En sit-com klassiker av rang

Min polare Stefan Hammarström var personen som introducerade Father Ted för mig. Till en början måste jag tillstå att polletten inte riktigt trillade ner,  men  ju mer jag såg desto större blev entusiasmen – till sist vare jag fast. I mina ögon är detta en lika klassisk serie som självaste Fawlty Towers. Jag dyrkar Grahams och Arthurs fingertoppskänsla för skapandet av osannolikt roliga, men udda och oförglömliga bikaraktärer.

De implementerade bland annat in: Father Noel Furlong världens mest påfrestande präst,  Father Stone världens mest tystlåtne präst, Father Austin Purcell världens tråkigaste präst och Father Jose Fernandez – världens slemmigaste präst.

Father Fernandez             Father Purcell

Father Stone                       Father Furlong

Innan Dermot Morgan som spelade Fader Ted Crilly oväntat dog, så hade 25 avsnitt av denna underbara serie redan spelats in. Att han dog var ytterst sorgligt, men att serien inte fick någon fortsättning var dock bra. De första två säsongerna var ren och skär världsklasshumor. I och med 3:e säsongen så sjönk humorkvaliteten drastiskt. Några av mina absoluta favoritepisoder är:

• Entertaining father Stone
• And God creating Woman
• Hell
• Think fast Father Ted
• A Song for Europe
• Are you right there, Father Ted?

De två irländska humorgenierna

Arthur Mathews (1959) och Graham Linehan (1968) är ett riktigt  klassiskt humorradarpar som dels ligger bakom Father Ted, men också nästan lika underbara Black Books. De båda irländarna är också upphovsmakare till serien, The IT-Crowd. En serie som var bra, men långtifrån lika genialiskt och genuint rolig som Father Ted och Black Books.

Father Ted – ett tidlöst mästerverk

Serien handlar om de tre prästerna Fader Ted, Dougal och Jack samt deras hushållerska Mrs. Doyle. De bor på Craggy Island, en gudsförgäten fiktiv liten ö strax utanför Irland. En av seriens huvudidéer var att de tre katolska prästerna skulle överraska genom att gå utanför den förväntade prästramen. Det gjorde de med besked genom att bland annat ställa upp i den irländska melodifestivalen, och efter mycket trassel med rösträkningen vinna hela tävlingen och därmed få representera Irland i Eurovision song contest. Serien fick ett gott mottagande, och vann många priser, bland annat flera BAFTA. Strax efter att den tredje säsongen var inspelad avled Dermot Morgan, som spelade Fader Ted. Programmen var mycket populära i Storbritannien och på Irland under 90-talet. De sändes bland annat i engelska Channel 4, och var runt 24 minuter långa. Programmen sändes även i SVT, men hämmades dessvärre av groteskt dysfunktionella tv-tider som aldrig gav svenskarna chansen att ta serien till sitt hjärta.

Fader Ted Crilly

Ted är den mest ”normala” karaktären. Han framstår dock inte som särdeles helig, och kan tas för vilken vanlig gubbe som helst. Han besitter inte heller adekvata kunskap om den katolska tron som han förespråkar, vilket onekligen sätter käppar i hjulen. Ted hamnar ofta i trubbel på grund av Dougal och Jack, men även på grund av att han antingen ljugit eller fifflat med pengar. Dermot Morgan som gestaltar denna underbara karaktär gick tyvärr bort 1998 och blev endast 45 åt – tragiskt. En Father Ted utan Dermot Morgan är helt otänkbart.

Fader Dougal McGuire

Dougal är den yngste prästen av dem tre dysfunktionella individerna. Hur han har blivit präst är ett smärre mysterium, då han allt som oftast framstår som ett naivt barn. Han får exempelvis inte se på barnförbjudna filmer, då han tidigare när han råkat se en läskig film blivit tvungen att sova i Teds säng (även om han sover i samma sovrum som Ted). Dougal han en sjukligt livlig fantasi som ibland hjälper, men oftast stjälper de tre prästernas planer. Dougal är dessutom en oskuld av rang, då han knappt törs prata med andra könet, dock går det bra med Mrs. Doyle som han i och för sig inte tror är en kvinna.

Fader Jack Hacket

Fader Jack är den äldste av prästerna, och helt uppenbart extremt alkoholiserad. Han dricker i stort sett allt han får tag i, och när han  blir irriterad kan han bli ytterst våldsam. Jack har också en påtaglig läkarskräck, och ett mycket allvarligt synfel. Får han ingen alkohol tappar han humöret och skriker ut svordomsorgier med favorituttryck som arse, drink, girls och feck.

Mrs. Doyle

Mrs. Doyle kokar te  och bakar kakor till prästtrion och till de stackare som kommer på besök, trots att de oftast inte önskar te. Hon framstår dock som oberörd av detta och har ofta ett leende på läpparna, tills de tackar nej till teet.

Säsong 1

• Good luck, Father Ted – 21 april 1995
• Entertaining Father Stone – 28 april 1995
• The Passion of Saint Tibulous – 5 maj 1995
• Competition Time – 12 maj 1995
• And God Created Woman – 19 maj 1995
• Grant Unto Him Eternal Rest – 26 maj 1995

Säsong 2

• Hell – 8 mars 1996
• Think Fast, Father Ted – 15 mars 1996
• Tentacles Of Doom – 22 mars 1996
• The Old Grey Whistle Theft – 29 mars 1996
• Song For Europe – 5 april 1996
• The Plague – 12 april 1996
• Rock A Hula Ted – 19 april 1996
• Cigarettes, Alcohol and Rollerblading – 26 april 1996
• New Jack City – 3 maj 1996
• Flight Into Terror – 10 maj 1996
• A Christmassy Ted (Julspecial) – 24 december 1996

Säsong 3

• Are you alright there, Father Ted? – 15 mars 1998
• Chirpy Burpy Cheap Sheep – 20 mars 1998
• Speed 3 – 27 mars 1998
• The Mainland – 3 april 1998
• Escape from Victory – 10 april 1998
• Kicking Bishop Brennan Up The Arse – 17 april 1998
• Night Of The Neally Dead – 24 april 1998
• Going to America – 1 maj 1998

Låttexterna från sångerna ur episoden, Song for Europe

My Lovely Horse Lyrics (Ted and Dougal)
My lovely horse running through the field,
Where are you going with your fetlocks blowing in the wind?
I want to shower you with sugarlumps,
And ride you over fences,
Polish your hooves every single day,
And bring you to the horse dentist,
My lovely horse,
You’re a pony no more,
Running around with a man on your back,
Like a train in the night,
Like a train in the night.

The Miracle is Mine (Dick Byrne’s Song)
When I was young, I had a dream
And though the dream was very small,
It wouldn’t leave me.
To be a beggar for a fee
To play the poet or the fool
And now you see me.
And now the miracle is mine
And fault and the war begun
And now there’s nothing left to hide,
And now I`ve nothing left but time,
Still I reach out through this empty life.

Hårdrocksföreningen The Crash presenterar Bloodbound

Jarmo, jag och Peter inledde kvällens begivenhet med manlighetsklichén bastubad med tillhörande burkstarköl. För egen del så stannade det vid 5 burkar i den nästintill olidliga värmen. Efter bastun så blev det killsnack i symbios med gamla som nya  hårdrocksgodingar på Jarmos halvmediokra dator. Runt 21.00 så tog vi taxi från Lindövägen för att 10 minuter senare äntra Bakfickans halvfulla lokaler. För egen del var det första gången som jag besökte dessa småmysiga lokaler.  Inträdet var på ynka 120 kr inklusive garderobsavgift. Lokalen visade sig vara rymligare än vad första intrycket visade på, men som gig-palats kändes den aningen malplacerad.  Whisky blev drycken för kvällen och jag tror det blev 4 stycken sådana innan  förbandet Heavy Shit inledde sin coversejour med klassiker från tidiga Mötley Crue till Judas Priest. Det märktes att bandet brann för sin musik då inlevelsen och metaleuforin var total. Deras version av Mötley Crues Live wire var nästintill identical, vilket de ska ha eloge för.

Coverbandet Heavy Shit in action

1½ timme senare var huvudattraktionen äntligen redo att ta Bakfickan med storm. Innan de började så rusade en kille upp på scenen. Jag var helt säkert att det var ett galet fan eller bandkompis, men icke sa Nicke det var sångaren Patrik Johansson. Killen med  den mäktiga Tobias Sammet stämman och den lille späde med luvan och tillika sångaren Bloodbound gick bara inte ihop. Vad gjorde killen med den grå huvan där?

Jag och Jarmo stod i vilket fall som helst längst fram med en maniskt headbangande brud i sina bästa år framför oss. Jag är såhär i efterhand otroligt nöjd med att hon inte hade löss, för då hade jag och resterande publikgrannar utan tvekan blivit blivit smittade flera gånger om. Vi stod också 17 centimeter från den högra högtalare, troligtvis en betydande faktor till kommande tinnitus. Under spelningens gång så flyttade vi oss strategiskt runt i lokalen, i syfte att såväl höra som se bättre. Tyvärr tyckte båda Jarmo och jag att ljudet helt enkelt var halvtaskigt.

När jag periodvis knappt hörde vilka låtar som spelades, så försvann i mitt tycke vitsen med en bra klubbspelning. Att Heavy Shit lät bättre än själva huvudbandet var definitivt inget positivt. Jag hade också föredragit om bandet uppträtt något högre upp än vad själva publiken stod, nu var bandet och publiken på samma nivå. 55 minuter senare så hade Bloodbound lyckats med konststycket att spela kortare tid än själva förbandet, vilket jag kan tycka är på tok för lite.

Efteråt drog vi till McDonalds för kvällens absoluta höjdpunkt, nämligen två gigantiskt saftiga burgare. Jag gick därefter mätt och belåten i rask takt mot destination Ektorp, medan Jarmo sällade sig till den långa Wasa-kö-bildningen där Peter redan installerat sig. Jag vaknade som alltid med en nypa dödsångest och en heldag av seghet framför mig, även fast jag inte druckit speciellt mycket och dessutom hade hela minnet i behåll. Men som sagt whiskey är en dryck som är ytterst förrädisk mot kropp som knopp. Under söndagens slowmotionrus hade jag all tid i världen att reflektera över gårdagen spelning. Jag kom fram till att det inte var en av mina topp-tusen-upplevelser. Ljudet och platsen för spelningen förtog stämningen från något som kunde ha blivit så bra.

Bloodbound – en blandning av Hellowen och Iron Maiden

Bandet startades av mjukisrockarna Tomas Olsson & Fredrik Bergh som hade västkust/a.o.r bandet Street talk som gemensamt skötebarn. Bandet har släppt 5 lena och välpolerade plattor varav den den senaste kom ut 2006. Street talks sångare var den eminente Göran Edman som i sin tur spelat ihop med bland annat Yngwie Malmsteen. Grunden till Bloodbound var troligtvis en motreaktion på tidigare fjäderlätta musikaliska utsvävningar samt deras nära relation till Heavy Metal Metropolen Bollnäs.  Bloodbound har turnerat med storheter som Arch Enemy, Dark Tranquillity, Evergrey, Pretty Maids , Sabaton och Hammerfall för att nämna några.

Sångaren Patrik Johansson samt envåldshärskarna Fredrik & Tomas

Deras första platta blev en riktig kultplatta som precis i dagarna återutgivits i sambands med deras fjärde alster Unholy cross. Bloudband har lyckats med att ha tre sångare på  fem plattor, Urban Breed från Pyramaze, Trail of murder och Tad Morose sjöng på första och tredje plattan, medan Michael Bormann från bland annat Jaded Heart, Bonfire och Zeno hoppade in och sjöng på bandets andra skiva.

2005 Nosferatu                                  2007 Book of dead

På den näst senaste plattan Unholy cross har de lyckats fått med ytterligare en metalsångare av högsta kaliber nämligen Patrik Johansson från Finspångsbandet Dawn of silence. Min favoritsångare av ovan nämnda är helt klart Urban Breed. Mina två favoritplattor är fortfarande första plattan Nosferatu, med Tabula Rasa på andra plats.

2008 Tabula rasa                                2011 Unholy cross

Bloodbounds femte platta ”In the name of metal” kom ur  2012, och närmar sig dessvärre Dream Evils territoriet. Vill man vara snäll kan man istället välja epitetet en hyllning till Power Metal.

PAIN – a-one-man-show

Peter Tägtgren alias Pain är född den 3 juni 1970 och uppvuxen i Grangärde Dalarna, 20 långa kilometer från antimetropolen Ludvika. Dalasonen är minst sagt en mångfasetterad musiker som med bravur dessutom agerar sångare, låtskrivare och producent. Peter Tägtgren är som sagt en man med många strängar på sin multimusiklyra; han behärskar såväl trummor, gitarr, bas och keyboard dessutom pendlar han friskt mellan ren och growlad sång. Han är i den infantila metalvärlden mest känd för sitt melodiska death metalband: Hypocrisy. Detta band som bildades 1990 tillhör pionjärerna inom den tyngsta av hårdrockgenrerna: death metalgenren. De har under sin långa karriär hunnit släppa 11 plattor, och åtnjutit berömmelse långt utanför Sveriges avlånga gränser. I övrigt kan nämnas att han under en tid sjöng i bandet Bloodbath. Mr Tägtgren är dessutom stolt ägare till den välrenommerade The Abyss studio, där han med jämna mellanrum producerar  hårdrockskvalitet tillsammans med sin bror, Tommy Tägtgren. Ökända band som spelat in sina skivor i studion är bland annat Dimmu Borgir, Dark Funeral, Immortal och Sabbaton.

Senaste  plattan från 2011 med det Tim Burton inspirerade omslaget

Nu sällar jag mig inte till den hårdrockfalangen som associerar dysfunktionellt gravskrik med bra hårdrock, vilka tyvärr Hypocrisy gör. För min del blir det ett enkelt val att välja hans andra band eller snarare enmansprojekt: Pain. Där kombinerar han E-typs patenterade dancemusik med aggressiva gitarrer på ett tungt men trallvänligt sätt (kommersiellt). Detta eklektiskt hopkok har i mina ögon Peter lyckats cementera på ett osedvanligt bra sätt, och ynglat fram sin egna lilla patenterade musikhybrid. Man vet nästan vad man får på varje ny platta, men de är långt ifrån det upprepningsinavlade riffgrytor som till exempel Yngwie Malmsteen uppvisar på sina 5 senaste plattor. Musikaliskt underbarn, arbetsnarkoman, men som sagt också kommersiell. Det är en korsbefruktning som långt ifrån alla i hårdrocksbranschen kommer undan med, utan att tappa respekten från fans eller kollegor. Denna överkurs i balansgång klarar Pain utan tillstymmelse till konflikter.

Diskrepansen eller smolket i bägaren är i mitt tycke hans första självbetitlade platta, där han ännu inte hittat sitt sanna jag, utan där en Pain-prototyp manifesterar sig. På debutalbumet hade ännu inte  Pain och Hypocricy hunnit skilja sig, utan precis funnit varsin advokat. Det vore väl idiotiskt att påstå att Peter Tägtgren är en gudomligt sångare, men på första plattan påminner han mera om en punkig yrvaken version av Motorheads Lemmy Kilminister, vilket inte alls faller mig i smaken. Den aspekten gör att jag bara kan rekommendera låten Breathe från debuten. Den plattan saknar dessutom den Tägtgrenska melodikänslan som genomsyrar alla de andra albumen.

Det finns dagsländor och det finns artister som väver in sig i sitt egna fabricerade musikväv likt E-type, sedan finns det artister som tycks ha hamnat i en gigantisk återvändsgränd, men ändå lyckas framavla en subtil musikutveckling, utan att för en delen skull överkarbonisera sin musik på ett påträngande eller patetiskt sätt. Multiinstrumentalisten Tägtgren är självklart inte i klass med Björn/Benny eller Lennon/McCartney, men definitivt en melodisnickare av absolut högsta rang. Jag har kommit upp till hela 60 bra låtar från hans 7 plattor, vilket säger lite om Tägtgrens patenterade melodisinne som han onekligen har till sitt förfogande. Måste jag välja bland hans skivsläpp så får det i jämnhetens tecken bli Nothing remains the same från 2002; den hamnar under mitt minst sagt hedervärda epitet: ”inte en dålig låt”. Det som gör att många låtar från de sista plattorna är att föredra, är just en mångfald av sofistikerade ljudlandskap, vilken i sig skapar en större variation gentemot de första plattorna. Jag är speciellt förtjust i Mr Tägtgrens sätta att producera och arrangera covers på. Han assimilerar originalet själ med sin egen och cocktaileffekten blir allt som oftast helt magisk.

Pains självbetitlade debutalbum Pain släpptes som sagt i februari 1997. Albumet är skrivet, inspelat, producerat och framfört av Peter Tägtgren himself i Abyss Studios. Denna one-man-show-platta återutgavs sedermera  2002 av Stockholms Records med tre bonusspår.

De  gudomliga singlarna ”End of the Line” och ”On and On” föregick det andra albumet, Rebirth som gavs ut december 1999 i Europa och i Nordamerika först 2001 av Regain Records. Hans musikaliska-identitets-sökande fann sin hemvist på denna platta, som för övrigt är en av hans tre bästa.

Det tredje albumet Nothing remains the same gavs ut av Stockholm Records 2002, och innehåller bland annat  en magisk cover på Beatleslåten ”Eleanor Rigby”. Plattan innehåller också en knippe av Pains allra bästa låtar som ”Shut your mouth”, ”It´s only them”, ”Close my eyes”, ”Just hate me”, ”Expelled”, Injected paradise”, ”Pull me under” och ”Save me”. Pains jämnaste och bästa album so far.

Multiinstrumentalistens fjärde album Dancing with the dead gavs ut i mars 2005.  En lyxig men begränsad utgåva innehåller förutom cd:n en dvd med hela sju bonusspår. I mångt och mycket är detta en mellanplatta där höjdpunkterna dessvärre är färre än vanligt. Låten ”Same old song” är däremot en riktigt urstark låt.

Hans femte alster fick namnet Psalms of instinction och  gavs ut 2007 av Roadrunner Records. Mer tyngd, mindre melodier resulterar i mitt tycke i  ytterligare en så kallad mellanplatta. Gästartister på albumet är Mikkey Dee från Motorhead på trummor i ”Zombie Slam”, Alexi Laiho från Children of Bodom med ett gitarrsolo på ”Just Think Again” och Peter Iwers, basist i In Flames på låtarna ”Save Your Prayers” och ”Nailed to the Ground”.

Det sjätte albumet, Cynic Paradise släpptes oktober 2008 via Nuclear Blast, och är ett av de bästa alster han någonsin släppt. Gästmusiker på albumet är bland annat David Wallin, som även spelat live med Pain sedan 2003 samt Anette Olzon , sångerska i Finska hårdrocksbandet Nightwish. Anette Olzon sjunger på två riktigt bra låtar: ”Follow Me” och ”Feed Us”.  Kioskvältaren ”I´m going in” är exempelvis en fröjd för örat. Albumet finns i två utgåvor, en vanlig och en begränsad utgåva med en extra-cd innehållande fem bonusspår varav två exceptionellt superba  coverversioner av Depeche Modes ”Behind the Wheel” och av Electric Light Orchestras ”Here is the News”.

Ett nytt album med titeln You only live tvice släpptes juni 2011 och är tillika Pains sjunde studioalbum. Låten ”The Great Pretender” är en oemotståndlig hårdrockhit som uppvisar en  nästintill ohälsosam  kreativitetsvitalitet hos Mr Tägtgren, något som borgar för kommande Painklassiker.

Tv-eufori på 4:an – ”Så mycket bättre”.

Ett av de absolut bästa programkoncepten som kommit fram i tv:n den senaste 10 års perioden anser jag vara: ”Så mycket bättre”. Det är dessutom varken  en Holländsk eller Amerikansk förlaga som ligger till grund för programidén. Konceptet går kortfattat ut på att folkkära artister ifrån olika genrer och åldrar under en vecka bor tillsammans och successivt lär känna varandra. I varje program är en av artisterna huvudperson, han eller hon bestämmer hela dagens upplägg med olika aktiviteter och utflykter. När de samlas för lunch och middag blir det tillfälle för de andra artisterna att framföra sina unika tolkningar av huvudpersonens låtar. Upplägget är genialiskt i all sin enkelhet. Första säsongens framgångsfaktor tror jag personligen tv-4 blev smått tagna på sängen av. De hade nog förväntningar, men att de åtta programmen skulle generera i en sådan succétriumf trodde de nog själva inte ens på. Det var inte bara tv-bolaget som gnuggade händer, utan också de medverkande artisterna.

Halvföredettingar som Petter, Lars Berghagen, Plura och  Di Leva fick en medial- som musikrenässans av rang. September gick exempelvis från doldis till überfolklig; plötsligt var hon en kvinna på allas läppar, och hennes covers och egna plattor sålde som smör. Hon lyckade bli September med hela Sveriges befolkning på blott åtta veckor, vem säger att tv fortfarande inte har stor genomslagskraft? Kvar blev Lill-Babs och Christer Sandelin som troligtvis stärkte sina varumärken, men ändå fick skrapa resterna av det upplagda smörgåsbordet.

I årets säsong medverkar Tomas Ledin, Eva Dahlgren, Jason ”Timbuktu” Diakité, Lena Philipsson, Martin ”E-Type” Eriksson, Laleh Pourkarim och Mikael Wiehe.  Tomas Ledin tror jag blir den som får allra mest skjuts av den annalkande renässansen. Laleh blir definitivt årets September, hon lär bli Laleh med halva Sveriges befolkning, vare sig vi vill det eller inte. Lena Philipsson och Timbuktu lyckas alltid vara ständigt innovativt aktuella, och lär därför inte åtnjuta samma synergieffekter som ovanstående artister. Alla artister är vinnare, men de som jag tror får minst uppmärksamhet är Mikael Wiehe och Eva Dahlgren.  Jokern  i sällskapet är en av mina tidigare ”idoler”: E-Type. Hans röstbegränsningar ock lite enkelspåriga musikstil tror jag kommer att hämma den musikaliska katapulten, men förhoppningsvis uppväger hans förfestar-personlighet den faktorn. Att släppa en skiva, ge sig ut på turné eller sätta upp en krogshow efter programseriens slut är onekligen ett bra drag som alla involverade artister borde ägna sig åt, i syfta att ta del av de osannolika fördelar som konceptet frambringar.  Jag tycker det är så oerhört  tillfredsställande att det inte finns tillstymmelse till förnedrings-tv eller tävlingshybris-tv.

Det är lite samma positiva stämning som i SVT:s ”På spåret”, en programidé där autentisk glädje och små gester går före dylika tv-modetrender, vilket känns exceptionellt befriande. Huvudpersonens karriär summeras på ett lättsamt sätt, utan att bli långdraget eller överklämkäckt. De andra artisternas tolkningar av dennes låtar är också nyskapande och spännande ingredienser att servera vedertagna låtar på ett nytt och  personligt sätt, som exempelvis Lalehs underbara version av Tomas Ledins ”Just nu”. Som sagt den andra säsongen inleddes nyligen på tv-4. Först ut var Tomas Ledin; alla  kritikers okrönte hatobjekt, men en  man med ett gigantisk knippe låtar som tagit sig ända in i den komplexa svenska musikfolksjälen. Personligen tycker jag väldigt bra om hans låtar, främst de äldre. Likt ABBA eller Gyllene tiders låtar upplever jag dem som tidlösa, till skillnad ifrån Magnum Bonum, Noice eller Attacks gamla 80-tals dänger.

Svensk television sliter väl sig fortfarande i håret av att de själva inte kommit på denna enkla men geniala programidé. Paradoxalt nog är de själva ansvariga för detta, då tv-4 starkt inspirerats av SVT-succén ”Stjärnorna på slottet”. 1½ timme är en perfekt lagom program-tids-dos, då en timme varit lite för kort, och två timmar aningen för långt, tyvärr får man stå ut med den ytterst irriterande och frekventa reklamen. Som allt annat har succéer en tendens att inte sluta när de bör göra så, och återigen är det kapitalet som styr produktprocessen.  Jag hoppas att programmakarna har den goda smaken att sluta  när de är på topp, innan programkonceptet hinner bli pinsamt urvattnat.

Pixel – Eskapism

There be dragons är ett drama som alla som älskar bra kvalitetsfilm bör se. Jag grät som en stucken gris de sista 10 minuterna. De två barndomsvännerna separeras av den enes pappa, för att aldrig mer få umgås igen. Josemaria blir präst och godheten själv personifierad, spelad av Charlie Cox (1982, London, England: The merchant of Venice, Casanova, Stardust, Stone of destiny). Manolo´ som spelas av Wes Nentley (1978, Jonesboro, Arkansas, USA: American Beauty, The four feathers, Ghostrider, Dolan´s Cadillac) väljer den mer ondskefulla vägen genom att bli spion i det spanska inbördeskriget. Detta är en tillbaka-berättar-film av högsta kaliber, där Manol´s son blir tvungen att konfrontera sin pappa som han inte träffat på 8 år. Vi får utifrån det perspektivet följa den ”gode” och den ”onde” komplicerade vänskapsrelation genom inbördeskrigets fasor. Det är en film om tvivel och försoning, och konsekvenserna av de val vi väljer att göra. There be dragons innehåller så många olika filmiska lager utan att bli spretig dessutom är filmen oerhört vacker filmad.  Detta är en av de bättre filmer jag sett de senaste åren – gråt på.

Incendies är ett snuskigt trovärdig Kanadensiskt drama. Handlingen kretsar runt ett tvillingpar som upptäcker sin familjs historia i ett konfliktfyllt mellanöstern utifrån sin döde mammas sista vilja.  Tvillingarna dras djupare och djupare in i sin moders förflutna för varje dag som  de är kvar i Libanon. Tittarna får dels följa tvillingarna, dels deras mammas, den ackumulerade berättelsen varvas och vävs in i varandra med en näst intill övernaturlig fingertoppskänsla. Tillbakablickarna och nutidsmiljöerna känns mins sagt autentiska precis som det ofelbara skådespeleriet. Slutet har stora likheter med ett mycket känt grekiskt antikt begrepp, vilken jag inte vill avslöja, då det skulle spoliera helheten. En av årets absolut bästa filmer, där tittaren får en sätta-i-halsen-inblick  hur livet i en helt annan kultur ter sig  i ett inbördeskrig scenario – utan några som helt Hollywoodska klyschor och pekpinnar. Det är svårt att inte bli berörd av detta 130 minuters mästerverk.

That evening sun handlar om en 80-årig farbror som efter ett fall inhyses på ett ålderdomshem med hjälp av sin son. Där blir han kvar  i 3 månader innan han åter vill hem igen. Väl tillbaka till huset blir han varse att en familj flyttat in, arrangerat av sin egen son. Han känner sig sviken av sonen, och hävdar fortfarande rätten till sitt eget hus. Det är startskottet för en minst sagt bristfällig kommunikation mellan familjens arbetslöse överhuvud Lonzo, och den åldrande före detta husägaren Abner. That evening sun byggs nästa outhärdligt sakta upp i syfte att väcka tittarens tankar om att det inte är hälsosamt att på ålderns höst vara hemsökt av skuld och ånger. När samvetet är grumlat är det lätt att skylla på andra än sig själv. Hal Halbrook (1925, Clevland, Ohio, USA: Capricorn one, The Fog, All the President´s men, The Firm,  Into the wild) gestaltar en bitter man på ålderns höst med bravur. Ett annat tema i filmen är att det är mycket lättare att skälla, bråka och vara motsträvig, än att be om förlåtelse eller samarbeta. Filmen ger mig som tittare en oerhört fundamental tankeställare; att det är bättre att reflektera över sina vägval i nuet, än när man är i slutfasen i livet. That evening sun är ett starkt, naket och gripande drama om när ens bitterhet aldrig riktigt lyckas släppa taget.

Kill the Irishman är en sann historia om den karismatiske, envise och orädda amerikansk-irländske Danny Greene. Han var en en man med minst 9 liv i bagaget, och undvek effektivt undre världs oändliga hämndaktioner. Ray Stevenson (1964, Lisburn, Nordirland: The Book of Eli, Thor, The Other guys) gestaltar den impulsive på ett ytterst trovärdigt sätt. Det jag sett av honom tidigare är i den helt underbara serien Rome där han gestaltar Titus Pollo på ett minnesvärt sätt. Helvetet bröt loss när denna kaxiga, legendariska och svåråtkomliga bov startar ett områdeskrig, där ett oräkneligt antal maffiamedlemmar slås ned. Det leder till slut till kollapsen av maffian, inte bara i Cleveland men också Milwaukee, Kansas City och Los Angeles samt flera andra städer över hela USA. Verkligheten överträffar oftast dikten, vilket gör denna film ännu bättre. Det vimlar av idel skådespelarkompetens i filmen via Christopher Walken, Val Kilmer, Vincent D´Onofrio, Fionnula Flanagan (Familjen Macahan), Paul Sorvino, Bob Gunton, Steve Schirripa (Sopranos), Tony Lo Blanco. De tidstypiska miljöerna är  arrangerade med omsorg och förstärks av ett ytterst kompetent skådespeleri med en magnifik berättargrund som huvudessens – en toppenfilm.

En  idiotsäker plan , 3 skådisar och 3 rum, mer än så behövs det inte för att skapa filmmagi. Ta en dos In Bruuge och en dos originalitet så har ni denna mycket sevärda brittiska dramathriller The disappearance of Alice Creed. Denna stilistiska historia är angenämt  solid, vars ingredienser är tillräckligt bra för att lyckas skapa en ytterst trovärdig berättelse, utan vare sig en mångfald i effekter eller utdragna actionscener. Gemma Arterton (1986, Gravesend, Kent, England: Quantom of Solace, Clash of the Titans, Prince of Persia) visar i filmen att hon faktiskt kan kombinera utomjordisk skönhet med ren och skär skådespelartalang. Jag gillar verkligen filmens minimalistiska och lite klaustrofobiska stämning. Den stilistiska handlingen biter sig fast från första sekunden till den allra sista, och håller nyfikenheten på stången genom hela förloppet . En oväntad, men mycket positiv cineastisk överraskning.

En av mina absoluta favoritgenrer är superhjältefilmer. Vissa av dem har man en serietidningsrelation till andra inte. Till Gren Lantern har jag dock en bra relation, då han ingick i D.C Comics svar på Marvels Avengers nämligen Lagens Väktare. Jag gillade karaktären då och såg fram mot denna film. Likt Thor och Superman har denne superhjälte sin hemvist på en annan avlägsen planet, där en del av denna film utspelar sig. Ryan Reynolds (1976, Vancouver, Canada: Blade – Trinity, The Amityville horror, Smokin aces, Paper man, Buried) spelar den kaxige och oansvarige stridsflygpiloten Hal Jordan. Av en händelse blir han utvald av ”ringen” från en nedskjuten Grön lyktan väktare som kraschat och sedermera dör på Jorden. Hal Jordan iklär sig motvilligt rollen som väktare, och en av dem som ska rädda världen från en utomjordisk kraft. Bakom ”Green Lantern” finns ingenting som ens kan liknas passion, blod, svett och tårar. Det är onekligen en stor nackdel, då i alla fall jag inte känner speciellt mycket för huvudkaraktären som exempelvis jag gör i såväl Spiderman och Batman. Filmen huvudbudskap är om mänsklighetens överlägsenhet. ”Vi är unga, vi har mycket att lära”, försöker huvudpersonen förklara för de tekniskt avancerade utomjordingarna, de som tvivlar på hans förmåga. Men mänsklighetens främsta vapen är inte teknologi och intelligens – det är hjärta och mod. Budskapet hamras in under filmens gång, och blir lite väl överamerikanskt tillrättalagtupprepande. Ur ett action och underhållningsperspektiv så får filmen godkänt. Green Lantern är snyggt gjord, bra skådespelarprestationer och okay effekter samt att de är trogna serietidningsoriginalet.

Conan utan Arnold Schwarzenegger kan det vara något? Filmbolaget ersatte Steroid-Österrikare med Jason Momoa från Game of Thrones och Stargate Atlantis för att spela Conan barbaren. Han är en visserligen också en satt muskelknutte, men har också visat att han faktiskt kan agera någorlunda trovärdigt framför kameran. Effektmässigt är det en evighet mellan 1982 och 2011, men vissa bitar går inte att ersätta via oändliga effektorgier. Något som exempelvis denna film saknar är bland annat originalets charm och subtila humor, vilka genomsyrade första filmen. Det här är lång ifrån rådåligt, men som sagt ganska endimensionellt och könslöst. ”Handlingen” består av korta andhämtningspauser mellan rutin-iscensatta, men hysteriskt våldsamma actionscener. Jag rekommenderar starkt första filmen. Vill man bli underhållen för stunden duger dock denna  fantasyactionrulle.

I spit on your grave är en remake som är så lång ifrån en feel god film som det är möjligt. Handlingen är tämligen enkel, och budskapet är hämnd i sin renaste form. Originalet från 1978 var en av 70-talets otäckaste suggestiva filmer. Filmen handlar om en en författarinna som söker lugn och ro på landsbygden ensam i ett hus, i syfte att skriva klart sin nya bok. De white trash liknande männen som jobbar på byns mack, vill störa hennes frid genom att ”ha lite kul med henne”. Allt eskalerar och slutar med brutal gruppvåldtäkt.  Mot alla odds klarar sig Jennifer undan sina förövare. Hon inleder sedermera en jakt på alla de inblandade. Vi som gillar skräckfilmer har sett detta scenario otalt gånger förut. Originalet i sig blev en stilbildare, men i dagens avtrubbade filmvärld känns nyinspelningen inte alls lika otäck. I och med en större budget än originalet så är skådespeleriet, regin och det bildmässiga flera klasser bättre. Hämndepisoderna präglas mycket av Saw-kreativitet hos ”hjältinnan”. Jag gillade i alla fall när rättvisan segrar, även om den i detta fall inte vinns i domstol. Hämnd är onekligen en stark drivkraft, något förövarna i denna brutala, men starka remake blev varse. Ska ni se en riktig bra film i samma genre se brittiska Eden Lake istället.

Kulturnatten 2011 – med barnen.

Årets bästa kulturella  händelse i Norrköping är fortfarande Kulturnatten. Det underbara Knäppingsborgskvarteret som i sig är en kreativ smältdegel har indirekt tagit på sig finkostymen som evenemangets huvudnav, vilket lite ambivalent splittrat mig.  Det egentligen bra att det finns flera stora nav och att dessa blir fler, men när ett ställe ”stjäl” uppmärksamheten förflyttas dessvärre fokus från de andra arrangemangen. Det molnfria och för årstiden ljumma vädret kunde inte infallit lämpligare än på självaste Kulturnatten.

Marie och jag hade efter mångt och mycket fixat barnvakt till de små livliga avkommorna Hanna  & Frida, och dessutom passat på att boka bord på en lyxrestaurang. Vår tilltänkta barnvakt strulade, så planeringen sprack precis som bokningen på restaurangen. Jag är ruggigt medveten om att det blir tjat och gnäll om barnen ska med; det bara är så. Det är orsaken till att vi ville ha en barnvakt. Nu kan man antingen välja att skippa Kulturnatten eller helt sonika ta med dem. Det ska poängteras att Hanna och Frida är duktiga på att gå långa sträckor, och gnäller sällan, men de är likafullt barn, och en sådan här tillställning blir för mycket för dem.

I alla fall gick vi Widholmare från Idrottsgatan till St: persgatan, närmare bestämt till Frimurarnas lite sägenomspunna näste. De hade öppet hus från 17.00, och deras huvudattraktion var en trettio minuters lång föreläsning om deras lite surrealistiska förehavanden. Vi fick tillfälle att sitta ner i deras mest hemliga rum; förövrigt  en oerhört vacker lokal. Barnen var fromma som lamm, tills de inledde processen med att ta bort plasten från deras lördagsgodisklubbor. I lokalen var det så tyst att man kunde höra en fjäder falla, vilket förstärkte barnens prasslande; jag upplevde plastcrescendot som en smärre jordbävning, som tur var tog det dem bara 5-7 minuter att få upp godisessensen. Informationen avslutades lite andligt genom att de synliggjorde lokalens stjärnhimmel i symbios med stämningsfylld musik.

Barnen var hungriga så istället för en 3-rätters så blev det Pizzeria Neptun. Till snabbmatsträskets fördelar måste man räkna in själva matkvantiteten, och att det oftast är riktigt gott. Hanna återupprepade maniskt ett entonigt chokladbolls-mantra,  efter hon råkat sett en sådan. Fridas val föll istället på en delikat lyxglass. På vägen till dessa tjatuppmaningar ville vi själva stilla vår nyfikenhet på det nyöppnade The Lamp Hotel, och den inhysta Restaurangen Ardor. Vi möttes av Sveriges maffigaste lampa, och en restaurang som var minst sagt estetiskt fashionabel. Ser verkligen fram emot att äta här inom några månader, även om det innebär att ta sig en kebabrulle efter den troligtvis minimala, men fint upplagda maten. Precis utanför så hade en en designmarknad under tak skapat på Hospitalsgata. Svensk småskalig design av hög kvalitet var det om gällde, något som är tänkt bli ett återkommande inslag i Gamla stan – riktigt bra.

Runt och i Knäppingsborgsområdet var det välbesökt värre. Det fanns lika många arrangemang som affärer; musik, clowner, kortfilmsvisningar och kvalitetsförsäljning omfamnade oss. Hanna fick till slut sin efterlängtade  mega-chokladboll och Frida sin 3-kulors-glass. Jag själv återföll till en ren skär sockereufori med chokladboll, körsbärsarrak och italiensk glass. Problemet med att ha med sig barn är att det oftast blir halvkomplicerat att stanna till och lyssna på musik. Vi drog istället vidare till Arbetes- och Stadsmuseet. Barnen var trötta, så runt 21.00 tog de och Marie bussen hem.

Jag fortsatte några timmar till meds polaren Ubbe,  i syfte att penetrera fin- och fulkulturen med tillhörande lämmeltåg av människor. Det finns troligtvis inte en enda människa i Norrköping som tycks känna alla i- och utanför stan. Man kan knappt gå 5 meter innan Urban stannar till – kul för honom. Ubbe & Annicka skulle se 3D-film på Visualiseringscenter, då passade jag på att gå hem. Det var jätteskönt att komma hem och slötitta på tv:n. Innan jag mötte John Blund så kikade jag försiktigt in  på de sjusovande miniälvorna – så lugna – så stilla – så fantastiska.

A.O.R musik att dö för, eller till

Jag dyrkar musik med bra melodier i, det är egentligen inget fel att kalla mig melodisamlare, då min samling av vinyl och cd först och främst är ett substitut för ett gigantiskt melodisamlande. Min samling av skivor består av  närmare 4000 skivor plattor varav A.O.R och melodiös hårdrock står för 3/5 av inköpen. A.O.R – lyssnandet går i cykler, just nu är jag inne i en sådan. Andra perioder är det tyngre tongångar som gäller medan vissa perioder är det Tom Jones, Staffan Hellstrand, Ace of Base eller Bee gees som härjar i Stereon.

Historik

A.O.R är en förkortning av adult oriented rock, vilket bäst kan försvenskas till vuxenorienterad rock. Begreppet är aningen omtvistat. Jag och många med mig hävdar att det står för adult-oriented- rock, en term som lanserades i amerikansk radio på 70-talet, andra hävdar att det står för album-oriented- rock. A.O.R som musikaliskt fenomen var en uteslutande amerikansk företeelse.

Många av de stilbildande banden inom genren härstammade från USA, och deras musik spelades av de vuxeninriktade rockradiostationerna runtom i landet. Genren började så smått dyka upp runt 1976-77, men riktigt stor blev den först i början på 80-talet.

Grupper inom detta segment slog igenom under 70-talets senare hälft, men vars musikaliska identitet i större utsträckning var präglad av rockens uttryck, snarare än popens (till skillnad från exempelvis The Eagles). Journey och Chicago startade båda som jazzrockband på 70-talet, för att tidigt på 80-talet utvecklas till mer renodlade A.O.R-band.

I både Bostons och Foreigners tidiga alster märks tydliga influenser från rock. Faktum är att båda dessa band betraktades som rena rock ’n’ rollband då det begav sig. Detsamma gäller mer eller mindre även de andra band som idag betraktas som några av de verkliga stilbildarna/ikonerna inom A.O.R: Toto, Kansas, REO Speedwagon, Styx och Survivor.

När det gäller Journey manifesterades denna förändring tydligt på banbrytande skivor som Escape (1981) och Frontiers (1983). Även band som Toto, Foreigner, REO Speedwagon och Survivor släppte under samma tid några av sina mest kända alster, som sedermera kommit att betraktas som klassiker i genren. Under denna vuxenrockens ”guldålder” (från ca 1980-85) dök det upp massvis av nya band, inte bara i USA utan också i Kanada och Europa, som alla var influerade av den A.O.R – stil som etablerats på 70-talet av band som Boston och Foreigner.

Andra band med långa karriärer bakom sig inom andra musikstilar, som exempelvis Chicago, anslöt sig till vuxenrocken för att antingen byta stil helt eller göra någon eller några enstaka plattor i den ”nya” stilen. Vissa hårdrocksband flirtade med A.O.R – stilen på vissa låtar, eller gjorde någon platta som mer eller mindre innehöll samma musikaliska ingredienser och uttryck som de etablerade A.O.R – bandens alster.

Några riktiga A.O.R – pionjärer, vilka endast hålls levande av oss freaks är band som Prism, City Boy, LeRoux, 707, Aldo Nova,  Harlequin, Balance och Axe. Genren blev i slutet av 80-talet för stort och svulstigt för sitt eget bästa, och likt ett brev på posten kom en musikalisk motreaktion.

Grungen dödade inte A.O.R musiken, men skadesköt genren allvarligt. Skivbolagen som förut slogs om banden gjorde sig istället av med de fluffiga A.O.R akterna med agendan att hitta ett nytt Nirvana. Därefter var musikstilen lika populär som en Muhammedbild i Dubai. Nya försäljningsframgångar blev  extremt tunnsådda om man bortser ifrån bland annat Europe – Final Countdown och Chesney  Hawkes one hit wonder från 1991: ”The one and only”.

Underkategorier av A.O.R/melodiös hårdrock.

Journey 80-talslook : Jonathan Cain, Steve Perry och Neil Schon

En mycket mänsklig företeelse är att skapa förståelse, kategorisera och strukturera upp ens vardag. A.O.R – världen är definitivt inget undantag, för här återfinns subsfärer som hi-teach a.o.r, pomp och  västkust; listan kan göras betydligt längre. Kim Holst-Palmér föreställer sig A.O.R – musiken på en horisontell skala, om så var fallet så skulle man kunna tänka sig att den rena A.O.R – stilen ligger i mitten, medan västkuststilen befinner sig längre till vänster. Ännu längre till vänster finner vi stilar som pop och soul.

Ibland gränsar västkuststilen mer åt detta håll, för att ibland stilmässigt röra sig mer åt mitten. Förflyttar vi oss till höger om den rena A.O.R:en på skalan befinner vi oss snart i gränslandet till den melodiösa hårdrocken. Gränsen för vilken musik som ska kallas A.O.R respektive melodiös hårdrock är ofta hårfin och kan debatteras i oändlighet. Termen ”melodic hard rock” är likt västkust, starkt sammankopplad med termen A.O.R.

Precis som med västkustrock och ren A.O.R så glider stilarna ofta in i varandra och den musikaliska skillnaden mellan vad som kallas A.O.R respektive MHR är ofta väldigt liten. Det bör förvisso påpekas, att MHR är ett problematiskt begrepp eftersom i princip alla former av hårdrock – från 70-talets klassiska hårdrock till nutidens mest extrema metalformer – mer eller mindre kan sägas besitta åtminstone någon form av melodiöst element.

Utifrån ett A.O.R-perspektiv handlar dock allt som oftast MHR om att något element i musiken avviker från den rena stilen att elgitarren utgör en mer framträdande roll i ljudbilden eller att användandet av keyboards inte är lika utbrett som man är van vid när det gäller ren A.O.R. Termen melodic rock används ofta av musikkritiker som en benämning på denna fusion av A.O.R och hårdrock, men även betydelsen av denna term kanske inte alltid framstår som helt solklar för den oinvigde.

När det gäller begreppet ”pomp-rock” så är det en benämning man ofta stöter på inom A.O.R – världen. Pomprock är ett mycket eklektiskt begrepp som bland annat använts för att beskriva bandet Queens musik; ett band som paradoxalt nog näst intill aldrig nämns i AOR-sammanhang.

När man stöter på begreppet ”pomp” inom vuxenrockens värld handlar det dock allt som oftast om en mer progressiv, experimentell gren av den klassiska A.O.R:en. Styx får väl hållas som huvudansvariga för att vara först ut att titulera sig pomp-rock i mitten av 70-talet. Andra  band som ofta nämns i anknytning till denna stil är Kansas, Trillion, Magnum, Boston, Asia, Thrills, Dakota, Balance, White sister, Giuffria, Fortune, Harlan cage, Kharma, Brian McDonald project.

Hi-tech AOR är en annan subgenre som främst var synonymt med keyboarddrivna ljudmattor, en blandning mellan pop och rock med betoning på pop. Grupper som förknippas med denna relativt tynande underkategori är/var: Eight seconds, Rick Springfield  (Tao eran), Corey Hart, Kevin Jordan, Tim Feehan, Device, Cannata, Giraffe, Greg Rolie, Glasstiger, Boulevard, Mr mister, Cligg Magness, David Halliday, Paul Janz.

Manligt vs  fjolligt = konflikthärd

Många hårdrockare tycker att denna musikstil helt enkelt är för mesig och ratar den som halvfjollig. Pudelrock och fluffrock är andra nedvärderande epitet på denna underbara musikstil. Legitim rock för  de ”oinvigda” är antingen In flames eller AC/DC. Det paradoxala är att ”Eye of the tiger” med gruppen Survivor från filmen Rocky 2 är det mest manliga som kan spelas -  under ett idrottsdrama. Det är en top 5 låt i dessa idrottssammanhang.

Just denna låt är också en utmärkt  beskrivning av vad som karaktäriserar musikstilen, vilket onekligen borde skapa någon form av ett moment 22 situation för de som upplever musikstilen som dansbandsmusik, men skriker sig blåa i ansiktet, då Sverige  förhoppningsvis spöar upp Finland i Hockey-VM till tonerna av just Survivors – Eye o f the tiger, eller Queen  – We are the champions. Den melodiösa rocken är för övrigt minst lika bra att träna till då den assimilerar sin energi och kraft till aktiviteten och till den som genomför det – en musikalisk doping för själen.

Keyboard-dansen

Jag tror bestämt att det var jag som uppfann den lite dysfunktionella keyboarddansen, något inte en person överhuvudtaget borde vara stolt över eftersom det dels är en asocial dansform, dels ser väldigt annorlunda ut på dansgolvet. Processen inleddes då jag för första gången hörde Separate ways med Journey 1981.

Ensamdansen i sig själv bygger på användandet från en hand till lite senare två händer, det vill säga ett implicit  fiktivt keyboardspelande i luften,  som sedermera stegras frenetiskt ju längre en låt håller på. Jag kan utlova att ett pass av keyboarddansen på Palace numera nedlagda dansgolv var bra mycket jobbigare än ett adekvat zumbapass.

A.O.R – night in Norrköping 

Under 90-talet hade jag, Stefan Hammarström och Tommy Olsson ett lokalt musikbrödraskap tillsammans. Det var vi mot världen, alla andra tyckte nog att vi var patetiska och rent ut sagt underliga.  Evenemanget pendlade mellan våra ungkarlslyor. Var och en av oss hade färdigställt A.O.R – spellistor, sedan gick vi omgång för omgång varvet runt och dränerade listan på låttitlar, njutande av hänförande tongångar.

Däremellan snackade vi skit, framtidsvisioner, nostalgisentimentalitet och drack alkohol i varierade former, i symbios med god mat, antingen beställd eller egenproducerad. Jag titulerade mig alltid som The A.O.R -King medan de andra två lärlingarna fick slåss och träta om vem som blev kvällens The A.O.R Prince. När alla låtar spelats så var vi generellt sett ganska halvfylla på grund av det alltför stillasittande parallella drickandet. Efter den mastiga A.O.R – påfyllningen och alkoholhybrisen avslutades kvällen oftast på Norrköpings populäraste uteställen som Palace, Tour de Ville, Garage eller Wasa.

En av gångerna då vi vistades i Tommys lägenhet så satsade vi olyckligtvis vårt alkoholkort på glögg till maten. Ju längre kvällen led desto ljusare ton blev det på glöggen eftersom den successivt späddes ut med vodka, till sist var den inte ens röd. Det blev en kväll att minnas eller snarare att inte minnas eftersom vi alla tappade minnet typ samtidigt. Jag spydde i Tommys vardagsrum, i hans  hall och på balkongen.

Det innebar att det även rann ner blodröd vätska till grannen som på morgonen barskt ringde upp Tommy. Han och jag fick ta den pinsamma konsekvensen att grundligt tvätta rent deras balkong från gårdagsspyor. Jag hade för övrigt inte lyckats ta mig ut från gården utan sov helt sonika i Tommys marmor trappuppgång – snacka om gamnacke och köldskador. Det här sjöslaget tillhörde inte vanligheterna under A.O.R – night arrangemangen som tur var. De var tillställningar som man verkligen såg fram emot och som alltid var lika trevliga.

Escape club i Stockholm

Tommy Olsson och jag tog tillfällena i akt att besöka Stockholms enda A.O.R club av rang i Gamla Stan: Escape. De två gånger som jag och Tommy åkte dit var när Jeff Paris spelade, och när Mark ”Marcie” Free uppträdde. Hela arrangemanget var upplagt utifrån varenda tillgänglig A.O.R klyscha, och det var riktigt, riktigt bra. Deras måtto var: ”keep it pink`n fluffy”, vilket lika gärna kunde varit en gayklubbsfras, men så var inte fallet, tror jag. Här serverades det speciella A.O.R drinkar och A.O.R matkreationer; ur högtalarna ljöd välkända tongångar av Nightranger, Toto, Bad English och Loverboy. Stämningen och mingelfaktorn var exceptionellt hög, många gäster var själva musiker från Sveriges hårdrockelit.

Faller en – faller allt

Världens bästa låt kan falla på att:

1. Den är för dåligt producerad.

2. Framförd av en halvtaskig sångare.

3.  Inte innehar en tillräckligt bra refräng.

4. Den präglas av en sångare som har en för stark icke-engelsk accent.

Det kan tyckas lite väl pretentiöst, men det är bara att gå till sig själv. Hur många gånger har man inte suckat över ordet varför i ….och hela tiden klagat på någon av ovanstående fyra huvudingredienser. Det behöver inte vara så att produktionen, sånginsatsen, accenten, refrängen alltid är optimal, men de får helt enkelt inte understiga en viss subliminal kvalitetsnivå.

Många människor avskyr just denna genre eftersom de tycker att den saknar själ på grund att den är så överproducerad, klinisk och perfekt. Jag tycker självfallet inte det är så; det är nog svaret på varför jag hatar live-skivor. Håkan Hellström, Stefan Sundström eller Bob Dylan hade inte passat som A.O.R – sångare för att ta tre bra exempel eller snarare dåliga exempel.

Mats favoritsångare

Mark Free, Fergie Frederiksen och Jim Jamison

1. Lou Gramm – Foreigner, Shadow King.

2. Fergie Fredriksson – Trillion, Toto. LeRoux.

3. Mark (Marcie) Free – King Kobra, Signal, Unruly Child.

4. Jimi Jamison – Survivor.

5. Joe lynn Turner: Rainbow,  Yngwie Malmsteen, Deep Purple, Sunstorm.

6. Bobby Barth – Axe, Blackfoot.

7. Jeff Scott Soto: Axel Rudi Pell, Eyes, Takara, Ynwgie Malmsteen, Talisman, Soul Cirkus, W.E.T.

All time A.O.R klassiker

Kriteriet för att vara med på denna lista är inte att endast inneha 5 klassiker på en skiva, utan 90 % av låtarna ska helt enkelt uppfylla en viss adekvat kvalitetsnivå. Utfyllnader eller alltför rockiga låtar drar ner mitt  helhetsbetyg, vilket leder till att de helt enkelt blir avpolletterade. För många som är insatta i denna genre är det ofattbart att inte Journey finns representerad: A.O.R: ens urmoder dyker inte upp på denna lista, något som är liktydigt för de flesta med: ”Är du totalt trög i huvudet?”

För mig symboliserar plattan Frontiers (1983) ett knippe bra låtar, men till skillnad från de dogmatiska hardcorefansen tycker jag inte den är helgjuten. Visserligen tillhör ”Separete ways” en av de 5 bästa A.O.R -  låtar som överhuvudtaget gjorts, ”Only the young”, ”Send her my love”, ”Edge of the blade”, ”Troubled child” samt ”Ask the lonely” är andra guldkorn från denna klassiker, men ändå relativt överskattade platta, då den faktiskt består av 14 låtar.Min favorit är istället den är den näst senaste plattan Revelation som kom ut så sent som 2007, vilken är deras klart jämnaste. En annan skiva som inte riktigt kunde kvala in , men var ruskigt nära var Toto – Isolation från 1984 med gudabenådade Fergie Frederiksen på sång med en knippe höjdarlåtar som inte går av för hackor, men som inte håller hela vägen.

A.O.R  Best of all times  (ej rangordnat)

Bon Jovi – 1:st  (USA – 1984)

Harem Scarem – Moods swings (Canada – 1993)

Foreigner – 4 (USA-1981)

Red Siren – All is forgiven (USA – 1989)

Michael Bolton – Everybody’s crazy (USA-1985)

Fortune – Fortune (USA – 1985)

Shy – Access all areas (Eng – 1987)

Axe – Offering USA – (USA – 1982)

Stan bush and the Barrage  – 1:st (USA – 1987)

Dare – Out of the silence (Eng – 1988)

Robin Beck – First time (USA – 1989)

Harlan Cage – Forbidden colours (USA – 1999)

Mark Free – Long way from love (USA-1993)

Treat – The pleasure principle (Swe – 1986)

Mecca – 1:st (USA – 2002)

Silver  – 1:st (Tyskland/England- 2001)

Khymera – The Gratest wonder (Ital/USA – 2008)

Signal – Loud and clear (USA-1990)

Frederiksen/Denander (Swe/USA – 2007)

Tommy Shaw – Ambition (USA – 1987)

Def Leppard – Pyromania (Eng – 1983)

Survivor – Vital signs (USA – 1984)

Jim Jamison – Crossroads moments (USA – 2008)

Enskilda superlåtar som bara måste nämnas

Tyvärr var/är det ju så att som vinyl- och cd konsument blev man indirekt uppfuckad, då det kom till att en hel platta skulle hålla måttet rakt igenom. Det tillhörde dessvärre ovanligheterna att 80 % av en platta var ett rent kvalitetsunder. Vanligtvis innehöll plattorna 3 – 5 bra låtar, medan endast några få låtar hamnade under epitetet: A.O.R classic.

Låtar att dö för är onekligen ett patetiskt uttryck, men låtar att dö till är ett uttryck som jag själv skulle kunna instämma i och passar in till några av mina absoluta favoritlåtar. Det är troligtvis lättare att lösa Palestinafrågan än att skapa en subjektiv adekvat A.O.R låt lista eftersom konkurrensen minst sagt är (var) mördande, vilket omöjliggör en sådan rangordning från min sida. Här är i alla fall ett urval utav tidlösa ultraklassiker som jag alltid blir på extra bra humör av.

A.O.R låttoppen

Journey – Separete ways (USA – 1983)

Edge of forever – Lonely (Italien – 2010)

Survivor – Broken promises (USA – 1984)

Frederiksen/Denander – Let him go (Swe – 2007)

Danger Danger – Under the gun (USA – 1989)

Balance – In for the count (USA – 1982)

Foreigner – Break it up (USA – 1981)

Rick Springfield – Souls (Australia – 1983)

Toto – Endless (USA – 1984)

Tyketto – Forever young (USA – 1991)

707 – Live without her – (USA – 1981)

Aviator – Frontline (USA – 1986)

Streets – I can´t wait (USA – 1985)

Y and T – Face like an angel (USA – 1985)

White Sister – Promises (USA – 1984)

Asia -Eye to eye (USA – 1983)

King Kobra  -  Iron eagle, never say die (USA – 1986)

Michael Bolton – Can´t turn it off  (USA – 1985)

LeRoux – Turning point (USA – 1982)

Signal – Arms of a stranger (USA – 1990)

Bon Jovi – Shot through the heart (USA – 1984)

Shy – Emergency (Engl – 1987)

Axe -Rock´n roll party in the street (USA – 1981)

Fortune – Thrill of it all (USA – 1985)

Blackfoot – Send me an angel (USA – 1983)

FM – That girl (Engl – 1986)

Tommy Shaw – Dangerous game (USA – 1987)

Magnum – Vigilante (Engl – 1986)

Nightranger – Don´t tell me you love me (USA – 1982)

Robert Tepper – No easy way out (USA – 1986)

Far Corporation – Johnny don´t go the distance (Tyskl/USA – 1985)

Dysfunktionell A.O.R fanatism och konservatism

De hängivna A.O.R – experterna har i mitt tycke väldigt lätt att sätta epitetet klassiker på alltför många återutgivningar. Frågan är inte om de är sponsrade, utan hur mycket de får. Annars har de en för taskig A.O.R – smak eller helt enkelt inte tillräcklig lyssnarerfarenhet.

Det är väl uppenbart att skivbolaget skriver upp gamla som nya klassiker, och att även vissa recensent tar i så de blir illröda, då de försöker överträffa varandra om en hur superb en halvmedioker återutgivning är. Jag ser mig själv som mannen med den perfekta smaktimingen i dessa kretsar (vem gör inte det).

Frontiers Records – räddare i nöden

Några italienska entusiaster  i maffians högborg Neapel med gudfadern Serafino Perugino vid rodret skapade skivbolaget Frontiers Records (1996). Deras första skivsläpp 1998 blev brittiska Ten med plattan  Never Say Goodbye. Grundaren tog namnet efter Journeys klassiska album.

De har från falsk blygsamhet vuxit sig stora, och i och med draften av Journey kan man väl säga att cirkeln är sluten. Likt ett effektivt flugpapper drar de till sig gamla band, i syfte att väcka dem till liv med ibland konstgjord andning som House of lords och Winger. De har också modernare låtskrivarteam som skapar olika studioprojektkonstellationer som Khymera, Mecca, Sunstorm, Place Vendome, Pride of lions, Allen/Lande, Seventh Key, Over the edge, Starbreaker, Kimball/Jamison, The Magnificent, Trillium. 

Att Sverige är världsledande i A.O.R – genren är inte svårt att lista ut, då några av skivbolagets mest kraftfulla och anlitade låtskrivare just är svenska: Erik Mårtensson, från Eclipe,  Tommy Dennander, Anders Wikström från Treat, Magnus Karlsson från Last Tribe/Primal fear. Daniel Flores är deras senaste svenska låtskrivarpartner. Några signade svenska band är W.E.T, Treat, The Poodles, Eclipse, Work of art, Crashdiet, Saint Deamon, Bad Habit, Alien, Talisman, The Murder of my sweet, Crazy Lixx.

Våra nordiska grannar finns också reprenenterade genom  Leverage från Finland,  On the rise, Circus Maximus och Jorn från Norge. Danmarks Frontiers bidrag är veteranerna Royal Hunt och Pretty Maids.

Det är fantastisk skara klassiska och nya intressanta band som Frontiers records lyckats signa: Journey, Survivor, Toto, Styx, Yes, Nightranger, Uriah Heep, Def Leppard, Whitesnake, Honeymoon Suite, Jim Jamison,  House of Lords,  Jaded Heart, Joe lynn Turner, Pink Cream 69, Asia, John Wetton, Giant, John Wetton, Hardline, Robin Beck, Y and T, Danger Danger, Stan Bush, Winger, Mr Big, Nelson, Extreme, Shooting Star, Vanden Plas, Warrant, King Kobra, Vega, Strangeways, Unruly child, Terry Brock. 

Andra A.O.R missionärer

Det finns ytterligare några andra nischade skivbolag med ytterst delikat musiksmak: Aor Heaven, Melodic rock records, Avenue of allies och Escape music är de mest A.O.R dogmatiska. Rock Candy och Yesterrock koncentrerar sig på att återutge gamla klassiker eller borttglömda godingar.

En ny värld öppnar sig

Vare sig det är hunddressyr, varpakastning eller sadomasochism så finns det ett överflöd av terminologier och entusiaster som bygger upp parallellvärldar via subkulturer. A.O.R. och Melodic-rock-nördarna är verkligen inga undantag. Konservatism är ett ord som passar in på de flesta nostalgiska subkulturer: det är bra att något utvecklas, men absolut inte för mycket,  så att man inte låter som man brukar.

Det är onekligen en skör balansgång att vandra för de flesta inom denna genre, det är svårt att tillfredsställa både nostalgianhängarna och utvecklingsfalangen.Vill man stega över tröskeln till den melodiösa rockens innersta kretsar så  finns det massor av ingångar på nätet för att utforska de myriader av informella sajter som utkristalliseras.

MelodicRock.com

RockReport.be

Melodic.net

Den melodiösa bloggen

RockUnited.com

PlanetAOR.com

Rocknytt.net

Tre utmärkta tidskrifter som jag varmt kan rekommendera varav två konstigt nog är brittiska: Powerplay magazine som är eklektisk hårdrockgryta, och Firework där aor och melodiös hårdrock samsas om fokuset samt vår egna Sweden Rock Magazine.

Den sistnämda är en toppentidning som jag prenum,erat på sedan styarten, trots att skribenteriet gått mot tyngte genrer av hårdrocken. Jag är inye lika intresserad av att läsa om Watain, Bathory eller Amon Amarth.

A.O.R festivalen i Nottingham

Den riktige A.O.R – entusiasten har säkert ambitionen att någon gång besöka världens största återkommande A.O.R -  festival: Firefest. Det är ingen överdrift att  titulera detta som ett A.O.R:ens mecca. Fredag, lördag och söndag 18-21 oktober i Nottingham (av alla ställen), en plats dit människor som älskar melodisk kvalitetsrock vallfärdar under desa tre adrenalinstinna dagar. Denna helgorgie av tidlös musik är en euforisk högtidsstund som de invigda bör besöka innan de dör. Jag tog mig i kragen och struntade i om någon var villig att hänga på, utan bokade helt sonika fullweekend tickets till evenemanget. Om man ska invänta ambivalenta svar från kompisar där familj, ekonomi och motivation agerar bromsklossar kommer man sällan dit man vill.

Timingen kunde inte vara bättre eftersom det dels var 10 års jubileum, dels basunerades ut som sista Firefest någonsin dessutom var 2013 line up den bäst hittills utifrån mina läsglasögon. Första dagen var verkligen sådär magisk som jag föreställt mig. Jag såg alla banden med 20 minuters mellanrum det vill säga ölpåfyllning. The Magnificent och Edens curse värmde upp inför vad som komma skulle. Ett utmärkt uppträdande Work of art följdes av gudabenådade W.E.T som i sin tur följdes upp av överraskningen Dare och avslutades kungligt med underhållande Harem Scarem.

Dag två hade sina stunder som exempelvis Treat och H.E.AT samt den andra överraskningen Shooting star. De andra tilltalade inte alls mitt a.o.r hjärta lika mycket trots att många dyrkar band som Heavens edge och Hardline. Det är ingen överdrift att skriva att de svenska banden räddade dagen till ära. Dag 3 reproducerade indirekt gårdagens halvlama tillställning. Återigen räddade två blågula band upp hela kvällen; Eclipse, men främst Alien var helt suveräna. Det som såg hyfsat på pappret raserades utifrån ett kvalitetsperspektiv.

Jag antar att jag upplevdes som europas tråkigaste människa där jag gick omkring med min svarta Adidasväska, penna och block. Mitt fokus låg på musiken i symbios med några bägare öl. När jag mellan banden satt ute och tog luft så kom det fram några snortankade hårdrockare som frågade varför jag dels satt ensam, dels tycktes ha groteskt tråkigt.

Svaret på den frågan blev att jag föredrog det istället för fyllesnacket samtidigt som jag inte alls upplevde att jag hade tråkigt. Jag var nog aningen för nykter för att komma in i Firefestfamiljefasen. När jag gick in för att se på nästa band, var de som frågade mig kvar, de såg långt ifrån alla banden. Jag ville verkligen se livemusiken och inte vara knölfull eller dysfunktionellt bakfull, tankad kunde jag vara i Norrköping.

Olycklig kärlek – ett djävulskt uttjatat tema.

A.O.R  genren är kraftfull,  musiken går i moll och är texterna är oftast fyllda av olycklig och obesvarad kärlek. Problemet  för mig är att detta tema har lite väl stor förankring hos såväl gamla som nya band. Bara för att det passar till musiken, och alltid varit ett gångbart tema så kan det helt enkelt bli lite väl mycket av det goda.

Det finns väl ingen genre i världen med fler låttitlar på kvinnonamn i bagaget exempelvis ”Stacy”, ”Pamela”, ”Rosanna”,  ”Cynthia”, ”Maggie”, ”Maria”,  ”Valerie”, ”Diane”, ”Carrie”, ”Beth”, ”Suzanne”, ”Amanda” och så vidare.  För mig är det en brist på endera fantasi eller pengar som borgar för deras selektiva texter. Det finns ju så mycket annat att sjunga om, och varför inte infoga lite  samhällskritiska  texter, i alla fall i några låtar.

Svensk A.O.R/nordisk melodiös hårdrock

Svenska/nordiska band har fått en egen kategori döpt efter sig: Scandi rock. Uttrycket myntades av Kerrangs Derek Oliver och uppstod i kölvattnet av Europe med grupper som Fate, Talk of the town, Bad Habitt,  Treat, Alien, Dalton, Da vinci, Skagerack, Return,  Stage Dolls och så vidare.

Nu pratar utländsk A.O.R – media istället om the new wave of scandivian  A.O.R med band som H.E.A.T, The Poodles, Work of art, Eclipse, W.E.T,  Houston, Spin Gallery, Million, Elevener, Miss behavior, Degreed, The Murder of my sweet,  Salute, Last autumn´s dream, Alyson Avenue, Grand illusion, Osukaru, Brother firetribe, Wig wam,  Leverage, The  Magnificent; nya band framavlas för varje månad som passeras.

Svenskar har onekligen en genetisk fingertoppskänsla för melodier, vilket också visar sig bland professionella låtskrivare inom denna genre. En osannolikt pådrivande svensk A.O.R -  urkraft är den svenske gitarristen Tommy Denander som i stort sett spelat med allt och alla i denna  genre, och medverkat på över 2000 plattor. Han ligger  för övrigt bakom en av 2000-talets bästa A.O.R-platta: Fredriksen/Denander – Baptism by fire.

Magnus Karlsson är en annan svensk gitarrist med aningen tuffare approach, och som fått förtroendet av Frontiers att leverera uppdaterad a.o.r/melodic rock till artister som: Allen /Lande, Mark Boals, Place Vendome, Tony O` Hara. Bob Catley,  dessvärre valde han att bli fast gitarrist i den tyska judas priestinfluerade  gruppen Primal Fear, hoppas han slutar där snart. Han har dock släppt två grymt bra plattor under eget namn

Eric Mårtenson ifrån Svenska Eclipse ligger bakom exempelvis W.E.T och Toby Hitchcock album. En lite nyare blågul förmåga är Robert Säll som är hjärnan bakom Work of arts fluffiga tongångar samt skriver massor av högoktanig kvalitets – A.O.R till bland annat W.E.T, Place Vendome och Fergie Frederiksen.

En annan monsterlåtskrivare är Anders Rydholm från svenska pomp – A.O.R-gruppen Grand Illusion som skrivit låtar till bland annat Overland och Codex. Daniel Rydqvist från The murder of my sweet har skrivit låtar till Xorigin och Crash the system. Martin Kronlund är en annan multimusikerkonstnär som skrivit låtar och producerat ett otal andra artister i genren. Det finns ytterligare en handfull skara melodisnickrare som levererar kvalitetsmusik till okända som kända artister och grupper

Swedish best ever A.O.R/MHR.

Jim Jidhed – Full cirkle (2003)

Treat – The pleasure principle (1986),  Dreamhunter (1987), Coupe de grace (2010)

Europe – The final countdown (1986)

Mikael Erlandsson – The one (1994)

W.E.T – 1:st (2010)

Dennander/Fredriksson – Baptism by fire (2007)

The Poodles – Metal will stand tall (2006), Sweet trade (2007), Clash of the elements (2009), Permocracy (2011)

Dalton – The Race is on (1987)

Alien – 1:st (1989)

H.E.A.T – 1:st (2008), ???

Work of art ? (2011)

Eclipse – Bleed and scream (2012)

Magnus Karlsson Firefall -  ? (2013)

Best of A.O.R  2000-talet

Eftersom musiknördar och experter anser att denna musikstil i stort sett död så vill jag med denna a.o.r lista visa på att musikstilen fortfarande är i livet och dessutom frodas. Att media inte varken tar den genre på allvar eller uppmärksammar den betyder inte att den är begravd.

Visst, det är inte som på 80-talet, då genren dominerade försäljningslistorna och höll i den musikaliska taktpinnen tills den drabbades av hybris och utkonkurrerades  90-talets svar på punken – Grungen. Här nedan följer ett axplock av riktigt bra skivor som utkommit efter år 2000-talet; kommande klassiker för nästa generation aorfreaks.

Praying Mantis – Nowhere to hide (2000), Silver – 1:st (2001), Mecca – Mecca (2002), Pride of Lions – 1:st (2003), Jim Jidhd – Full cirkle (2003), Oliver Hartman – Out in the cold (2005), Place Vendome – 1:st (2005), Slamer – Nowhere land (2006)

The Poodles – Metal will stand tall (2006), Brother Firetribe False metal (2006), Frederiksen/Dennander – Baptism by fire (2007), Robin Beck – Livin on a dream (2007), Gotthard – Dominoe effect (2007), The Poodles – Sweet trade (2007)

Brother Firetribe – Heart full of fire (2008), Rick Springfield – Venus in overdrive (2008), Journey – Revelation (2008), Jim Jamison – Crossroads moments (2008), Michael Bormann – Capture the moment (2008), W.E T – 1:st (2009)

Sunstorm – House of dreams (2009, Place Vendome – Streets of fire (2009), Places of hour – Now is the hour (2009), Vega  – Kiss of life (2010), Terry Brock  – Diamond blue – (2010), Treat – Coupe de grace (2010)

Det finns en A.O.R framtid – ärligt alltså

The Poodles inledde den melodiska hårdrockens inträde rakt in i Melodifestival-etablissemanget. H.E.A.T tog över stafettpinnen och banade vägen för en helt ny generation av hungrande aorare. Dagens ungdom som förut  såg musikstilen som extremgubbig och stendöd, och vilka  som instinktivt drog mindre trevliga hårman-paralleller till utdöende hockeyfrillor, vände tvärt på konservatismen när  trender vände. Som det mesta i livet så är inte framtiden utstakad; något som är så utdömt kan få renässans.

I Finland hittar vi en uppsjö av nya talangfulla band som Brother firetribe, Leverage, ”The Rasmus”, Firenote, Carmen Grey, Reckless love, The Magnificent. Det är också en skara som växer sig starkare för varje halvår som går.

Från att vara föredettingar, övergivna och  patetiska till  att att istället titulera sig legender är pionjärerna Journey med den unga filippinska  nya sångaren Arnel Pineda. Foreigner och Nightranger är andra dinosaurieband som säljer ut arenor i såväl Amerika som Europa. Det känns som melodisk välproducerad kraftfull rock med bra melodier, smattrande keyboards och seriöst bra röster är på väg tillbaka igen – inte en dag för tidigt.

2011 gick i A.O.R: ens tecken med plattor som exempelvis: Lionville, Rob Moretti, Robin Beck, Work of art, The Poodles, Toby Hitchcock,  Journey, Alyson avenue, Magnum, Shadowman, Eden´s curse, Bad Habit, Xorigin, House of lords, Issa.

2012 blev också ett bra år Mecca, Kimball/Jamison, Fergie Frederiksen,  The Magnificent, Giuffria, som sagt det ser minst sagt lovande ut.

2013 blev ett bättre år än 2012, med solklara höjdpunkter som

2014 ser ytterst lovande ut med kommande albumsläpp som

En del av texten är kopierad från en utmärkt artikel som handlar just om a.o.r: ens historia: http://www.freewebs.com/cdkimpan/aorarticle.htm

Pixel – Eskapism

Adjustment Bureau är sci-fi, romantik och thriller på en och samma gång. Matt Damon spelar sanne-kärleks- hängivne David Norris som i ordets bemärkelse har ödet mot sig. Han blir kär i balettdansösen Elise Sellas som spelas av Emily Blunt (1983, Rockhampton, London: The devil wears Prada, The Wolfman).  Enligt de som styr ödet ska inte detta ske, och de utför dylika knep för att förhindra att de två blir ett par. Filmen är intelligent och estetiskt kreativ, något som är ovanligt i dyra produktioner förutom då förra årets Inception. Det går inte komma ifrån att dessa män har mycket gemensamt med ”Men in black”. Kemin mellan Blunt & Damon är osedvanligt bra, då Damon tidigare inte precis varit känd för någon kärleksfilmsromeo. En annorlunda och oförutsägbar film som jag verkligen gillade.

Biutiful är ett spansk drama som man inte bör titta på ifall man vill bli på extra gott humör. Detta är en naken och skitig film som är till för förståelse, reflektion och måhända en eventuell egen förändring. Javier Berdam (1969, Las Palmas, Spain: Collateral, Goya´s ghosts, No country for old men, The sea inside) spelar Uxbal, killen som nyligen fått reda på  av sin läkare att han endast har några månader kvar i livet. Han har vårdnaden om sina två barn, då modern via sin manodepressivt är aningen opålitlig.   Detta är en film om att vara människa, och hur smärtsamt det faktiskt kan vara ute i verkligheten. Uxbal gör sitt bästa för att dö med värdighet genom att försöka göra slut med den brottsliga bana som han infogats in i. Filmen målar upp en välbehövlig kontrast av att livet oftast inte slutar som en Hollywoodfilm. Biutiful känns otäckt verklighetstrogen, och sjunker upp till ytan likt cigarettrök. Vi får följa människor i den yttre samhällsperiferin, sådana som vi inte umgås med på våra weekendresor till Barcelona, där denna handlingen utspelas. Det här är en ruggigt stark film som alla bör se, för att måhända inse hur bra vi egentligen har det, och hur dåliga vi oftast är på att tillvarata sådan lyx.

Never let me go är ett kärleksdrama där svartsjuka spelar en bärande roll. Filmen är en nutida och verklighetsnära science-fiction historia där utvalda individer växer upp enbart för att harvas på sina organ. De är en del av en stor reservdelsindustri, där de saknar både värde och rätten till en egen vilja. Det är deras lott i livet, det är det som de är ämnade för, liknande kastsamhället i Indien fast värre. Andrew Garfield (1983, Los Angeles, USA:  Boy A, The social network) har för övrigt lyckats nästla in sig som  Peter Parker i kommande Spidermanfilmen. Detta är en vacker, sorgsen och trovärdig film om en dåtid som det skulle kunna ha varit, beroende vem som suttit med makten i sina händer. Never let me go är en film om att hoppet är det sista som överger en människa. Det finns också en parallell hopplöshet i filmen, allt är ödesbestämt, allt är en meningslös  i väntan på den oundvikliga dagen, då organen skall plockas. Det finns något vackert och spännande i den idén. Det är också en film om kärlek och förlorad sådan och tårar och tragedier. En djup film med rätt skådespelarkemi mellan de 3 sammanlänkade huvudrollsinnehavarna. En lika vacker som tänkvärd film. Den vackra Kiera  Knightley (1985, Teddington, England: Star Wars – episode 1, Bend it like Beckham., Pirates of Caribbean, Love actually,  Pride and prejudice) innehar en av de tre bärande rollerna.

Hall pass är gjord av Team Humors favoritregissörer: Peter och Bobby Farrelly, männen bakom  bland annat Dum och dummare, Kingpin, Den där Mary. Det har gått 4 för långa år sedan förra filmen Heartbrak kid. Två gifta män får möjligheten av sina fruar att under en veckas tid totalt bortse från att de är gifta, att således återigen leva ungkarlsliv (hall pass). De båda vännerna tittar nämligen hela tiden på andra kvinnor, och är ganska fula i munnen när de tror att ingen lyssnar. Fruarna hoppas denna vecka i frihet ska ge utlopp för omoralen. Det är en kul idé, men utförandet och  upplägget befäster förlegade könsroller, att männen tänker för mycket på sex och kvinnorna får framstå som nästan frigida i sina åsikter. Vilket de naturligtvis inte är(tror jag). Det finns en poäng här i att respektera sin partner, men det hade kunnat göras med en bättre nyans; nu känns det bara exceptionellt konservativt. Det betyder inte att jag ogillar filmen, snarare tvärtom, den är osedvanligt underhållande.

Cowboys and aliens är en korsbefruktning av genrerna western och sci-fi. 1873 i Arizona. En främling (Daniel Craig) med minnesförlust vandrar in i ökenhålan Absolution. Den enda ledtråden till hans förflutna är en mystisk boja runt hans ena handled. Han tar sig till närmaste stad som snart invaderas av rymdskepp som kidnappar flera invånare. Jake tvingas slå sig ihop med stadens förmögna översittare (Harrison Ford) och några andra, inklusive en mystisk kvinna (Olivia Wilde) med dolda avsikter, för att hitta överlevande och bekämpa utomjordingarna.Påhittiga idéer, snyggt och och underhållande, men avsaknaden av ”personlighet” drar ner helhetsintrycket. Här om någonsin handlar det om stor budget och stora producentnamn, vilket gör att man inte riktigt vågat gå hela vägen med konceptet, och nöjer sig med att tillfredsställa den breda publiken. Det blir lite försiktigt, snällt och alltför förutsägbart. Birollsveteraner som Sam Rockwell, Paul Dano, Clancy Brown, Keith Carradine och Walton Goggins ackompanjerar de andra på ett utmärkt sätt.

En spansk fängelsefilm från 2009, kan det vara något? Absolut, Cell 211 är en helt magnifik dramathrillerpärla, vilken hypnotiskt drar in tittaren  från första scen til the bitter end. Det är en film om förändring, om motivation, och brist på sådan. Handlingen utspelar sig under ett upplopp i ett spanskt fängelse, i minst sagt en farlig  och oförutsägbar värld. Juan Oliver ska börja sitt jobb som fångvaktare, och dyker upp en dag tidigare än förväntat, för att implicit gör ett gott intryck på sin nya arbetsgivare. Av en ren tillfällighet anländer parallellt 3 ETA-fångar, vilket indirekt är roten till ett planerat myteri. Juan vaknar upp i cell 211 med insikten att han blir tvungen att låtsas vara fånge för att överleva. Han lyckas vinna fängelsets värstings Badass tillit, men för hur länge? Den här filmen har det många amerikanska filmer i samma genre saknar: en själ, och en trovärdighet där klyschorna inte staplas på varandra. Manuset är utmärkt, precis som skådespeleriet, och trovärdighetsfaktorn är überhög. Skådespeleriet utger sig inte att vara Hollywoodska stereotyper, utan just fångar. Filmen i sig känns som en film, inte bara som en ren produkt i syfte att enbart tjäna pengar. Cell 211 är helt enkelt en svinbra film. Den tog för övrigt hem 8 Goyas, Spaniens motsvarighet till Oscars.

Förväntningar kan endera stjälpa eller hjälpa en film. I detta fall så baserades min förförståelse via trailerfragment och recensioner. Att göra en uppföljare till en av Sveriges bästa filmer någonsin är en utmaning. Generellt sett så fick Jägarna 2 osedvanligt goda recensioner. Det i sig är presentation, då merparten av de sequels som framavlas, ofta är karbonkopior av originalen, eller helt enkelt urusla. Pappa, jag och brorsan var en del av en fullsatt salong 5 i Filmstaden. Att ersätta Lennart Jähkel som gjorde sitt livs roll i första filmen kan inte varit det enklaste, men Peter Stormare gör det med bravur. När Stormare tar till våld, mår man helt enkelt dåligt, men den känslan framkallas enbart bara om karaktären i sig agerar trovärdigt, vilket Stormare verkligen lyckas med.

Jägarna 2 största ”psyko”, och en av filmens större behållningar var den finske skådisen Eero Milnoff gestaltning av den huvudmisstänkte Jari Lipponen. Det var Oscarsnomineringsklass på den rollen; den äkta ondska och missförståndhet som han utstrålade och förmedlade, vill jag egentligen inte veta hur han lyckades framalstra. Första filmen tog upp teman som lokalpatriotism, och rörde sig mycket mer bland lokalbefolkningen. I Jägarna 2 så fokuserar regissören Kjell Sundvall på en handfull karaktärer, vilket skapar en välbehövlig distans till Jägarna 1. Som tittare är det inte svårt att luska ut vem som är mördaren, det är transportsträckan till upplösningen som Kjell Sundvall lyckats så otroligt bra med. Lassgård/Stormare är Sveriges motsvarighet till De Niro/Pacino i HEAT, fast till skillnad från de amerikanska ikonerna lyckas de svenska skådisarna med sin skådespelaruppvisning. Just den ingrediensen har fått kritik, att allt kretsar för mycket på de två skådisarna enligt media, något som jag inte alls kan instämma i. Alla skådisar i Jägarna är top notch, och de hänförande bilderna och miljöerna är ytterligare dimensioner som förstärker bilden av en de bättre uppföljare jag sett, och då inkluderas även utländska sådana. Som sagt jag blev dels överraskad av en superb uppföljare, dels lyrisk över en film som dessutom  berörde mig starkt.

Mitt filmtittande är inne i en period, då jag helt enkelt inte är sugen att se på film. De två jag sett var däremot riktigt bra. Först ut var den lite mer traditionella The Company men.  I detta drama gör Ben Affleck en av sina bättre rollprestationer, som den välbetalda kontorsarbetande Bobby Walker. Han är mannen med fina framtidsutsikter inom företaget; tills den dag företaget i en tid av ekonomisk kris måste göra sig av med ett gäng anställda – inklusive Bobby. Förutom Ben Affleck så hittar vi storheter som Tommy Lee Jones, Kevin Costner och Chris Cooper som gemensamt bidrar till en solid skådespelarinsats. Det är onekligen en aktuell historia med relevans, både sett till helheten och de enskilda karaktärerna och till deras relationer. Det är stabilt och välgjort hantverk, men också aningen förutsägbart. Det blir aldrig tråkigt, men inte heller någonsin särskilt spännande. Jag gillar i alla fall filmen, som visar upp bilden att även högt betalda personer kan mista sitt jobb, och dessutom få svårt att hitta något nytt arbete. Detta mistande får konsekvenser för vad som ska behållas eller försakas i familjen. Behövs golfkortet, den dyra sportbilen, de lyxiga restaurangbesöken eller klarar man sig utan dessa statusattributer, och ändå lyckas må bra?

Berättar-Slam – en oväntad livskvalitetsrenässans

Jag kände mig sugen på att bara göra något, förutom att följa friidrotts-VM och umgås med familjen, helst något oväntat, något udda. något spännande. Hade sedan tidigare bockat av: råna kvinnor över 77 år i Folkparken, tidelag med hamstrar och sno färska kycklingfiléer från Lidl.  Bläddrade hastigt igenom dagens NT, och upptäckte något som instinktivt fångade mitt intresse, nämligen SM i Berättar-Slam på Kulturhuset. Ringde runt till några kompisar, men ingen var speciellt sugen att se folk som just bara berättar -  en lördagskväll, vem vill missa chipsätningen, lösgodisorgier eller tacosbulimi. Har aldrig varit på ett sådant evenemang förut, vilket i sig var en tillräckligt bra ursäkt för att just bege sig dit.  I ensam majestät cyklade jag till Kulturkammaren, där jag oväntat möttes av en smockfylld lokal, vilket innebar runt 75 personer. Jag hade föreställt mig att detta var en form av ungdomstrend, men istället var medelåldern pensionärsvarninghög, jag tillhörde en av de yngre i publiken. Inträdet låg på genanta 25 kronor.

Berättarnät Norrköping är medlem i Berättarnät Sverige. Medlemmarna träffas ungefär en gång i månaden för just berättarträffar, och arrangerar emellanåt intressanta arrangemang eller workshops. Upplägget är enkelt och koncist, man tar med sig något litet att äta, att dricka för att sedan berätta, efteråt görs en lista på de berättelser som verbaliserats. Detta är 7:e året som SM i Berättar-Slam går av stapeln. De sju som tagit sig till SM har i sin tur vunnit en av de 7 lokala arrangemangen runt om i landet, och på så sätt kvalificerat sig. De 2 bästa från denna tävling får äran att representera Sverige i Nordiska mästerskapet som utspelar sig i  Åbo Finland. Reglerna är enkla; varje deltagare får 15 minuter på sig att berätta historier som är uppdiktade eller självupplevda, tragiska eller roliga. De tre med högst poäng går vidare till finalen. Där blir tiden en viktig ingrediens, då vederbörande får minuspoäng om 15 minutersgränsen överskrids. Juryns bedömningskriterier är: 1 Innehåll, 2. Form, 3. Framförande.

Efter en kort introduktion samt processen att finna 5 jurymedlemmar ur publiken så startade tävlingen. Först ut var blott 16 åriga Sibon Kabir. Hans berättelse handlade om svensk kontra utländska uppfostringsnormer. Sibon skrapade ihop 21. 5 poäng under 5.19 minuter från de 5 domarna. Nästa man till drabbning var 45-50 åriga Pelle Olsson. Hans humoristiska berättelse om implicita bastunormer mellan finska och svenska affärsmän var helt enkelt världsklass; killen var ju en komiker uti fingerspetsarna. Han fick poängen 22.0 med tiden 6.36. Den tredje tävlingsdeltagaren var den unga Milica Gardasevic. Hennes fiktiva Sankte Per historia var riktigt oförutsägbar och rolig. Hon skrapade ihop hela 22.2 poäng under 5.49 minuter. Christer Wilen var sedan på tur, och han var definitivt kvällens äldsta tävlande med en ålder runt 70 år. Hans historia var självupplevd, och handlade om den tatuering som han fått i presentkort av sina 3 döttrar; fyndigt, roligt och genuint. Det blev i mina ögon alltför låga 20.7 poäng under 5.51 minuter.

Femte deltagaren var Lena Karlberg som var runt 45-50 år. Hennes berättelse skulle inte vara roligt, utan mera tänkvärd. Den handlade om reseeskapism som hon och hennes bror gjorde under ungdomsåren. Detta var inte riktigt lika intressant som de andra, i mitt sätt att se det. Hon fick i alla fall 20. 5 poäng under de 4.43 minuterna som berättelsen höll på. Den glade norrlänningen Anders Sandkvist var näst på tur. Han var runt 50-55 år, och hans berättelse var ytterligare en Sankte Per historia historia. Anders fick 20.5 poäng under 4.43 minuter. Sist ut var 20-25 åriga Johanna Häggblom från Umeå. Hennes berättelse var av det mer filosofiska slaget, och tillhörde definitivt inte kategorin humor. Hennes tydliga berättarteknik i symbios med en enorm karisma uppbringade hela 24.9 poäng och höll på i 6.13 minuter. Det var en otäck historia om barnet mellan ett otäckt träsktroll och en orch. Den fula hybridens utanförskap var essensen i historien.

De tre som gick till den spännande finalen var Johanna, Pelle och Milica. Innan dess blev det  paus och en ytterst välbehövlig bensträckare. Efter att ha inhalerat ”frisk” luft från Kungsgatan satt jag mig försynt ner i den bekväma tygsoffan. Bredvid mig satt en äldre lite bitter herre som senare visade sig vara en känd författare. Sven Wernström (f. 1925) är en av Sveriges mest produktiva arbetarförfattare. Framförallt har han skrivit böcker för barn och ungdomar. Hans mest kända verk utav de över 80-talet skrivna böckerna är den historiska romanserien Trälarna, i vissa kretsar lika uppskattad som Staffan Westerberg ”Vilse i pannkakan”. Osannolikt nog har jag själv en bok av  Mr Wernström i bokhyllorna nämligen: ”Skrivandets hantverk (Gidlunds 1979)”.

Johanna var först ut i finalen. Hennes andra historia var ytterligare en sorglig, men ändå hoppingivande berättelse om hennes mammas livskvalitetskamp mot cancern. Det var en gripande historia som genomsyrades av ett poetiskt anslag med mängder av filosofiska undertoner. Hon fick utmärkta 24.3 poäng. Milicia var nästa kvinna ut i helluften. Denna gång var ämnet en kompis modiga pappa, och hans handgemäng med en haj i filippinska farvatten. Sist ut i startfältet var den Claes ”Lorry” Månsson liknande Pelle. Hans andra komiska historia handlade om  en osannolik tävling mellan en cyklist och en överklassnubbe i en BMV -  från Årsta till Huddinge sjukhus. Ärligt talat var detta mångt om mycket genialisk humor i den högre skolan – världsklass helt enkelt; faktiskt bland det roligare jag sett på väldigt länge. Han fick välförtjänta 25.2 poäng, vilket var synonymt med kvällens högsta utdelade poäng. Ingen av deltagarna överskred sina 15 minuters berättande, något som gjorde att den sanslöst rolige Pelle stod som SM-vinnare i Berättelse-Slam 2011. Han och Johanna vilka verkligen var tävlingens kontraster, var de som får försvara Sveriges färger i Nordiska Mästerskapen i ÅBO.

De flesta i lokalen följde med till Nya Broadway bistro, där berättandet fortsatte. Det fanns redan 7 föranmälda verbala konstnärer som skulle framföra korta, långa, fantastiska, roliga, sorgliga, kärleksfulla, läskiga och spännande berättelser. Vokalistgruppen Schvung som bestod av 3 relativt unga tjejer startade upp Berättar-puben med 15 minuters nordisk folkvisemusik. De var riktigt duktiga och texterna minst sagt tidstypiskt autentiska. Den underfyndige specialinbjudne Göteborgskillen K. G Malm inledde berättarprocessen. Lokalen var dessvärre lite för liten för att kunna inhysa alla som ville lyssna, äta, dricka och umgås. Själv var jag tidigt ute, och hittade en ledig stol som jag vaktade med mitt liv.

På den eftertraktade ytan dräpte jag 2 stora och mycket kalla Jämtlands bärnsten. Efter KG Malm, dök författaren Sven Wernström upp, tätt följd av Kerttu Jukkula. Den fjärde berättaren hette Gunnel och var ifrån Norrköpings berättargrupp. Från Skånes berättargrupp dök Christin från Lund upp och pratade om sin skidbackerenässans. Norrlands-Anders som var med i SM, drog ytterligare en halvrolig dialekthistoria. Sven Hansson från Landskrona och tillika styrelsemedlen från Berättar Sverige blev nästa pratare. Hans berättelse handlade om att få in pengar till sitt fotbollsbildssamlande genom att samla in råttsvansar. Ytterligare en person från Norrköpings berättargrupp tog till orda, Marinella. Trion Schvung återkom för ytterligare en dos av a capella sång med berättande svenska folkvisor. De två avslutande berättarna var K.G Malm samt SM-deltagaren Sibon.

Arrangörerna frågade i och med mitt evinnerliga noterande vilken tidning jag skrev för. Precis då kände jag mig som en kulturell Mats Willner eller Johnny Daagh,  Jag tänkte svara Times, men jag insåg att min brytning ganska snabbt skulle förråda mig. Jag vet inte riktigt om jag skulle känna mig smickrad eller kränkt av deras antagande. I vilket fall som helst blev detta en lika oväntad som helt underbar kväll. Utanför den lite hemliga och genuina berättarvärlden grinade Kungsgatans verklighet åt mig via högljudda svordomar, byggnad-spisserier, spyorgier och attitydproblem. Några minuter efter midnatt äntrade jag euforiskt, men trött tröskeln till Idrottsgatan 51.

Pixel – Eskapism

Heartless är en udda film.  Jim Sturgess (1978, England: 21, Crossing over, The Way back) spelar den stigmatiserade  Jamie Morgan som har ett stort födelsemärke som täcker en tredjedel av hans ansikte. Han skäms över sitt utseende vilket gör att hans personlighet hämmas på grund av att de flesta tycker att han är ett ”freak”. Han får sedermera en chans till ett ”nytt” liv då han oväntat säljer sin själ till djävulen själv. Den suggestiva handlingen är parallellt  ett mysterieletande, då huvudrollsinnehavaren också ser demoner lite var stans, vilket försvårar för tittaren att luska ut slutet. Blandningen av mystik, skräck, action, men framför allt drama tilltalar mig hypnotiskt. Utmärkt skådespeleri och autentiskt skabbiga Londonmiljöer förstärker ett redan mörk och vacker film.

Little fockers är den 3:e filmen om den manliga sjuksköterskan Greg Focker (Ben Stiller) och hans familj patriarkriska svärfar Jack Byrnes (Robert De Nero). Meet the Fockers var i min utsago en av de bättre sequels som gjorts där också  utmärkta Dustin Hoffman och Barbra Streisand introducerades in som Ben Stillers mycket liberala föräldrar. Kontrasten mellan  De Niros råbarkade konservatism kontra den otursförföljde och lite naive Stiller håller ytterligare än runda. Detta är dock den sämsta filmen av de tre, men eftersom de två första var riktiga skrattpiller är Little fockers långtifrån dålig. Jag tjötskrattade vid två tillfällen när humorn var som lägst och mest infantil. Tiden går fort när man ser gänget återsamlas ännu en gång. Jessica Alba är den enda nykomlingen i ensemblen och gestaltar kollegan Andi Carcia som blir störtkär i Greg Focker. Detta skapar onekligen  ett virrvarr av komplikationer, då Jack Byrnes lite ofrivilligt utnämnt Greg till familjens The Godfocker. Jag kan bara inte låta bli att gilla den infantila filmen och dess starka karaktärer.

Lasse Hallström har verkligen blandat och gett under åren som gått,  merparten  av hans utbud har dessvärre varit intetsägande. I mitt tycke är hans bästa filmer: Mitt liv som hund, Gilbert grape, Once aruond, Something to talk about det vill säga hans tidigare filmer. Jag tycker att han på senare år blivit på tok för ”Disneysmörig”. Dear John är ett sömnigt kärleksdrama. Jag kan inte sätta fingret på varför inte filmen fungerar, troligtvis tillhör jag fel målgrupp. I vilket fall som helst är den tråkig och totalt oengagerade. Vi har den söte perfekte tjejen, den tyste hjälten, den svartsjuke konkurrenten  och  den autistiske fadern som samlar på mynt. Det finns massor av ved, som dessvärre inte tar sig ordentligt – igen, vilket innebär knappt godkänt.

The Social network är filmen om Faceboks grundare. Regissören David Fincher är en av vår tids mest spännande regissörer: med filmer som bland annat Seven, The Game, Alien 3, Zodiak, Fight club. Det är också han som fått förtroendet att visualisera remaken av Stieg Larssons böcker . Jesse Eisenberg (1983, New York: The Village, Zombieland, Adeventureland, The solitary man) gestaltar den lite träige och osympatiske Mark Zuckerberg. Jag var egentligen inte på humör att se denna genre av film, men drogs med i de splittringar som uppkom mellan de båda grundarna, då framgången visade sig. Girighet och dubbelspel är också ingredienser i denna framgångssaga som grundaren använt sig av. Filmen hade mått bättre om den varit aningen kortare, annars en sevärd film.

Kommissarie Mårten Späck har kallats till en brottsplats där en kropp hittats genomborrad med knivar, gafflar, skedar och en högaffel. Till allas förvåning drar Kommissarie Späck slutsatsen att det rör sig om ett självmord. Han kommer snart på andra tankar när hans råbarkade kollega Grünvald Karlsson hittar andra spår. Filmen är 79 minuter, men känns dessvärre längre. Jag och Stefan dyrkade denna humorgenre med komedier som The Naked gun, Hot Shots, Titta vi flyger och så vidare. Problemet är Zucker, Abrahams och Zucker männen bakom dylika infantila mästerverk redan genomdränerat genren. Allt efter deras uttömning, är i stort sett dömt att misslyckas. Innehåller en film en liten dos sådan humor blir det taget ur sitt sammanhang, tar man en för stor dos blir det istället karbonkopior dessutom finns det bara en Leslie Nielsen. Här har har Fredde Granberg inte bara influerats av  Z.A.Z, utan också kopierat en stor dela av klassiska vedertagna skämt, vilket i sig är patetiskt. Det finns dock skämtembryon som i teorin förefaller genialiska, men inte alls fungerar i praktiken. Det blir helt enkelt för mycket av allt. Bra skådespelare saknas inte, men det vill sig inte – tyvärr. Både jag och Stefan har väntat länge på ett svenskt bidrag, nu väntar vi dessvärre inte längre.

Den unge och framgångsrike romerske soldaten Marcus Aquila gör en komet karriär inom armén, men denna får ett hastigt slut när han blir allvarligt sårad. Han förlorar allt, framförallt möjligheten att återupprätta familjens ära. 20 år tidigare försvann hela den 9:e legionen under ledning av Markus pappa – en skamfläck för hela det romerska riket. Han måste rentvå familjenamnet genom ett sista livsfarligt uppdrag bakom fiendelinjer. Med sig har han bara sin slav Esca och sitt svärd. Channing Tatum (1980, Cullman, Alabama, USA: Step up, Dear John, Public enemies) spelar den höviske Marcus Aquila på ett förhållandevis icke irriterande sätt. Kemin mellan honom och slaven Esca spelad av Jamie Bell (1986, Billingham, England: Billy Elliot, King Kong, Jumper, Defiance) fungerar klockrent. The Eagle är ett intensivt och visuellt imponerande actionäventyr som utspelar sig i de vackra, förrädiska och fientliga skotska högländerna. Filmen visar också på att autentiska vänskapsband är universala och  kan knytas mellan individer som ligger i krig mot varandra.

Marinsoldaten Colter blir värvad till ett topphemligt statligt program. Ett av hans första uppdrag blir att hitta en terrorist som planerat ett bombdåd på ett tåg i Chicago. Colters medvetande placeras i kroppen tillhörande en av passagerarna. Problemet är att han endast har 8 minuter att hitta informationen som kan förhindra ytterligare en attack. Han skickas tillbaka i scenariot gång på gång vilket leder till oanade konsekvenser. Regissören Duncan Jones är fortfarande mes känd som David Bowies son, men också mannen bakom utmärkta sci-fi-thrillern Moon (2009) för övrigt hans försa långfilmsbidrag. Vill man ha renodlad sci-fi/actionactionrulle  så riskerar man att bli gruvligt besviken. Filmen bygger stämning med små medel inte på svulstiga effekter. Source code är ändå fartfylld, spännande, och underhållande  på samma gång. Med Henrik Lundqvist look-a-liken Jake Gyllenhaal(1980, Los Angeles, USA: City slickers, Donnie Darko, Brokeback Mountain, Zodiac, Brothers, Prince of Persia) i huvudrollen flankerad av Michelle Monaghan och Vera Farmiga,  transformeras Source code till av de bättre filmerna i sommar.

Portionera ut lika delar av The Road, I Am Legend och  The Karate Kid så har ni fått fram hybriden Stake Land. Romeros zombies är ersatta med brutalt snabba blodsugande vampyrer, vilket innebär att tiden innan solnedgången är relativ lugn. Skådespelarna är förutom Kelly ”Top Gun” McGillis förhållandevis okända. Vampyrjägaren Mister tar sig an en pojke när dennes föräldrar dödas av vampyrer. På deras tillsynes eviga roadtrip till ”fristaden” New Haven applicerar Mister sina kunskaper på pojken Martin. I denna postapokalyptiska mardrömsvärld regerar anarki och kristna dysfunktionella grupperingar. Till skillnad från de flesta andra filmer i horrorgenren har bildkonsten fått större utrymme, och förstärker den fiktiva  dystopiska berättelsen. Jag gillade skarpt denna actiondramaskräckis som är seriös i sin oseriöshet. Kemin mellan lärlingen och hans Charles Bronson tuffe mentor är riktigt bra precis som i stort sett alla biroller.  Som tittare kan jag verkligen känna den där mardrömsklaustrofobiska känslan att aldrig riktigt kunna känna sig säker, och att nästa anhalt kan vara ens sista. Som sagt en riktig cineastisk pärla som fångar tittaren även när dramaperioderna infaller.

Mellan åren 1949 till 1969 gjordes 20 långfilmer om småbrukaren Åsa Nisse. Dorsin och Ulvshammar från Grotesco står för manuset, på rollistan finns 90% av svensk komikerelit. Åsa Nisse bygger en vattenpump som är så kraftig att de istället hittar olja. Onda skånska oljemagnater samt staten vill lägga vantarna på oljan varpå Knohult  utropar sig till egen republik med en rad ”komiska” förvecklingar som följd. Detta är en film som hade gjort sig allra  bäst som oinspelad förutom första 10 minuterna är den dålig rakt genom. Huvudproblemet är att den helt enkelt inte är rolig. När genren man parodierar ligger så nära ”äkta vara” så blir det svårt att begripa vad det är man ser. Sveriges komiker och skådespelarelit tycks ha stått på kö för att få vara med i detta spektakel, antagligen för att det oavsett slutresultat innebär en rolig inspelning och pengar på banken. Att den lockar så osannolikt många gigantiska namn får en att undra hur stor nepotismen är i filmindustrin.Filmens dialektorgie blir indirekt en av filmens huvudroller, men när inte skådespelarna ens kan prata småländska så hugger sig filmen själv i ryggen; Kjell Bergqvist är tyvärr värst av dem alla. Den osannolika handlingen målar in sig i ett hörn, då filmens otroliga handling blir ointressantare ju längre den lider, till sist är det så intetsägande att man bara väntar på att den ska ta slut. Är det verkligen möjligt med så mycket humorkompetens  att skapa något så mediokert – tydligen. Som sagt varför blev den här filmen till, varför sa ingen stopp innan Filminstitutets magra kassa dränerades ytterligare?

Limitless är en film i min smak. Bradley Copper (1975, Philadelphia, USA: Wedding crashers, Midnight meat train, Yesman, The Hangover, The A-Team) spelar huvudrollen som den misslyckade författaren Eddie Morra.En dag springer Eddie på en gammal vän, som förser honom med en topphemlig drog. Den visar sig snart förändra hans liv fullständigt. Drogen tillåter nämligen Eddie att använda 100% av sin hjärna och han blir den perfekta versionen av sig själv. Hans förbättrade förmågor lockar dock snart till sig fiender och han börjar känna sig förföljd. Limitlessär en lagom spännande film, aningen konspiratorisk och rättdoserad med oväntade vändningar. En del logiska luckor i historien får man helt enkelt godta. Överlag är det ändå en snygg film med en lite annorlunda twist och non-stop underhållning samt  underbara visuella effekter. Vad mer kan man begära om man för kvällen inte råkar vara upplagd för något halvsegt drama.