Nörd, tok eller patologiskt samlande?

Vad är sunt och vad är mindre  sunt? Hur nära en diagnos är man egentligen (patalogiskt samlande)? Jag hoppas att det är så, att om ingen kommer till skada, mår dåligt eller inte klarar av ekonomin på grund utav  ens samlande är det väl egentligen inget fel överhuvudtaget.

Jag har definitivt samlardjävulen i mig. När andra exempelvis samlar på katter, änglar, fingerborgar, tomtar, troll eller ugglor, samlar jag  bland annat på spidermanprylar. Muggar, slipsar, plektrum plånböcker, påslakan, suddgummi och dylikt adderas frekvent -  till min frus förtret.

Två av juvelerna är ett Marvelschack inköpt i Notting Hill London och ett Marvelmonopolspel på Science Fiction Bokhandeln i Stockholm. Det tragikomiska är att samlarvärdet på dessa sjunker som en sten om förpackningen bryts, vilket jag ännu inte gjort, kontra att jag inte kan använda mig av spelet vilket i sig är ett sjukt moment 22 läge.

Andra samlarkällor är hårdrocktidningarna Powerplay och Sweden Rock. I min ungdom samlade jag på typ alla Marveltidninger/DC comics såsom Hulken, Spindelmannen, Fantastiska fyran, Gigant, Läderlappen (Batman) samt musiktidningar som Okej (har alla nummer), Kerrang och Metal hammer. De flesta har jag faktiskt kvar i min ägo, i väldigt bra skick dessutom eftersom de är inplastade.

Ett ganska sent påkommet samlarinfall är att köpa på mig parfymer av kända märken såsom Gucci, Calvin Klein och Armani, för närvarande 20 stycken. Favoriterna är Farhenheit, Cool Water och Roma Uoma. Det kan ju tyckas aningen egendomligt, men i och med att jag sällan köper alkohol på mina resor så finns det pengar till annan shopping.

Det brukar allt som oftast bli en ny doftmagi per resa. Dyrgriparna står inte på något sätt och samlar damm, utan används frekvent beroende på humör. Eftersom det skiftar lika snabbt som Socialdemokraternas politik är det ingen fara att dofterna blir oöppnade.

En dyr samlarhobby är CD-skivor. Jag vet inte hur många jag har för tillfället, men det är lätt över er 2000 stycken. Innan dess var det LP skivor som gällde. Runt 1500 sådana hade jag samlat på mig under åren lopp. Numera  är dessa i Vaxkupans ägo. De har hittills  sålt 400 stycken till priset av cirka  50 000 kronor; hälften har de tagit för besväret.

Det visar på att även ett samlande inte behöver vara helt bortkastat. Dock är jag oerhört ambivalent över att tillhöra en av Ginzas bättre kunder utifrån att jag fullkomligt dyrkar Spotify. Den diskrepansen känns aningen krystad; månne är det bara en tidsfråga innan jag lägger ner cd-köpen helt – eller inte.

Barnen har också fått en släng av mitt maniska samlande. När de var mindre dyrkade de bland annat My litle pony och Brats-dockor. För att göra historien kort så har de en ansenlig samling som de av förklarliga skäl inte leker med längre. De flesta var dock inte dyra, utan inköpta på olika loppisar runt om i Östergötland.

Keramikmuggkärlek

Mitt samlande på keramikmuggar är också ett ganska nytt påfund. Mina självvalda kriterier är att jag måste ha sett lagets arena för att överhuvudtaget kunna legitimera mig ett köp. Det spelar ingen roll om jag sett den invändigt eller utvändigt, bara jag fått en skymt av fotbollspalatsen. Mina två undantag är Swansea och Wolverhampton, dessa muggar har jag skaffat ändå eftersom de är två favoritlag och innefattas därmed inte i kriteriet.

Ett annat undantag är arenor som jag sett retroaktivt. Några sådana är Venedig, Mallorca, Tottenham, PSG, Djurgården, AIK, Sylvia, Hamburg, Sampdoria, Köpenhamn, Latvia, Tallin och Genova.

Min fru  blir periodvis måttligt road utav att leta arenor. Dessa bestyr brukar jag oftast få sköta själv; inte dra in henne eller barnen. Arenorna huserar vanligtvis en bra bit utanför stadskärnorna, vilket ibland gör de besvärliga att ta sig till. En positiv synergieffekt av processen är att man oftast blir inkastad i ens stad verkliga ansikte, långt bortom fernissade turistkvarter. Risken att bli rånad ökar dock med 200-300 procent. Då är det tur att jag är en snabb kille/gubbe.

För närvarande har jag 20  muggar. Näst på tur står Djurgården och AIK det vill säga två retroaktiva inköp. Min fru och jag ska till Geneve och Lausanne i maj 2016. Det blir nog att specialgranska kartorna över städerna för att reducera tid och Maries mentala hälsa.

Det får aldrig bli så att muggsökandet blir ett dysfunktionellt aber som upptar för stor del av den tid som jag har till förfogande på semestern. Ibland kan jag bli frustrerad över att ha sett arenan, men inte lyckats hitta ett öppet ställe att köpa den på. Då är det retroaktiva undantaget manna från himlen eftersom det febrila sökandet självdelegeras till tid framför datorn efter jag kommit hem från resan.

De muggar som jag är minst nöjd med ur ett estetiskt perspektiv är Örebros och Åtvidabergs. Den sistnämnda har dessutom en helt annan form än de traditionella vilket gör det dubbelt motigt att dricka kaffe ur.

Att just dricka kaffe i dem förmildrar hela samlandet eftersom de används i praktiken, inte bara blir inhysta i något skåp för att sedan aldrig användas eller bara fungera som prydnadsmuggar. Om jag måste välja en topp tre på de muggar jag upplever som snyggast får det bli: Anderlecht, Notts County och Ajax.

När jag och en kompis var på Mallorca såg vi hemmalaget mot Getafe på deras häftiga arena. En välspelad match med ett oerhört tryck på läktarna skapade ett mervärde. Den euforiska upplevelsen skulle krönas med en keramikmugg i deras halvstora shop. Jag letade febrilt i hyllorna, utan att finna vad jag sökte. De hade det mesta när det gällde prylar av alla dess slag i kombination med Mallorcas logga. Tyvärr saknade shoppen något som överhuvudtaget liknade en mugg, vilket i sig är exceptionellt ovanligt.

Jag hittade till sist en mugg med 5 pennor i, den stod på en hylla bakom disken. Butiksbiträdet såg trevlig ut, så jag frågade henne om jag det var möjligt att köpa muggen för 100 kronor, det vill säga ett överpris. Hon svarade beslutsamt nej. Jag förklarade mitt samlande och erbjöd mig betala 250 kronor för keramiktingesten. Förvånad, men lika bestämd kom det samma svar som tidigare ur hennes mun. Det blev ingen mugg denna gång, men den finns ju numera en retroaktivlista.

För ett år sedan åkte jag över ensam till Nottingham i syfte att se en 3-dagars melodisk hårdrockfestival kallad Firefest. Då jag tillhörde minoriteten av de som drack minst så hade jag massor tid över för andra aktiviteter som exempelvis att upptäcka Nottingham.

Under en av dagarna tog jag kameran och gick den långa vägen till arenorna där Nottingham Forrest och Notts County huserar. Lillebror i Nottingham bildades 1862, och är den äldsta proffsklubben i världen som fortfarande deltar på en professionell  nivå. City ground och Meadow lane  är också de två arenorna som ligger närmast varandra i England.

En av de mest kära ägodelarna i min samling är en mugg från Vikbo IK, den klubb som jag spenderat nästan 12 år som spelare och tränare i. Att en division 6 klubb överhuvudtaget ståta med en mugg med tryck är en bedrift i sig. Mina muggsamling består utav dessa lag. Vikbo, Norrköping, Åtvidaberg, Örebro, Hammarby, Swansea, Wolverhampton, Hearts, Liverpool, Notts County, Arsenal,  Chelsea, Nottingham, Barcelona, Madrid, Benfica, Slavia Prag, Sparta Prag, Anderlecht och Ajax.

Patalogiskt samlande

• Patologiskt samlande är svårigheter att göra sig av med saker på grund av ett upplevt behov att behålla dem och obehag förknippat med att göra sig av med dem. Symtomen resulterar i att hemmet blir stökigt och överhopat.

• Patologiskt samlande var en av få nya diagnoser av den psykiatriska diagnosmanualen DSM.

• Vid bedömning och diagnostisering bör somatiska och psykiatriska tillstånd uteslutas som primära orsaker till samlarproblematiken.

• Tillståndet är svårbehandlat, men vissa lovande resultat finns med läkemedelsbehandling och psykologisk behandling. Troligtvis krävs samordnade insatser från sjukvård, socialtjänst, bostadsbolag etc.

Att samla på saker är ett allmänmänskligt fenomen, vilket bekräftas i studier som bland annat visar att 70 procent av barn och 30 procent av vuxna har en samling. Ur ett evolutionsbiologiskt perspektiv är det tänkbart att det har varit en stark fördel för människan att spara på livsnödvändigheter som mat och verktyg för att maximera chanserna till överlevnad, särskilt under perioder med knappa resurser.

Vår benägenhet att samla på oss och behålla saker har också rönt stort medialt intresse exemplifierat bland annat av tv-programmet »Antikrundan« (nu inne på sin 22:e säsong).

Utifrån ovanstående kan det tyckas märkligt att samlande kommer att bli en ny diagnos i den kommande femte utgåvan av den psykiatriska diagnosmanualen DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders).

En av förklaringarna till detta illustreras av engelskans distinktion mellan två olika typer av samlande: »collecting« och »hoarding«. Eftersom det på svenska finns endast ett ord för samlare använder vi i stället för »hoarding« begreppet »patologiskt samlande« för att beteckna det beteende som, till skillnad från samlande, är förenat med lidande och funktionshinder.

Samlande och patologiskt samlande har visat sig vara två, visserligen relaterade, men ändå distinkta fenomen. En väsentlig skillnad är att en samlares samlingar präglas av ordning och organisation, medan patologiska samlares tillhörigheter ligger huller om buller och därför helt eller delvis hindrar dem (och eventuella sammanboende) från att använda sina levnadsutrymmen.

Den systematiska forskningen om patologiskt samlande började först under 1990-talet och har sedan dess ökat stadigt och utmynnat i bland annat slutsatsen att tillståndet bäst konceptualiseras som skilt från men besläktat med tvångssyndrom. I den nya utgåvan av DSM  är patologiskt samlande därför att tillsammans med tvångssyndrom, dysmorfofobi (BDD), dermatillomani (skin picking) och trikotillomani (hair pulling) ingår i den nya diagnosgruppen »Tvångssyndrom och liknande tillstånd«. Samtliga tillstånd kännetecknas av repetitiva beteenden och svarar delvis på liknande psykologisk och farmakologisk behandling.

Patologiskt samlande har visat sig vara ett vanligt tillstånd, som förekommer hos ca 2–6 procent  av befolkningen och som ibland får katastrofala konsekvenser för dem som drabbas. Social isolering, familjekonflikter och vräkningar och, i de mest extrema fallen, död (till följd av fallande tillhörigheter) är potentiella konsekvenser.

Klassificering och fenomenologi

Följande är diagnoskriterier i DSM-5 för patologiskt samlande.

• A.  Ihållande svårigheter att slänga eller göra sig av med saker, oavsett deras faktiska värde. 

• B. Svårigheterna beror på ett upplevt behov av att behålla sakerna och obehag förknippat med att göra sig av med dem.

• C. Symtomen resulterar i ansamling av saker, som hopas och belamrar nödvändiga levnadsutrymmen och väsentligen förhindrar den avsedda användningen av dessa. Om levnadsutrymmen inte är stökiga och överhopade beror detta enbart på inblandning från en annan part (t ex familjemedlemmar, städare, myndigheter).

• D. Samlandet orsakar kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden (inklusive att upprätthålla en säker miljö för en själv och andra).

• E. Samlandet beror inte på ett annat medicinskt tillstånd (t ex hjärnskada, cerebrovaskulär sjukdom eller Prader–Willis syndrom).

• F.  Samlandet förklaras inte bättre av ett annat tillstånd i DSM-5 (t ex samlande till följd av tvångstankar i tvångssyndrom, minskad energi i egentlig depression, vanföreställningar i schizofreni eller annat psykotiskt tillstånd, kognitiva nedsättningar i demens, avgränsade intressen i autismspektrumstörning).

Svårigheterna med att göra sig av med saker förstärks av dysfunktionella tankar om ansvar för dessa, känslomässig anknytning till sakerna, svårigheter med beslut om huruvida sakerna ska slängas eller behållas, uppskjutande, svårigheter med organisering, undvikande och perfektionism samt tankar om att saker har människoliknande egenskaper (antropomorfism) .Samlingarna består oftast av kläder, tidningar, böcker, kvitton, förpackningar och saker som den som samlar har en sentimental anknytning till.

Ett fåtal personer med patologiskt samlande samlar också på ett stort antal djur som de inte förmår sköta om. Medianantalet djur per samlare var enligt en amerikansk studie 39, och oftast var en del av djuren antingen döda eller vanskötta. Det är oklart hur vanligt detta tillstånd är, men de uppskattningar som gjorts pekar mot en årlig incidens på mellan 700 och 2 000 nya fall i USA. Till skillnad från samlandet av föremål, som ofta innefattar en rad olika typer av föremål, samlar patologiska samlare av djur i huvudsak på en art, oftast katter eller hundar (ur Läkartidningen).

Weekend i Stockholm

Jag och Marie såg Clint Eastwoods tolkning av The Jersey Boys. Vi blev glatt överraskade av innehållet. Det var en feelgood film med starka karaktärer. Utifrån denna filmiska upplevelse bokade jag upp två biljetter på China teatern. Tyvärr var de bästa platserna slutsålda för länge sedan. Det skapade ett dilemma eftersom vi i våras satt så långt bak när vi såg Chess i Linköping så en stor del av syftet försvann. Vår nya devis blev att försöka sitta så nära scenen som möjligt, annars kunde vi strunta i evenemanget. Det som fanns var fyra stycken ströplatser. Jag valde två av dessa, vilket innebar att vi inte fick sitta tillsamman, men läget på rad tre var däremot helt optimal.

Det är otroligt givande att vara hemma mellan jobbpassen, men att ibland  bara bryta vardagspusslet är också en viktig livskvalitetshöjare. Vanligtvis brukar barnen följa med oss på dylika utflykter, men ibland kan det bara vara skönt att åka utan de små liven. ”Jag är trött!”, ”Maten smakar konstigt”, ”Är vi framme snart?”, ”När ska vi hem”, och ” Måste vi in där” är fraser som man slipper undan för tillfället. Det liksom företar ens höga förväntningar i symbios med den höga kostnad som logistik, biljetter, boende och mat innebär samtidigt som barnen får möjligheten att längta efter sina kära föräldrar.

Vi tåg snabbtåget från Centralstation till Stockholm klockan 09.24 och var framme 75 minuter senare. Det var nästan en för smärtfri logistikupplevelse: kaffe, NT samt Russel på mobilen – helt plötsligt var vi framme. Vårt hotell låg mittemot Centralstationen, men vi hade väldigt lite packning så det blev att gå dit senare. Målet var att shoppa loss på Södermalm. Vi följde Götagatan slaviskt. Jag kostade på mig några snygga långärmade samt en stickad tröja i underbara klädbutiken G26. Marie var betydligt restriktivare, troligtvis beroende att hon varit tre vändor på Ullared.

Vi svängde av till Katarina Bangatan där Bondens marknad hade slagit upp sin julmarknad. Det var en fröjd för ögat att botanisera i denna kvalitetsmarknad. Jag fick abdikera för de sjukt färska och goda marsipanlängderna och den ekologiska körsbärssylten. På samma gata huserade Restaurang Samrat of India. Enligt dem själva är deras hak Stockholms äldsta indiska restaurang. Maten var i vilket fall som helst himmelsk. För 600 kronor fick vi indirekt proteiner och kolhydrater för två dagar; prisvärt var bara förnamnet.

På samma gata beskådade vi minnesmärket av en av Sveriges mest kända fotbollsspelare: Nacka Skoglund. Mätta och belåtna traskade vi genom ett kylslaget Stockholm till Hotell Terminus. Bara läget invid Centralstationen var värt de 1400 riksdalerna som vi la upp för rummet. Det blev en  oplanerad siesta från 16 till 18, vi var  helt enkelt fullkomligt urlakade utav dagens promenerande.

Utvilade, omtöcknade och förväntansfulla tog vi oss till Chinateatern invid Berzelii park i stadsdelen Norrmalm. Vi var där i god tid innan föreställningen tog sin början. Klockan 19.30 prick inleddes musikalen. Första akten innehöll blod, svett, tårar,  frustration och italienare. Starka motstridiga viljor skapade interna spänningar i The Four seasons som banade vägen för skilsmässor och pengabråk. 

Den sista pusselbiten i gruppsammansättningen var Bob Gaudio tillika den som skrev alla deras stämsångshits såsom fösta hiten ”Sherry” och ”Walk lia a man” och ”Big girls don´t cry”.  Bruno Mitsogiannis (Frankie Valli), Peter Johansson (Tommy De Vito), David Lindgren (Bob Gaudio) och Robert Rydberg (Nick Massi) är alldeles utmärkta i sina gestaltningar av de fyra starka karaktärerna. Dock är ingen av dem någon ny Al Pacino precis, vilket gör att man som publik uppskattar sångnumren allra bäst. Jag tyckte för övrigt att Peter Johansson var väldigt lik Jim Carrey; en petitess i sammanhanget, men i alla fall.

Framgångens sötma hade dock sitt pris och bandet splittrades abrupt. Gruppens frontfigur den falsettsjungande Frankie Vallie blev soloartist med periodvis hjälp av motorn i bandet Bob Gaudios låtskriveri. Toppenljud, bra låtar,  utmärkta sångare  och en stark historia gjorde kvällens föreställning till en klockren fullträff. Den superba underhållningen avslutades klockan 22.20 och var som sagt en riktig energiinjektion. På vägen till hotellet passade vi på att ta varsin burgare på Burger King.

Dag 2 – Söndag

Efter en välbehövlig sovmorgon avnjöt vi en sagolik frukostbuffé. Därefter packade vi ihop våra pinaler för att i nästa skede lämna in dem på bagageförvaringen. På agendan stod återigen shopping; något besök på exempelvis Nordiska museet gick inte att kombinera tidsmässigt. NK är Stockholms mest anrika shoppingcenter. Vi betade hierarkiskt av de julpyntade våningsplanen. Efter designshoppingen begav vi oss sedan till turistfällan Gamla stan där horder av människor armbågade sig fram. Där besökte vi  bland annat stadens äldsta julmarknad som låg på Stortorget.

Mitt fokus låg dock på annat håll nämligen Science fiction bokhandeln. För mig är detta en höjdpunkt varje gång jag besöker Sveriges huvudstad. Jag var en hårsmån från att köpa ett Game of thrones monopolspel. Priset 999 kronor lyckades till slut avväpna mitt grumlade samlarsinne. Det blev till slut några engelska horrorböcker samt en Marvelkalender.

Tiden hade inga hämningar, utan sprang tekniskt sett iväg otäckt snabbt. Vi hämtade upp vårt bagage på hotellet och tog återigen varsin burgare på Burger King. Vårt tåg avgick runt 17.30 för att vara framme i Norrköping klockan 19.00; därifrån tog vi taxi till Ektorp. Borta bra men hemma bäst.

Pixel-Eskapism

Clint Eastwood tog sig an historien om gruppen The Four Seasons uppgång och fall. Bra musikaliska filmer växer sannerligen inte på träd, men Clintan lyckas skapa en trevlig film fylld med starka überkaraktärer, humor och drama. Strålkastaren kastas snabbt på den snälla killen med den mäktiga falsetten Frankie Valli (John Lloyd Young). Hans raka motsats är den charmige men strulige barndomskompisen Tommy DeVito (Vincent Piazza). Gruppnormen ändras när killen med låtarna kommer in i bandet, Bob Gaudio (Erich Bergen). Eastwoods fokus ligger minst sagt på gruppen i sig. Att Bee Gees och The Beach Boys samexisterar är det tyst om. Det var befriande att se en en film om ett band där sex, droger och våld får väldigt lite utrymme. I vilket fall som helst var detta en oväntad överraskning för såväl mig som min fru. Det ledde fram till att vi bokade biljett till Jersey Boys på China teatern i Stockholm den 12 december.

I och med denna fjärde film med Caniel Craig gick det upp för mig att James Bond är reebootad. Det började med Casino Royale (2006), fortsatte med Quantom of solace (2008), och utmärkta Skyfall (2012). Nu var det dags för fortsättningen på den trilogin: Spectre. Frågan jag ställer mig hur långt kan man dra det hela utan att ställa de andra filmerna på sin spets. Kommer alla andra skurkar som varit med i tidigare klassiker att återuppstå? Utifrån detta uppstår det en uppsjö av frågetecken som jag tror att upphovsmakarna inte rätar ut. Går filmerna bra, vilket de tycks göra försvinner nog den ambitionen. Hardcorefansen upplever jag som avvaktande tills nästa Bondfilm dyker upp. Det kan ju faktiskt vara så att upphovsmakarna implementerar en ny antagonist istället för att reproducera någon ur de tidigare filmerna. Skyfall var den första Bondfilm jag sett på oerhört länge, och jag fick definitivt mersmak. Daniel Craigs karga uppenbarelse i symbios med klockrena bitska kommentarer är helt i min smak. Att man via reebooten får en inblick i karaktärerna  M, Q och Moneypenny är också en framgångsfaktor. Den utomjordiske braige Christoph Waltz (1956, Österrike, Vienna: Inglorious bastards, The Green hornet, Water for elephants, Carnage, Django unchained) gestaltar Bonds största trätobroder Ernst Stavro Blofeld. Jag upplevde att första halvan av Spectre var i klass med Skyfall, därefter blev det mer och mer ointressant utan för den delen vara dåligt. Vill man ha realism så bör man inte se Bond överhuvudtaget. Filmen hade mått bra av att kortats med en halvtimme för att man som publik skulle slippa  börja skruva på sig några gånger för mycket i biofåtöljen.

Från en agent till en annan, från en Superman till en annan. Jag har sett alla Mission impossible filmerna med eufori till skillnad från Bond. Den förra filmen Ghost protocol var i mina ögon en vinnare i actiongenren där juvelen i kronan var scenen i och på världens högsta byggnad Burj Khalifa. Rouge Nation är den femte filmen i agentserien och Tom Cruise har spelat Ethan Hunt i alla dem. Bond har Spectre, IMF har Syndicate som organisationsantagonist. Mindre humor, mindre coola tekniska prylar och aningen för lång gör Rouge Nation till en sämre film än föregående Ghost protocol. Dock är det underhållning på hög nivå och bland det bästa man kan se i actiongenren. Filmen tar sig inte på fullt allvar utan har glimten i ögat, vilket skapar en skön stämning bland de redan inkörda huvudkaraktärerna i denna vuxensagaaction. Det otroligt vackra fotot är ett smörgåsbord för ögat. Skurken porträtteras av en personlig favorit till mig: Simon Harris (1966, London, England: The Borgias, Southcliffe, Harry Brown, Promotheus, 71, Deliver us from evil, Macbeth).

Ett förödande kärnvapenkrig har gjort jorden till en obebodd planet. De enda överlevande var de som befann sig på 12 rymdstationer. Dessa slog sig ihop och bildade mänsklighetens sista hopp – Arken. Från den skickas 100 stycken ungdomsbrottslingar tillika försöksdjur med syfte att se om jorden efter 100 år fortfarande är farlig att vistas på.  Detta är en ungdomsserie med influenser från såväl Hunger games, Maze runner, Divergent och klassiska Flugornas herre.The 100 har starka karaktärer som jag bryr mig om till skillnad från exempelvis The Walking dead. Visst finns det svarta hål utav manusluckor och trovärdighet, men vilka sci-fi serier lider inte av dessa problem. Om man bortser från detta så är The 100 riktigt bra tv-underhållning. Jag har sett två säsonger av serien och väntar med spänning på den tredje.

Guillermo del Toro, mannen bakom filmer som Hellboy, Pan´s labyrinth, Barnhemmet, Pacific rim och The Devils backbone är i farten igen. Crimson Peak har en stor budget, bra skådisar och mycket självförtroende till sitt förfogande. När det kommer till gotiska filminramningar är Guillermo svårslagen. Filmens allra största styrka är just det visuella. Han tar i så att man nästan blir tårögd. Tyvärr blir man inte det av denna berättelse. Vuxensagan är på tok för lång och intetsägande. Tom Hiddleston, Mia Wasikowska agerar friktionsfritt framför kameran, men Jessica Chastain  (1977, Sacramento, USA: Jolene, The Debt, Take Shelter,  Corialanus, The tree of life, Interstellar, The Martian) är den som glänser mest och längst. Trots att detta är en spökhistoria får inte andarna någon framskjutande roll, fokuset ligger mer på det romantiska planet. Edgar Allan Poe’s ande svävar precis ovanför Guillermos übergotioska berättelse. Som sagt, om handlingen varit lika bra som det visuella så hade Crimsom Peak blivit en klassiker, nu får vi istället vänta på Guillermos nästa film.

Hotel Transylvania är i mitt tycke en av de senaste årens bästa animerade filmer. Den är  bara så klockren, från början till slut. Den överbeskyddande Dracula har accepterat tanken på  Jonathan som sin dotters .  I tvåan är det hans svärson som blir problemet. Blir han människa, vampyr eller en hybrid? Det vill Dracula och hans monsterpolare ta reda på. Flödet av genialiska one-liners från första filmen är som bortblåst. Jag skrattade knappt en enda gång under filmens gång. Det är inte på något sätt dåligt, utan bara Hollywoodskt reproducerat. Hotel Transylvania 2 hamnar i den gigantiska  högen bland intetsägande uppföljare – tyvärr.

Ett omöjligt uppdrag

Att rangordna denna numera relativt tynande genre utifrån ett historiskt perspektiv är inte möjligt. Dels har jag inte hört alla artister, grupper och album, dels är det tycke och smak något som är föränderligt. I syfte att grotta ner mig lite i min samling är det dock en kul idé. Att ha några kriterier att förhålla sig till är ett måste, annars kan det bli sju låtar av en grupp, eller väldigt stor diskrepans mellan exempelvis renodlade ballader och rockiga tongångar.

Att välja låtar kan ibland vara lättare att välja än själva albumen. På vissa plattor finns det ibland bara 1-4 bra låtar, standard och utfyllnad. Det är dessa guldkorn som jag tycker är så kul att hitta; den där låten som jag anser vara en riktig a.o.r-classic.

Rösten, produktionen och refrängen är huvudbeståndsdelarna som måste sammanfalla för att överhuvudtaget ta sig in på denna eminenta lista. Dock är det skillnad mellan exempelvis grupper som Harlequin, 707, Tycon från tidig 80-tal och Revolution Saints från 2015 utifrån ett produktionstidsperspektiv, vilket i sig inte är så konstigt.

Kort a.o.r historik

Mitt intresse för aor inleddes subtilt via Kiss; Dynasty (1979) och  Unmasked (1980). I ett senare skede i livet var vi uppe hos en polares kompis. Denna vägledde mig via ett aor-blandband till en helt ny värld. Band som Harlequin, Balance, Prism, Axe, Arcangel, LeRoux, 707 och Sheriff   blev mina bandguider. Successivt förändrades mina skivinköp ifrån Slayer, Acid, Overkill, The Exploitetd, G.B.H, The Partisans till Axe, Michael Bolton och Rick Springfield, därefter har det bara fortsatt. Def Leppards underbara High ´n dry måste väl också anses som en platta som fick mig in på rätt melodiska spår.

Under 90-talet hade jag, Stefan Hammarström och Tommy Olsson ett lokalt musikbrödraskap tillsammans. Det var vi mot världen, alla andra tyckte nog att vi var patetiska och rent ut sagt underliga. Evenemanget pendlade mellan våra ungkarlslyor. Var och en av oss hade färdigställt A.O.R – spellistor, sedan gick vi omgång för omgång varvet runt och dränerade listan på låttitlar, njutande av hänförande tongångar. Däremellan snackade vi skit, framtidsvisioner, nostalgisentimentalitet och drack alkohol i varierade former, i symbios med god mat, antingen beställd eller egenproducerad.

Jag titulerade mig alltid som The A.O.R – King medan de andra två lärlingarna fick slåss och träta om vem som blev kvällens The A.O.R- Prince. När alla låtar spelats så var vi generellt sett ganska halvfylla på grund av det alltför stillasittandet och drickandet i sig. Efter den mastiga A.O.R – påfyllningen och alkoholhybrisen avslutades kvällen oftast på Norrköpings populäraste uteställen som Palace, Tour de Ville, Garage eller Wasa.

Journey, Foreigner, Survivor och Toto är band som den stora massan lättast kan identifiera sig med utifrån att beskriva vad A.O.R står för.  A.O.R är en förkortning av adult oriented rock, vilket bäst kan försvenskas till vuxenorienterad rock. Begreppet är aningen omtvistat. Jag och många med mig hävdar att det står för adult-oriented- rock, en term som lanserades i amerikansk radio på 70-talet, andra hävdar att det står för album-oriented- rock. A.O.R som musikaliskt fenomen var en uteslutande amerikansk företeelse. Många av de stilbildande banden inom genren härstammade från USA, och deras musik spelades av de vuxeninriktade rockradiostationerna runtom i landet. Genren började så smått dyka upp runt 1976-77, men riktigt stor blev den först i början på 80-talet.

Grupper inom detta segment slog igenom under 70-talets senare hälft, men vars musikaliska identitet i större utsträckning var präglad av rockens uttryck, snarare än popens (till skillnad från exempelvis The Eagles). Journey och Chicago startade båda som jazzrockband på 70-talet, för att tidigt på 80-talet utvecklas till mer renodlade A.O.R-band. I både Bostons och Foreigners tidiga alster märks tydliga influenser från rock. Faktum är att båda dessa band betraktades som rena rock ’n’ rollband då det begav sig. Detsamma gäller mer eller mindre även de andra band som idag betraktas som några av de verkliga stilbildarna/ikonerna inom A.O.R: Toto, Kansas, REO Speedwagon, Styx och Survivor.

När det gäller Journey manifesterades denna förändring tydligt på banbrytande skivor som Escape (1981) och Frontiers (1983). Även band som Toto, Foreigner, REO Speedwagon och Survivor släppte under samma tid några av sina mest kända alster, som sedermera kommit att betraktas som klassiker i genren. Under denna vuxenrockens ”guldålder” (från ca 1980-85) dök det upp massvis av nya band, inte bara i USA utan också i Kanada och Europa, som alla var influerade av den A.O.R – stil som etablerats på 70-talet av band som Boston och Foreigner.

Andra band med långa karriärer bakom sig inom andra musikstilar, som exempelvis Chicago, anslöt sig till vuxenrocken för att antingen byta stil helt eller göra någon eller några enstaka plattor i den ”nya” stilen. Vissa hårdrocksband flirtade med A.O.R – stilen på vissa låtar, eller gjorde någon platta som mer eller mindre innehöll samma musikaliska ingredienser och uttryck som de etablerade A.O.R – bandens alster.

Några riktiga A.O.R – pionjärer, vilka endast hålls levande av oss freaks är band som Prism, City Boy, LeRoux, 707, Aldo Nova,  Harlequin, Balance och Axe. Genren blev i slutet av 80-talet för stort och svulstigt för sitt eget bästa, och likt ett brev på posten kom en musikalisk motreaktion. Grungen dödade inte A.O.R musiken, men skadesköt genren allvarligt. Skivbolagen som förut slogs om banden gjorde sig istället av med de fluffiga A.O.R akterna med agendan att hitta ett nytt Nirvana. Därefter var musikstilen lika populär som en Muhammedbild i Dubai. Nya försäljningsframgångar blev  extremt tunnsådda om man bortser ifrån bland annat Europe – Final Countdown och Chesney  Hawkes one hit wonder från 1991: ”The one and only”.

100 bästa a.o.r låtarna

Skulle jag bli tvungen att välja ut en låt som symboliserar min typ av a.o.r så får det bli  Journey – Separate Ways. Bandet i sig har inte tillhört mina största favoriter, men den låten är überöverjordisk. Trots detta föredrar jag både Survivor och Foreigner. Fet text symboliserar vilka låtar som skapats från 2000 till 2015. Indirekt ett slag i ansiktet på de som titulerar genren som ett 80-tals fenomen. De låtar  som är kursiverade är svenska och nordiska bidrag.

Kriterier

• Inga ballader
• Bara 1 låt från samma artist eller grupp
• Inte rangordna låtarna på listan eftersom det är omöjligt.

Axe – Fantasy of love  (USA/1981)

Edge of forever – Lonely  (Italy/2010)

Signal – Arms of a stranger  (USA/1989)

Tobruk – Falling  (England/1985)

Streets – I can´t wait  (USA/1985)

Mikael Erlandsson – It´s allright (Sweden/1994)

Asia – Eye to eye  (England/1983)

Rob Moratti – Life on the line  (Canada/2011)

Find me – Your lips  (Sweden/2013)

John Waite – These times are hard for lovers  (USA/1987)

Revolution Saints

Tycoon – Walking´the line  (USA/1981)

Van Stephenson – Fistfull of heat  (USA/1986)

707 – Live without her  (USA/1981)

Giuffria – Lethal lover  (USA/1986)

Joe Lynn Turner – Losing you  (USA/1985)

Hartman – The same again  (Germany/2005)

Nightranger – Don´t tell me you love me (USA/1982)

Mark Free – Never be a next time (USA/1993)

Revolution Saints – Here forever  (USA/2015)

Shy – Emergency  (England/1987)

Magnum – Vigilante  (England/1986)

Rick Springfield – Souls  (Australien/1983)

Brett Walker – Quicksand  (USA/1994)

City Boy – The day the earth caught fire  (USA/1979)

Balance – In for the count  (USA/1984)

Aviator – Frontline  (USA/1986)

Tyketto – Forever young  (USA/1990)

Urgent – Running back  (USA/1985)

Silver – Silver  (England/Germany/2001)

Stan Bush & Barrage – Primitive lover  (USA/1987)

Dalton – Caroline  (Sweden/1987)

Robert Tepper – No easy way out  (USA/1991)

Tommy Shaw – Dangerous game  (USA/1987)

Harlan Cage -  No sunday bride  (USA/1999)

FM – That girl  (England/1986)

Foreigner – Break it up  (USA/1981)

Harem Scarem – No justice  (Canada/1993)

Chris Ousey – Give me shelter  (England/2011)

Survivor – Broken promises  (USA/1984)

Harlequin – Superstitious feeling  (USA/1982)

White Sister – Promises  (USA/1984)

Le Roux – Turning point  (USA/1982)

W.E.T  -  Shot ( Sweden/20013)

Strangeways – Where are they now  (Scottland/1988)

Dare – Into the fire  (England/1988)

Sunstorm – Night moves  (USA/2006)

Khymera – Since you went away  (USA/2008)

Toby  Hitchcock  – Mercury´s down  (USA/2011)

Journey – Separate ways  (USA/1983)

Treat – Outlaw (Sweden/1987)

Treat

Michael Bolton – Can´t turn it off  (USA/1985)

Fortune – Trill of it all  (USA/1985)

Aldo Nova – Under the gun  (Canada/1982)

Talisman – I´ll be waiting  (Sweden/1989)

Pride of lions – Ask me yesterday (USA/2014)

Brother Firetribe – Heart full of fire  (Finland/2008)

Frederiksen/Dennander – Siver lining (Sweden/USA/2007)

Far Corperation – Johnny´don´t go the distance  (England/1985)

Franke and the knockouts – Never had it better  (USA/1982)

Bryan Adams – Run to you  (Canada/1984)

Greenway – In the danger zone  (USA/1988)

Bon Jovi – Shoot through the heart  (USA/1984)

Kiss – Naked city  (USA/1980)

Fergie Frederiksen – Angel  (USA/2011)

King Kobra – Iron eagle  (USA/1986)

Danger Danger  – Under the gun (1989/USA)

Cannata – Images of forever  (USA/1988)

Blackfoot – Send me an angel  (USA/1983)

Prophet – Can´t hide love  (USA/1988)

Work of art – The great fall  (Sweden/2011)

King Kobra

Love under cover – Angels will cry  (Sweden/2012)

REO Speedwagon – I don´t want to lose you  (USA/1988)

Place Vendome – Streets of fire  (Germany/2009)

The Storm – Love isn´t easy  (USA/1995)

Sheriff – Elisa  (USA/1982)

101 south – We took the wrong road  (USA/2000)

I-Ten – Taking a cold look  (USA/1983)

Stage Dolls – Wings of steel  (Norway/1988)

Rainbow – Can´t let you go  (USA/1983)

Saraya – Healing touch  (USA(1989)

Venice – All my life  (USA/1990)

Jono – I was the one  (Sweden/2013)

Toto -  Angels don´t cry  (USA/1984)

Places of power – Desires of our hearts  (England/2009)

Airrace – First one over the line  (England/1984)

Prism – Wired  (USA/1982)

Shadowman – Fire and ice  (England/2008)

Poodles – I rule the night  (Sweden/2009)

Robin George – Heartline  (England/1985)

Robin Beck – If you were a woman  (USA/1989)

Michael Borman – Stand up (Germany/2006)

Kane Roberts – Rebel heart – (USA/1991)

Mecca – Without you (USA/2003)

Van Zandt – Heart to the flame  (USA/1985)

Y and T – Face like an angel  (USA/1985)

Skagerack – Always in a line  (Danmark/1988)

Just-if-I – Carpe diem  (Canada/1991)

From the fire -  Hold on  (USA/1992)

Atlantic – Dangerous game (England/1994)

Eclipse – The Storm  (Sweden/2015)

 W.E.T

Låtvalsanalys

Nostalgigenre, njae inte riktigt. Visst är det så att musiken lever en tynande tillvaro i media, men utifrån att 26 av de 100 låtarna är från 2000 talet och framåt bevisar det att kvaliteten och vitalitet ändå är närvarande. Revolution Saints med underbara ”Here forever” är exempelvis från 2015.

Det utkristalliserar sig ganska snart att jag är mycket för bombastiska och pompiga låtar med grupper som Fortune, Urgent, Survivor, Foreigner, Pride of Lions, Le Roux, Tycoon och Harlan Cage. En annan är lite tyngre låtar såsom Tyketto - Forever young,  Talisman - I´ll be waiting, The Poodles – I rule the night, Danger Danger - Under the gun och Harem Scarem med  No justice istället för mjukare västkusttoner. Smaken är som baken och det var groteskt  svårt att välja ut 100 låtar, det finns inget rätt eller fel – men kul var det.

När det kommer till låtsnickeri i denna genre finns det tre som sticker ut ordentligt. Den ena är Jim Peterik (Survivor, Pride of lions) den andre Mike Slammer (City Boys, Streets). I tre konstellationer med relativt likvärdig musik återfinns: Fortune, Harlan cage och 101 south. Bakom dessa band ligger låtskrivarparet Roger Scott Craig och Larry Greene.

Sveriges svar på en människa som har förmåga att skapa minnesvärda låtar är Treats Anders Wikström. Med en adekvat sångare a´la Steve Perry, Lou Gram  eller Fergie Frederiksen hade musiken eventuellt kunnat ta världen med storm. Hans värdiga arvtagare är Erik Mårtensson från Eclipse. Han har skrivit massor av bra låtar till exempelvis W.E.T, Toby Hitchcock och Jimi Jamison.

Svenskt och nordiskt är oerhört tongivande utifrån att vi dels inte engelsktalande, dels är en droppe i havet befolkningsmässigt. Att hitta 13 låtar från norden är minst sagt imponerande. Genren härstammar från USA och i och med att 59  låtar av 100 kommer från USA är det väl bara inse fakta att genren sitter i generna på jänkarna. Britterna med sina 13 bidrag ligger också i toppen. Kanada är ett land som också berikat världen med a.o.r. -godis såsom Bryan Adams, Harem Scarem, Just-if-I och Aldo Nova.

Som sagt det vimlar av implementeringskandidater så här i efterhand. Toto och Van Zand fick i efterskott ersätta Leverage – Follow that river och Toto ersatte Red Siren – All is forgiven. Min polare Stefan Hammarström korrigerade också låtvalet av Cannatas bästa. Självklart ska det vara Images of forever och inte Middle of the night.

Lee Aron, Dakota, Bite the bullet, Charlie, Pat Benetar, Giant, Loverboy, Kansas, Jeff Paris, The Ladder, Red Dawn, Heartland, Boulevard, Europe, Shadow King, Arcangel, Steve Perry, Honeymoon Suite, Def Leppard, Coney Hatch, Dan Lucas, Unruly Child, Q5.

Red Siren, Praying Mantis, Bystander, Tower City, Crown of thorns, Eyes, Jeff Scott Soto, Giant, The Sign, Bad Company, Slamer, Seventh Key, Icon, Bad english, B.E. Taylor group, GTR, Glen Burtnick, Orion. Det finns alternativ så det förslår. Om ett år så ser kanske listan annorlunda ut beroende dagsformen.

The Poodles

En del av texten ”kort historik”  är modifierad från en utmärkt artikel som handlar just om a.o.r: ens historia: http://www.freewebs.com/cdkimpan/aorarticle.htm

Pixel-Eskapism

Hollywoodska Remakes rullas ut en sinande strid. Enligt dem  var det dags att damma av klassiska Mad Max. Nödvändigt eller inte är frågan? Den glimt av humor som infann sig i de tidigare filmerna med Mel Gibson existerar inte alls. I Tom Hardys version framstår till och med Dirty Harry som en minglare av rang. I denna apokalyptiska högoktaniga actionrulle är det bara full fart på högsta växeln som gäller. Det brukar i regel vara lika med att gapa efter för mycket. I detta fall fungerar konceptet bättre än väntat. Halvtaskiga skådespelare brukar annars vara synonymt med denna genre men såväl Tom Hardy, Nicholas Hoult som Charlize Theron (1975 Sydafrika: Men of honour, The Cider house rules, 15 minutes, The Italian job, Monster, The Road, Prometheus, Snowy white and the huntsmen) tillhör inte det klientelet; redan där är mycket vunnet. Spektakulärt och sinnessjukt brutalt karakteriserar nya Mad Max. Handling, dialog eller någon som  helst form av djup behöver man inte leta efter, då dessa moment inte existerar, vilket troligtvis inte heller är meningen. Att äta, kissa eller bajsa finns det inte utrymme för eftersom all tid går åt att vakta eller att slåss. Gillar man bilar, motorer och fart det vill säga vara ett fan av Fast and furios filmerna lär man älska Mad Max. Snygg och hyfsad nonstop action som till sist blir aningen halvtråkig på grund av sin endimensionalitet.

Whiplash är Mad Max raka motsats. Detta drama handlar om den talangfulle jazz-trummis-studenten Andrew, vars ambitioner får pånyttfödelse genom att han förflyttas till skolans elitmusikerklass. Deras lärare Mr Fletcher är den som dirigerar sitt team till überperfektionism utifrån någon form av militärskolestrategi. Dennes devis bygger på att hänsynslöst motivera, att tänja eller pusha sina studenter över deras förmåga i syfte att hamna i samma kategori som de stora legenderna såsom Charlie Parker. Tempot i filmen är helvetiskt lågt, men ändå förblir filmen så djävulskt intressant parallellt underhållande. J.K Simmons (1955, Detroit USA: The Cider house rules, The Mexican, Spider-man, First snow, The music never stops, The words ) som gestaltar den fiktiva läraren Fletcher vann en Oscar för: ”Best Performance by an Actor in a Supporting Role in a Motion Picture”. Det var han allt värd efter den rollprestation han ingöt sin diktatoriske och raljerande karaktär. En oerhört gripande och kraftfull film vars like jag inte sett någonsin förut dessutom känns allt musikövande helt autentiskt vilket förstärker helheten.

Jurassic World är en sequel, inte någon remake. Dock har det gått 22 år sedan Jurassic Park gick åt fanders. Den nya parken bygger på dess forskares mixande med dylika dinosauriergener. Sådana hybrisfasoner brukar allt som oftast straffa sig. Att leka Gud med förhistoriska bestar kan bara sluta på ett sätt, något filmen successivt skildrar. Chris Pratt är den som tagit över stafettpinnen som huvudrollsinnehavare från Jeff Goldblum och infogat lite ”Guardian of galaxy humor” i filmen, något som verkligen behövdes. Trots att vi sett detta förut är allt mycket moderna, snyggare, roligare och mer varierat än förut, och med de bästa visuella effekterna hittills. Utifrån den vedervärdiga tredje filmen är visserligen inte den prestationen precis anmärkningsvärd. Jag förstår dock att Jurassic World blivit en stor succé eftersom den helt sonika är genant underhållande. Dessvärre är oförutsägbarheten lika med noll. Efter fyra filmer med dinosaurier torde det vara svårt att hitta någon trovärdig ny infallsvinkel, utan att upprepa sig.

Klockan 19.20  den 30 augusti såg jag det allra sista avsnittet av Breaking Bad. Ett antal dagar innan hade mitt liv kretsat runt att se klart  säsong 5 (2008-2013).  Det är sällan jag sett en så väldisponerad dramaturgisk amerikansk serie. 4 säsonger hade varit för lite, 6 säsonger en för mycket. Breaking Bad handlar om en kemilärare som nyligen diagnosticerats med lungcancer av tredje graden. Av en tillfällighet när han får följa med sin svåger på ett amfetaminuppdrag inser han att produkterna skulle kunna bli så mycket bättre. Han lockar till sig en tidigare student som numera både knarkar själv, dealar och tillverkar metamfetamin. Det osannolika teamet uppgång och fall är vad denna utmärkta serie handlar om. På IMDB har Breaking bad 9.5/10 precis samma betyg som Game of thrones. Jag kan utan problem instämma i kritikerhyllningarna. Alla karaktärer och kemin dem emellan är sjukt klockren. Intrigerna känns fräscha, trovärdiga och inte minst underhållande. Jag upplevde en dipp i slutet av säsong 4 och början av säsong 5. Sett i backspegeln utifrån ett holistiskt perspektiv var den temposänkningen perfekt. Ungefär som att under 800 meters lopp hålla igen lite,  innan man spurtar över mållinjen. Det finns så många underbara bikaraktärer såsom den fifflande advokaten Saul Goodman, fastfoodägaren tillika knarkkungen Gustavo Fringe och torpeden Mike  Ehrmantrautom. Att få följa Walt med fru och barn i symbios med sin frus syster samt svåger som ironiskt nog är högt uppsatt i knarkroteln och deras relation är minst sagt livskvaliteshöjande.

Femte säsongen av Game of thrones failade inte på något sätt, utan höll nästan lika hög klass som tidigare. I och med att Tyrion mördade sin pappa Tywin ritades maktstrukturerna om. Det innebar att karaktärerna spreds ut till andra delar av  den fiktiva världen, något som kändes helt rätt dramaturgiskt. Eftersom huvudkaraktärer dör som flugor i serien medför det färre personer att följa. Tyrion, Varys och Jorha drar ut på en roadtrip precis som Jamie. Arya fortsätter sitt sökande efter hämnd och Sansa blir indirekt bortgift med en riktig usling. Jon basar fortfarande vid muren med Stannis som boss. Jag upplevde att det var kortare scensjok än föregående säsonger, något som  borgade för större intrigtäthet. I och med att jag har HBO-nordic blir det till att bara se ett avsnitt i taget. Utifrån ”vill se nästa avsnitt nu” så är det förödande. Dock har man en hel vecka på sig att se fram mot nästa avsnitt samt på ett bättre sätt reflektera på det man just sett. Game of thrones är mer än en tv-show, den är  imposant stilbildande. Det finns egentligen inget mer att tillägga.

Marvels Ant-man var för mig en karaktär som jag inte har några förflutna serietidningskopplingar till. Den snällsmarte lite misslyckade inbrottstjuven Scott Lange får chansen att tillhöra the good guys och greppar halvhjärtat den upplagda möjligheten. Den pensionerade biokemisten Dr Hank Pym är i stort behov att stoppa en militärindustriell magnat från att sälja förminskningstekniken till terrorister och rekryterar helt sonika Scott Lange till sitt team. Denne får  testa på att skifta mellan att vara en vanlig människa, till att vara en superhjälte med oanade krafter i en myras storlek. Den osannolika intrighärva i sann Marvelvärldsanda kryssar behagligt mellan charmig humor a´la Guardians of the galaxy, med action och romantik. Paul Rudd (1969, New Jersey, USA: The Cider house rules, Anchorman, The 40 year old virgin, Night at the museum, This is the end, I love you man, Role models) som gestaltar Scott Lange påminner mångt om mycket om Chris Pratt i just Guardians of the galaxy eller en ung Harrisson Ford genom att skifta mellan charmig nonchalant till äventyrslysten, vilket är nyckeln till ett adekvat underhållande filmäventyr. En av de roligaste karaktärerna i Ant-man är en av Scotts halvkriminella sidekicks Luis (Michael Peña).

Småskalighet i ett nötskal

Dag 1 Fredag

Ett nytt år är vanligtvis lika med festival, detta år var inget undantag. Bråvalla fick för mig återigen ligga i träda då jag jobbade. Istället utkristalliserade sig 10-års jubilerande Skogsröjet som besöksvinnare. Det primära utifrån det valet var att jag inte tidigare sett Magnum, Jono, Dram Theater och Queensryche. Det sekundära var att det endast var runt 4 mil till festivalen. Mitt hyfsat stora och braiga tält dammades av i symbios med sovsäck, liggunderlag, två kuddar, campingstol och hygienväskan. Jag ekiperade klädesplagg för såväl oväder som strålande solsken samt fluktuerande tälttemperaturer. All mat förutom ett kokt ägg och två bananer inhandlades på festivalen. Jag hade i och med mitt alkohollöfte köpt betydligt mindre öl än vanligt och dessutom inget annat än just maltbrygden.

Järngänget samlades som sagt återigen för att uppleva en ny festival. Vårt första och Skogsröjet skedde 2013. Detta år ville Johan vara där dagen, vi andra kunde inte, så han var mannen som fick uppdraget att sätta upp våra 3 tält. Kompisen Jarmo Kolehmainen var ett nytillskott till vår gedigna kärntrupp. Stefan  hämtade mig fredag klockan 10.00 invid Lidl parkeringen och Jarmo 30 minuter senare.

Vädret blev bättre än vad som förutspåtts, dock hängde regnet minst sagt i luften. Vattendropparna briserade inte förrän senare på kvällen. Jarmos två kompisar Tomas och Magnus vilka låg på husvagnscampingen kom titt som tätt och besökte oss. Dessa två trevliga människor var de som vi umgicks med under förmiddagen och för övrigt resten utav festivaldagarna. All annan mänsklig kommunikation invid vår tältplats var exceptionell marginell, trots att vi hade ett stort regnskydd. Om det beror på att vi helt sonika är nöjda med varandras sällskap eller har svårt att mingla vill jag låta vara osagt; det är troligtvis en kombination. Vi får skylla på avsaknaden utav en adekvat musikanläggning och att det var osedvanligt lite folk på det område som utgjorde vänstra tältflanken.

Första bandet som äntrade Skogsröjet hette In this grey, Khanister det andra och Mojo madness som tredje band. Den fjärde akten: Meanstreak såg jag förra året. Då de inte tilltalade mig förut beslutade jag mig för att skippa deras uppträdandet samt de tre första. Egentligen ganska horribelt beslut utifrån ett musikperspektiv och att stifta bekantskap med nya band. Eftersom vi inte anlände förrän klockan 11.45 så valde teamet att ta det lugnt på varsin campingstol för trissa upp festivalhumöret.

Jono

Klockan 14.00 fick jag med de andra till Jono.  Bandet består av fem ytterst kompetenta gotländska musiker. Från början var Jono ett soloprojekt av sångaren Johan Norrby. Debutplattan släpptes under det namnet 2006, där flera av dagens bandmedlemmar medverkade. Norrby bestämde sig för att jobba vidare med den bombastiska, ibland pompösa, rocken i bandform istället och anlitade de fyra som han visste passade perfekt för jobbet. Bandet Jono bildades i slutet av 2006 och släppte hyllade ”Requiem” (2013).

Jono’s musik kan närmast jämföras med klassiska rockband som Queen, Saga, Supertramp, Kansas, Sparks, A.C.T, med stark betoning på  Queen. Jag hade önskat minst 45 minuters musik med dessa herrar. Tyvärr fick de bara 30 minuters speltid vilket bland annat innebar att deras i mina öron bästa låt ”I was the one” inte spelades. Trots detta blev spelningen en mycket positiv överraskning. Johans röst var lika bra live som på skiva och visade prov på en avslappnad scennärvaro, precis som resten utav bandet. Låtarna ”Wasting time”, ”Misery man”, ”Can we make it” och ”Dead or alive” var andra alster som förgyllde min tillvaro.

Crucified Barbera

Näst ut var svenska tjejbandet Thundermother, vilka för mig lätt hade kunnat släppa 15 minuter extra till Jono. Deras rock med en gnutta inspiration av AC/DC tilltalade inte alls mig fastän deras agerande på scen inte alls var oävet. Crucified Barbera var nästa akt som jag tittade på efter att ha skippat Silver. De bildades 1998 och har 4 album i sitt  bagage. Deras turnerande med bland annat storheter såsom Motorhead, In flames och Sepultera och spelning på Wacken open air har onekligen skapat ett ytterst kaxigt band där alla bandmedlemmarna kan ståta med karisma och scennärvaro. Det blev en tung, tight och proffsig konsert med myriader av attityd som utmynnade i att jag fick omvärdera min syn på bandet ordentligt.

Efter  Cruciefieds blypunkiga konsert var det så dags för ett av de banden som fick mig till Skogsröjet5 i år. FM, gruppen bakom top-10-ever-a.o.r-albumet: ”Indiscreet” från 1986, en platta som minst sagt åldrats med värdighet. Efter denna kanonplatta gick det dessvärre utför eftersom de började blanda in bluesrockigare tongångar som inte passade mig samt att kvalitet haltade betänkligt utifrån deras debutalbum. Det som mig slog under den timme som bandet fick till sitt förfogande var att var så fräscht trots deras ålder. Steve Overland lät nästintill som på det glada 80-talet. De kändes såväl vitala som  professionella.

FM inledde med det rockiga Def Leppards influerade ”Digging the dirt”, som var ett strategiskt smart val att få igång publiken. Därefter följde en av de bästa låtarna på Indiscreet ”I belong to the night”, sedan den bästa låt de inte släppt på ett studioalbum tillika en av deras bästa: ”Let love be the leader”. Självklart fanns det utrymme för att riva av den schizofrent optimala ”That girl” från deras debutplatta samt ”Other side of midnight”. Även de två av de tre största guldkornen från andra plattan Though it out fanns med: ”Though it out” och ”Bad luck”. Om bandet fått 15 minuter till hade de haft chansen att spela några av mina favoritlåtar som ”Someday”, ”I belong to the night”, ”Who´ll stop the rain”, och ”Over you”. Den betydligt yngre gitarristen Jim Kirkpatrick var en fröjd för örat och en rejäl vitamininjektion för bandet som helhet.

Jag skippade Electric boys för att istället timmen senare ägna 1 timme och 15 minuter till melodisk hårdrock i världsklass utifrån kvalitet, variation, energi och viss mån låtkvalitet. Med band som Eclipse, Work of art, W.E.T, Brother firetribe går H.E.A.T i bräschen för skandinavisk melodisk hårdrock/a.o.r i världen. Med 4 plattor i bagaget och ett ändlöst turnerande har de frälst ställena de besökt. Med ett självförtroende som besitter berg vet de vad publiken vill ha. Erik Grönwalls kokainstinna springande är ibland lika påfrestande som befriande. När andra sångare i samma genre står fastnitade på scen uppvisar han motsatsen. Med klockrena låtar som ”Breaking the chain”, ”Living on the run”, ”Point of no return”, ”Mannequinn show”, ”100 miles”, ”Inferno” och ”Enemy in me”. Jag hade dock gärna velat haft med ”Straight from the heart” från första plattan.

Pensionärerna i Magnum ersatte därefter slynglarna från Upplands Väsby. Jag har faktiskt lyckats missa dessa herrar från Birmingham live med sitt pompösa unika sound. De har en  diger låtskatt att gräva ur från starten 1978 med albumet ”Kingdom of madness”. Mitt intresse började dock med ”Chase the dragon” från 1982. De radade upp klassiker, men också många nyare låtar från de tre senaste plattorna som utmärkta ”Black skies”, ”Freedom day” och  ”Unwritten sacrifice”. Bob Catley tillhör i mitt tycke inte någon av de mest karismatiska sångarna på jorden. Hans ”Allsång på skansen gestikuleringar” i kombination med den blå Lasse Berghagen kostymen gör definitivt  inte saken bättre. Hans armgester på scenen blir lite too much så att säga, men som helhet blir det ändå en bra show. När låtar som ”Vigilante”, ”Sacred hour”, ”On a storytellers night” och ”How far to Jerusalem” passerar revyn bildas magi. Att inte ”Soldiers of line” och ”Just like an arrow” inte avhandlades var ett smärre mysterium.

Jag hoppade över Hardcore superstars som jag sett några gånger precis som Skidrow. På tur stod istället Europe som började vid midnatt. Förra året såg jag deras spelning i Väsby och upplevde konserten som väldigt eklektiskt, varierat och fylld med spelhunger. Då jag knappt sovit något natten innan fick minnen utav den konserten leva vidare. I efterhand hörde jag att det var typ samma låtar förutom fem stycken från nya plattan. Tältet var en orgie utav temperaturvariationer. Först kallt, sedan varmt, sedan kallt igen, sedan bastuvarning när solen låg på tältet likt en välgödd mördarsnigel tidigt på morgonkvisten.

Dag 2 lördag

Jag hade sovit bra utifrån förutsättningar som insekter, partynissar med musikanläggning samt tältgranne som snarkade som en griljerad grävling. Den underbara duschen kostade 30 kronor; jag var enligt utsago nummer 4. När mina kompisar kravlat sig ur tälten bar det iväg till Konsum för att handla frukost och kaffe. Därefter tillbaka till campingstolarna som vi dessvärre inte lämnade förrän 14.00. Tanken med festivaler är indirekt att upptäcka ny bra musik. Det gör man brukligt genom att se konserter, inte sitta vid tältet och anta att musiken inte är bra. Jag missade band som Beyond visions, Honeymoon disease, Tyranex, The Terrorhawks, Hellshaker och Refuel. Första bandet för oss blev istället Fearless som började 15.00 och höll på i 45 minuter. Hängselbyxor, skogshuggarskjortor och stråhattar, direkt taget från den amerikanska södern, så uppfann de tydligen genren Hillbilly-Metal. Tyvärr var det för mig det enda positiva, gillade varken rösten, bandet eller musiken.

Betydligt intressantare var tjejbandet Imber. Jag hade hört tjejerna på Spotify och gillade deras melodier. De kallar sin musik för Imbercore. Sångerskan My Andersson är onekligen en kvinna med hel del pondus och självsäkerhet. Hon ser bra ut, sjunger ruskigt bra och är en scenpersonlighet ordets mening dessutom har människan mer tatueringar än vad jag sett på någon tjej förut. Låtarna ”The rabitt hole”,  ”Typical illusion” och ”Like a ghost” är riviga, tunga och sköna. Bandet har definitivt potential att ta sig fram i den snåriga metaldjungeln.

Power metal gänget Bloodbound var ett band jag dyrkade när debutalbumet Nosferatu hamnade i min skivsamling 2005. Underbara sångaren Urban breed sjöng på den plattan och det var ett sant nöje att plocka fram öset. Tyvärr sänktes kvaliteten för varje album som släpptes. Deras nya sångare Patrik Johansson har varit med på tre plattor av de 6 de hittills släppt. Dessvärre är den trilogin bandets klart sämsta. Om det beror på sångaren eller taskig låtskrivarfantasi vet jag inte, men standard är det i vilket fall som helst. De kan dock sin power metal och gör inte bort sig på något sätt, utan är bara renodlat intetsägande. Låtarna blir verkligen bara karbonkopior av karbonkopior där klyschorna haglar och ingenting sticker ut. Bloodbound spelade som tur vad låten ”Nosferatu” vilken är deras klart bästa.

Doro strulade med flyget vilket innebar att hon ställde in sin spelning. Svenska Bullet tog deras plats för att spela senare på kvällen. Varken Doro eller Bullet har eller kommer att bli några favoritband, så för mig kvittade den rockaden. Beseerbitch var ett band som jag upplevde som horribelt usla, med stark betoning på usla. Därefter äntrade U.D.O scenen. För första gången under dessa två dagar hade det samlats ordentligt med folk framför scenen. Tyvärr är jag inget fan av U.D.O, utan ser honom mer som en tredje klassens Accept. Det tycker han nog själv  också eftersom U.D.O avfyrade en mängd Accept klassiker, något som devalverade hans egna material.

Dream Theater får väl i och med deras ”Images and words” från 1992 anses ha lagt grunden för en ”ny” genre:  progmetal. För mig har de och de miljarder efterföljande andra band som influerades utav albumet aldrig blivit några husgudar. Teknisk skicklighet i kombination med bra refränger tycks mer vara bannlyst i dessa kretsar. I mitt tycke är det bara Threshold, Triosphere och Vanden plas som klarar av den balansgången. Gruppen har lyckats prångla ut 13 studioalbum så låtar fattas det inte. Med över tio miljoner sålda skivor och fans som är hängivna till gränsen av fanatism har de onekligen lyckats. Visst har bandet utvecklats, men det behöver inte vara signifikativt med kvalitet. Jag har fruktansvärt att ta åt mig musiken då allt känns för tight; det blir för oinspirerat och tråkigt. Likt Toto antar jag att Dream Theater drar till sig horder av musiker som adekvata fans. För mig blir det allt som oftast bara intetsägande och för komplicerat helt enkelt trots sjukt bra musiker.

Nästa band till drabbning var Queensrÿche. Ett band som fångade mitt intresse redan 1983 med deras maxisingel Queen of the reich. Därefter köpte jag The Warning, Rage for order, Operation mindcrime; min sista platta med bandet blev braiga Empire, sedan tröttnade jag på bandet samtidigt som låtarna blev sämre och tråkigare. De senaste åren har varit händelserika för Queensrÿche. Våren 2012 kickades originalsångaren Geoff Tate för att ersättas av ynglingen Todd La Torre. Densamme är helvetiskt likt Geoff Tate med  oerhört tonsäkra falsettskrik precis som sin föregångare, något som underlättar för bandet när de ska framföra sin klassiker. Tate bildade raskt sitt egna Queensrÿche numera Operation Mindcrime. Låtar  som ”Empire”, ”Jet city woman”, ”Queen of the reiche”, ”Eyes of a stranger” och ”Take hold of the flame” smekte Skogsröjets publik medsols. Jag tyckte själv att det mesta lät bra, men periodvis aningen otight.

Mitt sista band blev anrika Saxon. Ett band som jag var förtjust i under 80-talet när mitt sug för heavy metal var outsinligt. Bästa låten de gjort är ”Princess of the night”. Jag tycker annars att låtar som ”Motorcykle man”, ”Denim and leather”, ”Wheels of steel”, ”And the band played on”, ”Strong arm of the law” och  ”Crusader” inte klarat tidens tand, utan åldrats betänkligt. Många av dessa alster avhandlades till publikens jubel, men fick inte mina ovationer. Deras senare plattor har allt som oftast hyllats av såväl press som fans. Jag själv har haft onaturligt svårt att få in dessa nya kompositioner att fastna i huvudet. För mig var inte alls denna spelning något extraordinärt. Trots detta är ljudet bra, 64-åriga Biff sjunger fortfarande bra, och bandet är tight.

10-års jubileet får väl anses som ytterligare en i raden av gott hantverk. Det mesta flöt på bra, och vädret blev successivt bättre ju längre festivalen led. Jag upplevde dock att det ibland var fler människor i barområdet än på själva konserterna, vilket kändes sisådär. Bajamajorna hade gärna fått tömmas fler gånger än vad som skedde. Annars är det bara att gratulera de ideella krafterna och hela Rejmyre för att de på olika sätt kan bidra till att skapa en härlig småskalig och genuin hårdrockfestival mitt i typ ingenstans.

Stefan och jag skämtbråkade inte som förr. Vi höll ner på raljerandet gentemot varandra och alla andra. En bidragande orsak till oskadade pungkulor, knäskålar och ryggrad var nog mitt reducerande intag av alkoholhaltiga drycker  Återigen gav jag mig själv ett löfte att aldrig mera sova i tält, ett som jag brutit ett antal gånger förut. En önskan i framtiden är att festivaler skulle ha husvagnar på plats för uthyrning. Jag skulle definitivt tillhöra skaran som betalade det troliga höga kostnaden för att slippa temperaturskillnader, fukt, insekter och klaustrofobi.

Tidlös svensk poprock

Ett av Sveriges mest underskattade poprockalbum någonsin. Herre jösses så sanslöst kvalitetsstinn deras debutalbum är, tillika deras enda skiva. Skivan kom ut 2002; hade detta alster varit från Amerika eller England så hade de varit  globala listfantomer. Nu var de från Sverige, något som trots vårt lands musikframgångar fortfarande är devalverande utifrån att britter och amerikaner ser sig som Guds högra hand när det kommer till att skapa äkta musik.

Deras orgie utav träffsäkra refränger och melodier är anmärkningsvärd; gruppen försdtod verkligen hur man smider genuina poplåtar. Många skulle nog epitera detta till slätstruket, intetsägande eller anti-originellt, jag titulerar musiken till genialisk. Att ranka de bästa låtarna på plattan är i stort sett hopplöst, men de fem främsta guldkornen är i alla fall: ”Let it out”, ”She, she, she”, ”Wish it away”, ”Shame” och ”Oh no”.

De begåvade accentfria sångarna Jon Allesson och Peter Andersson har röster som är som skapta för den svenska varianten utav britpop. Vad som hände med bandet har jag ingen aning om, men de kanske kom på att debutalbumet inte gick och toppa, utan lade istället av när de var som allra bäst.

Metal with a touch of class 

1. My Fortress
2. Steal Away The Light
3. The Sentinel
4. Breathless
5. Departure
6. The Heart’s Dominion
7. As I Call
8. Relentless
9. The Sphere
10. Remedy
11. Storyteller
12. Virgin Ground

2014 års bästa platta? I vilket fall som helst en ytterst varierad skiva med smarta arrangemang samt den raspiga fantastiska kraftfulla rösten från Ida Haukland.  Bandet är från Trondheim Norge och bildades 2004. De har 3 plattor i bagaget, ”Onwards” från 2006, ”The road less travelled” från 2010, men  det är deras senaste ”The heart of the matter” som är deras absoluta kronjuvel. Bandets känsla för melodier i symbios med tunga progressiva riff vilka är komplexa, men inte för komplexa det vill säga en oerhört skör balansgång som nästan bara brittiska Threshold tenderar klara av.

Med refränger som andra band skulle döda för, utan att på något sätt låta för upprepande vare sig från denna platta eller andra gruppers sound. Det är dock inte nyskapande, bara sådär magiskt det kan bli när man upptäcker en kommande klassiker där låtkvaliteten fullkomligt tar andan ur en.  Ida Haukland sällar sig till kvinnor som dels sjunger bra, dels kraftfullt. Hennes röst smeker aggressivt de varierade tonerna vare sig det är dubbeltramp eller melodiös hårdrock.

Att välja favoritlåtar är inte lätt, men om jag måste så utkristalliserar sig ”The Heart’s Dominion”, ”Remedy”, ”My fortress”,”The sentinel”, ”The Sphere”, ”Departure”och ”Breathless”, det vill säga fler än hälften av plattans 12 låtar. Deras största dilemma blir precis som Halestorm, att kunna försöka kunna reproducera och toppa detta mästerverk.

A.O.R-Pomp-Classic

Efter sanslöst braiga debutalbumet med Fortune bildades Harlan Cage (The Big City). Deras första självbetitlade platta från 1996 kan väl knappast påstås vara överproducerad, utan snarare brist på adekvat sådan. Bra låtar till trots är ”Pay the devil his due”, ”Kiss of fools”, ”Run devil run”, ”Three nights running” samt ”Destiny”.

Deras andra alster kom ut två år senare och titulerades ”Double medication tuesday”. Kvalitets- och produktionsnivåerna höjdes rejält och gav oss aor-törstande själar fluffiga låtar som ”Blow wind blow”, ”Halfway home”, ”Turn up the radio” och bästa låten ”My mama said”.

Året efter det vill säga 1999 stod Harlans cage kreativitetsvisare i zenit. Med aor-hits som”No sunday bride”, ”Chinatown”, ”Can´t tame the raven”, ”Last plane out”, ”Feel the wheel” och ”Late night escapade” var det en orgie utav mollackord som förförde i alla fall mig. Ett av Harlan Cage signum har varit att släppa en ny version av låtar från Fortunes debutplatta. Först ut var ”98 in the shade”, sedan ”Dearborn station” och på Forbidden colours fick de med den bästa av dem alla ”Thrill of it all”.

Som sagt plattan ”Forbidden colours” är helvetiskt bra och deras klart bästa. Låtsnickeriet osade återigen genialitet och visade på att the mighty Fortune långt ifrån var en engångsföreteelse. Låtarna är så effektfullt och lekfullt bombastiska att man knappt tror sina ögon; såväl Foreigner som Survivor kan slänga sig i väggen när det kommer till den faktorn. Visst, rösten är betydligt mindre omfångsrik, men passar i mitt tycke perfekt in i musiken, trots att han varken är någon Steve Perry, Loy Gramm, Fergie Frederiksen eller Jimi Jamison precis.

2002 var idétorkan ett faktum och kvalitetsnivån sänktes rejält med ”Temple of tears”. Det finns väl en gräns hur mycket de kan variera sitt anti-eklektiska sound. ”Deep inthe heart of the night” var Fortune låten som var med på albumet.  Det är inte alls så att detta är ett dåligt album, men ändå ljusår från de två tidigare. ”One new york morning” , ”Any port in the storm”  och ”Wodden cross” var och är plattans tre starkaste kort. 2014 kom en Best of ut; den innehöll Fortunelåten ”Stacy”.

Vad gör killarna nu? Jo de har gett ut musik under projektet 101 south vars debutalbum från 2000 var exceptionellt lyckad, vilket inte kunde sägas om uppföljaren ”Roll the dice” som gavs ut 2002. Ännu värre blev det 2010 när tredje plattan ”No u turn” kom ut; den var uppriktigt sagt usel såväl låt- som produktionsmässigt.

Fast killarna L. A. Greene (sång) and Roger Scott Craig (keyboards) måste dock hedras för att ha hittat sin egna stil i den tunna aor-djungeln. Har man skapat ett utav världens allra jämnaste och bästa aor-album så kan inget ta ifrån de det och massor av material med Harlan Cage samt debutalbumet med 101 south.

Ska man tjäna pengar på att skriva musik så bör man inte fastna i a.o.r-facket eftersom det troligtvis är större chans att få in mera cash genom att panta burkar och flaskor i Polen. Det har duon troligtvis upptäckt, vilket är den största anledningen till att inte så mycket mera händer när det kommer till ny musik, vilket självklart är en förlust för oss trogna anhängare och genren i sig.

Mångsysslarens mästerverk

1. Sunday (4:56)
2. Linger (4:07)
3. Mute (4:37)
4. Sinister (4:35)
5. High and Low (3:54)
6. Nothing Here is Real (3:06)
7. Love of a Woman (3:47)
8. Silver (4:19)
9. Killer (4:01)
10. We Vie (3:54)
11. In for the Kill (4:18)
12. Monster (4:19)
13. Universe (3:43)
14. Commotion (4:44)

En platta som jag alltid varit vansinnigt förtjust i är Stakka Bo – Jr från 2001. Detta melankoliska mästerverk är hans tredje och faktiskt senaste i eget namn. Denna platta har mycket gemensamt med Jay-Jay Johansons platta ”Antenna” från 2002 båda är übermelankoliska, men också ytterst varierade med starka melodier som signum. Stråkarna skär genom kroppen likt nyinköpta sylvassa rakblad. Sofistikerad elektropop eller lågmäld synthpop i symbios med Depeche mode vibbar; ett sound lika tidlöst som sterilt.

Jr är en Golgata i euforisk storstadsdepp som troligtvis genererat i ett antal  självmordskandidater. Inledande ”Sunday” går i bräschen för vad som komma skall; efterkommande ”Linger” är minst lika storslagen. I ”Mute” ändras soundet skepnad till mer renodlad episk pop; en av plattans bästa låtar. Nästa låt till drabbning är halvjazziga ”Sinister”; ett stycke musik som kräver sin man, men därefter är man helt klart fast. Depeche mode influerade ”Higt and love” får också epitetet – topp 3.

Upptempolåten ”Killer” är  också ett riktigt guldkorn; precis som aningen udda ”Monster”. På plattan återfinns också ”We Vie” featuring; en singel som faktiskt släpptes redan fem år tidigare, troligtvis av det skälet att den var för bra för att utelämnas. Som sagt, variationen är minst sagt polariserad – på ett mycket positivt sätt. Stakka Bo pusslar ihop det eklektiska materialet till en helhet som jag har ytterst svårt att tro han i framtiden kommer att överträffa.

Johan Renck är född 1966 i Uppsala. Johan Renck har en civilekonomexamen från Handelshögskolan i Stockholm i sitt livsbagage. 1990-1991 började han kalla sig Stakka B när han tillsammans med Martin Eriksson; mer känd som E-Type bildade duon E-type + Stakka B.

Konstellationen utgav en handfull låtar, bland andra utmärkta ”Numania 1″ och ”Obey”, en singel som jag faktiskt har i min skivsamling. Stakka Bos dåvarande flickvän Camilla ”La Camilla” Henemark medverkar okrediterat  också på den. Han  producerade även hennes solodebut Everytime You Lie. När Renck sedan satsade på en solokarriär ändrade han Stakka B till Stakka Bo.

Mäktiga Nana Hedin sjöng refrängen till hans stora hit ”Here we go”, och med Oskar  Franzén  vid sin sida toppade han listorna över hela Europa. Nana Hedin syntes dock aldrig i deras videor, utan Alma Jansson och andra modeller mimade till hennes röst, något som jag tycker låter minst sagt diskriminerande. Hon är också tjejen som turnerande oändligt med E-Type och var rösten bakom dennes alla hits. 1996 kom hans andra platta ut: ”The great blondino” ut; titellåten är en riktigt poppärla, även ”Softroom”  och ”My bushido” är sköna, resten är inte lika bra, men dock väldigt experimentell skum.

Under 1990-talet gjorde sig Renck känd som en  musikvideoregissör av rang och åtnjöt allt som oftast Madonnas diktatoriska förtroende. Han har bland annat regisserat åt Madonna, Suede, The Knife, All Saints, Kylie Minouge, The Libertines, Beyonc Robbie Williams, New Order, Backyard babies, Robyn,  Kent, The Cardigans, The Streets.  för att nämna några. 1994 slog han ihop sig med barndomskompisen Jonas Åkerlund för att skapa medieföretaget Renck Åkerlund Film.

Renck har också gjort flera inhopp som regissör för amerikanska tv-serier, bland annat tre avsnitt av underbara Breaking Bad. Han har även regisserat avsnitt 4 från första säsongen av tv-zombieserien The Walking dead, avsnittet heter för övrigt Vatos.

I hans cineast-CV återfinns även avsnitt från tv-serier som Vikings, Bloodline, Bates Motel, Ettor och Nollor, The last panthers  dessutom har han regisserat den amerikanska långfilmen Downloading Nancy från 2008. Jag har en känsla av att detta inte är det sista vi hört från denna coola mångsysslare. Frågan är bara vad han väljer att göra; teaterproduktioner, fotografera, skapa musik, filmer, tv-serier, reklamfilmer av kända varumärken eller något helt annat. I vilket fall som helst kommer alltid plattan Jr från 2001 tillhöra mina musikfavoriter.

Continue Reading »

Pixel – Eskapism

Belle är inspirerad av verkliga händelser under en tid då afrikanska slavar var hårdvaluta runt om i världen. Belles mamma var afrikanska medan hennes pappa tillhörde brittiska flottan. Kaptenen tar sin dotter till sina föräldrar då han blir tvungen att bege sig ut till havs igen. Föräldrarna blir lika förkrossade som förvånade över det mötet. Dock är Lady och Lord Manfield hyggliga människor som successivt låter Belle växa upp med privilegier som inte ansågs rumsrena i slutet av 1700-talet för en individ med svart hy. Hon fick inte fullt ut vara delaktig i det sociala tillställningar utan offentliggjordes bara i den lokala sfären. Belle är en fascinerande historia där inte det dramaturgiska kejsarsnittet används. Istället är det en rätt ensidig vuxen-sago-berättelse som utkristalliseras, med den skillnaden att detta hänt på riktigt. Den faktorn, utmärkta skådespelarinsatser, bra dialog i symbios med tvättäkta brittisk landsbygdsmiljö gör denna film mycket sevärd. Kostymdramat visar upp en fingertoppskänsla för karaktärkemier mellan skådespelarna som jag upplever som minst sagt trovärdiga. Parallellt med kärleksintrigerna brottas Lord Mansfield som är en domare av rang med ett kommande prejudikat huruvida slavar helt sonika kunde förolyckas med syfte att få ut försäkringspengar. Detta dilemma fick Belle involverad i processen via sin kärlek som var en upcoming advokat, och en man med starka värderingar mot orättvisor. En förutsägbar film som ändå var oerhört välgjord, intresseväckande och underhållande på samma gång.

Vamyrhistorier brukar kretsa kring ljusskygga varelser som lever i periferin utav de bräckligamänniskorna, trots deras otroliga krafter. Den mexikanska erkänt skicklige regissören Guillermo del Toro mannen bakom filmer som exempelvis Pans Labyrinth, Barnhemmet och Hellboy visar tyvärr inte var skräckthrillerskåpet ska stå i tv-världen. Hans otäcka historia The Strain om en vampyrepidemi är ett välkommet inslag för mig som dyrkar berättelser om blodsugare. Handlingen kretsar kring ett gäng personer med helt olika bakgrund som ofrivilligt tar upp kampen mot de med huggtänderna. Mannen eller snarare gubben med mest vampykompetens är Abraham Setrakian, seriens svar på Draculas antagonist Van Helsing. Istället för tröga långsamtgående zombies serveras det istället hypersnabba och halvintelligenta demoner. Tv-satsningen sjuder inte precis utav Oscarsnomineringar. Jag får Dolph Lundgren vibbar av bland annat sonen till Ephraim, en av huvudrollerna i serien. Det är troligtvis inte det lättaste att vara helrationell under en vampyrepidemi. Men teamet som ska bekämpa de mörka makterna beter sig periodvis så infantilt trögt. Det är ett smärre under att de lyckats överleva hela 13 avsnitt. Karaktärerna är vandrande klichéer som inte tillför någonting. Varför följde jag då hela säsongen med ambition att se andra? Jag gillar vampyrer helt enkelt och förtränger ovanstående kritik, vilket var ett konststycke i sig. .

3 säsonger = 39 avsnitt på cirka 4 veckor; bortkastad tid? Absolut inte,  utan House of  cards är pure pixellivskvalitet. BBC gjorde dock originalet i mitten av 90-talet, och gjorde det bra. Netflix versionen är något annat, något ännu mer intrigträffande. Kevin Spacey gestaltar den fiktive kongressledamoten Francis Underwood på ett överjordiskt sätt. Detta politiska drama utspelar sig i och utanför makten i Washington. Francis Underwood är en cynisk sociopat som likt en mästare i schack utmanövrerar sina motståndare med många drag tillgodo. Hans fru Claire är lika bidragande i sin mans jakt på ära och makt. Hon spelas förövrigt föredömligt utav Robin Wright. De två bildar ett team som älskar att manipulera sin omgivning.

Dialogen är schizofrent tight välskriven i symbios med de oerhört starka och komplexa karaktärerna. Jag gillar verkligen när Francis berättar för sina kameran/tittare varför han gör på ett sätt och vad utgången troligtvis blir.  Tyvärr kommer inte säsong tre upp i lika hög standard som de två första. För mig försvann seriemagin abrupt, korridor0intrigerna var som bortblåsta, dialogen hackade precis som trovärdigheten. En form av trötthet ”inget händer med karaktärerna” lamslog typ allt vilket resulterade i en ganska intetsägande säsong.  Jag kan bara hoppas att säsong fyra som snart startar tar ett steg tillbaka till det som gjorde de två första säsongerna gudabenådade.

The Imitation game bygger på verkliga händelser, bryggd på tvättäkta Hollywoodsk berättarteknik där historiska detaljer töjs ut för att lättare kunna attrahera sin publik. Bortser man från detta så är det en väldigt intressant film som dessvärre inte alls berör mig alltför mycket till skillnad från utmärkta A Beautiful mind (2001). Benedict Cumberbatch (1976, London: Sherlock – tv-serie,  Amazing grace, The other Boleyn girl, Four lions, Star Trek into darkness, 12 years slave, August: Osage county) gestaltar den udda matematikerfågeln Alan Turing på ett exceptionellt sätt. Vi får följa den diktatoriske och påfrestande Alan och hans team i en kamp mot klockan med att knäcka tyska flottans krypterade meddelanden från kodmaskinen Enigma. Alan lyckades till sist, men hans homosexuella läggning fick istället honom på fall via en kemisk kastrering eftersom det var kriminellt på den tiden att vara gay i det brittiska imperiet. Det är befriande att se filmer där det inte finns tillstymmelse till specialeffekter. Fokuset ligger på kodmaskinen, spioneriet, men främst på den ytterst komplicerade människan Alan. Skådespeleriet är verkligen essensen i filmen i kombination med att ”spionfilmen” inte blev för komplex för sitt eget bästa, vilket vanligtvis är mer regel än undantag i denna genre som går under epitetet spionfilmer.

Interstellar trodde jag instinktivt var en Gravitykopia. Detta var huvudanledningen till att jag dels inte såg denna film på bio, dels hade extremt låga förväntningar. Filmer är måhända lite för lång för sitt eget bästa, men jag upplevde den som flerdimensionell i jämförelse med tråkiga Gravity. Den existentiella handlingen tilltalade mig också trots efterföljande light-ångest. För att säkerställa mänsklighetens fortlevnad blir några frivilliga de som stakar ut vägar genom ett maskhål. Ensamhet i kombination med vetenskapen att inte får återse sina nära och kära är två rejäla minusfaktorer på rymdfärden. Med syfte att hitta rätt planet med förutsättningar där människor kan leva så skickas det ut ett antal frivilliga genom det svarta hålet. För det första är detta atmosfäriska  sci-fi drama en vacker film. För det andra är skådespeleriet top notch trovärdigt. För det tredje har filmen en regissör av rang: Christopher Nolan. Den 45-åriga britten ligger bakom ikoniska filmer som: Momento, Dark Knight trilogin, Inception och nu Interstellar.  Dessutom är handlingen minst sagt fängslande och slow motion nervkittlande. Interstellar är en episk film i samma anda som 2001: A space odyssey. Jag fick dels tänka till, blev ordentligt underhållen och fick gråta lite på slutet.

Avengers från 2012 är i mina ögon en av de bästa superhjältefilmer som skapats. Förväntningarna var därmed skyhöga på Avengers: Age of ultron trots att jag febrilt försökte dämpa dessa. Uppföljaren är sjukt bra gjord, effekterna och fightingscenerna  är spektakulärt fantastiska, men där stannar likheterna med första filmen. Den här uppföljaren är inte alls lika rolig, den är för lång och var är Hulken förresten? Den gröne är med på tok för lite. Istället översvämmas vi av scener med den artificiella osynliga intelligensen som Tony Stark inte kan kontrollera. Detta anti-mänskliga medvetande letar sig in i en robot. Problemet är i min mening robotar, det blir för mycket av dessa könlösa konstruktioner. Jag hade hellre sett en genmanipulerad padda med mustasch, än  flera ondsinta robotar som dels vill vara mer mänskliga, dels förstöra planeten vi bor på.  Actionhaglet och fyrverkeriet av specialeffekter får bara en motsats effekt när karaktärsutvecklingen hos superhjältarna tycks ha avstannat helt. Visst, de har byggt upp snyggt under filmerna med Iron man, Thor och Captain America, men det är absolut ingen godtagbar ursäkt att inte fortsätta utvecklingsarbetet utav superhjältarna. Helheten blir bara intetsägande, långdraget och humorlöst. Jag längtar redan till nästa Guardians of the galaxy.

Reggae i bruksortsmiljö

Min fru Marie lyckades med konststycket att packa bilen full – lysande? En tältvägg, 3 campingstolar, grill, mat för 20 personer och en uppsjö av diverse vattenbuteljer var några prylar som förgyllde bilutrymmet. Såhär i efterhand måste jag väl medge att det var en god idé att helt sonika förebygga ungdomssnarstuckenhet och dyr festivalmat. Frida, jag, Marie Hanna och hennes kompis Lina var de som bilade från Norrköping till Skärblacka. Klockan 12.15 anlände vi till området efter betalat 20 kronor för parkeringen. Första bandet inledde festivalen klockan 12.30, så vi hann med att packa upp containern med prylar.

Detta året var mitt andra besök någonsin, mitt första var förra året. Två konkreta förändringsförbättringar sedan 2014 var dels att de fixat en entré, dels flyttat scenen från Folket hus till parken. Det innebar konkret att arrangörerna slapp jaga folk på området under dagen och kvällen. Inträdet på 20 kronor var inte obligatorisk, men det kändes ganska självklart att betala denna ytterst ringa summa till ett gott ändamål, vilket de flesta tycktes göra också.  Den förra scenplaceringen  kändes aningen malplacerad så denna flytt till parken blev ett mer naturligt läge utifrån ett publikperspektiv.

Till skillnad från förra året då regnet länge låg i luften för att senare utmynna i ett blött kallt regn vilket senare oväntat förbyttes i strålande solsken var årets upplaga en orgie utav solstrålar. Det möjliggjorde att saker som packades upp förblev torra. Det skapade också en källa till lokal folkfest det var betydligt mera människor än 2014. Då vi var så tidigt ute fick vi tillgång till platser att döda för.

Jag kommer ihåg förra årets frustration att de inte sålde öl på området. Denna gång var jag förberedd på det och hade konspiratoriska tankar att köpa med mig 4-5 öl. Samvetstrollet knackade mig försiktigt på axeln och påminde mig ödmjukt om min lite nyare stil där antingen alkoholen skulle reduceras eller inte tas med överhuvudtaget. Jag valde det sistnämnda på grund av att mina tidigare erfarenheter gjort mig besviken. Visst, avslappningen och avkopplingen av 1-2 kalla öl går inte att förneka.  Tyvärr ingår följeslagaren segheten efter dessa 100 cl samt behovet att inte dippa genom att dricka ännu flera maltprodukter. Hjärnceller lagrades istället för reduceras, tröttheten infann sig inte och jag var betydligt mer närvarande än vad jag brukar vara i dessa sammanhang.

Först ut  på scen var Svenska kyrkans bidrag till reggaevärlden: Blacka gospel. Bakom detta namn dolde sig bland annat musikgeniet Peter Nolér och Ola Fagrell. Jag köpte receptet rakt av som bestod av kompetenta musiker, stor kör och ett härligt sväng. De avslutade med en psalm. I vanliga fall hade jag väl inte hurrat ihjäl mig, men ”Härlig av jorden” blev klockren i reggaeversion. Nästa band till drabbning klockan 13.00 var Partiet. I partikostymer levererade de sitt politiska budskap som spreds via rap och tunggung till live-energi-frenesi. Sett ur backspegeln var Partiet det band som överraskade mig mest på ett positivt sätt.

11-manna bandet Desmodrôme som jag missade förra året var de jag hade mest förväntningar på. Deras musik är en välbehövlig mix av musikstilar. Det mesta av materialet är skrivet och arrangerat av Sverker Ydén; en av grundarna av Blacka musik. De infriade förväntningarna med råge. Ett extra plus till mannen som implementerade ”Yngwie solon”, han borde ha fått betydligt större utrymme. Den kvinnliga energiska duokören samt sångerskan visade verkligen att de kunde sjunga, något som förhöjde kvaliteten i ännu högre grad. I det internationella gångbara soundet ingick också en skön blåssektion.

Detta var 34:e gången som detta osannolika evenemang gick av stapeln i en obetydliga bruksort som blivit ett nav för reggaen i Sverige. Skärblackas stoltheter Kalle Baah har medverkat i 33 av de gånger som festivalen pågått. Tyvärr hade trummisen Janne Karlsson nyligen ådragit sig ett ryggskott, något som utmynnade i att de skippade trummisen. Janne var dock med på scen genom att sittande bidra med ett gitarrspelande. Jag upplevde det draget som något förhastat/dumdristigt. Det hade varit så mycket bättre att bara ”tagit  in någon ung förmåga” från  exempelvis Blacka musik att sitt bakom rytmskinnen.  Då reggaen bygger just på trummor och rytmer blev detta en avslagen och djävulskt intetsägande spelning – tyvärr.

Marx Gallo var i mitt tycke förra årets bästa akt.  De slog sig ihop med  Hilltown Syndicate  i somras och samarbetet bar frukt omedelbart. Den nya konstellationen åkte till Jamaica  i början av året för att spela in ett fullängdsalbum som släpps i sommar. Sångaren Kevin Acuna har en synnerligen stark pipa och äger scenen.  Han sjunger bra  på svenska och engelska.  Jag gillar att de varierar tempot i sina låtar, annars har det en tendens i denna genre ”att låta likadant”.

Den 68-åriga jamaicansk sångaren och låtskrivaren Max Romeo tillhör första generationens reggaeartister. Nu är han här i lilla Skärblacka för att framföra hits som War Ina Babylon, ”Wet Dream”, ”I Chase the Devil” och ”One Step Forward”. Det låter riktigt bra, men faller i samma tempofälla som många andra i denna genre; det blir för tok för endimensionellt. Inte undra på att folk röker på när variationen i musiken nästintill är obefintlig. Trots detta blir det en bra konsert där många sjunger och dansar med i de mer kända låtarna. Som soloartist har människan har hunnit släppa hela 22 plattor mellan 1970 och 2007, så han har lite musik att ösa ur från.

Familjens Widholms sista band för kvällen blev Gräsrot. Det skärblacka-baserade bandet bildades 2008 med att göra översatta svenska versioner av Bob Marley låtar. Detta koncept fullföljdes också deras debutalbum ”Marley” som släpptes nyligen. Jonas Engbloms karakteristiska röst trollbinder sin publik. De har onekligen mognat bara sedan förra året, riktigt bra.

Klockan 18.15 lämnade vi festivalen. Solen hade för inte så länge sedan gott i moll, och de som druckit alkohol hade hunnit bälga i sig ytterligare kortsiktiga euforihöjare. Det skulle mycket till om inte arrangörerna slog förra årets upplaga på fingrarna. Jag upplevde till skillnad från förra året att jag var på festival, en park smockfull med människor, grillar, campingstolar, filtar och tomburkar.

Det kändes som att allt var bättre detta år. Det hade dock inte spelat någon nämnvärd roll ifall vädergudarna öst på med ihållande regn. Det är onekligen ett lotteri med ytterst dåliga odds att ha tur med vädret vid större utomhusarrangemang i detta avlånga land.

Det var också en skön känsla att landa i hemmets ljuva vrå utan att druckit någon öl.  Måhända har jag subtilt också agerat förebild för mina två döttrar som snart infogas i dysfunktionella svenska alkoholnormer. Jag hoppas bara att de upptäcker ordet lagom i god tid, det gjorde tyvärr inte jag trots gudomliga föräldrar.

Continue Reading »

Världsklass

En av mina och Maries absoluta favoritskivor alla kategorier är Chess. Jag är osäker om det är 1 eller 2 miljoner lyssningar som avverkats, men många är det, och jag att jag skulle tröttna på musiken finns inte ens på världskartan. Vi två såg den svenska versionen av föreställningen år 2002 på Cirkus. Platserna, ljudet och kanske att de sjöng på svenska gav dessvärre ingen mersmak. Nu landade tillfälle i vårt knä att beskåda Chess på engelska i vår syskonstad Linköping. Jag bokade kvickt upp två skapliga platser.

I år är det 30 år sedan Benny Anderssons, Tim Rice och Björn Ulvaeus musikal ”Chess” hade urpremiär i London. Turnén ”Chess in concert” inleddes Globen i Stockholm den 10 april för att avslutas 28 Linköping; en sorts försenad jubileumspresent till alla musikälskare.

Marie och jag bilade från Norrköping runt klockan 15.00 för att parkera på Saab Arenas parkering. Därefter gick vi en härlig promenad i gudabenådat väder till restaurangen Da vinci som dessvärre  hade söndagsstängt. Efter ett febrilt letande blev det till sist den grekiska restaurangen Olympia som fick stå värd för vår hunger. Vi besökte detta ställe år 2002. Precis då som nu blev vi väldigt nöjde med vad som serverades. Ackompanjerade av en gemytlig stämning blev det en fransk rätt: Cordon Bleu det vill säga en dubbel wienerschnitzel med ost och skinka inuti. Efteråt blev det hemmagjord glass på Linköpings  bästa ställe: Bosses glassbar.

Vi traskade ödmjukt  tillbaka till Saab Arena med god marginal till starten. Rad 25 vänster parkett kunde onekligen ha varit bättre ifall jag bokat biljetterna snabbare än jag nu gjorde. Tillställningen inleddes med mäktiga Merano. Det som ljöd från scenen fick nackhåren att resa sig dubbelvikta. Stockholms musikgymnasiums kammarkör, Helene Stureborgs kammarkör i symbios med Stockholms concert orchestra skapade magi från första till sista tonen.

De dallrande farhågorna att ljudet inte skulle göra sig rättvisa i denna arena visade sig som tur vara helt fel, det vart precis tvärtom – ett sagolikt fint ljud. Till skillnad från Chess-skivan där låtarna inramas av ett lite platt och otidsenligt ljud skapas det live en matta av organisk skönhet.

Johan Schinkler

Dirigenten Anders Eljas styrde sitt manskap med perfektionism och växlade mellan finstämt, klassiskt och gitarriff. Till sitt förfogande hade han också den utmärkta popkören, Lasse Wellander på gitarr, Per Lindwall på trummor samt solisterna andra Gunilla Backman, Sarah Dawn Finer, Philip Jalmelid, Johan Schinkler, Anders Glenmark och körsångaren Stefan Nykvist.

I ett tidevarv där världen åter väntar på nästa drag i det politiska spelet mellan öst och väst känns originalstoryn i åttiotalets Chess mer aktuell än på länge. Jag tycker denna ”kalla kriget-musikal” om kärlek och maktkamp gör sig allra bäst i konsertform eftersom handlingen är lite väl komplex och ointressant för att passa mig.

Bassångaren Johan Schinkler (Molokov) fyllde i de nödvändigaste detaljerna på svenska, men låtarna framfördes som sagt på engelska. Han är en  adekvat operasångare med en renodlad urkraft  i sin scennärvaro. Johan har medverkat  i åtskilliga titelroller på Göteborgsoperan, Folkoperan och Värmlandsoperan.

Musikalillern Gunilla Backman (Florence) har en röst, rutin och inlevelse som definitivt kunde försätta berg. Hon har bland annat haft huvudrollerna  i Mama mia, Sunset boulevard och Greta Garbo the musical.

Sarah Dawn Finer (Svetlana) gjorde det hon skulle med sin starka och vackra röst.

Anders Glenmark (The American) blev dessvärre enda smolket i glädjebägaren denna afton. Hans begränsade register, onödigt korthuggna fraser, den tunna rösten samt att det periodvis var svårt att höra vad Anders sjöng i verserna devalverade föreställning från gudomlig till nästintill gudomlig. Tyvärr var det densamme som fick uppdraget att tolka min favoritlåt Pity the child. Utifrån mina förväntningar så blev det för mig kvällens bottennapp.

Philip Jalmelid (The Russian) hade den übertunga uppgiften att axla Tommy Körbergs paradroll. I mina ögon överträffade han faktiskt Tommy Körberg. Han sjöng som en halvgud och skapade magi med klassiska Anthem. Det hade varit intressant att höra hur den mannen tolkat Pity the child. Philip har medverkat i musikaler som Westside story, Jesus christ superstar, Sunset boulevard, Hair, Miss Saigon och Les Miserables.

De två 2 timmarna och 30 minuterna fullkomligt rusade iväg. Det blev en oförglömlig kväll där både jag och Marie var helnöjda. Vi hade parkerat nära arena, vilket gjorde att vi slapp alla former av bilköer ut från Linköping. Dagen efter beställde jag en remastrad cd av Chess från Ginza.

Philip Jalmelid

Continue Reading »