En kvalitativ vardagsobservation i ett ”sårbart” perspektiv

Min observation

Den går ut på att belysa hur vi människor beter oss mot varandra då vi befinner oss i en stressig miljö under en hektisk tidpunkt. Det förefaller som västvärlden på senare år förskjutits ifrån ett samhälle som byggde på samarbete och socialt umgänge till ett mer egoistiskt samhälle. Vi präglas i allt högre grad av individualism och mentalitet som ”sköt ditt så sköter jag mitt”, ”jag ska fram först”. Det svenska folkhemmet är enligt mig behov av en förfriskande renovering, då känslan består av att vi befinner oss i ett betydligt kyligare och hårdare samhälle. Brist på respekt såväl till människor som till miljö är något som genast behöver åtgärdas, nya normembryon som devalverats måste brytas i tid innan de blir fullvuxna och i stort sett blir informellt indoktrinerade.

Jag har följt min son ifrån dagis till gymnasiet och verkligen infogat mig allehanda beteenden och värderingar, och insett att all utveckling inte alltid är av godo. Regler, uppfostran och värderingar skapas tidigt i livet; är inte föräldrarna medvetna eller har kunskap om detta, tror jag det är svårt att lära ut något man inte har kännedom om.

Min utopi är att vi människor ska ta mera hänsyn till varandra, och effektivare observera om någon behöver hjälp, och då kunna vara den som står till tjänst, även om man själv råkar vara lite stressad. Det kan vara ”vedertagna” situationer som att öppna dörren, hjälpa till med barnvagnar eller helt enkelt fråga någon med ett annorlunda beteende hur det står till. ”I nöden prövas….”  är ett klassiskt uttryck, och det är med detta citat bakfickan som jag utför min observation.

Vid stressiga situationer har vi människor en tendens att sätta oss i främsta rummet och dogmatiskt slå oss fram mot våra mål, även om andra blir drabbade. Altruistiska beteenden sätts ur spel: hur man på humant sätt beter empatisikt  gentemot medmänniskor i en stressig miljö. Min förhoppning är att min observation kommer att fånga små fragment av medmänsklighet, då man som individ alltid har flera alternativ i rockärmen än vad man själv är medveten om. Jag tycker att mina observationer ska bli intressanta att genomföra i syfte att undersöka mina uppfattningar: att samhället är inne i en djup återvändsgränd och att individen själv indirekt är orsaken.

En annan aspekt är att undersöka om det verkligen finns tendenser av hopp i denna stressutlösande miljö som under några timmar genomsyras av att nå sin skola eller sin arbetsplats i harmoni med en positiv affektion. Visar människan mindre överseende mot andra då stressklockorna börja ljuda? Bryr sig människan om andra utan uppbringa någon form av belöning, en fundamental och förhoppningsvis också tidlös aspekt? Existerar civilkurage?

Det praktiska och teoretiska runt observationen.

Genom denna observation vill jag subjektivt studera hur individer beter sig mot varandra då de är på väg till sina skolor eller arbetsplatser tidigt på morgonen. Bakomliggande faktorer som för lite sömn, obalans i familjeförhållande, omotiverade arbetsuppgifter och ren skär apati kanske kunde ligga till grund för ett irrationellt beteende. De utlösande faktorerna skulle kunna vara en omedveten knuff, eller att någon som tränger sig före någon annan, vilket inbjuder den obalanserade att ”svara med samma mynt”. Andra faktorer kan vara: en negativ  svettodör,  parfymhybris och högljutt tala om sitt privatliv i mobilen.

Jag ville vistas i en optimal miljö där chanserna att observera detta fenomen var som störst. På inrådan av Norrköpings trafikinformatör så var Norrköpings största reseflöden mellan klockan 06.30-08.30 och de skedde mellan resnaven: Söder till Norrköpings Resecentrum. Utväxlingen av resenärer präglas av det som jag vill studera: interaktioner mellan alla typer av individer i en miljö som sjuder av stressymptom i en gigantisk smältdegel.

Jag delade upp observationen på fyra platser som tog två timmar att genomföra, i syfte att finna tillräcklig tidsmässig social adekvans: 1.sittandes vid spårvagn- och busshållplatser vid Söder tull, 2. åkandes i 3:ans spårvagn tur och retur mellan resnaven, 3. runt  Resecentrums hållplats, 4. Åkandes i buss 113 mot Resecentrum. Mina verktyg bestod av en bläckpenna, suddgummin och ett A4 block samt fem nyvakna men öppna sinnen som var i allra högsta observationsberedskap.  Observationsplatserna genomsyrades modernitet genom att de var nybyggda. Träd och blomsterarrangemang i symbios med tydliga klockor och tidtabeller. Det fanns tillgång till toaletter, Pressbyråer, skräpbehållare, gratistidningsställ och rikligt med sittplatser.

Mitt arbete var en kvalitativ undersökning som bygger på induktion och påståenden a posteriori, det vill säga att upptäcka hypoteser och teorier under forskningens gång. Jag genomförde en deltagande observation och intog forskarrollen: ”observatören som deltagare.”, då denna studie endast var av engångsformat. Min reseerfarenhet var min frisedel förbi en av nackdelarna med denna roll: att eventuellt inte känna till kulturen man rör sig i. Jag hade inga hypoteser klara innan själva observationstillfället, däremot överfyllda sinnen med förförståelse.

Jag ville i högsta grad vara obesudlad av hypoteser och tidigare forskning, i syfte att överbrygga min egen förförståelse, i detta gytter av människotransporter. Det som kommit fram under tidigare forskning kanske inte alls överensstämmer med det område där jag utförde min observation på. Min neutralitet i harmoni med subjektivitet var mina verktyg i syfta att försöka att se klart och att kunna utföra godtagbara tolkningar av min omgivning, denna gråmulna tisdagsmorgon. Min närvaro påverkade inte de observationer jag gjorde eftersom jag dels var diskret, dels kunde varit vilken student som helst.

Klockan 06.30 så var det relativt lugnt ute på fältet. Människorna ägnade sig att läsa böcker, tidningar och lyssna på musik via hörlurar.

Runt 07.30 började flödet av in- och utgående resefordon att eskalera. Halvfulla bussar förvandlades till fordon utan lediga sittplatser. Könormerna tycktes fungera optimalt, då ingen jag såg varken knuffade eller trängde sig.

Tiden 07.23 steg jag på en relativt full 3:ans spårvagn mot Resecentrum. I Norrköpings nyinvesterade och moderna spårvagnar fann jag endast lågmälda konversationer.  Folket föreföll målmedvetna, men ytterst belåtna med att inte behöva prata med varandra.

Vid Resecentrum klockan 07.34, vimlade det av människor och nu intog skolungdomarna observationsscenen. Även med horderna av individer tätt intill mig så var det nästan ”för” lugnt.

Den proppfulla spårvagnen tillbaka till Söder tull vid 07.40 blev en resa med mestadels ungdomar. Detta smörgåsbord av hormoner avspeglade dig sig en högljudd icke-svordomsfri konversation mellan två gymnasiekompisar. Det var egentligen inte störande och ingen tycktes bli nämnvärt störd av de ganska privata inslagen i samtalet.

Runt 08.03 begav jag mig återigen till Resecentrum via en knökfull 113 buss; en linje med lite skamfilat rykte.  Turen genomsyrades av samma stiltjemönster som förut. Ett antal läste medan merparten tittade ut genom fönstren.

Klockan 08.20 så avslutades mitt resande genom 3:ans spårvagn tillbaka till Söder tull. Inget nytt under solen, utan likt väldresserade hästar satt resenärerna pliktskyldigt kvar på sina platser.

Min observation avslutades klockan 08.30 genom att traska runt området för att knyta ihop studiesäcken. Resenärflödet hade avstannat och det kändes som en perfekt avrundning att avsluta denna observation.

Funderingar och analys av mina observationer 06.30 – 08.30 tisdagen den 10 mars

Ungdomar, medelålders och pensionärer hade jag som kategoriseringsurval. Anledningen är att jag annars skulle kunnat bryta ner observationen i hur många beståndsdelar som helst, vilket inte är nödvändigt med detta lite mindre arbete. Jag gjorde det strategiskt lätt för mig genom att inte dra in för många variabler i studien som exempelvis oändliga av ålders- och härkomstvärden.

Ungdomar tycks inte i samma utsträckning som pensionärer bry sig om normer angående hur man beter sig, de är generellt sett nonchalanta och ignorerande varelser? När de är i grupp så tycks kaxigheten vara en viktig ingrediens hur man beter sig? Detta var min förförståelse av ungdomar, vilket via dessa observationer inte alls besannades. Pensionärerna hörs automatiskt och ofta genom ett verbalt gnäll? De utmärker sig genom ”på vår tid så var det inte som det är, utan då var det minsann….”; den mentaliteten i det tonläget tror jag kan få många människor att reagera negativt – främst ungdomar? Min förförståelse genomgick inte samma brutala uppvaknande som med ungdomarna eftersom det var få pensionärer ute mellan dessa tidpunkter. De som fanns tillgängliga gjorde inget större väsen av sig. Kategorin ”medelålders” var fromma som lamm och uppvisade inga tendenser till att utmärka sig åt något beteendehåll.

Jag fick känslan att människorna såhär tidigt på morgonen infogat sig i någon form av resenorm. Det fanns knappt tillstymmelse till något negativt beteende mot andra människor, å andra sidan fanns det ingen som uppvisade det där lilla extra i syfte att hjälpa till (vilket jag inte heller uppfattade). Ett antal personer rusade till bussen, men visade inga stresstecken gentemot andra, när de väl hann med sin buss eller spårvagn. Min förförståelse fick sig en ordentlig törn via dessa observationer. Resenärerna må ha hur många bakomliggande faktorer som helst bakom sig, men de lyckades dölja dem väl för mig, å andra sidan sattes dessa aldrig riktigt på prov. Det skedde ju väldigt få interaktioner mellan de som reste ensamma, vilket tycktes vara flertalet, och på så sätt undvek de omedvetet att påverkas av utlösande faktorer.

Jag fick känslan att beteendet med att ”ingen pratar med varandra på bussar i Sverige” kanske inte enbart beror på blyghet utan snarare en form av förmeditation innan man når sin arbetsplats eller skola. Det kanske är så att man inte känner för att inleda samtal med någon, utan istället vill ägna sig åt ens ovärderliga egentid, vare sig det rör sig om att läsa tidningar, böcker, lyssna på musik eller bara fundera.

I kurslitteraturen nämns såväl fördelar som nackdelar med observationer. Jag kan bara instämma i att det inte var så enkelt som jag föreställt mig; att föra anteckningar om det som anses vara helt vardagligt. Flexibiliteten är onekligen en positiv faktor med deltagande observation; det finns utrymme för kreativitet som på effektivt sätt kan appliceras i det man observerar. Jag kan däremot sakna ingredienser att själv kunna påverka observationen, i att styra den i riktning mot frågeställningen/förförståelsen. Ett exempel vore att implementera element som gör att objekten i observationen verkligen får genomgå ett stålbad. Det skulle kunnat vara så mycket enklare om jag exempelvis anlitat ett ”busigt” ungdomsgäng som agerat som utlösande faktorer. Det hade underlättat min förförståelse då hypotetiskt kraftiga utlösande faktorer infogas i den vardagliga miljön. Hur hade medresenärerna betett sig mot varandra? Skulle någon grad av civilkurage uppstå?

Vid rollen som ”deltagare som observatör” är min åsikt att många människor inte beter sig vardagligt eller naturligt. Min uppfattning  är att det krävs en enorm fingertoppskänsla och social kompetens på hög nivå, kryddat mede lite tur för att få tillgång till ”säker” information. Därför upplever jag tv-program som ”Robinson” och ”Bonde söker fru” alltför krystade. ”Den totala deltagaren” tilltalar mig mera, men kan i det långa loppet bli svårt att hålla isär begreppen: vän gentemot objekt. Thurén beskriver att genom att tolka andra människors känslor och upplevelser utifrån sina egna så befinner man sig på osäker mark. Min roll som tolkare kändes onekligen subjektiv; samma observation som jag genomfört hade kanske sett helt annorlunda ut med någon annan forskare vid rodret, vilket tyder på att det är viktigt att uppdatera sig i det problem om man ska observera innan man flanerar ut bland objekten.

Det vore intressant att göra om denna observation vid det andra stora reseflödet mellan klockan 15.30  – 17.30; tiden när skolorna och arbetsplatserna slutar. Är det då ett annat beteende som genomsyrar människor? Hur beter jag mig själv förresten mot andra? Jag antar att mitt lugna sätt och min empatiobservationsförmåga är utmärkta verktyg i medmänsklighetshantering. Även solen har sina fläckar eftersom jag inte helt kan förtränga  situationen, då jag i New York försökte hinna fatt ett ”livsviktigt” tåg och löpte gatulopp på perrongerna, med endast ett mål i sikte: och det var inte att hjälpa de som blev drabbade av min framfart.

Continue Reading »

Nu var det klart

Moderaterna, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna gjorde sitt bästa val någonsin, Socialdemokraterna sitt sämsta. Efter ett evigt gnatande om skattesänkningar, rut-avdrag eller inte och arbetslinjen vs bidragslinjen stod Alliansen som ”segrare” -  med SD som vågmästare; ett mardrömsscenario för en minoritetsregering.

Sverigedemokraterna

Att de kom in i Riksdagen och dessutom iklädd en destruktiv vågmästarroll anser  jag ha sin grund i att det dels blåser sådana politiska vindar för i stora delar av Europa, dels för att media hätskt utmålat alla politiker som rasister, när de väl försökt diskutera integrationsfrågor. Politikerna har i mitt sätt att se det fått oförskämt mycket kritik för sin passivitet. Deras tystnad beror i mångt och mycket om medias självvalda fokusering på att de som tredje stadsmakten ska ha ensamrätt att reagera på partier eller politiker som anstränger sig att föra fram integrationsfrågan på den politiska agendan. Media vinklar genast detta på ett ytterst  endimensionellt sätt, som  om att Hitler himself har återfötts. Media klankar snabbt ner på politiker och dess förmåga att förtränga ämnet i debatter, men de själva likt hökar manipulerar den politiska agendan ständigt. Det blir en form av moment 22 läge för politiker: att föra fram seriösa integrationsfrågor och då bli utpekade som rasistiska och indirekt äventyra sin personliga ställning som partiets vs helt enkelt inte ta debatten, med följder att SD helt legitimt och strategiskt får ensamrätt på frågor som engagerar alla i det svenska samhället.

Alla partier borde i symbios med invandrarna så fort som möjligt skapa ett gemensam och seriös plattform där dessa brännheta frågor diskuteras. Media i sin tur  förhålla sig sakliga och neutrala, i syfte att konkretisera problemlösningarna. På så sätt tar man udden ur SD argumentation, löser problemen gemensamt, vilket innebär att inte ett parti eller några enstaka politiker kan bli föremål för mediadrevets  rasistpoängterande hybris.

Min personliga åsikt som nationalist (INTE RASIST) är ur ett ”sunt-förnuft-perspektiv”. Jag tycker att integration och mångfald är något väldigt viktigt för ett välmående och demokratiskt samhälle. Vi är ett litet land som tillhört de länder som tar emot mest flyktingar ifrån drabbade länder vid krig och misärer. När andra stora länder tar emot procentuellt färre flyktingar än Sverige så ska vi ta in ännu flera människor i landet. Några bakomliggande faktorer till detta är inte bara att visa att vi är ett storsint land med världens bästa demokratiklimat, utan också ta emot ett ”bidrag” ifrån FN för varje flykting som ett land tar emot, något som ibland missas i debatten.

Oändliga studier visar på att ett lands språk är bästa vägen in i ett nytt samhälle. Det hjälper då inte att implementera dessa språkkunskaper enbart via teoretiska skolformer, utan måste kompletteras praktiskt genom socialisation och möten med det nya landets kultur och människor. Har de inget jobb så har de ingen grundplattform att praktisera det svenska språket på. Det här är ju ingen nyhet, utan alla politiker är väl medvetna om detta. Tar vi in för många invandrare utan att ta hand om de som vi redan tagit in så blir helhetsprocessen långt ifrån optimal, men statistiskt sett ser det bra ut. Det utmynnar självklart i större segregation, ett bidragstagande, en ökad stigmatisering från de som anser att de kommer hit för bidragens skull. Det är inte så enkelt att motverka dessa flaskhalsar om de inte kan få jobb i det nya landet. Ohälsan hos dessa individer ökar då många vill göra något med sin framtid, men indirekt inte får rätt verktyg av politikerna. Många invandrare har en familj att försörja och det  blir betydligt svårare om man som nykomling inte har samhällstryggheten med ett jobb – det skapar ohälsa  och utanförskap på alla plan.

Jag anser mig inte vara rasist genom att ha en åsikt att den svenska integrationspolitiken fungerar förhållandevis dåligt. Syftet är att successivt slussa in nyanlända människor till arbete eller föreningsliv för att de lättare ska integreras in i det svenska samhället  – efter det kan vi ta in flera människor. Som det ser ut nu så finns det ingen enhetlig strategi och problemen bara hopar sig, och i en snar framtid spricker bubblan och då lär detta groende missnöje utvecklas i en oacceptants som varken gynnar nyanlända eller ”svenskar”.

Socialdemokratins akilleshälar

När jag pratat med människor som dogmatiskt alltid röstat på Socialdemokraterna var det osedvanligt många av dem som i årets val vänt partiet ryggen och röstat på Moderaterna. Det krävs mycket för dessa indoktrinerade individer skulle byta ifrån ”det enda rätta” till partiets raka motsats. Jag har följt debatter, läst mycket i olika tidningar och diskuterat detta med såväl yngre som äldre personer och de 3 främsta anledningar till detta är i mitt tycke:

1. Mona Sahlin som stadsminister är grundat i att hon dels är en kompetent politiker som varit lojal partiet sedan barnsben och att Socialdemokratin ”krävde” att en kvinnlig ledare vore passande – dessa variabler gjorde att hon fick den posten samt att det dessutom var en bristvara i partiet över tänkbara kandidater till denna post. Tobleroneaffären och ineffektivitet med andra politiska uppdrag är ingredienser som ligger henne till last. Jag saknar karisma, detaljkännedom, timing , äkta självförtroende, vilket jag inte lär vara ensam om då Mona Sahlin finns långt ner i listan över partiledare som svenska folket har förtroende för – den positionen innehar Fredrik Reinfeldt; han är hennes raka motsats. Det är egentligen helt fel att partiets ansikte utåt får en så stor uppmärksamhet istället för själva politiken bakom dem, tyvärr har det visat sig så att många röstberättigade ändå ser till personligheten framför politiken. Ta bara Norrköpings egna Lars Sternqvist; han utstrålar också trygghet, kompetens och ett äkta lugn precis som Reinfeldt; det är en sådan person som Socialdemokratin behöver hitta (fast med mindre prat och lite mer verkstad). För varje dag som går gnuggar sig Moderaterna och Alliansen händerna och ber nog till högre makter att den Socialdemokratiska dogmatiska solidariteten låter Mona Sahlin få fortsätta på posten som partiordförande i 4 år till.

2. Kommunistsamarbetet är något som lyckats med konststycket att få Socialdemokraternas bägare att rinna över och i det höga priset blev att många råsossar röstade på det ”nya arbetarpartiet” istället. Att Lars Ohly tillhör den skara som skäller mest på Sverigedemokraterna  är i sig fantastiskt, då kommunisterna själva inte var guds bästa barn. Stalin och Lenin med flera är väl historiska personer som inte är bättre på pappret än exempelvis Hitler. Att se Lars Ohly ständigt hånle och ge sig i kast med att modifiera uppgörelser och förslag på eget bevåg spelar bara alliansen i händerna.

3. Avsaknad av konkreta och nyskapande idéer i ett modern samhälle. Jag ser mig som kapitalistkommunist, realist och visionär något som minsta sagt är konfliktfyllt. Det är dags för Socialdemokraterna att inse att vi lever i ett annat samhälle än det som existerade på det ”glada” 50-60-talet. Socialdemokraterna måste återta sin själ i symbios med ett 2000-samhälle och därifrån rannsaka sin politik för att utvecklas och återigen börja tilltala gamla som nya väljare..

Sammanfattning: Sparka Mona Sahlin, kasta ut Lars Ohly och kommunisterna ur det rödgröna samarbetet och uppdatera kollektivismen på den politiska agendan och inte bara blicka tillbaka på tiden som varit. Passa också på att byta ut finansministern Thomas Östros vid denna uppdateringsprocess, han inger varken förtroende eller engagemang – han bara skäller, gnäller, lyssnar inte, svarar inte på frågor och tycks leva i en parallell verklighet där  bland annat finanskriser inte existerar.

Min vision för ett samhälle i balans

I ett postmodernt samhälle där globalisering, individualisering och pluralistvalfrihet bestämmer samhällsfärdriktningen är jag för att implementera en 2000-talets kollektivism, inte återinföra, utan bara jämna ut samhällskrav som många människor har svårt att hantera. Tid och rum ska rationaliseras i den grad att vi inte hänger med längre, livskvalitet och egentid tycks vara begrepp som vi människor måste spara in på i syfte att skapa kapital för att kunna konsumera oss glada och hålla samhällshjulen igång. Föreningslivet, idrottsrörelserna som successivt tappar mark för varje år som går kommer snart att vara en skugga av sitt forna jag. Då kan man fråga sig vad det spelar för roll egentligen; samhällsutvecklingen tar ju automatiskt bort sådant som blir föråldrat. Problemet i detta fall är att föreningslivet i sig är en grogrund för solidaritet, något som jag anser vara fundamentalt. Civilkurage, empati, att hjälpa varandra utan att ta betalt är ingredienser som  genomsyrar hela bibeln – de är grundläggande, men de har dessvärre fått stå tillbaka för att samhället ska bli så rationellt som det bara går -  vilket inte alltid är det förenligt med livskvalitet och egentid.

Jag har sedan barnsben varit delaktig i olika föreningar, idrottsrörelser och styrelsearbeten. Som spelare, ledare, reseansvarig, kassör, problemlösare och medlare blir man väldigt snabbt medveten hur många olika människor som ingår i kollektiviseringen och hur bra samarbetet oftast blir genom att det är olika människor inblandade med olika kompetens och erfarenheter i livet. Vissa individer sköter tvätten, några är åskådare medan andra snickrar eller fixar fikat. Det finns inga egentliga krav som i arbetslivet att jobba heltid, utan här jobbas det oftast på en ideell basis med intresset att kunna vara en kugge i ett större sammanhang. Den kravlösa gemenskapen skapar ofta en gryta av många olika personligheter, unga som gamla, invandrare som ”svenskar”, vilket medför att människor möts, lär känna och respektera varandra på ett naturligt sätt. Kollektivism med ett gemensamt mål förebygger rasism och ökar chansen till en ökad integration. Gemenskapen minskar klyftorna mellan ung och gammal då de yngre helt plötsligt inser att de äldre även också kan vara coola och ha massor av erfarenhet att dela med sig av. Det är ju ett ypperligt sätt att främja bra förebilder och en bättre samhällsrespekt. I detta förslag slås många flugor i samma smäll. Det vore intressant att öka föreningarnas ekonomiska situation i kombination med att kunna få medel att ta in personer som brottas med ett ”utanförskap” och  då främja ett samhälle som i högre utsträckning bygger på samarbete i harmoni med individualism.