Pixel – Eskapism

Ett nytt svenskt regissörs ansikte har fått visa framfötterna i Hollywood efter ekot av Snabba cash: Daniel Espinosa. Med sig från Sverige har han tagit Fares Fares och Joel Kinneman som han infogat i sin första amerikanska film, Safe House. Jag var tveksam till upplägget och hade inget större sug att se filmen, men ack vad jag bedrog jag mig. Safe House kretsar runt en uttråkad  CIA-rookie vars jobb går ut på att agera Safe House ansvarig. Ingenting tycks hända tills en av världens mest efterspanade brottslingar självmant anger sig själv. Såklart övermannas och dödas CIA-gänget som ska få  brottslingen Tobin Frost att sjunga ut, och han blir ensam tvungen att fly med Tobin från de som vill se honom död. Denzel Washington är en av mina personliga favoriter och han fortsätter att leverera trovärdiga gestaltningar, Safe house är inget undantag. I min enfald hade jag väntat mig en standard-amerikansk-actionfilm till bredden fylld med alla tänkbara klyschor där själva effekterna och actionet är kittet i filmen. Istället utkristalliserades en ytterst välskriven, tät och spännande actionfilm med mycket bra skådespelarprestationer från alla inblandade, till och med bovarna känns någorlunda ”normala”.

Dogpound är en amerikansk film som handlar om 3 ungdomar som blir vänner i ett ungdomsfängelse och tillsammans försöker de klara sig helskinnade under prövotiden. Sådana här filmer tillhör sälla genren good-feeling-movies utan det är mest hemskheter som gäller. Dogpound upplever jag som icke amerikansk, vilket i denna genre är förenat med något är positivt. Det är få klyschor, bra och intressanta skådespelarprestationer och handlingen är riktigt bra. Miljöerna känns instinktivt genuina, många scener är grymma, blodiga och brutala. Den-starkaste-överlever-mentalitetet frodas precis som en uppsjö av hierarkier. Enda stället där de kan få vara ifred och säkra för opålitliga medfångar är  i isoleringen, ingen önskedröm precis, men kanske bättre än att få trubbig gaffel i halsen. Jag gillar denna ”fängelsefilm”, den griper tag i mig och ruskar om min naiva svenskhet. Jag är rädd för att det ser ut såhär i verkligheten också. Har man väl gläntat på fängelsedörren blir man nog i många fall kvar i den miljön, till och från.

The music never stopped är ett drama i ordets bemärkelse. Handlingen kretsar runt fadern Henry och sonen Gabriel, som precis fått en hjärntumör. Den hindrar honom från att skapa nya minnen och han är som ett levande kolli tills han hör musik som han kan relatera till, då vaknar  han temporärt ur koman. Fadern var anledningen till att sonen från första början stack från sitt hem, för att inte komma tillbaka. Han var den som alltid har rätt och aldrig kunde säga förlåt; Gabriel var den som fick under sin uppväxt fick tampas med dessa bestämda åsikter. För att kunna kommunicera med sin son blir musiken verktyget till faderns andra chans till förlåtelse och försoning, då Daniels sinne fortfarande är kvar på 60-talet. I ett ultrasävligt tempo trollbinder denna film mig med mycket små medel till sitt förfogande. Successivt växer sig fadern- och sonrelationen sig starkare; det blev källan till mina många, men dock pyttesmå tårar, att inte bli rörd av detta drama är ofrånkomligt.

Machine gun preacher är baserad på verkliga händelser där personerna i fråga fortfarande är i livet och lever som de lär. Med det i bagaget upphöjs filmen några extra snäpp. Sam Childers (Gerald Butler: 1969, Paisley, Scottland: Beuwolf & Grendel, The ugly truth, Dear Frankie, Reign of fire, Gamer) kommer ut ur fängelset bara för att fortsätta sin kriminella bana med knark och rån. Hans familj bestående av sin dotter och nyfrälsta fru får får återigen finna sig i hans dysfunktionella leverne. Han går snart över gränsen genom att döda en man, och finner därefter oväntat gud. Av en tillfällighet får han via kyrkan åka till Sudan och hjälpa till att bygga. Till skillnad från de andra hjälparbetarna blir han så berörd av det han bevittnar, att han tar konkret ställning för de grymheter på befolkningen som sker framför ögonen på alla, Han lierar sig med några motståndsmän och bygger en kyrka och tillika fristad för att skydda framförallt utsatta barn. Det är brutal verklighet som också berör, men här är det inte små medel som gäller utan våld, övergrepp och korruption som dominerar, men det är ändå ingen actionfilm. Vill man hitta en film att kunna jämföra med så är det den underbara Hotel Rwanda, samma hopplöshet råder i dem båda samtidigt som omvärlden inte tycks inte bry sig nämnvärt. Hela historien är som gjord att bli film, den är nästan för fantastisk, vilket i sig är både bra som dåligt. Tummen upp för en annorlunda film, i en för oss helt annorlunda värld, där våld och korruption är vardagsmat.

Change up är en grov komedi nischad i samma ciniastfåra som Wedding crashers, Hall pass och Horrible bosses. Handlingen kretsar runt två barndomsvänner som vuxit ifrån varandra. Huvudanledningen är att deras liv numera är varandras motsatser. Jason Batemans karaktär är medelklassen personifierad, med vacker fru, två underbara bebisar, högavlönat arbete, vackert hus och självklart två bilar. Ryan Reynolds är däremot slarvig, opålitlig och har en ”ny kvinna varje vecka”. Jason Bateman är fast i ett ekorrhjul med  lite sömn, blöjbyten, inget sex och ett krävande jobb. Ryan Reynolds tar däremot dagen som den kommer, och har inga större ambitioner än att ha kul och bara bry sig om sig själv. Bra dragna pissar de i en fontän endast övervakad av en helig staty. Deras önskan att byta liv med varandra slår in: Ryan blir Jason, och Jason blir Ryan. Jag är svag för denna typ av overkliga komedier där oändliga förvecklingar skapar ett spektrum av tillfällen att få till dråpliga situationer. Det här är en film för vuxna, men fylld till bredden av kiss- och bajshumor, vilket man sällan kan få för mycket av. Jag gillar denna kropps-bytar-film trots att det gjorts ½ miljard sådana under det glada 80-talet. Såväl Jason som Ryan balanserar på rätt sida om spela-över-linjen, och jag kommer på mig själv att asflabba ett antal gånger under filmen, en petitess, men en bra sådan.

The Beaver är definitivt inget ordinärt drama, och Mel Gibson utmärkta gestaltning av den ultradeprimerade Walter Black är onekligen ingen vanlig roll för honom. Mel Gibson har haft ett 5-års-uppehåll ifrån Hollywoods ciniastbyggen. Jag antar att han under den tiden börjat leta efter annorlunda roller, i syfte att bli ihågkommen som ”seriös”. Under den långvariga depressionen får hans tålmodiga fru som spelas av Jodie Foster nog, hon flyttar ifrån honom. Hans son är överlycklig, då han hatar sin far. Företaget som han äger går med brakförlust. I en av sina nedstämdhetsorgier får han ett mentalt ryck och applicerar en dockbäver på armen. Den styr honom såväl verbalt som kroppsligt. Hela hans omgivning, media och familj får dras med detta minst sagt ovanliga buktalaresyndrom. Trots att han som privatperson tycks vara mindre trevlig så skapar ändå Mel en intresse- och tankeväckande karaktär, som jag inte vet om jag ska tycka om eller avsky. Detta är en tragisk och mycket mörk film, men ändå finns det plats för en gnutta hopp. The Beaver är en film om att försöka räta upp ett hitintills ganska miserabelt liv; att greppa tag i en andra chans, även om den i sig är annorlunda.

The Raven är estetiskt tilltalande med sina 1800-tals romantiska miljöer, och med en pillemarisk John Cusack i högform. Filmen är ett fiktivt thrillerdrama som handlar om skräckmästaren Edgar Allen Poe. En seriemördare tar strupgrepp på Baltimores invånare genom att begå horribla mord. Den unge och klarsynte detektiven Fields inser att morden är copycats av Edgars tidigare blodiga berättelser, de slår sig ihop i syfte att stoppa denna bestialiske mördare.  Filmen utkristalliseras snabbt till en ledtrådslabyrint där självaste Sherlock Holmes lär ligga i lä. Denna katt- och råtta lek tilltalar mig sisådär, genreklyschorna haglar nämligen, skådespelarna med undantag för Cusack drabbas dessvärre också av överspelshybris. Det hela utmynnar till något halvt ointressant, där förutsägbarheten i vem-är-mördaren alldeles för simpelt kluras ut.

I si-fi-action-thrillern Lockout  ser vi coole Guy ”Batman” Pearce i huvudrollen. Han är oskyldigt dömd, men får en chans att undvika fängelse om han lyckas frita presidentens dotter i världens farligaste fängelse som dessutom är förlagd i yttre rymden. Här sitter essensen av Amerikas grövsta brottslingar, så uppdraget i sig är livsfarligt och en skaplig longshoot. Det vimlar som vanligt av ointressanta stereotyper till brottslingar som alla vill ut till friheten, och de gör vad som helst för att nå den. Huvudkaraktären är en råcynisk och ironisk ståuppare-typ, han fullkomligt vräker ur sig one-liner under hela filmens gång. Det brukar sällan bli speciellt lyckat, men i detta fall är det tvärtom; vinstlotten blir sedermera Lockouts absolut största behållning. De knivskarpa kommentarerna står i kontrasterna till genrens klyschorgie.  Jag skulle kunna kalla denna underhållning-för-stunden en uppdaterad variant av utmärkta 80-tals pastischen: ”Flykten från New York”, men betydligt sämre.

Pixel – Eskapism

Australienska filmer brukar i mina ögon oftast vara aningen halvdana eller sällan lyckats tända till. The Tunnel är dessutom en skakiga-kamera-film, en genre som jag inte heller är överförtjust i, grundförutsättningarna kunde onekligen varit bättre. Handlingen i The Tunnel kretsar runt ett journalist-team som undersöker försvinnanden i underjordiska tågtunnel-labyrinter. De avråds av lokala politiker att fortsätta, men de ser bannorna som en gigantisk mörkläggning, och blir istället ännu mer nyfikna på vad som händer i tunnlarna. Efter ett tag så ångrar de sitt tilltag när det blir dem som blir jagade av storyn; något som obeskrivbart, något som ondskefullt. Vi har sett det otaliga gånger förut, men jag upplever ändå filmen som både välgjord och spännande utifrån att de  haft en låg budget till sitt förfogande.

Flipped är så ovanligt som en vanlig amerikansk ungdom- familjefilm där allt från känslor till karaktärerna i sig själva känns genuint. Filmen utspelar sig i början av 60-talets Amerika, där ungdomar i högre grad respekterade sina föräldrar, frun i huset var bunden till mannen och köket, och lärarna fick vara lärare till barn som ville lära sig något.  ”Kärlek vid första ögonkastet” drabbar den unga Julie då den nya grannen flyttar in mittemot deras hus. Bryce som sonen i familjen heter är långt ifrån lika intresserad, men det förstår inte Julia. De är egentligen ämnade för varandra, men han vet inte om det – ännu. Deras föräldrar är varandras motsatser; Julies är konstnärer, Bryces föräldrar akademiker och dessutom fördomsfulla. En riktigt bra sak med filmen är att vi dels får se händelserna ur Bryce perspektiv därefter Julies, vilket skapar en skön  dynamik och ökar förståelsen mellan Bryce,  Julie och publiken. Flipped avger så mycket oamerikansk värme som det bara är möjligt i en film. Ett annat tema i filmen är rädslan för att vara annorlunda, grupptryck och skolnormer samtidigt som vi får en inblick i så kallade klanderfria familjer, där allt egentligen inte alls är så perfekt under  den polerade ytan. Det kan låta konstigt men för att vara en familjefilm så blev jag helt betagen av denna vackra filmiska juvel; allt känns helt enkelt rätt ur ett berättarperspektiv, vilket i detta fall är två. Skådisarna är som gjorda för rollerna; vi återupptäcker dessutom gamla filmhjältar som Rebecca De Mornay och Aidan Quinn. En film för alla åldrar, man blir glad, ledsen, överraskad, tårögd, förvånad om vartannat – lysande.

The Pact är en film där seriemördargenren korsas med spökgenren. Resultaten blev inte alls så illa. Två systrar deltar motvilligt i sin mammas begravning och får på köpet bo i hennes lägenhet. Mamman var långt ifrån någon ängel utan sadistisk elak mot sina döttrar. Den ena systern försvinner spårlöst i lägenheten och den andra systern får brottas med såväl seriemördare, spöken, sin svåra bardom som sitt sargade psyke. The Pact påminner aningen om den Italienska skräckmästaren Dario Argentos tidiga alster, men där stannar likheterna. Visst har filmen sina poänger, men det stilistiska skådespeleriet är inte till filmens fördel. Det känns instinktivt att en annan regissör kunnat skapa en så mycket bättre thriller/skräckis en denna ibland alltför förvirrade film.  Kanske gapade producenterna efter för mycket när seriemördare och spöken integrerades in i samma film.

Jag är så nöjd med att inte ha läst de 5 böcker som hittills skrivits om intrigerna om Game of thrones. Nu kan jag njuta av en en topp 5 serie utan att behöva irritera mig på ofrånkomliga jämförelser mellan böckerna och serien. Sju riken slåss om herraväldet om Westeros. Varje karaktär tycks ha fler dolda agendor än vad jag har Sambuccaflaskor. Här går man bokstavligen över lik i syfte att härska över andra. Politiskt smutsspel och familjeheder är byggstenar till karaktärernas agerande i symbios med hat, girighet, passion som inramas av ändlösa krig. Första säsongen var så groteskt bra att man bara ville se vad som komma skulle. Andra säsongen är minst lika bra som den föregående; att man lärt känna karaktärerna ytterligare gör det hela ännu mer underhållande. Varje avsnitt har egentligen 7-10 parallellhandlingar, vilka mästerligt sammanfogas till en osannolikt sevärd serie. De 10 avsnitten avverkades på två dagar, hade jag varit singel hade samma process skett på en dag. Special effekterna är sparsmakade, men exceptionellt detaljrika. Dialogen är så intresseväckande och genomarbetad att man nästan häpnar. Det är ren skär perfektionism på alla fronter från casting, kostymerna, skådespeleri till de fiktiva miljöerna som känns så trovärdiga samtidigt som de är snygga. Handlingen är dels komplex, djup och intelligent med fler lager än en lök,  men ändå  så lätt att förstå. En annan balansgång som är svår att bemästra är doserna av nakenhet, sex, specialeffekter, action, drama och humor. Alla ingredienser framhävs nästintill med perfekt fingertoppskänsla. Den karga och subtila humorn är perfekt doserad, inte ett gram för mycket eller för lite.  En annan balansgång är den mellan det övernaturliga och medeltidsvardagen. Drakarna, zombies, häxorna och trollkarlarna finns där i bakgrunden, men tillåts aldrig ta överhanden och på så sätt förstöra helheten. Game of thrones är ett mästerverk, och bör ses av alla människor som gillar att bli underhållna.

äThis must be the place är en film som definitivt tillhör de filmer som är oerhört svåra att genrekategorisera. Detta roadtripdrama är onekligen en udda fågel, men inte alltför udda för att vara outhärdlig, men i vilket fall som helst en film som är originell. En av mina favoriter Sean Penn spelar Cheyenne en överårig  rockstjärna som bor med sin fru i sitt fina hus i symbios med mycket pengar. Han har sedan 20 års tid dragit sig tillbaka från rocklivet, och lever numera nästan ett folkskyggt liv. ”Cheyennes” yttre påminner om en transvestit, Rocky Horror show, Robert Smith (The Cure) och Edward Scissorhand något som får människor i hans omgivning automatiskt att reagera. Som sagt han har allt det materiella som många bara drömmer om, men inget riktigt liv. Han vet inte om det själv, men han är uttråkad och omotiverad. Av en händelse går hans far bort, samme far som han inte pratat med på 30 år. Han får ett motvilligt kall att fånga sin faders plågoande, sedan dennes tid i koncentrationstiden i Auschwitz, den före detta SS Officeren Aloise Muller. Det blir en uppgörelse med sig själv, sitt liv som sin omgivning, sakta men säkert vaknar Cheyenee ur sin vardagliga självförvållade tristess. De första 20 minuterna var jag otäckt nära att stänga av filmen, något jag är ytterst glad att jag inte gjorde. Efterhand växer sig filmen stark,  och den filosofiska tonen trollbinder mig för varje kvart som går. Det är en vacker film om hopp, fast de flesta karaktärer i filmen är trasiga människor, så finns det alltid en gnutta hopp. Sean Penn gör ett fantastiskt  jobb med sin minst sagt annorlunda rollkaraktär, dennes småironiska humor är befriande att följa. Jag kan inte hjälpa det, men jag gillade denna här mycket annorlunda filmpärla.

Chloe är en erotisk drama thriller som innehåller två gamla ringrävar och en på uppgående. Julianne Moore (1960: Fayetteville, North Carolina, USA: The hand that rocks the cradle, Benny & Jon, Short cuts, Jurassic park, Boogie Nights,  The Fugitive,  The big Lebowski, Magnolia, Hannibal, The Hours, Shelter, The kids are allright) spelar läkaren som misstänker att sin man spelad av Liam Neeson (1952, Ballymena, Nord Irland: Darkman, Rob Roy, Ganfs of New York, Star Wars, Schindlers list, Batman Begins, Taken, The unknown) är otrogen på en av sina professorsföreläsningar runt landet. För att få det hela bekräftat anlitar hon eskortflicka som får agera lockbete till sin man i syfte att han ska avslöja sitt rätta jag, vilken spelas av Amanda ”Mama mia” Seyfreid. Hon regisseras av sin bidragsgivare med sina erotiska möten med sin man, och rapporterar villigt tillbaka. Det hela utvecklar sig till en invecklad triangeldrama där minsta felsägning kan användas som ett verbalt vapen. Filmen visar upp ett gediget hantverk och utmärkta skådespelarinsatser det enda som saknas är någon form av oförutsägbarhet, en twist som ingen skulle kunnat klura ut hade inte skadad. Överlag är detta ändå en underhållande film med mycket naket för att vara Hollywoodsk, vilket inte är något nackdel för luttrade européer.

Chronicle är ett sci-fi drama där tre universitetsovänner upptäcker att de fått superkrafter efter en fantastisk upptäckt i en underjordisk grotta. Allt är inte frid och fröjd när det kommer till hur de tre vännerna ska utnyttja sina nya förmågor på bästa sätt. Filmen tillhör genren skakiga-kameran typ Cloverfield, The Blair Witch Project, Paranormal Activity serien, en nisch som jag inte är specifikt glad över. Handlingen däremot är aningen originell, då dessa ungdomar får sina superkrafter av en olyckshändelse och man får se dem öva upp sina förmågor, och glädjas med deras framgångar. Kemin mellan de tre vännerna upplever jag som genuint verklighetstrogna. Andrew  som är den introverte av dem tre visar på att gåvor från ovan inte alltid behöver vara av godo, om man inte är mottaglig eller i fas med de nya förmågorna. Dennes kamp mot sina inre demoner och sin omgivning är intressant att följa. Gillar man Carrie-syndromet så är denna destruktiva karaktär fem gånger värre. Filmen undviker klassiska genreklyschor såsom ”rädda oskyldiga” och ”sy upp en superhjältedräkt”. En klart sevärd och annorlunda film, som lyckats väldigt bra med en liten budget.

En film som däremot misslyckats med en gigantisk budget är John Carter. Denna episka filmär en eklektisk hybrid mellan Star Wars, Dune, Flash Gordon och Conan, fast 135 gånger sämre. Historien härstammar från författaren som gav oss Tarzan: Edgar Rice Burroughs’ A Princess of Mars, en novell skriven runt 1912. Filmen är över 2 timmar och 10 minuter, men känns betydligt längre. Jag dyrkar egentligen denna typ av filmer och anser att för få sådana görs, men allt är inte guld som glimmar även om det vid första anblicken tycks så. På ytan är detta fantastiskt; fantasy-vyerna är exceptionella, skådisarna klart godkända, storyn ultrakomplex och effekterna fenomenala, ändå fattas det något som jag oftast har svårt att sätta fingret på. Jag brukar benämna det som filmens själ, något som John Carter helt sonika saknar, oftast beror det på att karaktärerna är för dåligt underbyggda och regissörerna försöker trycka ihop en handling som egentligen kräver 6-7 timmar. Som sagt det är på tok för snyggt och spektakulärt, men jag orkar ändå inte bry mig även om budgeten var sanslöst hög, nästan 2 miljarder. Det fråntar inte filmen från att vara endimensionell och oinspirerad.

Continue Reading »

Dexter,  Friend or foe?

Handlingen

Dexter Morgan jobbar som kriminaltekniker och blodstänkanalytiker för polisen i Miami, men lever parallellt ett väldigt annorlunda dubbelliv. Under dagtid letar han efter spår och bevis som kan fälla mördarna rent juridiskt, medan han om nätterna jagar de kriminella själv och tar livet av dem. Dexter är en seriemördare av rang, men dödar endast de mest fruktade kriminella, de som samhället inte lyckats fälla med sina lagar och regler. När han endast var 3 år bevittnade han och hans äldre bror Brian mordet på sin mor, Laura Moser, och lämnades under två dagar i en container fylld med blod. Denna händelse lämnade dem båda med psykiskt ärr av guds like samt var upprinnelsen till deras annorlunda livsstil.

Dexter adopterades av polisen Harry Morgan , som hoppades undertrycka dennes traumatiskaminnen av sin döde mamma och blodbadet i containern. Efter upptäckten att unga Dexter i flera år dödat ett stort antal av grannskapets husdjur, väljer  Harry att göra det bästa av situationen utifrån hans polisperspektiv. I syfte att tämja Dexter från att döda oskyldiga människor, börjar Harry undervisa Dexter i den så kallade  ”Koden”. I denna kod måste Dexters offer själva vara mördare, och ha dödat någon utan grundad anledning, och troligtvis göra det igen. Dexter måste också alltid vara säker på att hans mål är skyldig, och tar till okonventionella strategier för att få obestridliga bevis på offrets skuld. Dexter har följt koden religiöst för att tillfredsställa sin ”Dark Passenger”; det namn han har döpt sin lust att döda. Liksom många seriemördare tar han troféer. Innan han utdelar offret sista smörjningen gör Dexter ett snitt på kinden med en sylvass skalpell och samlar upp ett blodprov, som han bevarar på ett blodbild. Han lagrar dessa i sin samling i en låda gömd invid luftkonditioneringen.

Dexter undgår misstankar  genom att vara trevlig, generös samt upprätthålla allmänt ytliga relationer. Hans tillgivenhet till sin adoptivsyster Debra, hans  före detta flickvän Rita, hans styvbarn Astor och Cody och senare hans biologiska son, Harrison, har alla  komplicerat hans dubbelliv. Detta har fått honom att ifrågasätta sitt behov av att döda. Faktum är att hans förhållande med Rita, i den första säsongen, satte igång den långsamma men stadiga humaniseringen av Dexter, som utvecklas i och med varje ny säsong av Dexter. En av aspekterna som gör serien så trovärdig, intressant och underhållande.

Till skillnad från två andra topp 5 serier som gått över 6 säsonger: The Sopranos och Six feet under, så har Dexter ännu inte haft några svackor. Jag dyrkar den vardagsexistentialism som genomsyrar alla genomarbetade  karaktärer. Dexter skiljer sig inte nämnvärt ifrån oss andra; vi spelar alla olika roller, beroende vilken arena vi befinner oss på. De flesta av oss brottas med mörkare sidor som vi sällan eller aldrig anförtror någon annan, ibland inte ens sin fru. Den stora skillnaden mellan Dexter och oss är att den mörkare sidan är ännu mörkare. Dexter präglas också av en filosofisk sida som hela tiden känns behagligt lättsamt, men också ytterst träffsäkert. Orsaken till varför den här sortens seriemördare är så skrämmande är att det kan vara vem som helst, till och med din närmaste granne, han som lånar ut sockret till dig. Serien som är bisarrt underhållande gjorde sin TV-debut den 1 oktober, 2006, och baserades på novellen Dexters dunkla drömmar skriven av Jeff Lindsay, den första boken i hans serie om Dexter. Efterföljande säsonger har utvecklats oberoende av Lindsays verk. Den gjordes om till TV av manusförfattaren James Manos, Jr., som skrev det första avsnittet, en eloge till den killen.

Förutom Michael C Hall , innehåller serien Jennifer Carpenter som  spelar Dexters adoptivsyster, kriminalpolis Debra Morgan. James Remar gestaltar Dexters avlidna far Harry, som hela tiden är med Dexter i hans tankar och agerande, likt ett vardagligt samvete som håller ”The dark passenger” på plats. Dexters medarbetare inkluderar Lauren Velez som biträdande poliskommissarie María LaGuerta, David Zayas som kriminalpolis Angel Juan Marcos Batista och C.S Lee som den sexfixerade labteknikern Vince Masuka. Julie Benz spelade Dexters flickvän, senare hustru, Rita Morgan, i säsong 1-4.  Erik King porträtterade den problemfyllda kriminalpolisen James Doakes de två första säsongerna av serien. Desmond Harrington anslöt säsong 3 som den oförutsägbara kriminalpolisen Joseph Quinn. Keith Carradine spelade FBI-agenten Frank Lundy, och Jimmy ”Lagens änglar” Smits gestaltade biträdande åklagare Miguel Prado, som dök upp i varsin säsong, säsong 2 respektive 3. John Lithgow anslöt den fjärde säsongen som ”Trinity-mördaren”. Carradine återvände i säsong 4 och repriserade sin roll som nyligen pensionerade FBI-agenten Frank Lundy, som jagade Trinity-mördaren.

• Styrkan med Dexter är att alla karaktärer är intressanta, genomarbetade och ytterst trovärdiga.

• Karaktärerna utvecklas utifrån vad som händer dem själva och deras omgivning, inte av filmklyschor.

• Manusförfattarna upprepar sig inte, utan skapar nya dramaturgiska arenor.

• Dialogen såväl som den subtila mörka humorn är genialisk upplagd.

• Michael C Hall alias Dexter är som skapt för rollen.

• En taskig vocie over kan stjälpa den bästa serie/film, här är den en tillgång.

• Trovärdiga, obehagliga och minnesvärda motståndare ersätter varandra i varje ny säsong.

Säsong 6

Lugnet har lagt sig och det mesta tycks ha gått tillbaka till sin ”vardagliga” lunk. Skenet bedrar dock, här kastar manusförfattarna in tre glödheta parallellhandlingar, något som endera skulle kunna tyda på sinnessjukdom eller att man gapar efter för mycket. Dessa herrar faller dock inte i den fällan utan väver genialiskt ihop dåtid, nutid och framtid med de nya intrigerna. Essensen i denna omgång är faderskap och tro. Som pappa är Dexter bra mycket bättre än många i sin omgivning, han älskar sitt barn och sätter sonen i allra första rummet. Han vill också vara en bra förebild, genom att sätta tydliga sätta gränser för sitt barn, genom att just leva som han lär, något som de flesta av oss vet är en livslång process.

Dexter begav sig till sin high school-klass tjugoårsjubileum för att finna ännu en mördare, samt funderade på att placera lille sonen Harrison i katolsk förskola. Maria (Lauren Vélez) och Angel (David Zayas) hade skilt sig, och Dexter anlitade Angels syster som barnvakt. Hans syster Debra (Jennifer Carpenter) var lycklig med Quinn (Desmond Harrington). Vi stiftade bekantskap med professor Gellar (Edward James Olmos) och Travis Marshall (Colin Hanks - Toms  Hanks son) tillika seriens bad guys. Cliffhangern till säsong 7 är bara för härlig, jag vill vara där och nu för att se hur han tar sig ur denna knipa. Manusförfattarna har beslutat sig för att säsong 8 blir den allra sista. Det tycker jag är ett smart drag, det blir i mina ögon till och med svårt att dra ut det hela i dessa två avslutande säsonger. Lyckas manusförfattarna att reproducera de föregående säsongernas kvalitetsmässiga genialitet så blir detta troligtvis världens bästa serie genom tiderna som härdat ut i 8 säsonger dessutom faller den då olikt många andra långkörare med flaggan i topp.

Seriens svarta- och torra humor samt den ultra intelligenta dialogen omfamnar mig likt en äkta indisk Tikka masala. Varje avsnitt är en en filmiskt konstverk som varken blir tråkig eller upprepande. Ur ett socialpsykologiskt perspektiv kan Dexters karaktär beskrivas som en vandrande instruktionsbok hur det är att vara en människa uppdelad i massor av olika samhällsroller där det är komplicerat att tillfredställa alla i sin omgivning. Manusets djup är häpnadsväckande, det känns som manusförfattarna fått arbeta med kvalitet framför kvantitet, vilket är alltför ovanligt i dagens kortsiktighetssamhälle. Jag rankar Dexter i samma klass som The Sopranos, Six feet under och True blood. Michael C Hall spelar även rollen som den homosexuella David Fisher i just Six feet under. Även där gjorde han en rollprestation utöver det vanliga. De första fyra avsnittet invaggade mig i känslan att Dexter och resten av seriens underbara karaktärer tycktes gå lite på tomgång, avsnitten var inte lika engagerande och spännande som de föregående omgångarna. I och med avsnitt 5 förändrades den upplevelse. För varje avsnitt som avverkades fick jag med mig mer tyg ifrån den nyinköpta soffan. Det var så groteskt bra, efter sista avsnittet satt jag bara stum och stirrade rakt fram. Jag var helt tagen av de genialiska dramaturgiska vridningarna, och slutet var utan att avslöja något, helt fenomenalt oförutsägbart.

Michael  C Hall

Michael Carlyle Hall är född 1971 i Raleigh North Carolina, är en amerikansk skådespelare som inriktat sig på TV-serier och teater. Han Emmy-nominerades år 2002 för sin roll som den homosexuelle begravningsentreprenören David Fisher i HBO:s TV-serie Six feet under. Hela skådespelarensemblen i Six Feet Under fick för övrigt Screen actors guild award förstapris 2003 och 2004. Den serien är också en av mina absoluta toppserier. Det var Alan Ball, den Oscarvinnande författaren av American Beauty, som skapade den mörka dramaserien om familjen Fisher; en annorlunda familj som driver en begravningsbyrå i Kalifornien. Han nominerades för en Golden Globe år 2007 för priset som bästa framträdande som Dexter. För sin roll som Dexter Morgan vann han även  Academy of Science fiction, Fantasy & horrfilms pris som bäste TV-skådespelare 2007. Hall har även haft roller i ett dussin Broadway-uppsättningar. Han var även med i filmen Gamer från 2009 med bland annat Gerald Butler.

Hall har varit gift med skådespelerskan Amy Spanger, de skilde sig 2006. Han var sedan 2008 gift med Jennifer Carpenter, som spelar Debra Morgan i Dexter. Paret ansökte dock om skilsmässa 2010, och är skilda sedan december 2011. Skådespelaren lider av Hodgkins sjukdom, som är en behandlings- och botbar av cancer lymfkörtelsystemet. Tv-stjärnans cancer är som tur på tillbakagång. Dessa faktorer bidrog onekligen till att Michael sålde sin lyxvilla i Hollywood för den ringa summan av 16 miljoner. Michael medverkar i en ny film som får premiär någon gång under 2013: Kill Your Darlings. Han spelar också in en film med Dexters skapare: James Manos Jr kallad ”Love Scotch and death”; en mörk komedi som ska baseras på regissörens egna liv.

Pixel-Eskapism

Ena mina absoluta 80-tals favoriter har sorgligt nog hittat vägen till  Hollywoods-remake-fabriker. Fright night är filmen i fråga, en av få skräckisar som lyckats balansera och kombinera horror med humor -  utan att fördärvas åt någotdera riktning. Nu har Colin Farrell (1976, Castleknock, Dublin, Ireland: Tigerland, Minority report, Phone booth, In Bruges, Alexander, Daredevil) iklätt sig rollen som den karismatiske grannvampyren Jerry Dandridge, och handlingen är förflyttad till Las Vegas villaförorter. En annan skillnad är att regissören tidigarelagt huvudhandlingen det vill säga förklarar handlingen ytterligare ett varv för att vi tröga cineaster verkligen ska förstå hur det förhåller sig. I vilket fall som helst är detta inte en total katastrof, utan en  standardremake, men som saknar originalets originalitet och glimten-i-ögat-humor.  Kemiavsaknaden mellan de tre huvudkaraktärerna är en annan faktor som pulvriserar ett högre betyg från mig. Det här blir bara en i raden av onödiga remakes som verkligen känns som en produkt – inte  som ett humor-skräck-mästerverk. En petitess i sammanhanget är att de lyckats få med Chris Sarandon på ett hörn i filmen; originalets Jerry Dandridge.

Julhelgseuforin förstärktes med 12 nya av HBO´s hittills kvalitetsmärkta vampyrepos True blood. Jag dyrkade verkligen de tre första säsongerna, och hade med all rätt väldigt höga krav och förväntningar på den nya säsongen. Tyvärr visade sig denna säsong mest gå på tomgång, och hade mer gemensamt med Buffy. Den smarta dialogen var som bortblåst och karaktärerna lika tomma som mitt bankkonto. Säsongens ”skurk” var  en halvgammal tant i min egen ålder som knappt skrämde Hanna och Frida. Jag kom på mig mer än en gång parallellt spela Wordfeud, vilket tyder på ett skapligt ointresse.  Jag ska ge de första 3-4 avsnitten av säsong 5 en chans, annars är denna serie körd i mitt hem.

Captain America är en Marvelgubbe jag aldrig kommit underfund med under mina frenetiska tonårs-läs-orgier. Det samma gäller för för superhjälte-kollektivet The Avengers.  För mig var det Spiderman, Fantastiska Fyran och Lagens väktare som gällde; The Avengers lyckades heller inte få fotfäste i gamla Svedala på den tiden. En åldrad Tommy Lee Jones (1946, San Saba, Texas, USA: JFK, The Fugitive, Men in black, No country for old men, The company men) spelar en halvvresig militäröverste.  Handlingen är förlagd till andra världskriget där Nazisten Johann Schmidt vill vara den tysk som tar herraväldet över världen via brottssyndikatet Hydra. Steve Roberts alias Captain America är den ende som kan stoppa ”Red Skulls” ondsinta planer, efter att genomgått ett experiment som förvandlat honom från tunnis till tuffis med en fysik att döda för. Precis som i True Blood så känns inte skurkkaraktären tillräckligt underbyggd eller farlig. Det blir helt enkelt ingen adekvat kontrast mellan det goda och det onda, vilket är absolut nödvändigt i denna typ av genre. Detta är tyvärr en standardfilm typ Green Lantern och Thor. Det riktigt coola med hela filmen är det holistiska slutet, något som sammanlänkar såväl Iron man, Thor, Captain America med kommande superhjältefilmen, The Avengers

Bröderna Coen inbjuder oss tittare till fortsatta halvschizofrena småstadsäventyr på den amerikanska landsbygden. Peter Stormare har sedan sin tid i Hollywood enbart fått gestalta skruvade karaktärer. Detta ändras förhoppningsvis genom denna film Small town murder songs, då han dels får en välförtjänt huvudroll, dels spelar en någorlunda normal karaktär. Stormare spelar en byhålesnut som blir indragen i sitt första mordfall parallellt handskas han med sitt heta temperament som bidragit till att han mist sitt livs kärlek. Samma kärlek vars nya man anses vara en av de misstänkta för det brutala mord som uppdagats. Som sagt det är en intrig som är gjord för konflikter, vilket det också blir, men med ytterst små subtila medel. Här finns inte tillstymmelse till specialeffekter, utan det är interaktionen mellan byns invånare som är i fokus. Handlingen, skådespeleriet och framförallt miljöerna får mig att svälja hela trovärdighetskonceptet fullt ut.  Herregud jag lovar att aldrig mer besöka Finspång, där verkligheten troligtvis hinner ifatt mig. Ytterligare en skön, lågmäld, tänkvärd men ändå liten skruvad rulle från Bröderna Coen.

Jag, brorsan och pappa besökte en fullsatt salong 3 på Filmstaden för att se Mission impossible – Ghost protocol. Jag har sett alla filmer i serien, där den första filmen är den sämsta i mina ögon. Denna gång kretsar handlingen runt en svensk galning som tycks tro att världen blir bättre om mänskligheten får börja om från början. Problemet är att han vill göra det genom att starta ett kärnvapenkrig. De som får skulden för detta är IMF, vilka tros bombat Kremlin; Ethan Hunt och hans team får agera utan hjälp ifrån huvudorganisationen. Tom Cruise är som klippt och skuren som agenten Ethan Hunt. Han är allt som James Bond är, men ändå inte, då det existerar en själ i karaktären precis som i filmen som helhet. Simon Pegg (Shaun of the dead, Hot Fuzz, Run fatboy run, Paul) står för filmens humoristiska inslag på ett ytterst välbalanserat sätt, det blir precis sådär lagom kul utan att humorn inkräktar för mycket på själva actioninslagen. Det som gör filmen så osannolikt underhållande är att alla i teamet får stort utrymme, vilket leder till att man faktiskt bryr sig om de dör eller överlever. Mikael Nyqvist gestaltar filmen bov, en roll som i vanliga fall får ett lite för stort utrymme i actiongenren. I denna film är skurkrollen och tillika Mikaels roll kraftigt nedtonad till förmån för uppsåtet i sig. Miljöerna är många, hänförande och autentiska, i städer som Dubai, Moskva och Budapest, men konstigt nog inte i USA. Den scen som jag och många andra gillar mest är när Ethan blir tvungen att ta sig in till datarummet via glasväggarna på världens högsta byggnad. Den långa spektakulära scenen är lysande och innehåller såväl dramatik som humor i mängder.  Jag kan inte göra annat än att abdikera för för denna berg-och-dalbana-action; 2 timmar och 13 minuter ren bioeufori.

Marie bakade, barnen tittade på Bolibompa – jag tittade på Hostel 3. De två första filmerna var båda riktigt bra och tillförde horror/tortyr genre en välbehövlig vitamininjektion. Tyvärr är regissören till de mycket obehagliga föregångarna inte längre delaktig i denna uppföljarprocess.  Borta är de genuina Slovakiska miljöerna och indirekt den otäcka vanmaktstämning som genomsyrade de första två alstren. Handlingen har moderniserat och outsourcats till Las Vegas. Istället för att 1 person betalar  och dödar ett hjälplöst offer, så går detta koncept ut på att spela om pengar hur offren kommer agera innan de dör inför en publik. Det blir inte otäckt, inte stämningsfyllt, det är mindre splatter och mindre trovärdigt skådespeleri – tyvärr. Nu har väl även denna filmserie infogats i Hollywoods mediokra skräck franchising fabrik typ Saw, Fredag den 13:e och Final Destination.

Warrior är 50% fighting,  50 % drama. Just dramafasen brukar vanligtvis vara lika populär  i denna genre som i porrfilmernas underbara värld. I Warrior är inte  så fallet, utan här hanteras de båda genrerna med fingertoppskänsla. Nick Nolte spelar en f.d alkoholist som är avskydd likt pesten av sina två söner, som i sin tur avskyr varandra på grund av vad som skett i det förflutna. Det som åter för dem samman är träningen inför en mixad martial arts turnering, där de båda bröderna oväntat deltar. Blandar man Rocky med Bloodsport, och samtidigt kastar in amerikansk sentimentalism med goda skådespelarprestationer så bildas Hollywoodhybriden Warrior. Jag faller återigen för detta klassiska dramaturgiska filmknep, något jag sett tusentals gånger förut. Sanningen är att det är så himla bra genomfört. De båda bröderna som spelas av Joel Edgerton (1974, Blacktown, Australia: King Arthur, Smokin aces, The Thing) och  Tom Hardy (1977, London: Band of brothers, Black hawk down, Star Trek Nemises, Inception, Tinker tailor soldier spy) skapar den nödvändiga schismkemin mellan fadern och dem själva, vilket skapar ett djup i filmen som lägger grogrunden för fightingscenerna. De underliggande familjekonflikterna belägrar filmen likt den bästa Londondimman. Vad vore denna genre utan David vs Goliat dramaturgin, troligtvis ingenting eftersom även denna film dryper av sådant. I de Warrior har manusförfattarna överträffat sig själva med att skapa magi av de båda brödernas och faderns undertryckta känslor. Dessa inre aggressioner håller brödernas fightinglåga vid liv, något motståndarna blir varse om. Jag kan inte göra annat än att kapitulera inför en optimal handling, bra skådespelarprestationer och trovärdiga fightingscener – en toppenfilm helt enkelt.

Another earth är onekligen en udda filmfågel. Dels handlar denna lågmälda sci-fi rulle om upptäckten av en  parallellplanet där varje människa har sin motsvarighet, dels handlar det om tonårstjejen Rhoda som av olyckshändelse krockar med en stillastående bil. Pappan som spelas av William Mapother (1965, Louiseville, Kentucky, USA: Swordfish, Minority report, The Grudge, The Zodiac och serierna Lost & Prison Break) överlever olyckan, men modern och sonen dör. Efter 4 avtjänande fängelsesår släpps Rhoda, som  inleder processen att be den överlevande pappan om förlåtelse. Detta är en vacker berättelse om när sorg möter skuld och dess konsekvenser. Another earth kommunicerar med  subtila medel, sparsmakat med effekter och troligtvis låg budget. Detta existentiella och intelligenta drama gräver lite djupare i det mänskliga psyket än de flesta andra stereotypa filmer i denna genre, vilken filmen i sig vinner på. En riktigt tankeväckande film.

Pixel – Eskapism

Heartless är en udda film.  Jim Sturgess (1978, England: 21, Crossing over, The Way back) spelar den stigmatiserade  Jamie Morgan som har ett stort födelsemärke som täcker en tredjedel av hans ansikte. Han skäms över sitt utseende vilket gör att hans personlighet hämmas på grund av att de flesta tycker att han är ett ”freak”. Han får sedermera en chans till ett ”nytt” liv då han oväntat säljer sin själ till djävulen själv. Den suggestiva handlingen är parallellt  ett mysterieletande, då huvudrollsinnehavaren också ser demoner lite var stans, vilket försvårar för tittaren att luska ut slutet. Blandningen av mystik, skräck, action, men framför allt drama tilltalar mig hypnotiskt. Utmärkt skådespeleri och autentiskt skabbiga Londonmiljöer förstärker ett redan mörk och vacker film.

Little fockers är den 3:e filmen om den manliga sjuksköterskan Greg Focker (Ben Stiller) och hans familj patriarkriska svärfar Jack Byrnes (Robert De Nero). Meet the Fockers var i min utsago en av de bättre sequels som gjorts där också  utmärkta Dustin Hoffman och Barbra Streisand introducerades in som Ben Stillers mycket liberala föräldrar. Kontrasten mellan  De Niros råbarkade konservatism kontra den otursförföljde och lite naive Stiller håller ytterligare än runda. Detta är dock den sämsta filmen av de tre, men eftersom de två första var riktiga skrattpiller är Little fockers långtifrån dålig. Jag tjötskrattade vid två tillfällen när humorn var som lägst och mest infantil. Tiden går fort när man ser gänget återsamlas ännu en gång. Jessica Alba är den enda nykomlingen i ensemblen och gestaltar kollegan Andi Carcia som blir störtkär i Greg Focker. Detta skapar onekligen  ett virrvarr av komplikationer, då Jack Byrnes lite ofrivilligt utnämnt Greg till familjens The Godfocker. Jag kan bara inte låta bli att gilla den infantila filmen och dess starka karaktärer.

Lasse Hallström har verkligen blandat och gett under åren som gått,  merparten  av hans utbud har dessvärre varit intetsägande. I mitt tycke är hans bästa filmer: Mitt liv som hund, Gilbert grape, Once aruond, Something to talk about det vill säga hans tidigare filmer. Jag tycker att han på senare år blivit på tok för ”Disneysmörig”. Dear John är ett sömnigt kärleksdrama. Jag kan inte sätta fingret på varför inte filmen fungerar, troligtvis tillhör jag fel målgrupp. I vilket fall som helst är den tråkig och totalt oengagerade. Vi har den söte perfekte tjejen, den tyste hjälten, den svartsjuke konkurrenten  och  den autistiske fadern som samlar på mynt. Det finns massor av ved, som dessvärre inte tar sig ordentligt – igen, vilket innebär knappt godkänt.

The Social network är filmen om Faceboks grundare. Regissören David Fincher är en av vår tids mest spännande regissörer: med filmer som bland annat Seven, The Game, Alien 3, Zodiak, Fight club. Det är också han som fått förtroendet att visualisera remaken av Stieg Larssons böcker . Jesse Eisenberg (1983, New York: The Village, Zombieland, Adeventureland, The solitary man) gestaltar den lite träige och osympatiske Mark Zuckerberg. Jag var egentligen inte på humör att se denna genre av film, men drogs med i de splittringar som uppkom mellan de båda grundarna, då framgången visade sig. Girighet och dubbelspel är också ingredienser i denna framgångssaga som grundaren använt sig av. Filmen hade mått bättre om den varit aningen kortare, annars en sevärd film.

Kommissarie Mårten Späck har kallats till en brottsplats där en kropp hittats genomborrad med knivar, gafflar, skedar och en högaffel. Till allas förvåning drar Kommissarie Späck slutsatsen att det rör sig om ett självmord. Han kommer snart på andra tankar när hans råbarkade kollega Grünvald Karlsson hittar andra spår. Filmen är 79 minuter, men känns dessvärre längre. Jag och Stefan dyrkade denna humorgenre med komedier som The Naked gun, Hot Shots, Titta vi flyger och så vidare. Problemet är Zucker, Abrahams och Zucker männen bakom dylika infantila mästerverk redan genomdränerat genren. Allt efter deras uttömning, är i stort sett dömt att misslyckas. Innehåller en film en liten dos sådan humor blir det taget ur sitt sammanhang, tar man en för stor dos blir det istället karbonkopior dessutom finns det bara en Leslie Nielsen. Här har har Fredde Granberg inte bara influerats av  Z.A.Z, utan också kopierat en stor dela av klassiska vedertagna skämt, vilket i sig är patetiskt. Det finns dock skämtembryon som i teorin förefaller genialiska, men inte alls fungerar i praktiken. Det blir helt enkelt för mycket av allt. Bra skådespelare saknas inte, men det vill sig inte – tyvärr. Både jag och Stefan har väntat länge på ett svenskt bidrag, nu väntar vi dessvärre inte längre.

Den unge och framgångsrike romerske soldaten Marcus Aquila gör en komet karriär inom armén, men denna får ett hastigt slut när han blir allvarligt sårad. Han förlorar allt, framförallt möjligheten att återupprätta familjens ära. 20 år tidigare försvann hela den 9:e legionen under ledning av Markus pappa – en skamfläck för hela det romerska riket. Han måste rentvå familjenamnet genom ett sista livsfarligt uppdrag bakom fiendelinjer. Med sig har han bara sin slav Esca och sitt svärd. Channing Tatum (1980, Cullman, Alabama, USA: Step up, Dear John, Public enemies) spelar den höviske Marcus Aquila på ett förhållandevis icke irriterande sätt. Kemin mellan honom och slaven Esca spelad av Jamie Bell (1986, Billingham, England: Billy Elliot, King Kong, Jumper, Defiance) fungerar klockrent. The Eagle är ett intensivt och visuellt imponerande actionäventyr som utspelar sig i de vackra, förrädiska och fientliga skotska högländerna. Filmen visar också på att autentiska vänskapsband är universala och  kan knytas mellan individer som ligger i krig mot varandra.

Marinsoldaten Colter blir värvad till ett topphemligt statligt program. Ett av hans första uppdrag blir att hitta en terrorist som planerat ett bombdåd på ett tåg i Chicago. Colters medvetande placeras i kroppen tillhörande en av passagerarna. Problemet är att han endast har 8 minuter att hitta informationen som kan förhindra ytterligare en attack. Han skickas tillbaka i scenariot gång på gång vilket leder till oanade konsekvenser. Regissören Duncan Jones är fortfarande mes känd som David Bowies son, men också mannen bakom utmärkta sci-fi-thrillern Moon (2009) för övrigt hans försa långfilmsbidrag. Vill man ha renodlad sci-fi/actionactionrulle  så riskerar man att bli gruvligt besviken. Filmen bygger stämning med små medel inte på svulstiga effekter. Source code är ändå fartfylld, spännande, och underhållande  på samma gång. Med Henrik Lundqvist look-a-liken Jake Gyllenhaal(1980, Los Angeles, USA: City slickers, Donnie Darko, Brokeback Mountain, Zodiac, Brothers, Prince of Persia) i huvudrollen flankerad av Michelle Monaghan och Vera Farmiga,  transformeras Source code till av de bättre filmerna i sommar.

Portionera ut lika delar av The Road, I Am Legend och  The Karate Kid så har ni fått fram hybriden Stake Land. Romeros zombies är ersatta med brutalt snabba blodsugande vampyrer, vilket innebär att tiden innan solnedgången är relativ lugn. Skådespelarna är förutom Kelly ”Top Gun” McGillis förhållandevis okända. Vampyrjägaren Mister tar sig an en pojke när dennes föräldrar dödas av vampyrer. På deras tillsynes eviga roadtrip till ”fristaden” New Haven applicerar Mister sina kunskaper på pojken Martin. I denna postapokalyptiska mardrömsvärld regerar anarki och kristna dysfunktionella grupperingar. Till skillnad från de flesta andra filmer i horrorgenren har bildkonsten fått större utrymme, och förstärker den fiktiva  dystopiska berättelsen. Jag gillade skarpt denna actiondramaskräckis som är seriös i sin oseriöshet. Kemin mellan lärlingen och hans Charles Bronson tuffe mentor är riktigt bra precis som i stort sett alla biroller.  Som tittare kan jag verkligen känna den där mardrömsklaustrofobiska känslan att aldrig riktigt kunna känna sig säker, och att nästa anhalt kan vara ens sista. Som sagt en riktig cineastisk pärla som fångar tittaren även när dramaperioderna infaller.

Mellan åren 1949 till 1969 gjordes 20 långfilmer om småbrukaren Åsa Nisse. Dorsin och Ulvshammar från Grotesco står för manuset, på rollistan finns 90% av svensk komikerelit. Åsa Nisse bygger en vattenpump som är så kraftig att de istället hittar olja. Onda skånska oljemagnater samt staten vill lägga vantarna på oljan varpå Knohult  utropar sig till egen republik med en rad ”komiska” förvecklingar som följd. Detta är en film som hade gjort sig allra  bäst som oinspelad förutom första 10 minuterna är den dålig rakt genom. Huvudproblemet är att den helt enkelt inte är rolig. När genren man parodierar ligger så nära ”äkta vara” så blir det svårt att begripa vad det är man ser. Sveriges komiker och skådespelarelit tycks ha stått på kö för att få vara med i detta spektakel, antagligen för att det oavsett slutresultat innebär en rolig inspelning och pengar på banken. Att den lockar så osannolikt många gigantiska namn får en att undra hur stor nepotismen är i filmindustrin.Filmens dialektorgie blir indirekt en av filmens huvudroller, men när inte skådespelarna ens kan prata småländska så hugger sig filmen själv i ryggen; Kjell Bergqvist är tyvärr värst av dem alla. Den osannolika handlingen målar in sig i ett hörn, då filmens otroliga handling blir ointressantare ju längre den lider, till sist är det så intetsägande att man bara väntar på att den ska ta slut. Är det verkligen möjligt med så mycket humorkompetens  att skapa något så mediokert – tydligen. Som sagt varför blev den här filmen till, varför sa ingen stopp innan Filminstitutets magra kassa dränerades ytterligare?

Limitless är en film i min smak. Bradley Copper (1975, Philadelphia, USA: Wedding crashers, Midnight meat train, Yesman, The Hangover, The A-Team) spelar huvudrollen som den misslyckade författaren Eddie Morra.En dag springer Eddie på en gammal vän, som förser honom med en topphemlig drog. Den visar sig snart förändra hans liv fullständigt. Drogen tillåter nämligen Eddie att använda 100% av sin hjärna och han blir den perfekta versionen av sig själv. Hans förbättrade förmågor lockar dock snart till sig fiender och han börjar känna sig förföljd. Limitlessär en lagom spännande film, aningen konspiratorisk och rättdoserad med oväntade vändningar. En del logiska luckor i historien får man helt enkelt godta. Överlag är det ändå en snygg film med en lite annorlunda twist och non-stop underhållning samt  underbara visuella effekter. Vad mer kan man begära om man för kvällen inte råkar vara upplagd för något halvsegt drama.

Pixel – Eskapism

Ta en nypa Twilight, två nypor Predator, ta bort vampyrerna så har ni huvudhandlingen i filmen I am number four. Målgruppen som filmmakarna vill nå ut och erövra är de naiva Twilightfolket. John och hans vapendragare Henri flyttar  likt jagade flyktingar från stad till stad i syfte att inte bli hittade av de ondskefulla förföljarna. Han blir alltid tvungen att maskera sina utomjordiska krafter från utomstående jordbor. Tre av nio  av hans art har jagats och dödats, nu står han i tur: nummer fyra. Förutom  målgruppsperspektivet fick jag två känslor under filmens gång. Dels att I am number four hade en tydlig 80-tals feeling över sig -  på ett negativt sätt. Dels så kändes filmen som ett pilotavsnitt  med syftet att vara underlag för en fortsättning. Jag har svårt att se att bagatellen kommer att få en sådan; det är helt enkelt inte tillräckligt bra.

Jag som växte upp med heavy metal och dessutom samlar på hårdrock har självklart Anvils 3 första plattor: Hard´n heavy (1981), Metal on metal (1982) och Forged in fire (1983). Sedan bidde det av någon anledning inga fler Anvilplattor Den anledningen finner man troligtvis i den osannolikt tragikomiska, men ändå euforiska berättelsen om de två barndomspolarna  Robb Reiner och ”Lipps” som hade ett band ihop när de var runt 15 år. De slog dessvärre aldrig igenom ordentligt likt många av deras kollegor som är stora idag. Bandet fortsatte ändå trots oändliga motgångar att leverera nya plattor och att spela på småställen. Hängivenhet för genren är väl ledordet för de två barndomskompisarna. Då var de 15 år, nu är de närmare 55 år, men brinner fortfarande för bandet, men kanske lika mycket av revanschlusta. I sin nördtragikhängivenhet är The story of Anvil en fantastisk berättelse om vänskap, hopp och tro samt hur bandprocessen påverkar medlemmarnas familj.

Natalie Portman är magnifik i rollen som den till en början pryda och hyperkontrollerade Nina, som får rollen som de två huvudkaraktärerna i Tjajkovskijs klassiker Svansjön. Balettregissören anser dock att Nina inte är tillräckligt svart,  och saknar såväl  mörker som lust, vilket krävs för rollen som den svarta svanen. Nina som redan pressat sig själv hårt tappar därefter fattningen, utvecklar paranoia samt börjar hallucinera. Ett tillstånd som ger den lekfulla  regissören Aronofsky (PI, Requiem for a dream, The fountain, The Wrestler) tillfälle att dränka Black swan i audiovisuella effekter. Nina Sayers paranoida och schizoida tendenser förstärks av klaustrofobiska korridorer bakom balettscenen och den trånga lägenhet hon delar med sin  subtilt kontrollerande mamma.Vincent Cassel (1966, Paris, Frankrike: Shrek, Irreversible, Derailed) gör sin balettregissör med en lagom dos slemmighet, som tillåter oss att avsky eller hylla honom för de friheter han tar sig med dansöserna, men ändå förstå hans passion inför baletten. Jag tycker att det periodvis blir komplicerat att skilja på  vad hennes omgivning egentligen gjort och vad som är ångestframkallade hallucinationer. Detta  modifierar Black swan från drama till en effektiv och  oförutsägbar thriller. I vilket fall är Black Swan en  en estetiskt mycket vacker film om än otroligt sorglig. Black swan är så lång ifrån en förfest film som man kan komma.

Tio oscarnomineringar, bland annat i tunga kategorier som Bästa film och Bästa manliga skådespelare talar väl sitt tydliga språk; förväntningarna på True Grit är med all rätta väldigt höga. True grit är för övrigt en remake från 1969, då med John Wayne i huvudrollen.  Den lillgamle 14-åriga Mattie Ross är fylld av hämndbegär efter att hennes far dödats när han försökte stoppa en anställd. Mattie tar sin fars död på allvar, och hon vill att Tom Chaney ska betala med sitt liv för vad han gjort. Hon anlitar den enögde, grymme och försupne sheriffen/bounty huntern Rooster Cogburn (Jeff Bridges). Tillsammans ger de sig av efter Tom Chaney som flytt ut i indianterritoriet. Tom Chaney spelas för övrigt av Josh Brolin (1968, Los Angeles, USA: The dead girl, Planet terror & Grind house, No country for old men, Milk).  Matt Damon spelar  den hedersvärdige Texas rangers La Boeuf. Det är en underhållande och vacker film på flera sätt, inte minst vad gäller scenerierna och fotot. Jeff Bridges (1949, Los Angeles, USA: Starman, Fisher king, The big Lebowski, Arlington road, K-pax, Crazy heart) är fullkomligt lysande och går från klarhet till klarhet såhär på ålderns höst. Detta är en klassisk cowboyfilm utan krusiduller, och betraktad ur det perspektivet är den helt fantastisk. Det är en genre som jag jag alltid varit svag för och hoppas i och med True grit får en välbehövlig renässans.

The Fighter med två av mina absoluta favoritskådisar Mark Wahlberg (1971, Boston; USA: Boogie nights, Three kings, The perfect storm,  We own the night, The Departed, Shooter) och Christian Bale (1974, Hawefordwest, Wales: American psyco, The Machinist, Batman begins, Public enemies, Harsh times) i de ledande rollerna. I The Fighter skildras den sanna historien om de två boxande halvbröderna, Dicky Eklund och Micky Ward, och deras kamp mot sig själva, mot omvärlden, med varandra. Den pensionerade boxaren Dicky, tränar sin bror och lär allt han kan med hopp att Mickey ska lyckas bättre än han själv gjorde. Dicky har dessvärre grova missbruksproblem som har pågått under en lång tid och kommit att påverka hans eget liv, familjens och sist men inte minst Mickeys själv. Han kontrolleras dessutom hårt av sin familj och låter dem avgöra vad som är bra och inte bra för hans karriär, något som sätter hans egen vilja i skuggan. The fighter hade kunnat heta The Boxer, men gör det inte eftersom det aldrig handlar så mycket om kampen i boxningsringen som kampen mot livet. Filmen låter mig också besöka crackkokainets destruktivaste vrår,  för att sedan ta mig upp till den plats där livet blir som mest meningsfullt – att bli fri från det. Detta familjedrama visar också att verkligheten är bästa manuskällan att ösa ur. Skådespeleriet är klanderfritt, och jag tycker att Christian Bale gör en mins lika stark insats som i The Machinist.

The Eclipse är en irländsk spökhistoria och kärleksdrama som handlar om en tvåbarnsfar som nyligen mist sin fru. Han börjar se syner av sin levande far som han inte kan förklara. Han tyr sig successivt till en gästförfattarinna som skrivit en bok i ämnet, något han inte är ensam om.  I minst sagt pittoresk miljö via katedraldominerande staden Cobh i Cork utgår denna sävliga och lågmälda berättelse. De autentiska  miljöerna lyckas verkligen med att skapa en isolerad som lite klaustrofobisk stämning, vilket är grundläggande i syfte att helheten ska kunna tas på allvar. Ciaràn Hinds (1953, Belfast, Northern Ireland: Ivanhoe, Calender girls, Toad to perdition, There will be blood) innehar huvudrollen som den grubblande änklingen. Aidan Quinn (1959, Chicago, Illnois, USA: Benny & Joon, Legend of the fall, Michael Collins) spelar den gifte, arrogante och halvt deprimerade stjärnförfattaren. Det här är en film som påminner om när man som barn plöjde igenom spökhistorier på löpande band – på kvällen. Genuint, avskalat och mysigt otäckt.

Om The Eclipse  var en spökhistoria så är Insidious en spökskräckfilm. Vem eller vad är det som jagar familjen, och vad vill detta något egentligen? Redan i öppningsscenerna då förtexterna rullar ges det smakprov på i princip allt du känner igen från skräckens värld: mystiska fotspår, läskiga tanter i spegeln, skrikande stråkar…. Det mesta från exempelvis “Poltergeist”, “Paranormal Activity”, “Huset som Gud glömde” och tusen andra liknande filmer vidmakthålls och reproduceras effektivt. Bitvis är det riktigt obehagligt och det bjuds på några uppfriskande hoppa-till-scener också. Lite humor har man också kostat på sig, i form av tre spökjägare som ska utdriva hemskheterna ur deras äldsta son som blivit besatt. Fadern spelas av Patrick Wilson (1973, Norfolk, Virginia, USA: Lakeview terrace, Passengers, Watchmen), modern spelas av Rose Byrne (1979, Balmain, Sydney: Star Wars: episode 2, 28 weeks later, Sunshine, X-men first class, Knowing) Den 4/5 delen av filmen blir dessvärre för långdragen, tillkrånglad och ointressant, något som drar ner helhetsbetyget. Denna uppdaterade poltergeistkloning har sina moment, men som sagt för mycket av det goda kan sänka den bästa film – lagom är bäst.

The Rite är svenske Mikael Håfströms 4:e Hollywoodrulle; de tidigare är Derailed, 1408, och Shanghai. Han är mannen bakom Ondskan, dyrken till Hollywood. Mikael ligger också  bakom Hassel, Vendetta och Strandvaskaren. The Rite handlar om Michael (O’Donogue) som är en livsbitter ateist och egentligen bara vill komma bort från sin mindre empatiske  far (Hauer). Kyrkan däremot ser en stor potential i honom, även efter att ha försökt hoppa av sin prästutbildning. Han  övertalas dock av skolans rektor att resa till Rom och studera exorcism. Där fortsätter han sitt tvivelältande, tills han möter den oortodoxe jesuitprästen Lucas Trevants (Hopkins). Filmens tema är ambivalensen och vacklande mellan att tro och att tvivla. The Rite  är baserad på en ”sann” historia, vilket  troligtvis reducerat skrämselprocessen, vilket i detta fall är  både ovanligt och befriande. The Rite är mer ett exorcistdrama, där inte djävuls-utdrivnings-klyschorna staplas på varandra. Kul att se Rutger ”Liftaren” Hauer igen, han har verkligen inte medverkat i några riktiga filmhits de senaste 7 åren. Svensk regissör och skådisar från Holland, Irland, Brasilien, England, Wales, Italien – en eklektisk nationsgryta med andra ord. Solida Anthony Hopkins och underbara Alice Braga filmiska närvaro förhöjer en godkänd film.

Pixel – Eskapism

Get low handlar om den impopuläre enstöringen Felix Bush har börjat grubbla över den oundvikliga dagen då han ska dö; hur kommer hans begravning att bli, vad kommer folk att säga om honom och vilka kommer att närvara. Förvåningen är stor när han plötsligt dyker upp i stan, men på begravningsbyrån tar man dock emot honom med öppna armar. Frank som äger byrån har alldeles för lite att göra, då det dör alldeles för få människor i staden. Han tvekar inte ett ögonblick att tillmötesgå Felix önskan om att arrangera hans begravning, även om det innebär att Felix i högsta grad kommer vara i livet under akten. Endast de som har något att berätta om honom ska bjudas in. Felix spelas av den gudomlige Robert Duvall (1931, San Diego, USA: Gudfadern 1 & 2, Apocalypse now, Falling down, Phènoméne, Sling Blade). Har denne gudomlige skådespelare någonsin gjort en dålig roll? Precis, han är lika bra ung som 80 åring. Frank spelas av Bill Murray (1950, Wilmette, Illinois, USA: Ghostbusters, Ed Wood, Kingpin, Groundhog day, Lost in translation) vars fulla potential uppnås när han är lite cynisk, manipulativ och grisig fast med ett gott hjärta. I Get low är han som gjord för rollen som Frank helt enkelt.  Filmen i sig är en orgie av skådespelarkompetens där en ytterst lågmäld berättelse formar en mycket sevärd helhet. Get low är subtilt charmigt, rolig och osedvanligt rörande – på samma gång. Jag gillar verkligen filmens mycket existentiella budskap som framförs  autentiskt med glimten i ögat.

I Unknown hamnar solida Liam Neeson(1952, Ballymena, Nord Irland: Darkman, Schindlers list, Batman begins, Taken) i en prekär situation. Han vaknar ur en koma och börjar successivt ana att någon annan stulit hans identitet; inte ens hans fru tror på honom. Detta är början till en ganska oförutsägbar actionthriller som jag verkligen gillar. Liam Neeson  agerar sympatiskt, empatiskt och trovärdigt utifrån en genre där dessa ingredienser vanligtvis saknas. Han är lika bra i Unknown som i den underbara actionfilmen Taken (2008). Åskådarna får iklä sig rollen som detektiv,  i syfte att klura ut hur det verkligen förhåller sig -  en synnerligen underhållande film.

Super 8, teoretiskt lät filmkonstellationen Spielberg & J.J Abrahams som en filmgåva från gud.  Jag hade undvikit att läsa in mig på vare sig recensioner som handling. Berättelsen kretsar runt ett gäng ungdomar som håller på att spela in en scen till en film på en övergiven tågstation. När ett tåg närmar sig i horisonten blir ungdomarna extatiska över den perfekta kulissen och börjar genast filma. Snart blir de dock vittnen till en enorm kollision, då en bil kör ut på tågspåret. Vad som till en början bara ser ut att vara en olycka, tar en snabb vändning då militären anländer till platsen, och det snart börjar talas om ett monster som har rymt från tåget. Likt förra årets briljanta tv-serie ”Walking Dead” är inte det mest intressanta att se monster som river ner samhällen och slaktar människor, utan människornas reaktioner på det som händer. Min pockande förväntan mig en helt annan typ av film vilket medförde att filmen bara får godkänt. Det här en mellanstadiefilm a´la ET och The Goonies som för övrigt skapats av just Spielberg. En annan referens som dyker upp är fem-böckerna av Enid Blyton. Filmen i sig är väldigt bra gjord, karaktärerna är väl underbyggda och dessutom halvroliga, men jag kan ändå inte komma ifrån att den känns som en bagatell – tyvärr. Dessutom är filmens antiklimax riktigt urvattnad. Hade jag varit mellan 10-14 år så de detta varit världens bästa film, men nu är jag 44.

Ett dykarteam ger sig av på en expedition till en avlägsen del av regnskogen i Papua Nya Guinea. Tanken är att man ska utforska undervattensgrottor, men en tropisk storm omkullkastar planerna och en översvämning blockerar den enda vägen ut. Medan vattennivån stiger och syrenivån sjunker, kämpar dykarna för att hitta en luftficka och den okända floden som kan leda till havet och räddningen. Detta låter som storyn till världens mest spännande film, vilket så inte är fallet. Grottorna och alla andra underjordiska miljöer är ruskigt välgjorda precis som 3D effekterna.  Det jag saknar är en parallellhandling till situation och far-son.försonings-processen. Jag får heller ingen riktig känsla för karaktärerna, och brydde mig marginellt om vilka som kom levande ut ur denna helvetesfärd. Dialogen kändes endimensionell och krystad, något som förstärkte filmens avsaknad av hjärta och själ. Sanctum får godkänt, men det är på grund av de verklighetstrogna miljöerna inget annat.

Nicole Kidman (1967, Honolulu, Hawaii, USA: Days of thunder, Batman forever, Eyes wide shut, Moulin Rouge, The Others, Australia) och Aaron Eckhart (1968, Cupertina, California: Any given sunday, The pledge, Erin Brockovich, The dark knight, Meet Bill) spelar karaktärer som vid en första anblick är ett lyckligt gift par i en förort till New York. Hon sköter trädgården och tackar artigt nej till en middagsbjudning så att de kan spendera kvällen tillsammans istället. Sanningen är istället att paret förlorat sin fyraårige son åtta månader tidigare samtidigt som de försöker plocka upp splittret som är deras liv inser de att delarna inte längre passar. Rabbit Hole är en sorgsen film, men inte deprimerande,  utan intresseväckande. Filmen synliggör också på att efter tomhet kommer styrka – om man orkar härda ut tills dess. Rabbit hole spelar på samma genretema som utmärkta Revolutionary road (2008). Karaktärerna byggs upp från noll till att kännas som dina närmaste grannar – då har man lyckats bra.

Katie spelas av Kirsten Dunst (1982, New Jersey, USA: Interview with the vampire, Wag the dog, Spider-man, Eternal sunshine on the spotless mind) och  David spelas av Ryan Gosling(1980, Ontario, Canada: Young Hercules – TV, Half Nelson, Blue Valentine, Fracture) i dramathriller All good things David Marks är son till en mäktig fastighetsmagnat, men vill inte ha någonting att göra med vare sig familjeföretaget eller faderns kontrollbegär. När han träffar och senare gifter sig med Katie, en studerande från arbetarklassen, bestämmer han sig för att tillsammans med henne fly storstadslivet och slå sig ner i det idylliska livet på Vermonts landsbygd. När fadern, som vill försonas med sonen, till sist lyckas locka honom tillbaka till stan, återvänder Katie till sina läkarstudier och börjar skapa sig ett eget liv.  Det är då helvetet startar, ju mer självständig Katie blir, desto mer förvandlas David till en våldsam och dominant man. Filmens stora behållning är det fantastiska skådespeleriet främst från de båda huvudrollsinnehavarna. Att All good things baseras på verkliga händelser är också en av de stora behållningarna, då man under och efter filmen  ges tillfällen att reflektera över mänsklig ondska.

Jag, brorsan och Marie besökte gick på bio under självaste Nationaldagen, en förmiddag som präglades av äkta sommarväder. Jag dyrkade första filmen av Pirates of the Caribbean, 2 och 3:an såg jag bara för att jag ville veta slutet på den före detta trilogin. enligt mig så krånglade manusförfattarna till det starkt influerade av dysfunktionella serier som Alias, Lost, Heroes och Prison Break. Här har de gått back too basic, epitet påkostad matinéfilm är inte helt fel. En annan positiv sak är att både Orlando Bloom & Keira Knightley är borta vilket skapar nya manusperspektiv. Jag tycks tillhöra minoriteten när jag påstår att Jonnny Depp får alldeles för stort utrymme för sin rollkaraktär. I mitt tycke har han (producenterna) drabbats av ett ett karaktärsövermod, vilket jag upplever som ytterst enerverande. Den där hariga, fjolliga stilen i symbios med den schizofrent jobbiga sättet att tala är påfrestande. Jag skulle vilja se de förblindade tjejerna äta en vardaglig frukost med piraten – troligtvis inte lika sexigt. Första 20 minuterna var en orgie i återupprepningar och karaktärshybris; men ju längre filmen led desto bättre blev den faktiskt – trots mina inledande farhågor. Spanjorerna, Britterna och kapten Svartskägg  själv tävlade om vem som först  skulle finna ungdomens källa. Det blir riktigt spännande eftersom de agerar utifrån olika agendor. Kapten Svartskägg som spelas av Ian McShane (1942, Blackburn, England: Dallas, Rötter, Miami vice) är en bidragande orsak till att filmen landar lite över ett medelbetyg.

I saw the devil är en sydkoreansk  thrillerskräckis av deras främste filmskapare: Kim Jee Wo; temat är hämnd. Handlingen kretsar kring underrättelseagenten Soo-hyeon (Lee), vars gravida fru råkar ut för den ovanligt brutale seriemördaren Kyung-chul. Genom lite manövreringar kortar  han ner listan på misstänkta, och när han konfronterar Kyung-chul står det snabbt klart att Soo-hyeon har funnit den skyldige. Han nöjer sig dock inte med något så banalt som att skjuta eller knivhugga, utan han inleder en katt- och råttalek där han ömsom brutalt misshandlar sitt offer, ömsom släpper honom fri. I saw the devil är fantastiskt brutal, och det är väldigt sällan vi som tittar besparas de vämjeliga detaljerna, oavsett om det är testiklar som blir mosade av en rörtång, våldtäkt eller en makes reaktion på att hans hustrus avhuggna huvud. Förnedring, smärta, brutalitet – såväl fysisk som psykisk – läggs ut till fullt beskådande, som tittare kan man aldrig räkna med att slippa se det värsta. I saw the devil är nästan 2½ timmar, vilket är långt för en film i denna genre. Jag tycker ändå att filmen är riktigt bra. Bildspråket i sig är estetiskt fulländat. 3/5 av handlingen är helt annorlunda än vad jag sett förut, vilket ett gigantiskt plus i kanten.

Herregud vilken look-a-like mellan Björn Kjellman och den skotska skådisen James McAvoy som spelar Charles Xavier i X-men: first class. Har i sommarvärmen drabbats av en biohybris och denna prequel var den tredje storfilmen på kort tid. Jag dyrkade X-men från år 2000, medan X-men 2 (2003) och X-men: the last stand (2006) var lite för röriga och ”opersonliga” däremot gillade jag X-men origins: Wolverine (2009). Det var med en nedtonad förväntning som jag äntrade biografsalong 5. Handlingen utspelar sig innan Professor X och Magneto var bittra fiender. Det var en tid då mutanterna inledde sitt nätverkande i två olika falanger – en god en ond. Vi får som sagt en inblick hur allt började, vilket var väldigt välbehövligt. Detta blev högst oväntat en av de bästa prequel jag sett, då de flesta andra känns meningslösa. Att successivt se hur vänskap förbytts till fiendskap och varför, var en bra grogrund för storyn. James McAvoy (1979, Glasgow, Scotland: The last king of Scotland, Atonement) gestaltar Professor X på ett fantastiskt sätt precis som Michael Fassbenders (1977, Heidelberg, Tyskland: Band of brothers, 300, Eden lake, Fish tank) tolkning av en ung Magneto. I skurkrollen hittar vi dessutom en av mina absoluta filmskådisar: Kevin Bacon. Karaktärerna vävs samman på ett sätt som gör att jag faktiskt bryr mig om dem, vilket i vanliga fall brukar vara en akilleshäl i dessa seriehjältefilmer. Behöver jag tillägga att effekterna i filmen är exceptionellt bra.

Historien i Priest är enkel, eller förresten det är den inte alls, då det tar fem minuter att med berättarröst över animerade bilder förklara bakgrund och historia, men för att ta den korta versionen av detta koreanska serietidningsäventyr. I en slags alternativ framtid har kyrkan utbildad krigare (Priest) i kampen mot några slags vampyrer. Man tror att kriget är över, men vår Pries blir tvungen att gå emot kyrkan för att rädda sin systerdotter som blivit kidnappad av dessa vampyrer som kyrkan påstår inte finns längre. Jag är ytterst svag för filmer i denna genre som Blade trilogin och Underworld; det är snyggt, tight och stilmedvetet, actionspäckat och perverst underhållande. Att sedan vampyrerna behöver anamma sig av kampsporthybris är en annan femma och att slowmotion sekvenserna är fler än engelsktalande finnar i världen tänker jag knappt på.  Den dystopiska parallellvärlden är visuellt  likt Bladerunner, scenerna i öknen är som hämtade från Apornas planet medan tågscenerna lättast kan associeras till genren: västernfilmer. Priest är i 3D ,men man har inte överarbetat det hela utan det flyter på ganska naturligt. Jag ser verkligen fram emot den annalkande fortsättningen som lär komma ut i en snar framtid.

Continue Reading »

Pixel – Eskapism

The American är en film som tar sin början i Dalarna (Östersund) för att avslutas i en italiensk bergsby nära Verona. George Clooney är inte bara kvinnornas favorit, utan han är faktiskt såväl karismatisk som en utmärkt skådespelare. I The American gestaltar han en lönnmördare som förutom att döda är en skicklig vapenhantverkare.  Han proklamerar subtilt till sin uppdragsgivare att han lägger av som lönnmördare, men godtar ett sista uppdrag. Det består av att tillverka ett specialvapen till en kvinna från Belgien. Han blir tvungen att hålla en låg profil eftersom några personer vill se honom död. I den italienska landsbygden hinner han oväntat bli vän med en präst och förälska sig i en prostituerad.  Det här är ett djupt drama där Jacks resa i filmen är en mans kamp mot sig själv, och mot sitt kaotiska inre. Jack skulle kunna kallas den stillsamme amerikanen, mannen som inte gör några hastiga rörelser, men som har ett brinnande inferno inuti kropp och själ. George Clooney (1961, Lexington, Kentucky, USA: City Akuten tv-serie, From Dusk To Dawn, Batman & Robin, Out of sight, O brother, where art thou, Up in the air, The perfect storm) gör en fantastisk rollprestation, och han ler för övrigt inte en enda gång under filmen. The American är en stillsamt berättad historia som ackompanjeras av ett oerhört vackert och melankoliskt bildspråk. Den som dyrkar Tarantino blir troligtvis besviken, men jag uppskattade den stegrande lågmälda intrigen som hypnotiskt omfamnar tittaren.

Leaves of grass är en svart komedi om ett tvillingpar som efter ett långt uppehåll återigen möts; den ene brodern är en framstående filosofiprofessor, den andre en lokal marijuanaodlare. I syfte att skapa den ultimata drogupplevelsen blir broder Brady tvungen att låna en stor summa pengar för att bygga upp ”verksamheten”. Den personen vill ha tillbaka pengarna – nu; om inte så upphör Brady´s liv abrupt. Brady ser som  sin sista utväg att lura dit sin tvillingbror  Bill som lovat att han aldrig skulle sätta sin fot i Oklahama något mera.  Nu lyckas Brady ändå locka till sig brodern som lite försenat inser att han ska agera alibi för sin tvillingbror. Leaves of grass tillhör den kategori av filmer där en och samma person spelar en dubbelroll, i detta fall är det Edward Norton (1969, Baltimore, Maryland, USA: Primal fear, Ronders, Fight club, American history x, Keepingthe faith, The Italian job, The Illusionist,  Pride & Glory). Vanligtvis brukar ett sådant filmkoncept med en skådis som ska dubblera sig själv bli fånigt eller orealistiskt.  Edward Norton är för mig en kvalitetsskådis som medverkat i några av mina absoluta favoritfilmer som Primal fear och American history x; han skapar oftast biomagi, och gör aldrig några dåliga roller. Därför känns han som rätt man på rätt plats att gestalta Bill/Brady. Jag gillar Leaves of grass eftersom den är  full av oväntade vändningar och utmärkt skådespeleri. I filmen ser vi också  två riktiga Hollywoodveteraner: Susan Sarandon och Rickard Dreyfuss.

Det var ett tag sedan jag äntrade en biosalong, men nu var det återigen dags. Marvelhjälten Thor stod för action underhållningen i 3D dessutom. Min dator hade precis innan lagt av så jag var både irriterad och uppgiven; var egentligen inte alls i fas för någon biofilm. Det var väl tur att det inte var en komedi, även om filmen i sig var lite smårolig på ett bra sätt. Den brtiske skådespelaren och regissören Kenneth  Branagh är för mig mer synonym med seriösa Shakespearetolkningar än underhållningsvåld. I vilket fall som helst så kan allt köpas för pengar samtidigt är det intressant att se hur en filmakademiker skapar ett djup i denna genre. Den relativt okände Australiensiska skådisen Chris Hemsworth (1983, Melbourne , Victoria: Star Trek,  A perfect gataway) gestaltar The allmighty Thor. Oden spelas av Anthony Hopkins och som forskare finner vi ett svenskt inslag nämligen Stellan Skarsgård. Natalie Portman spelar tjejen som Thor blir förälskad i. Att jag är en hängiven superhjälte-fan som dyrkar Spiderman, Batman, Hulken, Fantastiska fyran och X är ingen hemlighet, men jag har i mitt tycke fortfarande en kritisk ådra i mig som inte sväljer allt som Hollywood producerar. Daredevil, Jonah Hex, Catwoman med flera var horribla plumpar i protokollet. Jag tyckte filmen var mycket bättre än vad jag förväntat mig. Datoranimeringarna över Asgard var helt fantastiska; effekterna serverades precis sådär som jag vill ha dem. Humorn hade den där lagom-glimten-i ögat-humorn. En underhållande berg-och-dalbana-action med såväl värme och passion inbakad.

Perrier´s Bounty är en irländsk film i samma anda som Long stock and and two smoking barrels,  men inte så intensiv och så osannolik överdriven som densamme. Cillian Murpy (1976, Douglas, Cork, Irland: 28 days later, Batman begins, Sunshine, Inception, Peacock)spelar Michael McCrea som  är en helt vanlig kille med ovanligt dåligt sinne för pengar. Ett ogenomtänkt smålån från Perrier, en lokal gangsterboss, sätter honom i en situation där han snabbt måste fixa pengar för att slippa misshandlas av Perriers hejdukar. I panik går han med på att utföra en stöt åt en annan kriminell småhandlare – när allt går snett på riktigt och han plötsligt är jagad med betydligt mer än några brutna ben på spel. Jag gillar smarta brittiska actiongangsterfilmer och denna är en av de bättre. Svart torr humor, mycket action och våld samt cool dialog, utan för den delen drabbas av actionhybris. Det är en skör balansgång, men Perriers Bounty klarar detta  med bravur. De brittiska skådespelarna är för övrigt väldigt duktiga, något som förstärker en redan utmärkt film.

Den alltid lika coola Clint Eastwood har regisserat denna Robert Altman influerade Hereafter. Det var länge sedan jag såg en sådan utmärkt, trovärdig och obehaglig inledning av en film som i denna. ”Clintan” väver samman 3 levnadsöden som har den gemensamma nämnaren att de  nyligen drabbats av sorg eller trauma. Matt Damon (1970, Boston Massachusetts, USA: Will Hunting, Eurotrip, The Departed, Stuck on you, The Bourne identity, True grit) gestaltar George Lonegan som ser sin mediumförmåga mer som en förbannelse snarare än en gåva. Han blir subliminalt kittet som hoppet för en tsunamiöverlevare och ett barn vars bror nyligen blivit överkörd. ”Tiden läker alla sår”, ”livet går vidare”, ”Det händer aldrig mig” är fraser som genomsyrar denna lågmälda film. Hopp, smärta, förlust och avsaknaden att inte hunnit försonas med den som dött är ledord i Hereafter. Detta är en film om människor som inte accepterar att döden är sista anhalten i livsprocessen. ”Clintans” dramaturgiska berättarform passar mig som handsken och denna film är inget undantag. Den är vacker, tänkvärd och oförutsägbar, och den hittar fram till tittaren med mycket subtila berättarmedel.

Ett ungt par flyr storstadens stress till ett ett hus mitt uti obygden. Kvinnan är författare och har en deadline inför sin nästkommande bestseller. Mannen är mitt i karriären det vill säga mycket övertidsarbete med sena kvällar. När han jobbar så ska hon inspireras av den lantliga atmosfären i syfta att skriva klart boken. Hon börjar höra och se saker som inte hennes man ser tillstymmelse till. Är detta hennes psyke som spelar henne ett spratt, är det mannen som vill åt hennes pengar eller är det helt enkelt något i och utanför huset…..något övernaturlig? Denna brittiska psykologiska skräckfilm är en karbonkopia av 1000 andra filmer i denna genre. Psychosis genomsyras istället av att det är dels sämre gjort, dels att de lyckats få med alla klyschor ifrån denna genres vedertagna bruksanvisning. Jag glömde nämna att huvudpersonen hade med sig ett allvarligt sammanbrott i livsbagaget, allt enligt bruksanvisningen. Strategin att förtäta och successivt trappa upp spänningen är att använda sig av dag 1 till dag 10 strategin det vill säga visa kronologiska  fragmentpusselbitar ur varje dag. Näe, enda anledningen att jag inte stängde av berodde på att jag översteg gränsen måste-ändå- se-hur- det- slutar- syndromet med futtiga 5 minuter.

Nicolas Cage har i mina ögon varit på dekis under en lång tid, från att förut varit en behållning. Denna gång lär han inte heller bli utsedd till en Oscarsnomineringskandidat, men klarar sig ändå med hedern i behåll. Season of the Witch utspelar sig under 1300-talets pestdrabbade Europa och korstågens omnipotenta härjningar – en mörk period för att uttrycka mig milt. Nicolas Cage (1964, Long Beach, California, USA: The Rock, Con air, Face off , The city of angels, Super 8, National treasure) gestaltar riddaren Behmen som har fått i uppdrag att transportera en flickan som anklagats för att ha startat pestepidemin till en rättegång. Tillsammans med sin bäste korstågspolare och en försiktig grupp med anhängare slår de sig fram genom mystiska och förrädiska landskap för att komma till en helig plats där hennes oskuld kan bevisas och Europas förbannelse hävas. Med väldigt låga förväntningar på en film kan denna medeltidsthriller med övernaturliga inslag fungera, i annat fall är det en film som hopar sig i klyschor och halvtaskiga tv-filmseffekter i symbios med pinsam dialog – tyvärr.

Jan Fares spelar Farsan som jobbar i en cykelbutik. Hans son ska få barn med sin fru, men vågar inte berätta att de ska adoptera, så istället har han lyckats övertala henne att ta på sig en fejkmage varje gång farsan kommer på besök i syfte att lura honom att hon är gravid. Sonens mamma dog för tio år sedan, och nu vill han gärna att farsan ska träffa en ny kvinna, så att de slipper bekymra sig så mycket över varandra. Farsan gör sig bra som en komisk bikaraktär, men man blir snabbt mätt på honom. Han är precis likadan i den här filmen som han var i “Jalla Jalla” – han spelar helt enkelt sig själv, och det räcker i högst 10 minuter. Här har farsan troligtvis utövat  någon form påtryckning på sin Josef med intentionen att få oändligt med speltid i en halvt medioker svensk standardkomedi. Det innebär att Jan Fares drabbats av hybris (övermod) medan sonen Josef (regissören till Kopps & Jalla Jalla) får inkassera sin första riktigt halvkalkon. Utanför Jörgens Cykelaffär sitter tre vänner, Jörgen är rädd för att bli lämnad, Juan oroar sig över hur labradoren mår, farsan är farsan och jag är förbannad för att jag inte hade kurage att  stänga av filmen.

The Way back baseras på en bok som det tvistas om verkligen kan vara sanning. Sju krigsfångar flyr från ett arbetsläger i ett helvetiskt Gulag 1941. Deras väg mot frihet sträcker sig från Sibirien, över den glödheta Gobiöknen och vidare över Himalayas berg till Indien. Under 600 mil av svåra umbäranden får de kämpa mot både moder natur, illvilliga främlingar och inte minst varandra. Australiensiske regissören Peter Weir har tidigare regisserat kassasuccéer som Döda poeters sällskap, The Truman Show, Master and Commander, Witness, The Mosquto coast. Inte mindre än fem av hans filmer har blivit Oscarnominerade, detta är hans första film på 7 år. Den alltid lika duktiga skådisen och sevärda Ed Harris (1950, Tenafly, New Jersey, USA: Apollo 13, Gone baby gone, The Abyss, The Rock, A beautiful mind) spelar amerikanen Zora. Bland rymmarna hittar vi också Gustav Skarsgård och Colin Farrell. The Way back är underbart filmad, den är episk,  bra skådespelarinsatser, den är trovärdig, men i mitt tycke aningen seg. Jag blev aldrig riktigt känslomässigt berörd av filmen (dvs började halvgråta), vilket man borde ha blivit av denna 2 timmar och 15 minuter långa film. Det är någon ingrediens som fattas, något jag inte kan sätta fingret på. Historien i sig är definitivt osannolikt fantastisk – om den nu är sann.

Gillar man humor a`la Dum & Dummare kan Talladega Nights-The ballad of Ricky Bobby från 2006 vara något. Will Ferrell (1967, Irvine, California, USA: Old school, Blades of glopry, Anchorman, Stepbrothers) spelar Ricky Bobby som är hetast bakom ratten och den störste NASCAR-föraren genom tiderna. Den något naive amerikanska vinnarskallen och har allt som en galen våghals kan önska sig: en lyxig herrgård, en sexig fru, två arroganta ungar,  och mer snabbmat än han hinner sätta i sig. Men Rickys enkelspåriga livsstil kraschar totalt när han utmanas av den bombastiske europén Jean Girard (Sacha Baron Cohen = Ali G och Borat) och han förvandlas till ett fegt nervvrak. Efter att ha förlorat både sin fru och sitt jobb till bästa polaren Cal Naughton Jr. (John C. Reilly) måste Ricky lägga i en extra växel för att komma tillbaka på banan, slå Girard och vinna tillbaka sin ära och sin rikedom. Will Ferrell och John C. Riley bildar i mitt tycke ett sjukt bra samarbete, något de fick reproducera i den helt underbara: Stepbrothers.  Infantilt låg humor när den är som bäst i symbios med konstant rolig dialog gör denna film osedvanligt sevärd. Filmen är en 1 timme och 45 minuters orgie i fördomar mot bland annat homosexuella, handikappade, snygga tjejer men framförallt  mot den amerikanska kulturen – härligt. Som sagt en exceptionell låg humor på en osannolikt hög nivå. Ett extra plus för god musikval med bland annat Pat Benetar och AC/DC. Vill man ha en djup film som dessutom är oförutsägbar – se inte denna film.

Pixel – Eskapism

Drama – action – thrillern: Unstoppable är löst baserad på verkliga händelser. Ett tåg med giftigt avfall som last skenar och måste stoppas till varje pris för att undvika en katastrof som riskerar att utplåna en hel stad. Desperata försök att återfå kontrollen över tåget misslyckas och det blir upp till två banarbetare att få stopp på det innan det slutar i katastrofen är ett faktum. Men hur stoppar man någonting som är så stort som en skyskrapa och rusar fram med kraften av en missil och med en last som kan ödelägga städer? Denzel Wahington (1954, Mount Vernon, New York, USA: The bone collector, Mo better blues, Malcolm X) spelar banarbetaren Frank  och Chris Pine (1980, Los Angeles, USA:  Star Trek 2009, Carriers) gestaltar hans kollega Will som står inför ovanstående prekära situation. Mer förutsägbart än såhär blir det inte, och ändå är Unstoppable så bra. Dels gillar jag Denzel Washington, dels  är filmen relativt trovärdig för att vara en actionfilm, med amerikanska mått mätt såklart. Den eskalerande handlingen kryper smittande in genom skinnet och stannar kvar där hela vägen till det dramatiska slutet. Det är en actionfilm, men som sagt inte en överdriven sådan vilket jag tycker är befriande; en uppdaterad Speed på spår.

Saw serien går äntligen i graven genom Saw – The final chapter 3D. För min del blev det inte 3d, men det gjorde inget. Jag hade inga direkta förväntningar, utan detta var mera  i stil med att jag kände mig manad att se avslutningen, då jag uthärdat de sex föregående blodsorgierna.  Filmen inleds tidigt på ett öppet torg; en stor genomskinlig box med två unga män som har varsin cirkelsåg framför sig och en ung kvinna som hänger i taket med en stor cirkelsåg under sig. De unga männen visar sig vara pojkvän och älskare och bara två av ungdomarna i boxen tar sig ur den levande. Ungefär samtidigt lanserar Bobby Dagen (Sean Patrick Flanery) sin nya bok i amerikansk morgon-TV. Han påstår sig ha tagit sig ur en av Jigsaws fällor och har blivit ansiktet utåt för gruppen av överlevare. Denna Bobby har  en dold agenda och  har på sin höjd sett en råttfälla; han vill bara tjäna pengar på  uppmärksamheten som Jigsaw fällorna röner i media. Man behöver inte vara en Einstein att förstå att verkligheten kommer att slå till med full kraft mot honom via en specialgjord fälla.  Manusmakarna har denna gång skapat ett pussel av pusslet; de myriader av bihandlingar sammanfogas dessvärre lite väl hastigt. Här gäller det att smida medan järnet knappt är ljummet. Jag tyckte första filmen var nyskapande, otäck, oförutsägbar och blodig – en riktigt bra skräckis som inte alls behövt dessa uppföljare. Ser jag en fälla till så dör jag troligtvis av tristess, än av innehållet i avlivningsprocessen.

State of play är politisk  thriller med Ben Affleck i en av huvudrollerna. Det är långtifrån ett drömscenario för en cineastdyrkare som jag själv. Kongressmedlemmen Stephen Collins tillika Ben Affleck (1972, Berkeley, California, USA: Good will hunting, Pearl Harbour,The sum of all fears, Daredevil, The Town) är den blivande stjärnan i sitt parti – tills hans forskningsassistent och älskarinna mördas och gamla hemligheter kommer i dagen. Den undersökande journalisten  Cal McCaffrey som spelas av Russel Crowe (1964, Wellington, New Zealand: Gladiator, A beautiful mind, The Insider, Body of lies) hamnar i ett dilemma, att dels vara en gammal vän till Collins och dels ha en hänsynslös redaktör som vill att han undersöker fallet. När Cal och hans partner Della avslöjar en mörkläggning som hotar att skaka hela landets maktstruktur, upptäcker de åtminstone en sanning: när miljarder dollar står på spel så är äkta vänner lätträknade. Jag upplevde State of play som ytterst välgjord, intelligent och underhållande i symbios med en trovärdig dialog. Trodde aldrig att jag skulle bli tvungen att skriva detta, men Ben Affleck går från klarhet till klarhet. Han gör en bra rollprestation i denna thriller precis som i den underbara The Town. Russel Crowe´s reporter gestaltning känns otäckt realistisk. Jag tyckte att State of play var en fantastisk film i en genre som jag vanligtvis inte är överförtjust i.

Furry Vengeance är först och främst en barnfilm, då Hanna & Frida fick göra ett demokratiskt filmval. Fastighetsmäklaren Dan Sanders  som spelas av Brendan Fraser (1968, Indianapolis, Indiana, USA:  Airheads, George of the jungle, The Mummy) beger sig från storstadens brus till de djupa skogarna när han får i uppdrag att bygga ett klimatvänligt bostadsområde i Rocky Springs. Den fredade skogen måste ge vika för lukrativa byggplaner, men det finns några som Dan har glömt att be om lov. Allt för snart står han öga mot öga med skogens invånare bestående av griniga gnagare, bitska bävrar och en barsk brunbjörn som strider för att bevara skogens djupa och stilla fridfullhet. Har man inga eller väldigt låga förväntningar så ställer man inga krav och det kan ibland vara en strategi som hjälper en igenom filmer som Furry vengeance. Filmen är roligast och barnsligast första halvan av filmen när djuren djävlas med Dan och  medan hans fru  och barn tror att blivit mentalt störd. När Hollywood sedan sätter in stora sentimentalitets-släggan och moralpåprackandet så dör filmen ut. I början är det faktiskt slapstickhumor på relativ hög nivå och jag kommer periodvis på mig att asgarva inför barnens oförstående granskande ögon. Dans fru Tammy spelas för övrigt av den vackrabarnfilmstjärnanv Brooke Shields (1965, New Yotk, USA: Pretty baby, The blue lagoon, Endless love, The midnight meat train). Filmens trailer är för övrigt bättre än själva filmen – tyvärr.

Hierro hade jag väldigt höga förväntningar på, och det berodde på att producenterna bakom fantastiska filmer som Pans labyrint och Barnhemmet ligger bakom den. Tyvärr kommer denna psykologiska dramathriller inte alls upp i samma klass som de ovan nämnda. Vad är det värsta som kan hända en mamma på semester med sin son, jo att barnet spårlöst försvinner när man själv varit lite oförsiktig.  Det är vad som händer mamman spelad av Elena Anaya (1975, Palencia, Spanien: Sex & Lucia, Savage Grace, Van Helsing, Talk to her). Hennes trauma tar ny fart då hon återigen måste bege sig till platsen där sonen 6 månader tidigare försvunnit; polisen behöver nämligen hjälp med identifieringen av ett dött barn. På ön upplever Elena att något inte är som det ska; är det hennes psyke som spelar henne ett spratt eller är det något annat – något okänt? Hierro är  en psykologisk thriller som inte riktigt lycka få mig berörd. Det är synd eftersom filmens  visuella och suggestiva drag är lite i klass med den italienske regissören Dario Argento.

Skyline är en film i samma sci-fi genre som Världarnas krig. Handlingen är i stort sett identisk, vilket jag kan tycka är aningen fantasilöst. En grupp av människor försöker fly undan ett oväntat utomjordiskt utrotningsförsök. Handlingen utspelas i en skyskrapa där de överlevande leker en dödlig kurragömmalek med de ondskefulla nykomlingarna. Invasionsstrategin består utav att locka människorna via ett hypnotiskt starkt sken till att bli fogliga, för att senare infogas ombord på varelsernas gigantiska skepp.  Eric Balfour (1977. Los Angeles. USA: Six feet under tv-serie, What women wants, The Texas chainsaw massacre, Hellride ) spelar den relativt lugne Jarrod som subliminalt iklär sig rollen som gruppens ledare. Tyvärr är jag ytterst svag för denna typ av sci-fi, vilket gör att jag sväljer i stort sett vad som helst. Jag gillar i alla fall filmer där utomjordiska motiv och dolda agendor inte  övertydligt beskrivs, utan istället bara fragmentariskt överraskar sin publik. Äta eller ätas, och den starkaste överlever, är fraser som dessvärre inte kan appliceras på människorna i denna dystopiska film.

The next three days är ett kriminaldrama om tillit och vigilante-rättvisa. Russel Crowe (1964, Wellington, New Zealand: Romper Stomper, L.A Confidential, Insider, Gladiator, A beautiful mind, American gangster) spelar John Brennan en familjefar vars vardag omkullkastas i ett enda ögonblick.  Hans fru Lara spelas av Elizabeth Banks (1974, Pittsfield, Massachsetts, USA: Spiderman, Catch me if you can, The 40-year old virgin, Meet Bill, Fred Claus) blir helt oväntat anklagad och dömd för mord på sin chef, och hamnar sedermera i fängelse. Collegeläraren John Brennan som är en helt vanlig kille transformeras till en manisk person som använder alla legala medel att försöka rentvå sin fru mot dogmatiska myndigheter. När  den strategin inte fungerar så tar han lagen i sina egna händer. Det här är en amerikans remake av den franska filmen: Pour Elle, från 2008. Underbara skådisar som underskattade Brian Dennehy och trygge Liam Nesson flimrar förbi bland birollerna. Utmärkt trovärdigt skådespeleri gör The next three days till en  mycket underhållande film fullt i klass med förr årets The Town.

Dodgeball är en sådan humorfilm som man endera avskyr eller dyrkat. Jag sällar mig till dyrkandealternativet; detta är enligt mig en av mina topp 50-humortoppfilmer of all times. Har sett den 3 gånger förut och brukar sällan se om filmer i vanliga fall, men jag gjorde ett undantag för denna humörhöjande komedipärla. Mycket står på spel, Vince Vaughn (1970, Minneapolis, USA: The lost world: Jurasic Park, The Cell, Zoolander, Old School, Wedding crasher) spelar Peter LaFleurs  vars älskade favoritgym riskerar att tas över av den stora kedjan Globo Gym med fitness-gurun White Goodman (Ben Stiller) i spetsen. För att rädda gymmet bestämmer sig LaFleurs gäng sig för att sopa banan med Goodman och hans gäng i Spökboll i syfte att vinna ½ halvmiljonen som står på spel – pengar som kan rädda gymmets existens. De har 3 veckor på sig att träna ihop ett handlingskraftigt lag. Om det fanns en oscarsnominering för för bästa humorroll så borde Ben Stiller fått det år 2004. Han är som klippt och skuren för rollen som White Goodman. Ingen kan spela en så patetisk  looser utan någon som helst självinsikt som Ben Stiller – inte ens Will Ferell. Här drivs det med utvecklingsstörda, homosexuella och sportnördar dessutom är i stort sett alla skämt under bältet humor – härligt.  Denna charmiga David mot Goliat kamp är ett stycke ”idrottshumorfilm” i världsklass, kravet är att man fortfarande har barnasinnet i behåll.

Continue Reading »

Pixel -Eskapism

Terry Gilliam är en regissör som jag har mycket ambivalenta känslor till. Jag dyrkar filmer som Fisher king och 12 monkeys, men har väldigt svårt att ta till mig The adventures of Baron Munchausen, Brazil, Bröderna Grimm eller Time bandits. The imaginarium of doctor Parnassus måste jag dessvärre kategorisera in i den senare. Tim Burton är för mig mästaren i genren vuxensagor, medan Terry Gilliam känns alldeles för abstrakt (obegriplig). Precis som sina filmtitlar tycker jag att hans filmer dessutom är på tok för långa. Dr Parnassus basar över en resande teater som består av dottern Valentina, hans assistent Anton samt dvärgen Percy. Dr Parnassus  hävdar att han levat i 1000 år, och att han styr över ett imaginarium, där individers drömmar uppfylls. Han köpslog med djävulen själv att byta sin odödlighet mot ungdom i syfte att leva med sin livs kärlek. I köpet ingick dessvärre hans avkommas själ, som skulle tillhöra djävulen när denne fyllt 16 år. Vi kastas in i handlingen innan detta ska ske , och kampen för att försöka rädda sin dotter undan djävulen. Heath Ledger (1979-2008), Perth Australien: A knight´s tale, The Patriot, The sin eater, Brokeback mountain, The dark knight) gör en av sina sista rolltolkningar via  den jagade karaktären Tony som oväntat beslutar sig att hjälpa Dr Parnassus i kampen mot djävulen. Terry Gilliams filmer är otroligt ambitiösa, vackra och surrealistiska, men de har så svårt att beröra mig, jag vet inte varför. Jag vill gilla dem, men förmår mig helt enkelt inte att göra det.

The last exorcism är en mockymentary med skakande kamera som tittarperspektiv. Är egentligen inte alls förtjust i denna Von Trier kamerastrategi, men ibland kan konceptet fungera som i Paranormal exempelvis. Vi får i denna film följa en präst som försörjer sig genom att låtsas driva ut andar från lättrogna amerikanska invånare. Ett filmteam får tillåtelse att  göra en film om prästen Cotton Marcus och får också följa med honom på ett  fall i Louisiana.  Filmen i sig blir aldrig riktigt otäck och avsaknaden av chockerande scener som traditionellt förknippas med denna horrorgenre är ytterst negativt.  The last exorcism är ändå en standardfilm som inte gör bort, sig även om den följer genrens bruksanvisning från punkt till pricka. Slutet däremot känns som att producenten och regissören haft en dust och sedermera enats om ett slut som ingen av dem egentligen ville ha. En film som kunde ha blivit så mycket bättre, men som knappt får godkänt.

The dead outside är ett brittiskt zombiedrama med stark betoning på just drama. Detta är dessutom en lågbudgetfilm med okända skådisar i huvudrollerna. Handlingen kretsar runt två överlevare som gömmer sig i ett övergivet hus på landet. Världen utanför har drabbats av en neurologisk pandemi som muterat och påverkat de drabbade att bli våldsamma, irrationella och sugna på att döda sina medmänniskor. Ytterligare en kvinna sällar sig till sällskapet en bit in i filmen, något som inte alls uppskattas av den traumatiska April som blir svartsjuk och ännu mer hemlig än förut.  Det är en suggestiv och melankolisk film som inte lyckas förmedla en klaustrofobisk zombiekänsla. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att det var Ingmar Bergman själv som stod bakom kameralinsen. Det här var alldeles för segt för min smak.

Ben Affleck har regisserat The Town vilket egentligen är något positivt då han lyckade bra med debutfilmen: Gone baby gone. Det som däremot var riktigt oroväckande var att han också gestaltade filmen huvudkaraktär: Doug McCray. Han måste ha genomgått en ny form av 12-stegsprogram i  syfte att förbättras som skådis eftersom han gör sitt livs roll i The Town (vilket i och för sig inte säger så mycket). Doug McCray bor i området Charlestown i Boston, ett ställe ökänt för att  i åratal socialisera tungt beväpnade rånare. Teamet som utför rånen är tillika hans barndomsvänner; att lämna gänget är som att lämna sin identitet eller sin familj. Doug kärar ner sig i en kvinna som han egentligen skulle bevaka, i syfta att kontrollera att hon inte samarbetar med FBI. Hon var ett av offren i ett tidigare rån där Doug var inblandad. Filmen handlar om kärlek, heder, kompistryck och det klassiska: ”sista-stöten-innan- jag-lägger-av-syndromet”. Jag tycker detta är en av årets bästa filmer, även fast Ben Affleck spelar huvudrollen. Karaktärerna är intressanta, dialogen är trovärdig och manuset är superbt.

Monsters rör sig i samma science-fiction- genre-krets som den utmärkta District 9. Handlingen utspelar sig 6 år efter att en utomjordisk livsform fått en slumpartad frizon mellan Sydamerika och Mexico. Varelserna är till skillnad ifrån de i District 9 inte alls lika vänliga och sociala. Vi får följa den cynisk reportern Andrew Kaulder som  efter påtryckningar av sin chef får uppdraget att eskortera dennes dotter genom den infekterade zonen till en hägrande säkerhet i USA. Den infekterade zonen omringas av gigantiska murar i syfte att hålla varelserna på behörigt avstånd från mänskligheten. Monsters är minst lika mycket ett drama som kärleksfilm där utomjordingarna mera är utplacerade i handlingsperiferin. Det väsentliga är istället att de hela tiden finns där, så filmen i sig är också lika mycket en äventyrsfilm. Miljöerna, skådespelarna och även handlingen kändes trovärdiga, utan att övermaniska specialeffekter och onödiga blodutgjutelser tog överhanden ifrån den nästintill dokumentariska berättelsen.

The Experiment handlar om att 26 män som frivilligt deltar i ett psykologiskt experiment. Filmen är influerad av ett äkta experiment vid  Stanford Prison 1971, och är en remake utav den otroligt provokativa tyska filmen Das experiment. Några av de frivilliga får ta på sig rollen som fångvaktare medan resten automatiskt får iklä sig fångcellsrollen. De måste klara 14 dagar i syfte att få tillgång till den hägrande ersättningen på 140 000 kronor som utgår för besväret. Med uppgiften följer ett antal kriterier: våld får exempelvis inte förekomma mellan vakter och fångar, för då avbryts experimentet, och ingen av deltagarna får några pengar. Adrian Brody (1973 New York: The thin red line, Harrison´s flower,The Village, King kong, Splice) gestaltar den ärliga Travis, medan Forrest Whitaker (1961 Texas USA: The platoon, Ghost dog, Phenomene, The crying game) spelar den mindre trevlige Barry. Jag kan säga att det tyska originalet är bättre på alla plan, även om jag bitvis upplevde fragment i filmen som var helt okey. Hollywood har en förmåga att förtränga och förvränga fundamentala ingredienser hur karaktärer byggs upp. De blir oftast stereotypt framställda i syfte att dopa filmen med något som egentligen inte alls är nödvändigt. I denna amerikanska upplagan så blir det  helt sonika en irrationell soppa av något som kunde ha blivit så mycket bättre – synd. Forest Whitakers insats i filmen frambringar inte heller några filmutmärkelser, snarare tvärtom; se det tyska originalet istället.

En Schweizisk science -fictionsfilm kändes instinktivt inte som den optimala lördagsunderhållningen. Cargo hette filmen och utspelar sig på ett lastskepp som transporterar material till ett nybygge  på en annan planet för den kvarvarande  mänskliga befolkningen, då jorden blivit obeboelig. Mystik, konspiration och ovisshet genomsyrar denna hypnotiska lågbudgetfilm som i alla fall jag gillade väldigt mycket. Med små medel byggs stämningen upp på ett klaustrofobiskt sätt. Cargo är välgjord och skådisarna som jag aldrig sett förut gör inte bort sig, storyn i sig var också annorlunda, något som sällan är helt fel.

Solomon Kane bygger på en karaktär ur en bok från Robert E Howard. Har själv inte läst den så jag innehar inga referenser till historien. I vilket fall som helst kretsar handlingen runt en soldat som får reda på att hans själ kommer att tillhöra satan själv. Han avböjer det mindre smickrande förslaget att hänge sig till de mörka makterna. Istället så vill han förändras från  relativt ond till exceptionellt god, vilket första steget tas genom att bo på ett kloster i den engelska landsbygden (Prag). Hans mörka karisma påverkar munkarna negativt och han måste därför bege sig av. På väg mot ingenstans slår han följe med en kristen familj som senare stympas, han har innan dess lovat fadern att rädda deras dotter som blev bortförda av onda varelser. Det här är en tvättäkta svärd och trollkarlsfilm a´la en low-budget-light-sagan-om ringen. Den brittiska skådisen James Purefoy (1964 Taunton England: A Knights tale, Resident evil 2, Rome: tv-serie 22 avsnitt) gestaltar alldeles utmärkt mannen med den überstora hatten och slängkappan. Jag har sett alldeles för många urusla filmer i denna genre där balansen mellan parodi och ”realism” minst sagt är skör; Solomon Kane håller sig på rätt sida om denna tunna linje, även om Sagan om ringen- och Van Helsing vibbarna svävar över ett antal scener. Actionscenerna är riktigt bra precis som specialeffekterna, och den mörka medeltida stämningen känns varken alltför tillgjord eller patetisk.

Continue Reading »