En adekvat tradition sedan 1998

I begynnelsen när jag och min fru Marie precis träffats inleddes en matprocess som idag är mer vital än någonsin. Vi upplevde att det vore trevligt att sätta guldkant även på vardagen genom att en gång per månad besöka en helt ny restaurang. Främst låg fokuset på Norrköping och dess restaurangutbud, men närliggande städer var lika attraktiva att konsumera.

Pizzerior fick i undantagsfall figurera i statistiken. När det gått några år så är det fritt fram att ta samma mathak som förut. Det väsentliga är väl att ha en restauranglista som årsvis är fri från samma ställen. Vi brukar också passa på att spara någon månad extra med syftet att äta när vi är på semester i Sverige eller utomlands.

Budgeten ligger på beskedliga 600 kronor, en summa som vanligtvis inte genererar i någon 3 rätters meny precis, men en huvudrätt, dryck  och valet mellan förrätt vs efterrätt. Huvudsyftena är att att hålla gnistan vid liv, känna oss lite sådär härligt lyxiga och testa och beta av  Norrköping restaurangutbud. I årets lista utkristalliserades att det var få ställen som inte besöktes i Norrköping, undantaget var en utmärkt restaurang i Österlen, Britta och Lennarts i Norsholm samt Smultronstället i Söderköping,

2013 bästa restaurangbesök

Bästa ställe enligt oss utifrån de ställen som vi besökte 2013 var utan tvekan Östgöta kök. Visserligen är vår ambition att äta middag på restaurangerna inte luncher. Ibland tar dock nyfikenheten överhanden och då inkluderas ibland lunchrestauranger. Av de lunchställen som vi förut ätit på lägger sig Östgöta kök på en helt annan nivå. 120 kronor för en lunch, dyrt, absolut, men det beror på hur man definierar dyrt. Vill man ha råvaror som dels är närproducerade och innehållandes så få gifter som möjligt i samklang med osannolikt bra service är detta snarare billigt.

Alltid på lunchmenyn: Östgöta Köks Klassiker

Våra hemrullade köttbullar med potatispuré, gräddsås och lingon
Wadstens Charks kryddiga isterband med dillstuvad potatis och rödbetor
Hemgravad lax med hovmästaresås och dillstuvad potatis
135 kronor

Varmrökt lax från Finnö Fisk, pressgurka, hovmästaresås och dillstuvad potatis
145 kronor

Inkluderar alltid Östgöta Köks mineralvatten, sallad,
vårt stenugnsbakade surdegsbröd, kaffe och liten kaka

Måndag
Italienska köttbullar i tomatsås med risionipasta, grönsaker och parmesan

Tisdag
Pytt Bellman med senapsgrädde, slatgurka och rödbetor

Onsdag
Pocherad  färsk fisk med ägg, räkor och persilja serveras med dillpotatispuré

Torsdag
Majskyckling med ljus dijonsenapsås, rostade grönsaker med gremolata

Fredag
”Burger Friday”

2013 sämsta restaurangbesök

Utifrån ett helhetsperspektiv blev Viet Deli sämsta matbesöket 2013. Den trånga intetsägande DDR-inredningen kunde kapa vilken mateufori som helst. Ägarinnan var dock otroligt trevlig och pratsam. Hon brann verkligen för att sprida ljus på den vietnamesiska matkulturen. Tyvärr var läget och lokalen bromsklossar som reducerade syftet med hennes matmission.

Den vietnamesiska matkulturen påminner mångt och mycket om sin kändare granne Thailand när det kommer till kryddorna såsom citrongräs och lime. Kontrasten ligger snarare på att smakkombinationen är sötare och mindre kryddstark samtidigt som kokosmjölk inte används lika frekvent, utan mer buljongbaserade soppor och grytor.

Antingen hade vi ren skär otur eller så var våra rätter helt enkelt relativt intetsägande. En faktor som inte borgade för att vi i fortsättningen skulle grotta ner oss i Vietnamesiska recept i hemmets ljuva vrå.

Regional Matkultur

Regional matkulturskyltar bör uppmärksammas lite extra på grund av dess funktion. Anledningen stavas närproducerat och ekologiskt. Regional Matkultur är ett nätverk med medlemsregioner över hela Europa. Det gemensamma målet är att utveckla regioner genom regional mat och kulinariska traditioner. Ökad användning och produktion av regionala livsmedel utvecklar småskalig verksamhet med klara synergieffekter till turism, miljö, sysselsättning och hälsa.

Företagsmedlemmar i nätverket ser till att produkterna har sitt ursprung från regionen, även om det finns enstaka ekonomiska rovdjur som bara utnyttjar nätverkets dragningskraft . Som sagt kulinariska traditioner och färdigheter är något att  värna  om och vara stolta över.

2013 matställen som besöktes

Januari           Tegelvalvet krog

Februari         Viet Deli (Repslagaregatan)

Mars               Louise De Geer

April               Sportbaren Titan

Maj                 Bröderna M  (Österlen)

Juni                Gamla Bryggeriet  (Spångenbacken)

Juli                  Enjoy Bar & Mat  (Kvarteret Knäppingsborg)

Augusti          Britta och Lennarts (Norsholm)

September    Smultronstället (Söderköping)

Oktober         Östgöta Kök

November     God Vän  (Kungsgatan)

December     Paris Du Liban  (Kungsgatan/S:t Persgatan)

Östeuropas största halvmaraton

Det är härligt med adekvata tävlingsmål som är fast förankrade i ett gemensamt mål. Efter Nice halvmaraton lämnade jag ett förslag att Prag halvmaraton låg bra till datummässigt. Sagt och gjort så var den destinationen indirekt spikad. Jag skummade senare igenom deras hemsida och lade märke till att de till skillnad från vissa andra lopp hade information på utmärkt engelska, en bra värdemätare helt enkelt.

Det var först i februari som den obehagliga sanningen uppdagades: att detta var ett lopp av rang. En tävling som enligt arrangörerna varit fullbokat i hela fyra månader. Det jobbiga med det beskedet var att vi (jag) tagit för givet att man likt alla de andra loppen kunde anmäla sig när som helst. Parallellt hade vi omväntbokat såväl tur och retur flygresor med Norwegian till Prag samt bokat en lägenhet i samma stad och dessutom förbetalt kalaset.

Jag skickade ett strategiskt brev till arrangörerna vilket skulle spela på deras empati samt mycket humor. I worst case scenario kunde vi klä ut oss till getter och sjunga tjeckiska folkvisor samt starta sist bara vi fick deltaga i tävlingen. Dock fungerade inte den strategin, utan de hänvisade till välgörenhetsorganisationer vars inträdesbiljett låg i att skänka dem 600 kronor, något som legitimerade oss en startplats i loppet. Vi tog en på måfå och det visade sig senare vara typ Tjeckiens svar på: ”De blindas förening”. Indirekt passade det oss fyra  halvslitna gubbar bättre än vi själva förstod. Vi undrade informellt om det var attributen som blindkäpp, glasögon och dylikt som krävdes för att uppfylla kraven?

Kampen mot klockan

Mitt träningsupplägg hade som vanligt varit kantad utav skador, förkylningar och oändliga virus. Jag hade dragits med en ruskigt segdragen förkylning sedan i mitten av januari och den vägrade släppa greppet. Jag hade periodvis tränat med denna genomförkylning med kontentan en alldeles för hög max- och medelpuls för att vara hälsosamt. Jag såg dock ljuset i tunneln eftersom jag endast var förkyld, men inte hade hosta eller feber.

Den dysfunktionella katapulten blev för mig en utbildning i Stockholm vilken handlade om ”hemmaplanslösningar” det vill säga kommunala strategier för att undvika dyra placeringar utanför sin egen kommun, för ungdomar mellan 13-20 år. Tillställningen var förknippat med eufori förutom just att någon smittade mig med ett virus som satte sig på stämbanden. Skadan skedde ytterst olägligt cirka 2 veckor innan själva loppet.

Vid 2013 års Bråviksloppshalvmaraton sprang jag med virus på stämbanden, vilket ledde mig till halvkollaps och utskällning av tävlingsläkaren. Det har jag tagit lärdom av, skulle det vara så att viruset inte lämnat halsområdet så skulle jag helt sonika inte ställt upp – tror jag.

I min träningsplanering låg 3 squashstegmatcher samt sträckorna 15, 16 och 18 kilometerslöpningar och sedan loppet i sig. Det första rationella beslutet var att avboka mina 3 squashmatcher, något som bidrag till att jag åkte ner till division 5. Det var egentligen inte hela världen, utan det var de uteblivna öppningarna som jagade upp mig, men sänkte mitt löpningssjälvförtroende. Den värsta farhågan var att inte överhuvudtaget kunna ställa upp i loppet den 5 april. Mina huvudstrategier bestod 11 dagar innan loppet av:

• Lägga mig tidigt och försöka sova/vila ut viruset
• Reducera träning och intensiva aktiviteter
• Dricka mycket vatten
• Undvika socker i ännu högre grad
• Dricka en bryggd bestående av färsk ingefära, honung och citron
• Be till gud trots att jag är agnostiker

Dag 1 – Here we go again

En billig resa är oftast synonymt med flygavgångstider som får den morgontrötte att abdikera. I mitt fall upplever jag det snarast som något ytterst positivt. Först och främst är det aningen spännande att bege sig ut mitt i natten, för det andra är det knappt ingen trafik på vägarna, för det tredje har man hela dagen på sig att utforska den destination man ska vistas i.

Vi samsades i Jarmos bil med densamme som självutnämnd chaufför. Han hämtade upp mig på Lidlparkeringen klockan 03.00. Vädret var kylslaget, stämningen var fantastisk; inte en tyst minut under resans gång. Gliringar och infantil humor delade plats med kommande reseförväntningar. Resan till Arlanda tog runt 2 timmar och 15 minuter; prick klockan 05.55 knäckte vi  vår traditionsenliga 50 cl öl på flygplatsen. Planet avgick klockan 07.00 och var framme runt klockan 08.55.

För 200 kronor fick vi en guidad tur via en förbokad taxi som navigerade friktionsfritt till vår lägenhet i gamla stan; en resa som tog runt 40 minuter. Vår lägenhetsnyckel skulle hämtas ut på bottenvåningen i en osannolikt liten souvenirshop. Dock var ägaren försenad så gänget fördrev tiden med att beta av öl 3 på ett närliggande fik. Vädret var på sitt allra bästa humör; strålande sol och ett gradantal över 20 grader.

Efter att tagit sig uppför de 123 trapporna till vår vindsvåning acklimatiserade vi oss en stund och bytte om för att senare äta lunch på Friday´s. Magnus Ströms anmälan till loppet hade inte fullt ut slutförts, vilket skapade en obehaglig oförutsägbarhet. Agendan blev att ta oss till loppets expo för att lösa det problemet samt att hämta ut våra startbevis. Expot låg en bra bit bort så det blev att köpa ett 3 dagars kollektivtrafikkort (buss, spårvagn, tunnelbana) för ynka 310 koruna det vill säga runt 105 kronor.

På den intetsägande tillställningen löste Magnus sin startplats, och Jarmo shoppade träningströja och strumpor. Nästa anhalt blev kvartersgrannen: Potrefená, en gigantisk ölstuga där vi gubbar blev kvar 2 timmar för att avnjuta äkta tjeckisk billig kvalitetspilsner. Själv hade jag målat in mig i ett hörn via mitt muggsamlande. Min legitimation för att överhuvudtaget få köpa en mugg utav stadens storklubbar var att se arenorna de spelar på med egna ögon. På köpet utkristalliseras en annan bild av den stads som besöks, något som måhända kan kategoriseras som autentiskt istället för tillrättalagt.

Det blev en lång soloraid på över 1 timme, medan de andra drack mängder med pilsner på ölstugan. Jag hittade i vilket fall som helst arenan, köpte Spartak Prags mugg i deras arenashop. På vägen hem passade jag på att utforska de underbara vyerna ifrån närliggande stora Letnoparken.

Från ölstugan till en i mångas ögon oändlig promenad till Prags stolthet: Pragborgen. På vägen dit fick vi en informell guidning längs med floden Danube innan vi stannade till för att dräpa några kalla stora pilsner efter en mastig stigning. Vi traskade sedan runt i historiska miljöer att döda till, trots att åskan låg tät runt Prag, otroligt nog kom det bara en liten skur.

Efter att ha gjort oss i ordning i lägenheten och skålat i några pilsner bar det iväg till Hardrock café för att äta god mat och lyssna på livemusik. Dock var detta inte ett av de bästa Hardrock vi varit på under åren,  så kvällen varvades med myriader av pubar i gamla stan. Jag hade sovit 6 timmar på två dygn, jobbat som besatt och nu själva resan samt en fontän av alkohol som sambuca, öl och vodka. Den kombinationen var nog källan till att jag blev schizofrent trött och lämnade de andra lite tidigare. Problemet var att jag dels inte hade mobilen med mig, samt att jag var den som hade tillgång till lägenhetens enda nyckel. I alkoholdimman gick jag vilse i Prags ringlande kullerstensgränder. Det tog mig hela två timmar att hitta lägenheten. Jag ställde upp de tre ingångarna med tidningar, plastlock och dylikt för att gänget skulle ta sig in i lägenheten, tyvärr var den strategin för sent påtänkt.

Under dessa timmar hade mina tre kompisar svurit sig röda i ansiktet över att inte kunna nå mig med syftet att också komma in lägenheten. De tog rationellt in på ett hotell för att slippa sova ute. Själv hade jag däckat på mitt rum utan tanke på att ringa dem. Jag vaknade tidigt med en huvudvärk som inte var av denna värld. Då ingen annan befann sig i lägenheten blev jag snart varse att de måste ha sovit någon annan stans.

Jag satt skakigt på telefonen; klockan 09.00 ringde Jarmo som förklarade att de tagit in på ett hotell för 1500 kronor. Den summan fick jag betala för att jag överstigit min låga alkoholtröskel som dessvärre brukar vara en portal till dumdristiga aktiviteter. Jag bad om ursäkt några hundra gånger och försökte förklara för dem och mig själv mitt rationella beteende i ett irrationellt tillstånd. Ingen blev klokare av dessa antaganden, men jag hittade ett kvitto som visade att jag besökt mitt favorit-fastfood-ställe Kentucky fried klockan 23.52, något som jag inte hade ett minne utav.

Dag 2 – Den lugna dagen

Vår självinstiftade nykterhetszon är dagen innan själva loppet vilken för ovanlighetens skull inträffade på en fredag; vanligtvis är tävlingen på söndagen. Efter några Panodil och en betydande ångest för gårdagens dysfunktionella beteende begav vi oss ut i ett fantastiskt soligt och varmt Prag.

Det blev en lång men vacker promenad till Petrinparken som låg på Lillsidan det vill säga andra sidan floden. Vi tog oss upp till höjden via en bergsbana för att insupa en fantastisk utsikt i hisslösa: The Petrin observation tower. De många trapporna fick i alla fall mig att kvickna till en aning, med betoning på en aning.

Efter att ha insupit mängder av vyer över Prag så åt vi inhemsk mat på ett tjeckiskt hak: Vysoky dum 99. Jag testade deras nationaltilltugg dumplings med deras svar på gulasch; tyvärr en ganska intetsägande gourmand-upplevelse, parallellt tummade jag och Jarmo på att inte dricka dagen innan ett lopp. Visserligen stannade den processen på endast en öl; som försvar måste jag tillstå att den passade utmärkt till den karga köttanrättningen.

Vi flanerade senare runt Lillsidan och Gamla stan tillsammans med horder av turister från alla världen hörn. Pragbron var portalen mellan de urgamla områdena vilken vi använde oss av för att välförtjänt få koppla av i vår lägenhet efter ömma fötter, vader, tår, anklar av allt gående.

Kvällen avslutades med att äta lyxig italiensk mat på välrenommerade restaurangen Kooga. Efter denna högtidsstund vandrade vi planlöst runt i Gamla stan för att klockan 21.30 vara tillbaka i våran lägenhet med agendan att mentalt förbereda oss inför morgondagens begivenhet. Själv var jag inte helt säker om jag överhuvudtaget skulle kunna ställa upp i loppet; det fick morgondagen berätta.

Dag 3 – Tävlingsdagen

Vi hade sovit som rastlösa påfåglar, vilket nästintill krävdes snorting av kaffe för att överhuvudtaget kunna kvickna till. Klockan 08.00 gick de morgonpigga upp det vill säga atleterna Mats och Magnus. En timme senare satt vi på favoritfiket för att äta en  lagom frukost bestående av en lime-ingefäradryck, delikat omelett och iskallt vatten.

Därefter inleddes den mycket magiska religiösa riten att ta på sig löpningsutstyrseln: ”nu finns det ingen återvändo syndromet”. En burk tigerbalsam, homobyxor, Nike funktionströja. Min nyinköpta ögonsten Garmin forerunner 310xt var uppladdad precis som nya Sansa clip innehållandes musik med Tom Jones, Amanda Jensen, Pretty Maids samt mängder av A.O.R och melodiös hårdrock för att sporra mig till stordåd.

Mina tre delmål var följande:

1. Inte bryta loppet

2. Inte gå  under loppet förutom vid vätskepåfyllningen

3. Att ta mig under 2 timmar

Vi fyra traskade ner till startfållan runt klockan 11.40 i ett väder som stod i klar kontrast till de två första dagarna. 10-11 grader och råmulet, vilket egentligen var ett optimalt löparväder. Det fanns ett överflöd av toaletter och adekvat  informationen på plats. Jag startade i startgrupp H, medan Jarmo stod i grupp J, Stefan och ”AIK” äntrade startgrupp G.

Första löpningen sedan början av mars var definitivt inte den bästa uppladdningen i historien, trots det så stod jag ambivalent på startlinjen. Jag bestämde mig när jag vaknade att förtränga genomförkylningen när jag inte kände av halsontkänningarna som funnits med mig de senaste två veckorna. Tanken var dock att ta det väldigt lugnt i början med kollapsen i Bråviksloppet som pulserande varningslampa.

Hela arrangemanget genomsyrades av en folklig stolthet, massor av människor längs med gatorna och varierad musik runt bansträckningen som i sig var perfekt. Efter 14 km insåg jag att min dödsannons inte skulle visas och ökade sedermera löpsteget från ett väldigt lågt tempo. På sätt och vis var detta ett behagligt lopp när jag för ovanlighetens skull hade mycket kvar att ge de sista 5 kilometerna istället för att vara invalidtrött.

AIK och Steffe väntade på vår överenskomna mötesplats; Jarmo kom lite senare. Vi var alla väldigt nöjda med våra prestationer utifrån de skilda förutsättningar vi hade i bagaget. Steffe hade ont i vaden och fejkhaltade betänkligt, annars var vi relativt krya.

Min tid skvallrade om att jag missat 1 timme och 50 minuters gränsen för första gången någonsin av de 5 halvmaror jag genomfört. Utifrån mina förberedelser och att jag dagen innan inte visste om jag skulle ställa upp eller inte fick jag nog vara nöjd ändå. En stor eloge till arrangörerna som lyckats skapa en av de bästa halvmarorna vi sprungit. Alla topp-10 var färgade löpare, varav 7 från Kenya och 3 från Etiopien – vilka löpare.

Vinnaren herr: 59:22  Kirui Peter Cheruiyot, Kenya (2:28 min/km)

Vinnaren dam: 1:08:18, tid  Chepkirui Joyce, (3:07 min/km)

Magnus ”AIK” Ström: plats 1361, tid 1:38:34 (4:40 min/km)

Stefan Hammarström: plats 2868, tid 1:47:44 (5:06 min/km)

Mats Widholm: plats 4511, tid  1:57:39 (5:35 min/km)

Jarmo Kolehmainen: plats 7617, tid 2:13:47 (6:20 min/km)

Vi tog det lugnt i lägenheten och gjorde oss redo för 1 timmes förbokad helkroppsmassage med syfte att heala våra halvsargade kroppar. 400 kronor tillika balsam för själen och ömma muskler var minst sagt välinvesterade.

För att fira att alla var nöjda med tävlingsresultaten samt att vi var här tillsammans hade vi köpt en Absinth staden till ära som vi adekvat drack i  symbios med socker, sked och en tändare. Den 70% alkoholen gick rakt in i blodet och vi kände oss som Van Gogh eller Strindberg i deras sämsta stunder trots, avsaknaden av huvudingrediensen malört.

Klockan 20.00 var det dags att äta en äkta argentinsk buffé. Det var en upplevelse i kombination med att vi var överhungriga; en diskrepans som skapade oreda i kroppen. Jag personligen föråt mig på mängder av biff, kyckling, soppor, efterrätter samt Östeuropas starkaste vitlökssås. Vin och öl ingick i det genant billiga priset av 200 kronor. Hetsätningen var tyvärr källan till att jag mådde dåligt resterande tid av dygnet.

Vi tog taxi till en inhemsk hårdrockpub som jag besökt 15 år tidigare. Hells Bells heter den och drivs av några riktiga hårdrocksentusiaster. Skillnaden mot då var att nu var den lilla lokalen överfull av berusade människor där alla tycktes röka. Vi såg två låtar av metalcorebandet Proximity samt tryckte in oss en öl innan vi for ut igen med syftet att inte bli rökskadade.

Resten av kvällen präglades utav att vi pendlade mellan bättre och sämre pubhak. Trots att detta var lördag och att gatorna och inneställena var smockade med festsugna tjecker och turister var vi otroligt sega. Dagens mastiga program med 21 km löpning, massage och massor av mat hade satt sina spår. Vi var hemma 30 minuter efter midnatt, men att omfamnas av mjuk kudde och varmt täcke hade i det ögonblicket aldrig känts bättre.

Dag 4 – Ta det lugnt dagen fasen

Halvt skadeskjutna kravlade vi stapplande ur våra sängar runt klockan 09.30. Magnus, Steffe och Jarmo drog till favoritfiket för att äta frukost timmen senare medan jag själv inledde den traditionella resefasen att upptäcka staden samt filma och ta snygga kort. Jag tog spårvagnen till Pragområdet 10 där arenan låg och där Spartaks Prags antagonister SK Slavia Prag huserade.

Arenan låg utanför kartan så att säga så det krävdes en bra stund att ta sig dit. Trots att det var söndag var arenashopen öppen, och där köpte jag min andra mugg under denna resa. I och med att arenorna allt som oftast ligger en bra bit utanför centrum så får man som svensk turist ett helt nytt perspektiv på den stad som man besöker, Prag var absolut inget undantag.

Jag var ifrån mina polare i fem timmar med ett väder som inte andades snygga-bilder-tagning precis, men det regnade i vilket fall som helst inte. Under promenadens gång åt jag återigen på Kentycky fried, denna gång visste jag om att jag gjorde så.

Köpte två iskalla 50 cl öl på en minimarket för det ringa priset av 7 kronor styck. I och med att jag äntrade Prags lyxigaste shoppingpalace med en av dessa gömd bakom en turistkarta genomskådade mig oväntat Palladiums väktare mig. Jag fick dricka upp den utanför för att återigen få tillträde att vandra runt bland de 200 butiker som konsumtionskyrkan rymde.

Jag hittade en massagefåtölj som löste upp resterande muskelknutar. Ackompanjerad av min andra öl som jag stoppat i väskan njöt jag av ryggbehandlingen tills en annan väktare dök upp framför mig. Han tog diktatoriskt ifrån mig plåtburken, men lät mig sitta kvar i stolen; som tur var det knappt någon pilsner kvar.

Jag avslutade mina 5 timmars egentid med att vistas den sista timmen runt de Judiska kvarteren och ett besök på medeltida Convent of St: Agnes of Bohemie. Det var ett stort område som jag avnjöt med två nya öl i väskan till ett mer uppklarnande väder. I området slogs giganter som Prada, Chanel, Dior och  Bvlgari om uppmärksamheten där historiens vingslag kändes ytterst påtagliga. Absolut sist blev det att traska längs med floden till Karlsbron för att insupa vårvädret.

Klockan 15.30 var jag back in business för att möta upp de andra gubbarna på sportbaren: Caffrey´s. Magnus hade dragit tidigare för att göra en tatuering, de andra hade suttit och följt Everton – Arsenal. Jag kom precis till andra halvleks början och fick bevittna Evertons massaker med 3-0 över det oförutsägbara Londonlaget.

Huvudmatchen bestod dock av bataljen mellan West ham – Liverpool. Med två Liverpoolfanatiker som resesällskap var denna match indirekt oundviklig. En orgie av straffar följde avgörandet mellan de båda lagen; Steve Gerrards straffsparkstår stod mellan denna vinst och ett oavgjort resultat. Till matchen hade Liverpoolkillarna Jarmo och Stefan hunnit att bälga i sig en hel del alkohol. Det blev lite tjafs i gruppen huruvida rundorna skulle avlöpas. Jag ville anarkistiskt helt styra min egen runda, medan majoriteten var betydligt  flexiblare.

”Nästa-runda-processen” har förut varit förenat med följande informella regler. Vid egen runda har den vid rodret makten att välja precis vad den vill, bara drycken innehåller någon form av alkohol. Skulle någon i gruppen vara allergisk eller överkänslig mot något ingrediens måste den personen få dispens att få något annan brygd. Om någon inte gillar vad den får sig tilldelad så behöver inte personen i fråga dricka upp. Dock får man ingen ny drink eller slipper nästa runda eftersom det just är alkohol i glaset. Vill man hämnas kan man göra så genom att bjuda på exempelvis Fernet Branca när det är ens egna runda.

Att gå dessa rundor är både rationellt och aningen spännande, men också förödande utifrån att drabbas av en kommande blackout senare på kvällen. Min huvudstrategi går ut på att helt sonika sinka processen genom att dricka saktare. Jag är inte heller den som tar tag i stafettpinnen när glasen står och det är min tur att beställa. ”Du dricker som en fjolla”, ”Drick upp nu då”, ”Är du inte färdig än”, ”Du dricker ju inget”, ”Drick upp nu vi ska till en annan pub” är kommentarer man får vänja sig vid om man anammar ovanstående strategier med syftet att inte balla ur helt och hållet det vill säga Dr Jekyll och Mr Hyde syndromet.

Vårt groll lade sig efter en dos manlig sentimentalitet på rummet i kombination med två tunga Absinthshoots. Sedan var det dags för lokal mat i närheten av vår lägenhet. Mitt sug efter spagetti bolognese visade sig vara ett misstag då portionen i sig var obehagligt liten till skillnad ifrån vad mina vänner hade beställt. Jag antar utifrån deras kötträtter att pasta inte låg i linje vad restaurangen vanligtvis serverar sina gäster. Stefan var snäll och bjöd mig på några ribs eftersom han var vrålmätt. Något jag verkligen uppskattade efter att ha börjat tugga på mina krokiga och seniga fingertoppar.

Tidigare på dagen hade gubbsen besökt en Absinthpub som de verkligen gillade och såg som en favorit i repris då undertecknad missat den delen. Jag kan bara hålla med grabbarna att det låg en hel del mystik i luftn efter att vi äntrat den originella dryckespuben. Vi testade på olika varianter av absint och konsten att få in vätskan snabbt in i blodet. Vi fyra gubbar satt likt några heroinister, som taget från ett utav Amsterdams undanskymda kanalapotek.

Dag 5 – Hemfärdsfasen

Relativt pigga gick vi upp planeligt klockan 07.00. Lightstädning stod på morgonagendan för att ersättas av att leta upp en taxiprocessen klockan 08.30.  Denna gång kostade taxin 9oo koruna och det tog lite över en timme satt nå flygplatsen på grund utav ett betydligt högre trafiktryck. 100 koruna är ungefär 35 svenska kronor. Vädret var på ett bättre humör än de senaste två dagarna när vi lämnade den Tjeckiska huvudstaden till sitt öde.

Efter incheckningen åt vi frukost bestående av mackor, kaffe och färskpressad apelsinjuice. Därefter var det dags att ta sig in til gaten och börja leta efter presenter till familjen. Choklad och parfymer blev kontentat av den 1½ timmen  långa shoppingturen samt en Absinth till mig själv. Att ingen av butikerna hade någon form av Sambuca var som sann Sambuccaman en stor skymf.

Flygresan med Norwegian fungerade friktionsfritt. Vi möttes utav ett horribelt vårväder där ett ett blåsigt ösregn härskade oavbrutet. Jarmo återtog rollen som chaufför. Stockholmstrafiken ackumulerade hemfärdstiden till lite över 3 timmar. Parkering samt bensin delat på fyra personer landade på överkomliga 300 kronor per person. Klockan 17.15 blev jag stjälpt vid Lidl parkeringen; borta bra, men hemma bäst.

Dag 6 – Reflektionsfasen

Jag hade den goda intentionen att förebygga en mental kollaps via en dags ledighet. Hade tagit en extra semesterdag för att njuta av att dels koppla av, dels packa upp alla prylar. Vår nästa resa blir en höstresa som förhoppningsvis kan betyda att vi slipper både pollen som virus. Vi kommer också att ta in på hotell med syftena att slippa strulet med en nyckel delat på fyra personer, tillgång till frukost, tillgång till hiss och adekvat toalett och dusch. I nuläget lutar det åt Bryssel halvmaraton som går av stapeln i början av oktober. Såhär i backspegeln var det utifrån ett helhetsperspektiv en optimal resa. De fragment av oro i gruppen baserades på vårt alkoholintag, något vi aldrig lär komma undan. Med Magnus Ström i gruppen känns det som att vi hittat den sista organiska pusselbiten i resekonstellationen.

Case Swedish Open 2014

Squashgurun och kommunikationsfenomenet Fredrik Johnson och hans team hade överträffat sig själva detta år. Numera kan turneringen titulera sig Europas näst största squashturnering efter British open. I år har arrangörerna lyckats med konststycket att få hit 10 av 14 världens bästa squashspelare.

En annan nyhet för i år är spelarnas protest via video preview eller appelering implementerad. Det innebär en win-win situation för såväl spelare, domare som för publiken. Varje spelare har en chans per set att ändra ett domslut via videoupptagningar. Vinner en spelare en sådan så får han/hon flera chanser att appelera, om inte, så är den man hade förbrukad.

En annan historisk squashhändelse är att det för första gången i historien finns två världsettor, eftersom Gaultier och Matthew låg på exakt samma poäng, och sedermera delade denna plats inför Swedish open.

Detta var mitt och Henriks 7:e turnering på raken sedan starten 2008. I år var det jag, Henrik och Jarmo Kolehmainen, Börje Bjurström samt Michael Garrido som åkte tillsammans och som delade radplatser. Tyvärr var jag en vecka för sent ute och fick inte åtnjuta de eftertraktade platserna i mitten av A eller B sektionerna. Dock är D-sektionen på rad två inget dåligt substitut på något vis, utan man ser fenomenalt bra.

Swedish open statistik

Det första Swedish Open spelades i mitten av 70-talet. Genom åren har vi sett vinnare som Jahangir Khan, David Palmer, Karim Darwish, Nick Matthew, James Willstrop och Gregory Gaultier. Sverige har haft fyra segrare genom tiderna och de har vunnits av Fredrik Johnson, Lars Kvant, Jan-Ulf Söderberg och Mikael Hellström. 2014 års tävling blir den elfte som avgörs på fyrglasbanan i Linköpings Sporthall. Första gången var 2002 följt av 2003, 2004, 2007, 2008, 2009, 2010, 2011, 2012 samt 2013.

Finalerna i Swedish Open har även avgjorts vid två tillfällen på Linköping Squash Center. På senare år så har kvaltävlingarna avgjorts på Linköping Squash Center och från 2009 års tävling spelas även kvalmatcher på Norrköping Squash Center, för att sedan spela slutomgångarna på fyrglasbanan.

Sveriges bästa squashspelare genom tiderna: Fredrik Johnson

2007 års tävling vann regerande världsmästaren David Palmer, Australien mot  Alex Gough från Wales. Damtävlingen vann Margriet Huismann från Holland som i finalen besegrade Line Hansen från Danmark.

I 2008 års tävling var bl a 7 av världens 20 bästa spelare anmälda. Tävlingen vanns av engelsmannen James Willstrop som besegrade sin landsman Peter Barker i finalen. Total rankingpott var 55 000 US Dollars.

2009 års tävling som hade en rankingpott på 60 000 US Dollars lockade återigen till sig stora delar av världseliten. I två mycket välspelade semifinaler besegrade engelsmannen Nick Matthew sin landsman James Willstrop, och i den andra semifinalen vann världsettan från Egypten Karim Darwish mot sin landsman Mohammed Shorbagy. Slutsegrare blev sedan Nick Matthew.

2010 års startfält var mycket starkt med bl a åtta av de tio bästa spelarna i världen. I semifinalerna besegrade Nick Matthew, England, Cameron Pilley, Australien och engelsmannen James Willstrop vann över Amr Shabana från Egypten. Slutsegrare för andra året i rad blev Nick Matthew.

2011 års startfält hade bl a fem av världens elva högst rankade spelare. För tredje året i rad vann engelsmannen Nick Matthew titeln efter finalseger mot landsmannen Peter Barker.

2012 års startfält hade bland annat 5 av världens tolv högst rankade spelare. Vinnare för första gången blev Gregory Gaultier från Frankrike efter finalseger med 3-0 mot Karim Darwish från Egypten.

2013 års tävling som blev ett bejublat 10-års jubileum med fyrglasbanan i Linköpings Sporthall blev en riktig succétävling för Gregory Gaultier som finalbesegrade Nick Matthew med 3-0. I startfältet fanns bl a 10 av världens högst rankade herrspelare.

Lördag 8 februari

12.00 Semifinal Case Squash Cup, Juniorer
12.45 Semifinal Case Squash Cup, Juniorer
14.00 Semifinal Case Swedish Open
Följt av semifinal två  Case Swedish Open
16.15 Semifinal Case Squash Cup, Herrar Elit
17.00 Semifinal Case Squash Cup, Herrar Elit

SVT play – direktsändning

För första gången någonsin så sändes rättmätigen de två semifinalerna och finalen direkt på svensk tv i sin helhet. Det var helt förträffligt att okomplicerat följa finalen på Ipaden i liggande ställning på SVT play med synnerligen bra kameraövervakning i symbios med en kunnig och behaglig tv-kommentator som visste vad han pratade om. Parallellt portionerade han ut adekvat information om regler och vad squash går ut på till de icke squashfrälsta.

Semifinal 1

Nick Matthew, England - Gregory Gaultier, Frankrike 12-10 11-8 11-1 (61min)

Först ut var Gregory Gaultier mot Nick Matthew. Det blev ett fantastiskt tufft första game där båda spelarna pressade varandra till det yttersta. Processen tog 33 min det vill säga längre än vissa matcher tidigare i turneringen. Trots gameboll för Gaultier lyckades han inte knyta ihop squashsäcken, Matthew vann till slut gamet med 12-10. Även andra gamet gick till  den brittiske tävlingsfenomenet; och då var det som all energi gick ur Gaultier, han tycktes vara aningen uppgiven och gav indirekt upp matchen efter ställningen 5-1. Det blev som sagt rena arkubuseringen i tredje gamet med 11-1 till Matthew, kanske inte helt den batalj som förväntades utifrån förra årets match dessa herrar emellan. Självklart var det ett fantastiskt spel som publiken bjöds, men också ett evinnerligt nötande, vilket ibland kan bli aningen tröttsamt i längden.

Semifinal 2

Ramy Ashour, Egypten mot Amr Shabana, Egypten 9-11, 11-2, 11-8, 6-11, 11-7 (71min)

Den andra semin stod mellan de båda Egyptierna Ramy Ashour och Amr Shabana. Till skillnad ifrån första semifinalens rånötande var denna semifinal en fröjd för squashögat. Det blev en glimrande uppvisning för publiken med massor av squashgodis, många nickshots och vad som närmast liknade omöjliga slag från de båda bollartisterna. Efter fem game stod Ashour som slutgiltiga segrare. Det kändes på något sätt som Ashour hade ytterligare en växel att lägga in när hans spel periodvis genomsyrades av nonchalantgalantism. Detta var en betydligt roligare tillställning än den första semifinalen.

Final

Nick Matthews England – Ramy Ashour Egypten med  11-13, 11-6, 11-8, 6-11, 11-4 (91min)

Finalen blev en välspelad tillställning där nötande mötte bollartisteri. Vi fick dock se en Nick som visade på att även han är en bolltrollare av rang. Trots det bör Matthews hålla sig till sitt grundspel då Ashour vann betydligt flera sådana dueller. Ramy var enligt utsago oerhört nöjd med spelet men framförallt med att han höll matchen igenom. Den två månaders långa skadeuppehållet var tveklöst en faktor som fick Ashour på fall denna kväll samtidigt som Matthews parallellt kört på för fullt. I vilket fall som helst utmynnade finalen i en horribelt underhållande tillställning, fylld med varierat spel, långa dueller, boost och orgier av stoppbollar.

Världsranking 2014 februari

Sverige är ett u-land gentemot sina nordiska grannländer exklusive Norge. Före svenskarna hittar vi finnarna Olli Tuomoinen på en imponerande 24 plats och Henrik Mustonen på 35:e. Dansken Kristian Frost Olesen återfinns på 57:e plats och finnen Matias Toumi på  137:e 30 åriga Rasmus Hult är fortfarande ohotad Sverigeetta och rankad som 156:a i världen. Sist men inte minst på 200 topplistan i världen finner vi ytterligare en finne, nämligen Jaakko Vahamaa på 190:e plats.

Bäst rankad i Östergötland är Linköpingstrion Fredrik Johnson (27), Sarosh Naqvi (34), Gustav Gauffin (37). Bäst rankad i Norrköping är Mattias Blomqvist på 62:a plats och brodern Peter på 79:e. Norrköpings återväxt ligger på -7 på en skala från 1 till 1000 och är dessvärre ingen smickrande läsning. De flesta som spelar är mellan 35-40 med ytterst stark betoning på 40 år. Squash är en  schizofrent krävande sport där bara de allra främsta får åtnjuta någon ekonomisk vinning utav sin sport. Tyvärr är det väl så att Sveriges ungdomar helt enkelt är för bekväma och inte orkar konkurrera med andra atleter; det finns ju som sagt tv-spel och dator.

Små pettisesser

• Jag kan tycka att det vore på sin plats att damerna fick spela någon match även på lördagen.

• Jag upplever också att biljettpriserna är på tok för billiga. Det kan tyckas underligt att klaga på det, men för världssquash så kunde jag med lätthet betala minst 500 kronor.

• Jag tycker också att synergieffekterna av arrangemanget är för dåligt. Visst har turneringet fått mer utrymme i media, men den borde vara betydlig större. Sedan kan jag tycka att det endast är de närmaste sörjande och de som spelar squash som vet om detta superarrangemang. I mina ögon är detta ett delikat tillfälle att marknadsföra sporten i Östergötland och i hela Sverige; bättre än såhär blir det nämligen  inte.

Restaurang Indra

Efter de två semifinalerna var vi ruskigt hungriga. De flesta valde att åka hem medan stommen det vill säga jag och Henrik Andersson drog ner till förträffliga indiska restaurangen Indra. Det blev två kalla öl, naan bröd och i mitt fall en rykande het Madrasgryta. Klockan 19.30 traskade jag mätt och belåten hem i ett moddigt Norrköping. Återigen hade vi blivit bjudna på världsquash som motiverat mig till att se nästa turnering samt att på något sätt försöka utveckla mig själv i denna eminenta sport.

Beta-av-receptboks-strategin

Jag och min fru startade detta matprojekt år 2005 utifrån mitt maniska samlade på kokböcker, med ytterst stark betoning på själva samlandet. De här dammsamlarna blev sedermera katapulten till att  skapa en strategi som dels inte skulle bli för påfrestande rutin, dels alltför simpel. I och med att vi har en hel vecka på oss att bestämma efterätt och middag som är ens egen blir det aldrig riktigt jobbigt eftersom det inträffar just varannan vecka.

Den personen har också ansvaret att handla in råvarorna samt tillaga dessa. Det finns inga som helst krav på vilken dag i veckan, eller om man gör recepten under samma dag; flexibilitet är ett ledord, annars blir det på tok för strikt. Livet går upp och ner, motivation kommer och går, något som påverkar att vi ibland hamnar efter i såväl efterrätt- som middagsreceptdjungeln. Det gör dock inget, utan det får ske för att senare jobbas ifatt; ibland händer det motsatta, att vi ligger före veckoschemat på grund av att man tidigarelägger sin vecka.

Ett bra råd vid exempelvis muffins, kladdkakor eller sockerkakor är att experimentera med olika ingredienser. Istället för att kombinera bara Polly med kladdkaka så kan man dela upp kakan i 2, 3 eller 4 delar, där varje bit i sig fungerar som ett adekvat efterrättsrecept. Till exempel kan en kladdkaka delas upp med Dajm, turkisk peppar, hallon eller likör; egentligen är det bara fantasin som sätter gränserna. Utifrån provresultatet framavlas i bästa fall en sensationell smakkombination som man vill göra om många gånger med, det vill säga föras in i favoritreceptlistan.

Tre administrativa steg:

Första steget är att dagboksföra villket recept som gjorts, vilken vecka och vem som gjort det.

Andra steget är just att betygsätta rätterna utifrån en sjugradig skala.

Tredje steget handlar mera om hur vi tillvaratar recept som vi tycker är extragoda.

Helheten skapar synergieffekter för att såväl bli en bättre kock som att måla upp vardagsbestyren i festskrud. De recept som vi graderar fyra eller uppåt är sådana recept vi sparar, de som får ett lägre betyg kastar vi helt sonika. Ifall en rätt blir megapopulär hos våra svårflörtade barn eller att vi ger rätten 5 eller över, så för jag in receptet i ytterligare en lista där själva matessensen hamnar. Efter några år har man inga problem att hitta fantastiska recept på middagar eller efterrrätter till vänner och släkt som kommer på besök, snarare det motsatta.

Betygskriterier

 7. Fulländat

6. Nästan perfekt

5. Enormt gott

4. Mycket gott

3. Gott

2. Inget speciellt

1. Misslyckat

Best of the best

Utifrån våra receptmatupplevelser 2013 var det några recept som dröjde sig kvar på näthinnan och som fortfarande får smaklökarna att våndas. ”Choklad och Hallonblåbärfyllda smördegsrullar med jordnötter” var en sådan dessert där utfallet blev av det euforiska slaget. Samma sak gällde för ”Marockansk kycklinggryta med couscous; citron, sambal oelek”, där smaklökarna blev tillfredsställda flera gånger om. Några andra recept som framavlade sådana känslor var ”Currykycklinggrytarisotto: morötter, vitlök, vitt vin, grädde”, ”Ugnskyckling med parmesan, citron och solrosfrön” och ”Currynuggets med kall curryröra och nudlar”. En efterrätt som  andades både sötma som surhet var ”Minikladdkakor med röda vinbär”, en för övrigt en utmärkt smakkombination.

Recept 2014

V.01 Mari 4/7                     Räkröra med bakad potatis: rödlök, paprika, curry

V.01 Mari 4/7                     Mangodröm: chokladcockies, kokos, philadelphiaost, gelatin

V.02 Mats 3½/7                 Tacogratäng: 1/3 påse nachochips

V.02 Mats 2/7                     Vår Kokbok Pannacotta med mjölkchoklad (matyoghurt ej bra)

V.03 Nina 5/7                     Ninas kycklinggryta i ugn med ris: kefir, citron, ingefära, chili

V.03 Mari 3½/7                  Chokladmuffins med cheesecakefyllning i silikonformar

V.04 Nina 4/7                     Ninas kycklingsallad med kikärtsröra

V.04 Mats 3/7                     Passionsyoghurt med varma hallon

V.05 Mari 4/7                     Simba -  Slät Thaisoppa. Purjolök, ingefära, fisksås, kokosmjölk

V.05 Mari 3/7                     Maries mörkchokladflarn: nötter, frön, marshmallows

V.06 Mats 3/7                     Kycklinggryta med dubbel pesto: tomater, persilja

V.06 Mats 2/7                     Chokladbollar: dadlar, valnötter, honung, aprikoser

V.07 Mari 3½/7                  Korv, Bacon och bananröra: curry, keso, chilipeppar

V.07 Mari 3½/7                  Mörka Chokladrutor med jordnötter: marshmallows

V.08 Mats 4/7                     Snabb gulasch: 1 tsk kummin, paprikapulver, vitlök, lök

V.08 Mats 3/7                     Limepaj med grädde: grädde, ägg, vaniljsocker

V.09 Mari 2/7                     Kycklingsoppa med risoni: grädde, chili pulver, lime

V.09 Mari 5½/7                 Choklad & Hallonblåbärfyllda smördegsrullar med jordnötter.

V.10 Mats 5/7                     Currykycklinggrytarisotto: morötter, vitlök, vitt vin, grädde

V.10 Mats 4½/7                  Krispiga Nuetella- & jordnötsbitar: sirap, flingor

V.11 Mari 2/7                       Egyptisk linssoppa: kummin, tomater, lök, citron

V.11 Mari 2/7                       Cranachan (skotsk): hasselnötter, grädde, hallon, whisky

V.12 Mats 2/7                      Guacamolesallad: chili, lime, färsk koriander

V.12 Mats 3½/7                  Pannkakor med päron och chilichoklad: vispgrädde, nutella, citron

V.13 Mari 3½/7                 Lättbakat morotsbröd: solrosfrön, pistaschnötter, apelsin

V.13 Mari 3/7                     Minigrottor med blåbärssylt

V.14 Mats 5/7                    Feta- och melonsallad: grönsallad, lime, 1 burk bönor,

V.14 Mats 2½/7                Chokladcheesecake: 70% choklad, Kesella, Maryland cockies

V.15 Mari 4/7                     Snabba kavringen: filmjölk, sirap, rågsikt

V.15 Mari 4/7                     Banan sockerkaka: kanel, ingefära, lite kaffe

V.16 Mats 3½/7                 Köttfärslimpa, vår kokboks grundrecept

V.16 Mats 3/7                     Vita polkarutor: krossad polkagris

V.17 Mari 3½/7                 Enkla Grahamsbullar

V.17 Mari 4/7                     Krämig rabarberpaj: kanel, vispgrädde

V.18 Mats 3/7                     Het currysoppa med kyckling, selleri, kokosmjölk, potatis

V.18 Mats 3½/7                 Rabarbermuffins med vit choklad

V.19 Mari 3½/7                 Currysoppa: vispgrädde, äggula, lök, buljong

V.19 Mari 4/7                     Lat rabarberpaj: vit choklad, havregryn, potatismjöl

V.20 Mats 4/7                    Kycklingtomatsoppa: äpple, matlagningsgrädde, lök, curry

V.20 Mats 3/7                    Rabarberpaj med kokos och ingefära

V.21 Mari 4/7                     Varm smörgåstårta: kyckling och bönor

V.21 Mari 3/7                     Kardemummabullar

V.22 Mats 3½/7                 Maries chili con carne

V.22 Mats 3/7                     Krämig rabarberpaj med grädde: gräddfil,

V.23 Mari 4/7                     Zuccini- och mozzarellagratäng: purjolök, basilika, tomater

V.23 Mari 4/7                     Kanelig rabarberkaka

V.24 Mats 4/7                     Vår Kokboks äggröra (8 ägg)

V.24 Mats 3½/7                 Rabarbersoppa med lakritskolasnittar (soppan toppengod)

V.25 Mari 4/7                     Korv Stroganoff: gräddfil, morötter

V.25 Mari 4/7                     Smulpaj med jordgubbar och rabarber

V.26 Mats 3/7                     Ugnsrostade rotfrukter: citron, olivolja, gula lökar

V.26 Mats 3/7                     Sweet potato pecan pie: kanel, sötpotatis, vispgrädde

V.27 Mari 5/7                     Ugnskyckling med parmesan, citron och solrosfrön

V.27 Mari 3/7                     Havreplättar med banan serverat med blåbär och hallon

V.28 Mats 4/7                     Äppel- och baconbiffar med festaoströra: Lök, matyoghurt

V.28 Mats 3/7                     Maries körsbärssmulpaj: keso, marsanpulver

V.29 Mari 4½/7                 Köttfärsgulasch med potatis: kummin, paprika, lök

V.29 Mari 2/7                     Jordgubbssmulpaj med vaniljglass (på tok för söt)

V.30 Mats 3½/7                 Kycklingfrikassé gröna ärtor, lök, vetemjöl, selleri, morötter

V.30 Mats 4/7                     Rabarber under smuligt täcke med kolasås

V.31 Mari 4/7                     Jordnötssås med ris och ugnsstekt kyckling

V.31 Mari 5/7                     Minikladdkakor med Marabou mjölchoklad i

V.32 Mats 4/7                     Kyckling i gul currysås: koriander, minimajs

V.32 Mats 3/7                     Mini kladdkakor mede körsbär

V.33 Mari 4½/7                 Riskassler i ugn med cemefraishe sås och ost på

V.33 Mari 3/7                     Chokladrulle med grädde och körsbär: vispgrädde, kakao,

V.34 Mats 5½/7                Currynuggets med kall curryröra och nudlar

V.34 Mats 3½/7                 Cheesecake med persika: maräng, hela persikor bitar

V.35 Mari 4/7                     Husets gulasch: kumminfrön, paprika, vitlök, lök

V.35 Mari 5/7                     Minikladdkakor med röda vinbär: surt och sött perfekt

V.36 Mats 4/7                     Fiskfilé kokt i sås: citron, grädde, fiskbuljongtärning

V.36 Mats 4/7                     Knäckig äppelkaka: mandelflarn, mald kanel

V.37 Mari 3/7                     Fläskfilé i sötsur sås: ananas, farinsocker, paprika, ingefära

V.37 Mari 3/7                     Bananäpple smulpaj Maries egna recept

V.38 Mats 3½/7                 Parsisk kycklingcurry med potatistickor

V.38 Mats  4/7                    Mjuk kaka med vit choklad: pärlsocker över

V.39 Mari 3/7                     Maries potatis och köttfärssoppa

V.39 Mari 2/7                     Äkta southern comfort pecan pie: mörk sirap

V.40 Mats 3/7                     Långpannebröd med lingonsylt och kummin

V.40 Mats 3½/7                Polly kladdkaka

V.41 Mari 4/7                     Stekt fläskytterfilé i ugn med bearnaise och potatismos

V.41 Mari 4½/7                 Äppelkaka med kanel och sesamfrön (mycket äpplen i, saftig)

V.42 Mats 3/7                     Östgötska raggmunkar

V.42 Mats 5/7                     Kolarutor med choklad och frasig havrebotten

V.43 Mari 3/7                     Paprikagryta: lök, fläskkött

V.43 Mari 2½/7                 Chili con kladd: chiliflakes

V.44 Mats 4/7                     Matsas Curryköttfärssås

V.44 Mats 3½/7                 Nuetellabollar med kokos och hasselnötter

V.45 Mari 4½/7                  Grön kycklingcurry med nudlar: fisksås, farin, lök, limeblad

V.45 Mari 2/7                      Glutenfria choklad-stevia-bollar; för mycket sötningsmedelssmak

V.46 Mats 4/7                     Vår kokboks ugnspannkaka med kanel och rivna äpplen

V.46 Mats 3½/7                 Lakritsbollar: lakritspulver, kokosflingor, havregryn

V.47 Mari 3/7                     Kokt skinka och sedan ugnsgriljerad

V.47 Mari 3/7                     Kladdkaka med Dajm

V.48 Mats 3½/                   Mats tacostekt köttfärs i ugn med äkta potatismos och ost

V.48 Mats 2/7                     Kladdkaka med Center

V.49 Mari 3/7                     Mats currystekt köttfärs ugn med äkta potatismos och ost

V.49 Mari 2½/7                 Muffins med pressad apelsinsaft i

V.50 Mats 3/7                    Äkta ärtsoppa med stekt fläsk: timjan, grönsaksbuljong, lök

V.50 Mats 4/7                    Kladdkaka med lakristchecker

V.51 Mari 3/7                     Kokossås med stekt kyckling och nudlar

V.51 Mari 3½/7                  Kladdkakmuffin med turkisk peppar

V.52 Mats 5/7                     Marockansk kycklinggryta med couscous; citron, sambal oelek

V.52 Mats 2/7                     Kladdkakemuffin med vit choklad

Kunskap är makt

Naturens egna livselixir?

”Ingen mat väcker väl lika starka känslor som just mjölk. Vi har alla en relation till denna vita dryck, även om det kanske var flera år sen vi drack den. Det är förresten inte så konstigt, mjölk är ju en naturlig del av livet för oss däggdjur och var man än befinner sig i Sverige är det aldrig långt till en mjölkgård. Men vad är grejen med mjölk, är det nyttigt eller något vi skall undvika? I tusentals år har vi druckit mjölk, men sedan 1937 bestämmer staten vilken sorts mjölk vi får dricka. Pastöriseringstvånget kom som ett vapen i kampen mot tuberkulos, men idag används det istället av mjölkföretagen för att tjäna mer pengar, medan konsumenter betalar priset med sviktande hälsa.

I Mjölkrevolutionen ställs frågan om huruvida mjölk är nyttigt eller inte, lite annorlunda. Nämligen: vilken sorts mjölk är nyttig och vilken är rent utav farlig? Tvärtemot den information vi får från myndigheter, menar författaren Fredrik Colting, är det den pastöriserade mjölken vi skall se upp med. Pastöriseringen förstör både enzymer och näringsämnen och förvandlar denna en gång så perfekta näring till ett processat halvfabrikat vi kan bli både sjuka och svaga av. Forskningsrapporter från hela världen visar att den opastöriserade mjölkens kvalitéer kan vara ett viktigt steg i kampen mot bland annat övervikt, laktosallergi, astma och allergier.

Med en inblick i bakteriologins uppkomst, mjölkens historia och det politiska spelet bakom vår mat, blir mjölk plötsligt något mer än bara sånt som står på frukostbordet. Mjölkrevolutionen är en vetenskaplig dokumentär om fifflet med vår mjölk, om en matindustri som ser både konsumenten och kon som en del av en lukrativ kedja och om de bakomliggande orsakerna till att vi idag inte själva får välja vilken mat vi vill äta (Fredrik Colting)”.

Under sommar-OS i London marknadsfördes mjölken hårt som den ultimata sportdrycken, när inte ens Svensk Mjölk förespråkar en ohejdad konsumtion, vilket inte vill säga lite. Organisationen följer Livsmedelsverkets rekommendationer om högst en halvliter mjölk eller mjölkprodukter per dag och förespråkar att mjölken ska ”vara en del av en balanserad kost”.

I opastöriserad mjölk finns 22 aminosyror, varav åtta essentiella, sådana som människokroppen inte själv kan syntetisera. De blir mindre tillgängliga när lysin och tyrosin förändras. Det finns 18 fettsyror, och i synnerhet de tio fleromättade förändras av värmen. A-, D-, E- och F-vitamin kan minska med två tredjedelar och C-vitamin halveras. Vitamin B 1, B 6, B 12 och B 9 förstörs. Den sista, folsyra, är viktig för gravida, och den minskar risken för autism, som inte fanns före pastöriseringen. Mjölken ger oss många viktiga enzymer. Fosfatas, som är nödvändig för kalciumupptaget inaktiveras till nio tiondelar. Benskörhet och dåliga tänder riskeras. Lipas som behövs för att spjälka fettet i mjölken förstörs.

I USA, pågår just nu ett mjölkkrig. De som kämpar är hälsomedvetna konsumenter och bönder som på ena sidan vill ha rätten att dricka färsk, opastöriserad mjölk, mot andra sidan där staten, sporrade av livsmedelsföretag, vill behålla och till och med utöka pastöriseringen av mjölken (och juicen och äggen och helst även köttet och salladen). De vill göra mjölk till en lika säker dryck som Coca-Cola. I några få stater i USA är det efter certifiering tillåtet att sälja ”rawmilk” (opastöriserad mjölk.) Man kan läsa på nätet om hur brutalt de amerikanska myndigheterna behandlar enskilda lantbrukare som säljer ”rawmilk”, i de stater där det inte är tillåtet. Det handlar om veritabla räder där man häller ut mjölken, bötfäller eller fängslar de som säljer den. Stora ekonomiska intressen hotas. Men USA är ju fantastiskt på det sättet att där finns allt. Där finns denna oerhört repressiva förföljelse av dem som handlar med ”rawmilk”, men också en stark rörelse mot myndighetsförtrycket och för rätten att dricka naturlig mjölk menar Margareta Lundström.

I Frankrike kan man köpa opastöriserad mjölk i butik. I Sverige förbjöds det 1937 av hälsoskäl, men bättre levnadsstandard hade redan reducerat tuberkulosen. Den finns inte i svenska besättningar och heller inte salmonella, som är vanlig i EU och som kan finnas på grönsaker. Majoriteten av bakterier är för oss nyttiga mjölksyrebakterier som undertrycker de dåliga. Med pastörisering slås allihop ut och vägen lämnas öppen för senare invasion av skadliga bakterier. I USA har de senaste trettio åren skett nära en kvarts miljon matförgiftningar med pastöriserad mjölk, men ingen med opastöriserad. Opastöriserad mjölk innehåller ett flertal ämnen som dödar främmande bakterier och den stärker vårt immunförsvar. Bakterierna i magen står för 70 procent av det. Själv åker Colting en timme fram och en timme tillbaka för att köpa mjölk från en ekologisk bonde med gräsfödda kor.

Skadorna, följdsjukdomar och överkänslighet för gluten och komjölk visar sig nu allt längre ner i åldrarna som exempelvis  ADHD, ADD, Damp, Autism, diabetes, psykiska besvär, luftvägsbesvär, infektionskänslighet, öron/ögon besvär, reumatiska besvär, små febertoppar, eksem, hudbesvär, diareé, förstoppning, uppsvälld buk, övriga mag/tarmbesvär, bristsjukdomar, anemi, blodtrycksbesvär, hormonell obalans, övervikt, undervikt, överdrivet sockerbegär, sköldkörtelbesvär. Lösningen till hur våra moderna sjukdomar uppkommit finns mitt framför näsan på oss, ta bort gluten och komjölk ur kosten reducera samtidigt ditt sockerintag och utvärdera resultatet själv! I de områden i världen där man inte använder det spannmål vi brukar och komjölk, finns knappt inte några av våra moderna sjukdomar överhuvudtaget menar Michael Håkansson

Morgondagens potentiella mjölkdrickare

Till de förskolor som ännu värnar om att laga egen mat till barnen skickar mjölkjätten ut receptböcker så att personalen inte ska råka glömma föda upp de små liven med denna vita dryck. Om du som läser det här har barn i förskoleålder så kan du ju alltid traska in i dagisköket och se om de har just denna bok och läsa själv om hur måna de är om att vi fortsätter konsumera denna dryck genom hela livet.

- ”Det är extra viktigt att förskolepersonalen ser till att barn under 5 års ålder får mjölk dricka till måltiderna så att de blir vana vid denna dryck och fortsätter konsumera den när de blir äldre”

Det har nämligen visat sig att 5 år är en magisk gräns. Om vi vuxna inte lär våra skyddslingar att dricka mjölk till maten innan dess så är sannolikheten stor att de inte heller kommer att göra det senare i livet (står också att läsa i Arlas häfte), det måste vara Arlas stora skräck och får under inga omständigheter ske. Vart når Arla sina framtida konsumenter bäst? Just det, på förskolan, därför ser man till att få in en fot där, och vad kan inte vara bättre än en receptbok som även Livsmedelsverket stödjer och står bakom.

Om Arla säger att mjölk ger starka ben så måste det sväl tämma eller? Frågan är då varför vi här uppe i Norden som för övrigt konsumerar denna dryck mer än något annat folkslag i världen har så stora problem med just benskörhet? Japanerna precis som svenskar lever länge däremot har de generellt sett starka friska ben, men de dricker knappt mjölk, något att reflektera över (taget från Livsglädje).

Continue Reading »

The man, The myth, The legend

Första gången jag stiftade bekantskap med denna aningen udda fågel var via en föreläsning när jag pluggade eko- och kultur Turism på Lunnevads folkhögskola år 2001 Jag har aldrig sett studenter lägga ner sitt godis, chips eller läsk så avväpnande under en föreläsning förut. Hans budskap skar rakt genom hälsohjärtat hos oss alla. När andra förträngde informationen någon månad senare så blev detta för egen del en fullskalig hälsorennäsanskatapult, där tidigare funderingar blev besvarade och ersatta med adekvata titlar. Tillsatserna i mat har eskalerat de senaste åren. Vad är det egentligen vi stoppar i oss? Är tillsatserna en strategi för tillverkaren att lura oss konsumenter till att tjäna mera pengar? I samma takt som maten utarmats har också allergier, diabetes, astma, fetma och andra kostrelaterade sjukdomar ökat markant. Vi utsätts dagligen för en ”cocktail” av främmande kemikalier, och absolut ingen vet med säkerhet hur vi påverkas av den processen.

Jag har sett denna vitale hälsoförespråkaren vid  ytterligare fem tillfällen. Tommy Svensson framför sin mission med samma beslutsamhet och pondus som alltid, trots att det allt som oftast är tragiskt glest i åhörarskaran, där merparten dessutom består av pensionärer. Omkring 120 föreläsningar per år a´la 2,5 timmar inklusive en kortare rast får man för priset av en biobiljett. Essensen handlar om tillsatser i vår mat, och hur vi påverkas av dessa. Kroppen skriker efter vitaminer, mineraler och antioxidanter; hälsoingredienser som ofta saknas i dagens snabbmatsbankomat. Tommy tar även upp multinationella företags påverkan på oss dödliga, och dess rovdrift att blidka sina giriga aktieägare – framför hälsoaspekten. Industrimaten fungerar tyvärr som sjukdomsalstrare, inte som välbefinnare, vilket de är ytterst medvetna om själva.

Dottern Lindas glutamatastma – en sanningskatapult

När hans dotter Linda var nyfödd fick hon sitt första astmaanfall under första promenaden med barnvagnen.  Hon rosslade och slutade andas; vi lyfte upp henne och åkte till sjukhus; läkaren trodde inte att barn kunde födas med astma, berättar Tommy Svensson.

Hon fick sitt andra anfall när hon var sju dagar, och vi förstod då att något var galet. De tog bort mjölk ur hennes kost, och när hon blev större kunde hon inte äta godis och läsk. Astman gjorde det omöjligt för henne att gå in ett stall. På en läkarkonferens om barnastma och barnallergi träffade Tommy en läkare som forskat om barnastma och som ansåg att för mycket av smakförstärkaren natriumglutamat (E 621) under graviditeten kan utlösa astma från födseln. Ämnet kan också vara en utlösande faktor för migrän, epilepsi och astmaanfall.  Jag vet många som har blivit av med svår huvudvärk sedan de slutat med natriumglutamat, förklarade Tommy Svensson.

Okärt barn har många namn; Natriumglutamat, E 621, eller Mononatriumglutamat finns bland annat i färdigmat, buljongtärningar, chips, soppor och såser. Liksom andra smakförstärkare tillsätts den för att maten ska smaka mer. Livsmedelsverket har förbjudit den i barnmat, men när jag ringde dem, sa de att det är ofarligt, menade Tommy Svensson. Han och Lindas mamma tog i alla fall bort natriumglutamaten ur dotterns kost, och en månad senare upphörde astmaanfallen. Efter fyra veckor var hon med en kompis till stallet, utan att få något anfall och sedan red hon fyra år, fem dagar i veckan, utan att det hände någonting, säger Tommy Svensson (www.nyheterna.net)

Tommy Svensson lyckades också bli fri från en otäck bitestikelinfektion, som läkarna ansåg var kronisk, genom att helt sonika lägga om kosten. Bland annat slutade han med raffinerat vetemjöl och lätt-produkter. När han bytte lättmargarin mot smör gick han också ner i vikt, men den främsta vinsten var att slippa ständig värk. Fettreducerade produkter drar ner immunförsvaret i botten, och gör att man lättare får infektioner, menar Tommy Svensson. Dessa händelser fick honom att börja skriva boken ”Handbok för den kräsne konsumenten” vilket visade sig vara lättare sagt än gjort eftersom det tog hela fem år att skriva den. Det fanns/finns väldigt dåligt med forskning, och mycket av den forskning som finns är gjord av företagen själva. Att hitta den opartiska forskningen krävde såväl mycket tid som tålamod.

Tommy är utbildad naturguide, svampkonsulent och har jobbat som kock, trots att han inte har formell utbildning. Han har förutom böckerna om tillsatser och vitaminer skrivit böcker om svamp, medicinalväxter, natur och miljö. Han är en man med många strängar på sin lyra som även framavlat egen musik, barnböcker och egna matrecept. Innan han blev föreläsare på heltid var han miljösamordnare, dock är hans ”krig” mot tillsatser hans livsmission. Tommy är inne på sitt 17:e år som konsumtionsrådgivare till oss vanliga uppfuckade dödliga.

Han har i år kommit ut med en ny lättförståelig häfte/bok som kostar ynka 69 kr och är en investering i såväl hälsa som livskvalitet för en själv som för sina ögonstenar till barn. Den föreläsning som jag senast bevittnade var baserad på boken: ”Handboken till ett hälsosammare liv”. Här är ett mycket intressant utdrag ur ett av Tommys kostnadsfria nyhetsbrev som man kan/bör prenumerera på,  förnärvarande existerar  35 stycken sådana:

”Jämfört med fullkornslivsmedel så är dessa raffinerade spannmålsprodukter näringsinnehållsmässigt väldigt olika. Fullkornslivsmedel är rika på nyttiga näringsämnen, medan raffinerade spannmålsprodukter är väldigt fattiga på de samma, även om de, så att säga, ”berikas” genom tillsättning av syntetiska ämnen, för att kompensera den mängd av vitaminer och mineraler man förlorat när fullkornen raffinerades.

När man omvandlar helt vetemjöl till vitt mjöl, så förlorar man: – 98% av manganämnet – 95% av E-vitaminet – 80% av B1-vitamninet – 80% av järnet – 75% av B3-vitaminet – 75% av magnesiumet – 70% av fosforet – 65% av B2-vitminet – 65% av koppar – 50% av pantotensyra – 50% av B6-vitaminet – 50% av kalcium – 50% av kalium- 80% av fibrerna. Liknande förluster av vitaminer/mineraler händer när exempelvis fullkornsris omvandlas till vitt polerat ris och rågmjöl omvandlas till siktat rågmjöl”.

Det kan parallellt tilläggas att när producenterna bleker vetemjölet i syfte att blidka oss kunder så används klordioxid. De förenar sig med proteinrester och bildar senare i processen ämnet alloxan. Samma ämne används bland annat på labbråttor för att framkalla diabetes. Jag kan bara rekommendera att köpa ekologisk mjöl där denna dysfunktionella metod inte används, däremot får man inte sitt mjöl likblekt.

Senaste föreläsningen i Norrkping 2013

I mitten av september stegade jag ner till Hemgården för att ta del av hans senaste och nya föreläsning om strategier för ett hälsosammare liv. Förutom att själva informationen var sagolikt intressant så var det dels trevligt att lokalen var överfull, dels bestod av betydligt flera yngre personer än som varit fallet vid tidigare föreläsningar.

Denna miljöinspiratör, författare och debattör är som sagt mångfacetterad i sin läggning, och har ett genuint intresse för det han gör. Tommy berättar om problemen med tillsatser i mat och hur vi kan påverkas av dessa i symbios att vi konsumenter faktiskt kan påverka den processen själva. Föreläsningen har hittat en optimal balans i syfte att skapa ett engagemang, och för att få deltagarna att förstå vikten i allt man gör, även när det gäller de miljöfrågor som för de flesta känns oöverstigliga. Det är en fartfylld föreläsning som inte lämnar någon oberörd, och som garanterat förändrar deltagarnas motivation och miljöengagemang på flera plan.

Tommy Svensson reser land och rike runt och föreläser om tillsatser i mat och varför vi bör undvika dem. Han menar att läget egentligen är värre nu än när han började med med sin första bok.

-Du kan inte helt slippa tillsatserna, och allt är inte farligt för alla, men det går att dra ner på dem om man vet vad man ska undvika, säger Tommy Svensson.

Jag och min fru har sedan 2001 gått igenom en borttagningsprocess som än idag fortsätter med syfte att leva så sunt som det är möjligt, utan att bli asketiskt strikta. Först åkte alla våra Milda- och Keldaprodukter ut för att ersättas av naturliga produkter. Då trodde vi att det skulle bli djävulskt svårt att leva utan dessa när de stod för überbekvämlighet. Det enda vi använder oss av nu är ekologiskt smör, ekologisk Bregott, extra virgin olivolja samt kokosfett. Det lustiga är att det inte inneburit några som helst problem i vår omställning.

I stort sett är allt vi köper av ekologisk art, tyvärr måste vi tumma på det ibland, om vi inte vill åka runt halva stan för att hitta en vara som ska ingå i ett nytt recept. Dessvärre är Citygross, Coop Forum, ICA Kvantum och ICA Maxi groteskt dåliga på att tillhandahålla oss konsumenter bland annat ekologiska grönsaker och frukter såsom paprika, kivi, päron och dylikt. Ett ställe som vi anammar är helt underbara Big Heart som ligger på Repslagaregatan 42 och är ett mecka för oss att inhandla ekologiska produkter som kryddor, nötter, frön, ägg, grönsaker och 100 tals andra livsmedel. Saltå Kvarns produkter är ett  annat ekologiskt föredömme som vi flitigt anammar av oss.

The very long road to hell

De två huvudanledningarna till att jag inte sprungit detta klassiska lopp består av två komponenter. Dels har oändligt med gamla löparuvar skrämt upp mig hur jobbigt detta lopp är, även i jämförelse med ett maratonlopp, dels avskyr jag backar.

Min löpningslärling Joakim Andersson som numera är den som tagit över mentorskapet och dessutom är snabbare än mig kom för ett år sedan med förslaget att anmäla oss till loppet. Sagt och gjort, vi gjorde så, in kom också Jockes långgolfpolare Björn Olsson densamme som sprungit två Bråvikslopp med oss. Siste man i bilen blev min nya arbetskollega Fredrik Larsson som skulle springa loppet i år, men inte visste hur han skulle ta sig dit.

Uppladdningen och förberedelserna har väl i mitt fall åter kännetecknats av en kamp mot klockan att bli ”tillräckligt frisk” för att överhuvudtaget springa Lidingöloppet. Efter Bråviksloppet, då jag sprang med halsont bestod de tre nästkommande veckorna av Panodilmissbruk, bihålesmärtor, nattsvettningar och orkeslöshet.

Likt ett smärre mirakel dagarna innan loppet svettades jag inte sådär ovanligt mycket, typ som att det värsta gått ur kroppen. Det blev indirekt startskottet för min medverkan i Lidingöloppet. Jag hade inte halsont, ingen hosta, men var fortfarande horribelt täppt, något som inte var någon legitim ursäkts faktor för att avstå loppet.

Mitt nya jobb som hitintills bestått av information, utbildning, information, utbildning, gruppformeringar och planering från klockan 08-17 hade dränerat mig och mina kollegor på vedertagenn energi. Vi var som nordvietnamesiska lik på kvällarna, och alla träningsrutiner tycktes vara som bortblåsta.

Med dessa dysfunktionella ingredienser i bagaget hämtade Jocke upp mig klockan sju vid Lidl-parkeringen. Därefter plockade vi upp Fredrik i Klockartorpet för att avslutningsvis hämta Björn i Krokek. Resan upp bestod av ett oändligt tjatter, men trevligt sådant. Mellan raderna kunde jag skönja förväntningar, fasa och ovisshet.

Då vi åkt tidigt fanns det utmärkta platser att parkera Jockes fem år gamla Citroen på lämpligt gångavstånd till Lidingövallen, där nummerlappshämtningen låg först på vår agenda. Gradantalet pendlade mellan 9-11 grader till tonerna av en gråmulen himmel och en kylslagen vind.

Vi passade på att äta medtagna smörgåsar eller lunchlådor, sedan betalade Jocke och Björn 40 kronor för att lämna in sina väskor på området. Vi kikade runt mötesplatsen som var knökfylld av löpningsaktiviteter, mat, dryck och shopping. Jocke och Björn passade på att köpa smidiga löparhandskar. På samma plats träffade vi polaren Fredrik Adolfsson och squashkollegan Kent Kullander som båda skulle springa detta mandomsprov.

I mycket god tid innan start flanerade vi de nästan 2 km till Koltorp där alla starter skedde för deltagare i 15- och 30 km loppen. Efter ett tag dök oväntat solen upp och värmde oss kylslagna löpare. Denna upptininigsprocess var minst sagt kontrastrik när den gule återigen gick i moln, ”från ta av sig nästan allt, till, på med handskarna igen”. Första start skedde via Elitgruppen klockan 12.30 sedan följde 1A-C, grupp 1, grupp 2 för att klockan 14.00 avslutas med grupp 10.

Likt  ett trollslag var det dags för mig, Björn och Jocke att äntra fållan till startgrupp sex, Fredrik startade 10 minuter senare i sjuan. Vi kastade upp påsen med torra ombyten och överdragskläder till servicevänligt arrangörsfolk på en mindre lastbil.

Vår ta-emot-påsen-kille var gamla stjärnspelaren Jesper Blomqvist, densamme med förflutet i anrika fotbollsklubbar som IFK Göteborg, Milan, Parma, Manchester United  och Everton. 13.20 gick planenligt vår start; jag och Jocke placerade oss längre bak i ledet medan tjuren Björn stod allra längs fram.

Min gamle trotjänare Garmin forerunner 305 hade lagt av efter sju härliga år tillsammans. Jag inhandlade instinktivt den senaste modellen av denna underbara produkt: Forerunner 310tx. En nyhet är en virtuell kompis som synkas med ens kilometertid. Ställer jag in den på exempelvis 6 minuter så får man kilometerinformation om jag ligger före detta uppsatta mål eller efter, och i så fall hur mycket. En helt underbar funktion som inte fanns på den äldre modellen.

Klädseln bestod av ”hombyxorna”, kortärmad funktionströja, Asics Gel-Kayano 19 löparskor och funktionskalsonger/strumpor. Jag hade laddat min andra trotjänare Sansa clip med Tom Jones, Pretty Maids, Stone sour, Shinedown, Amanda Jensen och Rick Springfield – sedan gick startskottet.

Då det inte regnat speciellt mycket vare sig dagen innan eller på morgonen var det nästintill gyttjefritt, därmed optimala förutsättningar för att genomlida världens största terränglopp. Många for iväg likt skållade lämlar medan min och Jockes gemensamma strategi bestod i att ta det ytterst lugnt till en början.

Innan jag kommit in i andra andningen så var de inledande kilometerna påfrestande, men successivt kändes löpningen alltmer euforiskt, mina tankar matades med positiva fiktiva målbilder som:  ”det här var väl inte så farligt” och ”bara 13 km kvar”.

Jag och Jocke hade följts åt, men efter 17 km markeringen blev dennes ryggtavla mindre för varje 100:e meter som avverkades. Det var också då som banans karaktär ändrades från få till flera backar och dessutom brantare sådana. Det var väl här som agnarna sållades från betena, och jag tillhörde dessvärre det sistnämnda.

Mina kilometertider sköt i höjden från att ha legat runt stabila 5.30 min/km till groteska 8-9 min/km. Vid 2 mil hände två saker: dels gick jag för första gången  i loppet i en snuskigt brant backe, dels indikerade min virtuella kilometerinställning att jag låg över ett 6 min/km tempo istället för under.

Långa härliga steg förvandlades till minimala myrsteg, knäna började värka precis som framsidan av låren. Mina gångpromenader blev såväl flera som längre och mina pauser vid vätska- och matkontrollerna blev överdrivet långa. Michelin-gubbe-syndromet var påtaglig, och kampen att bara fullfölja loppet inleddes.

När 4 kilometerskylten visade sig förstod jag trots ett snuskigt lågt tempo skulle klara detta mandomsprov. Kvarvarande sträcka var också behagliga och lättsprungna, då det inte alls var lika många backar. Jag till och med ökade de två sista kilometerna, fast som sagt ifrån ett ruskigt lågt tempo.

När jag passerade mållinjen var jag inte alls speciellt trött på ett sätt som exempelvis i Grabbhalvan eller ett halvmaraton, utan mera att kroppen i sig var demolerad. Det blev inget gräsbitande utan bara ett lugnt konstaterande att jag klarat skiten.

Efter att fått min fina medalj i handen så hämtade jag mina överdragskläder som körts från Lidingövallen till Grönsta, och strukturerat lagts ut på ett närliggande fält. Därefter en 2½ km ytterst obehaglig ont-i-kroppen-promenad till vår parkerade bil, där Jocke och Björn väntade pillemariskt. Båda hade urstarkt tagit sig igenom loppet under 3 timmar.

Fredrik dök upp någon halvtimme senare med än sämre tid än förra årets tid. Vi åt inget, utan nöjde oss med vad arrangören erbjöd oss efter loppet. Bananer, saltgurka, kanelbullar, energidryck samt kaffe ingick. Jag är nog den person som lyckats med konststycket att ha ett gigantiskt kaloriöverskott än ett underskott efter ett genomfört Lidingöloppet. Intaget bestod utav minst 15 bullar, 5-6 chokladbollar, massor av bananer och gurkor. Hade det varit ett delmoment så hade jag placerat mig högt upp i resultatlistan.

1:35:23  Tempo 3:10 min/km: Manliga vinnare Japhet Kipkorir, Kenya

1:57:50  Tempo 3:55 min/km: Kvinnliga vinnare Therese Olin, Sverige

2:15:34  Tempo 4:31 min/km: Fredrik ”herrklubben” Adolfsson

2:34:48 Tempo 5:09 min/km:  Kent ”squashcenter” Kullander

2:54:47 Tempo 5:49 min/km:  Björn ”långgolf” Olsson

2:57:58  Tempo 5:55 min/km:  Joakim ”spurs” Andersson

3:23:28 Tempo 6:46 min/km:  Mats Widholm

 3:36:40 Tempo 7:13 min/km: Fredrik ”NP-Center” Larsson

Matsa Mellantider

I bilen bestämde vi oss irrationellt nog för att deltaga även i nästa års Lidingölopp. 2014 är ett jubileumsår när tävlingen firar 50 år, vilket enligt arrangören kommer att märkas. Alla fyra i bilen tyckte att detta lopp var det mest välarrangerade som vi någonsin deltagit i. Bättre än exempelvis Berlin maraton och Göteborgsvarvet; allt från informationen till shopping, bansträckningen och alla smådetaljer.

Ända lilla plumpen i protokollet var skyltningen till loppet om man kommer med bil, men som sagt en petitess i sammanhanget. Runt klockan 20.30 var vi back in Norrköping. Jag skippade Kulturnatten, tog istället ett varmt bad i symbios med två välkylda Sambucca, men la mig ruskigt tidigt totalt däckad. Dagen efteråt var en halv pina, då kroppen var i ett rigor mortis tillstånd. Det blev bättre ju längre dagen led, men som sagt söndagen var befriad från jobbiga aktiviteter.

Sommaren är kort

Tid är ett märkligt fenomen, för lite fritid blir många av oss deprimerade, för mycket fritid precis likadant. (Klein)

Att ens barn har tillgång till bra kompisar och förhoppningsvis fler än en, är indirekt källor till livskvalitet för dem själva som för oss vuxna. ”Vad ska jag göra nu” och ”Kan vi inte göra det du lovade ” är två kvarnstenssyndrom  som är behagliga att reducera, istället för att reproduceras två gånger i kvarten.

Att vara med sina barn är en gåva, men ibland också en förbannelse ifall inte den rätta harmonin finns i det själsliga bagaget. Irritation, otålighet och onödiga gräl är oftast avarter av sitt eget mående. Att ständigt känna att man aldrig hinner med det man vill eller kommer igång med sådant som man vill göra är tunga ok att bära under en längre period. Denna mentala fängelsevistelse förkortas om man lyckas äta kakan och ha den kvar.

I syfte att att uppnå harmoni med sig själv, sin fru, sina kompisar och sina hobbies är det en bra strategi att med barnens kompisar föräldrar se till att dela upp aktivitetsagendan, med syftet att frigöra den värdefulla egentiden. Något som indirekt är dyrken till att senare hämta krafter eller ladda batterierna för genuin kvalitetstid med barnen. Kvalitetstid som dock kräver närvaro, inte ett ständigt blippande på ens mobil eller Ipad. Barn märker ganska snart om man är med dem fysisk, men inte mentalt. Det bästa är ärligt talat att inte ta med mobilen överhuvudtaget.

Det är klart, vill man alltid ha kontroll och ständigt vara närvarande sina barn så gör man så helt enkelt, det är individuellt. Jag tror däremot att det är bra att vara ifrån varandra ett tag, även om det bara rör sig om 3-4 timmar, parallellt raderar man ut sitt ofta dåliga samvete. Själv är jag en obotlig badkruka, men följer gärna mina barn till stränder, Himmelstalundsbadet och dylika badhus. I dessa sommartider är det för mig befriande att slippa åka att bada 5 av 7 dagar under ett sällsynt svenskt högtryck, när andra saker pockar på ens uppmärksamhet.

Hanna har tre kompisar vars föräldrar är kreativa, påhittiga och aktiva, precis samma antal som Frida. Cocktaileffekterna av dessa föräldrar är nästintill obeskrivliga ur ett egentidsperspektiv. Denna sommar har Hanna och Frida badat mer än de gjort i hela sitt liv, vilket jag och Marie är jätteglada för, då de älskar vattenlekar. Parallellt har jag hunnit skriva av mig, träna, lyssna på ny bra musik på hög volym, se några avsnitt ur någon bra tv-serie/film, läsa böcker eller tidningar från litteraturstapeln och umgås mera med min fru. Vill man vara riktigt präktig så städar, renoverar eller lagar man saker, motsatsen kan helt sonika vara att bara ladda batterierna, det vill säga vila eller reflektera några timmar.

Självklart måste föräldrarna som man outsourcar sina barn till, och indirekt lägger sina öden hos, uppfylla vissa adekvata ordningskrav som att vara lyhörd, vaksam och vara närvarande mentalt som fysiskt. Det kollektiva molnet för med sig en orgie av synergieffekter även för dem själva. I denna informella överenskommelse ligger det an på oss att balansera upp aktivitetsgrytan. Det får helst inte bli så att  ena föräldern/föräldrarna tar på sig allt, och den andra parten  bara glider med i processen. Det är hållbart ett tag, sedan blir oftast sprickorna större för att sedermera utmynna i konflikter eller prata-bakom-ryggen-syndrom. För den skull är motsatsen heller inte bättre, att exempelvis andra föräldern agerar nitiskt med kollen hur många gånger man delat upp aktiviteterna och dessutom påtalar det varje gång.

Förutom att slippa bada ihjäl sig har vi och de andra föräldraparen turats om att låta barnen sova över. Om exempelvis Hanna sover över hos Skarins så öppnar sig en ocean av möjligheter för Frida att få den där extra uppmärksamheten som inte alltid är så lätt att få tillgång till när syrran är hemma. Det är ett utmärkt läge att umgås ensamt med sitt barn, vilket som sagt är lite annorlunda och dessutom lugnare än när båda är samlade. När Hanna kommer hem från exempelvis fisketuren så är det dels extra kul att träffas, dels ha något trevligt att diskutera.

Kolmårdens djurpark, Eskilstuna Zoo, Yohio konsert, grillkvällar, sjöar, lekparker, promenader, Göta kanal, fisketurer, cykelturer, bowling, minigolf, busfabriker är bara några av de aktiviteter som vi föräldrakonstellationerna delat upp sinsemellan. Som sagt harmoniska föräldrar är oftast lika med trygga och harmoniska barn. Denna symbiosprocess fortskrider troligtvis när alla parter känner att de både kan äta kakan och ha den kvar.

Lokal Halvmara

Bråviksloppet gick av stapeln för tredje gången sedan premiären 2011. Detta var andra gången ett halvmaraton stod på deras tävlingsagenda. Första gången sprang jag en mil, den andra 5 km och 2013 gav jag mig på deras 21 km. Har lyckats med att springa fel båda gångerna så tredje gången gillt för mig. Mina förberedelser kan väl kategoriseras som ömsom vin ömsom vatten. Två av mina tre senaste träningspass har gått i euforins tecken, då ben, kondition och psyket oväntat synkats ihop. Såväl 15- som 18 km passen präglades av ytterst lätta ben och inte tillstymmelse till negativa tankar; visserligen med ett medeltempo runt 5.40 min/km, men ändå.

Morgonen dagen innan loppet hände det som absolut inte fick inträffa; en begynnande förkylning där en kittlande halsohälsa stod för underhållningen. I min iver att bota, mildra eller förtränga det uppkomna tog jag en näve Baufucin mint och kastade i mig. Det positiva var att obehaget mildrades markant, nackdelarna överskuggade dock fördelarna. Dels höll jag på kvävas av tabletterna som måste smälta i munnen ordentligt, dels knappt hade någon känsel i gommen när jag vaknade.

Jag är en förespråkare av att lyssna på kroppens signaler, men lever inte som jag lär dessvärre. Det stora problemet är inte när man hostar ihjäl sig eller har feber, utan när man känner sig subtilt sjuk. Besöker man sjukvården får man motstridiga svar som går i konflikt med varandra; kan inte dessa lekmän avgöra när individer bör träna/tävla, hur ska då jag kunna göra det. Jag kände mig definitivt inte helt kurant, men inte sämre än gårdagen, utan valde att springa med devisen. ”vad kan hända egentligen”. Lyssna-på-kroppen-mantrat var som bortblåst och jag inledde istället den religiösa riten med att klä mig rätt i symbios med 1/3 burk tigerbalsam. Mina trogna följeslagare pulsklockan Garmin Forerunner 305 och minimusikspelaren Sansadisk var lika självklara som loppet i sig. Åt ekologiska nötter med Saltå kvarns havregryn  och mjölk till frukost med 1 liter vatten och en liten mugg olivolja till.

Jag hämtade polaren Joakim Andersson i Hageby runt klockan 10.20 för att kvarten senare möta upp tredje länken i löpgänget Björn Olsson invid Kanotklubben i Lindö. Våra förberedelser bestod av nummerlappshämtning, en minimal uppvärmning, heja på vänner som deltog och stämma av våra anti-synkade förväntningar. Klockan 11.30 var det dags, och återvändsgränden var helt stängd. Björn ställde sig längst fram, jag och Jocke längre bak i fältet. Vädret var nästintill optimalt utifrån ett badperspektiv. Sensommarvärmen var inte lika välkommen under själva loppet; 3-4 grader mindre hade varit perfekt.

Jag tog rygg på den retfullt vältränade Jocke Andersson och höll ett tempo runt 5.06 min/km. Inledningsvis är det en del backar, därefter blir det flackt ett bra tag. Efter 1 mil insåg jag tyvärr att mina chanser att korsa målfållan var körda om jag drastiskt inte minskade tempot. Jag såg Jockes ryggtavla bli mindre för varje 100 meter som avverkades. Efter 12 km förstod jag utifrån ett hälsoperspektiv att det låga tempot måste reduceras ännu mera, från 5.30 till 6.00 min/km blev resultaten av det rationella tänkandet. I vanliga fall hade det bekommit mig mera ifall typ alla sprang om mig, men denna dag hade fokuset förflyttats till att främst inte bli en av dem som passerar NT:s dödsrunor, i andra hand att bara ta mig runt det förbaskade loppet.

Efter att ha tagit en osedvanligt lång paus vid en vätskekontroll runt 13 km så lyckades jag med konsttycket att minska tempot ännu mer och tankarna på att bryta loppet började terrorisera mitt bräckliga psyke. Det som hela tiden höll mig på rätt köl var att jag hittills aldrig brutit ett lopp. Ändå fram till 15 km hade arrangörerna lyckats perfekt med bansträckningen.

Diskrepansen kom efter detta kilometerantal, precis innan man anländer till bebyggelsen. Skulle man ta sig ner mot vattnet eller fortsätta rakt fram? Det var visserligen en tejpmarkering i gruset, men det kunde egentligen betyda något helt annat än man i detta tillstånd antog. Nästa kritiska punkt låg bara någon kilometer bort; skulle man uppför den jobbiga backen eller följa vattnet längs med skogen? Ingen aning, chansade på backen och även denna gång gissade jag rätt. Här måste arrangörerna bli betydligt bättre att tydliggöra bansträckningen.

Det finns typ 1 miljarder sätt att få fram budskapet i vilken riktning 21 km löparna ska springa, utan att ha en plats bemannad; en skylt med just 21 km och en pil räcker, skippa tejpen helt enkelt. Mitt lokalsinne är onekligen inte det bästa, men loppets tvåa sprang även han fel så det var nog fler än jag som periodvis trevade sig fram. Under ett sådant här lopp får det inte finnas minsta tvivel i vilken riktning man ska springa helt enkelt. Något för Fredrik och Christian att ta tag i till 2014.

Processen att kunna springa fel fortsatte vid några tillfällen i skogen, jag lyckades dock manövrera mig genom tejporgierna utan att springa vilse. Trots att det bara var 4 km kvar kändes benen som förstärkta cementblock och hjärtat var på väg ur kroppen. När man äntligen nådde startområdet var det bara 2½ km kvar, men dessa upplevde jag snarare som de dubbla. Det var helvetiskt jobbigt att ta sig fram till målfållan, även med mina myrsteg.

Efter att passerat målfållan så blev det att lägga sig i gräset, därefter kravla mig till ståndet där de sålde hamburgare. Jag kände mig konstig på något sätt som jag inte kunde förklara, konstigare än vanligt. Lite yr, illamående, men också något annat, något som inte alls kändes okej. Arrangörerna fick tillkalla en ”läkare” som kollade till mig. Det var faktiskt första gången i min löparkarriär som detta skett. 30-40 minuter efter loppet blev det mesta successivt till det bättre och Jocke fick mitt förtroende att köra Hyundaien till Hageby där jag tog över körprocessen till tonerna av Crashdiet.

När jag kom hem så blev det ett kokhett bad i kombination med en djävulsk kall öl. Därefter la jag mig i soffan och blev kvar där 4 timmar, helt utslagen. Söndagen var jag betydligt piggare än i soffläget, men helt klart mer förkyld än dagen innan. Vikten av  att lyssna på kroppens signaler vet alla som tränar och tävlar. När det drabbar än själv precis innan en tävling som man dels planerat och betalat, dels haft som ett lockbete för att överhuvudtaget ge sig ut i löpspåren är det aningen komplext att inte förtränga just dessa förrädiska signaler. Hur sjuk är man egentligen om man bara är ”lite” förkyld, ”lite” hostig, ”lite” ont i halsen? Svaret får man i dödsannonsen eller i badet med en öl invid badkarskanten. Tyvärr läser man allt som oftast om människor som dör under tävlingar och tävlingar bara för att de trotsat ordet ”lite”.

Trots bansträckningsotydligheten så är detta en folkfest. Arrangörerna lyckades bra fast deltagarantalet växt från 120 stycken till 650 stycken på två år. Att både elit, motionärer och barn kan vara med i olika lopp gör detta till en form av familjesammankomst, med mat, försäljning och musik. Omgivningarna är dessutom vackra med parkeringen precis intill start- och målområdet. Bråviksloppet har alla förutsättningar att expandera, och för egen del kommer jag definitivt tillbaka nästa år. Jag har avpolletterat Höstmilen till förmån för denna trevliga tävling.

21 km: 114 damer och herrar kom till start

1. Antje Torstesson bästa dam med tiden 01:32:16  (4.21 min/km)

1. Laban Siro bästa man med tiden 01:11:48  (3.24 min/km)

28:a av 91 herrar Björn Olsson 01:41:54  (4.49 min/km)

48:a av 91 herrar Joakim Andersson 01:46:48  (5.03 min/km)

77:a av 91 startande herrar Michael Garrido 02:04:22  (5.53 min/km)

79:a av 91 startande herrar Mats Widholm 02:08:47  (6.06 min/km)

Irrationellt med herrcyklar utifrån att vara man

Jag köpte en robust damcykel för 9 år sedan. Det är definitivt inget jag ångrat utan snarare ett av mina bättre köp. Snart är det dags att pensionera trotjänaren och ersätta den med en ny damcykel. Det som är den allra största skillnaden gentemot herrcyklar är den så kallade ”stången” (ramen). Det borde egentligen vara så att alla cyklar ser ut som damcyklar det vill säga ingen stång (ram)i mitten. Självklart finns det cykelmodeller som korsbefruktat herr-och damcyklar, men generellt sett är det fortfarande en adekvat åtskillnad mellan dam- och herrcyklar.

Fördelarna är minst sagt stora. Under min 12-åriga Kontorab sejour cyklade jag tur och retur till mitt jobb i solsken, regn, blåst, is och snö. Just is var det mest förrädiska vägunderlaget. Från medvetslöshetstrött till nästan medvetslös, och oftast skapligt ont i pungen. Den dysfunktionella så kallade ”stången” var det första som fick kontakt med mina vital delar under fallen. Att det gjorde ont var en en sak , men att det var ömt besvärande en längre period var minst lika förödande. Isen gick att förutspå i viss mån, men det allra lömskaste underlaget var nog snö med is under. Helt oförberedd skedde dessa nära-döden-upplevelser främst när jag passerade glashala spårvagnsspår. Att cykla över lömska isfläckar gör fortfarande ont, men inte i, på  eller runt pungen, för det finns ingen stång som tar emot, och det är bra, mycket bra.

Vissa är viga som djur och skulle kunna titulera sig akrobater vilken sekund som helst. De flesta är normalviga medan några kan kategorisera sig  som rigor- mortis-oviga. Jag har sedan barnsben tillhört den sistnämnda trots oändligt med töjningar och stretching. Genetiskt betingat eller ett aber från att spelat fotboll från 7-32 års ålder? Av att döma från mina medspelare och motspelare så tycktes inte de heller tillhöra kategorin cirkusdjur. Nu när det gått 15 år till så vill jag nog påstå att jag inte blivit rörligare precis. Kontentat av detta är  att som rigor mortis exemplar är det en smärtsam upplevelse att såväl stiga på som stiga av cykeln, ännu värre är om man ska göra det snyggt. Den lutningsprocess cykeln läggs i för att jag ska komma upp på sadeln kan inte i någon aspekt vara hälsosam.

Att komma av cykeln innebär även det en omvänd lutningsprocessen, men precis lika irriterande och obehaglig. Att då inneha en damcykel är en sann befrielse ,då även jag periodvis får känna mig vig i några härliga sekunder. I låg fart kan jag snyggt hoppa av cykeln på ett snuskigt effektivt sätt. Det är bekvämt och rationellt helt enkelt.

Att män inte har någon packning eller flera väskor måste vara något som cykeltillverkarna missat. Jag har oftast flera väskor exempelvis från och till squash- eller löpningsträningar och det är osannolikt positivt med att ha dessa som uppsamlare. Har man dessutom barn så klassar jag dem som oumbärliga. Damcyklar har dessa korgtingestar och ibland även på pakethållaren det vill säga dubbla uppsättningar. Jag skulle inte kunna vara utan dessa korgar.

Historien bakom

År 1816 eller 1817 utvecklade den tyske baronen Karl Freiherr Drais von Sauerbronn ett tvåhjuligt fordon där en styrning av framhjulet var möjlig via en typ av ett styre. Tekniken att ta sig fram var densamma som för snabblöparen, nämligen att sparka sig fram sittande. Första beskrivna turen lär vara från Mannheim till Rheinau den 12 juni 1817. Under januari 1818 fick han patent på denna Laufmaschine som i England kallades Hobby horse, även kallad Dandy horse. Denna maskin kallades senare allmänt ”Draisine” efter sin uppfinnare. Carl von Drais uppfinning slog igenom internationellt, fast som en modefluga för rika. Störst popularitet fick den i Paris och London kring 1818-1819. Denis Johnson i London fick störst enskild framgång med den nya fordonstypen.

År 1888: Nästa förbättring av cykeln sägs tillkommit av ren kärlek. Det var en veterinär vid namn John Boyd Dunlop som ville att hans son skulle kunna cykla bekvämt. Sonen hade nämligen klagat på att det var alldeles för hårt att cykla. Han kom på idén att fylla en slang med luft som nu kom att ersätta det tidigare hårdgummihjulet. Detta system fick J.B Dunlop patentera 1888 men fick omkring 1890 sitt patent tillbakataget då man missat att skotten R. W. Thomson redan 1846 erhållit patent för sitt ”Aerial Wheel”. Dessa var dock avsedda för hästdragna vagnar men patentets funktion var likvärdigt med Dunlops.

Under 1890-talet fick cykeln allt mer det utseende vi är vana vid, den sk femkantsramen vann mark. Under andra halvan av 1890-talet kan man säga att cykeln var färdigutvecklad. Höghjulingarna försvann snabbt under perioden 1890-1895 och ersattes helt av säkerhetscykeln och dess ättlingar.

Det gyllene decenniet 1890 medförde flertalet små och stora utvecklingar som drev cykelindustrin och dess allierade till en enorm expansion. Många äldre företag av idag härstammar eller har dragit nytta av denna expansiva period inom cykelhistorien. Åren strax före 1900 utvecklades raskt en svensk cykelindustri som var i sin fulla kraft mellan 1930-60 (Wikipedia).

”Traditionellt har ramarna med anpassning till kvinnors och mäns traditionella klädsel utformats olika för damcyklar och herrcyklar. En nackdel med detta är att en damcykelram inte är lika formstabil som en herrcykelram, så kallad femkantsram. Som en kompromiss utformar man numera ofta ramarna som ett mellanting mellan gamla tiders damramar och herr-ramar: ”unisex-cykeln”. Med dagens klädbruk, där kvinnors kjol ofta ersätts av byxor, är detta en framkomlig lösning med stor ekonomisk betydelse: Antalet modeller kan begränsas hos fabrikanterna, och återförsäljarna spar lagerutrymme” (Wikipedia).

Män stjäl för och till andra män

En annan faktor, men dock viktig sådan ifall man vill vara herre över sin cykel är att män stjäl cyklar till män. Detta innebär att statistiskt sett att man som damcykelägare får behålla sin 4000-50000 kronors färdmedelsögonsten och tillhörande reservdelar. Att damcykelramen inte är lika stabil är inget som påverkar mig  eftersom jag knappt märker någon skillnad. Cyklar inte bör vara utformade som standardcyklar, med en stång i mitten (ram) helt enkelt.