Copyright © 2024 LIVSKVALITETSGUIDEN. All Rights Reserved. Snowblind by Themes by bavotasan.com. Powered by WordPress.
Posts Tagged ‘ Black Sabbath ’
Det ena utesluter inte det andra. Jag uppskattar verkligen Ozzy i Black Sabbath, men föredrar definitivt både Dio såväl som Tony Martin.
För mig är The Headless cross (1989) och Tyr (1990) två av bandets mest underskattade album.
Första gången jag hörde Headless cross var i paritet med en utomjordisk upplevelse eller en regional själavandring.
Att omslaget också var råcoolt förstärkte den känslan. Det keltiska korset är en av de mest välkända irländska symbolerna och förekommer ofta på kyrkogårdar, offentliga monument, konstverk och i modebranschen.
Även om dess ursprung är omtvistat är det fortfarande en kristendomssymbol med hedniska associationer. Det är också en populär symbol för irländsk stolthet. Definitivt en utmanare till både Leprechaun och fyrklövern.
Jag hade förmånen att se Black Sabbath på Cirkus 1995 med just Tony Martin bakom mickstativet. Är det någon som legitimeras att få göra ”djävulstecknet” så är det han och Dio. Den sistnämnde har av naturliga skäl avpolletterat sig själv.
Titellåten var verkligen som en jabb i solar plexus. Den skar igenom ben som märg och var såväl mörk och tung på samma gång. Hela albumet är för övrigt en uppvisning av kvalité i den högre metalskolan. Dock var jag lite extra svag för ”Kill in the spirit world”.
Albumet var lite evil, på ett vuxet sätt, vilket var en komplimang.
Året efter landade Tyr på skivdiskarna. Ett schizofrent grymt album, dock inte lika urstarkt som The Headless cross. Omslaget var däremot mer estetiskt tilltalande, trots avsaknaden utav det keltiska korset.
Inledande ”Anno Mundi” var detta albumets svar på ”The headless cross” – pure magiskt. Scrollade man ner till låt tre, ”Jerusalem” så fick man nästa strokeförnimmelse.
Tony Martin sjöng för övrigt lungorna ur sig på båda verken – a perfect match – Martin & Black Sabbath (ej förväxlas med Marcus & Martinus).
The Headless cross
The gates of hell
Headless cross
Devil & daughter
When death calls
Kill in the spirit world
Call of the wild
Black moon
Nightwing
Tyr
Anno mundi
The law maker
Jerusalem
The sabbath stones
The battle of Tyr (instrumental)
Odin´s court
Vallhalla
Feels good to me
Heaven in black
Continue Reading »
Mr Magnus Karlsson ligger bakom tidiga julklappar med bland annat Last Tribe, Allen/Lande, Midnight sun, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Code, Last Tribe, Magnus Karlsson´s Freefall, The Ferryman, Allen/Olzon, Kiske/Sommerville och Starbreaker. Likt Max Martin drejar han fram metalhits, medan vi vanliga dödliga föräter oss på tacos och kebabpizzor.
Multiinstrumentalisten har funnit en ovärderlig glitch mellan a.o.r, den melodiska hårdrocken och heavy metal. Hans patenterade melodiska rock tycks hela tiden finna nya nyanser i sitt egna universum. Gitarrläraren Magnus Karlsson från Höör jobbar heltid, men nästan också fulltid med musiken. Hur hanterar han det? Sover den mannen överhuvudtaget? Har han lyckats klona sig själv, eller börjat med biohacking? Det, och mycket till får ni reda på om ni läser denna intervju.
En intervju med Magnus Karlsson – Av Mats ”Hammerheart” Widholm
För det första, grattis till en av dina bättre plattor någonsin såväl låt-som produktionsmässigt tillsammans med senaste The Ferryman!
Tack:))
Black Sabbath featuring Tony Martin
Tony Martin är en husgud, främst utifrån de två gudabenådade Black Sabbath plattorna: The Headless cross och Tyr. Hur kändes det att jobba med honom?
”Han är ju en husgud även för mig. Jag växte upp med dem plattorna och tycker de är bland de bästa som gjorts i hårdrocksvärlden. Nästan exakt på dagen för 25 år sedan innan Sweden rock hette Sweden rock Festival, så hette festivalen Karlshamn Rock Festival. 1995 var Black Sabbath där med Tony Martin. (låtar som avverkades där var Neon knights The shinning, Wizard, War pigs, Headless cross, Rusty angels, I won’t cry for you, Mob rules, Black sabbath och Sabbath bloody sabbath – redaktionen).
Den konserten gjorde ett stort intryck på mig. Jag inspireras fortfarande av alla plattor med Tony Martin, och hur han skriver musik, så det är himla kul att ha med honom. Tony har lite andra krav än de andra sångarna. Han vill inte bara sjunga färdigt låten, utan han vill också vara med och skriva. Tony var med och skrev texterna och melodierna på sina låtar. Det tackar jag inte nej till alls eftersom Tony är duktig på att skriva texter. Det hade ju varit löjligt om jag stod på mig och ville ha mina texter med, när Tony Martin kunde styra istället.”
För mig var kvartetten med ”Hold your fire”, ”Queen Of Fire”, ”All The Way To The Stars” och ”Temples and Towers” plattans höjdpunkter. Är det någon av dessa som du föredrar framför andra på albumet?
”Den låt med Noora, ”Queen of fire” var ju väldigt speciell. Jag har lyssnat mycket på henne och verkligen vilja göra någonting. Jag frågade Noora, och hon ville först höra om hon gillade låten liksom. Jag kom ihåg att jag la rätt mycket tid på att få det perfekt för henne. Hon var den som sjöng in den först, så jag hade den nästan för ett år sedan. Det blev himla bra. Jag tycker att Noora sjunger som en ung arg Ann Wilson från Heart du vet. Det är lite mer ilska i det. Jag tycker att hon gjorde det otroligt bra.
Hon berättade när vi träffades och gjorde videon, att hon verklige kunde relatera till texten. Det känns verkligen ärligt när hon sjunger på något sätt. Inte bara att hon sjunger en låt, utan som hon verkligen menar det, även fast det är jag som skrivit texten – den blev jag otroligt nöjd med.”
Battle beast with Noora
”Jag blev helnöjd med alla låtar och sångare på plattan exempelvis Dino som sjunger ”Hold your fire”, han är ju helt otrolig också. Om man vill hitta något som matchar Jorn så, han har ju det där stuket. Likadant med de där låtarna med Rena som han sjöng, var jag också väldigt nöjd med. I princip alla var bra, det är ingen som jag är missnöjd med. Den enda som jag tvekar lite på såhär i efterhand är nog mig själv. De jag bjöd in var så oerhört bra. De hade varit bra på de förra plattorna också, men den här gången blev det så otroligt bra. Det kändes som om ett större snäpp för mig som sångare med det här gänget, det blev lite jobbigare.
Jag är ju inte känd som sångare som de andra är, men det är ju ändå min platta. Egentligen var det meningen att jag skulle sjunga på alla låtarna i princip, och så bjöd jag in ett par gästsångare, och den här grejen med gästlistan växte och blev lite för lång. Men jag tänkte, att något måste jag göra själv, eftersom det är min platta. Det som räddade mig lite grann är att jag inte har riktigt samma stil. Hade jag sjungit som Dino eller Russel Allen, fast lite sämre, så hade det varit himla tråkigt. Nu blir det istället ganska långt ifrån deras stilar eftersom jag har en helt annan röst och då lite svårt att jämföra oss.”
Något jag undrat över hur stor del du har i val i vilka vokalister som medverkar på dina soloalbum, hur stor procentandel är Frontiers val?
”Näe, det är jag själv som bestämt alla sångarna. Renan Zonta (Electric mob) kände jag inte till innan, utan jag såg hans första video som skulle släppas på Frontiers. Han var inte alls känd i Europa innan, utan mer i Brasilien. Hans band har ju en helt annan stil, lite bluesigare. Men när jag hörde den där rösten, shit alltså, det kommer att bli riktigt bra.
Jag fick lite samma vibbar som när Jorn sjöng på Masterplan. Det är ju Helloween power metal, fast Jorn är ju lite mer blues feeling i sin röst, men mixen blev sådär magiskt på något sätt. Det kände jag med Dino Jelusic (Animal drive, Dirty Shirley) också; han är ingen power metal sångare, men blandningen blev perfekt.”
Känns det som du utvecklas som musiker och låtskrivare utifrån Frontiers” subtila: ”såhär bör det helst låta, men annars får du göra hur du vill”?
”Jag har ganska fria tyglar, men så klart hade jag kommit med en rap-platta så hade de nog reagerat. Jag bestämmer nästan precis helt själv, men såklart, de vill ju gärna veta hur det går, och de vill gärna ge lite input och förslag, något jag tacksamt tar emot. Bolaget är ju mer åt a.o.r.-hållet, än vad jag är. Men de har ju även metal band också, även om det är mest Journey, Survivor och Toto, lite åt det hållet.
På första Allen/Lande jag skrev, sa de: kan du skriva, men skriva a.o.r? Då visste jag knappt vad a.o.r var för något. Så jag skrev lite vad jag trodde var a.o.r. Jag själv upplever väl inte det som riktig a.o.r. men mer hårdrock med nästan lite metal sound. Men det var de jättenöjda med, så det jag tror de vill ha starka melodier, det är deras pryl, och det är min pryl också, så därför blev det aldrig någon konflikt heller. Jag är glad, jag får skriva det jag vill. Det är en bra matchning, plus att de har de där fantastiska artisterna. Så om jag gör någonting, så vet jag att de kan hjälpa mig med de flesta kontakter – det är rena drömmen.”
I mina ögon har du en högsta lägsta nivå i paritet med Pretty Maids och Treat när det kommer till melodisnickeri. Upplever du någon form av prestationsångest eller kreativitetsebb utifrån all musik du skapat under 2000-talet?
”Nä, jag gör det här för att jag tycker att det är kul, och så länge det är kul då blir jag oftast nöjd. Sedan vet man ju aldrig vad folk tycker. Jag försöker variera mig, och jag vill absolut inte göra samma platta om och om igen. På Primal Fear så skriver jag på ett helt annat sätt, lite hårdare, och med mindre syntar.
Skriver jag musik med Starbreaker så blir det input på hur han har det och så. Där blir det mer att anpassa sig efter vissa artister, inte skivbolaget. Artisterna har sin stil, och till dem kan jag inte skriva hej vilt till, utan de är oftast med i processen. Det är ju samma sak med Primal Fear. Jag gillar ju deras stil, och på så sätt blir det inget jag blir tvungen att tvinga fram.”
På tal om Primal Fear, det är en grupp för mig som jag har svårt att ta på allvar. De känns för mycket som Judas a´la Painkiller-eran. Vad tycker du om det?
”Jo vi har haft painkiller-perioder, och Ralf kan ju sjunga på det sättet. Men de senare albumen har det väl inte varit så mycket av den varan. Typiskt nog har vi släppt en singel där vibbarna finns och där Ralf spräcker blodkärlen. Han kan ju sjunga annat också. Vi gjorde en cover av Hearts: ”If look could kill” för en 3 till 4 år sedan. Han sjunger helt annorlunda, och kan hantera den stilen med. Som sagt, det är ju en smaksak, jag gillar ju hårdare musik också.”
När jag recenserar dig ger jag dig epitetet: Mini-Malmsteen, en person som för övrigt är en husgud hemma hos mig. Har du någon åsikt om Yngwies utveckling under 2000-talet, där han producerar och sjunger själv?
”Tja, han får ju göra som han vill så klart. Visst hade det varit underbart om han haft någon av sina grymma sångare exempelvis Joe Lynn Turner och Mark Boals är fantastiska. Det är lite sorgligt får man säga. Jag tror att han känner att han vill göra allting själv, och det kan han ju verkligen om han vill. Men han har väl förlorat en hel del på det.
Själv har jag mer varit inne på Steve Vai och Steve Morse och lite andra gitarrister, inte specifikt Yngwie. Det jag uppskattar mest med Yngwie är inte hans snabba gitarrspel utan att han hade ju riktigt bra låtar, framförallt de med Joe Lynn Turner plattan.”
I min värld är det du och Gus G (Firewind), Lars Chriss, Lion’s Share, Carl Johan Grimmark (Narnia) som håller balansen mellan tunga riff och meloditräffsäkerheten bäst och mest. Hur tror du det kan komma sig att 3 av dem är svensk
”Yngwie har säkert bidraget en hel del, precis som John Norum. Sen tror jag att musikskolorna gjort sitt. Även om man inte har så mycket pengar så har man möjligheten att ta lektioner. Jag jobbar ju själv på Kulturskolan och försöker lära upp så många som möjligt. Sedan har ju vissa säkert tråkiga minnen från kulturskolorna med blockflöjtstvång, i alla fall i min generation. Men det har ju också kommit fram mycket bra med folk som fixar bra replokaler och utrustning och så vidare.
Vår svenska folkmusik låter ju inte speciellt lik vår metal, men många tror ändå att det finns ett skandinaviskt vemod som kan ligga lite undermedveten i det som skapas, och som gör att folk gillar det. När man pratar med folk så är det många som gillar musiken eftersom det vilar något lite sorgfullt över de. Det är inget som jag vet eller analyserat, utan bara en känsla. Jag har tyvärr lyssnat lite dåligt på exempelvis Gus G. Men jag gillar hans gitarrspel.”
Hur ser ni på dagens musikklimat? Streaming, nedladdning, torrentfiler? Tycker du fortfarande att det är viktigt att släppa fysiska album?
”Egentligen tycker jag det är tråkigt. Men sedan har man väl lite tur i hårdrocksvärlden, då fansen ofta är lojala och köper albumen, till skillnad från vissa andra genrer som pop. Även om jag själv inte köper så mycket skivor längre så är man fortfarande lite nostalgisk och sugen på att köpa flera än nu. Man känner hur gött det var att leta i en skivaffär.
Det är lite tråkigt med streamingen då Spotify nästan inte ger någonting. Det är ju tur att det fortfarande går att hålla liv i det hela. För det skulle ju kunna slå ut branschen helt och hållet, så att det bara blir hobbymusiker, något man gör på fritiden. Men det är ju fortfarande vissa som lyckas…men fortsätter viruset så vet i fan hur det kommer att gå.”
”Mina kollegor i Primal Fear är tillräckligt stora för att kunna leva på sin musik. Jag har hållit på med det här livet i cirka 20 år nu och sagt till mig själv att jag inte vågar lita på det här, eftersom man inte vet hur det går. Men det har ju gått rätt bra i snart 20 år. Visst, det är lite osäkert bland, och inte riktigt som att få som en lön liksom, men jo, det hade nog gått att leva på.
Speciellt om man kombinerar det med att turnera. Men jag är inte så sugen på att turnera hela tiden, även om det är kul ibland. Även på de stora festivalerna blir det ju lite samma sak med att spela ungefär samma låtar. Men när jag sitter i studion kan jag sitta med ett tomt skrivbord… för att på morgonen ha en helt ny låt klar.”
Finns det någon eller några sångare som du skulle kunna turnera med som skulle kunna klara av att presentera musiken du skrivit med värdighet, utan att ha med originalvokalisterna?
”Exempelvis Ronnie Romero klarar ju av att sjunga alla Rainbows låtar så han skulle säkert kunna fixa mina med. Jo, det är nog ett mer uppnåeligt alternativ med bara någon eller några sångare.”
Vad lyssnar du på om du inte lyssnar på hårdrock?
”Jo jag brukar faktiskt lyssna på en polsk tjomme som heter Abel Korzeniowski. Han har bland annat gjort musik till tv-serien Penny Dreadful och skräckisen The Nun. Jag gillar film- och klassisk musik. Det som gör att han sticker är att han skriver vackra melodier och skapar grymt fin orkestrering. Jag är väldigt intresserad av sådant, vilket också märks mer och mer på mina album. Jag har snöat in på det helt enkelt. När jag softar och vill ta det lite lugnt så lyssnar jag på honom.
Annars så lyssnar jag på det mesta. Jag har inga regler som att jag lyssnar inte minsann på det eller det. Det finns antingen bra eller dålig musik helt enkelt. Sedan tycker jag det är svårare att hitta bra musik i vissa genrer som exempelvis dansband. Där är det mera soundet som jag inte tål riktigt.”
Har du tid att se film eller serier? I Så fall nämn några favoriter?
”Jo, mellan varven kopplar jag och varvar ner med både bra serier och filmer, det krävs nästan. Jag får väldigt mycket inspiration från filmer. När jag hör någon cool fras i någon film så får jag ibland bra uppslag till textidéer. Det är väldigt lätt för mig att peka ut världens bästa film. På första plats, utan konkurrens är Pulp fiction, sedan kommer alla Tarantinos grejer. Första gången jag såg Pulp fiction på bio tyckte jag den var konstig och inte särskilt bra, andra gången var den okej, femte gången var den det bästa jag någonsin sett.”
”Sedan är det nog inte speciellt originellt val, men jag fick nästan en depression när Breaking Bad tog slut. Den serien var så otroligt bra. Jag uppskattade även spin offen: Better call Saul, trots att jag till en början var lite skeptisk, det gick ju liksom inte att mäta sig med Breaking bad, men den blev bättre och bättre. Det kommer en hel del karaktärer från Breaking Bad in i den serien. Penny Dreadful är en serie som jag också gillar, inte den nya, utan de tre första säsongerna, som hade en avslutning på historien, inte bara att de skriver på och på, och oftast brukar det balla ur till slut. Det är så himla snyggt gjort, och härligt mörkt brittiskt.”
Om du fick jobba med 3 levande sångare vilka skulle de vara.
”Jag hade inte tackat nej till Rob Halford, Geoff Tate och kanske Bruce Dickinsson också. Med det sagt så, de är så starkt förknippade med sina band så ja vet inte bra det hade varit egentligen, att göra något annat med dem?”
Hur ser närmaste framtiden ut?
”Nu är jag mitt uppe i en metal opera, med bara kvinnliga sångare. Jag har aldrig mejlat så mycket tjejer innan. Som jag sa förut: jag har snöat in mig på orkestermusik. Fan så kul att få göra det fullt ut. Att kunna strunta i om det blir 10 minuters låtar eller långa partier med orkester. Fast det är fortfarande låtar med vers och refräng. Jag tycker det har varit väldigt kul med att jobba med Anette Olzon, Noora och Amanda Sommerville, och göra liter mera med deras röster.
Det nya projektet är ett grymt stort sådant, med äkta stråk och så vidare. Det har varit spännande att hitta röster till de olika låtarna, vissa mer rockiga, andra mer klassiska. Det var mitt egna förslag till Frontiers. Jag fick idén efter min senaste soloplatta. eftersom jag ville göra någonting helt annat, och kände för detta. Skrev till Frontiers och frågade om de var intresserade? Jag fick ett svar inom en minut där det stod – Yes! De var väldigt på.”
Avslutningsvis, nu börjar de stora fotbollsligorna i Europa öppna igen, har du något intresse utav allsvenskan eller exempelvis Premier League?
”Näe, jag är helt väck på idrott faktiskt. Jag har egentligen ingen aning om sport. Jag har sorterat bort vissa grejer, jobbar ändå heltid plus att jag nästan skriver musik på heltid. Jag får välja det jag vill göra i livet helt enkelt, och det är inte idrott. Sport har väl aldrig lockat mig direkt. Jag är ingen tävlingsmänniska och inte förstått de där som går igång på det där. Fast ibland kan man väl känna sig lite avis på riktigt stora evenemang när hela landet hejar fram laget.”
Tack för en oerhört trevlig pratstund, ta nu ditt efterlängtade bad i poolen:))
Tack själv!
Shy – Excess all areas
Vad har sadomasochistisk sex med Shy att göra – ingenting faktiskt. Vad har Storbritannien med Shy att göra, jo de är britter. Birminghamgrabbarna kom från staden som uppfostrat ikoniska grupper som Black Sabbath, Judas Priest, ELO och grymma punkbandet G.B.H. Dock var deras smörstekta musik varken lika stilbildande eller kvalitativ som ovan nämnda.
På tal om brittisk a.or., precis som genren i sig, så lever den en tynande tillvaro, och frodas endast bland de närmaste sörjande. För oss invigda är musiken epicentrum, för 99.9 procent av alla andra i Storbritannien och resten av världen, existerar den knappt.
FM,och Magnum är väl rätt givna, medan Bite the bullet kanske inte rör upp känslorna på samma sätt. Det gamla gardet bestod bland annat av Airrace, Shogun, Charlie, Dare, Phenomena, Lionheart, Change of heart, Strangeways, Praying Mantis, Heartland, Atlantic, Monro, Glasgow, Def Leppard och Tobruk.
Andra lite nyare brittiska akter är: Three lions, Angels or kings, Seven, In faith, Night by night, Cats in space, United nations, Daylight robbery, Skyscraper, Vega , 7H, Serpentine, Danté Fox, Blood red saints, Newman och Departure.
För mig har aldrig Shy tillhört favoriterna i genren, snarare ett halvt ljusår ifrån de jag uppskattar mest och bäst. Visst, de har definitivt glimrat till, såväl i det förflutna som i nutid, men Excess all areas är i mitt tycke det jag tar med mig från öriket. De bildades 1982 och valde lite tuffkäckt Trojan som bandnamn.
Efter påtryckningar från hela deras vänkrets, IRA och Margaret Thatcher, så ändrades namnet till det nuvarande. Enligt hörsägen figurerade namnet: ”We hate Indian food forever and ever, but we adore fish´n chips of course”, fast den föll på målsnöret, eftersom några bandmedlemmar dyrkade indisk mat.
Debutalbumet Once bitten…twice shy från 1983 följdes upp av den betydligt mer aor-orienterade Brave the storm 1985. Den beredde väggen för deras tredje och bästa album: Excess all areas (1987). Deras skivbolag RCA smidde trolska planer för Shy; detta kunde ju faktiskt bli nästa Bon jovi!
Sett i backspegeln grusades tankekonstruktionen rejält, då bandet indirekt fick sparken. Men som sagt, det visste man ju inte innan, utan då var det en ubertjock plånbok som asketiskt reagerade.
Neil Kernon
Plattan spelades in i Nederländerna med megaproducenten Neil Kernon (1985) bakom spakarna. Samme man som producerat odödliga klassiker med bland annat: Streets, FM, Michael Bolton, Aviator, Scorpions, Queensryche, Evenrude, Autograph, Kansas och Dokken. På tal om Dokken, Neil och Don Dokken skrev med Shy ”Break down the walls” tillika albumets stora och enda hit.
”Slå djävulskt hårt på stora trumman strategin” innehöll också en låt skriven av självaste Michael Bolton: ”Emergency”. När vi ändå letar Neil kopplingar så kändes väl inte telefonsamtalet till Michael Bolton, vars platta, Everybody´s crazy han producerat två år tidigare, speciellt ologiskt.
Plattan inleddes med just ”Emergency”. Pastischen korrelerade med Mr Boltons friserade mjukisrock. Dutt-dutt keyboards i kombination med en refräng att seriemörda till. Att Tony Mills, Geoff Tate-falsett-röst matchade musiken i sig gjorde inte saken sämre. Efterkommande ”Can´t fight the night” var inte lika bombastisk, men ändå en riktig a.o.r-pärla av rang.
Melodramatiska ”Young heart´s” växlade snyggt tempo mellan vers och refräng samtidigt som stämsången satt som handen i handsken. Balladen ”Just love me” var inte världsklass, men ändå njutbart över medel. ”Break down the walls” inleddes lite sleazerockigt, fast refrängen var a.o.r.-världsherravälde – utdragen, pompös, och bara helt gudomlig.
Bakomföljande ”Under fire” tog oss bort från sleazeträsket, till a.o.r-himlen. Stämsången satt fortfarande som smäck, gitarrerna välavvägda gentemot keyboardslingorna, som dessutom utrustats med ett sjusärdeles snyggt stick. Lyssnaren fick också en falsett-skrik-belöning från Tony som inte gick av för hackor. Cliff Rickard covern ”Devil woman” fick den otacksamma uppgiften att följa upp dessa sex juveler. Varför denna låt valdes är höjt i dunkel, men den är definitivt ett av de svagare spåren på albumet.
På sätt och vis var fanns det månne ett outtalat syfte med detta, eftersom de tre avslutande låtarna var ögonbrynshöjande. ”Talk to me” visade vad a.o.r-skåpet skulle stå, medan semiballaden ”When the loves is over” verkligen träffade rätt i mellangärdet. Tony Mills fick verkligen röstbriljera, parallellt som refrängen ägde scenen med sina dramaturgiska knutar.
För mig har den låten avancerat på plattans låthierarki; numera en topp-3. Avslutande ”Telephone” knöt ihop säcken med inledande ”Emergency”. Pomprock av adlad klass med en refräng som var helt omöjlig att värja sig ifrån. Dutt-dutt keyboarden fick fritt spelrum och kunde härja diktatoriskt.
Som sagt, trots att ”Break down the walls” blev deras största hit och rusade upp på Brittiska top 75, så breakade aldrig bandet. Det blev snarare så att Excess all areas blev källan till den långa nedförsbacken som väntade bakom krönet. Shy släppte sedermera fyra studioplattor till, varav den självbetitlade Shy (2011), kunde tituleras som deras senaste. Gitarristen Steve Harris avled samma år efter att ha drabbats av en hjärntumör. Denne bör inte förväxlas med sin namne i Iron Maiden.
Tony Mills
Sångfågeln Tony Mills avled tragiskt i cancer 2019, endast 57 år, vilket kortfattat innebär att han inte lär fronta bandet något mera. Lee Small tog över stafettpinnen som sångare i nuvarande något vilande Shy. Mr Mills slutade i Shy 1991, men återinträdde år 2000 för att 2006 agera vokalist i norska TNT.
Han sjöng på The New Territory (2007), Atlantis (2009) och A Farewell To Arms (2010). Densamme släppte också sex solplattor, varav Beyond the Law, den sista, samma år som han dog. Dessemellan sjöng han i olika projekt som Docker’s Guild, State of rock, Nergard, Siam, Serpentine och China Blue.
Jag upplever att denna platta allt som oftast hamnar i periferin när besserwissrar som jag ska ödsla värdefull tid på nörderi i världsklass genom att kora de bästa 25 a.o.r.-albumen som skapats. I min bok så är Excess all areas helt klart en kontender för de 10 bästa som någonsin utgetts i genren.
Bloggkommentarer