Film, Musik, Kultur

I Frankrike bor det 68 miljoner människor och är till ytan Europas tredje största land efter Ryssland och Ukraina. Hårdrocken lever dock en tynande tillvaro. Shakin´street, Fairyland, Heavenly, Vulcain, Gojira, Archange, Nightmare och Steel angel är några band som jag vet härstammar från detta grodätande land.

Från samma land kommer också halvgrowlande Adagio. Deras debutalbum släpptes 2001 och döptes till Sanctus ignis. Deras comebackalbum titulerades till Life och gavs ut så sent som 2017. Ett album som för övrigt finansierades via crowdfunding.

Bandets motorer är gitarristerna Stéphan Forté och Franck Hermanny, I bandet har två svenskar medverkat, dels keyboardvirtuosen Rickard  Andersson, dels sångesset Mats Levén.

Gillar man vår egen Yngwie Malmsteen och Symphony X så tycker man helt enkelt om Adagio.

På fransosernas fjärde album Archangels in black sjöng Gus Monsanto (Revolution Renaissance, Firestone, Human fortress) vilken efterträdde britten David Readman (Pink cream 69, Almanac, Voodoo circle).

På detta för övrigt braiga album återfanns ”Vamphyri”. Att den plockade upp ett vampyrtema var en ren skär bonus.

Tyngd, melodi och en klockren refräng malde ner sina lyssnare  till nanopartiklar. Så djäkla tungt, så djäkla maffigt, så djäkla bombastiskt – pure fucking magic!

Det är inte så många band som tagit upp Yngwie Malmsteens patenterade neo-classic metalpinne. Numera sjunger han såväl som producerar sina egna alster…tyvärr. Det öppnade ju upp fältet för narcissiska konkurrenter.

Tyska At Vance var dem som förde facklan vidare med svenska Stormwind. En annan akt var belgiska gitarronanisten Dushan Petrossi. Hans band heter Iron Mask. Debuten skedde 2002 via Revenge is my name och han sjunde verk Masters of masters släpptes 2020.

Mannen bakom gitarren har skapat en hel del guldkorn. Inget var dock lika bländade som låten med ett stort L i – ”Holy war” från albumet Hordes of the brave.

På det albumet medverkade även den svenska keyboardistvirtuosen Rickard Andersson. Densamme  har medverkat i grupper som Majestic, Time Requiem, Space  Odyssey, Karmakanic, Evil Masquerade, Adagio och Silver Seraph, idel neo-classic grupper. Förresten, vart har den killen tagit vägen?

Som sagt, vill man ha sin Yngwie marinerad i chili då är det bara att navigera till inledningslåten ”Iron Mask”. Det är Yngwie på steroider!

Jag tyckte den var bra när den kom, men tycker nästan att den är ännu bättre idag, 16 år efter Hordes of the brave släpptes. Det bara är en låt som man rankar på sin 100 bästa i topp Spotifylista och dylikt. En låt som sticker ut över mängden, en låt som utan svårigheter ersätter barndomens snuttefilt.

Det bara är Dushans magnum opus; det bästa han någonsin kreerat – belgiskt härdat stål. 

Satan vad jag diggade Wings of tomorrow när den kom ut. Det samexisterade så många klassiker på det albumet så att man blev vimmelkantig. Utifrån mina öron ett av deras bästa.

Dock var jag ett tvättäkta Treat-fan, vilket innebar att jag hellre föredrog Treat, framför Europe. Ungefär som Beatles-Rolling Stones, Blur – Oasis, Elvis – Tommy Steel, Gyllene Tider – Noice och Sean Banan - Anna Book.

Europes återföreningen skedde 2004 via Start from the dark där återigen gitarrfantomen John Norum var back in business. Den plattan gav och tog, med stark betoning på tog.

Efterföljande alster Secret Society passade mig däremot helt perfekt; vilket djävulskt periodvis skönt album, trots att de ”inte lät som Europe”.

Inledningslåten tillika titellåten berörde mig inte nämnvärt till skillnad ifrån spår två. ”Always the pretenders” har bara det man kan önska sig av en hitlåt. Vi scrollade ner till nästa braiga låt; den halvlugna: ”Wish I could believe”.

Efterkommande ”Let the children play”, precis som ”Human after all” var båda bra låtar. Men det är i ”Love is the enemy” som det hettade till ordentligt. Den följdes tätt efter av ”A mothers son”. En ballad sak som helt enkelt kunde beskrivas som lugn och sansad, på ett positivt sätt.

”Forever travelling” och ”Brave and beautiful soul” fyllde sina funktioner. Albumet avslutades med smarriga ”Devil sings the blues”. Trots titeln uppskattades avrundande alster till fullo.

Som sagt, min upplevelse av Upplands Väsby grabbarna sjunde platta var klart över medel. Jag tycker den är sjukt underskattad.

Europe känns fortfarande vitala och fräscha, dock önskar jag att de kunde släppa en äkta Europeplatta, det vill säga inte såsiga bluesrockiga låtar utan märkbara refränger. Nya singeln ”Hold your head up” visade tyvärr prov på ovanstående.

Det ena utesluter inte det andra. Jag uppskattar verkligen Ozzy i Black Sabbath, men föredrar definitivt både Dio såväl som Tony Martin.

För mig är The Headless cross  (1989) och Tyr (1990) två av bandets mest underskattade album.

Första gången jag hörde Headless cross var i paritet med en utomjordisk upplevelse eller en regional själavandring.

Att omslaget också var råcoolt förstärkte den känslan. Det keltiska korset är en av de mest välkända irländska symbolerna och förekommer ofta på kyrkogårdar, offentliga monument, konstverk och i modebranschen.

Även om dess ursprung är omtvistat är det fortfarande en kristendomssymbol med hedniska associationer. Det är också en populär symbol för irländsk stolthet. Definitivt en utmanare till både Leprechaun och fyrklövern.

Jag hade förmånen att  se Black Sabbath på Cirkus 1995 med just Tony Martin bakom mickstativet. Är det någon som legitimeras att få göra ”djävulstecknet” så är det han och Dio. Den sistnämnde har av naturliga skäl avpolletterat sig själv.

Titellåten var verkligen som en jabb i solar plexus.  Den skar igenom ben som märg och var såväl mörk och tung på samma gång. Hela albumet är för övrigt en uppvisning av kvalité i den högre metalskolan. Dock var jag lite extra svag för ”Kill in the spirit world”.

Albumet var lite evil, på ett vuxet sätt, vilket var en komplimang.

Året efter landade Tyr på skivdiskarna. Ett schizofrent grymt album, dock inte lika urstarkt som The Headless cross. Omslaget var däremot mer estetiskt tilltalande, trots avsaknaden utav det keltiska korset.

Inledande ”Anno Mundi” var detta albumets svar på ”The headless cross” – pure magiskt. Scrollade man ner till låt tre, ”Jerusalem” så fick man nästa strokeförnimmelse.

Tony Martin sjöng för övrigt lungorna ur sig på båda verken – a perfect match – Martin & Black Sabbath (ej förväxlas med Marcus & Martinus).

The Headless cross

The gates of hell

Headless cross

Devil & daughter

When death calls

Kill in the spirit world

Call of the wild

Black moon

Nightwing

Tyr

Anno mundi

The law maker

Jerusalem

The sabbath stones

The battle of Tyr (instrumental)

Odin´s court

Vallhalla

Feels good to me

Heaven in black

Mats Levén, Göran Edman, Joe Lynn Turner, Mark Boals och  Jeff Scott Soto. Vad har de gemensamt? Förutom att vara rakbladsvassa vokalister har alla skött mickstativet hos Yngwie Malmsteen.

Yngwie har för mig alltid varit en husgud av rang. Från den nästintill instrumentala självbetitlade debuten, till Alchemy, som släpptes 1999. Därefter blev hybrisen för stor, när han dels skulle producera, dels sjunga på sina musikaliska verk.

Det fanns ett högre syfte med att fronta bandet med diaboliskt starka vokalister. Yngwie sjunger väl okey, men är ljusår ifrån ovanstående sångare. Precis samma sak när det kommer till produktionen på albumen; det låter för taskigt helt enkelt.

Detta tar dock inte bort den historiska aspekten. Varje album från 1984 har varit som ett nytt kapitel musikaliskt, lite beroende vem som satt på vokalisttronen.

Jeff Scott Soto perioden var  en positiv härdsmälta, precis som Mark Boals på Trilogy. Efterkommande  Odyssey med Joe Lynn Turner var ett mästerverk. Därefter sjöng Göran Edman på Eclipse och Fire and Ice.

Fire and Ice från 1992 innehöll bland annat ”How many miles to Babylon”, ”Cry no more”, ”No mercy” och ”Final curtain”. Det var ett ruskigt starkt album; dock rankar jag Eclipse ännu högre.

På Eclipse var det bara ”Bedroom eyes” som jag inte gillade; därutöver var det pure fucking magic. Vi pratar inte om bara bra låtar, utan uber-gudomliga sådana.

Halv-hiten ”Making love” agerade hare framför ännu bättre låtar.  Var man ett fan av Rainbows -”Kill the king” så fick man sitt lystmäte infriat via ”Motherless child” och ”Demon driver”.

Smörgåsbordets tre starkaste lysande stjärnor var mittpartiet med ”Devil in disguise”, ”Judas” och ”What do you want”. Bättre än såhär blev det inte!

Ville man ha sin neo-classic metal griljerad i mäktiga melodier, förföriska refränger och gitarronani på högsta nivå, så var Eclipse the answer.

Line-up

Göran Edman – sång

Yngwie Malmsteen – gitarr, sitar

Mats Olausson – keyboard

Svante Henryson – – bas, cello

Bo Werner – trummor

Låttitlar

Making Love

Bedroom eyes

Save our love

Motherless child

Devil in disguise

Judas

What do you want

Demon driver

Faultline

See you in hell

Eclipse

Musik kan upplevas på många sätt. Den kan  i allra bästa fall kännas som halvhård jabb i solar plexus. Det vill säga riff som går rakt igenom märg och ben. Första gången jag hörde Savatage var ett sådant tillfälle.

Floridabördiga bröderna Job och Criss Oliva skapade Savatage 1983. Samma år släppte de sitt debutalbum Sirens. Dock var det via uppföljaren Power of the night (1985) som jag fick upp ögonen för Savatage.

Titellåten var chilimarinerad i  blytung heavy metal.

Jon Olivas omisskänneliga röst tillsatte ännu mera kryddor i grytan. Det fanns helt enkelt ingen som lät som honom. Hans high-pitchade stämma matchade de rakbladsvassa riffen som en hand i handsken.

Detta är i mina öron definitivt inget helgjutet album. Plockade man fragment utav den så osade delar av plattan världsherravälde. Som sagt titellåten visade var meta-spat skulle placeras.

Efterkommande ”Unusual” sken ännu starkare. Den asketiska keyboarden piskade fram ett sound som bäst skulle kunna tituleras Ragnarök.

Vi fick hoppa några hack för att finna fortsättningen i den ödesmättande musiken. ”Fountain of youth”, var lika klockren som tung. Dessa tre alster var albumets starkaste kort.

Ville man ha en dos power heavymetal så fanns ”Washed out” att tillgå. Den sista låten som jag brann för var ”Stuck on you”. Trots att det bara existerade fem guldörhängen så måste musiken ändå upphöjas.

Gruppen fortsatte att producera ojämnheter parallellt magi med plattorna Fight for the rock, Hall of the mountain king, gutter ballet och Street: a rock opera.

Monterar man ner delar av maskineriet till ett tvättäkta blandband så utkristalliseras anthems som ”Hall of the mountain king”,  ”Lady in disguise”, ”Red light paradise”,”When the crowds are gone”, Hyde”,  ”Streets”, ”Jesus saves” och ”Gutter ballet”.

Power of the night

Unusual

Warriors

Necrophilia

Washed out

Hard for love

Fountain of youth

Skull session

Stuck on you

In the dream

Pretty Maids, världens bästa hårdrocksband!? Herre jösses, det är husgudar i sin allra renaste form

Gruppen startades 1981 av gitarristen Ken Hammer och sångaren Ronnie Atkins. Ronnie hängav sig i mångt och mycket att kreera texter, medan Ken var riffmaskinen.

Pretty Maids släppte sitt självbetitlade minialbum 1983 på brittiska Bullet records. Jag har faktiskt ett i exemplar i mintkondition av denna raritet i min skivsamling. Två ytterst lättklädda damer på en ”gnuggis” inkluderades.

Den osade potential, men inte i den graden att vad komma skulle via deras debutalbum.

Pretty Maids vävde sitt musiknät av pop, rock, hårdrock och powerballader.

Sångaren Ronnie Atkins mycket karakteristiska röstpendlade mellan aggressivitet och silkeslenhet var en spännande kombination som trollband mig samt skänkte variation till deras digra låtskatt.

Red, hot and heavy släpptes 1984. Som grupp la man ribban högt om man inledde ett album med ett intro taget från Carmina Burana.

Efterkommande ”Back to back” infriade förväntningarna med råge. Det var en rakbladsvass tingest som tillhörde ett utav albumets starkaste kort.

”Red, hot and heavy” har varit en livepärla utifrån Pretty Maids liveperspektiv. För mig var titellåten en av de minst betagande.

Halvballaden ”Waitin´for the time” var en behaglig kontrast till de inledande två låtarna. Här kom verkligen Pretty Maids storhet som band in.

De var aldrig bundna att låta likadant på varje låt. Snarare så att de kunde uppvisa bra låtar i de mer tunga och snabba låtarna, som i de mer AOR-iga. ”Watin´for the time” var en hejdundrande AOR-triumf.

De två kommande låtarna tillhörde de allra bästa på albumet. Först ut var ”Cold killer” som var ett riktigt hårdrocksanthem in den högre skolan. Därefter  ”Battle of pride”, som var tung, snabb och hade en melodi att döda till.

Den italienska splatterkungen Lamberto Bava använde sig av låten ”Night danger” i hans film Demons.

Efter denna låt kom nästa aor-iga låt ut. ”A place in the night” lättuggad men också oerhört infekterande.

Näst sista alstret ”Queen of dreams” var lika förförisk som semibetonad.

Albumet avslutades med en Thin Lizzy cover, ”Little darling”

Debutalbumet var en golgata av beroendeframkallande låtar. Man kan väl säga att det var ett av deras signum; den att hela tiden ha en sjukt hög lägstanivå. På min Pretty Maids Spotifylista har jag lagt in 135 låtar, något som ger en fingervisning hur många bra låtar de ynglat av sig på 15 studioplattor.

Jag har sett mina husgudar två gånger av fyra möjliga försök. Min trogne vapendragare och hårdrocklärling Stefan Hammarström blev instinktivt minst lika betagen av Pretty maids som jag själv.

I mitten av 90-talet (1994) så åkte vi två och brorsan upp i en sliten Toyota Corolla. Vår destination var Stockholm, vårt mål var Pretty maids live på Gino`s vid Kungsträdgården.

När vi äntligen funnit inspelningslokalen så möttes vi av roadies som bar ut allehanda musikutrustning. Informationen som följde var att spelningen som vi bokat biljetter till blivit inställd. Detta var innan Internets födelse, så vi fick helt enkelt vända om och återvända till Norrköping.

Nästa livetillfälle som dök upp var 2001 på Sweden rock festival. Vi stod allra längs fram och hade dessutom timat in alkoholhalten perfekt, förutsättningarna kunde bara inte bli bättre.

Men från start til the bitter end så saknades den magiska stämningen, den där glöden som gör en musikupplevelsen tidlös och riktigt minnesvärd. Ljudet var dessutom sisådär, precis som vädret,

Tredje konserten blev till sand. Datumet var lördagen den 4 december 2010 staden var Jönköping och spelningen hölls i Zaragon rock klubb. Förfestandet blev så rejält att jag faktiskt missade Pretty Maids. Riktigt jäkla surt, och jag kunde inte skylla på någon annan än mig själv

Fjärde försöket var i Linköping på Palatset den 3 december 2016. Denna anrika spelplats var som skapat för att få se ett vitalt Pretty Maids rocka järnet.  Cirkeln var liksom sluten, det var nog meningen att detta skulle bli mitt sista framträdande med bandet utifrån Ronnie Atkins hälsotillstånd.

Det är få grupper som kan bibehålla en hög lägsta nivå på båda sidor av 2000-talet. Åtta album från 1984-1999 och sju plattor år 2000 till 2019

Jag tror att en framgångsfaktor har varit att Ronnie & Ken varit grundarna och kärnan i bandet. Under årens lopp har de bytt basist, trummis och keyboardister i en strid ström.

Det kan ha varit en vitaliserande anledning till all den kvalitet bandet skämt bort hos med det vill säga synergieffekter av att byta ut de utbytbara…ofta. Ken & Ronnie hade då likt en källa att ösa ur. Nya namn, ny energi och ännu mer motivation, duon hann liksom aldrig tröttna på sina medmusiker.

Anthon Berg och Pretty Maids måste vara Danmarks ädlaste exporter.

Finland och deras sisu-DNA. Är det en superkraft eller ligger det hundar begravda? Längdskidåkningsfusk, backhoppning, drunkningskurragömma, rally, Formel 1, spjut, kniv-MMA eller bastubadnings-VM! Vilka gener skapar en fäbless för lite våldsammare idrotter? Svaret ligger hos finnarna själva.

Finland är i vilket fall som helst the land of thousand lakes tillika det land med flest hårdrockband per capita. Hade jag själv fått gissa så hade mitt val fallit på Sverige. När det kommer till melodisk hårdrock eller AOR så är det i alla fall svenskarna som sitter i förarsätet.

Finnarna har vaskat fram ett knippe djävulskt bra hårdrocksakter.  Stratovarius, Reckless love, Apocalyptica, Lordi, the 69 eyes, The Rasmus, Brother Firetribe, Jessica Wolff, Nightwish, Sonata Arctica, Leverage, The Magnificent, för att nämna några. Ett annat av dem är Thunderstone.

Gruppen bildades år 2000, två år senare damp deras självbetitlade debutalbum ut. Inget ont om de tre första plattorna, men det var på fjärde albumet Evolution 4.0 som alla polletter  letade sig ner i kvalitetsbrunnen allra djupaste skrymslen.

Gruppen tillhör inte någon av mina 1000 bästa band i den genren. Dock släppte de 2007 ett klockrent-över-medel-bra-platta som de döpte till Evolution 4.0.

Jag har lite oväntat lagt märke till att det är en platta som titt som tätt avlyssnas på Spotify. Den har gått från klarhet till klarhet och har nu av undertecknad titulerats som en modern klassiker tillika ett av 2000-talets 50 bästa album.

Thunderstone ställde år 2007 upp i Finlands uttagning till Eurovisionsschlagerfinalen med låten ”Forevermore” och hamnade på en hedrande andraplats. Självklart skulle den vunnit om man såg utifrån perspektivet kvalitetssäkrat. Den låten var en pärla. Dock finns det gått om sådana på Evolution 4.0.

Många förknippar dem med powermetal. I mina ögon ser jag hellre denna akts musikaliska inriktning som ett eklektiskt musikverk. Det är powermetal, men också hårdrock, melodic hardrock, proggmetal och heavy metal. Det finns diktatoriska DNA-korsbefruktade bevis utspridda på detta klockrena album.

Nu vet vi att underbara ”Forevermore” är en pärla.  Det är inte svårt att lista ut att det finns flera i antågande. Nästkommande ”Roots of anger” var en av de låtar som slog ”Forevermore” på fingrarna. Dysfunktionell aggression samsades med fingertopps smekningar.

Efterkommande ”10 000 ways” var som skräddarydd att ta kvalitetsstafettpinnen vidare. I fotbollstermer hade vi pratat om ett hattrick eller ribba in. Oh my God vilken diaboliskt stark låt, ett av årtiondets smittsammaste låtar.

Därutöver reser sig likt fågeln pheonix alster som ”Holding out to my pain”, ”Swirled”, ”Down with me”, ”Solid ground” och ”Great man down”, resten är bara bra.

Den utmärkta vokalisten Pasi Rantanen slutade efter Evolution 4.0 för att sedermera återkomma 2013. på 23 år har finnarna gett ut 6 album, varav det senaste 2016.

Helt ärligt, den killen har både röstresurser och musikkarisma. Hans röst är som en bestickande urkraft. Helt klart en av de bästa rösterna i Norden. Att hans accentuering inte fajlar är ett gigantiskt plus i kanten.

Det var för övrigt svenske Rick Altzi som greppade mickstativet. Sämre ersättare kunde man haft, att Dirt metal inte höll måttet var ju inte hans fel.

Masterplan och Firewind använder jag allt som oftast som kvalitetsmåttstock på hur genialiskt ett musikverk är.  För mig är detta dels i paritet med Masterplan, dels innehar den variationen och kvaliteten som gör att man orkar lyssna på hela albumet.

Jag har skrivit det tidigare, och skriver det igen;  ett av 2000-talets bästa album när det kommer till hårdrock.

 Forevermore

Roots of anger

10 000 ways

Holding out to my pain

Swirled

Down with me

Face in the mirror

Solid ground

The source

Great man down

Ett album som jag lagt märke till att jag spelar oväntat ofta är Humanity (Hour 1). För mig är det albumet som överskuggar deras ultraklassiska Blackoutalbum. Förresten, den överkuggar alla deras tidigare plattor, så stark är albumet.

Scorpions rörde sig indirekt lite i fel genre. Albumet genomsyrades av pure melodiös hårdrock/AOR, istället för hårdrock. Visserligen har de stundtals rört sig i samma grumliga vatten tidigare, men inte så djupt som de gjorde på detta album.

Den stora anledningen stavades låtskrivarna. Herrejösses vilken orgie av kompetenta låtkonstruktörer, inte undra på att albumet blev så slagkraftigt. Att de alla tycktes vara på gott humör gjorde inte saken sämre.

De svenska inslagen bestod av Mikael Nord Andersson & Andreas Carlsson. Andreas har  bland annat tillsammans med killarna i Nestor skrivit ”These days”. Därutöver har den mannen skrivit otaliga kända låtar, ensam eller tillsammans med andra låtskrivare.

En annan svenskbekanting som bidragit till detta klockrena album var Hooters egna Eric Bazilian. Den mannen ligger bakom hits som Cindy Lauper – ”Time after time”, Joan Osborne – ”One of us” och Ricky Martin/Meja – ”Private emotiens”.

Av albumets tolv låtar var Desmond Child delaktig i elva av dem. Han är verkligen i paritet med Max Martin när det kommer till att smida ihop hits. Desmond kavlar fram ett uppdukat smörgåsbord av smittsamma melodier och abnorma refränger som exempelvis: FM – ”Bad luck”, Aerosmith – ”Dude, (looks lika a lady)”, Cher – ”Save up all your tears”, Robin Beck – ”If you were a woman…”, The Rasmus – ”Livin´in a world without you”

Jimmy Barnes – ”Let’s make it last all Night”, Michael Bolton – ”How can we be lovers”, Joan Jett and the blackhearts - ”I hate myself for loving you”,  Kane Roberts – ”Does anybody really fall in love anymore” , Kiss – ”I was made for lovin you”, John Waite – ”These times are hard for lovers”, Bon Jovi – ”Livin´on a prayer”, Bonnie Tyler – ”Hide your heart”, Meat Loaf – ”The monster is loose”,

Marti Frederiksen var en annan adekvat låtskrivare som var med och bidrog till slutresultatet. Några av hans hits har varit Aerosmith – ”Jaded”, Daughtry – ”Crawling back to you”, samt låtar med Mötley Crue, Ozzy Osbourne, Def Leppard och  Meatloaf, för att nämna några.

Trots Klaus Meines fäbläss att bryta på tyska kanske avsaknaden skulle resultera i att göra Scorpions mindre Scorpions. Att höra honom sjunga fläckfritt vore kanske som ett neråttjack. Accenten fungerar som byggstenar in i Scorpions DNA-framgångar.

Humanity (hour 1) starkaste ögonblick var helheten. Det vill säga nästan hela plattan. Mjukhet vänslas med hårdhet och vice versa.

Anmärkningsvärt också är att de sista låtarna på albumet tillhörde de allra starkaste: ”Love is war”, ”The cross” och ”Humanity”

1. ”Hour 1” (Desmond Child/John 5/James Michael/Rudolf Schenker)
2. ”The Game of Life” (Mikael Nord Andersson/Desmond Child/Martin Hansen/Klaus Meine)
3. ”We Were Born to Fly” (Eric Bazilian/Marti Frederiksen/Matthias Jabs)
4. ”The Future Never Dies” (Eric Bazilian/Desmond Child/Jason Paige)
5. ”You’re Lovin’ Me to Death” (Eric Bazilian/Andreas Carlsson)/Desmond Child/Rudolf Schenker)
6. ”321” (Desmond Child/Marti Frederiksen/Jason Paige/Rudolf Schenker)
7. ”Love Will Keep Us Alive Again” (Eric Bazilian/Desmond Child/Marti Frederiksen/Klaus Meine)
8. ”We Will Rise Again” (Desmond Child/Matthias Jabs/James Michael/Jason Paige)
9. ”Your Last Song” (Eric Bazilian/Desmond Child/Rudolf Schenker)
10. ”Love Is War” (Desmond Child/Marti Frederiksen/Matthias Jabs/James Michael)
11. ”The Cross” (Desmond Child/Marti Frederiksen/Matthias Jabs/James Michael)
12. ”Humanity” (Eric Bazilian/Desmond Child/Marti Frederiksen/Klaus Meine)

Ibland dyker det upp album som bara är överdjävulskt bra att man nästan går sönder. Oftast har porslin-tingestarna en tendens att stå sig över tid, vilket verket från denna brittisk-amerikanska konstruktion sällar sig till.

The Lords of the new church debutalbum var deras klart mest lysande och bästa platta; samtidigt en av mina absoluta ögonstenar i skivsamlingen. Jag kan inte sätta fingret på vad som gjorde denna skiva så bra.

Albumet var både rebellisk och melodiskt på samma gång, en definitivt lyckad kombo.

Debuten landade på skivdiskarna så tidigt som 1982: Punklegendernas nästföljande två plattor saknade typ allt som denna platta innehöll: äkta energi, tidlösa rocklåtar och genrevariation.

Gruppen bestod av punkikoner från Sham 69, The Damned och The Barracudas, typ ett punkigt superband. Den karismatiska och okonventionella sångaren Stiv Bators lämnade Dead Boys för att bilda detta band 1981. Gruppen släppte bara tre studioalbum för att sedermera splittras 1989.

Stiv Bators scenframträdanden var ett  uppdukat smörgåsbord av råenergi och avancerade scenstunts.  Han hade en förkärlek för att strypa sig själv med mikrofonsladden och ansågs till och med vara kliniskt död under några minuter.

Under en annan konsert fullföljde han giget… sittandes i en rullstol. Stiv Bators levde verkligen som han lärde, och dog tragiskt i en bilolycka i Paris 1990.

Han blev påkörd av en bil på gatan när han var full. Hans flickvän tog honom till en läkare, men läkaren densamme sände hem honom. Stiv dog samma natt i sömnen.

Eftersom låtarna är så varierade i såväl tempo som uppbyggnad är det bestickande att plocka ut några favoriter. Under dödshot skulle jag i alla fall välja ”Russian Roulette”, ”Eat your heart out”, ”Litle boys play with dolls” och ”Open your heart”.

Debutalbumet genomsyrades av en genomärlig energi, en egen identitet och spelglädje som eklektiskt blandade pop, rock och punk. Jag blir alltid på gott humör av energinkatapulten tillika den kaxiga attityden, men också inspirerad av de tidlösa rockpärlorna som radades upp.

New church

Russian roulette

Question of temperature

Eat your heart out

Portobello

Open your eyes

Livin´on livin

Li´l boys play with dolls

Apocalypso

Holy war