Aviator – Aviator

Det finns band som lyckas med allt, trots motgångar som skulle kunnat bringat fred i Mellanöstern. Sedan finns det grupper som har typ alla förutsättningar uppdukade, men ändå drabbas av otur helt enkelt.

One hit wonders tituleras grupper eller artister som lyckas med bedriften att få en megahit, men bara med just den låten, sedan tar det stop. I a.o.r.-världen får man snarare sträcka sig till one hit album, då genren subtilt kräver det, till skillnad från pop-universumet.

Ett av många band som hamnade under denna etikettering var New Jersey sönerna Aviator. De släppte sitt självbetitlade album 1986.

Det måste flikas in att 1986 var ett ett magiskt år, utifrån ett a.o.r.-perspektiv. Portalen till kvalitet var vidöppen för ubertunga släpp som Bon Jovi – Slippery when wet, Magnum – Vigilante, Journey – Raised on radio, Kansas – Power, Toto – Fahrenheit, Treat – The pleasure principle, GTR – GTR, Bonfire – Don´t touch the light,

Fate – A matter of attitude, Skagerack – Skagerack, King Kobra – Thrill of a lifetime, Beaue Gest – Another night in the city, Giuffria – Silk and steel, White sister – Fashion by passion och såklart Survivor – When seconds count och FM – Indisecret. Detta är endast ett urval av kvalitetsreleaser detta utomjordiska år.

Trots mängder av ikoniska albumsläpp så var det ett band som var i paritet med FM och Treat detta år. De kom se sågs, men segrade gjorde de inte, förutom hos oss nördar i Europa; A.O.R-tåget hade liksom åkt förbi några år tidigare.

Richie Cerniglia och Michael Ricciardella var två av grundarna som reste sig ur askan från Wiggy Bits. Duon hade tidigare spelat tillsammans i The Illusions och släppt tre plattor i slutet av 60-talet. Ricciardella bildade därefter en musikpakt med The Blues Magoos basist och sångare Peppy Castro.

Få kommer nog ihåg att de fick en mindre hit med ”Breaking away” 1981. Den stora massan kommer nog hellre ihåg de två ikoniska a.o.r.-graalerna: Balance (1981) och In for the count (1982). I den konstellationen ingick också nyligen bortgångne Robert J. Kulick (januari 1950 – maj 2020).

Som sagt, Peppy Castro och Michael Ricciardella bildade Barnaby Bye. De gick snabbt i graven, därefter återbildades nästan The Illusion, då Mike Maniscalco och Michael Ricciardella rekryterades till klämkäcka Wiggy bits.

Pepppy Castro

Peppy Castro röst var i sin a.o.r.-linda, men vi vet ju vad som skulle komma fem år senare. 1976 släppte de sitt debutalbum som för övrigt blev deras enda. Richie och Michael fortsatte sitt musicerande i Network som hann släppa två album för Epic Records. Deras första producerades förövrigt av halvguden Barry Gibb från The Bee Gees.

Nu var det dags för a.o.r.-stjärnorna att rada upp sig. De två välmeriterade vapendragarna Richie & Michael hade sedan 60-talet subliminalt förberetts för vad komma skulle 1986. Ernie White var frontmannen, gitarristen och låtskrivaren i blivande Aviator.

Ernie White band

Han hade sedan tidigare en karriär i den lokala supergruppen: Sam The Band. Enligt rykten så spelade han i samma band under sina ungdomsår som Jon Bon Jovi och Richie Sambora. Steve Vitale var den sista pusselbiten som fick visa upp sina färdigheter på basen.

Den brittiske musikdemonen Neil Kernon smekte förföriskt producentspakarna i i New York. Att den mannen magiskt producerat bland annat Michael Bolton – Everybodys crazy, Streets – Streets, Autograph – Sign in please, Dokken – Under lock and key, Shy – Excess all areas, och FM – Tough it out, var väl tillräckligt för att Aviator i sig skulle hamna i a.o.r.-historia-böckerna.

Neil Kernon

Dessutom hade de med Terry Brock som bakgrundssångare. Ytterligare en a.o.r.-ikon av rang, med meriter som sångare i Strangeways, Giant, Seventh key och Slamer på sin lyra. Att han kom ombord på tåget berodde på att Neil jobbat med Terry, när han producerade Kansas – Drastic Measures (1983).

Vänskapskorruptionen gav honom fribiljetter till Aviator, Heaven’s Edge, Valentine, Britny Fox, Michael Bolton samt en egen framgångsrik solokarriär.

Aviator

Debutalbumet hade allt en perfekt avvägd a.o.r.-platta skulle ha. Dutt-dutt keyboards, killerhooks, lagom variation, matchande vokalist, snygga arrangemang, exceptionell produktion, coolt omslag och boy meets girl texter. Inledande ”Frontline” var albumets absoluta a.o.r.-classic.

Att den inte släpptes som singel måste anses som ett helgerån av stora mått. Kanske hade deras karriärer sett annorlunda ut ifall valet fallit på den låten eftersom den hade varit perfekt som soundtrack.

Bakomvarande ”Back on the streets” förde tankarna till Bryan Adams i sina tuffare stunder; gitarrdominerad med mindre keyboards. ”Don´t turn away” lugnade ner tempot med fin stämsång och ett stick att döda till. ”Wrong place wrong time” omgärdades av ett ytterst smittsamt gitarriff som synkades till ett genuint a.o.r.-party.

Spår fem, ”Never let the rock stop” visade upp en mer hair-metal stil som påminde lite om Bon Jovi. Semi-lugna ”Comeback” tog upp stafettpinnen med en lättillgänglig refräng som på ytan kan upplevas enkel, men ack så komplicerad att skapa.

Police-doftande ”Magic” drog ner på tempot och disten på gitarren. Den doftade sommar, ungdomsförälskelse och Steven Spielberg.

”Can´t stop” var också en up-tempolåt som bevisade att inledningen med ”Frontline” inte var en engångsföreteelse. En låt som norska Issa förövrigt gjorde en cover på 2012, på inrådan av dreglande Frontiers records direktörer.

Svaga Aldo Nova vibbar fick jag av ”Too young”. Låten var indirekt en bruksanvisning hur en sommarhit skulle skrivas.

Näst sista spåret var ”Everybody schoolboy know”. Precis som många andra låtar på albumet sätter den pricken över i:et hur det kändes att vara ungdom på 80-talet.

Avslutande a.o.r.-smockan ”Through the night” band ihop hela plattan på ett föredömligt sätt. Mördarrefräng, stämsång och bra balans mellan keyboards och gitarrer.

Trots att detta torde vara en av de bättre a.o.r-album som gjorts, promotades den dåligt av skivbolaget som själva höll på att bli uppköpta av europeiska giganten BMG. Det la grunden till utebliven försäljning och missämja i bandet. Richie och Michael lämnade bandet.

In kom ex Magnum keyboardisten Tommy Zito och trummisen John ”Dr. D” Discepolo. Bandet vägrade ge upp, utan kämpade på til the bitter end, tills motgångarna blev överväldigande 1990. Deras debutalbum från 1986 blev sett i backspegeln deras enda.

Dock är deras demos, de som spelades in mellan 1987–1989 hett eftertraktade byten. Fits like a glove vokalisten Ernie White kuskar enligt hörsägen fortfarande runt i New Jersey området med sitt Ernie White Band.

Resten av bandet förblev musiker, men inte rockstjärnor, i den bemärkelse de kunde ha blivit, om Aviator haft lite mer flyt.

Boy meet girl-text från låten: ”Wrong place, wrong time”

 This old world is getting colder every day And everybody’s growing older in everyway And your past can haunt you Baby it won’t fade away You know I want you But darling it won’t work this way It’s just the wrong place Wrong time

We come from different worlds You got me going out of my mind Wrong place, wrong time I wish I could have met you years ago Maybe things would be different girl I don’t know Too many places, too many faces Starting to show Now time ain’t on our side So baby, it’s time to let go Baby won’t you talk to me I’m so confused now can’t you see Maybe we’ll meet again And time will be the right time The place, the right place”.

Tjernobylolyckan, Palemordet eller att Argentina slog Västtyskland i VM-finalen i fotboll påverkade nog inte tillkomsten utav det som i mina ögon är bland de 10-bästa a.o.r.-album som skapats.

Till skillnad från exempelvis Michael Boltons – Everybody´s crazy och Bon Jovi debutalbum finns det inte en enda låt som jag skulle kunna snabbspola, utan här lyckades Aviator med konststycket att göra dubbla äkta hat-trick med 11 killerlåtar på samma album.

Det existerar en nerv i musiken som genomsyrar hela albumet, en känsla som är så svår att reproducera; utan det var då och där. Tyvärr kan inte ens Gud själv kan strida mot dålig timing, och det hade gruppen aningen för mycket av.

Continue Reading »

 Shy – Excess all areas

Vad har sadomasochistisk sex med Shy att göra – ingenting faktiskt. Vad har Storbritannien med Shy att göra, jo de är britter. Birminghamgrabbarna kom från staden som uppfostrat ikoniska grupper som Black Sabbath, Judas Priest, ELO och grymma punkbandet G.B.H. Dock var deras smörstekta musik varken lika stilbildande eller kvalitativ som ovan nämnda.

På tal om brittisk a.or., precis som genren i sig, så lever den en tynande tillvaro, och frodas endast bland de närmaste sörjande. För oss invigda är musiken epicentrum, för 99.9 procent av alla andra i Storbritannien och resten av världen, existerar den knappt.

FM,och Magnum är väl rätt givna, medan Bite the bullet kanske inte rör upp känslorna på samma sätt. Det gamla gardet bestod bland annat av Airrace, Shogun, Charlie, Dare, Phenomena, Lionheart, Change of heart, Strangeways, Praying Mantis, Heartland, Atlantic, Monro, Glasgow, Def Leppard och Tobruk.

Andra lite nyare brittiska akter är: Three lions, Angels or kings, Seven, In faith, Night by night, Cats in space, United nations, Daylight robbery, Skyscraper, Vega , 7H, Serpentine, Danté Fox, Blood red saints, Newman och Departure.

För mig har aldrig Shy tillhört favoriterna i genren, snarare ett halvt ljusår ifrån de jag uppskattar mest och bäst. Visst, de har definitivt glimrat till, såväl i det förflutna som i nutid, men Excess all areas är i mitt tycke det jag tar med mig från öriket. De bildades 1982 och valde lite tuffkäckt Trojan som bandnamn.

Efter påtryckningar från hela deras vänkrets, IRA och Margaret Thatcher, så ändrades namnet till det nuvarande. Enligt hörsägen figurerade namnet: ”We hate Indian food forever and ever, but we adore fish´n chips of course”, fast den föll på målsnöret, eftersom några bandmedlemmar dyrkade indisk mat.

Debutalbumet Once bitten…twice shy från 1983 följdes upp av den betydligt mer aor-orienterade Brave the storm 1985. Den beredde väggen för deras tredje och bästa album: Excess all areas (1987). Deras skivbolag RCA smidde trolska planer för Shy; detta kunde ju faktiskt bli nästa Bon jovi!

Sett i backspegeln grusades tankekonstruktionen rejält, då bandet indirekt fick sparken. Men som sagt, det visste man ju inte innan, utan då var det en ubertjock plånbok som asketiskt reagerade.

Neil Kernon

Plattan spelades in i Nederländerna med megaproducenten Neil Kernon (1985) bakom spakarna. Samme man som producerat odödliga klassiker med bland annat: Streets, FM, Michael Bolton, Aviator, Scorpions, Queensryche, Evenrude, Autograph, Kansas och Dokken. På tal om Dokken, Neil och Don Dokken skrev med Shy ”Break down the walls” tillika albumets stora och enda hit.

”Slå djävulskt hårt på stora trumman strategin” innehöll också en låt skriven av självaste Michael Bolton: ”Emergency”. När vi ändå letar Neil kopplingar så kändes väl inte telefonsamtalet till Michael Bolton, vars platta, Everybody´s crazy han producerat två år tidigare, speciellt ologiskt.

Plattan inleddes med just ”Emergency”. Pastischen korrelerade med Mr Boltons friserade mjukisrock. Dutt-dutt keyboards i kombination med en refräng att seriemörda till. Att Tony Mills, Geoff Tate-falsett-röst matchade musiken i sig gjorde inte saken sämre. Efterkommande ”Can´t fight the night” var inte lika bombastisk, men ändå en riktig a.o.r-pärla av rang.

Melodramatiska ”Young heart´s” växlade snyggt tempo mellan vers och refräng samtidigt som stämsången satt som handen i handsken. Balladen ”Just love me” var inte världsklass, men ändå njutbart över medel. ”Break down the walls” inleddes lite sleazerockigt, fast refrängen var a.o.r.-världsherravälde – utdragen, pompös, och bara helt gudomlig.

Bakomföljande ”Under fire” tog oss bort från sleazeträsket, till a.o.r-himlen. Stämsången satt fortfarande som smäck, gitarrerna välavvägda gentemot keyboardslingorna, som dessutom utrustats med ett sjusärdeles snyggt stick. Lyssnaren fick också en falsett-skrik-belöning från Tony som inte gick av för hackor. Cliff Rickard covern ”Devil woman” fick den otacksamma uppgiften att följa upp dessa sex juveler. Varför denna låt valdes är höjt i dunkel, men den är definitivt ett av de svagare spåren på albumet.

På sätt och vis var fanns det månne ett outtalat syfte med detta, eftersom de tre avslutande låtarna var ögonbrynshöjande. ”Talk to me” visade vad a.o.r-skåpet skulle stå, medan semiballaden ”When the loves is over” verkligen träffade rätt i mellangärdet. Tony Mills fick verkligen röstbriljera, parallellt som refrängen ägde scenen med sina dramaturgiska knutar.

För mig har den låten avancerat på plattans låthierarki; numera en topp-3. Avslutande ”Telephone” knöt ihop säcken med inledande ”Emergency”. Pomprock av adlad klass med en refräng som var helt omöjlig att värja sig ifrån. Dutt-dutt keyboarden fick fritt spelrum och kunde härja diktatoriskt.

Som sagt, trots att ”Break down the walls” blev deras största hit och rusade upp på Brittiska top 75, så breakade aldrig bandet. Det blev snarare så att Excess all areas blev källan till den långa nedförsbacken som väntade bakom krönet. Shy släppte sedermera fyra studioplattor till, varav den självbetitlade Shy (2011), kunde tituleras som deras senaste. Gitarristen Steve Harris avled samma år efter att ha drabbats av en hjärntumör. Denne bör inte förväxlas med sin namne i Iron Maiden.

Tony Mills

Sångfågeln Tony Mills avled tragiskt i cancer 2019, endast 57 år, vilket kortfattat innebär att han inte lär fronta bandet något mera. Lee Small tog över stafettpinnen som sångare i nuvarande något vilande Shy. Mr Mills slutade i Shy 1991, men återinträdde år 2000 för att 2006 agera vokalist i norska TNT.

Han sjöng på The New Territory (2007), Atlantis (2009) och A Farewell To Arms (2010). Densamme släppte också sex solplattor, varav Beyond the Law, den sista, samma år som han dog. Dessemellan sjöng han i olika projekt som Docker’s Guild, State of rock, Nergard, Siam, Serpentine och China Blue.

Jag upplever att denna platta allt som oftast hamnar i periferin när besserwissrar som jag ska ödsla värdefull tid på nörderi i världsklass genom att kora de bästa 25 a.o.r.-albumen som skapats. I min bok så är Excess all areas helt klart en kontender för de 10 bästa som någonsin utgetts i genren.

Continue Reading »

Tommy Shaw – Ambition

1987 var ett år som kunde ståta med några magiska a.o.r.-utgivningar. Trots detta, ett rätt magert år, som inkilades mellan de två exceptionella melodiska åren 1986 och 1988.

Stan Bush & Barrage, Shy – Excess all areas, Jimmy Davis & Junction- Kick The Wall, Whitesnake – 1987, The Hooters – One way home, Jimmy Barnes- Freight Train Heart och Def Leppards – Hysteria var några monumentala plattor som utgavs det året.

I Sverige skapades det melodiska pärlor som Treat – Dreamhunter, Dalton – The race is on och John Norum – Total Control. Att husgudarna Savatage släppte Hall of the Mountain king, Pretty maids – Future world och Guns N’ Roses– ikoniska Appetite For Destruction gjorde saken inte saken sämre. Då var jag 20 år, och sedan några år tillbaka frälst av a.o.r och biten av typ alla andra genrer förutom, opera, blues och dansbandsmusik.

Det finns klassiker och så finns det djävulska klassiker. Det finns minnesvärda refränger, och så finns det ytterst minnesvärda refränger. Tommy Shaws tredje soloplatta Ambition var nog den platta som gått allra varmast på skivspelaren. Albumet hade verkligen alla de ingredienser som behövdes för att kunna förevigas i a.o.r.-himlen.

Hans två tidigare alster Girls with guns (1984) och What if (1985) präglades mer av vad som komma skulle. Golgatorna beredde helt vägen för mästerverket Ambition. Ett rejält undantag från detta var inledningspåret ”Jealousy” från What if. En fantastisk låt som lätt hade kunnat platsa på Ambition.

Styx

Dessförinnan var Mr Shaw känd för att ha frontat Styx mellan åren 1975 – 1983. Dåvarande gitarristen John Curelewski lämnade hastigt Styxlägret. Det öppnade dörren för Mr Shaw som flögs in till Chicago och anställdes på plats. Dennis DeYoung, James Young och Panozzo-bröderna Chuck och John flankerades av Tommy Shaw på gitarr.

Det var ett bandförhållande som höll i åtta år, och sex studioalbum. Tommy blev inte bara en ny medlem, utan spelade en nyckelroll även som låtskrivare. Ju längre tiden led, desto bredare blev sprickan mellan Dennis DeYoung, som ville att bandet skulle gå åt det poppigare hållet, medan Shaw mera åt det rockiga. Det blev början till slutet för Styx, för tillfället.

Charlie

Med ett nytt skivbolag i bagaget, samtidigt som den spelades in i Livingstone Studios London, med en oprövad ny producent bakom spakarna, låg vägarna fria för kreativitet utöver det vanliga.

Terry Thomas hette magikern, en man som dessutom spelade keyboard, gitarr, körade, och inte mint skrev låtarna tillsammans med Tommy. Densamme var den som valde ut de relativt okända musikerna på Ambition. Han var dessförinnan med i ett annat hypat a.o.r.-band kallat Charlie.

Charlie var ett brittiskt band som bildades 1973, släppte sitt debutalbum 1976 och sitt senaste alster 2015. De blev inte profeter i sitt hemland, utan det var amerikanerna som nappade på betet istället. Deras största hit var ”Inevitable”, en a.or.-dänga som placerade sig som 38:e plats på US top 40, från deras bästa platta Charlie (1983).

Inte för att den låten är dålig, men mitt val föll istället på titellåten från Good morning america (1981). För övrigt den enda riktigt bra låten på det albumet. På dessa 10 alster som Charlie skapade var tyvärr kvaliteten minst sagt böljande.

Ambition släpptes under en tid då musikpendeln svängde. Från att i ett decennium inneha ett världsherravälde, knackade nya genrer på dörren. Mattan drogs undan centimeter för centimeter, halvår för halvår. Gitarrbaserad pomprock började bli lika populär som en bålgeting i drinkglaset på beachen.

Teamet Shaw och Thomas avlade tillsamman fram en platta som lätt kan rankas bland de bästa som gjorts i genren. ”All killers, no fillers” ett epitet som troligtvis aldrig passat bättre in än här. Att Tommy sjöng lungorna ur sig och att hanterade guran som ett trollspö var faktorer som strödde på storheten.

Det tog cirka sex veckor att spela in mästerverket. Inledningssmockan ”No such thing” satte kvalitetsribban oerhört högt. Gitarrdriven melodisk hårdrock där keyboarden snällt fick spela andra fiolen.

Efterkommande mer aoriga ”Dangerous game” var för mig plattans starkaste låt. Tommys ljusklara röst i kombination med en refräng som var hundraprocentig – obeskrivligt. ”The weight of the world” tog upp stafettpinnen på ett sanslöst sätt. Mer aor, mer pomp, mer rytmer, tillika en av de tre bästa på albumet. ”Ambition” tog oss tillbaka till lite tyngre tongångar. En extraordinär killerrefräng följdes i dess kölvatten.

Plattans enda cover var deras majestätisk version av Survivors megaballad ”Ever since the world began”, från Eye of the tiger 1982. I mitt tycke bräcker den originalet med råge. Efterföljande ”Are you ready for me” fortsatte att pumpa ut melodisk rock av högsta kaliber. ”Somewhere in the night” drog ner tempot och förflyttade gitarrerna till bakre rummet.

Atmosfäriska keyboardslingor omgärdade denna a.o.r.-pärla. ”Love you too much” var låten som i de bästa världar hade kunnat ersatts med ”Jealousy” från What if. Om så lite drömskt varit fallet så hade jag rankat Ambition före såväl Stan Bush & Barrage och Michael Boltons – Everybody´s crazy.

Näst sist låten ”Outsider”, briljerade återigen med kvalitet uti fingerspetsarna. Avslutningsalstret ”Lay them down” knöt ihop säcken med sitt rebelliska budskap och halvrockiga riff. Det var för övrigt enda låten som helt var skriven av Tommy Shaw.

Terry Thomas

Som sagt, timingen var inte den mest välavvägda, och Ambition blev en ultratunn bladvändare i rockhistorien. Skivköparna vände inte bara andra kinden till, utan svek den före detta Styxmedlemmen rejält. Det var de musikaliska och troligtvis ekonomiska dropparna som fick bägaren att rinna över.

1989 bildades Damn Yankes, 1990 landade debutalbumet tungt på skivdiskarna. Supergruppen bestod av den brokiga skaran: Ted Nugent, Tommy Shaw, Jack Blades (Nightranger) och trummisen Michael Cartellone från Ambition-touren. De levererade en halvtaskig platta fylld med radiovänlig hårdrocksmusik. Juvelen på plattan var aoriga ”High enough”, som välförtjänt också blev en hit i USA. Efterföljaren Don´t tread gav verkligen inte mersmak, utan var horribelt usel.

Gruppen gick i graven 1993 när Ted abdikerade. Damn Yankes devalverades till duon Shaw Blades. Hallucination hette debutalbumet som gavs ut 1995. 12 år senare kom en uppföljare ut. Det var dock en platta bestående av covers av låtar som influerat de båda. Ingen av albumen rosade marknaden, eller charmade fansen och definitivt inte undertecknad.

Om det var katapulten som fick Tommy att återvända till Styx vet jag inte, men 1995 var han tillbaka. Det var ett band som han tycks vara trogen än idag. 1997 dök hans fjärde soloplatta upp – 7 deadly sins ut. Ambitionvibbarna, Terry Thomas, de starka melodierna och de feta refrängerna var som bortblåsta.

Vad hände med Terry Thomas sedan? Ambition kan väl i backspegeln ses startskottet till att bli en välrenommerad producent. Han producerade bland annat några av Bad Companys plattor. Även Holy water, som, om man hör ordentligt, bär lite av Ambition soundet.

Året innan producerade han vad som i a.o.r-kretsar anses vara en form av helig graal: Giant – Last of the runaways, precis som uppföljaren 1991, Time to burn. Rickard Marx, Tesla, Brian Howe och Foreigner var andra storheter som han dirigerat.

Mr Shaw kommer alltid att via Ambition plattan ha en plats bland de 10 bästa som gjorts i genren. Att Terry Thomas produktion numera kan anses som anmärkningsvärd före sin tid och fortfarande låter genant fräsch gör inte saken sämre. Det här var ett teamwork som i ärlighetens namn borde titulerats Shaw & Thomas, eftersom Terry bör anses som en jämlike när det kommer till hur bra albumet egentligen blev, något Mr Shaw genuint understryker själv.

Continue Reading »

Del 7: Cannata -Images of forever

Året var 1991, platsen, någonstans i öknen mellan de ociviliserade samhällena Carnarvon och Karratha i västra Australien. Det var cirka 65 mil mellan städerna och mellan bensinstationerna.

Månlandskapet som vi passerade till tonerna till Freda´s best of, ackompanjerades av en djupblå himmel vilken kontrasterades starkt till den blodröda sanden som ramade in det ödesmättade landskapet.

Naturen kändes ändlös och tilltalande enformig. Uttorkade ökenbuskar bröts loss från sina rötter och tumlade runt i vinden. Ibland avbröts landskapet utav gigantiska obebodda termitbon. Det var en sagolik oförutsägbar plats, utan slut, där gränser suddats ut.

Ifall Western Australia hade varit ett eget land, så hade det varit världens tionde största land. Här bodde 2,5 miljoner människor, varav 92% lever i Perth eller strax söder om. Resterande bor där knappt någon bor – där befann vi oss.

Oturligt nog var vi båda ateister och motor-dyslektiker, vilket gjorde att vi fick förlita oss på turen. Det brukar dock sällan vara källor till tillförlitlighet, och var såklart det inte denna gång heller.

42 grader i skuggan var det sista vi såg innan ett av däcken oväntat punkterades. Domkraften som medföljde bilen var ett skämt. Verktyget skar igenom den noggrant övertäckta rosten likt en nyslipad osthyvel.

Medvetenheten att vi knappt mött en bilist på vägsträckan tidigare grusade optimismen rejält. De fordon som passerade oss var gigantiska roadtrains. Vägmonstren stannade inte för något, deras primära uppgift var att ta sig från A till B i på tok för hög hastighet.

Det karga landskapet inhyste ett rikt djurliv. 19 av världens farligaste ormarter i Australien samexisterade i detta varma helvete. Min spindelfobi botades temporärt genom att helt skippa all form av statistik. Så den obefintliga vägrenen var nog den säkraste platsen att vistats på.

Vi slapp också oroa oss för välbehövliga skuggor, de existerade helt enkelt inte. Ett förtunnat ozonskikt gjorde solen till ett dödligt vapen, med ett ljus som en svetslåga från helvetet. Ytterligare en dysfunktionell tankekonstruktion som hamnade på förträngningslistan.

Horderna av diaboliska flugor som storleksmässigt var i paritet med mikroskopiska dinosaurier fick vi stifta bekantskap med. De hade två primära mål, dels att ta sig fram till våra attraktiva vätskefyllda ögon, om det inte lyckades, så fungerade öppna munnar utmärkt.

Trots sin storlek var de förvånansvärt tysta, något som innebar ett nästintill oavbrutet fäktande med armarna. Väderkvarnsstrategin gjorde så att vi slapp styrketräna på resten av roadtripen.

Efter det som känts som en evighet stannade ett äldre par till och hjälpte oss med däckbytet. Steffe fick det hedervärda uppdraget att ligga med de båda, medan jag bytte kassett i vår ljusblå VW-van, från Freda, till Cannata. Meditativ pomp-aor var medicinen mot det som just skett och de långa milen vi hade framför oss.

Två killar från New Haven, en dröm, och ett band kallat Jasper Wrath. 1971 kom deras debutalbum ut, fem år senare gick bandet i graven. Liken som reste sig ur kistorna var Michael Soldan och Jeff Cannata; vips så var Arc Angel bildat.

Jasper Wrath

1983 fick de ett kontrakt med CBS. Gruppens debutalbum såg dagens ljus samma år. Det som utkristalliserades var pomp-a.o.r. av allra bästa snitt. Dock var innehållet långt ifrån helgjutet. De starkaste skenen kom från ”Stars” och ”Sidelines”, två a.o.r.-classic av rang.

Ett aber, men ändock ett medvetet val, var att musiken spelades in med studiomusiker typ Alan Parssons project. Duon tog sig aldrig i kragen att presentera musiken live, då de kände sig färdiga med livet på vägarna redan under slutet av sjuttiotalet.

Ombord på skeppet som bakgrundssångare återfanns forna Jasper Wrath kollegan James Christian. En man som själv skulle skapa A.O.R—historia via sitt band House of Lords. Samme man som fortfarande är ihop med skönheten Robin Beck.

House of Lords, James Christian andra från vänster

Kommande fem år så sysslade Jeff med diverse projekt och band sin tid för vad komma skulle. Multi-instrumentalisten kapade duon till nästintill ett enväldesprojekt.

Från början var tanken att musiken skulle vara en uppföljare till Arc Angels debutplatta. Tidens tand ville annorlunda, efter de fem år som hunnit rinna undan. Istället blev det mer elektroniska Cannata som fick föra fram sitt kreativa budskap.

Debutalbumet kom ut 1988 och slog ner som en bomb i min musikvärld. Soundet kan väl bäst beskrivas som hi-tech pomp-aor. Diskrepansen mellan lågt och högt som präglade Arc Angel var utraderad på Cannata. Av nio låtar var det bara avslutande ”Together” som kan kategoriseras som ”inte riktigt lika bra”.

Resten var makaber musik som bar ett helt unikt signum. Vapendragaren Michael Soldan skrev ”Will the sky begin to fall?”, samt ”Sailing ships” med Jeff. Kansas, Marillion, Boston, Asia, Yes, Starcastle, Angel, LeRoux, Prism, The Sherbs och  Dakota är grupper som ligger någorlunda i fas med Cannatas atmosfäriska musik.

Jag var oerhört svag för brygden med starka melodier, hi-tech och dramatiska refränger. Denna gryta omgärdades av Jeffs säregna, nästan lite viskande rena röst. En ingrediens som är lika mycket Cannata, som musiken i sig.

Plattans allra största höjdpunkter var inledningslåten ”Fortune teller”, ”Middle of the night”, ”Will the sky begin to fall?” samt titellåten ”Images of forever”. För mig är dessa fantastiska låtar essensen av något som var progressivt, men ändå tillagade med traditionella refränger, till skillnad från exempelvis Yes, där allt var betydligt mera komplicerat.

Fem långa år senare damp uppföljaren Wathing the world upp på skivdiskarna. Den fortsatte via samma musikaliska kompass, mer organisk, mindre elektronisk, fast med färre hits så att säga. ”Watching the world”, ”When it´s love” och ”Take me” over” var albumets diktatoriska härdsmältor.

Tiden mellan 1993 och 2001 var inte den mest produktiva i mannens liv, utifrån skapandet av egen musik. Istället ägnade han sig åt att producera lokala band genom självägda Oxford Circus Records. Tamorok, från 2002 var dock ett livstecken, där utvald musik från alla hans tre band fanns med.

Vissa låtar var re-recordings, medan andra förblev orörda. Det mest intressanta var de fem helt nyskrivna låtarna. Ingen av dessa var någon ögonbrynshöjare, utan kvaliteten hade devalverats.

Uppföljaren till Arc Angels debut dröjde hela 30 år. Harlequins of light (2013) var efterlängtad av många fans. Hade resten av materialet smittats av titellåten så hade allt varit frid och fröjd.

Jeff Cannata

Tyvärr var den inte signifikativ för resten av materialet. Försäljningstricket från Frontiers lyckades inte dölja att Mr Cannata numera hade en annan musikalisk agenda, en som inte var min cup of tea. Förutom ett snyggt omslag var detta horribelt dåligt, två låtar, och i viss mån ”Diamonds and gold” gjorde ingen platta så att säga.

Jeff har verkligen lyckats med att hålla en oerhört låg profil. Om det varit en medveten handling, eller inte, är i skrivande stund höjt i dunkel. Hans privatliv tycks kunna kategoriseras som hemligstämplat, parallellt som han tyckts varit obefläckad immun från skandaler. I de lugnaste vattnen sägs det att de stora fiskarna håller till.

Inte för att jag tror att Jeff mördat ett tjog människor, men 3–4 borde han onekligen hunnit med. I vilket fall som helst, Images of forever är ett album som skiljer sig en aning från de mer traditionella ikonerna som Michael Bolton, Survivor eller Foreigner. Troligtvis en faktor som gör att denna anomali kravlar sig upp bland de tio bästa a.o.r.-albumen som skapats.

Continue Reading »

Del 6: Kiss – Dynasty

Min KISS-fanatism nådde sin kulmen runt 1983. Efter Lick it up svalnade mitt intresse för grabbarna rejält. Korrelationen torde vara att magin försvann, när de ”äntligen” sminkade av sig. 1984, när Animalize släpptes, var jag indirekt helt KISS-drogfri.

Mitt rum som varit tapetserad med Kiss-planscher plockades ner, en efter en. Mina föräldrar var nog de största vinnarna, en tidig julafton månne?

Dessa planscher var som allra mest estetiskt tilltalande innan, under och efter KISS sjunde studioplatta. Den tog vid efter underbara Love gun (1977). Jag kommer fortfarande ihåg min grava besvikelse över det som strömmade WI-Fi-fritt ur högtalarna. Vilka töntar, vad är det här, vilket mesigt skit! Motsatserna till superlativ haglade.

Det limbiska systemet hade kontinuerlig interna bordtennismatcher om att såhär skulle väl inte KISS låta? Eller kunde de? Ambivalensen hade mig i ett stadigt strupgrepp under några frustrerande veckor.

Mjäkiga låtar som jag vägrade befatta mig med, framstod efter ett tag som medgörliga…men absolut inte mer än så. Pendeln svängde senare mot att den nya inriktningen egentligen inte alls var så dum, snarare tvärtom. Sett i backspegeln blev det nog det mest spelade albumet på min stereo av dem alla.

Ironiskt nog, kan det till och med varit så att plattan i sig fått agera som en subtil katapultmedlare. En som lättare kunde få mig att assimilera de två blandband som en kompis aor-adlade mig med.

De som gav mig inträdesbiljetter till grupper som Axe, Balance, LeRoux, Arcangel, Sheriff, Charlie, Spys, Toronto, Urgent, Joshua, Frankie and the knockouts, 707, Prism, City boys, Harlequin och Dakota.

Jo, det vore minsann något, att den grupp jag dyrkade, och som jag dels ville se omaskerade, dels ville se ännu tyngre, var de som inspirerade mig till att bli en a.o.r.-kille av rang?

Att jag gillade allt från synt till punk gjorde nog sitt till att övergången gick friktionsfritt. Det är väl först de senaste åren som jag insett att såväl Dynasty som Unmasked är två sjusärdeles a.o.r.-album, inte bara musik från KISS.

Många störde sig nog på plattan, eftersom fans ansåg att de sålde sig till discogenren. I själva verket var det aoren de flörtade mest och bäst med. Det var bara det, att vi i Sverige inte visste bättre, eftersom genren ännu inte slagit igenom här, till skillnad från USA.

Paul Stanley ville visserligen ha en danssingel, efter inspiration från okända danspalatset Studio 54 i New York. En önskan som slog in via ”I was made for loving you”. Visst finns det mikroskopiska ekon av genren i de andra låtarna, men dessa är underliggande, parallellt de som ger plattan dess fylliga identitet.

KISS och Vini Poncia

Producenten och låtskrivaren Vini Poncia hade året innan lyckats göra slarvsylta av Peter Criss soloalbum, såväl musikaliskt som försäljningsmässigt. Att samme person fick förtroendet att vara oket på uppföljaren till Love Gun borde väl setts som ett abnormt högriskprojekt.

En stor del av den processen berodde på att Peter ville ha honom ombord. För honom fick det en motsatt effekt, då Vini upplevde Peters trumkompetens som minst sagt svajande och sedermera decimerade dennes roll på albumet.

Ingenting utifrån Peters soloplatta skvallrade om att resultatet skulle bli så fulländat som det blev på Dynasty.

Poncia var med och skrev tre av höjdpunkterna på plattan: ”I was made for loving you”, ”Sure know something” och ”Dirty livin”. Vini var långt ifrån en gröngöling, utan hade skrivit massor av bra musik till artister och grupper som The Platters, The Ronettes, Ringo Starr, Manfred Mann, Carly Simon, och Leo Sayer.

Även i a.o.r-genren hade han gett sina bidrag. Det främsta avtrycket för mig var att han producerade Tycoon – Turn out the lights (1981). ”Walk the line”, ”Call the police” och ”This island earth” var pomp-a.o.r. i den högre skolan från den plattan.

Senare skulle han också producera och skriva låtar till Adrenalin – Road of the gypsy (1985), och Crissy Steele – Magnet to magnet.

Bakom KISS-kulisserna var det så mycket dramaturgiska knutar under solen att det var ett smärre under att Dynazty verkligen fick se dagens ljus.

Anton Fig som spelade på Ace Frehleys soloalbum tog över Peter Criss trumroll, förutom på ”Dirty livin”, medan Peter fick möjligheten att fullt ut kunna koncentrera sig på drogerna och missnöjet över sin roll i bandet.

Gene Simmons spelade endast bas på fyra av låtarna, i syfte att få mer tid över att ligga med allt och alla som hade två bröst och två ben, enligt hörsägen, även dem helt utan bröst och ben.

Ace Frehley sjöng för första gången på lika många låtar som Paul, och på fler än Gene, vilket säkert överraskade typ alla KISS-fans världen över. En av låtarna var ”2 000 man” tillika en av få covers som KISS tagit sig an överhuvudtaget.

Ace red verkligen på en framgångsvåg, utifrån succén med sitt soloalbum året innan. Med självförtroende som en självmordsbombare hanterade han sång, elbas och gitarr föredömligt på Rolling Stones covern.

Disco-a.o.r dängan  ”I was made for loving you” blev bandets andra guldsäljande singel i USA och en massiv hit runt om i världen. Troligtvis den låten som räddade kvar Vini till kommande plattan Unmasked.

Det är för övrigt KISS mest streamade låt på Spotify, nästan dubbelt så mycket som ”Rock´n roll all night”. De två är de enda av bandets alla låtar som passerat 100 miljoner lyssningar.

Det är något unikt med albumet. Inte bara för att jag då spelade sönder den, utan att helheten är ett unikum, och liknar inget annat som gjorts av andra grupper. Soundet och atmosfären har en pomp-a.o.r.-karisma som jag inte heller kan sätta fingret på.

De där bombastiska inslagen med få keybordslingor var själsligt inkilade i varenda ton.

En låt som sakta men säkert avancerat till tronen att kunna titulera sig som skivans bästa låt var antikomplicerade ”Sure know something”. Paul sjöng sin egen och Vini Poncias skapelse med en inlevelse som skulle kunna burit Feministiskt initiativ över fyra procents spärren. Allt var vulkaniskt, från stämsången till versen och refrängen.

Nästkommande ”Dirty livin” framfördes utmärkt av Catman, kanske just för att han var delaktig i låtskriveriet. Gene Simmons pennade ”Charisma” är en låt som fortfarande genererar rysningar.

En annan komposition som växt till sig ordentligt under årens lopp är ”Save your love”, framförd och skriven av Ace.

Refrängen är så snyggt pompig och korpulent utdragen att det nästa gör ont i kroppen att höra den. Detsamma gäller för ”Magic touch” som Paul skrivit. Han framförde det dramatiska stycket med bravur – igen. Ace och Paul var verkligen albumets två stora vinnare.

Trots endast ett bidrag till skivan måste ändå Desmond Child omnämnas. Paul och han möttes tidigare i karriärerna när de skrev ”The fight” till Desmond Child & Rouge.

Han var 80–90-talets svar på Max Martin; en som frapperande hyvlade fram hits på löpande band till kända som okända artister. ”I was made for loving you” blev startskottet för många givande samarbeten i framtiden.

Desmond Child och Paul Stanley

Här följer låtar som han var med och skrev tillsammans med KISS:  ”I’ve Had Enough (Into the Fire)” ”Heavens on fire”, ”Under the Gun”, ”King of the Mountain”, ”Who wants to be Lonely”, ”I’m alive”, ”Radar for love”, ”Uh! all night”,

”Bang bang you”, ”My way”, ”Reason to Live”, ”You love me to hate you”, ”Let’s put the X In Sex”, ”(You make me) Rock hard” och ”Hide your heart”. Denna armada av hits visar på vilken melodikänsla Desmond hade och fortfarande lider av.

Att han ligger bakom de flesta av Bon Jovis hits, samt skräddarsydda kollaborationer med Aerosmith, Ratt, Alice Cooper, Joan Jett & the Blackhearts, Meatloaf, Scorpions med flera, är minst sagt svårgreppat. Killen har i över 40 år hållit melodifanan högt – respekt.

Förutom de sju nämnda låtarna på Dynasty, ackompanjerades dessa av intressant-textade ”Hard times” och Gene Simmons pennade ”X-ray eyes”. För mig är Dynasty ett helgjutet album som numera kan kategoriseras in som högkvalitativ a.o.r.

På plattan huserar musik som jag upplever vara aningen skadeskjutet på grund av att det just var ett KISS-album. Dynasty och Unmasked kommer förevigat att vara inristade i mitt hammerheart.

Mats ”Hammerheart” Widholm

Axe – Offering

Första gången jag överhuvudtaget kom i kontakt med genren var via en kompis, kompis. De två blandband han aor-adlade mig med fick min musikinriktning att expandera.

Dessa gav mig inträdesbiljetten till grupper som Balance, LeRoux, Arcangel, Sheriff, Charlie, Spys, Toronto, Urgent, Joshua, Frankie and the knockouts, 707, Prism, City boys, Harlequin, Dakota med flera med flera.

Jag var helt enkelt fast, och har i skrivandets stund ännu inte kommit ur musikklorna. Det var inte så att jag helt sonika lämnade de andra genrerna, pop, hårdrock, synt, punk utan tillsyn, aoren blev snarare en ny välkommen medlem till min musikfamilj, parallellt en källa till en tjockare plånbok. Ett av banden som infiltrerade mig allra bäst var Axe.

Axe bildades ur askorna från Babyface. Bandet bestod egentligen utav forna Babyface medlemmar: Edgar Riley Jr, Bobby Miles, Bobby Barth, Mike Turpin.

Enda undantaget var Teddy Mueller som hoppade från a.o.r.-kollegorna Prism (1977). Från början kallade de sig lite klatschigt för Alien, men bytte 1979 namn till Axe.

Ett namn som jag och troligtvis många andra inbitna hårdrockare antog vara synonymt med betydligt tyngre tongångar typ Slayer eller Anthrax. Gruppen släppte debutalbumet 1979 samtidigt som andregitarristen Michael Osborne förstärkte kollektivet.

Detta embryo visade upp vad som komma skulle på uppföljarna, exempelvis ”Life´s just an illusion” och ”Back on the streets again”.

Det tog inte så lång tid för mig att införskaffa plattan Living on the edge (1980). Sångarens Bobby Barth kraftfulla och passionerade stämma i symbios med pompalster som:  ”Living on the edge”, ”Fantasy of love” och ”Carry on”, var nästintill en andlig upplevelse.

Sett i backspegeln är de idag ännu mera odödliga än de någonsin varit. ”Fantasy of love” skulle jag lätt kunna titulera till en av 25 bästa låtarna som skapats i genren. Som sagt, Living on the Edge innehöll några monumentala låtar. Det var också den sista där basisten Michael Turpin ingick.

Det var dock Offering, från 1982 som blev ansiktet utåt i min skivsamling. De bytte skivbolag från Camel till Atco, Wayne Haner ersatte Michael Turpin på bas. I grunden var Axe ett gitarrorienterat band, där keyboarden mer var ett komplement än en karismatisk frontfigur. Det hörs tydligt på albumets enda cover, Montrose klassiker “I Got the Fire”.

Pianoklinkandet på ”Rock´n roll party in the street” ledde lyssnarna fram till tung pomphårdrock. Det är väl det som jag verkligen dyrkar med bandet, de balanserar på rätt sida av de ultratunna linorna, mellan för tungt, och för mjukt, ungefär som Y & T gjorde så bra. Mindre keyboards, mer enkelspårighet återfinns på nästkommande alster: ”Video inspiration”. En okej låt, som jag upplever som aningen tjatig.

Bobby Barth

Det är på tredje spåret som a.o.r.-genialiteten briserar. Inledningen till ”Steal another fantasy” kan inte beskrivas på annat sätt en som brutalt vacker; a.o.r. när den är som allra bäst.

Tjejnamn är något som genren i sig är världsbäst på att framavla; Rosanna, Stacy, Pamela, Cynthia, Carrie, Diana, Mandy, Caroline, Valerie, Mary, Madelaine, Anna, Janie, Gloria med många mer.

Till dessa kunde vi nu addera ”Jennifer”. Låten i sig är ett midtempo-mästerverk, där Bobbys röst får tillåtelse att dominera ljudbilden. På sjätte låten återgår soundet från mjukt till melodiskt tufft.

Bobby Barth

”Burn the city down” var pomprock som smittade ner lyssnaren med tyngd och en ultrafet refräng. Efterkommande ”Now or never” drog ner på tempot och de distade gitarrerna.

Det som utkristalliserade sig var pure a.o.r.  Dutt dutt keybords, smäktande gitarrer, och fin stämsång skapade extraordinär magi. Näst sista låten drog återigen upp tempot via ”Holdin on”; mer hårdrock än a.o.r.

Sista låten ”Silent soldier delade kungligt upp tung vers med silkeslen refräng, en perfekt musikalisk allegori som sammanfattade vilka Axe egentligen var; ett band med ett exceptionellt finkalibrerat melodisinne.

Det udda omslaget gjordes av Don Brautigam. Fyra år senare skapade han det sinnessjukt vackra omslaget till Metallicas: Master of puppets. Densamma ritade också deras Black album 1991, vilket måste varit musikhistorien mest lättcashade uppdrag någonsin

Fansen gillade verkligen också vad de hörde. Axe turnerade med storheter som och öppnade för Iron Maiden 1983. Världsherraväldet stod på vid gavel. Inspirationen från turnékollegorna gjorde att pendeln svängde mot mer hårdrock än a.o.r.

Ett år senare landade Nemises på skivdiskarna. Accept-vibbarna kastades ut på inledande ”Heat in the street”. Det var snabbt, tungt, melodiskt och djävulskt bra, även om många som dyrkade deras mest melodiösa låtar kanske satt både kaffe och kaffekoppen i vrångstrupen.

På ”Young hearts” återställdes kaoset till Axe-vardag. Låten var plattans allra bästa och en typisk Axe-låt som lätt hade kunnat infogats på Offering. ”

I´ll think you remember the night”, ”Eagle flies alone” och ”Foolin your momma again” alster som hamnade precis under ”Young hearts”. Ytterligare ett väldigt bra album av Axe, fast inte lika ikonisk som Offering.

Turnén med Mötley Crue kunde varit inträdesbiljetten till det de riktigt stora i branschen. Tyvärr omkom istället Michael Osborne tragiskt i en bilolycka 1984. Bobby Barth och hans fru var också med i kraschen, men klarade sig mirakulöst. Floridabandet splittrade av förklarliga skäl efter incidenten.

Tiden läker alla sår? Ingen aning egentligen, men bandet återuppstod oväntat med svensktysk hjälp via bolaget MTM. Det samarbetet resulterade i plattan Five (1996). Originalmedlemmarna var Barth, Edgar Riley Jr och Teddy Mueller. Bob Harris snodde mickstativet, Bobby koncentrerade sig på gitarrliret istället. In kom välrenommerade basisten Blake Eberhard och keyboardisten Robe Lowe.

För mig var dessvärre skadan redan skedd, borta var de magiska pompfingrana. Visst, det glimrade till i ”Holding on to the night” och ”Life in the furnace” samt några halvhyfsade sånger, men låtkvaliteten hade tyvärr devalverats, samtidigt som utmärkte sångaren Bob Harris helt enkelt inte var en Bobby Barth.

Ett år senare dök samlingsplattan Tventy years from home upp. Tre år senare kom det som länge såg ut att vara deras sista platta, The Crown ut. Planeterna var inte längre synkade, och tiden hade hunnit rinna ut. Musiken var ljusår från det som jag curlat av tidigare.

19 år senare har vi enligt bandets utsago, plattan som knyter ihop hela aor-säcken: The final offering, deras sjunde alster. Förväntningar var väl inte de högsta utifrån deras två senaste besvikelserna. Dessa besannades dessvärre med råge, mer blues, mindre pomp-aor - not worthy at all.

Gruppens grundare tillika dirigenten, låtskrivaren och gitarristen Bobby Barth började i Blackfoot efter Axe kraschat. Två år senare lämnade han det bandet för att dedicera sin första och enda soloplatta: Two hearts one beat, till sin omkomne kollega och vän Michael Osborne. Mr Barth pendlade sedan mellan Blackfoot och senare upplagor av Axe.

Förutom musiken är motorcyklar hans livsgnista. Han är bland annat vice President och grundare till Louisiana Grand Chapter of the ”Widows Sons” motorcycle Riding Assoc.

För mig spände Axe karriär över tre plattor. Det utomjordiska melodisnickeriet blev liksom kvar i bilvraket vid den tragiska olyckan 1984. Bandet och Bobby återhämtade sig aldrig riktigt. Albumet Offering kommer alltid att ha en helig plats upptagen i mitt a.o.r.-hjärta.

Continue Reading »

Stan Bush & Barrage

Under slutet av 80-talet hade jag, Stefan Hammarström och Tommy Olsson ett lokalt musikbrödraskap tillsammans. Det var vi mot världen, alla andra tyckte nog att vi var patetiska och rent ut sagt djävulskt underliga. Evenemanget pendlade mellan våra ungkarlslyor.

Var och en av oss hade färdigställt A.O.R.–spellistor, sedan gick vi omgång för omgång varvet runt och dränerade listan på låttitlar. Däremellan snackade vi skit, framtidsvisioner, nostalgisentimentalitet och drack alkohol i varierade former, i symbios med god mat, antingen beställd eller egenlagad.

Jag titulerade mig alltid välförtjänt som The A.O.R.-King, medan de andra två lärlingarna fick slåss och träta om vem som blev kvällens The A.O.R.-Prince. När alla låtar avverkats så var vi generellt sett ganska runda om fötterna på grund av stillasittandet och parallellt drickandet i sig.

Efter den mastiga A.O.R.–påfyllningen och alkoholhybrisen avslutades kvällen oftast på Norrköpings populäraste uteställen som Palace, Tour de Ville, Garage eller Wasa. En av gångerna då vi vistades i Tommys lägenhet så satsade vi olyckligtvis vårt alkoholkort på glögg till maten.

Ju längre kvällen led, desto ljusare ton fick glöggen, eftersom  promilleansvarige uppviglande spädde ut den med vodka, till sist var den transparant. Det blev en kväll att minnas eller snarare bristen av dessa, eftersom vi alla tappade minnet typ samtidigt.

Jag spydde i Tommys vardagsrum, i hans hall, och sist men inte minst på balkongen, en triss i mediokert alkoholsinne. Att jag lyckades ta sönder två av hans finaste vaser var bara bonusar. Kompisarna trodde jag spydde blod och var nanosekundrar från att ringa ambulansen.

Den blodröda, illaluktande vätska letade sig hypnotiskt ner till grannen. Det äldre paret ringde diktatoriskt upp Tommy på morgonkvisten och skällde ut honom så det stod härliga till. Han och jag fick ta ansvaret för den ögonbrynshöjande arbetsuppgiften att grundligt tvätta rent deras balkong från gårdagsspyorna.

Jag hade för övrigt inte ens lyckats ta mig ut från gården, utan sov helt sonika i Tommys marmortrappuppgång. Den gamnacken och de efterhängsna köldskadorna gick inte av för hackor.

Det här sjöslaget tillhörde som tur vad inte vanligheterna under A.O.R.–night arrangemangen. De var tillställningar som man verkligen såg fram emot, och som alltid var lika välarrangerat trevliga.

I vilket fall som helst, kontentan av denna långa berättelse är dels att den går i A.O.R.-fotspår, dels att Stan Bush & Barrage debutplattan var den som spelades mest av alla på dessa tillställningar.

Ur ett kvalitetsperspektiv så är detta album från 1987 utifrån mina musikglasögon Stan the mans 15 minuter i rampljuset. Det gäller såväl låt- som produktionsmässigt. Mjuk åttiotalististk classic rock, men också ytters varierat, tidlöst och kraftfullt.

Med kompbandet Barrage i bakhasorna stod alla planeterna i symbios. Där ingick bland annat Mr Bigs bortgångne trummisen Pat Torpey (R.I.P. 2018) och David Lee Roth gitarrist Rocket Richotte. Enligt Johan Nylén så prydde Pat bara omslaget, men medverkade inte på plattan överhuvudtaget – snacka om fake news.

Basisten Mike Seifrat har bland annat medverkat på tre av Rick Springfields tre gyllene album: Living in oz, Hard to hold och Tao. Rick Serattie som spelade keyboard på plattan har varit involverad i Foreigner, Whitesnake, Michael Schenker, Lion och många andra storheter i rockvärlden.

Barrage var definitivt en konstruktion som kunde hantera sina instrument med värdighet. Richie Wise var mannen bakom den kristallklara och lite mekaniska produktionen. Kepsen av för denna före detta Dust medlemmen. Har man producerat KISS debutalbum samt Hotter than hell, Double platinium, Killers och deras best of plattor är man för evigt inristad i rockhistorien.

Densamme producerade också en personlig favorit: fransosens David Hallyday debutalbum True cool (1989). I den existerade det tre hits av rang. Först monsterballaden ”High”, vilken blev en stor hit i hemlandet.

Förutom powerballaden innehöll albumet snärtiga poprockdängan ”Oh la la” samt hi-tech aoriga ”True cool”.  

Tillbaka till Stan the man, ”All killers, no filler” är ett epitet som utan problem matchar musiken. Soundet är inte helt traditionellt aorigt, utan väldigt eklektisk classic rock, men fortfarande utifrån de A.O.R.-ramar som konstruerades på det fluffigt glada 80-talet.

David Hallyday

Just brygden, mellan up-, semilåtar och rena ballader är svårslagen, dessutom är dessa guldkorn uppseendeväckande magiska. Till det adderas Stan Bush karakteristiska röst.  Låtar som kan etiketteras som beyond gudomliga är ”Temptation”, ”Primitive lover”, ”Gates of paradise” och ”Take it like a man”.

De är i sig fyra musikindivider, inte karbonkopior utav andra gruppers A.O.R.- låtar. Precis samma sak kan sägas om de två vitt skilda utomjordiska balladerna ”What is love” och stegrandes ”Love don´t lie”. Den sistnämnde kommer alltid att ge mig rysningar, en låt som för övrigt House of Lords spelade in på nytt 1988, och fick en smärre hit med.

Stan Bush är annars förknippad med bidrag till allehanda Hollywoodproduktioner. Exempelvis var ”Heart Vs. head” med i halvtaskiga The Wraith och She´s got the power, båda från 1986. Överlägset störst var dock ”The touch” som var med i robotorgien Transformers: The Movie (1986).

Samma låt kunde laddas ner på Guitar Hero World Tour (2007) och ”The Touch remixed” (2013) av High Moon Studios för tv-spelet Transformers: Fall of Cybertron. Den fanns också med i Mark Wahlbergs Boggie nights från 1999 samt i två populära TV-shower: Chuck och American dad.

Visst är låten en guldklimp, men inte det bästa på Stan Bush & Barrage debut. Ambitionen var egentligen flygfilmen: Iron eagle, men som sagt de fick istället nöja sig med robotkrig.

1998 släpptes ytterligare en platta med Stan Bush & Barrage som hette Heaven, vilken är några ljusår sämre än detta omnipotenta mästerverk. Allt som var bra på debuten, misslyckades på uppföljaren, produktionen var bland det sämre jag hört, för mig det mest kolsvarta fåret av dem alla.

I kamsportsfilmen Kickboxer (1989) bidrog han med låtar som ”Never Surrender”, ”Streets of Siam,” och ”Fight for Love”. I den betydligt mer sevärda Bloodsport (1988) bidrog han med låtarna ”Fight to Survive” och ”On My Own – Alone”. 

I båda dessa filmer medverkar för övrigt den belgiska slagskämpsikonen Jean-Claude Van Damme.

Stan Bush har från debutalbumet i eget namn 1983 till 2017 framavlat hela 11 studioalbum. Tyvärr skiljer det en autobahn mellan höjdpunkterna på dessa plattor, parallellt med produktioner som får Anna Books alster att framstå som Beyoncé.

2019 fick jag ynnesten att se Mr Bush live på H.E.A.T-festivals 10-årsjubileum i Ludvwigsburg.

Han var första kvällens headliner, den andra var Stage Dolls. Som ett stort fan av hans ikoniska album var förväntningarna skyhöga. Dessvärre upplevde jag Stan Bush som att han inte kände sig riktigt bekväm på scenen. Han styrde mest med att stämma de olika gitarrerna som han använde sig av på scenen.

Det var det hopplockade bandet som fick fylla i snacket med publiken, då Stan allt som oftast tog korta pauser. Han spelade tre låtar från 1987: ”Primitive lover”, ”Love don´t lie” och ”The Touch”, och det gjorde han suveränt.

Andra höjdpunkter från den aningen halvscenskygge Stan var underbara ”I´ll never fall”, ”Heat of the battle” och ”Thunder in your heart” (även inspelad av John Farnham).

Därutöver var det okej, men absolut inte mera. Stan the man har i vilket fall som helst en både skön och unik rockröst, dessutom verkar han vara en genuint sjyst helyllegrabb, lite som en amerikansk Bryan Adams.

Men mitt bestående minne av honom, när jag ligger på dödsbädden är debutalbumet med Barrage. En platta som för alltid kommer att inneha en 10 plats bland världens bästa A.O.R.–album.

Precis innan själen lämnar kroppen så vet jag att en av mina största besvikelser kommer att vara att jag inte lyckades införskaffa Stan Bush sagolika ljuslila skinnjacka, den som tar all uppmärksamhet på albumomslaget.

Bilden är förövrigt tagen i CBS-records parkeringshus. Den minst sagt tighta jackan hyrdes in av skivbolaget. Stan ville köpa loss plagget, men tyckte 4000 kr var på tok för mycket.

Continue Reading »

Fortune – Fortune

Ingen sund människa med sinnet i behåll köpte väl egentligen vinyl utifrån skivomslag eller häftiga bandnamn? Dessvärre fanns det många hjärndöda satar att tillgå. Jag var en av dem som med lätthet kunde etikettera mig till ”hur dåligt kan det egentligen vara, det ser ju skitsnyggt ut”.

Utan större betänkligheter köptes exempelvis Metallica´s – Kill ém all, Dio – Holy Diver, Dead Kennedys – Fresh fruit for rotting vegetables och Heavy Loads – Death or glory. De tillhörde the good guys, sedan fanns ju även de som stannade vid just ett coolt omslag… och de var många.

Var jag syntare, hårdrockare, punkare, ett popsnöre, eller helt enkelt bara osedvanligt schizofren? Några genrer jag samlade på var: trash, punk, neo-classic, hårdrock, italodisco, a.o.r. och melodiös hårdrock. Min eklektiska musiksmak var ljusår från att synkas med en ultratunn plånbok.

Motformeln stavades sanslöst snälla föräldrar. Det bästa skivutbudet hittades självfallet i huvudstaden; punk på Pet Sounds, hårdrock på Heavy Sounds, och lite senare a.o.r. på Hot Records. 2–3 gånger per år kunde jag unna mig det nöjet.

Resten av året var man hänvisad till Spiralens skivbutik. Jag härbärgerade på fyra platser: skivbutiken, hemmet, skolan och på olika fotbollsplaner. Platsen var min Vatikanstat, en helig plats för att kunna lyssna in mig på plattor som jag ville införskaffa, istället för att beställa dem på ren magkänsla, parallellt be katolska önskeramsor.

Under årens lopp bytte lokalerna skepnad, namnbytena avlöste varandra, precis som gallerian i sig successivt förändrades. En avdelning som alltid klarade av alla rockader och tidens tänder var direktimportavdelningen. Den sektionen skulle bära mina fingertryck än idag, ifall butiken funnits kvar.

Efter en kylslagen höstdag hade mina blåtonade händer nästan botaniserat sig färdigt. Då uppenbarade sig ett skivomslag som fick blodet att frysa till is. Både fram- som baksida var estetiskt tilltalande.

Med skälvande händer grep jag plasttingesten, skred otåligt till disken, och bad butikskillen att få lyssna på min nyfunna vän. Det som kom ut ur lurarna matchade för ovanlighetens såväl skivomslag som bandnamn – trippeln var fullbordad.

Fortunes keyboardhamrande skapade överdramatiskt melankolisk pomp-aor. Band som Foreigner, Asia och LeRoux framstod i jämförelse mer som Marcus & Martinus. Gillade man dem grupperna, dyrkade man troligtvis kollegorna i Giuffria, House of Lords, och White sister, några som skulle kunna fungera som referensramar.

Inledande ”Thrill of it all” sög musten ur en. Visst, i ärlighetens namn var Inte Larry Greene någon ny Joe Lynn Tuner eller Fergie Frederiksen, men hans röst passade klockrent till musiken som uppenbarade sig ljudmässigt. Det var nära att jag sa till expediten att stänga av plattan, eftersom lockbetet kunde vara det enda av värde.

Bakomvarande ”Smoke from a gun” visade sig tvärtom vara extraordinär pomprock. Stämsången, i kombination med de ödesmättade synthslingorna, och en überkorpulent refräng var nästan för klockren. Just därför kom tredjespåret ”Stacy” in som the evil witch. Att bandet dessutom anammade en saxofon gjorde inte saken bättre. Två bra låtar, var det värt 139 kronor?

Tankekonstruktionen var dock en chimär. Efterföljande ”Bad blood” pumpade frenetiskt ut ännu mera mollbaserad a.o.r. Nästkommande ”Deborn station” inleddes lugnt för att sedermera öka i intensitet, och utmynna i ännu mera pomporgier.

BPM:n stegrades med ”Lonely hunter”, för mig en av de bättre låtarna på plattan. Den uppbringade musikurkraft som jag inte trodde existerade. Trots likheter i musikformeln upplevde jag inte på något sätt att låtarna var några karbonkopior av varandra, utan mera som en bladvändare, efter en genomtänkt cliffhanger.

Nu var det väl good enough, icke sa Nicke, ”Deep in the heart of the night” matchade inledningsspåret ”Thrill of the night”. Om en refräng kunde besitta berg så var det den låten.

Den var så utomjordisk pompig, att det blev svårt att ta in mera; ungefär som att äta en portion chokladpudding med färskvispad grädde, och inse att det är för lite, men att två blir för mycket, någonstans däremellan hamnade jag i känsloläge.

Åttonde låten ”Stormy love” var en halvballad, vars refräng fick ge pomp ett ansikte. Nästkommande ”Out in the streets” var mer traditionell, fast ändå magifantastisk. Avslutande ”98 in the shade” blev för mig albumets fluffiga svarta får, men det får ses utifrån de andra låtarnas exceptionalism.

Ett givet köp fick en annan innebörd. Sedan dess har albumet varit en ögonsten bland ögonstenar i min skivsamling. För säkerhet har jag den i fem olika versioner.

Jag kan bara understryka, deras självbetitlade album från 1985 är troligtvis det bästa pomp-a.o.r. som någonsin skapats. Balladen ”Stacy” blev sedermera en powerballad av rang, trots saxofoninslagen.

Bröderna Richard Fortune (gitarr) och Mick Fortune (trummor) bildade gruppen redan 1978. Debutalbumet som släpptes 1985 var jag långt ensam om att dyrka. AOR-nördar världen över har tagit plattan till sitt rosa hjärta.

De kom, de sågs, men segrade gjorde de inte. I backspegeln kunde No Fortune vara ett mer passande bandnamn eftersom de upplöstes strax efter att deras skivbolag Camel bankruttade.

Att merparten av skivköparna ratade bandet var troligtvis också en faktor till upplösningen. Larry Greene gick vidare och skulle kunna kategoriseras som soundtrackkillen. Top Gun, Over The Top, Mystic Pizza, The Neverending Story II är några av filmerna som han skrivit musik till. Mest känd och klart bäst är mäktiga ”Through the fire” från Top Gun.

Ur Fortune-askan kravlade teamet Larry Greene and Roger Scott upp för att bilda bandet Harlan Cage. Stilen var glädjande nog i paritet med Fortunes sound. De belönade lyssnarna med magi, dock  via variation utifrån näst intill samma musikmall. De framavlade: 1. Harlan Cage (1996), 2. Double Medication Tuesday (1998), 3. Forbidden Colors (1999), 4. Temple Of Tears (2002).

Harlan Cage

Sämst i mitt tycke var  faktiskt deras första självbetitlade debut. Keyboardisten Roger Scott Craig ynglade av sig tre alster under 101 south (2000, 2002, 2009), där sången istället sköttes av Gregory Lynn Hall. Första plattan var fantastisk, därefter sinade kvaliteten betänkligt.

Bröderna Fortune återuppliva bandet som trio 2006. Det gick inget vidare, fröet ledde dock vidare till en spelning på anrika Rockingham festival tio år senare. Det var en fullskalig återförening som bandet reproducerade året efter.

Renässansen bland fansen belönades med ett kontrakt från Frontiers. Motkraven var att äta ekologisk pasta i ett år och enligt hörsägen, ligga med skivbolagets fyra finska eldsjälar, de med dem gigantiska lejontatueringarna.

I kölvattnet av den processen landade uppföljaren Fortune II (2019), hela 34 år efter förstlingsverket släppts. Bandet består idag av: Larry Greene (sång), Richard Fortune (gitarr), Mick Fortune (trummor), Ricky Rat (bas) samt Mark Nilan (keyboards). Dessvärre är det få grupper som kommer undan med hedern i behåll i dylika situationer. Indirekt gör inte Fortune det heller, eftersom det skulle krävas en ouppfunnen skidlift i alperna för att bestiga berget där debutalbumet parkerat sig för all evighet. I dessa Coronatider, en överdjävlig uppgift.

Efter helvetiskt många lyssningar blev jag till sist tvungen att abdikera, musiken var helt enkelt genant skön. Visst, produktionen kunde varit krispigare, fylligare, mindre sömnig, men variationen och hitkänslan i låtarna fanns fortfarande i blodet. Återigen, bandet ska verkligen ha all cred för bedriften att kunna variera sig så mycket, utifrån de snäva musikaliska inramningarna de målat in sig med.

Efter ett antal genomlyssningar utkristalliseras många härliga melodiska slagdängor so ”Don´t say you love me”, ”Shelter of the night”, ”Freedom road”, ”A litle drop of poison”, ”What a fool I´ve been”, ”Overload”, ”Heart of stone”, ”The night” och ”New Orleans”. Oj då, det var nästan hela plattan. Det bästa tecknet av dem alla är när väl när man gnolar på olika låtar från plattan, och upptäcker, just det, det är ju Fortune.

Continue Reading »

Del 2: Bon Jovi – Bon Jovi

Den 26 oktober 1984 var en diaboliskt kylslagen eftermiddag. Överförväntansfulla KISS – fans från hela Östergötland hade samlats utanför Resecentrum i Norrköping. Nördbönderna skulle besöka storstaden. I den fullpackade bussen mildrades kylan, medan svett- och öl dofterna intensifierades. Platsen var Johanneshov, det primära målet – KISS live.

För många ungdomar det första giget någonsin med gruppen, inkluderat mig själv och min kompis Harry Hiltunen. Min fanatism för KISS var i paritet med andra killar i min egen ålder det vill säga vi som dyrkade bandet, tillika inredde sina pojkrum med POSTER-planscher. Råkade det synas en bit av originaltapeten var det lika med ett kapitalt misslyckande eller i värsta fall harakiri.

De flesta, om inte alla planscher på gruppen var när de var coolt sminkade. Så den enda devalveringen inför konserten var just att vi inte fick se bandet osminkade under The Animalize World Tour. Ett gigantiskt aber i mina tonårsögon, ett med ett schizofrent stort A. KISS hade spelat i Sverige två gånger tidigare: 1980 (sminkade), 1983 osminkade.

Det var KISS man var där för, men jag hade hört Bon Jovis debutalbum, och gillade verkligen vad som kom ut ur högtalarna. Tonårsosäker stående i mitten av arenan hade jag en finfin vy över vad förbandet hade för sig.

Golvad blev jag; det var som om Gud själv dirigerat musiken som ekade halvtaskigt från högtalarsystemet. ”Runaway”, Shoot through the heart” och ”Burning for love” trasade sönder mitt melodisinne fullständigt. Obalansen och musiktrancen fortsatte under hela den sanslösa konserten. I ärlighetens namn, också under hela KISS framträdande. Visst huvudbandet var bra, men inte mer än så.

För mig var kvällens allra heligaste höjdpunkt Bon Jovi. En eufori jag ville dela av mig med till de andra i bussen på väg hem till ”Peking”. Dock valde de istället att vända andra kinden till, och anamma ”gnissla och vässa sina tänder strategin”. De var rejält arga, ”för inget var såklart bättre än vad KISS hade varit den kvällen”.

Lynchstämning var ett starkt ord, men jag är i dag glad att klientelet inte fick ta med sig deras leriga grepar in i bussen. Efter tonvis med hån, sarkasm, ironi och chimpansgruppsfrustration gick jag av bussen med ett stort leende på läpparna.

En backspegelbonus var att bandet spelade ”She don´t know me”. Låten är skapad av Mark Avsec och är ökänd för att vara den enda låt som inte skrivits av någon i bandet. Den har därefter aldrig avverkats live heller – förutom just 1984.

Kan man spela sönder en vinyl? Tydligen, för min blev repig, trots att jag var ohälsosamt varsam med mina runda plasttingestar. Visst är det så, att mycket man gillade när man var yngre, numera är en härbärgering för ren nostalgi.

Dock är så inte fallet med Bon Jovis debutplatta. Den är ett rent mästerverk som enkelt kniper en topp 10 placering när det kommer till de bästa A.O.R – skivor som släppts någonsin.

Undantaget är avslutande ”Get ready”, som aldrig varit någon favorit, och kommer så aldrig att bli. Jon Bon Jovi var med och skrev åtta låtar på förstlingsverket, fyra av dem med vapendragaren och före detta gitarristen Richie Sambora.

Åtta låtar är som sagt utomjordiska utifrån ett A.O.R. – perspektiv, men ”Runaway” och ”Shot through the heart” är kronjuvelerna bland ädelstenarna.

Den sistnämnda är co-written med den amerikanska demonproducenten Jack Ponti. En man som bland annat varit med och skrivit Bonfires magiska ”Sweet obsession” och Alice Coppers: ”Hey stoopid”.

En annan A.O.R – ikon av rang Aldo Nova, hjälpte till med gitarr- och keyboardliret på plattan och troligtvis med massor av värdefulla råd. Albumets ursprungliga titel var egentligen Rough talk. Kusinen Tony Bongiovi och Lance Quinn var teamet som producerade alstret.

Ett år senare, 1985, landade uppföljaren på skivdiskarna: 7800° Fahrenheit. Långt ifrån lika bra, men innehöll tre högexplosiva låtar som lätt skulle kunna ha platsat på debutalbumet: ”The price of love”, ”The hardest part is the night” och ”Secret dreams”.

1986 breakade Bon Jovi worldwide, när Slippery when wet släpptes. På det albumet inledde man ett samarbete med halvguden Desmond child, dåtidens Max Martin. Borta var de två tidigare albumens identitet, ersatt med ett annat melodiöst Bon Jovi, på gott som på ont.

Desmond Child

För bandet ekonomi, gott, då det var inledningen på ett musikherravälde, för mig, en distansering från bandet, trots att plattan innehöll tre av deras mest kända låtar: ”You give love a bad name”, ”Livin on a prayer” och ”Wanted dead or alive”.

För undertecknad blev deras fjärde platta New Jersey början till slutet för min vänskap med bandet. Kvalitet som ”Bad medicine”, ”Born to be my baby”, ”Wild is the wind” och ”I´ll be there for you”, fanns att tillgå, men annars var det en återvändsgränd.

Visst, efter det glimrade Bon Jovi till med låtar som ”Bed of roses”, ”Keep the faith”, ”Say it isn´t so” och Max Martin pennade ”It´s my life”, men som sagt, jag var måttligt förtjust i deras musikaliska vägval.

De må fortfarande sälja ut arenor och prångla ut skivor till människor som inte orkar ta till sig bra ny melodiös hårdrock, utan mest lever i det förflutna, men för mig är de sedan länge döda och begravda.

Att Jon numera sjunger som en kastrerad lämmel gör det hela ännu mer obegripligt. Jag håller mig dogmatiskt anti till deras countrydoftande rock, Bruce Springsteen ekon eller tråkrockiga pastischer. Debutalbumet kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta: en hälsokälla till musikeufori.

Del 1: Michael Bolton – Everybody´s crazy

Michael Boltons andra soloplatta: Everybody´s crazy landade på skivdiskarna 1985. En gammal polare spelade upp den för mig i hans sjabbiga vardagsrum, fyllda med ostrukturerade vinylbackar, strax efter den släppts.

Hade jag haft två fungerande hjärtan, så hade båda stannat samtidigt. Det var en subtil strokevarning.

Jag driver inte med någon, utan detta mästerverk definierar verkligen hur a.o.r. bör låta. Exempelvis hamnar låten ”Separate ways” med Journey i samma högkvalitativa fack. Den är utomjordisk bra, men långt ifrån hela skivan är det, vilket Michael Boltons är.

Michael Bolotin är hans riktiga namn, namnbytet var troligtvis minst lika viktig för hans karriär som Indiens brytning med kastsystemet. Han inledde sin karriär som sångare i gruppen Black Jack, vilka släppte två plattor på 70-talet.

Därefter gjorde han några soloplattor, innan det ikoniska debutalbumet i A.O.R. – kretsar 1983 släpptes under namnet Michael Bolton. Den blev en relativ stor framgång. Personligen tycker jag inte alls skivan är så märkvärdig, till skillnad från vad som komma skulle.

När en skiva är så otroligt bra som Everybody´s crazy, är det vanskligt att få fram något mer specifikt konkret, förutom just de till synes oändliga superlativen.

Den enda låt som jag inte är förtjust i är titellåten som dessutom är den tyngsta och rockigaste på plattan: ”Everybodys´s crazy”, och i viss mån, ”Everytime”; resten av låtmaterialet är från en annan värld.

Om jag måste nämna fem låtar som nuddar stjärnorna är det: ”Cant´turn it off”, ”You don´t want me bad enough” och ”Don`t tell me it´s over”, ”Save our love” och ”Start breaking my heart”.

På gitarr flankerade välmeriterade gitarristen Bruce Kulick (KISS, Blackjack, Union). Keyboardvirtuosen Mark Mangold hjälpte också till med låtskrivandet på tre alster. Han och Bolton skrev senare ”I found someone” till Laura Branigan. Dock var det Cher som drog längsta strået. Hennes version blev en megahit 1987.

Den före detta Touch sångaren skrev material till a.o.r.-kultikoner som Fiona, The Sign, The Law och Terry Brock och Mystic healer. Hans egna band Drive she said gick dessvärre till historien som världens sämsta produktioner, vilka för mig var olyssningsbara. Densamme verkade mycket i Stockholm där han bland annat medverkat på Houstons och Issas plattor och oväntat nog spelat en stor roll i Cyhras No halos in hell (2019).

På andra flanken basade demonproducenten Neil Kernon. Samme man som är ansvarig för att producerat över 500 plattor däribland Hall & Oates, Dokken, Judas Priest och Queensryche.

I a.o.r-sfären är han en Gud, med band som Aviator, Streets, Shy, FM, Evenrude, Kansas, Charlie, Autograph och Spys under sitt bälte. Inte undra på att ett mästerverk såg dagens ljus 1985. Desto konstigare var det att plattan floppade rejält. Utebliven försäljning blev droppen som fick bägaren att rinna över.

Mr Bolton uppviglade sig själv till att anamma andra genrer. Därefter gick det successivt utför med A.O.R.– inslagen, för att senare betraktas som en amerikansk version av en smörsångare av rang.

Innan han gav sentimentalismen ett ansikte, så skapade han plattan The Hunger (1987) som innehöll juveler som ”Hot love”, ”You´re all that I need” och ”Gina”.

På Soul provider (1989) skedde brytningen mellan den melodiösa a.o.r-musiken, framför soul och sliskiga ballader. På den plattan hittar vi dock faktiskt just en djävulskt skön ballad: ”How am I supposed to live without you”, och hiten: ”How can we be lovers” samt underbara ”You wouldn´t know love”.

1991 var transformationen fulländad; nu var det kilovis med smör, litervis med olivolja utspädd med 10 centiliter soul samt toppad med tre matskedar pop. Dock var titellåten ”Time, love and tenderness” nop notch.

Den A.O.R.-Michael Bolton som jag dyrkade, var en skugga, av en skugga, av sitt forna jag, ersatt av något annat, något sliskigare…någon med avsevärt bättre ekonomi. Dock intar albumet en hedersplats i min skivsamling, hade jag kunnat laminera den så hade jag gjort det.