frontiers The Basement demos; ett hopplock från tidigare plattor fast med Mark Free på sång. När Marcie Free äntligen tackade ja till att fronta Unruly Child 2009 hängde alla originalmedlemmarna på. Frontiers records viftade med ett kontrakt innan gruppen ens hunnit säga bäverurin.

Ett år senare, efter fyra månaders studioarbete stod comebackalbumet klart, tillika deras fjärde, tillika deras andra med Free som vokalist, tillika det första med Marcie som sångerska (om man inte räknar in Tormented från 1995). Marcie beskriver deras musikaliska mix som något mellan Led Zeppelin, Van Halen, Bryan Adams, Foreigner, The Beatles och Unruly Child såklart.

För egen del var det inte riktigt den inriktningen jag ville att bandet skulle gå. Visst, det var ett ytterst gott hantverk, men inte riktigt min stil helt enkelt. Jag gillade ”When we were young”, ”Tell another lie”, ”Love is blind”, ”When worlds collide”, ”Talk to me”, ”Read my mind” och ”Very first time” . Okej, jag får väl ge mig, detta var väl ett bra album i alla fall, även om den inte riktigt doftade som på debuten.

Dess raka motsats var efterföljande Down the rabitt hole från 2014. Tre år senare sprudlade Unruly child igen på Can´t go home. Det var en välbalanserad platta, med mycket kvalite, dock inte som tidigare, utan mer som ett pånyttfött band. Trots detta var det inget album som passade mig. Självklart skulle Frontiers prångla ut ett livealbum! Det skedde i Milano, på deras egna festival 2018.

Trots att jag avskyr liveplattor så var detta ändå ett utmärkt tillfälle att stifta bekantskap med dåtid som nutid i proportion hur de låter nuförtiden. 2019 släppte de Big blue world. Innovativt, varierat, snyggt, men i ännu högre grad mindre min stil. Förra året konstruerade de hyllade Our glass house. Jag är fullt medveten att människor upplever detta som fantastiskt, men tyvärr, not my cup of tea anymore.

När det kommer till mig och Mark och Marcie, så är det Mark som jag nostalgiskt lutar mig tillbaka mot – sad but true. Mannen med den gyllene rösten var som skapt för att uttrycka sig i genren AOR. Signal, soloplattan från 1989 och Unruly Childs debut, smaka på den trippeln. Med det arvet snärjer han utan minsta problem in sig i aor-historieböckerna och i mitt medvetande för evigt.

Av Mr Mats ”Hammerheart” Widholm

 

Continue Reading »

Del 14: Frederiksen-Denander

Svetten lackade sakta men säkert ner på den stora morgontidningsbilagan. Luften tycktes vara helt befriad från syre. Jag flankerades av en korpulent tant med bister uppsyn och en yngre, smalare sådan, som bläddrade flyktigt i någon glättig veckotidning. Tiden tycktes stå stilla, varför tog det så lång tid för de tre kunderna att bli klara!? Som taget från någon skräckfilm hörde jag mitt namn ropas ut.

Min främsta upplevelse från uppmaningen var röstresursen hos den späda kvinnan i 30-års åldern iklädd sitt främsta kundleende. För mig lät det som en jordbävning som hela varuhuset måste ha hört. Tittade alla i lokalen på mig när jag la ifrån mig tidningen jag gömde mig bakom? Min utroperska hänvisade mig vidare till en tom stol och satte på mig ett plastigt mörkblått förkläde.

I den gigantiska spegeln en meter framför mig såg jag en nervös yngling med långt rakt hår. Kunde verkligen dessa stripor förvandla sig till halvkrulliga lockar? Jag visade tafatt upp två foton på hur jag ville mitt hår skulle se ut. Det ena var på Joey Tempest, det andra på David Coverdale. Det ska vi ordna sa hon klämkäckt! Nervositetscrescendot var på väg ner, tills min frisörska i förbifarten nämnde att hon inte utfört så många permanentar förut. Ridån föll tillbaka till ursprungsläget. Processen i sig var ganska behaglig i kombination med hennes servicevänlighet och kallprat.

En och en halv timme passerade fort. Helt plötsligt var det dags för moment of the truth, ungefär samma känsla som att lägga upp bollen på straffsparkspunkten. Skulle det bli mål eller sköt hon utanför. Till en början blev jag absolut förförd av den lockighet som ersatt en tidigare stripig kalufs.

Det var väl först när jag började syna lockarna ovanför pannan som jag började ana oråd. Lika snabbt som jag drog ner dem, åkte de likt en gummisnodd upp till ursprungsläget, likt en helvetisk fabriksinställning. Jag poängterade detta för frisörskan. Hon frågade en kollega som studerade hårkonstellationen.

Aj då, var en kort fras som kändes ödesmättade. Det visade sig att hon hade missat att allt hår inte skulle permanentas utan vara fri från lockighet. Som läget gestaltade sig såg det mera ut som en halvtaskig peruk eller att en fet hamster hade lagt sig på huvudet. Ännu värre, det var inget de kunde göra åt saken, utan det skulle typ växa bort!

Skygg, besviken och otrygg smög jag längs varuhusväggarna närmaste vägen hem till mina föräldrar. Målet var att lägga sig under täcket och tjura, och det gjorde jag också. Kan man vänja sig vid Bingolotto, Guiness och surströmming så kan man vänja sig vid peruker. Det är i nöden som kreativismen skapas. Små kosmetiska justeringar fick bäverboet att se mindre bäverboigt. Stormen var över, ångesten lade sig successivt. Det blev många permanentar under de kommande åren.

Dock var jag därefter diktatorisk sträng i mina beskrivningar att lämna opermanterat hår kvar i pannan. Tyckte personligen att jag så sjukt cool ut, och intalade mig likheter med såväl David Coverdale, E-Type och Tommy Nilsson. 1995 tog jag beslutet att klippa av mitt vackra långa hår. Det hade sina pris att se cool och förförisk ut!

När det blåste under fotbollsmatcherna devalverades mitt målskytte anmärkningsvärt! På vintrarna tog det evigheter att torka håret! Det gick dessutom åt en förmögenhet att införskaffa bra hårsprayer! Vid fester blev kompisarnas flickvänner vansinniga på mig för att jag dränerades deras lager av just hårspray, vilket i sig var dysfunktionella signaler till deras tjejkompisar att ta avstånd från mig. Ständig träningsvärk i högerhanden, inte på grund av ett onanerade, utan ett frenetiskt borstande av håret.

Sett i backspegeln har varje årtionde sin charm, men som korthårig var hårskötandet betydlig mindre krävande. De säger att trender kommer tillbaka. Jag tror dock inte att eran för pudelfrisyrer någonsin kommer att få fotfäste i vårt universum något mer, men man ska aldrig säga aldrig.

Tyvärr har göteborgssonens Håkan Hellström fått enstaka personer att uppskatta krulligheten i sig. Om hårexpandering tillhör det förgångna så kanske det är dags att plocka upp ett album som andas någorlunda nutid. Eftersom genren för den stora massan inte tycks existera längre så vill jag bevisa att det görs lika mycket kvalitet efter 2000-talet som det gjorts tidigare. En av de plattor som jag skulle kunna titulera som klassiker är från 2007. Frontiers var de som stod bakom Fredriksen & Denander – Baptism by fire.

Vad kan man säga om dessa två herrar. För det första är en i livet, och den andre död, sad but true. Frederiksen avled i sviterna av cancer 2014. För mig och många andra var Fergie synonymt med vad en a.o.r-röst egentligen stod för. Steve Perry, Jimi Jamison, Joe Lynn Turner, Bobby Barth, Jeff Scott Soto, Mark ”Marcie” Free och Lou Gram är några andra som hamnar i samma legendariska odödliga fack.

Fergie inledde sin musikaliska bana redan som 13 åring. Några år senare erbjöd hans kompis Tommy Show honom vokalistrollen i MSFunk, medan Tommy hastade vidare till det något större Styx. Deras vägar skulle återigen korsas eftersom Styx, Heart och Trillion gav sig ut på en gemensam turné. Fergie sjöng då på Trillions debutplatta, vilken släpptes 1978. Det blev bara ett album med dem.

Han ersatte därefter Jeff Pollard i Leroux. Bandet hade redan hunnit yngla av sig fyra album innan. So fired up (1983) var gruppens femte, ett alster Fergie var högst delaktig i. Han skrev bland annat hiten ”Carries gone” efter uppbrottet från flickvännen Carrie Hamilton tillika dottern till komediguben Carol Burnett. Som många plattor på den tiden var det sällan renodlad AOR som gällde, utan det blandas hej vilt mellan rockgenrerna – tyvärr. So fired up höll sig mångt och mycket till AOR-essensen.

En av de bästa låtarna genom tiderna i genren fanns med på det albumet: ”Turning point”, pomp-aor i sin allra renaste form. ”Yours tonight” var också en ögonbrynshöjande skapelse som fick pomp-ådrorna att svälla. Albumet är i mina ögon djävulskt nära att etiketteras in i Classic AOR Melodic Rock Saturday! Mats Widholm´s Tidlösa A.O.R. – klassiker av oproportionerliga mått!

Fergie lyckades på något sätt alliera sig med de riktigt stora i branschen som exempelvis backgrundsångare i Survivor.  drog de längsta strået före Fergie i att fronta Kansas efter vacuumet från Steve Walsh. Gregg Giuffria och Fergie kämpade för ett nytt Angel album. Det gick visserligen i stöpet, men han träffade istället på Ricky Philips. De två förblev bästa vänner in til the bitter end. Även i okänt ökända Giuffria var han med en period utan att släppa ett fysiskt album. Kontentan av Gregg Giuffria och Fergie Frederiksen samarbeten var lika med moll.

Keyboardvirtuosen lyckades ändå släppa två plattor med gruppen. Debuten (1984) ynglade av sig ”hitsinglarna” och ”Call to the Heart” (Hot 100 #15) and ”Lonely in Love” (Hot 100 #57). Två år senare landade efterföljare på vinyldisken: Silk + Steel. Mitt betyg på debuten var varken bu eller bä, men betoningen landade mer på bu. Uppföljaren var betydligt bättre och hade verkligen sina stunder. Likt många andra så kallade ”klassiker” som för många fans upphöjs till skyarna utan att vilja granska helheten var den långt ifrån helgjuten. Albumet bestod av fem bra låtar. En av dem var hiten ”I must be dreaming”, sedan ”Change of heart” och ”Tell it like it is”.

Det var dock de två övriga ”No escape” och ”Lethal lover” som penetrerade mitt AOR-hjärta. De var inte bara överdjävliga, utan helt sonika Gudomliga. Den som söker han finner! Är man ute efter Giuffrias tredje alster så är oddsen betydligt högra att finna Atlantis, Förbundsarken eller Stalins blålila hårspänne, den i marmor, men utan guld. Det blev nämligen ingen tredje gängen gillt! Dessa demon transformerades dock till till material på Gregg Giuffrias kommande projekt: House of Lords (1987, Simmons Records).

Två av den maskerade långa tungans tungt vägande krav var: byt namn: byt vokalist! Den bryska innebörden innebar med omedelbar verkan; Ut med David Glen Eisley, In med James Christian!  ”I Wanna be loved” (Hot 100 No. 58) och Stan Bush pennade ”Love Don’t Lie” släpptes som singlar. För mig var det två andra uppenbarelser som rånade min uppmärksamhet. Såväl ”Hearts of the world” och ”Jealous heart” var två tvättäkta aor-classics, det vill säga forever and ever odödliga. Gregg basade över House of Lords på de två efterföljande albumen Sahara (1990) och Demon down (1992). James Christan övertog sedermera babyn, Gregg slickade sina sår. Kontrasterna som uppstod var att House of Lords idag är vitalare än någonsin, medan Gregg nästintill la musiken på hyllan. Den enes bröd, den andres död?

Jag kunde helt enkelt inte låta bli att göra en avstickare i aor-historien, men nu tillbaka till Fergie! Nästa steg i den musikaliska evolutionen skedde via Abandon Shame som innehöll kompisen och basisten Ricky Philips (The Babys, Bad English), trummisen Pat Torpey (Mr Big). I bandet ingick även keyboardhalvguden Jonathan Cain (The Babys, Bad English, Journey) och hans fru Tane. Ricky Philips sköt sig själv och det namnkunniga bandet i lilltån genom att vidarebefordra en demo på vad Fergie var röstkapabel till, via sin polare Jeff Porcaro. Det ekot studsade omedelbart tillbaka. Toto stod nämligen utan sångare under inspelningen av femte albumet Isolation. Han ersatte därmed Bobby Kimball, före Eric Martin, en prestation i sig.

Plattan från 1984 innehöll inte bara hiten ”Strangers in town” utan också en golgata av pärlor som ”Carmen”, ”Lion”, ”Angel´s don´t cry” och ”Endless”. Enligt mig den bästa plattan Toto släppt och en självklar contender till att vara med på denna eminenta uppradering av a.o.r. – klassiker. Lustigt nog blev euforiädelstenen ingen riktig framgång hos den stora massan.

Efter 12 år i musikbranschen övergav Fergie temporärt musiken för att istället satsa på att testa på matbranschen med sin pappa. Smaklökarna marscherade dock fortfarande ikapp med musiksjälen. Saknaden blev till sist för tung att bära. Den blev en katapult till ett återinträda i musikbranschen. 1995 släppte kompisduon Frederiksen/Phillips sin debutplatta. I mina öron blev det tyvärr inte sensationellt. Dock innehöll den en morbid kvalitativ låt: ”Oh Diane”. Dean Castronovo, Neal Schon, Mike Finnigan och Steve Grove var bara några av storheterna som bistod med sin musikkompetens.

Fyra år senare hjälptes teamet åt att snickra ihop dennes första soloäventyr – Equilibrium. För en AOR kille som mig själv var detta en våt dröm av gästmusiker som: Bruce Gowdy (Unruly Child, Stone Fury ), Ron Wikso (The Storm, Foreigner), Tim Pierce (Rick Springfield, John Waite), Guy Allison (Air Supply, Unruly Child ), Jason Scheff (Chicago), Jeff Scott Soto, Neal Schon (Journey), Rocket Ritchotte (Stan Bush & Barrage, Rick Springfield), Steve Porcaro (Toto) och Dave Amato (Ted Nugent, REO Speedwagon, Jimmy Barnes) och Kelly Hansen (Hurricane, Foreigner). Två av låtarna skrevs förövrigt ihop med Mr AOR, Jim Peterik, en annan med hitmaskinen Desmond Child. Titellåten Equilibrium av Jim var väl inte oväntat det bästa på en väldigt westcoastig, Totoliknande platta, vilken var aningen över medel.

Samma år blev han medlem i World Class Rockers. Det var en all-star-line-up med medlemmar från bland annat Toto, Journey, Lynyrd Skynyrd, Steppenwolf, The Eagles och Spencer Davis Group. De släppte två liveplattor 2000 och 2001. Det var i den vevan han kom i kontakt med svenska Tommy Denander. Deras vägar skulle korsas mer än en gång. Fergie var exempelvis delaktig i tre av fyra av Tommys ögonstenar med Radioactive (2001, 2003, 2005).

För mig var det dock Meccas (2002) debut ett av de projekt som jag gillade allra bäst. Joe Vana drog ihop ett ytterst välrenommerat gäng, där Fergie Frederiksen delade vokalistuppdraget med just Joe. Totos basist David Hungate och Mike Aquino (Pride of Lions) ingick också i en debut som lätt platsar bland de 10 bästa som släppts på denna sida om 2000-talet. Förutom extraordinära sånginsatser från de två sångfåglarna var det Mr AOR:s melodiska fingrar som låg bakom alla låtar på albumet, sex av dem med hjälp av Joe.

Velocitized (Jim Peterik & Frankie Sullivan)
Without You (Joe Vana & Jim Peterik)
Can’t Stop Love (Fergie Frederiksen, Jim Peterik & Larry Millas)
Silence Of The Heart (Joe Vana & Jim Peterik)
You Still Shock Me (Jim Peterik, Synar & Barb Unger)
Mecca (Joe Vana & Jim Peterik)
Wishing Well (Fergie Frederiksen, Joe Vana & Jim Peterik)
Close That Gap (Joe Vana, Jim Peterik & Derouche)
Blinded By Emotion (Jim Peterik, Synar & Barb Unger)
Falling Down (Joe Vana, Jim Peterik & Derouche)

1968 föddes Tommy Denander. Han växte upp i metropolen Åkersberga. Redan som fem-åring började han plinka på såväl piano som gitarr. Två år senare såg han en KISS-affisch och blev typ frälst. Föga oväntat blev hans första inköpta vinyl: Kiss – Rock and roll over. Uppenbarelsen ledde till att han maniskt jobbade ihop till sin första elgitarr; förstärkaren fick han i julklapp. Vid nio års ålder gjorde Tommy sina första gig. Sitt första skivkontrakt gick via gruppen A.T.C som ledde till debutalbumet Cut in ice (1984 Polygram/Vertigo = Universal idag); då var killen endast 14 år!

1987 flyttade han till Los Angeles; 19 år fyllda. Han byggde upp ett gigantiskt musikerbibliotek med kontakter under den perioden. Det var också i L.A. som första Radioactive plattan såg strimmorna av ljus. 23-åringen producerade sin första egna skiva med Toto som kompband samt en drös andra världsmusiker. Jeff Porcaro, Mike Porcaro, Steve Porcaro, David Paich, Steve Lukather, Steve Augeri, Neal Schon, Alex Ligertwood, Bruce Kulick, Steve George, David Foster var bara några som gästspelade. Fergie Frederiksen, Joseph Williams och Bobby Kimball stod för vokalistuppvisningarna. Dock tog det cirka 10 år innan Ceremony of innocence släpptes; perfektionismen hade inga tidsgränser?

Mindre sol och värme kanske inte var de främsta drivkrafterna att flytta tillbaka till Svedala efter fem hektiska år i The Ciy Of Angels. Dock var det färre upplopp i Stockholm än i Los Angeles, men betydligt flera Sibyllahak. 2011 iscensatte han bland annat projektet Legends Of Rock, där fokuset låg på antika rocksångare som turnerade ihop och åt Sibyllakäk. Bobby Kimball, Jimi Jamison, Joe Lynn Turner, Tony Martin, Graham Bonnet, Eric Martin, Mickey Thomas, Fergie Frederiksen och Steve Augeri tillhörde gardet av högexplosiva rockvokalister.

Tommy Denander är ett musikaliskt multigeni, ett unikum helt enkelt. Dygnet har bara 24 timmar, och av dem bör man sova 6-8 för att kropp och själ ska hinna återhämta sig. Frågan är hur många timmar sover Tommy? Här följer en definition av en person som jobbar väldigt mycket: ”Arbetsnarkomanen har även svårt att säga nej. De är till andras förfogande hela tiden, antingen personligt eller genom personsökare, mobiltelefoner mm. Eftersom man har svårt att säga nej till nya arbetsuppgifter går arbetsnarkomanen ofta med ont samvete över dåligt utförda arbetsuppgifter. För en arbetsnarkoman är arbete och fritid samma sak. Den så kallade fritiden är ofta fylld med en massa aktiviteter som skall ge en avkoppling, men som i själva verket skapar alldeles för intensiv tillvaro. (www.beroendelinjen.se)”.

Om Tommy är en arbetsnarkoman eller inte har jag egentligen ingen aning om. Utifrån delaktighetsprincipen så skulle det krävas minst tre livstider för att hinna med allt som Tommy redan tycks företagit sig i olika projekt. Det kanske är dags att uppdatera definitionen av just begreppet arbetsnarkomani? Med över 3000 album i sitt musik-CV i olika genrer har han jobbat med schizofrent mycket kända som okända människor.

Här är ett axplock: Alice Cooper, Michael Jackson, BB King, Dan Reed, David Coverdale, Steve Vai, Michael Schenker, Meja, Santana, Tokyo Hotel, Yngwie Malmsteen, Backstreet Boys, Jimmy Page, Deep Purple, Anastacia, Ricky Martin, Hollywood Vampires , Rob Thomas, Jeff Beck, Peter Cetera, Dr Alban, Richard Marx, Steve Walsh, Rob Zombie, Ace Wilder, Vince Gill, Ke $ ha, Steve Perry, Robert ”Mutt” Lange, David Foster, Robin Beck, Max Martin/Denniz Pop, Stan Bush, Bob Ezrin, Desmond Child, Kelly Keagy, Humberto Gatica, Bob Clearmountain, Alice Cooper, Harry Hess och Umberto Tozzi.

Svenska helgjutna pure a.o.r-plattor är inte det lättaste att finna. Den svenska scenen gick och fortsätter att spatsera i den lite mer ”tuffare” a.o.r-fåran med grupper som Talisman, Europe, Treat, Dalton,  Eclipse H.E.A.T, Grand illusion, Heartwind och Wildness. Mikael Erlandssons – The one från 1994 är ett av få undantag precis som Jim Jidheds – Full cirkle samt W.E.T, Perfect plan och Work of arts plattor. Denander själv agerade för övrigt vapendragare till Jim på underbara Full Cirkle. Tyvärr tillhörde hans egna gruppkonstellationer som exempelvis Radioactive, Deacon street, Prisoner inte rakt av super dupig AOR. Min upplevelse generellt sett var att musiken kändes lite för slätstruken, lite för polerad och lite för refrängfattig.

Orkar ni med en uppradering av grupper igen? Tyvärr så får ni hålla till godo med litet urval av svenska artister som han jobbat med. Syftet är att skapa perspektiv på produktiviteten hos Tommy. OZ, Talk of the town, Yale Bate, Rat Bat Blue, Mikael Erlandsson, Glory, Lion´Share, Sayit, Eclipse, Street Talk, Jim Jidhed, Last Autumn’s Dream, Locomotive Breath, Talisman, Spin Gallery, Audiovision, Novak, Sha-Boom, Jill Johnsson, The Poodles, Jan Johansen, Erika, Grand Design, Houston, Björn Skifs, Stonelake, Impera, Love under cover, Nils Patrik Johansson och Henning Hallqvist.

Vad gör killen nu? Att han skulle ligga på latsidan vore väl en anomali. Under detta coronaår har han jobbat med ungerska Stardust, Robert Harts helt underbara soloplatta, Overland, House of Lords, Stoneflower, Pinnacle Point, Nils Patrik Johansson och Bright Shining Light. Född 1968 har han många år framför sig. Om han redan nu tillhör de mest anlitade studiomusikerna i världshistorien så lär han göra en Stenmark om han lever och har hälsan i behåll i framtiden – för energin lär troligtvis inte avta nämnvärt.

Synergieffekterna av teamet Fredriksen och Denander gemensamma samarbete utkristalliserades till ett smörgåsbord av kvalitetslåtar. Precis så som rosafluffig a.o.r. skulle låta. Inspirationen var återigen inhandlad ifrån deras gemensamma husgudar: Toto. På denna platta låg strålkastaren mera på Totos ”tuffare era” med robusta ekon från plattor som Isolation och The Seventh one. Jag själv fördrar denna lite rivigare stil kontra det västkustinfluerade soundet som många anser vara det äkta Toto. De första sju låtarna på Baptism by fire (2007) var utomjordiskt starka, faktisk en låtkronologi som tillhörde det bästa jag någonsin hört. Michael Thompson, Steve Porcaro, Eric Z Daniel hjälpte till, medan bland annat Thomas Vikström och Jan Johansen körade.

Där många skulle skrika förutsägbart ropade jag meloditräffsäkerhet. Där andra viskade dålig produktion bollade jag tillbaka med ”skaffa ny hörapparat”. Dyrkade man genren borde det vara bannlyst att få tillåtelse att kritisera albumet eftersom åtta låtar andades untouchability. De 12 låtarna på albumet skapades av duon med hjälp av olika låtskrivarekreatörer som exempelvis Chris Antblad och Pamela McNeil. Såklart dök Mr AOR himself upp på plattans sjunde spår ”Baptism by fire”. Jim Peterik enda bidrag på albumet, men blotta hans närvaro stärkte en redan bra låt.

Inledande ”Let him go” tog fullkomligt andan ur en. Det var melodisk rock av högsta kaliber det vill säga en musikalisk orgasm. En krunchig gitarr som ackompanjerades av en välavvägd keyboardslinga visade var AOR-skåpet skulle stå. Arrangemanget förde genast tankarna till Journeys – ”Separate ways”. Visst, självklart inte lika bra, men mäktighet var likvärdig. I ”Right heart, wrong time” synkades svärta och smärta med Fergies kristallklara röst och Tommys mjuka gitarrhandlag – Tindervarningsperfektionism.

På tredje spåret ”Silver lining” fick pomp musklerna jobba frenetiskt. Denna gång irrade sig tankarna vidare till LeRoux – So fired upp. Refrängen var obeskrivligt bra, precis som hela låten i sig. Nu kom de igen, ”Separate ways vibbarna”! ”Crossing over” hade precis som ”Let him go” en värdig aura av världens bästa låt tätt slingrande runt sig, utan på något sätt kännas stulet.

Efterföljande ”Written in stone” fortsatte på den inslagna vägen med serveringen av sjusärdeles välkomponerad AOR. Refrängerna hade hittills varit exceptionellt klockrena. Frågan man ställde sig, när kommer dippen? I vilket fall som helst inte på nästkommande ”Saving grace”. Det var ytterligare en pärla som verkligen osade Toto. I ”Baptism by fire” återfanns en av plattans mest majestätiska refränger.

I mina ögon bröts magin tvärt via hårdrockiga ”Can´t get enough”, trots att det var ett steg bort från resten av materialet. En låt utan refräng är som ett fullskaligt krig utan vapen. ”Never try to love again” återgick till det som varit; rakbladsvassa gitarren i kombination med pumpande keyboards. Ytterligare ett infekterande chorus som kunde läggas till handlingarna. Tyvärr följdes den av hårdrockiga ”Dead end”. Denna gång iklädd ett embryo till refräng. Näst sista alstret ”Keep a light on” var Totoeskapism på hög nivå. En riktigt bra låt, som dock inte kunde mäta sig med de tidigare åtta mästerverken.

”Left with nothing” avrundade albumet, även den med tydliga Totoinfluenser. Motsatsen till beroendeframkallande var väl där denna välgjorda, men aningen sömniga pastisch hamnade. För att återfinnas bland dessa aor-hyllningar krävs det i stort sett att nästan alla låtar är top notch. På Baptism of fire gör jag ett halvrejält undantag. Såväl ”Can´t get enough” och Dead end” föll ur denna perfektionistiska ram. Dock var det som jag påpekat tidigare: åtta av 12 låtar var odödliga aor – classics. Det är ju egentligen vad hyllningarna handlar om, när nivån var så överdjävlig hög kunde man bara buga och abdikera. En kuriosa: ”Just a man” var tilltänkt till plattan, men utgavs istället åtta år senare på Radioactives album Four.

Att jag aldrig kommer att permanenta mig något mera är lika sant som att det tragiskt nog inte kommer att dyka upp någon uppföljare till 2007 underverk – Baptism by fire. Stjärnorna stod som klarast främst för Tommy Denander, men i vissa avseenden även för Fergie. Att skriva ett nästan helgjutet album i sitt CV är få förunnat, i synnerlighet om man vill att låtarna särskiljer sig från varandra, utan att de egentligen gör det. Det är en konst i sig, och en diabolisk balansgång som Baptism by fire hanterade på allra bästa tänkbara sätt.

Av Mr Mats ”Hammerheart” Wiholm

 

Continue Reading »