Film, Musik, Kultur

Vad är hårdrock? Här nedan följer en beskrivning på detta samlingsnamn i Wikipedia.

Hårdrock var i Sverige länge den enda samlingstermen för den hårda och tunga elgitarrdominerade rockmusik som utvecklades under inspiration av de mer högljudda rockgrupperna i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet, och senare på engelska kom att kallas heavy metal. Inspiratörerna var de grupper som spelade det som engelskspråkiga tidningar beskrev som hardrock (hård rock).

Hårdrock brukar användas för att beskriva grupper inom hard rock, heavy metal och dess subgenrer, både äldre och nyare, vilket har gjort det till ett omfattande begrepp. Till exempel kan hard rock-band som AC/DC, Kiss och Bon Jovi tidiga heavy metal-band som Black Sabbath, Judas Priest och Iron Maiden och senare, tyngre metalband som Metallica, Rammstein och Slipknot alla beskrivas som hårdrocksband. Andra hårda genrer som punk och grunge  ingår i regel inte i hårdrocksbegreppet.

Vad är hårdrock för mig? Jag inledde mitt hårdrocklyssnande som många andra med att lyssna på KISS, och självklart införskaffades deras album. Rainbow smög sig på mig, och lite senare Y & T, Savatage, Black Sabbath (Dio-eran) och Def Leppard.

Den musikaliska lite hårdare resan fortsatte med att lyssna in mig på det mesta som kom ut och som man bland annat lästes ur den utmärkta brittiska hårdrockblaskan Kerrang. Heavy Metal, power metal, sleaze, proggmetal, melodic rock och AOR slukades besinningslöst.

Death metal och black metal var dock subgenrer som inte föll mig i smaken. Jag kunde sträcka mig till thrash metal, men där tog det slut på lyssneriet.

Visst f-n är det skönt att ta sig friheten att nörda ner sig fullständigt. Vill man göra det svårt för sig är det bara att ta på sig ett nästintill omöjligt uppdrag som att lista de 100 bästa hårdrocklåtarna på denna sida av 2000-talet. Jag tycker det kommit ut sjukt mycket bra sådant.

Att Sverige är en hovleverantör av hårdrock märks genom att hela 33 spår är från stormakten. Magnus Karlsson lyckades med konsttrycket att få med hela tre låtar från tre olika konstellationer.

Jag har redan publicerat de 100 bästa AOR-låtarna innan och de 100 efter år 2000. Därför samexisterar det ingen AOR på denna lista. Det närmaste vi kommer denna fluffiga genre var Perfect Plan, W.E.T., Treat, Eclipse, Europe, Magnum, Place Vendome och Harem Scarem.

Gamla rävar eller trotjänare som Saxon, Iron Maiden eller Judas Priest tycker jag inte rosat marknaden, därför är få av dem med på listan. Rob Halford fick äran att ingå bland dessa 100 top notch låtar.

På listan dök det upp namn som Seether, Foo fighters, Thousand foot crutch, Lacuna Coil, Disturbed,  Art of anarchy, Anberlin, Skillet, Shinedown med flera; är de hårdrock? Jag tycker i vilket fall som helst att de har en plats på listan. Som sagt, det är ju min lista!:))

Jag har inte rangordnat låtarna. Endast ha med en låt per grupp eller artist. De med fet stil är från Sverige.

1. Nocturnal Rites – Afterlife (Sweden/2000)

2. Thunderstone – 10 000 ways (Finland/2007)

3. Firewind – Angels forgive me (Grekland/2008)

4. Myrath – Born to survive (Tunisien/2019)

5. Crazy Lixx – Children of the cross (Sweden/2010)

6. Dream Evil – The choosen one (Sweden/2002)

7. Cyhra – Dark clarity (Sweden/2017)

8. Halford – Resurrection (UK/2000)

9. Krypteria – Deny (Germany/2009)

10. Accept – Bucketful of hate (Germany/2010)

11. Manimal – The darkest room (Sweden/2009)

12. Saint Deamon – Fear in a fragile mind (Sweden/2009)

13. Altzi – Final warning (Sweden/2022)

14. The Poodles – Flesh and blood (Sweden/2007)

15. Kamelot – Across the highlands (USA/2001)

16. Nils Patric Johansson – Freakshow superstar (Sweden/2020)

17. Pretty Maids – Viruality brutality (Denmark/2002)

18. Lion´s share – Heavy cross to bear (Sweden/2009)

19. Iron Mask – Holy war (Belgien/2005)

20. Amaranthe – Hunger (Sweden/2011)

21. Allen/Lande – Hunter´s night (Sweden/2005)

22. Narnia – kings will come (Sweden/2009)

23. Gus G feat Alexia Rodriguez – Long way down (Grekland/2014)

24. Anubis Gate (Denmark/2009)

25. Jaded Heart  – Love is a killer (Germany/2009)

26. Gotthard – Master of illusion (Switzerland/2007)

27. Tad Morose – No mercy (Sweden/2003)

28. The Unity – No more lies (Germany/2017)

29. Bloodbound – Nosferatu – (Sweden/2006)

30. Ride the sky – Ride the sky (Germany/2009)

31. Crashdiet – Riot in everyone (Sweden/2005)

32. Civil War – Rome is falling (Sweden/2013)

33. Masterplan – Spirit never die (Germany/2003)

34. Stormwind – Strangers from the sea (Sweden/2003)

35. Beautiful sin – Take me home (Germany/2006)

36. Last tribe – The uncrowned (Sweden/2003)

37. Axxis – Utopia (Germany/2009)

38. Adagio – Vamphyri (Frankrike/2009)

39. Silent Force – Walk the earth (Germany/2007)

40. Jorn – We brought the angels down (Norway/2006)

41.Hardcore Superstars – We don´t celebrate sundays (Sweden/2011)

42. Nightwish – Wish I had an angel (Finland/2004)

43. Helloween – World of fantasy (Germany/2010)

44. Divinefire – The world´s on fire (Sweden/2005)

45. Kissin´dynamte – You´re not alone (Germany/2018)

46. Sixx:A.M. – This is gonna hurt (USA/2011)

47. Edguy – Tears of a mandrake (Germany/2001)

48. Thousand foot crutch – Courtesy Call (USA/2013)

49. Omega Lithium – I´m God (Kroatien/2011)

50. Scorpions – The cross  (Germany/2007)

51. At Vance – Only human (Germany/2002)

52. Seether – Words as weapons (USA/2014)

53. Private Line – Broken promised land (Finland/2006)

54. Foo Fighters – The Pretender (USA/2007)

55. Love.Might.Kill – We are the weak (Germany/2011)

56. Threshold – Light and  space (UK/2012)

57. Shakra – Ashes to ashes (Switzerland/2009)

58. Rob Rock – Stranglehold (USA/2005)

59. Mob rules – Children of the flames (Germany/2009)

60. Artlantica – Demon in my mind (2013)

61. Lacuna Coil - I forgive (but I won´t forget your name)  (Italy/2014)

62. Europe – Walk the earth (Sweden/2017)

63. Perfect plan – Time for a miracle (Sweden/2020)

64. Citizen Zero – Save the queen (USA/2016)

65. Daughtry -  Renegade (USA/2011)

Satan så mycket bra musik Jim Steinman skrev! Han blev bara 73 år och avled 2021. Lustigt nog upplevde jag att hans död gick ganska obemärkt förbi. Meatloaf beskrev deras samarbete som:  ”We didn’t know each other, we were each other”.

Hans musikaliska eskapader var som som bombastiska jabbar i mellangärdet. Vissa av de dramaturgiska låtarna var som ett signum för Jims känsla för det melodramatiska.

Ta exempelvis två av hans låtar från soundtracket Streets of fire (1984), ”Nowhere fast” och ”Tonight is what is means to be young”.  Främst ”Nowhere fast ” var som ett enda stort lyckopiller.

Bonnie Tyler var en som fick det ärbara uppdraget att fostra två av Jims starkaste kort ever. ”Holding out for a hero” (från filmen Footloose) och ”Total eclipse of the heart”.

Amerikanens Steinmans genre kan beskrivas som rock med influenser från opera och musikalmusik. Denna bryggd gjorde honom helt unik i musikvärlden,

För många var Jim mest känd för att vara vapendragare till Meatloaf. För mig var det i låten ”Deadringer for love” med Cher som melodilampan tändes.

Till skillnad från många andra uppskattade jag Bat out of hell 3 före Bat out of hell 1 & 2. Dock återfanns ”Do anything for love (but I won´t do that)” på Bat out of hell II.

I den avslutande trilogin återfanns ”It´s all coming back to me now” (Céline Dion/Pandoras box), ”Bad for good”, ”In the land of the pigs, the butcher is king” och ”Seize the night”. Albumet var hans tyngsta av de tre han släppte. Även den ökända låtskrivaresset Desmond Child bidrog till plattan,

”Bad for good” hittade vi också på Jim steinmans enda soloäventyr som titulerades just Bad for good.

En av Jims största musikaliska förebilder var Rickard Wagner (1813-1883). Han satte epitetet Wagnerian rock på sina musikaliska utsvävningar.

Ett kriminellt underskattat projekt som Jim låg bakom var Pandoras box. Den starkaste lysande stjärnan på det albumet var ”Original sin”. Den briljerande under sina 6 minuter och 27 sekunder – en absolut rökare i krysset.

Som sagt, vilka jäkla låtar!

Det är inte bara Marcus och Martinus som kommer från västra grannland. Oljenationen har framavlat artister och grupper som Evenrude, Wig Wam, Circus maximus, Triosphere, Turbonegro, TNT och Return.

Dessutom har de producerat en sångare i världsklass Jorn Lande. Han har berikat band som Ark, Ayreon, Avantasia, Millenium, Beyond twilight, Vagabond, Allen/Lande, The Snakes, sist men inte minst the allmighty Masterplan.

Tyvärr har Frontiers mjölkat hans vokalistsuperkraft till för många projekt det vill säga grav överexponering. Killen har släppt hela 10 soloplattor. I mitt tycke var det på The Duke från 2006, hans fjärde soloalbum, som alla pusselbitarna föll på plats, och det gjorde de med besked.

Jorn samarbetade med gitarristerna Jørn Viggo Lofstad  (Pagan´s Mind) Tore Moren (Arcturus, Carnivora, Rain), basisten Morty Black (TNT/Vagabond) samt trummisen Willy Bendiksen (Blonde On Blonde, Bad Habitz, Bernie Marsden, The Snakes, Norum/Robertson).

Innehållet var tungt, varierat och melodiöst. Albumet har verkligen allt det man vill ha ut av sin hårdrock. För mig var det två låtar som stack ut lite extra. Inledningslåten ”We brought the angels down”. Det var verkligen en rakbladsvass konstruktion som inledde albumet.

Den andra var plattans sista låt ”Starfire”. Bombastisk och dramatiska riff som skar genom ben och märg. Juvelen fanns även med på hans första soloalbum.

Diggar man Dio och Black Sabbath (Dio/Tony Martin erorna) så är detta ett måste att ha i sin skivsamling. En tvättäkta klassiker helt enkelt.

Djäklars vad hårdrock kan vara befriande ibland! Man kan sitta med en hjord av existentiella grumlingar, för att i nästa ögonblick stampa takten av sig till ylande gitarrer och skönsång.

Jag inledde mitt hårdrocklyssnande som många andra med att lyssna på KISS, och självklart införskaffades deras album. Rainbow smög sig på mig, och lite senare Y & T, Savatage, Black Sabbath (Dio-eran) och Def Leppard.

Därefter var jag fast såväl musikaliskt som ekonomiskt. Samlare eller hoarder? En berättigad fråga, men samlare låter bättre än hoarder. Det mest troliga är nog en kombination av de båda begreppen. Jag kom upp i 16 skivbackar sprängfyllda med vinyler

Förresten vad är en hoarder för något? Vad är samlarsyndrom?

Att samla på saker är ett allmänmänskligt fenomen, men allt samlande ser inte likadant ut. I det engelska språket finns det två ord för samlande: ”collecting” och ”hoarding”.

En ”collector” är en person som samlar på en eller flera typer av saker – det kan vara modellbilar, frimärken, fågelböcker, kapsyler, gamla leksaker, ja, egentligen vad som helst – och vars samlingar utmärks av ordning och organisation. Den som samlar på det här sättet är ofta stolt över sina samlingar och visar gärna upp dem.

En ”hoarder”, det vill säga en person med patologiskt samlande, samlar på ett annat sätt. Det patologiska samlandet kännetecknas av en ansamling av saker – det kan vara i hemmet, på kontoret, i bilen eller i andra utrymmen – som gör det svårt att röra sig obehindrat och att använda utrymmen, möbler, och sådant som spis, kylskåp, diskbänk, handfat, badkar och toalett till det de är avsedda för.

Om levnadsutrymmena inte är stökiga och överhopade hos en person med patologiskt samlande beror det på inblandning från en annan part (t ex familjemedlemmar, städare, myndigheter). Andra benämningar för patologiskt samlande är ”samlarsyndrom”, ”samlarmani”, ”sjukligt samlande”, ”hoarding”, ”tvångsmässigt samlande” och ”tvångssamlande” (lånat från OCD-förbundet).

Man kan likt mig själv självklart vara en hoarder, trots att man har sin full kontroll på sin vinyl eller CD-samling.  Jag samlade ju också på Kerrang, Sweden rock magazine med flera. Summan av alla prylar var  i min mening ett hoardinguppförande.

Min CD-samling blev efter ett antal år större än min vinylsamling. Jag har inte vågat mig på att räkna antalet, men minst åtta Billyhyllor gick det åt. Min fru och mina barn var måttligt roade av dessa spaltmeter.

Jag märkte att jag köpte nya cd som medförde massvis av oöppnade sådana. Jag hade inte tid att lyssna på all denna musik vars nya högar växte sig starkare för varje månad. Parallellt gick det åt sjukt mycket cash till att underhålla min samling.

För några år sedan bestämde jag mig bara för att upphöra med mitt samlandet. det var ohållbart att lägga så mycket plats, tid och pengar på något som jag inte hade tid att lyssna på.

Hur skulle jag klara mig utan kickarna som det dysfunktionella beteende genererade i? Ärligt, det var inget problem som helst, oväntat nog. Har faktiskt bara köpt en platta och det var en signerad Gathering och kings CD.

Jag har tidigare skrivit om de 30 bästa albumen före och efter 2000-talet, men det var i genren AOR/Melodiös  hårdrock. De lite tyngre plattorna fick inte plats på dessa eminenta liststruktureringar.

Vart gränsen för vad som är melodiös hårdrock, tung melodiös hårdrock; vad som kan kategoriseras till hårdrock kan man tvista hur mycket som helst om. På denna lista över de 50 bästa hårdrockalbumen på 2000-talet in skulle jag vilja implementera Harem Scarem och Nestor, men hur mycket hårdrock är dem?

Vissa låtar är tyngre, medans helheten osar för mycket pure melodic rock, därav att de blev bortplockade, men det satt långt inne. Ett annat krav var att de som samsades på listan skulle vara helgjutna, det vill säga att de flesta låtar var bra.

Jag är inte en power metal kille, något som avspeglar sig på listan. Growl är något jag inte överförtjust i, bara i måttliga mängder. Symphonic metal är inte heller någon riktigt paradgren. Jag nöjde mig med två, Delain och Within Temptation.

Tyskar (12 stycken) och svenskar (16 stycken ) dominerade denna eminenta lista fullständigt. Det mest gångbara året var 2007: Lions Share, Gotthard, Within Temptation, Pink Cream 69, Scorpions, Thunderstone, The Poodles och Axxis; det vill säga hela åtta album från detta magiska musikår.

Albumen är inte rangordnade

Masterplan – Masterplan (Germany/2003)

Masterplan – Aeronautics  (Germany/2005)

Firewind – The Premonition (Grekland/2008)

Firewind – Firewind (Grekland/2020)

Pretty Maids – Motherland (Denmark/2013)

Pretty Maids – Pandemonium (Denmark/2010)

Lions share – Emotional coma (Sweden/2007)

Lions share – Dark hours (Sweden/2009)

Cyhra – Letters to myself (Sweden/2017))

Cyhra – No halos in hell (Sweden/2019)

Within temptation – The unforgiving (Nederländerna/2011)

Within temptation – The heart of everything (Nederländerna/2007)

Treat – Coup the grace (Sweden/2010) 

Treat – Tunguska (Sweden/2018)

Gotthard - Domino Effect (Schweiz/2007)

Crashdiet – Automaton (Sweden/2022)

Eclipse – Armageddonize (Sweden/2016)

Kamelot – Karma (USA/2001)

Volbeat – Servant of the mind (2021/Denmark)

Pink cream 69 - In10sity (Germany/2007)

W.E.T. – Retranmission (Sweden/2020) 

Nightwish – Once (Finland/2004)

Scorpions - Humanity – Hour 1(Germany/2007)

H.E.A.T. – II – (Sweden/2020)

The Ferryman – A new evil (Sweden/2019)

Delaine – We are the others (Nederländerna/2012)

Thunderstone - Evolution 4.0 (Finland/2007)

Accept – Blood of the nations (Germany/2010)

Unity – Pride (Germany/2020)

The Poodles – Sweet trade (Sweden/2007)

Allen/Lande – The battle (2005/Sweden)

Winger – Karma (USA/2009)

Shakra – Everest (Schweiz/2009)

Pain – Nothing remains the same (Sweden/2002)

Triosphere – The heart of the matter (Norway/2014)

Kissin Dynamite – Ecstasy (Germany/2018)

Axxis – Doom of destiny (Germany/2007)

Perfect Plan – Time for a miracle (Sweden/2020)

Avantasia – The metal opera, Pt. 1 (Germany/2001)

Threshold – Dead reckoníng (England/2010)

Nils Patrik Johansson – The great conspiracy (2020/Sweden)

Edguy – Mandrake (Germany/2001)

Primal Fear -  Seven seals (Germany/2005)

Shinedown – Amaryllis (USA/2012)

Khymera – Master of illusion (USA/2020)

Halestorm – The strange case of… (USA/2012)

At Vance – Only human (Germany/2002)

Six: A.M. – This is gonna hurt (USA/2011)

Spektra – Overload (Brasilien/2021)

Pyramaze – Epitaph Denmark/2020)

Innan rap och grungen tog kål på hair metal eran så han Louisianabördiga Lillian Axe släppa sitt Magnum opus Love + War (1989).

Samma år släpptes bland annat instant klassiker som Bad English – 1:st, FM – Though it out, Giant – Last of the runaways, Robin Beck – Trouble or nothing, Strangeways – Walk in the fire, Black Sabbath – The Headless cross och Whitesnake – slip of the tongue.

Melodirockarna Lillian Axe har hunnit att släppa 10 studioalbum varav den senaste 2022. Love + War var långtifrån helgjuten, men innehöll en knippe riktiga guldkorn.

De två starkaste lysande låtarna var ”All´s fair in love and war” och ”The world stopped turning”.

Brottarhits och anthems, kalla dem vad ni vill, men rakbladsvassa var dem helt enkelt.

Bakom dem skuggade ”She likes it on top”, ”Ghost of winter” och ”Show a litle love”.

Grekisk hårdrock är väl inte det man mest förknippar med mångfald. Firewind är däremot och slåss med de allra största i genren. Tzatsikigrabbarna bildades av hövdingen Gus G 1998, deras debut kom ut 2002, nästa år kommer för övrigt deras 10 studioalbum ut.

Jag fick upp ögonen för bandet 2008 via albumet The Premonition (deras femte). Därefter har de alltid varit ett av mina allra största favoband. Jag rankar plattan som bland det bästa som släppts på denna sida av 2000-talet.

Detsamma gäller i lika hög grad albumet Firewind från 2020 (deras 9:e), trots mer aggressivitet och mindre AOR.

På Premonition samsades drakoniska gitarrer med uppviglande keyboards och melodier att döda till. ”Svenske” Apostolos ”Apollo” Papathanasiou  (Gathering of kings, Majestic, Time Requiem, Spiritual Beggars, Evil Masquerade, Meduza) skötte för övrigt mickstativet på denna magnifika platta.

Jag var som sagt väldigt förtjust i att melodierna sattes i främsta rummet i kombination med de uberhookiga refränger, där även lite AOR kunde skönjas.

De fyra första låtarna lade ribban bestickande högt: ”Into the fire”, ”Head up high”, ”Mercenary man” och ”Angels forgive me”.  Den sistnämnda måste tituleras som en av de 50 bästa låtarna som kreerats på 2000-talet.

Det räckte inte med det. utan covern på ”Maniac” måste stringent utkristalliseras till en av de bästa covers som någonsin gjorts. Originalet sjöngs av Michael Sambello och soundtracket till Flashdance släpptes så tidigt som 1983.

Plattans enda ballad ”My loneliness” var dessutom en näsduksskrynklare av rang.

I mina öron är Gus G lite av en värdig arvtagare till Yngwie Malmsteen, lite som han kunde ha låtit om han inte valt att sjunga såväl som att producera sina egna alster, typ en Yngwie 2.0.

Satan vilken best till album The Premonition var och är, en tvättäkta sådan dessutom!

Jag är inte kristen, men inte heller ateist. Istället sällar jag mig till agnostikerna. Lite kortfattat innebär det att jag helgarderar mitt liv genom att varken säga bu eller bä. Finns Gud så finns han, finns han inte så finns han inte.

1982 skedde dock något magiskt, något som skulle kunna känneteckna känslan av att bli frälst. Jag besökte en AOR-polare, som nyligen införskaffat Magnum – Chase the dragon. Hela den eftermiddagen präglades av ubereufori, med stark betoning på just ubereufori.

Dagen efter gick jag och köpte ett eget exemplar på Åhlens. De tre låtarna som fick mig att bli den bästa versionen av mig själv när det kom till luftgitarrviftande var: ”Soldier of the line”, ”The spirit” och ”Sacred hour”.

Holy moly vilka vulkaniska skapelser! Att desarmera dem på sin egna skivspelare var som att träda över till andra sidan. De tre är lika bra nu som då – pure magic i kubik.

Förutom dessa ouppnåeliga låtar gillade jag verkligen ”On the edge of the world” och ”The teacher”. Att omslaget korrelerade till musiken gjorde inte saken sämre. Konstnären  Rodney Matthews fantastiska sci-fi/fantasy var pricken över i:et. Det var förövrigt hans första med Magnum, men långt ifrån det sista.

Som sagt, vilka jäkla låtar!

Ibland dyker de bara upp, låtar som etsar sig fast i pannloben. Att ens försöka mota bort dem är liktydigt med en kognitiv dissonans. Två sådana goda exempel återfinns på Q5 debutalbum  Steel the light som kom ut 1984.

Allt var inte grunge som glimrade från Seattle. Q5 visade vart hårdrockskåpet skulle stå.

Gruppen ynglade av sig 3 album varav deras senaste släpptes av Frontiers 2016. Ojämnhet skulle man kunna titulera gruppens musikaliska framfart. På debuten var det bara två magiska låtar.

Därutöver gillade jag ”Missing in action”, resten var inte riktigt my cup of thee.

En av de två var titellåten ”Steel the light”. Så sjusärdeles blytungt! Så melodiskt och så episkt. Refrängen var snudd på perfektionism.

Den andra låten som jag vill lyfta fram är ”Lonely lady”. Vill man ta i så skulle man kunna kalla den AOR, i vilket fall som helst hair metal.

Diskrepansen mellan dessa guldkorn och resten av materialet var som sagt anmärkningsvärt stort.

Både ”Steel the light” och ”Lonely lady” var så kallade  brottarhits eller hårdrockanthems. Kalla de vad ni vill, men höjde sig över mängden gjorde de. De har för evigt ristat in sig i min hårdrocknotbok.

Långt stripigt halvflottigt hår, njaa, jag ville ju ha samma sköna lockar som David Coverdale och Joey Tempest. Bokade tid till en frisersalong där jag skulle permanenta mitt hår. Denna nya look skulle implementeras till alla hair-metal låtar som släpptes i mitten av 80-talet.

På pappret såg det optimalt, men i verkligheten hamnade jag hos en frisörska som missade en vital bit i permanentprocessen. Att inte låta lite hår vara kvar vid pannan resulterade i att allt hår permanentades, vilket innebar att även vid pannan krulla sig. Effekten blev att det såg ut som en peruk.

Denna traumatiska händelse satte sina spår. Däremot blev den andra permanenten klockren -  Learning ny doing

Ett av de hairmetal banden som jag dyrkade mest och bäst var White sister. Tyvärr led deras deras självbetitlade album från 1984 av en halvtaskig produktion, något som devalverade helheten. Plattan var inte heller helgjuten. Dock innehöll alstret fyra groteskt grymma låtar, med stark betoning på groteskt.

Dessa fyra var: ”Straight from the heart”, ”Love don´t make it right, ” Can´t say no” och ”Promises” – melodic pomp rock av ädlaste valörer. Refrängerna var top notch, melodierna made in heaven och musiker som alla var i zonen.

Uppföljaren Fashion by passion kom ut två år senare. Den genomsyrades utav ett bättre produktionslandsskap, dock var kvaliteten inte alls lika hög.

På detta album trängdes två låtar om uppmärksamheten – ”April” och ”Until it hurts”. Hollywoodkillarna släppte tyvärr inte några fler studioalbum. Jag fick förövrigt lite Y & T vibbar av White sister, vilket är en megastjärna i mitt AOR-anteckningsblock.

Som sagt, vilka jäkla låtar!

Jag är i grund och botten en AOR-gubbe. Att snubben som sjunger på det man lyssnar på verkligen kan sjunga är en övertygelse i den högre skolan. En halvtaskig sångare kan stjälpa de allra bästa låtarna.

Dock är det en sanning med modifikation utifrån ett Accept perspektiv. Albumet Restless and wild från 1982 skakade min själ i grundvalarna.

Låten ”Fast as a shark” var och är helt gudomlig. Att påstå att Udo Dirkschneider sjunger bra är en grav överdrift. Dock passar han som handen i handsken på Accepts låtar, trots att han kväker fram meningarna.

Accept lade musikerkarriären på hyllan 1996 med albumet Predator. Mark Tornillo från TT Quick tog över mickstativet 2010 när Acceptgrabbarna injicerande sprillans ny musik.

Albumet titulerades Blood of the nations och var ett riktigt höjdaralbum. Att ersätta Udo var inte det lättaste, men Mark Tornillo gjorde det med bravur. Han var som skapt för att sjunga med Accept. Det måste ha varit en av de bästa vokalistrockaderna i rockvärlden.

Blood of the nation måste i viss mån också tituleras som ett av de bättre comebackalbumen i hårdrockvärlden med Treat och Pretty Maids, pånyttfödelse kallas det väl. Albumets avslutande låt ”Bucketful of hate” var i mina öron plattans starkaste lysande stjärna.

Det är ett smärre under att den är en av de minst streamade låtar på Blood of the nations. För mig är det en av de bästa låtarna som bandet ynglat av sig. Den står sig väl rustad mot klassiker som ”Fast as a shark” och ”Metal heart”.

Som sagt, vilken jäkla låt helt enkelt!