Modern rock, Dance-aor, Alternative Rock?

Kärt barn har många namn, men allt är inte bara melodisk rock och AOR som glimrar. Det finns faktiskt en värld utanför de genrer vi dyrkar, men få andra bryr sig om. Modern rock och Alternative rock kan egentligen betyda det mesta.

För mig är det musik som konstrueras av grupper som Shinedown, Sixx: AM och Three Days grace och så vidare. Kraftfull välproducerad rock med himmelska refränger – känns det igen? Nedan följer ett urval av årets 20 mest helgjutna modern rock album.

För egen del var nog Volbeat årets största överraskning. Jag har aldrig varit ett stort fan av dem. I och med  att de applicerat en tyngre musikalisk approach med influenser från Black Sabbath och Metallica i kombination med årets mest smakfulla och sylvassa  kombination så blev detta årets album helt enkelt. Att de dessutom höjt sin högsta lägsta nivå rejält var inget som heller låg danskarna i fatet.

Normandie, Solence  och Volbeat försvarade Nordens musikfärger  Dessa 22 kronjuveler är inte rangordnade.

Love and Death – Perfectly preserved

Brian ‘Head’ Welch (Korn), JR Bareis (Spoken) och Jasen Raunch (Breaking Benjamin). Love And Death är svängande melodier och krossande riff som inte ett ”sidoprojekt” till respektive band, det är en förlängning för var och en av dem för att utforska olika aspekter av deras respektive kreativa passioner.

Solence  – Deafening

Escape the fate

Lord of the lost – Judas

 Volbeat – Servant of the mind

Architects – For those that wish to exist

Atrey – Baptize

Vicious grace – Glass houses

Dead Reynolds - Breathe With Strangers

Pop Evil – Versatile

Powerwolf  Call of the wild

Asking Alexandria – See what´s on the inside

Badflowers – This is how the worlds end

Cementary Sun – Ascension

The Used – Heartwork (Deluxe)

The Dirty Youth – Project: 19

Normandie – Dark & beautiful secrets

Icons for hire – Amorphous

Black veil brides – The phantom tomorrow

Siamese – Home

 Zero 9:36 – If you don´t save yourself

Gemini Syndrome – III

Probably the the best well reasoned yearlist in the world!

God is great? Som agnostiker blir denna hypotetiska påstående något obekväm, men om han skulle finnas så hade det inte alls varit ett omöjligt scenario. Nu får man istället förlita sig på att slumpen och coronapandemin. Dessa ståtade som  två orsakstillvägagångssätt på över hur fantastisk detta melodiska hårdrockår tedde sig. I vilket fall som helst var 2021 året som överträffade sig självt utifrån att de tidigare åren varit sensationellt fantastiska.

Covid 19 djävulen stal ytterligare ett år för många band i musikbranschen. Precis som förra året kontaminering så fullkomligt sprutade det ändå ut melodisk hårdrock och AOR av världsklass. Det innebar att djungeln var ännu tätare utifrån  hur man skulle ranka fram årets bästa.

Konservatismen var min antiledstjärna, även detta år, jag ville ha förändring och fick det i viss mån via ett antal modiga grupper som Art of illussion, Reach och The Night Flight Orchestra. Trots detta aber utkom det schizofrent mycket musik som helt förlitade sig på skuggor från 80-talet. På de första 10 albumen existerade det knappast en dålig låt, det vill inte säga lite, trots allt reproducerande.

I slutet av augusti meddelade regeringen att de flesta av Corona restriktionerna skulle lyftas. Beslutet gläntade på Pandoras box i och med att hoppet kom tillbaka. Ett antal grupper satt igång att skriva musik för att hinna släppa detta innan året var till ände, medans andra tidigarelade sina album, syftena var att kunna konkurrera med alla andra artister och grupper som skulle frälsa arenor, klubbar och pubar ungefär samtidigt. Men säg den lycka som varade för evigt, i december fick vi ta tre steg bakåt igen.

Konsertmässigt var GES på Cirkus det bästa jag och min fru såg live. Den stora anledningen till detta var just bristen på konserttillfällen. Den melodiska hårdrocken fick se sig övermannad även av Staffan Hellstrand och Anna Bergendahl.  De var helt klockrena, men som sagt visst hade det inte suttit fel med någon lite större dos av AOR eller melodiös rock 2021.

Allt som glimrar är ju inte bara melodiös hårdrock och AOR. För egen del så lyssnade jag väldigt mycket på tyska dysterkvistarna Lord of the Lost episka dubbelalbum som handlade om Judas. En annan platta som gick varm var Volbeats helt underbara Servant of the mind. Har aldrig tidigare varit något fan av dem, men för mig blev deras senaste en ursäkt att gå igenom deras musikbibliotek med betydligt större noggrannhet.

Ett axplock utav årets bästa låtar!

Rödmarkerade är svenska artister eller grupper

Lebrock - Heartstring,  Normandie - Babylon, Steel Rhino - Boom boom, Iron Fate – Mirage

Constancia - Stand your ground, Jakob Samuel - Fast lane, Vega - Had Enough, Tigress - Choke

Tim Tolkki´s Avalon - Beautiful lie, Alirio - All things must burn, Bad Habit - Retribution

Seventh Crystal - Delirium, Nightranger - Breakout, The Night flight orchestra - Burn for me

Escape - Destiny, Helloween - Best times, Blood Red Saints - Karma, Dee Snider - In for the kill

Metalite - Peacekeepers, Midnite City - They only come out at night, The Dirty Youth - Fire, Molybaron – Lucifer

Bite the bullet - Last chance radio, Flight of Icarus - Our burning star, Dead Reynolds - The only one

Starmen - Spaceplan, Temple Balls - Bad, Bad, Bad, Houston -Hero, Nitrate – Children of the lost brigade 

Brother against brother - What if, Cementary Sun - Misery´s company, Knights of the realm – When metal meets the beast

Sweet oblivion feat. Geoff Tate - Another change, Robin Red - Don´t leave me, Blacktop Mojo - Rewind,

Art of illusion - My loveless lullaby, Toby Hitchcock - Before I met you, Twelve foot ninja - Over and out

Labyrinth - Words minefield, Touch - Try to let go, Hardline - Surrender, Nestor - Kids in the ghost town

Proud - Born for your love, Crowne - Mad world, Between Worlds - These Walls, ToxicRose - Angel down

Sunstorm - Swan song, Mercutio - Chaos is the king, Light the torch - Wilting in to the light, Schattenmann – Chaos

Dennis DeYoung - Litle did we knoow, Save the world - Comic con, Legions of the night - Train to nowhere

Evergrey - In the absence of sun, Atreyu - Weed, Phil Vincent - It don´t matter anymore

Joel Hoekstra´s 13 - Finish line, Vince DeCola - Karla, Icons for hire - Last man standing, Fans of the dark - Life kills

Phantom Elite - Diamonds and dark, Walking papers - The value of zero,  The Ragged saints – Don´t let me go

Michael Schenker Group - Sail the darkness, Anette Olzon - Sick of you, Black veil brides - Torch

Jason Bieler and the baron von Bielski orchestra - Apology, Daughtry - Changes are coming

The Dead Daisies - Holy ground, Lord of the lost - For they know  not what they do, The sonic overlords – Past the end of time

Kent Hilli - Don´t say it´s forever, Laurenne/Louhimo - Striking like a thunder, Ad Infinitium - Reinvented,

Souls of diotima - Janas, Vicious Grace - Stars aligned, Solence - Good fucking music, Lordi – Bordeline

Shotgun Revolution - Enter the fire, King Company - Trapped in heart, All for the king - The Shelter

Heart Healer - Evil´s around the corner, Circus of rock - Desperate cry, Beast in black - Bella donna

Chez Kane - Too late for love, Devils in heaven - The night is over, Red Eleven - Before I fall,

White Void - Do not sleep, Powerwolf - Beast of Gevaudan, Epica - The skeleton key, Thy Row – Horizons

Electric Boys - Tumblin´dominoes, Rian - We belong, Peter H Nilsson - Ships burning in the night

Ronnie Atkins - I prophesize, Styx -Save us from ourselves, Newman - I´ll be the one

Wig Wam - Never say die, Tuple - Lies grow lies, W.E.T - Got to be out love,  Volbeat – Wait a minute my girl

Love and Death - Down, Robin Mcauley - They will be done, Jim Peterik and world stage - A cappella

Sirenia - December snow, Mayank - Hold on, Cavo - Lead on, Leverage - Emperor, Tony Mitchell – With you in a heartbeat

3.2 - Missing piece, Infinite & Divine - We are one, The Grandmaster - Cannot find the way

Durbin - Into the flames, Inglorious - Messiah, Winding Road - On my own again, Creye - Siberia

Issa - The night i rained forever, Levara - Can´t get over,  Asking Alexandra - Alone again, Gemini Syndrome - IDK

Walk the walk - Running from you, Spektra - Runnin out of time, Lords of black - What´s become of us

Nightfox -  Dream come true, Mason Hill - Against the wall, Angeline - My heart won´t let you go, Crazy Lixx - Power

Kreek - At the bottom of hell, Bloodbound  - Creatures of the dark, Memoria avenue - Stuck, 7th Heaven - Are we there yet

Immortal Guardian - Read between the lines, Pop evil - Stronger (The time is now), Heartland - A foreign land

Sirakh - Yours for breaking, Sonic Haven - Back to mad, The LRW project - Wrong fight, Bad Wolves - Comatose

Cheap Trick - The summer looks good at you, Eclipse - Twilight, Kens Dojo - Just an illusion, Evergrey – Escape of the Phoenix

Johan Kihlberg´s Impera - No, Kayak - Under a scar, Smash into pieces - Real one, Edge of paradise - Digital paradise

Escape the fate - Unbreakable, Animal house - Need to be me, Groundbreaker - Standing on a edge of a broken heart

We are the catalyst – Shallow ground, Blue Mountain - Tell the world, Dion Bayman – Waiting for that day

Backman Johanson and the others – on my way home, Charlotte Wessels - Masterpiece, Mastodon – Teardrinker

Wicked Smile – Killer at large, The Murder of my sweet - Kill your darlings, Hitten – Eyes never lie

Perpetual Etude – Straight from the heart, Big City – Testify, Lillith Czar – Anarchy, Pretty Reckless – Crystallize

Siamese -Can´t force the love,  Heartland – A living thing, Bloodbound – Evil comes alive

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”All killers, no fillers”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen månne?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows och  Fighter sångarna är två utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”, annars måste låtarna i sig uppväga detta.

Årets 30 bästa album nummer 10 till nummer 1

1. Art of Illusion – X-mark the spot

Krona eller klave kontra pest eller kolera. Bör man välja en av 2000-talets starkaste melodiska hårdrockalbum framför musikal-Toto-aor? Konservatism vs nyskapande? Det var något jag brottades med under en lång tid. Till sist fick nyskapandet företräde, men det satt rejält långt inne.

Vad händer när två talanger med multimusikompetens integrerar? Kommer de att ha ohämmad sex, börjar de slåss eller upptäcker de att keramiktillverkning är årets trend? Antingen skapas det magi eller så blir de som två magneter där egona kolliderar. Vokalisten Lars Säfsund (Work of art, Enbound, Lionville) har slagit ihop sina musikpåsar med Anders Rydholm (Grand Illusion, Code). Den senare står för det mesta medan Lars lägger fokus på sången, däremot har de producerat plattan gemensamt.

Anders har tagit texthjälp av Arlene Matza-Jackson som bland annat skrivit låtar till Grand Illusion Earth, Wind & Fire, Celine Dion, Kenny Loggins, David Foster, Robbie Nevil, Lulu och landsmannen Patrik Ahlm (Time Gallery, Too Far For Gracie). Processen inleddes redan 2015 då Anders skickade fyra låtar till Lars. Likt ett fint vin har låtarna fått mogna fram under sex års tid. På pappret ser det mer än lovande, men frågan är: vilken musikalisk inriktning får projektet från AOR Heaven?

Det är inte fråga om en formel utan flera lager som samexisterar. Totoeskapism späs ut med Big Money, A.C.T, Queen, Jono och Robbie Valentine. Inledande ”Wild and free” är bara en sådan där låt som är omöjlig att värja sig emot. Den har typ allt ett fan av melodisk hårdrock kan önska sig. Lars Säfsund röst matchar den majestätiska pomp-refrängen. Nästkommande ”Run” doftar Work of Art och Toto lång väg på ett ytterst positivt sätt. På ”My loveless lullaby” ändras återigen musikklimatet. Queenpomp blandas med musikalinslag i ett gytter av melodramatiska dramaturgier. Det är helt enkelt förtrollande bra, med stark betoning på förtrollande.

”Waltz for the movies” är en kort låt. Den för tankarna till Chess som utspäds med Disneyinslag. Thomas Holopainen från Nightwish skulle kunna skänka hela sin frimärkssamling för att komma över dessa toner. Nackdelen i mina öron är just att den inte är lång, en petitess, men ändå. Jag vill helt enkelt höra mer än bara 1.43 minuter. Femte alstret ”4 AM” är en av plattans två ballader. Kort sagt, bedövande vacker, med en vardaglig text som berör på djupet.

Efterkommande ”Go” burnar upp tempot rejält. Denna bombastisk pärla hade lätt kunnat implementerats på Work of Arts album Framework. ”Snakebite charm” genomsyras av tydliga Totoinfluenser ihopblandade med pure scandi aor. Det giftermålet är lika förföriskt för utomstående som de två involverade. ”Culinary detour” återtar lyssnaren till Björn & Benny land med opera som vapendragare. Eftersom jag dyrkar musikalen Chess så dyrkar jag detta. Gruppens svar på Lasse Holms – ”Canelloni Macaroni” månne? När humor, lekfullhet blandas med musikspetskompetens och en world class vokalist så uppstår magi. Även här hade jag dock velat höra höra mer än de 2.22 minuter som serveras.

På åttonde låten ”Let the games begin” brakar musikalhelvetet löst! De bombombastiska arrangemangen utmynnar i en oerhört snyggt chorus som faktiskt tar andan ur mig. Duons dramatiska ljudlandskap visar var aor-pomp-skåpet ska stå. Den tionde låten ”Catch you if I can” är en mer traditional Toto/Work of Art konstruktion. Samma sak kan sägas om näst sista låten ”Rampant fire”. Båda dessa låtar skiljer sig mycket åt, trots att samma inspiratörer står som förebilder. Balladen ”Race against time” avrundar och knyter ihop teamets förstlingsverk. Det är en ytterst vemodvacker sak som tyvärr inte lyfter. Inte dåligt, men inte heller superb.

Jag upplever att när grupper som influeras av Toto ska presentera sin variant av sina Gudars avkommer blir det oftast sömnigt att lyssna på en hel platta i taget. Medtag kuddar, borde märkas upp med roströd varningstext! Detsamma gäller Work of arts musik. Jag drabbas oftast av en mättnadskänsla efter att ha avverkat någon av deras album. Ungefär samma känsla som när man roffar åt sig grannens ouppätna nutellapannacotta, för att några minuter senare inse att ingivelsen var en dålig sådan.

Art of Illusion lyckas med besked att undvika den fällan genom att anamma två musikaliska riktpunkter samt att mixa just dessa. Dels den cineastiskt pompiga, dels den Totoinfluerade, utan att det känns splittrat på något sätt. Just den stilen tilltalar mig, det vilar något oförutsägbart mellan tonerna, men som skapats med en inbyggd säkerhetsventil vars huvudsyfte är att dirigera tokerierna så att de inte går överstyr.

Det var väl egentligen Michael B. Tretows uppgift en gång i tiden, mannen som var ABBAS femte medlem. Jag har tjatat om Chess, men inte alls nämnt mycket om gruppen som jag upplever ligga närmast Art of Illusion musikaliska kompass, exkluderat distade gitarrer och Totoinspiration. Big Money släppte debutalbumet Lost in Hollywood 1992. Den producerades just av Mr Tretow himself. Han var länken till dem men också till världens bästa musikalmusik: Chess.

Tro det eller ej men ena halvan av Rongedal (Magnus) var en av medlemmarna i gruppen. Lars Yngve (Vasa) Johansson (Nina letar UFO, Pontus & Amerikanarna) var den andre. För mig är deras förstlingsverk ett album som dels är sönderspelat till okännlighet, dels tidlösare än Bruce Springsteen, trots ett evinnerligt synthblippande. Visst Queen, Toto och Chess i all ära men Anders Rydholm har nog lyssnat på sin beskärda del av Big Money också.

I skrivande stund så har jag svårt att tänka mig att detta album inte kommer att finnas med på mitt val av årets bästa musik 2021. Det är den bästa plattan Work of art ännu inte släppt, parallellt skickar upp W.E.T till läktaringången. När ska man dela ut högsta pott!? Är det i paritet med gångna år eller är det utifrån hur året i sig gestaltat sig? Min spontana reaktion är en klockren 10:a.

Innebär det då att jag devalverar själva processen genom att infiltrera en dysfunktionell inflationsbedömning? Om denna platta hade kommit i november hade samma tankekonstruktion uppstått? Njet det tror jag inte eftersom jag skulle känna mig tryggare att dela en fullpoängare, utifrån att man har en vy över vad som släppts under året. Denna gång gång gör jag en omvänd Pontus Pilatus de vill säga, hellre friar än fäller.

Jag är något utav en expert på att tjata om hur genren i sig biter sig i stortån via sin grandiosa konservatism. När det väl kommer till ett album där lekfullheten beaktas och utmynnar i såväl variation och minnesvärda refränger så bör detta premieras fullt ut. Att produktionen, backgrundssången, arrangemangen, feta körer, musikerna och sången är världsklass förstärker helheten.

Ett gigantiskt plus i kanten är också att duon precis som Big Money använder sig av humor i många av sina texter. Det är så schizofrent befriande att höra underfundiga texter där man avväpnar de generella budskapen om brusten eller evig kärlek. Herregud, det finns ju så mycket mera att skriva texter om än just detta tema. AOR – genren har dessvärre en diktatorisk sida att ta sig själva på för tok stort allvar. Snälla ni, låt detta inte detta bli en engångsföreteelse eftersom ni behövs i syfte att utveckla och expandera AOR-världen.  Ps om ni ska få för er att göra en engelskspråkig cover på en bra udda svensk låt så är Jan Malmsjös – ”Hej Clown” ett spännande val Ds:))

Gästmusiker:
Per Svensson – background vocals
Frank ”Frallan” Nilsson – drums
Muris Varajic – guitar solos
Kristian Larsen – guitar solos
Jay Graydon – guitar solo
Pelle Holmberg – guitar solo
Daniel Rydholm – guitar
Tony Paoletta – steel 

2. W.E.T – Retromission

Konkret, detta är troligtvis den bästa melodiska hårdrock som uppviglats på 2000-talets! Detta till trots att deras tre tidigare alla varit små mästerverk. All killers, no fillers har aldrig passat bättre som epitet. Det gäller ärligt talat alla de 10 första placeringarna, men här är verkligen varje låt en singel, dessutom så sjukt varierat, utan för den delen hemsökas av Radiohead syndromet.

Deras tre tidigare plattor är forever inskrivet i aor- historien som sentida aor- classics. Trots det, bara tvåa på denna eminenta lista, hur är det ens möjligt? Det borde det inte vara, men Art of Illussion kniper första platsen för deras brygd sticker ut mera ur den melodiska hårdrockfållan, vilket bör och måste premieras utifrån genrens fortlevnad.

W.E.T består av Robert Säll (”W” från Work of Art), Erik Mårtensson (”E” från Eclipse) och Jeff Scott Soto (”T” från Talisman). Erik Mårtensson arbetsnarkomanernas okrönte konung med Alessandro Del Vecchio, Phil Vincent och Magnus Karlsson visar var alla skåpen ska stå!

I vilket fall är han en av planetens bästa melodisnickrare. Först Eclipses utmärkta Wired, och som grädde på moset detta underverk. Han har faktiskt skapat alla låtar på W.E.T. i samklang med bandet, och väl utvalda utomstående låtskrivare som…Dag Finn. Det är förövrigt urkällan till att på allvar  kunna variera sitt musikskapande och därmed undvika dysfunktionell hemmablindhet.

Har man dessutom tillgång till Jeff Scott Soto så är det bara att abdikera och gratulera alla inblandade. För mig är denna nästan svensk en forever topp-5 sångare. Han bara har det: utseendet, rösten och inlevelsen på scen, karisma kallas väl det.

W.E.T. Line-up 2021
Jeff Scott Soto (sång)
Erik Martensson (gitarr, keyboards)
Robert Säll (keyboards, gitarr)
Magnus Henriksson (gitarr)
Andreas Passmark (bas)
Robban Bäck (trummor)

Jag avstår ifrån helt enkelt från en låt-för-låt-presentationen, utan konstaterar helt sonika att detta är melodisk hårdrock/AOR av allra finaste snitt, det finns liksom inga flaws överhuvudtaget. Dock är det värt att undra om ”How far to Babylon” är en blinkning till Yngwie Malmsteens ”How many miles to Babylon” från 1992 med Göran Edman  på sång? Troligtvis inte alls, men i alla fall en teori.

Jag måste också hylla gruppen för att inkorporera små subtila låtelement som dels förstärker låtarna, dels unikiserar musiken och faktiskt genren i sig eftersom W.E.T faktiskt utvecklar den. Det jag tänker på är kören i förchoruset av ”The call of the wild”. Helt brutalt obetydligt, men ändå inte, utan bara ytterst briljant.

Det är lätt som recensent  att bara tokhäckla genren för att implementera ytterligare en ballad bara för att det ska vara på det sättet. Men ”What are you waiting for” är inte bara ett måste, utan en helt förförisk tidlös kronjuvel som placerats som 8:e låt av 11 möjliga.

Som sagt, det tåls att upprepas, W.E.T´s starkaste platta och troligtvis 2000-talets vassaste album. Självklart är det lätt att ponera djupare hur denna platta hade hävdat sig under genrens glansdagar. Att sia om det är omöjligt, men då alla låtar är varierade och top notch, underbart producerad och bärs fram av en gudabenådad vokalist så skulle jag hävda att musiken skulle hamna anmärkningsvärt  högt, även på den listan.

3. Reach – A promise of life

Reach har ömsat skinn rejält från deras två tidigare album. Ett antal band hoppar på rådande trender och på så sätt förändrar sitt ljudlandskap. Exempelvis som när grungen stormade in så var det många som gjorde en en musikalisk helomvändning, det vill säga vände kappan efter vinden. Jag förstår detta, men gillade inte alls den strategin.

Det andra alternativet som jag hoppas Reach anammat, är ett inifrån ut perspektiv. Med det menar jag att ett paradigmskifte i genren vore en befrielse. Att skapa musik som man själv vill att det egentligen ska låta, till skillnad från hur andra vill att det ska låta. Det är ett perspektivbyte, men ack ett så viktigt sådant.

En egen konstruerad teori är att Queenfilmen som dels var schizofrent bra, dels blev en blockbuster förändrade rockvärlden mer än vad många trodde. De musiker som såg filmen tror jag subtilt antingen la in mera Queen i sina egna låtar eller ännu bättre, insåg att musik handlar inte bara att efterapa allt, utan själva stå för taktpinnen. I Queens fall så var man nyskapande på många plan: ”bara döda fiskar följer strömmen”, så att säga, fast omvänt. För i så fall hade anthems som ”We will rock you”, ”Innuendo”, ”We are the champions”, ”Bohemian rhapsody”, ”Bicyckle race”, ”The show must go on” och ”Radio ga ga” inte sett dagens ljus.

Ett annat utmärkt exempel är Avenged Sevenfolds musikaliska helomvändning genom plattan The stage från 2016. Många blev förskräckta, medan jag och några få applådera tilltaget fullt ut. Musiken kom (förhoppningsvis) från hjärtat, inte vad skivbolagsdirektörer, fans eller recensenter förväntade sig. I mina öron var detta det årets bästa album, helt nyskapande, utan för den skull vara för Radiohead-experimentella. För de som inte hört det albumet och vill tillföra något sagolikt ogripbart utifrån ett musikaliskt perspektiv – lyssna på det. Tredje låten på det banbrytande albumet ”Sunny disposition”, torde vara en av världshistoriens skönaste låtar alla kategorier.

Detta lång ordbajseriet leder in mig på Reach som tidigare följde den melodiska hårdrockens bruksanvisning till punkt och pricka. Reach stod under genrepiskan: ”förändra dig – men under givna ramar och vad ni än gör, stick inte ut för mycket”. De stod verkligen inte ut, utan de var ett i mängden av stereotypa melodiska hårdrockband. Jag upplevde inte heller att de tillhörde toppskiktet heller, snarare tvärtom.

2014 släppte kvintetten sitt debutalbum Reach out to rock som kunde lätt kvala in i ovanstående text. Fyra år senare landade The Great Divine parallellt som de blev en trio. Den var onekligen inte lika mallfixerad, utan andades originalitet med en modernare skrud. Jag fick dock känslan av att de inte riktigt visste vilket ben de skulle stå på. Det ena klamrade sig fast i de traditionella, det andra ville utvecklas.

Line-up
Vocals and Guitar: Ludvig Turner
Drums: Marcus Johansson
Bass: Soufian Ma´Aoui

Reach tredje alster präglas istället av pure lekfullhet och genregränsöverskrideri. Jag har tjatat mig blå och chockrosa på den rådande konservatismen i genren under en femårs period. Nu tycks det ske ett litet uppvaknande textmässigt såväl som låtsnickerimässigt. Underbara Art of illusion visade på var skåpet skulle placeras, Creye kom ut ur garderoben samtidigt som svenska Normandie stack ut hakan med sin elektism.

Sedan har vi Jono, A.C.T, Degreed och The Nightflight Orchestra. I Storbritannien kokar rockgrytan av nya band som kastar sig mellan genrerna likt Boston Manor, Cats in space, A jokers rage, The Dirty youth, The Struts, Starbender, These damn crowns, Mad Caddies, Icons for hire, Zero 9:36 med flera med flera.

Nu tillbaka till Reach! Grabbarna har inte bara gjort en musikalisk transformering, utan de har tagit ett helhetsgrepp såväl imagemässigt, visuellt som i texterna. Det är fler band i den melodiska hårdrockssfären som borde tänka mer utifrån ett marknadsföringsperspektiv. Ärligt, hade Ghost tillhört världseliten om inte fansen blivit matade med coola videos och en häftig mystik image – inte en chans. Det gäller som band att skapa intresse, och det gör man sällan bara via musiken, och definitivt inte under epitetet ”gubbrock”.

Det går inte längre bara att släppa ett gudomligt album och tro att hela världen ska lyssna. Att vara långhårig, dricka öl och bete sig allmänt schimpanslikt är inte tillräckligt tilltalande längre. Jag tror ärligt att såväl H.E.A.T, Eclipse, Crashdiet och W.E.T hade varit i paritet med Ghost om de tagit hjälp av någon marknadsförare som tänkt utanför boxen eftersom musiken i sig är i världsklass. Nu vänder man sig om man ska vara helt ärliga till de närmaste sörjande eller a dying breed.

Jäklar, nu tappade jag tråden igen. Just det Reach! Som sagt, de har implementerat en storytelling strategi vilket är något som definitivt fått mig med på höghastighetståget. Jag vill helt enkelt veta mer, se deras annorlunda videos, läsa om deras idéer, undra över deras texter och så vidare. Visst, de har som sagt ömsat skinn, men trots att de var halvhyfsade förut, har de nu evolvat musikmässigt. Det hr skett på alla tänkbara plan såsom låtskrivare, textförfattare och experimentella kufar.

Jag inleder med att spoila. Av tio låtar, är tio rena rama hitsen och potentiella singlar. Reach framynglar låten ”New frontiers” som inledningsspår. Inspirationen är skickligt taget från spagettiwesterngenren, hur snyggt som helst. Att de väljer att anamma trumpetljud som genomsyrar låten är bara för härligt. Efterkommande ”The Law” är betydligt mer gitarrdriven, periodvis. Kontrasten mellan lugnt och någorlunda aggressivitet är en del av just låtens charm. Att refrängen dessutom är en energisk käftsmäll gör ju inte saken sämre.

På tredje spåret, ”Young again” inleds härligheten med en tvättäkta indie-pop-keyboard för att sedan applicera såväl stämsång, adekvat refräng och en rejäl kontrastering. Instinktivt vandrar tankarna till The Struts. Snyggt är det, en bra låt är det tveklöst. Mer pop, mindre indie, mindre gitarren men likades ytterligare en riktigt bra låt återfinns i ”Satelite”. I femte låten ”Motherland” förändras ljudlandskapet till något i mina öron helt oförutsägbart. Trumpetkompet, storbandskostymen samsas med bryska gitarrer och pianoklinkande. Oh my God, det är precis så här jag vill bli serverad för att bli musikaliskt tillfredsställd. Det är galet, det är underhållande, det är genialiskt – ett av albumets absolut bästa låtar.

Den följs av kontrasterade meditativa halvballaden ”The seventh seal”. Hur man kom på det återupprepade synthljudet som känns så ödesmättade är en gåta. Jag kommer förresten tänka lite på svenska synthpop gruppen French Revolution som hade några hits på åttiotalet som ”The light from Fantasia”, ”Alien too”, ”This it´s not the end” och ”Moscow and Washington”. Stilen, melodikänslan och de bombastiska refrängerna, absolut, där finns det en gemensam nämnare. Efterföljande ”Higher ground” innehåller liten dos reggae, några droppar storbandsjazz, en allsångsrefräng samt fräcka Muse-stegringar. Helheten som sammanflätas är episk.

På albumets åttonde låt ”Cover my traces” sänks tempot, men kvaliteten tummas det inte på. Hade teamet bakom nya James Bond ännu inte valt ledmotiv till kommande film så hade denna låt passat som handen i handsken. Elegant och stämningsfylld kröns musiken i en helt sagolik refräng. Nu är de bara två låtar kvar och det var länge sedan jag kände en sådan nyfikenhet hur nästa sista alstret kommer att låta. I ”The Streets” inkorporerar de lite punk med en modernrock refräng av rang. Det gör de helt rätt i eftersom den kombinationen är klockren. Plattan knyts ihop med en lugnare låt som de döpt till ”Promise of life”. Titellåten är Muse-bombastisk, självklart iförd en adekvat refräng.

Jag är helt söker på att många tidigare fans dels kommer sätta energidrycken i halsen, dels helt förkasta bandet. I mångas öron har bandet helt sonika gått över gränsen. Det som skulle kunna tituleras som aor/melodic hardrock transformeras till något tyngre, något mer originellt, något mer oförutsägbart. Plattan nummer två banade vägen för vad komma skulle, för att på album nummer tre ta steget fullt ut och blomma ut helt och hållet.

Frågan är vad är de nu? Aor/melodic hardrock band, njet, modern rock, njet, alternative rock, njaa! Jag väljer att kategorisera dem som eklektisk melodic rock helt enkelt. De sällar sig mer till band som The Struts, Muse, Sparks och Coldplay inkorporerat classic rock och djävulskt mycket pop. Därutöver hörs ekon från Queen, Brainstorm några hundra band till.

Sångaren Ludwigs falsettsång tror jag också kan bli en vattendelare av rang. Antingen gillar man det eller så gör man det inte. Personligen upplever jag rösten passar betydligt bättre i denna skrud en förut. Det finns vissa likheter med Sparks sångare Russel Mael och deras fäbless för falsettsång. Hur många av deras tidigare fans som kommer att överge bandet då de nu förstår att de inte kommer att vandra i samma fotspår som Art Nation, Wildness, Dynazty, H.E.A.T och Crashdiet? Dock väljer jag hoppas på att de verkligen lyssnar på innehållet gör det med ett helt öppet sinne. Det som istället väntar Reach är världsherravälde. Först intar de svåråtkomliga Storbritannien därefter världen.

Tio av tio spår är helt enkelt sanslöst bra. Variationen hade inte ens en schizofren lyckats bena ut. Fantasirikedomen är i sig ett av albumets starkaste trumfkort. Inte en låt är lik den andra, något som skulle bli hur splittrat som helst. Men i händerna på Reach andas de mångfald och genrekompetens utöver gränserna. Jag vill bara lyckönska grabbarna till detta tilltag.

Det är modigt, men också en insikt att skapa musik utifrån ens egna hjärtan. Ett musikbagage som troligtvis blir lättare att hantera i framtiden. Jag har ju svårt att se att vissa band som propagerar för pirater, drakar, demoner, dysfunktionell alkoholkonsumtion och evig kärlek verkligen glöder för det innehållet 25 år senare.

Reach tredje album är ett mästerverk, en eklektisk wokpanna fyllda med smaker från musikens alla håll och kanter parallellt med ett tidsmaskinsperspektiv. Bandet har på The promise of alLife släppt alla hämningar, de har lyssnat på sitt hjärta och helt sonika börjat med äkta friklättring. Det är en värld utan skygglappar, rep eller andra mentala fängelseverktyg. Som lyssnare har du egentligen ingen aning vad som väntar bakom nästa hörn.

Även om jag hoppas på att de tar över streamingstjänsterna topplistor så är jag väl medveten om konservatismen som råder och dess icke förlåtande käftar. Med en gnutta tur och en rejäl timing så kanske de undgår detta, eftersom jag vill att de ska fortsätta med sitt musikskapande på sina egna villkor, inte på grund av vad en genre subtilt kräver – arenarock för 2020-talet!

4. Daughtry – Dearly belowed

Årets comeback? Egentligen inte, utifrån att de med jämna mellanrum släppt album. Snarare så att de äntligen återgått till ett lite tyngre sound igen, det vill säga reinventa dem själva från en mer elektronisk popbaserad ljudbild till att återigen anamma distade gitarrer.

Gruppens urfader Chris Daughtry, sångare, låtskrivaren och gitarrist var med i femte säsongen av American idol. Han hamnade inte på medaljplats, utan slutade på en ohedrande fjärde plats. Detta ledde i vilket fall som helst till ett lukrativt skivkontrakt. Det självbetitlade debutalbumet släpptes 2006 och blev en veritabel försäljningssuccé med 3 miljoner sålda ex.

Därefter har bandet släppt Leave the town (2009), Break the spell (2011), Baptized (2013) samt Maroon 5 inspirerade Cage to the rattle (2018). Deras bombastiska poprock har alltid legat mig varmt om hjärtat. Lyckas ett band uppbringa anthems som ”Renegade” (troligtvis deras allra bästa låt), ”Waiting for superman”, ”Over you”, och No surprise”, så är de värda att uppmärksammas.

Tillbaka till rötterna besluter tycks minst sagt gjort Daughtry gott. Nedstämda gitarrer, bombastiska refränger och förtrollande melodier. Addera Chris Daughtrys melankoliska stämma som ekar av svärta och smärta. Jag vet inte om det var inbillning, men sjunger han inte bättre än någonsin? Musiken är definitivt förklädd pop-kostym, ämnad för att spelas på radiostationer runt om i världen, trots aggressivare gitarrer.

Vad Chris gjort sedan senaste släppet från 2018 tycks  ha varit en mirakelkur  till att skapa infekterande låtar som ärligt talat inte lämnar ett nynningsläge. Att de separerat från skivbolagsjätten RCA har säkert haft ett finger med i spelet. På ett mindre label så fick nog Daughtry den nystart de var i behov, och ledordet stavades REVANCH.

Det intelligenta låtskriveriet på Dearly Belowed nådde en nivå som jag inte trodde var möjlig utifrån de senaste plattornas kräftgång. Men skilsmässan var nog källan till att visa alla där ute att bandet fortfarande var att räkna med. Den kristallklara kraftfulla produktionen bllev man också gråtmild av, det låter helt enkelt så djäkla bra! Det är liksom så många borttappade pusselbitar som återigen funnit sin rättmätiga plats i musiklabyrinten.

I stort sett alla de 11 inledande alstren var pure hits. Det gör nästan ont i kroppen av att lyssna på denna genialitet. Gillar man starka melodier, pompiga refränger, flankerade av en sanslös produktion samt en vokalist som blöder toner, kan man  som lyssnare knappt inte begära mera av musiken som levererades. Det spelade ingen roll om det var ballader, uptempo, electronika, pianolåtar eller R&B: - allt lät magiskt i Daughtrys händer.

Man kan i all oändlighet debattera huruvida man bör etikettera Daughtrys musik. Vissa kategoriserar den som modern rock, andra till post grunge. Mitt egna epitet blir stadiumpoprock-AOR. Varför inte, Dearly Belowed har ju all detta vi fans trånar efter. Kan man inkorporera Jimmy Davis & The Junction som AOR, då kan man modifiera det mesta. Det är bara så att vi sitter fast i ett tvångssyndrom-universum, där redan fastlagda musikgenretermer redan är cementerade.

Det är bara gratulera Daughtry till att efter 15 på deras femte platta yngla av sig den jämnaste och det vassaste  de hittills skapat i musikväg. Gruppen har funnit sitt perfekta sound! Det har de gjort genom sitt sökande via elektroniska pop. Den moderna skruden i kombination med ta-fram- gitarrerna-igen-strategin har skapat den bästa versionen av dem själva. Självklart med en stor portion revanchlusta i kombination med en konstnärlig frihet. Underverk skapas ofta utifrån de premisserna.

5. Nestor – Kids in a ghost town

Hype är ett uttryck som används om överdrivet optimistiska beskrivningar av nya produkter målgruppens (konsumenternas) orealistiskt uppdrivna förväntningar. I den melodiska hårdrockssfären är hype inget undantag, utan varje år dyker det upp grupper och artister som hypas eller smeks medhårs. Nestor är ett av dem.

Generellt sett brukar uppskrivna förväntningar vara en urkälla till besvikelse, det är liksom inbyggt i systemet. Det är mer än regel än ett undantag att hypad musik är  en stark kontrast till helgjutenhet.

Jag berömde tidigare i år kollegorna Reach för sin utmärkta storytelling den som bröt  upp dem från aor-sfären. Detsamma skulle kunna etiketteras Nestor. De liksom tänker två steg till med roligt träffsäkra videos, den geniala iden att göra en duett med ikoniska Samantha Fox och liera sig med låtskrivare i världsklass, som hitmakaren Andreas Carlsson.

Att producera 1989” med Per Ragnar som besatt präst och Tina Leijonberg som pilsk körsångerska kräver dels fingertoppskänsla, dels vara essensen av att tänka utanför boxen. Alla dessa out-of-the box-thinking genererar en helhet som gör att en platta som skulle fått 1000 streams, istället som i Nestors fall snart kanske passerar 1 miljon streams.

Nestors mainman har tidigare skrivit hits med Bosson, Itchycoos, EMD, Nelly Furtado, Martin Stenmarck och många många andra artister och grupper.  Jag länkar vidare till en utmärkt intervju som min kollega på Rocknytt, Peter Johansson gjorde tidigare i år med vokalisten Tobias Gustavsson. Där kan man läsa vidare om Tobias och Nestors spännande historia från dåtid till nutid.

Det är precis sådana här personer som genren behöver för att väcka liv i liket. Individer som dyrkar musiken, men inte står och faller med den. Personer utifrån, som har ett helt annat  mindset och kontaktnät via andra populärare genrer. Det krävs bara en svart svan för att att dra ut pålen från vampyren, det vill säga  fånga upp en genuin uppmärksam från kidsen.

Därefter kan processen snabbt ta fart; från självmordsbenägen till vital, med andra ord en melodisk hårdrocksenässans. Det är ju inte så att det saknas hjältar i den genren! Ta svenska The Night Flight Orchestra, Eclipse, H.E.AT, Houston, Magnus Karlsson W.E.T, Crashdiet, Perfect Plan, Gathering of Kings, Reach och Crazy Lixx för att nämna en handfull av kvalitativa melodickerier. I dagens samhälle , på gott som på ont räcker det med ett lyckat Tik Tok inlägg för att åtnjuta medial spridning och uppmärksamhet, något denna genre skriker om.

”Metal och hårdrock har blivit så seriöst. Det är inget fel med det, men jag tycker ju om band som Van Halen där man kan se att dom har kul och att dom garvar. Min idé var att vi skulle åka tidsmaskin tillbaka till 1989 och göra skivan vi inte kunde göra då. Det är underhållning vi håller på med. Man ska vilja se det här. När man läste OKEJ! förr i tiden och såg bilder på KISS, W.A.S.P och Alice Cooper där det var blod, giljotiner och grejer så kände man direkt att “det där måste jag se!” – Tobias Gustavsson.

Barndomsvänner som upphörde med sin musik i slutet på 80-talet, för att 2o17 återförenas. Det brukar generellt sett vara en golgata till helvetet. Det finns dock undantag som svenska Proud, förövrigt några som också bidrog bidrog till att skapa ett av årets 15 bästa AOR-album. I år  har jag etiketterat all killers no fillers till på tok för många grupper utifrån medel, men det sagt, det har varit ett osannolikt gott år för vänner av melodiös hårdrock och AOR.

Nestor tillhör den falangen som hamnar under inte ett dåligt spår. Att dessa dessutom precis som W.E.T´s låtar alla skulle kunna släppas som ”singlar” är ytterligare ett tecken på osedvanlig hög lägsta nivå. Jag går inte igenom låt för låt, men vill gärna passa på att nämna mina topp-7: ”Kids in the ghost town”, ”On the run”, ”Stone cold eyes”, ”Perfect 10″, ”We are not ok”, ”1989″ och avslutande balladen ”It aint me”. Den sistnämna är inte bara okejig ballad, utan en av årets allra mäktigaste näsduksskrynklare överhuvudtaget.

Den visar också upp en annan hörnsten av bandet nämligen Tobias himself. Han sjunger inte halvbra, utan helt fenomenalt, precis som en annan av årets överraskningar, Prouds sångfågel Anders Magnell. De sällar sig därmed till eliten av sanslösa svenska vokalister. På den tronen sitter fortfarande Kent Hilli säker, vilket inte är så konstigt då den mannen är en topp 3 i världen.

”Nestor är en kombination av bra musik och visuellt innehåll. Det är något som saknas för tillfället. Det är gjort med glimten i ögat och det syns att vi har kul. Jag tror det är svårt att värja sig mot det. Gillar man stora refränger, bra låtar och att det syns att vi har kul så är det spot on.” Tobias Gustavsson från Peter Johansson intervju. 

Detta säger väl allt om Nestor om varför de dels lyckats, dels kommer bli gigantiska – ifall de väljer att fortsätta. Frontiers records är väl de som gråter mest blod. Gillade man pur AOR som Aviator, där lekfulla keyboardslingor avlöste varandra så är detta lite i samma stil, och just i det segmentet saknades det en grupp, tills nu.

6. The Nightflight orchestra – Aeromantic II

Recension, hyllning eller vänskapskorruption? Är det helt förbjudet att ligga med någon i bandet för att kunna dela ut superlativ i överflöd utan att dyka upp som huvudperson i Uppdrag granskning? Det är ju lite ödets ironi att The Night flight orchestra medlemmar kommer från growlkulturer som Soilwork och Arch Enemy, ska stå för konststycket att gå i bräschen för a.o-r-genrens framtid globalt. The Night flight Orchestras musik är gudskelov helt befriad från vrålapeskrik.

Gruppens första platta Internal affair (2002) lämnade mig tämligen oberörd. I mina öron var det ganska intetsägande 70 -tals retrorock. 2015 släpptes Skyline Whispers, ett album som  serverade sina lyssnare mindre retro, men desto mer melodiska melodier. Dock inget band som jag i min vildaste fantasi hade kunnat förutspå det som jag vet nu.

Fyra år senare kom plattan som fick med mig på  tåget: Amber Galactic. Fokus hade flyttats från skitigt till polerat, från  rivig rock till… 70 – tals a.o.r. De låtar som jag gillade allra bäst var: blytunga ”Midnight flyer”, ”Gemini”, ”Jennie”, ”Dominoe”, ”Josephine”, ”Space whisperer”, ”Something mysterious” och ”Saturn in velvet”. Mick Jaggers ”Just another night” från She´s the boss 1985, lyfte de till också till högre höjder helt enkelt.

Bara ett år efteråt så landade albumet Sometimes the world ain´t enough. Ett alster som osade 80-tals soundtrack lång väg. Soundet hade finkalibrerats mer mot pomp – a.o.r, en genre jag för övrigt dyrkar. Att välja favoritlåtar från albumet var en knepig historia då spännvidden på materialet kändes genant varierat.  ”This time”, ”Sometimes the world ain´t enough”, ”Lovers in the rain”, ”Can´t be that bad” och ”Barcelona”  var de som stack ut mest och bäst.

Varför är det så lätt för vissa men betydligt knepigare för andra grupper att skapa låtar som förgyller öronsnäckorna? Trots att det vimlar av a.o.r. grupper är det få som lyckas med att inte reproducera sig för mycket, förnya sig… men inte för mycket, men framförallt skapa helhetsmagi i sina låtar. 2020, två år efter förra mästerverket släpptes Aeromantic. Gruppen vräkte in discorytmer, och ännu mera pomp – a.o.r, parallellt som refrängerna var ännu fetare och produktionen top-notchare.

Att man adderat inspiration från ABBA tydde bara på exceptionell god musiksmak. När bandet uppbringade obetalbar; pure pomp – a.o.r i ”If tonight is our only chance” var måttet rågat på ett positivt sätt. Låten ”Transmission” med sina smattrande Miami Vice synthmattor var också en  given topp-3, precis som pompiga  ”Carmencita seven”. Sist men inte minst  ”Dead of winter”, som var ytterligare ett bevis för hur effektfullt deras dramatiska a.o.r tedde sig, lite som Asia i sina bästa stunder.

Aeromatic II line up:
Björn Strid – Lead and Backing vocals
David Andersson – Guitars
Sharlee D’Angelo – Bass
Sebastian Forslund – Guitars, percussion
Jonas Källsbäck – Drums
John Manhattan Lönnmyr – Keyboards
Anna Brygård – Backing Vocals
AnnaMia Bonde – Backing Vocals

Landskronapågarnas sjätte album krafsar på dörrkarmen. Är det ens möjligt att toppa Aeromantic, utan att slå knut på vare sig kvaliteten eller återupprepandet? Inledande ”Violent indigo” visade dock inte var  vitrinskåpet skulle stå. Visst, det är pompigt, det är ultrasnyggt, men ändå utrustad med en refräng som inte riktigt tränger igenom bruset. Bakom den så skuggar ”Midnight marvelous”. Helt klart en uppryckning, utan för den dels skull överövertyga fullt ut.

Det skeendet uppstår på albumets tredje låt ”How long”. Dyrkar man sitt Toto så lär man avguda detta. Häll över någon liter med lönnsirap made in Vietnam som vi döper till  ”vinnar-mentalitets-stinn-musik” över Totoeskapismen, så är detta vad som kommer ut i andra änden. För mig är det dock på ”Burn for me” som gåshuden utkristalliserar sig på riktigt. Korsar man Motownsväng med amerikansk radiorock i kombination med melodifingertoppskänsla från helvetet är det bara att abdikera. Alla pusselbitar är fernissade med bladguld innan det lagts klart något som borgar för musikalisk genialitet. I ”Chardonnay nights” fortsätter bandet att leverera utomjordiskt sköna rytmer. Med ett ”Eye of the tiger komp” skapar de, utan att sno för mycket, något som numera kan etiketteras som The Night Flight Orchestra musik det vill säga uppdaterat retro. Parallellt blir i alla fall jag typ glad över det som kommer ut ur högtalarna – det är helt klart toner att bli på gott humör av!

Det finns bara ett band som kan jämföras med TNFO. Vi behöver bara kika över axeln till vårt östra grannland för att finna dem. Förutom undernärda backhoppare, vodkaeufori, rallykamikazes , skelögda spjutkastare och  självmordsbenägna knivkastare har de Brother Firetribe. Deras gemensamma nämnare är: hitkänsla, en schizofren högsta lägsta nivå, uppdaterad retro, men framför allt att de deras musik associeras till en klarblå sommardagvistandes i bilen med stereon på allra  högsta volym. Skillnader mot många andra aor-band är att man i nästa sekund väljer att krocka den mot bergsväggen, medan man i TNFO/Brother Firetribe fall istället fortsätter till en hipp badstrand där man beställer en somrig drink och njuter av vinden som förgäves famlar efter hårvolymer från en svunnen tid. TNFO är ändå de som blandar mest och bäst, vilket gör att det inte är lika lätt att avfärda dem som fanbärare av AOR (gubbrock  dvs något negativt i alltför mångas ögon), utan snarare lika hippt och modernt som exempelvis The Struts och Halestorm.

Efterkommande ”Change” ändrar musikskepnad, men utan att tappa greppet om kvalitetsstafettpinnen. Efterkommande ”Amber through a window” däckar lyssnaren med lättsamt majestätisk radiorock. Jag kommer instinktivt att tänka på Dilbas G.R.A.V.T. underskattade platta Revolution från 2003 som hon skrev med  Per Aldeheim. Det är liksom samma karga ljudlandskap tillika refräng som breder ut sig. Det är ju sådana här låtar som man som musikälskare vill addera till sin melodisamling.

”I will try” får jag vibbar av såväl Tears for fears som Mike and the Mechanics. Dessa förebilder går ju inte av för hackor precis. Det gör inte denna laidbackkonstruktion heller. Att den fungerar som en skön kontrast till det vi serverats tidigare förstärker helheten. Nionde låten har the döpt till ”You belong to the night”. Även denna förklädda poppärla med rockinslag ändrar låtlandskapet totalt. Att variera sin musik för varierandets skull är inte alltid en framgångsfaktor. Men när varje musikstycke var för sig är små mästerverk i sig själva har man som artist eller grupp lyckats med det svåraste man kan utföra, nämligen att bibehålla en helhet fast med genant variation. Efterkommande ”Zodiak” är definitivt inget undantag även om jag upplever den som aningen för tjatig.

Nästa låt ”White jeans” avfyrar årets absolut snyggaste inledning. Asia-synthar och ett ultra tungt riff attackerar varenda sinne och muskel i kroppen. Att refrängen är i paritet med inledningen och melodin skapar är hörnbitar som i sin tur bildar synergieffekter till en topp-3 på albumet. Discoinfluerade ”Moonlite skies” drar ner på distades gitarrer och tempo utan att tumma på kvaliteten. Albumet avrundas med bonusspåret ”Reach out” ett alster som sällar sig till första låten genom att den är okej, men inte mera.

Såhär ska en slipsten dras! Att njutbart lyssna igenom ett album…utan att snabbspola är ett supergott betyg. 13 låtar brukar vara vara källan till att musiken känns som att det är 2-3 låtar för många, så är inte fallet här, snarare så att jag vill ha mera av samma vara. Det tyder dels på en exceptionell melodifingertoppskänsla i allt från genrestölder, coola arrangemang och förmågan att skriva hits,  dels allt är skrivet från hjärtat av kärleken till genren, något så smittsam att det tycks upphäva rutinens förrädiska fällor på en löjligt högsta lägsta nivå. Precis som i kollegorna i Proud tidigare i år väljer de att anamma ett black metal koncept: totalt balladfritt. För mig spelar det absolut ingen roll ifall de väljer att inkorporera en näsdukstingest eller inte.

Efter sex plattor är det lätt att säga att de funnit sin stil, men när det kommer till The Night flight orchestra hoppas jag faktiskt de inte gjort det eftersom då kommer förutsägbarheten in, och den är slugare än slugast, lite som Gollum eller Stefan Löfven. I deras genregryta upphävs gränserna mellan musikstilarna, utan att egentligen undergräva genren i sig, ett konststycke få i branschen lyckas balansera upp och komma undan med.

Bandets flirtande med 70-80-talet gör att de fungerar som en tidsmaskin genom sina glimten-i-ögat texter. Det är så bisarrt befriande att slippa de vanliga textklyschorna som tycks dominera såväl dåtid som nutid. Brusten eller spirande kärlek behöver inte genomsyra ett helt album. Det finns ju så otroligt många andra ämnen att skriva om, något som tur är TNFO tagit fasta på. Dessutom är deras texter embryon till skapandet av charmiga videos, lite som det faktiskt var på det ”glada” 80-talet. Reach och Art of illusion är två andra svenska band som släppt plattor i år med texter som engagerar, underhåller och fungerar som själsliga reflektorer utan att ha genrepiskan i bakhasorna.

Som sagt, knappt ett 1,5 år har gått, och så släpper man en skiva som i mina ögon är jämnare och bättre än sin föregångare, vilket i sig är en prestation i just sig. Antingen är detta deras Magnum opus det vill säga att nästa platta blir sämre, eller är de på väg att bli kungar i sitt eget rike det vill säga världsherravälde. I min värld har de i och med  Aeromantic II redan traskat över den tröskeln. Jag måste dessutom höja betyget 4½ till 5 Rocknyttstjärnor med lite mera musikerfarenhet i bagaget, så klart att detta är högsta betyg.

Jag tror att USA  återigen är moget för ett band med ett helhetskoncept det vill säga inte bara stå på scen och hoppas att deras karismer ska räcka till, utan inser värdet av underhållning på scen genom dansare och dylika påhitt som förstärker 2020-talets liveupplevelser. AOR-invasionen 2.0 skulle kunna inledas med att exempelvis inkorporeras till några nya Netflixeskapismer, med lite tur

7. Ronnie Atkins – One shot

Min dyrkan för Pretty Maids kan definitivt inte vara hälsosam. De är Gudar av Gudar i mina ögon. Att recensera gruppens alster innebär att jag måste plocka bort lager av skygglappar. I år  släppre vokalisten Ronnie Atkins släppt sitt första soloalbum utan parhästen? Visserligen lösgjorde han sig från honom genom Nordic union projektet där han slog ihop sig med en annan husgud Erik Mårtensson. Debuten var faktiskt en liten besvikelsen, någon som uppföljaren från Second coming (2018) rådde bot på.

Att mannen inom en snar framtid kommer att dö av sin obotliga cancer är minst sagt tragiskt. Ronnie smider medan järnet fortfarande är ljummet genom jobba på uppföljaren. Pretty Maids musik har en så exceptionell hög lägsta nivå så att det nästa känns genant. Gruppen varierar sin hårdrock genom att infoga olika versioner av de själva.

Ibland poprock, ibland blytung hårdrock och ibland ballader. Konstruktioner som Paul McCartney och John Lennon skulle ge kasta sig över om de varit några år yngre. För det mesta så mixar de dessa musikaliska element så att dessa lager genererar i betydligt flera än var som generellt sett är brukligt i hårdrocksfären.

I duon Ronnie & Kens ådror flyter ett genuint hantverk för att mejsla fram musik i mängder, utan tillstymmelse till att upprepa sig för mycket; en konstart i sig. Vi får inte glömma Ronnies röst! Det är ett verktyg som sticker ut ordentligt i rockbranschen. Dels fungerar den i pop, dels i trash, lite beroende hur han väljer att använda det instrumentet. Mest effektfullt blir det i låtar där han skiftar från aggressivt till normal tonläge som i låten ”Virtuall brutality” från Planet Panic 2002.

LINE-UP:
Ronnie Atkins – Lead and Backing Vocals
Chris Laney – Rhythm Guitars, Keyboards and Backing Vocals
Allan Sørensen – Drums
Morten Sandager – Keyboards
Pontus Egberg – Bass
Anders Ringman – Acoustic Guitars

Lead Guitars/Solos
Pontus Norgren, Kee Marcello, Olliver Hartmann, John Berg, Chris Laney

Additional Backing Vocals
Chris Laney, Linnea Vikström Egg, Olliver Hartmann, Bjørn Strid

På denna debutplatta så skulle detta kunna vara spretigare än helvetet själv. Dels för att detta indirekt är hans första soloplatta, dels att döden punktmarkerar honom. Njet så blev inte fallet utan här serverade han oss fans Pretty Maids musik, precis det vi vill ha. Enda skillnaden är att de lite snabbare låtarna bytts ut mot de aningen mer aoriga. För mig är det a match in heaven, det vill säga en win win.

Sjukdomen tycks inte påverkas hamns röstkapacitet. Ronnie sjunger lika magiskt som han brukar. Den höga lägsta nivå motorn är också en faktor som implementerats. Det existerar inga halvmesyrer helt enkelt. Låtarna som som sticker ut över mängden är dessutom osedvanligt många. ”Real”, ”Scorpio”, ”One shot”, ”Subjugated”, ”Frequency of love”, ”Picture yourself” och ”I prophezsize”.

Ett Gudomligt bra melodiöst hårdrock album som krockat med ett antal andra sådana under samma år. Vi får inte heller förglömma de duktiga musikerna på plattan som också bidrar till detta mästerverk. Värst i klassen är svenske Chris Laney som dels producerat albumet, dels bidragit musikaliskt samt agerat som ett melodiskt musikkompass för Ronnie under process om det verkligen skulle  kunna iordningställa albumet överhuvudtaget.

8. Spektra – Overload

Bakom det lite James Bondaktiga namnet Spekrta döljer en av Brasiliens mest lovande unga rocksångare: BJ; dessutom en utan nämnvärt mycket accent. Han har grundat musiken i sin kärlek för klassiska melodiösas hårdrocksband som Journey, Foreigner, Winger och Danger Danger. BJ är vokalisten bakom micken i Tempest och vapendragare till Jeff Scott Soto’s musikkonstellationer som Jeff Scott Soto Band/ S.O.T.O sedan 2009, där han  både körar och spelar gitarr.

Att W.E.T injicerade Intermission med högre doser av Talisman-inspiration var bara en försmak av komma skulle i år. Ville man ha sin Talisman med  ännu mera mognad så var debutalbumet från Spektra en tidig julklapp. Att så skedde berodde främst på tre aspekter. Först och främst är Frontiers presidenten Serafino Perugino ett ohämmat fan av Talisman, för det andra så är kopplingen mellan Jeff Scott Soto och Talisman uppenbar, och för det tredje så hänger sig BJ att åka runt på festivaler genom att spela just Talismanlåtar.

En dag på jobbet kontra bästa versionen av sig själva? I detta fall var  de inte ens på jobbet, utan i ett parallelluniversum med full musikalisk klarhet. Alessandro Del Vecchio mannen som utan tvivel kan matcha såväl Erik Mårtensson som Magnus Karlson när det kommer till att utnyttja all vaken tid på dygnet var återigen spindeln i musiknätet.

I mina öron har en betydligt lägre högst lägsta nivå än ovannämnda. I år har hans arbete med Toby Hitchcock genererat i  klart-över-medel-resultat, precis som Spektra. Här samarbetar han med bland annat svenskarna Pete Alpenborg  (Arctic Rain) och Michael Palace. Dock är det teamet Jeff Scott Soto och Alessandro Del Vecchio som lagt hela grunden till det som kom ut ur högtalarna. Som sagt att diktatoriskt kontrollera allt som rör ett projekt kan ibland ha sina fördelar, men att samarbeta med andra är helt en långsiktigt vinnande faktor när det kommer till reducerandet  av hemma blindhet.

Bandet i sig bestod av idel italienare. Grymme gitarristen Leo Mancini, basisten Henrique Canale och Edu Cominato på trummor. Det är av naturliga skäl inflation av Jeff Scott Soto i denna halvkorta recension. Han producerade albumet, var delaktig i låtskriveriet och agerade backgrundsångare. Ett stort antal fans upplevde  att hog tar för stor plats. För mig var det helt tvärtom.  Jag uppskattade att de stöpte om  mixen så att den mångt om mycket skulle kunna vart duetter. När det kommer till Jeff karismatiska röst fanns det inga nackdelar med detta tilltag.

På Overland var  skapandet av en egen identitet något upphovsmakarna inte ägnade en nanosekund till. Istället lades hela fokuset på att konstruera stadiumrock anthems, vars syfte var att inte släppa taget om nynningsmuskeln för de människor som älskar rock. Lyckades de? Mission was complete med ett starkt MVG (5). Detta är musik som sätter sig från  allra första tonanslag, men även i det längre tidlösa perspektivet.

Spektra slår an nivån på inledningstitellåten ”Overload”. Där kunde äventyrert slutat utifrån att många av Frontiersprojektet pumpar upp sin hypade släpp med 2-4 stycken riktigt starka kompositioner…för att låta resten drypa av standard.

Så var inte fallet med Overload! I rask takt avlöser ”Runnin´out of time”, ”Just because”, underbara balladen ”Since I found you” och  ”Our love”, ”Breakaway”, ”Don´t matter”, ”Back in the light”, ”Forsaken” och ”Behind closed doors” titellåten. Oops! Det var 10 av albumets 11 låtar!

Däckad eller knockad passar båda bra in av det som skedde efter jag lyssnat in mig på materialet. Alstret hamnade inte jättelångt ifrån W.E.T´s monumentala fjärde album. Ärligt, skulle lika gärna kunnat placera musiken betydligt högre upp i musikkierarkin än utfallet i denna lista. Återigen så blev ursäkten att det faktiskt varit ett helt exceptionellt år när det kommer till att släppa helgjutna kommande klassiker.

9. Newman – Into the monsters playground

Jävla britt, här kommer han och förstör SM i melodisk hårdrock/AOR!! Vilka jäkla fasoner, komma här och spela europeiskt märkvärdig! Skämt åsido, killen är en aor-trotjänare som äntligen får sin belöning efter åratal av slit framför och bakom musikkameran.

Bedfordsonen Steve Newman var lite av ett mysterium för mig. Inte i paritet med permanentat hår, Kennedymordet eller Prins Bertil, men mer utifrån hur man som artist tillika eldsjäl kunnat släppa 12 plattor och ändå vara så osedvanligt anonym. För mig var han mannen som fått musikbloddopade unisona hejarop från brittisk press, i brist på nya yngre förmågor från öriket. Jag själv har lyssnat med halvdöva öron på låtar som jag sedermera förkastat till andra divisionens aor-liga.

Trots bra musiker, hyfsad röst och adekvat produktion så är det oftast mer djupa dalar än riktiga höjdpunkter som basuneras ut. Det lilla extra fattades liksom, mycket av musiken föll på epitetet intetsägande; vilket instinktivt ledde tankarna till kultgubben Stan Bush. För mig klev Steve Newman ut ur anonymitetsskuggan via underbara Ignition (2020) Ett mycket oväntat starkt album; åtta klockrena hits av tolv möjliga var  a match made in heaven.

Var det så att han på allvar skulle samsas med storheter på den globala aor-arenan i fortsättningen? Svaret fick vi i år, endast ett år efter Ignition. Into the monsters playground är träffande nog ett rejält monster. Finskt vemod är minst sagt en fråga för 2700-talets terapeuter, dessvärre hamnar inte det svenska melankoliska lynnet långt efter.

Brittiskt vemod, hur är det möjligt, existerar det ens? Jo då, Newman är den melodiska rockens raka motsats till glättiga Nestor, Crazy Lixx och The Night Flight orchestra.

Produktionen är makabert befriande anti-aorig, dels är den parallellt rosafluffigt glättig. Denna diskrepans låter onekligen som en svår nöt att knäcka, men allas vår nyvunna AOR-hjälte Newman löser den med bravur. Steve lyckas fullt ut skapa kontrast till kalkylerande Frontiers projekt. I hans AOR- och melodiska progressiva hårdrock existerar det en genuin musikalisk själ som han återigen levererar med ett helvetiskt självförtroende.

Albumet är helgjutet, men ”Start the fire”, ”Icon”, ”Don´t come runnin”, ”Hurricane sky”, ”I´ll be the one” och ”This life alone” är alla kommande AOR-classics! I åttonde låten ”Give me tonight” går han dessutom bärsärk genom att skapa en melodisk ”Fast as a shark” (Accept) eller Rainbows ”Kill the king”.

10. Ches Kane – Ches Kane

Sydwalesiska sirenen Chez Kane tycks varit född i fel årtionde! Grungen kom, såg och segrade. Den melodiska hårdrocken fick sig se sig övermannad, nedslagen och styckmördad av denna otyglade genre. Det hindrade dock inte Chez från att dyrka det som varit. Hon hennes två syskon Stacey & Stephany bildade med fyra killar bandet Kane´d.

De har funnits sedan 2009 och släppt två album, varav deras senaste Show me your skeletons från 2018. Att genrebestämma dem är inte det enklaste, men modern rock låter väl som ett bra epitet, lite typ Halestorm?

Danny Rexon från Crazy Lixx gläntade på den rosafluffiga 80-tals-dörren, medan Frontiers öppnade den på vid gavel. Danny fick förtroendet att inte bara producera hennes solodebut, utan också skriva låtarna och texterna.

Huvudtanken bakom konceptet var att blidka de fans som fortfarande suktade efter artister som Lee Aaron, Romeos Daughter, Lita Ford, Joan Jett, Robin Beck, Vixen, Red Siren, Fiona, Witness, Saraya, Chrissy Steele och Pat Benetar. De med lite högre hårfäste skulle helt enkelt bli serverade en uppdaterad version av dessa kvinnliga 80-tals ikoners radiorock.

Det ska tilläggas att det faktiskt existerar ny aor/melodisk hårdrock på fel sida av 2000-talet med kvinnliga frontfigurer som Issa, Martina Edoff, Sharon den Adel (WithinTemptation), Orianthi, Charlotte Wessels (Delain), Taylor Momsen (The Pretty Reckless), Angelina Rylin (The Murder of my sweet), Jessica Wolff, Tåve Wanning (Adrenaline Rush), Elize Ryd (Amaranthe), Anette Olzon (The Dark Element), Nina Söderquist (Heartwind), Melanie Stahlkopf (She Bites), Amanda Sommerville, Noora Louhimo (Battle Beast), för att nämna några.

Utifrån att Danny Rexon indirekt gjort allt på förstlingsverk, förutom att sjunga, så bär musiken dennes bands signum, fast med lite färre aggressive gitarrer, men med mera keyboards. Han har verkligen städat runt i 80-talets obskyra som klassiska aor-plattor. Det dånar av konstanta ekon från det förflutna.

Hade plattan släppt under 80-talet, så hade den nämnts i samma anda som Pat Benetar, Vixen och Robin Beck. Det är djävulskt snyggt utfört. Att sno för mycket får en bitter eftersmak hos lyssnaren, men att sno lagom är en konst i sig, och det har käre Danny utan tvekan lyckats fullt ut med. Precis som Nestor har Chez & Danny lyckat skapa något som är fejk, men inte låter som det, utan något som mycket väl kunde ha kommit ut på 80-talet och blivit en så kallad tidlös klassiker.

Då i princip alla låtarna är gudomliga så behöver jag inte gå in och detaljberätta varje låt för sig. Självklart finns det låtar som jag föredrar framför andra. Inledande ”Better than love” är en sådan, precis som efterföljande ”All of it”. Den dutt i duttiga  keyboard ledda ”Too late for love” som troligtvis är albumets kronjuvel. Därutöver sällar sig den Bon Jovi-inspirerade ”Ball´n chains”, ”Rocket on the radio” samt avslutande ”Dead end street” till det gänget. Med detta sagt, om två månader så skulle denna  jag-föredrar-lista se helt annorlunda, så hög är faktiskt kvaliteten.

Trots att Danny gör precis allt rätt när det kommer till dosering av körer, produktion, variation och råplagiering, så hade hela huset fallit ifall rösten varit sisådär. Chez Kane har verkligen tillgång till ett instrument som varken norska sångfågeln Issa eller svenska Angelina Rylin kan ståta med.

Hon bara har DET! Utan henne hade som sagt materialet inte lyfts till de höjder där musiken faktiskt befinner sig. Det ska bli ytterst spännande att höra uppföljaren som enligt planering sker med samma besättning. Kan Danny & Chez verkligen toppa detta, utan att stöta på patrull av hemblindhetsarmén , jag tror ärligt talat  inte det.

Ett försök till en kortfattad analys

Frontiers Records

Jaha då var det dags igen! Frontiers records radade återigen upp ett antal trumfkort som genomsyrade denna 30-topp lista. Precis lika osannolikt som den svenska dominansen ter sig Frontiers Records enväldshärskerier. Hälften av albumen på listan är signerade det romerska arvet. Eller är det egentligen så konstig att de lyckats med det konsstrycket?

Absolut inget kan ta ifrån italienarna dess särställning. Dock greppar de något som för många är lika med något som tillhör det förgångna. De flesta musikexperter upplever den melodiska hårdrocken/AOR som djupt död och begraven. Andra större skivbolag vill  helst inte röra genren med tång i ens.

Just därför kan man titulera dem som fanbärare för några genrer som troligtvis självdött om inte dessa eldsjälar kämpat för vad de älskar – aor och melodisk hårdrock. Hur än man vrider och vänder på detta så kommer man inte ifrån att för oss som dyrkar dessa musikstilar  att utan Frontiers skulle inte ens graven vara utmärkt påp kyrkogården. De är länken till det förflutna och  framtiden, det vill säga en där kidesen börjar uppmärksamma vad min generation redan förstått.

Alessandro Del Vecchio

Erik Mårtensson och Magnus Karlsson, men i år får de vika ner sig för multinstrumalisten. Alessandro överträffade sig själv detta år. Först och främst via Spektra och Toby Hitchcock, men han hade även fingrarna i andra syltburkar som bland annat Issa, Groundbreaker och Hardline.

Värt att nämna att han skrivit tillsammans med svenske Peter Alpenborg (Arctic Rain) två av årets bästa låtar: Robin McAuley´s ”Thy will be one” och ”Standing on the edge”. Alpenborg tycks blivit Alessandros trognaste låtskrivarpartner. På nästan allt som italienaren varit med på kan också Peter ta åt sig äran för.

Hatten av för denna arbetsnarkoman som trots inte alltid hög lägsta nivå ändå får till konstruktioner som få människor är kapabla att matcha.

Svensk och nordisk hårdrock

Överdjävligt, det har varit ledordet de senaste fem åren när det kommer till mängden av högoktaniga svenska grupper/artisters releaser. I år måste beyond överdjävligt implementeras! 19 plattor av 30 var svenska, 6 av de 10 bästa var svenska. Då räknade jag faktiskt in Chez Kane som svenskt, något man självklart kan tvista om i evigheter.

Finland sak är vår sak! Njaa, inte riktigt, men att även de är hovleverantörer av hårdrock är inget understatement. Men när One Deisire och Brother Firetribe inte släpptes ut på grönbete, så saknades helt enkelt den sista kvalitetspusselbiten, så inget finskt på denna lista.

Allas vår Ronnie Atkins fick  förtroendet att företräda Danmarks på listan. Att Volbeat släppte en superb platta hjälpte föga, då detta mästerverk fick flytta på sig på grund av listans huvudsyfte: melodisk hårdrock.

Norska grupper lyste med sin frånvaro. Det betydde inte att det saknades kandidater, tvärt om. Wig Wam, Meer, Sirenia, Issa, Kens Dojo,  Nightfox, Memoria avenue och Zelbo förgyllde året, men utan att överglänsa.

Övriga länder på listan

Sverige ockuperade 19 platser om man räknade in Chez Kane, Danmark 1 placering. Det blev liksom inte mycket över att slåss för de andra nationerna utanför Norden. Storbritannien  (exklusive Chez Kane) hamnade på en hedersam andra plats via 5 bidrag på listan, USA skuggade eftehängsamt med 4 placeringar,  sist men inte minst Brasilien  med en placering.

Bästa debutalbum

Art of illussion, Chez Kane, Nestor och Ronnie Atkins var de debutanter som glimrade mest och bäst.

Överraskningar på listan

För mig var Phil Vincent en individ som flugit under min radar. Denne slog till med sitt jämnaste album ever, en prestation som räckte till ett inträde till topp-30.

En annan någorlunda osynlig artist som jag missat tidigare var Steve Newman. I och med utmärkta Ignition som kom ut 2020 fick jag på allvar upp ögonen för denna begåvade människa. Året efter toppade han det albumet, och tog sig därmed in på en oväntad topp-10 plats

Dance-AOR

Dance-AOR myntade jag förr året. Det innebär att jag kategoriserade grupper i en ny subgenre. Behovet av att inkorporera genren med något nytt kändes som något nödvändigt. The Dirty Youth,  Normandie, Smash into pieces, Icons for hire  Pink, Avril Lavinge, Milys Curys, menar jag spretigt nog skulle kunna infogas i just Dance-AOR.

Årets ledord för egen del har varit förändring! Varför köra i samma hjulspår in och ut, år efter år! Har det tillkommit någon ny underkategori till aor sedan 80-talet? Inte speciellt troligt. Hi-teach a.o.r, pomp och västkust är några underkategorier till AOR, där syftet var att infoga musik som inte riktigt passade in i mallen för hur AOR borde låta.

Nu var det dags att åter döpa fram en ny kategori inom aor-musiken nämligen Dance-AOR. Visst, jag kom inte på något bättre, men det var det första som forsade fram i huvudet, så varför inte. Det är få grupper som jag känner att jag vill dansa till när det kommer till rock. Mando Diao och  The Struts är två bra exempel på euforisk musik. Nu har vi i stället Dance-AOR att orientera  och förhålla oss efter!

Probably the most well reasoned yearlist in the world!

Whats s in the water in Sweden?

”I ”Whats´s in the water in Sweden?” artikeln 2018 listade jag upp några argument som gör Sverige till världens största exportör av kvalitativ hårdrock och i synnerhet utav melodiös hårdrock och AOR. Att det bor runt 10 miljoner människor gentemot cirka 326 miljoner i USA, 65 miljoner i Storbritannien och runt 83 miljoner i Tyskland gör detta till en irrationell svårlöst ekvation.

Varför framavlar Sverige fram nya musikembryon likt en genomtysk bilfabrik, när genrens ursprungsländer nästintill abdikerat? I Sverige dyker det  ständigt upp nya som gamla uvar i alla dess konstellationer, band som:  The Night flight orchestra, Rouelette, Mile, Lion´s share, Captain Black Beard, Grand Illusion, Crazy Lixx, Grand design, Degreed, Amaranthe, Eclipse, Chronus, Alien, Heartwind, Sabbaton.

Perfect plan, Crashdiet, Days of jupiter, Pain, Solence, Treat, Wildness, The Waymaker, W.E.T, Magnus Karlsson, Gathering of Kings, Starmen, Jono, Work of art, Cyhra, Dynazty, Europe, Age of reflection, Find Me,  Sapphire Eyes, Art of illusion, Solence, Ghost, Crowne, Palace, Art Nation, H.E.A.T,  A.C.T… och detta är bara ett axplock!

I Pop och r & b genrerna finns det också en uppsjö av artister som tagit andra delar av världen med storm som exempelvis Robyn, Rhys, Peter Jöback, Avicii, Lykke Li, The Knife, Jose Gonzales, Swedish house mafia, Sandro Cavazza, Zara Larsson, Tove Lo, Albin Lee Meldau, Peter Björn och John, Pop,  Sabina Ddumba, Shirin och Seinabo Sey,

Sverige också är världsledande att skriva låtar till popikoner som Ariana Grande, Pink, Taylor Swift, The Chainsmokers, Adam Lambert, Lana Del Ray, Mura Masa, Miike Snow, Charli XCX, Martin Garrix, Kelly Clarkson, Jennifer Lopez, Ed Sheeran, Katy Perry, Justin Timberlake, Jessie j, The Weekend, Lana Del Ray, Mura Masa, Charli XCX, Lady Gaga och Kesha med mera med mer.

Svenska låtskrivare är hårdvaluta i musikens epicentrum: Los Angeles! Ta Max Martin exempelvis, människan är på väg att gå förbi självaste John Lennon dessutom nått förstaplatsen på Billboards singellista under såväl 1990-, 2000-, 2010- som 2020-talet. Som inte detta vore nog; Max Martin har även producerat 23 av sina 25 listettor. Ett Billboard rekord han delar med en annan Martin, Sir George Martin (The Beatles).

Flest listettor på Billboard Hot 100

1. Paul McCartney: 32

2. John Lennon: 26

Det gör ju saken ännu mer komplex, och frågan kvarstår, hur är det egentligen möjligt med ett invånarantal på 10 miljoner individer? Det land med mest hårdrockband per capita borde onekligen vara Sverige, men icke sa Nicke, det är Finland. Men när det kommer till Melodic hardrock och AOR är Sverige kungarna i Norden, Europa och Världen!

Art of illusion, Blue Ink River, Eastern High, Black Rose, From the sky, Constancia, Nestor, Diablo swing orchestra,

Crey, Crystal Viper, Flight of Icarus, Crazy Lixx, Autumn´s Child, Osukaru, Marius Danielsen, Fans of the dark

Evergrey, Infinite & Divine, Freedom, Manimal, Soen, Indifferent, Cobra Cult, Stonesilk, Tales of the legends, HFMC,

Chez Kane (Brittiskt/Svenskt), Rian, All for the king, Lake of tears, Heavy Feather, Peter H Nilsson, The sonic overlords

Normandie, The Quill, Nighthawk, Steel Rhino, Angeline, Hot breath, Wytch, M.ILL.ION, Wolves in the haze

Mister misery, Prins Svart, Hellster, Seventh Dimension, HeartHealer, Electric boys, The Night flight Orchestra

Vola (Danskt/Svenskt), Backwood spirit, Strykenine, Metalite, Axewitch, Kent Hilli, Anette Olzon, ToxicRose

Reach, Starmen, Domkraft, Pressure, The Boatsmen, Knights of the realm, Starscape, Atomic love reactor,

Roof Down, Peter Hermansson, Robin Red, Insania, Ronnie Atkins (Swe/Denm), No Possession, Lucifer, Nocean,

Sister, Ironbourne, Electric Haze, Solence, Perpetual Etude, Supreme Unbeing, Eyes, Sonic Desolution, W.E.T.

Viral, Greenleaf, Bloodbound, Houston, Eclipse, Stefan Berggren, Seventh Crystal, Bad Habit, Firebombs

Alpha Boys, Proud, Crowne, Cruzh, Smash into pieces, Lillasyster, Grande Royale, Descalier, Skraeckoedlan

Band of spice, Winding Road, Yngwie Malmsteen, Johan Kihlberg´s Impera, Velvet insane, The Mammuthus,

Backman Johanson and the others, Chuck Norris experiment, Cristian Liljegren melodic passion, Cap outrun

The murder of my sweet, Stew, Gipsy power, Mercury X, Nekromant, Opera Diabolicus,

We are the catalyst, jonas Lindberg & The other ones, Blue Mountain Sweden

Våra Nordiska Grannländer

Finska lejon

Simulacrum, Wheel, Sirakh, Return to void, Northern Flame, Mount Mary, Tuple, Temple Balls,

Arion, Plastic Tears, Silver lake by Esa Holopainen, Laurenne/Louhimo, Lucious Bloodfire, King Company,

Timo Tolkki´s Avalon, Circus of rock, Ultimatium, Red Eleven,  Lost division, Leverage, Oceanhoarse,

Beast in black, Six silver suns, Dawn of solace, Ian Highhill, Lordi, The Ragged Saints, Thy Row,

Blind Channel, Hootenanny Freaks, Battle Beast, Jess and the ancient ones,King of Sweden

Norsk sisu

Wig Wam, Meer, Sirenia, Issa, Grown, Nergard, White Void, Warzaw, Draken, Motorpsycho, Terra Odium, World of damage

Communion of souls, Kens Dojo,  Nightfox, Jointhugger,  Ohmwork, Memoria avenue, Hex AD, Zelbo

Dansk dynamit

Shotgun revolution, Ronnie Atkins,  Alien Force, Vola (Danskt/Svenskt), Lucer, Franklin Zoo, Anti Ritual, Volbeat, Electric guitars

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”All killers, no fillers”. Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen månne?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop likt ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows, Ten och Fighter sångarna är tre utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”, annars måste låtarna i sig uppväga detta.

11. Houston – IV

Houston, Sveriges AOR-hopp…2010! Hypade som få smektes bandet medhårs av konservativa recensenter. Just då upplevde världen en liten uppgång i intresset för AOR. Det tog anrika Classick Rock Magazine fasta på. De publicerade ett antal utmärkta AOR Magazine där de bland annat korade Houston debutplatta till årets bästa aor-album och “Truth slips” till årets 17:e bästa låt. Jag själv upplevde plattan som fräsch, luftig och härligt  keyboarddriven. “Pride”, “Thruth slips” och “Mystery” var verkligen trippeln att döda till; pure killers.

Debuten följdes upp året efter av coverplattan: Relaunch 1 .Ibland gäller det att ha ödet på sin sida, och det hade Houston. Trisslotten bestod av att Red Bull’s Danny MacAskill’s  använde  covern av Chicagobandet Dakotas – “Runaway” (1984) till sin Extreme BMX video Imaginate. Soundtracket blev en veritabel succé med över 100 miljoner visningar på You Tube och snart 1,5 miljoner streams på Spotify. På den plattan med Dakota återfinns en av de 50 bästa aor-låtar som någonsin skapats: “Angry men“; pomp-aor när den är som allra bäst.

Producenten, låtskrivaren och keyboardakrobaten Ricky Delin blev därefter fullvärdig medlem inför andra albumet II, vilken släpptes 2013. Den andades minst sagt skyhöga förväntningar. Resultatet blev ett betydligt jämnare alster, men inte med den där riktiga toppen som exempelvis “Truth slips“. Låtar som “Glory”, “I´m coming home”, “Return my heart”, “Back to the summer of love” och  “24 hours” var dock  kvalitet som räckte och blev över.

Houston släppte året efter Relaunch II. Innehållet fylldes återigen med mestadels covers. Keyboardisten Ricky Delin lämnade sedermera bandet 2014. Det visade sig att  Houston klarade sig utmärkt på egen hand. Deras tredje platta döptes inte helt oväntat till III och släpptes 2017. Utan Ricky så förändrades soundet från aor till en hybrid av Bryan Adams, Westworld och Daughtry. Modern übersnäll tillrättalagd amerikansk poprock av finaste valör; det gällde materialet rakt av. Visst, den stack inte ut på något sätt, men låtkvaliteten gick inte att ta miste på, även om många troligtvis skulle etikettera spektaklet till bedövande tråkigt. I mina melodisökande öron växte “To be you”  fram till albumets Anthem.

Bandets frontman släppte året efter ett soloalbum fylld med lite mer melodiös hårdrock än vi vant oss vid. En av 2018 allra bästa låtar återfanns på albumet: “Fortune hunter” som ackompanjerades av klockrena duon “Shadow dancer” och “Affair of the heart“.

Nu har det hunnit runnit fyra år under broarna, deras längsta uppehåll så far. Vad har egentligen hänt i Houston lägret? Mannen som dyrkar 70-tals aor ungefär som vi andra använder aromat till maten, Ricky Delin, är återigen back in business, vilket definitivt är ett plus i kanten. Han producerar plattan, är delaktig i skriva-låtar-processen, men inte med i bandet som tidigare. Houston har också hunnit med att signas till det Italienska skivbolaget Frontiers.

En sak är säker; hjulen lär inte uppfinnas på nytt, inte ens en trästicka kommer att klyvas. Jag är fullt medveten att Houstons musik helt sonika bygger på att försöka reproducera det förflutna på allra bästa sätt. Om jag köper det förhållningssättet, så måste låtarna i sig uppfylla kriterierna för hur en bra sådana bör låta. Når de inte upp till detta, är de ju indirekt “dåliga” kopior, och egentligen nästintill meningslösa.

Det finns ju band som lyckas med detta som Pride of Lions, Perfect Plan, W.E.T och Brother Firetribe för att nämna några. Sedan finns det band vars låtar är standard, men där man urskönjer 2-3 alster som sticker ut, vars syften blir att berika ens Best of AOR Spotify lista. Vi får se hur många sådana som kvalificerar sig till den eminenta listan på  IV,  eller om de lyckas sälla sig till helhetsmagin på II , Chez Kane´s eller Art of Illusions debutalbum?

Albumet inleds med en keyboarddriven tingest som de döpt till “She is the night“. Gillar man sin old school hi-teach AOR så blir man inte besviken. Jag kan ju inte annat applådera tilltaget att låta keyboarden vara huvudbetet i det avskalade monotona ljudlandskapet. Att de lyckas implementera en bit från Queen´s -“Flash” från soundtracket Flash Gordon (1980) är så subtilsnyggt att det borde premieras. “You´re still the woman” tar vid, och serverar oss en mer traditionell aor-smocka. Dyrkar man sin Russ Ballard så får man sitt lystmäte uppfyllt med råge.

För mig är det på tredje låten, “Hero” som polletten trillar ner fullt ut. Definitivt inspirerad av såväl  Survivor som Journey marscherar tonerna fram till en av plattans allra starkaste refränger. Tempot stegras aningen på efterkommande “A lifetime in a moment“. Bakgrundskompet för tankarna  direkt till Ultravoux vilken korsbefruktas med såväl Survivor som Toto.

Suktar man efter ännu mer Survivor och lite Foreigner så dyker “Heartbreaker” upp. Även om låttiteln och vissa delar av refrängen osar Pat Benetar lång väg så lyckas de manövrera helheten till något “eget”. Det är egentligen i uppföljarrefrängen, där Heartbreaker upprepas, som pricken över i:et läggs. På sjätte låten bockas titeln “Storyteller” av. Denna luftiga sak känns som den skulle kunnat vara med på gruppens två första album, utan att göra bort sig det minsta.

Vart går gränsen mellan ren stöld eller inspiration? Titeln på sjunde alstret “Heart of a warrior” skvallrar om vart det bär hän. Antingen ser man detta som en hyllning till Survivor´s “Eye of the tiger” och “Burning heart“, eller så ser man det som gränsen för hur mycket man kan “låna” överskridits. Själv har jag inte bestämt mig för var jag ligger på skalan, även om det lutar åt det sistnämnda.

Efterkommande “Until the morning comes” är för mig albumets groover, från standard, till att inte få den ut ur huvudet. “I will not give in to despair” fortsätter mer på spartansk poprock omgärdad av aor. I mina öron är detta en av de starkare sakerna på albumet, precis som låten innan, en minst sagt högoktanig duo.

Näst sista låten “Such in love” sällar sig också  till topp-4. Hank Erix falsettsång förstärker en i grunden redan bra låt. Bra tryck och ett aor-pompigt hantverk magifierar helhetsintrycket. Albumet knyts ihop med “Into thin air“. Bryan Adams – “Summer of 69” inledningen förbytts till ännu mera sommar light. Vad kan gå fel då? Helt rätt, typ allt! Men så är inte fallet här, Houston lånar med finess, utan att min sno-för mycket-radar slås på.

Watain eller Slayer fans skulle gråta blod om de råkade streama Houston, men nu är det inte dem som är målgruppen. Houston I och II andades mognad, III stod för utbrytning och trots, medan IV inhalerar genuin mognad. Det är med betydligt mer självsäkra steg som de manövrerar sig genom aor-musik-historie-böckerna.

Ricky Delins produktion är mer avvägd och fokustydligare än på tidigare produktioner, något som genererar en extra guldstjärna. Det finns helhetsdrag av hi-teach aor i musiklandskapet med stänk av “tuff” västkustsound. Denna grogrund skapar kittet som särskiljer albumet från de tidigare eftersom det är ännu bättre utmejslat. Ärligt talat, det låter fantastiskt helt enkelt.

Hank Erixon är dock inte någon ny Kent Hilli eller Toby Hitchcock, så är det bara. Det är ju annars sådana röster som förknippas med the big three och genren i sig. Hank har ändå vuxit till sig tillräckligt som sångare för att ändå kunna bära upp aor-manteln utan större problem.

Körerna är välarrangerade, melodierna bedårande och refrängerna klockrena, samtidigt som musikerna verkligen kan hantera sina instrument. Parallellt måste jag gratulera basisten Soufian Ma’Aoui. Han har haft tajmingen att även vara medlem i svenska Reach. Gruppens senaste album kom ut i år, ett mästerverk som jag också delade ut full pott till, precis som IV.

Jag lär får leta länge för att att hitta musik som dels är så minimalistisk, dels så bombastisk i sitt utförande. Det är svårt att ranka de olika albumen, men detta är definitivt lite oväntat, retro med en modern touch – en kombination som är så djävulskt svårbalanserad. Houston visar med sitt fjärde album vart det renodlade aor-skåpet ska stå. Får denna platta utrymme i amerikansk radio så lär de med bil, och även dem utan, att gå bärsärkagång in the land of  opportunities. Svenskarna har slagit amerikanarna på sin egna hemmapla.:))

12. Phil Vincent – Stigmata

Såhär skrev jag om killen han slagit ihop sina påsar med inför Stigmata: ”Vince O’ Regan? Njet, honom har jag ingen vidare koll på trots att han varit Bob Catleys gitarrist under nio år och medverkat på cirka 45 album. Mest trogen har han varit Legion. Ett band som otroligt nog hunnit släppt 10 album på 11 år!

Dessutom har han varit med i gruppen Pulse och Arabia samt samarbetat med Stoke-On-Trent fostrade kollegan Paul Hodson (Ten, Hard Rain, Cloven Hoof, Gary Hughes) via album med Bob Catley och gruppen Hodson.”.

Ungefär samma sak kan jag skriva om just Phil Vincent förutom att han är från the land of opportunities. David Zychek var från 2005 Phils ständige vapendragare, i vått som torrt. När denne tragiskt avled 2016 gick bollen vidare till bandkollegan Vince O’ Regan från Legion.

Legion line-up

Vince O’Regan – guitar
Phil Vincent – vocals
Gavin Cooper – bass
Steve Hopgood – drums [Jagged Edge, Dianno)

Phil Vincent – Stigmata line up

Phil Vincent- All Vocals, All Keyboards, Lead & Rhythm Guitars, Bass,
Max Piccolo- Drums, Percussion
Vince O’Regan- Lead Guitars
Janne Stark- Lead Guitars on “So Tired”

Med 15 album i bagaget sedan 1994 är det väl bara att kategorisera denna amerikan som fullblodsarbetsnarkoman. Addera grupper  som Tragik, Circular Logik, D’Ercole, ZVP, Cranston och Legion så förstår ni själva. Förutom att  sjunga kan han vissla finska folkvisor, när energin tryter, vilket  troligtvis aldrig inträffar. När Phil vill briljera visar han prov på sin multimusikalitet. Mr Vincent behärskar bas, trummor, gitarr, keyboards samt mixar och producerar sina album själv.

Jag upplevde britten Steve Newman som relativt anonym för några år sedan. Det samma kan sägas om Phil, fast några hundra gånger osynligare. Jag har aldrig tidigare ens tagit notis om denna man. I och med att detta utmärkta album spanades in på musikradarn så blev jag indirekt tvungen att gå igenom hans digra katalog. Döm till min förvåning att 105 låtar hamnar i min AOR-spotifylista…och det är bara hans soloalbum! Kan han vara Amerikas mest underskattade artist?

Mr Vincent pendlar i sin musikstil mellan progressiv rock, AOR, melodiös hårdrock, hårdrock och pop. Vill man vara kategoriserande så skulle väl Beatles-AOR vara ett gott namn som något annat. Andra influenser som märks är kanadensiska Harem Scarem, Electric Light Orchestra, Asia, Aldo Nova, och om man letar djävulskt noga, lite Savatage. Melodierna och refrängerna har en oerhört framträdande roll i hans musikaliska bibliotek.

Utifrån hört in mig på de andra så är min upplevelse att han helt enkelt fått till en adekvat jämnhet i låtmaterialet, något som tidigare varit lite och så med samt implementerat en fysisk trummis. Det är kargt lite progressivt, organiskt och melodiskt. Variationen är minst sagt inget av hans större bekymmer.

På denna platta har Beatlesinfluenserna fått ännu större fotfäste än på tidigare alster. Den strategin bekräftas av en klockren cover av The Beatles bästa låt, ”Eleonor Rigby”. För mig var plattans allra största behållningen ”It don´t matter anymore”, resten är bara magisk.

13. Crazy Lixx – Street lethal

Den 13 oktober 2018 på Frontiers Rock Sweden I Fryshuset föll polletten ner hur bra Crazy Lixx utkristalliserats. En positiv förförståelse gentemot Malmögruppen, en av pionjärerna i The New Wave of Swedish Sleaze, hade liksom aldrig infunnit, trots 21 år i branschen. 10 låtar med dem, var tio för mycket; det var min ingångsförväntan. Utifrån detta blev spelningen en av de största överraskningarna under den kvällen. Det var ett jämnt bra ös från början till slut, där insikten att de skulle  kunna fylla ut kostymen som ett adekvat arenaband fick fotfäste.

Danny hade dessutom timingen att klampa in på scenen iförd Jason mask, och då var det bara att abdikera. Crazy Lixx hade förövrigt skrivit tre låtar till Jason the 13th – the game, därav det tilltaget. På scen bildade de nya låtarna i kombination med ett djävulskt bra ljud och ett ytterst tight hårdrockframträdande, en för mig lika oväntad som glädjande helhetsspelning.

Jag blev därmed tvungen att tvångslyssna in mig på Crazy Lixx. Kontentan av detta idoga hörselkrig blev ett då, och ett nu. I och med  gitarristerna Christoffer Olsson och Jens Lundgren inträde i bandet 2016 inleddes en ny musikalisk era, tillika två riktiga ess på scenen. Att de gick från (light) sleaze till mer melodiös hårdrock var ett gigantiskt pluspoäng hos mig. Plattan Wild Child innehöll hairmetalkonstruktioner från himlen med, ”Wild child”, ”XIII”, ”Killer”, ”Live before I die” och ”Snakes in paradise”. Fortfarande agerade de högoktanigt musikaliskt bibliotek, men mer fokus på jämnhet med högre melodiska toppar.

Malmöbaserade Crazy Lixx sjätte fullängdare Forever wild handlade återigen om ös, starka melodier, stämsång och sjusärdeles mycket spandex-attityd. Till skillnad från exempelvis Crashdiet osar deras melodiska rock lite för mycket utav känslan ”vart har jag hört det där förut”. Inledningsriffen på albumets bästa låt ”Breakout” förde tankarna till Stone Furys ”Break down the walls”. Det tycks vara en låt som Danny Rexon minst sagt uppskattar. Deras allra bästa låt alla kategorier ”Children of the cross” från New Religion 2010 är kokt på samma ingredienser. Varför inte, “Break down the walls” är superb, samtidigt som den inte är speciellt känd; riffen är ju genialiska!

Andra guldörhängen på det albumet var ”(She`s wearing) yesterday`s face”, ”Silent thunder”,  ”Never die (forever wild)”, ”Eagle” (vart har jag hört den refrängen tidigare?) och ”Weekend lover”. Som sagt, på de två senaste alstren hade Crazy Lixx liksom hittat sin stil, efter mycket botaniserande bland hårdrockgenrerna, och därmed inmutat sitt musikaliska territorium tillsammans med bandkollegorna i H.E.A.T och Crashdiet. Hur coolt vore inte det om dessa tre band fick göra en Nordamerikansk turné? De skulle vända upp och ner på synen att genren är utdöd 2021.

Nu har det dessutom tillkommit en variabel till. Danny Rexon gläntade på den rosafluffiga 80-tals-dörren, medan Frontiers öppnade den på vid gavel. Danny fick förtroendet att inte bara producera Chez Kane solodebut, utan också skriva låtarna samt texterna. Huvudtanken bakom konceptet var att blidka de fans som fortfarande suktade efter artister som Lee Aaron, Romeos Daughter, Lita Ford, Joan Jett, Darby Mills, Robin Beck, Vixen, Red Siren, Fiona, Witness, Saraya, Chrissy Steele och Pat Benetar. De med lite högre hårfäste skulle helt enkelt bli serverade en uppdaterad version av dessa kvinnliga 80-tals ikoners radiorock.

Utifrån att Danny Rexon indirekt gjort allt på förstlingsverk, förutom att sjunga, så bar musiken dennes bands signum, fast med lite färre aggressive gitarrer, toppat med ett smörgåsbord av keyboards. Han verkligen vakuumdammsög 80-talet på obskyra som på klassiska aor-plattor. Det resulterade i ett ragnarök av konstanta ekon från det förflutna, dock utlånade med fingertoppskänsla till den grad albumet som utgavs tidigare i år trasslat in sig bland årets 10 allra bästa.

Det ska tilläggas att Chez Kane röst, till skillnad från Frontiers propagandamaskiner som lovar hej vilt, verkligen höll måttet, och var grädde på moset. Utan den ingrediensen hade inte plattan blivit som den blivit. Chez Kane hade det som typ nästan alla andra saknade: en perfekt matchande röst till perfekt matchande musik.

Nu är det upp till bevis, ska Crazy Lixx gå från klarhet till klarhet, vilket varit fallet sedan 2017, stagnera, eller helt sonika återigen byta musikspår? Det sistnämnda behöver jag inte oroa mig för. De följer samma koncept som på Ruff justice och Forever wild. Låtmässigt stjäl de lagom, för att inte var-har-jag-hört-det-förut-radarn ska tändas, men den ligger oroväckande nära ibland.

Utifrån hur lyckad Chez Kane album blev så är Danny Rexon inte riktigt ännu i den vokalistligan, även om han inte på något sätt gör bort sig. Då blir nästa tanke, hur hade Crazy Lixx låtit om hon fått förtroende att ta över micken för en stund?

Första riktiga låten “Rise above” tillfredsställer alla fans av minnesvärda refränger, feta riff, magiska melodier och attityd från helvetet på alla fronter och vinklar.  Den liksom sätter standarden för vad som komma skall. Nästföljande “Anthems for America” lär bli ett liveanthem som kickar igång stora delar av publiken. Fans av Def Leppard, Mötley Crüe, Dokken, Danger Danger, Tyketto, Ratt, Skid Row, Poison och Cinderella får definitivt sitt lystmäte uppfyllt av denna musikaliska Sunset strip golgata.

Jag måste vara ärlig i att dessa två singlar till en början inte föll mig i smaken. Tankemönstret snabbupplöstes upp efter att ha spenderat lite längre tid med duon. Men det är först på “The power” som mitt sticker-ut-från-mängden-mindset fångar upp vibbar av världsklass. Allsångsvänligare än såhär blir det inte, samtidigt som denna renodlade hårdrocklhit enkelt utmanövrerar det mesta Crazy Lixx konstruerat tidigare. Den för tankarna till ikoniska gruppen Icon som släppte tre album mellan 1984-1989, där Night of the crime blev deras Magnum opus.

Pure aor infinner sig på “Reach out”. Ytterst välkommet, men där visar sig också fragment av vokalistansträngdhet från Danny Rexon, kanske just därför vi ser mer hairmetallåtar i deras koncept? Precis den sidan visar de upp i nästa låt, “Street lethal“, ett alster som  Rexons röst är som klippt och skuren för. Den innehåller så mycket av allt som genren har att bjuda på att man nästan blir vimmelkantig, ett av albumets allra starkaste kort.

Nästkommande lite semibluesiga “Caught between rock n roll” är även den  schizofrent allsångvänlig, fast på ett mer partyaktigt sätt. Ännu lugnare blir det i semi-aor-balladen “In the middle of nothing”, där gruppen återigen balanserar på rätt sida av kvalitetsskalan. Det är inte speciellt svårt att ponera bilden av vajande händer med tändare som omgärdar gruppen i slutet av deras konserter. Det är en låt Jon Bon Jovi skulle gråta blod över, ifall han fick höra den.

På näst sista låten “One fire-one goal” avfyrar bandet ytterligare en aor-rökare. Denna gång passar Danny´s röst betydligt bättre in. Jag är helt säker på att han i sitt sökande över material till Chez Kane funnit inspiration till mera aor-anpassade delar av hairmetal låtar, i förmån för ett melodiskt Mötley Crüe. Det är något jag verkligen välkomnar, om inte annat för att kunna undvika fällan att bli kungar i sitt eget reproducerande. För detta låter riktigt riktigt jäkla bra helt enkelt. En pärla som lätt hade kunnat infogas på Ches Kanes förstlingsverk och troligtvis även på Treats kommande platta.

Albumet avrundas med 7.25 minuter långa “Thief in the night“. På pappret låter det som en urbota dum ide. Jag är allergisk mot låtar som är över sex minuter, det brukar sällan sluta väl utifrån ett helhetsperspektiv, ungefär som en 3.5 timmar lång Zombiefilm! Även i detta alster frodas aor-tonerna för fullt. Refrängen synkas med dutt-duttiga keyboards som ackompanjeras av överfriserade Def Leppardkörer, kan man begära mera? Absolut, kapa längden med 2 minuter och 25 sekunder! Helt onödvändigt att låta låten brisera för länge. Med detta sagt, ändå en av albumets skarpaste konstruktioner.

Mer 80-tal (hur det nu är möjligt), ännu korpulentare refränger, tsunamis av körer och mer aor än sleaze/glam. Vill man åt några nanosekunder av nyskapande så lär man bli gruvligt besviken. Detta är 80-tals-delux med stark betoning på delux, men som sagt oklanderligt utfört, och då har man som grupp gjort något rätt utifrån det perspektivet vill säga.

Jag måste få gratulera Crazy Lixx till deras absolut jämnaste album up to date, tillika deras klart bästa. Är den bättre än Chez Kane? Ärligt, jag vet faktiskt inte, mer svenskt politiskt korrekthet får man leta efter, men ändå sant, jag vet faktiskt inte. Det kan konstateras att glam/sleaze inspiratörerna förpassas till skuggorna för att infoga utrymme för den mer melodiska hårdrocken och AOR. Det är en win win för såväl lyssnarna som för bandet i sig. Hela albumet är ett enda gigantiskt kärnkraftverk tillika en 9-låtars-playlist för dåtidens MTV, en plats där testosteronbrist sällan var en bristvara.

Danny Rexon har också vuxit ut till en välrenommerad producent via just Crazy Lixx samt underbara Chez Kane. Denna viktiga ingrediens är helt essentiell utifrån att de redan lagda hörnpusselbitarna inte ska falla ner på heltäckningsmattan. Tobias Lindell (H.E.A.T, Europe, Hardcore Superstar) bistår Danny genom att mixa plattan på ett föredömligt sätt.

Detta kan låta helt sjukt, men SVT borde ta med Crazy Lixx i Allsång på skansen? Det kan låta lika idiotiskt som att säga att de skulle göra succé, men det skulle de göra, och det vore inte det minsta konstigt. 80-talet ligger i tiden och bättre fanbärare än reproducerande Crazy Lixx och Nestor är svåra att finna. Duon utför konceptet med glimten i ögat, fast med genuin känsla för en genre de dyrkar. En faktor som gör att de inte hamnar på fel sida av parodilinjegränsen likt Steel panther, en grupp som jag definitivt inte kan ta på allvar (vilket troligtvis inte heller är syftet).

Efter detta album blir jag ännu mera angelägen av att se ett iordningställande tour-paket med Crazy Lixx, Crashdiet, H.E.A.T samt Chez Kane som special guest. Jag tror att de skulle kunna återuppväcka den insomnade scenen i USA. Kickstarten skulle kunna innebära starten för en hairmetal 2.0, något som skulle kunna bli en tidig julafton för oss som dyrkar genren i sig samt våra avkommer som  ännu inte kommit över dessa trösklar; ut med Drake, in med Crazy Lixx. I en värld där alla är på väg…men inget vet vart, är det befriande att veta att Crazy Lixx hittat sin kompass, något som krattar manegen för oss andra ambivalenta bekräftelsetörstande individer.

Jag är renodlad agnostiker, det vill säga helgarderar mig för om Gud existerar eller inte. Något liknande tänkte jag basunera ut nu, fast i musikens tecken. Jag får titt som tätt kritik för en form av betygsinflation. Själv är jag emot sådant, ta exempelvis utmärkta brittiska hårdrockblaskan Powerplay Magazine där betygen generellt sett pendlar mellan 7-10  poäng, men delas ut på tok för lättvindigt.

Deras raka motsats är  Sweden Rock Magazine som jag tycker ligger mer i linje med hur jag själv upplever en adekvat betygsättning. I år har jag etiketterat Art of Ilussion, Reach, Chez Kane, Daughtry, Nestor, Houston och W.E.T som fullpoängare. För många fans av melodisk hårdrock/aor är det som att svära i kyrkan, typ att det är sju för många, eftersom ingen kan slå ens personliga klassiska album från 80-talet, eller hur?

Utifrån Rocknytts betygskriterier är det återigen dags att dela ut ytterligare ett högsta betyg, något annat vore ett helgerån, eftersom musiken Crazy Lixx serverar oss på deras sjätte album faktiskt är så kvalitetsstinn. Vill man jämföra de mest ikoniska fullpoängarna från 80-talet med moderna sådana så föreslår jag att man skapar ytterligare en best-of-the best-lista, i syfte att kunna placera sitt redan ödesförutbestämda album på piedestal. För då behöver man inte längre skämmas för att även ny musik faktiskt kan vara minst lika bra som dåtidens storheter.

Crazy Lixx line up
Danny Rexon – Vocals
Jens Anderson – Bass
Joél Cirera – Drums
Chrisse Olsson – Guitar
Jens Lundgren – Guitar

14. Toby Hitchcock – Changes

En sak var säker, omslaget till albumet var en fröjd för ögat, så långt så gott. Tobys röst är som skräddarsydd för genren aor. Hans vokala förmågor borgar också för en djup tillbakablick till det förgångna. De som dyrkade/dyrkar Survivor, Journey och Foreigner lär smälta som iskuber efter att ha hört Tobys röst.

Det är dock något med voicen som gör att han i mina öron inte når upp till ikoner som Jimi Jamison, Fergie Frederiksen och Bobby Barth. Det är bara en känsla, ungefär som när man man återigen förätit sig på pastabuffén, och ändå vill ha glassen med kolasås!

Alessandro Del Vecchio har skapat massor av guldkorn, men och också mycket crap, men främst mycket standard. På fem låtar visar han helt enkelt prov  på äkta italiensk  svärta och smärta på ett mästerligt sätt. ”Before I met you”, ”Tonight again”, ”Run away again ”och näsduks drypande ”Don´t say goodbye” samt ”Losing you”. Till sin hjälp har återigen involverat två av sina nya svenska kelgrisar Pete Alpenborg  (Arctic Rain)och Kristian Fyhr (Seventh Crystal).

Satan  i gatan vad melankoli kan smaka gott! För det fanns det plenty av på detta album. Vill man fullborda ett självmord så rekommenderas dessa alster starkt – det går liksom inte att misslyckas, vilket rep än man väljer. Jag är  ytterst medveten om att Alessandro är lika plastig som skatten på just plastpåsar, men på ovanstående låtar har han definitivt slopat skatten.

Dessa fem gudasända alster är makalöst överdjävligt bra. Ärligt talat nästan skrämmande hur han och kollegorna lyckats frammana moderna AOR-klassiker. Resten hamnar lite i skymundan på grund av nämnda orsak, men även de lyser starkt på ett riktigt, riktigt bra Frontiers projekt.

15. Eclipse – Wired

Var ska detta bära hän? Eclipse, Reach, Art of Illusion, Autumn´s Child, The Night Flight Orchestra, W.E.T, Normandie, Houston, Crey, Hearthealer, Chez Kane (swe/britt), Solence, Kent Hilli, The Crown, Proud, Smash i pices och Nestor. Man bör ju ställa sig frågan: “what´s in the fucking water i Sweden“?

Förutom hyfsat rent sådant, så bär väl dropparna med sig sviter av vad ABBA fört mg. I detta kölvatten adderades sig musikgenialitet via Secret Service, Roxette, Europe, Ace of Base, Dennis Pop/Max Martin/Shellback/Oscar Holter, Swedish House Maffia och Avicii  i kombination med dysfunktionellt väder, ungdomsgårdar och musikskolor.

Eclipse har en så löjligt hög lägsta nivå att det vore ett helgerån om deras album inte intog någon fem-i-topp-placering när årets summeras, så enkelt är det bara. För mig inleddes musiksmörgåsbordet efter deras tredje platta; Are you ready to rock (2008), som var godkänd, men inte mera. Låten som förgyllde den moderna tidens mjukishårdrockare var “To mend a broken heart“, en låt som förövrigt spelades in av Revolution Saints (2015).

I och med att Erik Mårtensson fick förtroendet att skriva låtar till W.E.T (2009) och  att projekt blev en veritabel fullträff, så upplevde i alla fall jag att att han växte enormt som låtskrivare, från kreativt duktig, till smått genialisk. 2011 fick Erik Mårtensson uppdraget att konstruera låtar till den amerikanska sångfågeln Toby Hitchcock (Pride of lions). På det alstret figurerade en av hans absolut bästa skapelser “Mercury down“, vilken också var titeln på det albumet.

Med ett accelererande självförtroende blev Bleed & scream från 2012 en ren synergieffekt av tidigare hörnpusselbitar. Huvudbyggstenarna Whitesnake (1987) Gary Moore (Wild frontier, 1987) och Europe inkorporerades med smäktande aor-inslag. Albumets starkaste lysande stjärnor var “SOS“, “Falling down“, “Wake me up” och “Bleed and scream“. I kölvattnet av denna gavs W.E.T.´s andra platta Rise ut (2013). Resultatet var i mina öron snäppet starkare än debutalbumet, en bedrift i sig.

2015 var det åter dags för Eclipse att skrida till verket; albumet döptes till Armageddonize. I och med dess högoktaniga innehåll så var det nu som polletten trillade ner for real: ett världsband i genren var fött, men också här för att stanna i många herrans år framöver. Några av bandet allra bästa låtar fanns med här: “I don´t wanna say I´m sorry“,  “Stand your feet“, “The Storm” och “Love bites“.

Sover Erik Mårtensson i samma säng som Magnus Karlsson? Om så är fallet så ber vi till Gudarna att ingen av dem sängvätare! Det mest troliga är nog att ingen av dem sover överhuvudtaget. Året efter landade Nordic Unions debutalbum på “skivdiskarna”. För mig som universums största Pretty Maids fan var det som Gud själv hade trätt ner från himlen iklädd nitarmband och jeansväst. Konstellationen mellan Ronnie Atkins och Erik Mårtensson var nästan för ogripbar att ta in. Resultatet då? Självklart en dunderplatta, även om mina skyhöga förväntningar inte riktigt synkades med vad som kom ut ur högtalarna.

Samma år medverkade Eclipse i Melodifestivalen med låten “Runaway“. De slutade femma i deltävlingen och fick inte alls samma genomslagskraft som The Poodles, H.E.A.T. eller Dynazty åtnjutit. Den är dock en av deras mest stramade låtar samtidigt som den fungerade som en genrekatapult för unga parallellt som ett väckelsemöte för dem med tunnare hår, det vill säga när de insåg att genren inte hade självdött efter den förlamande livspusselprocessen.

Eclipse sjätte album äntrade marknaden år 2017. Momentum visade återigen var kvalitetsskåpet skulle placeras och det var definitivt inte i någon  hörn. Det fullkomligt porrfilssprutade ut kreativitet och hårdrockhits. “Vertigo“, “Never look back“, “Killing me“, “Downfall of eden” och “For better or for worse” var  de mest diktatoriska hitsen

Året efter lyckades Erik med konststycket att dels utge Nordic Unions andra album – Second coming och W.E.T. ´s magiska tredje platta Earthrage. Konstellationen Erik & Ronnie serverade i alla fall mig ett album som var både jämnare och bättre än sin föregångare – manna från himlen. Att W.E.T fortsatte sitt segertåg med en genant hög lägsta nivå kunde bara konstateras och applåderas.

2019 släpptes Paradigm! Albumet var en eklektisk härdsmälta samtidigt som den var mer rakt på. Denna kombination av melodiös hårdrock passade bandet som handen i handsken. De  sex låtar som stack ut mest och bäst var: “Viva la victoria”, “United”, “Delirius”,  “38 or 44”, “Masquerade” och  “Blood wants blood“. På plattan lyckades Stockholmarna dessutom skaka av sig Whitesnakeskuggan (1987), vilket i min mening var ett välbehövligt drag, med huvudsyftet att inte bli kopior på sig själva.

Mitt under brinnande coronatider släppte W.E.T sitt fjärde album Retranmission i början av 2021. Mer Talisman än tidigare, men ändå så schizofrent helgjuten. Om inte detta vore nog så släpps Eclipse åttonde album om några dagar.

Två intressanta frågor som jag ställde mig själv var: hur skulle bandet lyckas variera sitt sound, utan att falla för långt utanför genrepiska, och vad finns kvar i kreativitetsgrytan egentligen, klarar de av att  skriva hits utan att nästla in sig i sitt egna låtuniversum?

Först och främst måste jag rannsaka mina egna minst sagt höga förväntningar. Hur mycket kan man egentligen kräva av en människa som redan nu gått från klarhet till klarhet oräkneliga gånger? Jag skulle kunna smeka medhårs och falla abdikerande till marken.

Vill man istället agera aningen petitessmässigt så genomsyras plattan lite av samma fenomen som i Magnus Karlssons fall, att ens egna idéer börja tryta, och att man helt plötsligt hör aningen för många ekon från tidigare produktioner. Magnus Karlsson tog hjälp av av Anette Olzon på hennes utmärkta album från i år. Det innebar en liten navigering ifrån subtil hemmablindhet – och resultaten blev därefter.

Jag tror att det är dags för Mr Mårtensson att göra det samma, det vill säga skaffa sig några vapendragare i sin låtskriveriprocess. Michael Palace, Carl Johan Grimmark, Lars Criss eller Magnus Karlsson skulle kunna vara tänkbara melodisnickrare att samarbeta med.

Utifrån könskvotering, überfeminism och #metoo  ser ju detta självklart inte bra ut. Jag har dock mentalt rustat upp med en meditationskudde ifall någon kvinna får för sig att känna sig kränkt på någon annans bekostnad. Likt en god agnostiker garderar jag också upp mig genom att nämna Miss Li, Laleh och Anna Book, det vill säga kvinnliga tänkbara kandidater till en musikalisk korsbefruktning. Självklart hoppas jag inte att ordet befruktning innebär något problem!

Såhär är det! Många grupper skulle begå ett kollektivt harakiri för att överhuvudtaget kunna ett släppa ett album som Wired. Det finns helt enkelt inte tillstymmelse till dåligt spår på plattan. Albumet kommer troligtvis att placera sig bland de flesta fans 10 bästa lista. Det existerar en knippe allsångsvänliga tingestar som verkligen kommer att infogas i min Spotify lista: Best of Melodic Hardrock. Dessa kronjuveler är inte kontaminerade av tidigare musikbibliotek i samma utsträckning som de andra sju.

Den första låten som får mitt nackhår att curla sig utan hjälpmedel infinner sig först på sjätte spåret, “Twilight“. Till och med firmafesten på Fonus skulle kunna bli ett näste för genuin headbanging, och inte bara banging. Hur mycket än jag letar så hittar jag inga fragment av tidigare låtuppbyggnadsprocesser, utan bara ett ren och skär jävlar anamma refräng typ Hardcore Superstars – “We don´t celebrate Sundays” och i paritet med Rick Springfields 2010-tals bubbelgumrockpop.

Efterkommande “Poison in my heart“” får mig på nästan lika gott humör. Mårtenson finhyvlar fram ett familjepaket av Philadelphiaost med mjuk nutellaguldkant. Dess raka motsats är låten efter, “Bite the bullet” tillika albumets tyngsta alster. Tyngden, melodin, melankolin och refrängen – klockrent helt enkelt. Mårtensson är en mästare på att likt Pretty Maids pendla mellan aor och hårdrock i samma låt och komma undan med hedern i behåll. Det gör han med bravur även denna gång.

Den sista låten som jag anser sticka ut över mängden är den som avrundar Eclipses åttonde studioalbumäventyr. “Dead inside“. Konstruktionen är overkligt bra uppdaterad aor, som bara Erik i sina bästa stunder är kapabel att skriva tillsammans med herrarna Ronnie Atkins & Ken Hammer.

Vad säger Wired oss? Jo, att den andra hälften av albumet är betydligt bättre än den första! Den berättar också att Eclipse återigen lyckats framavla ett adekvat melodiskt hårdrockalbum! Dock med en relativt stor stagnationsvarningsskylt klistrad på såväl fram-som baksida! “Viva la Victoria” (nästan 15 miljoner på Spotify) är i särklass Eclipse mest streamade låt. Jag skulle ljuga om den framgångformeln inte påverkade en stor del av materialet på Wired, på gott som på ont.

I vilket fall som helst tillhör Eclipse den skara band som är redo att ta över framtida arenor och festivaler när de gamla dinosaurierna snart inte finns att tillgå, eftersom livemusik sällan går hand i hand med rollatorer – Viva la Eclipse!

16. Proud – Second act

Den som älskar sin melodiska hårdrock inramad av dåtidens heavy metal har säkert vinyler i källaren fyllda till bredden av band som Heavy Load, Yngwie Malmsteen, Six feet under, Torch, Madison, Talisman, Overdrive, Stallion, Trash, Biscaya, Blacksmith, EF Band, Glory Bells Band

Treat, Europe, Spellbound, Red Baron, Crystal Pride, Axewitch, Gotham City, Talk of the town, Mindless Sinner, Silver mountain, 220 Volt, Glory och Alien. I samma backar är det högst troligt att ni även finner Proud. Deras enda alster präglades av skandinavisk melodisk hårdrock med rätt skral sång och överlag få ljusglimtar, nu när i alla fall jag blickar tillbaka.

Enzo Campa – Vocals (Prisma)
Magnus ”Tjacke” Olson/Wallin – Guitar (Burn, Masquerade, Savages, Ice)
Robert ”Bobby” Horvath – Bass (Burn, Masquerade, Savages, Maritayton)
Anders ”Kagan” Holmqvist – Drums (Burn, Masquerade, Savages, Maritayton)
Lars Kristoffersson – Keyboards

Tidigare medlemmar: Anders Magnell – Vocals (Burn, Masquerade, Savages, Maritayton)
Peter Horvath – Guitar (Burn, Masquerade, Savages)

Proud grundades i Landskrona 1982. De började som Burn och bytte namn till Proud. Det resulterade i ett album med EMI: Fire Breaks the Dawn. Plattan släpptes 1984, producerades av Caj Högberg som låg bakom samarbeten med Björn Skiffs, Kenneth & The Knutters och kortlivade Bad Business. Japan sög som vanligt åt sig allt med distade gitarr och även delar av Sydamerika applåderade vilt åt vad som landade på skivdiskarna, sedan tog sagan slut, trodde i alla fall jag.

Nu har det gått…36 år sedan de la arbetshandskarna på tork. Två av originalmedlemmarna basisten Roberth Horvath och tidigare sångaren Anders Magnell upplevde att det var dags att återstarta Proud Det låter ju hemskt att skriva men i mina ögon var det befriande att det inte var Enzo Campa som fick förtroendet bakom mickstativet. Inget ont om honom, men utifrån hur debutplattan lät så hade han inte varit någon tillgång inom denna genre.

Varför gör man detta egentligen? Det tycks vara en trend som kommit för att stanna. Syftet lär ju inte vara pengar precis eftersom de snarare förlorar på tilltaget. Jag tror att att det är tre faktorer som spelar in. Först och främst är det nog mångt och mycket en subtil form av gubbålderskris genom anamma devisen ”nog var det bättre förr, eller?”.

För det andra så har livspusslet till viss del luckrats upp, genom att småttingar växt upp och sedermera flyttat hemifrån, och på så sätt banat vägen för ett intresse som indirekt legat i dvala. För det tredje gör människor som andra människor gör. Om kollegor från en svunnen tid plötsligt börjar återförenas är det lätt att även de dras med i den trenden. Groupies existerar väl knappt längre i denna genre så det lär väl inte vara ett argument eller? Nää, jag tror mer på boule, hoppa hage tävlingar eller syntestutmaningar eftersom vi är väl i den åldern, eller?

Som sagt för mig var väl aldrig Proud det bandet som hamnade längst fram i skivbacken precis. Nu när de gör comeback är det med ett helt nytt sound. I ärligheten är det inte ens samma band sett till det musikaliska. Jag förstår ju inte vitsen med att behålla sitt bandnamn istället för att hitta på ett nytt. Jag tror det i det längre perspektivet stjälper mer än det hjälper utifrån att det är ljusår mellan stilarna. Tänk så många alternativ till namn det finns där ute: Hammerhearts, Cold as ice, Point of no return, Timeangels eller Gubbrocksdjävlarna. Fast japanerna upphör ju aldrig att förvåna, så där kan ju Proud som bandnamn fungera som en kil eller genväg till denna andra chans att få en chans att verka som rockstjärnor.

Anders Magnell är ingen ny Kent Hilli eller Jim Jidhead. Det vore i sig lite väl mycket begärt då duon är topp notch även sett internationellt. För mig är dock denna röstuppenbarelse en oerhört oväntad överraskning. Anders innehar verkligen röst som kan bära denna typ av musik, och det är i ärligheten långt ifrån alla som klarar av det. Om rösten är sisådär, så faller allt från bra låtar, superproduktion till kompetenta musiker platt till marken, rösten är huvudnyckeln till helhetskvalitet i denna genre helt sonika.

Plattan inleds med en av singlarna ”Sail away”. Om man som band vill visa vägen med vad som komma skall och dessutom på kort tid fånga svårflirtade fans uppmärksamhet så är det bara att gratulera Proud. Detta är en öppningslåt av rang. Anders Magnell bär upp den tungmelodiska skruden med bravur. ”Broken dream” avlöser denna härdsmälta till inledning. Lite lugnare, lite mindre melodisk hårdrock, men mer aor typ Survivor eller Foreigner. Även denna låt är riktigt bra helt enkelt. Nästkommande ”Magic” ökar tempot och drar mer åt svensk melodisk hårdrock utan för den skull tappa aor-vibbarna. Denna gitarrdrivna tingest får smilbandet att agera på samma sätt som i de två första alstren. Jag är också barnsligt förtjust i körerna som de snyggt implementerat.

Vill ni ha en bruksanvisning hur en brottarhit låter? I ”Born for your love” får ni svaret! Albumets i särklass starkaste lysande stjärna. Det är sådana här låtar som gör att jag fortfarande är en stor anhängare av genren, trots sin sin ibland dysfunktionella uberkonservatism. Vi backar bandet lite! Dessa fyra inledande alster är verkligen urstarka. Mina tankar går instinktivt till Roulette, Age of Reflection (andra plattan) och faktiskt även till the mighty Perfect Plan. I femte låten ”Crying in the night” osar de titelmässigt såväl som musikalisk Whitesnake, inget ont om dem, men även om låten är medel så förblir det albumets sämsta, vilket egentligen inte säger allt för mycket, då fillers helt enkelt inte existerar på detta habila musikhantverk.

På efterkommande ”Dangerous” är Proud back in buisness. En klockren låt som skulle kunnat vara ännu klockrenare, om den aningen tjatiga refrängen reducerats. Petitesser säger ni säkert, absolut! Det är en bra låt, men om bandet hade infogat ”You´re so dangerous” tre gånger, istället för som nu fyra och dessutom modifierat tredje basuneringen, så hade den dels blivit en brottarhit, dels blivit en topp tre på albumet, vilket den inte är nu. Det är ju de små detaljerna som skiljer agnarna från vetet. De är de som skapar de där låtarna som spelas om och om igen, de som man inte kan sätta fingret på varför de är så djävulskt sanslösa, istället för blaserade.

På sjunde låten ”Higher” är det återigen mer fokus på renodlad aor. Vad kan man säga? Det är ytterligare en stabil låt som är omöjlig att värja sig mot. Ändå är det något som saknas, något som skulle lyfta låten till ännu högre höjder. Efterföljande ”Hold on” sällar sig till de bättre i klassen. Den trasslar inte in mig i mina tankar och i samma mentala fälla som i föregående ”Higher”.

Näst sista låten ”I’m ready” sällar sig kvalitetsmässigt också till de fyra inledande låtarna. Detta är pomp-melodisk-hardrock med ett tungskönt driv i ackompanjerad av en diktatorisk refräng. Albumet avrundas och knyts ihop med avslutande ”Fly like an eagle”. För mig lyfter inte låten lika mycket som titeln anger. Det innebär inte förkastelse, utan snarare ett statement att den inte kravlar sig upp på min topp fem av tio möjliga som Proud bör vara stolta över att presentera på ”debuten”.

Det var något som fattades, ja just det, den traditionella balladen. Proud väljer att vara balladfria. Ett nytt koncept som de flesta black- och deathmetalgrupper anammat i åratal. Mig spelar det egentligen inte någon roll. En petitess bland petitesser i sammanhanget är att jag nog gärna sett någon mer snabbare låt från 6-10. Det hade blivit mindre jämntjockt och slätstruket i så fall. De här killarna skulle kunna skapa något snabbare melodiskt mästerverk i samma andra som ”Kill the king” med Rainbow eller Cats in space –”Mad hatter´s thea party”.

På något sätt så påminner dagens Proud lite om gårdagens 220 Volt. De var mästare på hybridisera svensk heavy metal, med melodisk hårdrock och faktiskt AOR, något de framför visade prov på i utmärkta Eye to eye från 1988. Proud är betydligt mer aor, men som sagt de skulle lätt komma undan med något tyngre och snabbare tills nästa platta; aorens svar på Accept – ”Fast as a shark” månne?

Det finns vissa likheter med Seventh Crystal som jag recenserade förra gången. Dels nyttjar båda banden keyboards, men i mina öron borde båda grupperna flyttat fram duttig-duttigheten i ljudbildshiearkin, med syftet att utmejsla musiken i ännu högre grad. Nu känns det mer som att man kickstartat låtarna med snygga keyboards, för i nästa andetag nästan bekämpa dem. I detta fall bör det tillägas att det verkligen är en smaksak, det låter nämligen djävulskt bra som det gör. Vi pratar ytterst små justeringar, inget omvälvande.

Precis som i Seventh Crystals fall finns det låtar som är lite över medelokejiga, men som kunde ha blivit ännu starkare om det adderats ännu mera kreativ kärlek till konstruktionshantverket. Produktionen osar miljonbelopp, vilket inte är så konstigt, då såväl Thomas “Plec” Johansson och Erik Mårtensson återfinns bakom bakom ljudborden. Den ingjuter verkligen ljudlandskapet livskraft och kraftfullhet. Något som de har gemensamt med ett helvetiskt snyggt skivomslag.

 Go all the way brothers, jag har ytterst svårt att tänka mig att uppföljaren kommer att ta 36 år nu när AOR Heaven har sitt egna lilla Perfect Plan att leka med.Bara de inte curlas till att bli bolagets nya husband, lite som Last autumn dream blev för Escape Records, det vill säga betydligt mer kvantitet än kvalitet.

Inkorporerar de aningen mer keyboards, mer lekfullhet, lite mer egen identitet samt en ”Fast as shark” i aor/melodisk rock mode så kan uppföljare bli det årets contender of the year, sanna mina ord. Vad än ni än gör, byt inte ut teamet som rattade detta album eftersom de fungerar ungefär som hemmapubliken i en fotbollsmatch som lotsar favoriterna till seger,  i mitt fall  IFK Norrköping och Wolwerhampton.

17. Autumn´s Child – Angel´s gate

Göteborgssonen Mikael Erlandsson vilken kille! Han har frontat mina husgudar svenska Secret Service (2006-2018) samt ynglat av sig 14 album med Last Autumn Dream (2003-2018). Dessutom samarbetssjungit med Sayit, Sahara, Prisoner, Radioactive, Northern Light, Hearbreak radio, Phenomena och Shining line. För mig är han dock mannen bakom en av Sveriges bästa aor-plattor någonsin: Mikael Erlandsson – The One (1994). Hans första soloplatta följdes av fem andra som var ljusår från denna ultraklassiker. När Micke tar ton hörs det att det verkligen är han som sjunger, inte någon som typ låter likadant.

Last Autumn Dream andades betydligt mer kvantitet framför kvalitet precis som soloplattorna. Hur berg och dalbaneaktig skulle hans nya projekt bli? Debutalbumet från 2020 var en uppvisning i den högre aor-skolan – periodvis. Den innehöll några riktiga killers som ”Glory”, ”Victory”, ”You´re breaking my heart again”, ”Rubicon sign” och ”Crying for love”.

Buntar man ihop Autumn´s Childs två album så skulle det utan tveka varit årets vassaste album. Musiken som framförs är en eklektisk gryta av stilar som alla bär Erlandssons omisskännliga harmonisignum. Sliskiga ballader varvas med rockrökare och allt däremellan. Electric Light Orchestra torde vara en husgud bland husgudar. Många låtar bär ELO´s sigill vilket verkligen inte är en dålig inspirationskälla.

Inledande ”Where angels cry” är ett sådant där klockrent rockanthem som man bara vill höra om och om igen. Krunchiga gitarrer, pompösa keyboards och ett chorus som andas euforistroke. Efterföljande ”Aquarius sky” skiftar till ett annat melodiskt språkbruk. Episk aor, chilikryddad med rejäla doser av snygg stämsång. I ”Don´t say it´s love” serverar Erlandsson oss en mer lågmäld aor-konstruktion a´la Foreigner och Survivor.

Hitintills har trippeln varit betydligt över förväntningarna. Variationen på låtarna är onekligen ett vinnande koncept. Vart ska detta ta vägen? Nästa låt är en ballad. Sådana kan sluta hur som helst, men generellt sett brukar de vara lika tillknäppta som ett Premier League möte mellan Manchester City och United. ”A tear from the sky” osar brittisk balladbygge lång väg, men efter några lyssningar är det bara att inse att näsdukspastichen landar över medel.

I femte alstret ”Love is not the enemy” inkorporeras ett hårdrockigare sound. Vi snackar ju inte precis tidiga Metallica, men det är ett skönt tryck som vilar över låten, utan att rockigheten får ta överhanden. Arenarefrängen skulle lätt kunna väcka vilken livepublik som helst ifrån ett frånvarande tillstånd. ”The dream of america” inleds snyggt med lite Supertrampstölder (Breakfast in America) och fortsätter lite som Pretty Maids i sina mjukare stunder. Det är ett alster som innehåller mycket sköna arrangemang under de 4 minuter och 23 sekunder den håller på. Efterkommande ”Straight between the eyes” håller vad titeln utlovar. När Mikael Erlandsson i sina bästa stunder skapar bombastisk melodiös-rock-magi så blir det helt enkelt så här brilliant. Han har en personlig låtstruktur som ger honom en egen musikkod, ett eget signum, en egen identitet, vilka han navigerar bekvämt efter.

Åttonde låten är ytterligare en ballad. ”Don´t ever leave me” för tankarna instinktivt till 10cc. Resultaten är en svulstig crescendoballad som verkligen inte gör bort sig. I ”A piece of word” får ELO inspiratören full genomslagskraft. Mer pop än rock, men ändå beroendeframkallande. Vad kan jag säga! Låten är bra, men inte superb. Näst sista låten ”Only love can save the world” är en halvballad som påminner lite i stilen om Slades klättra-på-listorna-äventyr på 80-talet. Helt klart ett gott musikhantverk, som även den sällar sig till inte superb. ”

Your words” är sista låten som knyter ihop den melodiska säcken. Brittisk 70-tal tycks vara en stor del av innehållet på detta album, precis som inflationen av ballader. Snyfttingesten-avslutningen är en ambitiös sak innehållandes en orgie utav mollaccord. Tyvärr har hantverkaren glömt sitt viktigaste verktyg på arbetsplatsen – refrängen! En låt utan ett chorus är som sex med vinterkläderna på!

• Mikael Erlandsson : Vocals, Piano, Guitars
• Claes Andreasson (Heartbreak Radio): Guitars, Keyboards
• Pontus Åkesson (Safari Moon): Guitars
• Robban Bäck (Mustach, ex Eclipse) : Drums
• Jona Tee (H.E.A.T) : Keyboards

Last Autumn Dream led stort av att vara någon form av husband till AOR Heaven. 14 studioplattor på 15 år resulterade i att kvaliteten blev lidande. Det genomsyrar lite av Mikaels Erlandsson musikaliska bana överlag. I mitt tycke är det få album som jag upplever komma i närheten av helgjutna. Det gällde i allra högsta grad debutalbumet med Autums child som hans soloalbum. Glädjande nog upplever jag att detta är ytterligare en anomali tillsammans med hans första soloplatta The one. Känslan att plattan består av två enheter känns påtaglig.

Ena halvan mer traditional melodiös hårdrock, andra halvan en genuin flirt med grupper som ELO, Billy Joel, Cheap Trick och 10cc. Med detta i åtanke så ser jag med andra öron utifrån helheten. Visst föredrar jag första halvan, och skulle hellre vilja hört flera av den sorten på albumet.

Dock har jag lärt mig att uppskatta även den andra hälften. Smakfull sång, smakfull produktion, smakfull variation, smakfulla melodier och refränger, helt enkelt ett smakfullt album. Om Mikael lyckas hålla kvalitetsflaggan vindfri i fortsättningen så bådar det gott, för detta album är hans mest helgjutna sedan just The One från 1994.

18. Groundbreaker – Soul to soul

Debutalbumet från Groundbreaker slog inte ner som en bomb i aor-världen, men gjorde definitivt avtryck hos de bokstavstrogna i genren. Frontiers President Serafino Perugino matchade ihop Robert Säll (Work of art, W.E.T som låtskrivare med den brittiska sångfågeln Steve Overland. Arbetshästen Alessandro Del Vecchio stod för producerandet. Debuten var som tidsresa tillbaka till FM:s klassiska Indisecret, fast 14  gånger sämre. De låtar som väckte mitt intresse var “Over my shoulder”, “Will it make you love me”, “The sound of a broken heart” men framförallt “The way it goes“.

Den brittiske vokalisten Steve Overland är ett kapitel i sig. Det går inte sticka under stolen att han dels inte låter som någon annan i genren, dels är en gudabenådad vokalist. Som mycket annat  här i livet är inte allt svart eller vitt. Ibland kan jag bli så förvånansvärt mätt på dennes röst. I och med att jag inte är en sångpedagog så kan jag inte sätta fingret på vad det är. Men ibland blir det för ansträngt, ibland för gnälligt, något som gör att jag ibland har svårt att ta till mig många av dennes album. På detta album precis som på FM;´s Tough it out får man dessutom starka vokala kopplingar till Mr Michael Bolton.

Mannen har medverkat i en uppsjö av projekt som Groundbreaker, The Ladder, So!, Shadowman, Overland och Ozone. Många av dessa har präglats av bluesrock, klinisk aor, men oftast en kombination av dem Mycket i det han varit inblandad i har känts djävulskt kalkylerande sterilt och  übertillrättalagt. För fans av Dimu Borgir en mardröm av mardrömmar, för andra livskvalitet utöver det vanliga.

I min värld har den fulländats via självklara FM – Indiscreet (1986) där varje varje ton var made in heaven. Den har sedan dess fått bära en smått ikonisk mantel, även med religiösa mått mätt. Trots att de jagats som heta villebråd av ett hundkoppel av brittiska band som ville åt tronen, har plattan vägrat släppa taget. Bite the bullet, Airrace, Shogun, Charlie, Lionheart, Change of heart, Strangeways, Praying Mantis, Heartland, Atlantic, Monro, Glasgow, Tobruk,

Three lions, Angels or kings, Seven, In faith, Auras, Night by night, Cats in space, United nations, Daylight robbery, Skyscraper, Vega, 7H, Serpentine, Danté Fox, Blood red saints, Newman, Shadowman och Departure försökte, men ingen lyckades, även om Shy, Phenomena och Magnum var oerhört nära.

Låtskriveriet har på Soul to soul spridits ut till musikaliska konstruktörer som Stefano Lionetti (Lionville), Pete Alpenborg (Arctic Rain), Jan Akesson (Infinite & Divine) och Kristian Fyhr (Seventh Crystal) istället för Robert Säll. Att tre av fyra är svenskar befäster Sveriges roll som världsledande per capita, när det kommer till att skapa ny musik. Det finns som med allt annat för- och nackdelar med detta tilltag. Projektformen blir mer påtaglig och eventuellt ett aber till albumhelhet, medans just variationen kan vara en huvudnyckel, ifall låtskrivarna vaknat på rätt sida vill säga.

Plattan inleds med uptempotingesten “Standing on the edge of a broken dream“. Såhär ska en slipsten dras! Detta är en ren bruksanvisning hur nutida aor transformeras till en kommande aor-classic. Med lätthet hade den kunnat infogas på FM´s uppföljare, den Michael Bolton inspirerade Tough It Out (1989).

Nästa låt “Soul to soul” är i sitt utförande aningen sämre och aningen tjatigare. Dock är det ändå en låt att räkna med. Albumets första näsduksskrynklare hittar vi redan på tredje spåret. “Captain of our love” är en titel som jag tidigare aldrig stött på, bara det en bonus. Att låten är svärta och smärta i kubik och dessutom bra ökar förväntningarna på vad komma skall. “Evermore” drar upp tempot och levererar en bra refräng som ackompanjeras av en pumpande bas, tunga keyboards och behagligt gitarrspel.

Femte låten “Wild world” är en halvsömnig historia, inte dålig, bara lagom. Skeendet förändras under nästa låt, “Carrie“, som är allt annat än insomnia, eftersom konstruktionen utkristalliserar sig till albumets höjdpunkt. Såhär skapas aor-magi, trots att det är en Michael Bolton låt från början! Dessa trollformler tycks ha smittat av sig på nästkommande lite lugnare “Fighting for love” som även den infekterats av kvalitetspenseln.

Som åttonde spår placerar de “It don´t get better then this“. Njaa, titeln missar målet med sitt övereuforiska anslag, och kan snarare kategoriseras som över-meldel-bra. Aj, aj, aj, i “There is no tomorrow” har upphovsmakarna gått på tok för långt i sitt klåfingrade över andras låter. På en av världshistoriens mest ikoniska album i aor-genren Michael Bolton´s Everybody´s crazy ingår kronjuvelen “Can´t turn it off“. Att indirekt replikera den är i mitt sätt att se det en musikalisk harakiri.

Människor svälter, den Korsikansk makaonfjäril håller på att utrotas och Justitieministern Morgan Johansson har fortfarande sitt jobb kvar!  I jämförelse bleknar den grava stölden, eftersom detta är en petitess utav petitesser, ett gigantiskt I-lands problem så att säga. Situationen är mer som om en konstnär ställer ut en kopia av Mona Lisa i Kommunhuset… och bestämt hävdar att han målat av grannfru när hon klipper gräset.

Nästkommande alster, “When ligtning strikes” borde istället fått titeln “If lightning strikes“. Den sällar sig därmed till lagom-hörnet…till en början, men efter några extra lyssningar blommar den ut ordentligt. “Til the end of time” ansluter sig som näst sista låt. Här imiterar Steve återigen Mr Bolton. Det behöver nödvändigtvis inte vara något dåligt, och det är det inte heller, en klar topp-4. Avslutande “Leap of faith” sällar sig till de typ lagom bra låtarna, vilket sett till hur albumet gestaltat sig är få till antalet.

Tillrättalagt, oh ja! Sterilt, ingen tvekan om det! Noll procent nyskapande, absolut! Growlfritt, inte tillstymmelse till gravapvrål!  Då återstår bara låtkvaliteten att kohandla med. Förhandlingsutrymmet faller då i knät på låtskrivarna och vart deras bästa-versionen-av-dem-själva-står.

Hade då låtskrivarnas en bra dag på jobbet? Njaa, inspirationen räckte nog bara till någon timme efter lunch! Under den tiden skapades två av årets 50 bästa låtar samt sju kanderade örongodis, därutöver var det troligtvis den varma veganska buffén som pockade på deras uppmärksamhet, när syftet för själva massproduktionsprocessen svalnat.

Tvångstanke eller inte, men jag måste avslutningsälta hur det egentligen är möjligt att Frontiers väljer “Cant´t turn it off” rippoffen som tredje “singel”! Den i sig devalverar hela albumet på ½ Rocknyttstjärna.

I en genre som är till för de närmaste sörjande och där alla känner alla (nästan i alla fall) så är varje individ herre över sitt eget revir tillika expert på vad som är bra och vad som är mindre bra. Hade man snott något från någon annan genre som country eller Uzbekistansk folkmusik så hade det kanske varit “charmigt”, i bästa fall, men man stjäl helt enkelt inte nutellaburken framför expediten!

I vilket fall är man sugen på något annat sött så fungerar Groundbreaker utmärkt som sötningsmedel. Korsbefrukta FM´s debut med den mera Michel Bolton doftande uppföljaren Tough it out så framavlas Soul to soul – mission accomplish…enligt upphovsmakarnas bruksanvisning. Soul to soul är ändå kvalitetssäkrad pure AOR som faktiskt slår debuten på fingrarna.

En superb produktion, fantastiska musiker, en top notch vokalist som likt ett gott årgångsvin bara tycks blir bättre med åren, sist men inte minst, en helt bluesrockfri AOR-platta. Det är adekvata ingredienser som inte kan ignoreras, utan i detta fall bara premieras.

Line-up
Steve Overland – Vocals, lead guitar on Wild World
Sven Larsson – Guitars
Nalle Pahlsson – Bass
Herman Furin – Drums
Alessandro Del Vecchio – Keyboards

19. Crowne – Kings in the north

Finland är det land med mest hårdrockband per capita i världen. Utan att helt veta säkert så titulerar jag Sverige som det land i världen med flest band i världen i genrerna melodiös hårdrock och AOR. Det som utmärker Sverige gentemot andra storproducenter av denna typ av musik som Tyskland och Storbritannien är dess högsta lägsta nivå.

Jag upplever att vi till skillnad från dem fungerar som någon form av hovleverantör av kvalitetstämplad melodiös hårdrock. När något nytt kommer från Sverige, då är de är de flesta överens om att musiken uppnår en viss kvalitetsnivå, med väldigt få undantag.

Vad kan det bero på? Det är nog många inbakade ingredienser i detta. Ett av dem är den sunda konkurrensen där Treat, Europe, Alien, Talk of the town, Talisman, Yngwie Malmsteen och 220 volt satte den musikaliska ribban så högt att andra band helt enkelt inte vågade gå in på för låga höjder. Denna subtila grupptrycksprocess påverkade såväl gamla rävar som yngre förmågor till att gå in på djävulskt höga ingångshöjder. Ingen vill ju liksom vara sämre än de andra, det vill säga en grogrund för kvalitetseufori.

Nu äntrar supergruppen Crowne scenen. Tidigare supergrupper från Sverige är exempelvis W.E.T, Gatherings of Kings och Last Autumn Dream. Jag har verkligen inget emot att det blandas spetskompetens med varandra. Så Frontiers milkshakesexperimenterade är alltid lika välkommet, även om smakerna som utkristalliseras inte alltid blir hellyckade, men friskt vågat, hälften vunnet.

Line-up:
Alexander Strandell – Lead Vocals (Art Nation)
Jona Tee – Guitar/Keyboards/Backing Vocals (H.E.A.T)
John Levén – Bass (Europe)
Christian “Kicken” Lundqvist – Drums (The Poodles)
Love Magnusson – Guest Guitar Solos (Dynazty)

My God, vilken uppsättning teoretiskt sett! The Poodles har varit mina husgudar sedan Metal will stand tall släpptes (2006) till Devil in the detail avslutade musikskapandet(2015). För mig var de essensens av melodisk hårdrock parallellt som de vågade sticka ut. Europe behöver knappt omnämnas då de egentligen skapade det världsherravälde som svensk melodiös hårdrock numera åtnjuter. Tyvärr är jag inget större fan av musiken de släppte efter gravt underskattade Secret society (2006). H.E.A.T. också från Upplands Väsby plockade upp den Europetappade stafettpinnen med bravur. Att de med Eclipse, Treat, W.E.T, The Nightflight Orchestra och Perfect Plan går i bräschen globalt för melodiös hårdrock är inget understatement.

Sist men inte minst Alexander Strandell. Jag har ett litet kluvet förhållande till honom. För mig var Diamond Dawn, noll procent originalitet, 98½ procent intetsägande låtar. Det var först med Art Nations debutalbum som kvalitetsnivån höjdes (2015). Uppföljaren Liberation var i mina öron Alexanders och gruppens Magnum opus, tillika ett av 2017 tio bästa album. Istället för Orientexpressen så blev det höghastighetståg som genomsyrade deras tredje alster Transition.

Jag fick känslan av att de hoppade av ett tåg de borde ha stannat kvar på. Snabbtåget innehöll redan Amaranthe och Dynazty och hade egentligen inte plats för Art Nation. I vilket fall som helst så har Alexander utvecklats från en halvtunnis till en fullblodig pop/rocksångare. Kan detta gäng verkligen leva upp till de höga förväntningar som supergrupp?

Crowne sätter taktpinnen på allra högsta nivå via inledande ”Kings in the north” Den innehåller allt fans av genren vill bli serverade: musikerkompetens, en krispig produktion, tungmelodiska pumpande riff, skön refräng och gudomlig sång. Gillar man Dynazty, H.E.A.T, The Poodles, Nocturnal rites (deras melodiösa sida) och Dream Evil lär man svälja detta med hull och hår. Vart ska detta leda till månne, the album of the year? På efterföljande ”Perceval” följer gruppen ungefär samma Formula, fast med en ännu starkare refräng.

På tredje alstret ”Sharoline”myntar de ett namn som jag aldrig tidigare hört i rockkretsar, utifrån kvinnliga titelnamn. I detta fall en utmärkt idé eftersom låten kvalitetsmässigt osar hit lång väg. Efterföljande ”Unbreakable” fortsätter Crowne på den redan inslagna vägen. För mig är det dock på femte låten som min top of the class radar väcks till liv. ”Mad world” är inte en cover på Tears for fears underbara synthiga slagdänga från 80-talet. Istället mynnar den ut till albumets i särklass starkaste låt. Refrängen reser sig över de övriga likt en melodiös rustning i stål som badar i ett Gudalikt solljus doppad med flera lager Marabous apelsinchoklad.

I låt nummer sex ”One in a million” fortsätter gruppen leverera melodiös hårdrock i den högre skolan. På sjunde låten ”Sum of all fears” avlossar gruppen ytterligare en musikalisk missil som träffar sitt mål ungefär som en käftsmäll mellan Godzilla och Kong med exakt precision. Det är först på åttonde låten ”Set me free” som Crowne ”lugnar ner sig lite”. Det gör grabbarna helt rätt i efter all mangling. De hanterar denna förklädda poppärla på bästa tänkbara sätt.

Det i sig visar att de verkligen kan hantera den oerhört svårhittade balansen mellan tungt och mjukt, pop och hårdrock. I mitt tycke borde de ha haft ytterligare en halvlugnare låt lite tidigare för kontrasteringens skull helt enkelt. Nu har vi kommit till låt nio, ”Make a stand”. Den inleds lugnt, men byter snart skepnad till ett mera aggressivt förhållningssätt. En blytung skapelse som blivit bättre för varje lyssning som passerat.

I näst sista låten ”Cross to bear” gör de inte heller bort sig, men jag upplever ändå att den sällar sig till de sämre, utifrån att ingen låt egentligen är dålig. Plattan knyts ihop med ”Save me from myself” tillika albumets lugnaste låt. Inte oävet på något sätt utan snarare bevis för att bandet behärskar både tung melodisk hårdrock och i detta fall även AOR på ett mästerligt sätt, något jag definitivt vill se lite mera av på uppföljaren.

Vilka låtar, vilka refränger, vilken sylvass produktion, vilken sångakrobatik från Strandell!! Album of the year? Njaa, inte riktigt. Jag drar paralleller till ett av Sveriges bästa metalband Dynazty och till deras bästa era Renatus/Titanic mass. Då passade deras bombastiska melodiös hårdrock mig allra bäst. Att det låter lite Dynazty beror till viss del till att Love Magnusson sköter gitarrsolona.

En akilleshäl med Dynazty utifrån mitt perspektiv är att trots variation i musiken så utmynnar mycket av det till: ”Varför kommer jag inte ihåg låtarna så mycket som jag borde?”. Det låter liksom lite för bra för att vara sant, vilket det inte heller är i det längre perspektivet. Deras musik är ibland så fernissad att jag inte vet vad som är hönan eller fjädern det vill säga om låtarna är riktigt bra, eller om det bara låter bra.

Lite samma känsla får jag för Crowne. Musiken är så själlöst fernissad att den nästan fernissar sig automatiskt. Spår för spår blir jag däckad som lyssnare, men på ett helt album blir det liksom too much. Det påminner mig om ett smörgåsbord enbart bestående av pastarätter. Trots variation blir det ändå ovariation. Att känna sig mätt är väl valuta för pengarna, men inte redan efter tre rätter när det det serveras sju.

Hade fler låtar varit i klass med fyrklövern ”Mad world”, ”Perceval”, ”Sharoline” och ”Kings in the north” så hade detta varit ett av 2000-talets bättre. Första halvan av albumet är betydligt bättre än den andra halvan så att säga. Kings in the north – not yet! Men vem vet, förhoppningsvis dyker det upp en uppföljare i sinom tid som kanske infriar detta påstående.

I vilket fall som helst är detta ordbajseri endast petitesser. En av plattans allra största behållningar är kontrasteringen mellan de lugnare partierna kontra ett blytungt riffande. Trots att en viss mättnadskänsla infinner sig efter ett tag så är det ändå en platta som lätt kan etiketteras som: ”almost all killers no fillers”. Det kommer liksom inte att släppas så mycket bättre inom denna genre än detta i år, trots mina självupplevda invändningar och subtila pekpinnar.

20. Normandie  – Dark and beautiful secrets

Den svenska trion består av vokalisten Philip Strand, gitarristen Håkan Almbladh och trummisen Anton Franzon. Örebrobandet släppte sitt debutalbum 2015 som döptes till Inguz. Fragmentet som fångade mitt intresse var deras ångvältsdoftande tyngd, som smektes motsols, med poprefränger så grandiosa som det bara var möjligt att framavla.

Musikradarn anade världsherravälde, en känsla som befästes när uppföljaren White flag såg dagens ljus. I år cemterades den känslan genom att bara konstatera att Dark and beautiful secrets nått sitt mål …teoretiskt sett. I verkligheten var de gravt underskattade, vilket i sig torde vara en prestige i sig självt.

De inledande fyr låtarna: ”Babylon”, ”Hostage”, ”Jericho”  och ”Holy water” var  alla melodiska silkeslena käftsmällar där electronica, pop, rock, och hårdrock gick sida vid sida, utan att man störde sig av den elektiska föreningen. Det var inte så att de andra alstren svek utan snarare  att fyrlingen skulle etiketteras som osedvanligt bra låtar.

Kärt barn går under många namn, alternative eller modern rock, i min bok går de under epitetet Dance-AOR det vill säga uppdaterad melodisk hårdrock, ett uttryck jag myntade i brist på annat. De går i bräschen med Wales stoltheter The Dirty Youth, amerikanska Icon for hire och kollegorna i Smash into pieces. Vilket monster till album – dags för världsherravälde på nästa platta, i alla fall om världen vore någorlunda rättvis.

Probably the best wellreasoned yearlist in the world!

Nu kommer vi till dem som är sämst av dem bästa, det vill säga skrapet av årets kvalitetsutbud. I denna listfas ruckas även de adekvata kriterier som jag själv satt upp, som exempelvis hur helgjutet ett album var och dylikt.

Årets skörd var dock något utöver de vanliga, så även platserna mellan 21-30, vilka även dem åtnjutits av en exceptionellt hög kvalitetsnivå.

Vilket album som hamnande på plats 21 kontra plats 30 handlade nästan mer om på vilket humör jag vaknat på, eller om Miljöpartiet äntligen var på väg ur Riksdagen.

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”All killers, no fillers”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen månne?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga. White Widdow, Ten och Fighter sångarna är tre utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”, annars måste låtarna i sig uppväga detta med råge.

21. Lebrock – Fuse

Oj då, var kom detta ifrån? Kan AOR bli mer 80-tals soundtrackigt och Miami vice smattrande än finska Brother Firetribe? Tydligen, debutalbumet från  den brittiska duon Michael och Shaun var snäppen värre. Från renodlad retrosynth, till att addera 80-tals aor-gitarrer och därmed titulera sig som ett AOR-band.

Resultatet blev ett parallelluniversum där syntångorna fick fritt spelrum mellan de fjäderlätta gitarriffen. Med den resan i bagaget så var det lätt att avfärda musiken som bagatellartad. Vanligtvis är det då på sin höjd tre låtar som lyser igenom. LeBrock tycks dock mena allvar med sina retrovibbar, och aimade istället för epitetet helgjutet.

Den missionen lyckades de med. Träffsäkra melodier och refränger som gjutits med såväl bra sång, utmärkt produktion och redig variation. Jag verkligen älskar Device – ”Hanging on a heartattack”, Animations – ”I Engineer ”, Dollar – ”It´s natures way” och Real life – ”Send me an angel ”, vill man ha mera av den varan så lyssnar man helt sonika på Fuse.

22. Smash into pieces – A new horizon

Att Örebroarna skulle toppa Arcadia såg jag nästan som osannolikt utifrån hur bra det albumet var. Dock är deras nya alster ett bevis på att de befäster den väg som de stakade ut via deras tredje album  Rise and Shine från 2017.

Det var på det albumet som karaktären och ”trummisen” The Apocalypse DJ introducerades. Han ersatte trummisen Isak Snow och basisten Victor Vidlund. I och med detta ändrades också deras sound. Det innebar mycket EDM-element, electro och 80-tals synth adderades till musiken det vill säga Dance-AOR.

De starkaste trumfarna på albumet var titellåten ”Rise up” samt stadiumarenasmällarna ”Real one”, ”My wildest dream”, ”Bangarang” och ”Broken parts”,  det vill säga de första fem låtarna. De andra är också bra, men inte i paritet med dessa. Hade så varit fallet så hade plattan avancerat till en top 10.

23. Jakob Samuel – CoExist

The Poodles tillhörde en av mina största och bästa AOR-husgudar. Jag är dessutom ett stort fan av Jakob Samuels röst, det liksom hörs direkt vem det är som tar de raspiga tonerna, vare sig det var The Poodles, Kryptonite, Midnght Sun eller Jeckyl & Hyde. Nu är mannen bakom The  Poodles back in buisness och det skulle kunna låtar hur spretigt som helst eftersom han är en man med många genresträngar på sin lyra.

För oss som dyrkar genren var CoExist som en tidig julklapp. Tung AOR, förklädd till melodiös hårdrock och flankerad av en organisk och köttig produktion. Smarta och snygga arrangemang lurar hela tiden bakom hörnet när tyngd balanseras mellan mjukhet på ett föredömligt sätt. Då Jakob behärskar fler genrer så är detta också en eklektisk lägereld, där fler grillkorvar än bara melodisk hårdrock grillas.

Detta är ett bra album rakt igenom, men de låtar som sticker ut mest och bäst är ”Every minute, every hour”, ”Stand by you”, ”One last time (Oasis-AOR?)”, ”Fast lane (plattans kronjuvel)”, ”Freak” och ”Ghost”.

24. Edge of paradise – The unknown

Varken Delain eller Within Temptation släppte något album i år! De kompenserades istället av Los Angeles bandets fjärde album. In med ny basist och ny trummis, och visp utkristalliserades deras klart bästa platta.

Gillar man de refrängstarka sidorna av italienska Lacuna oil eller Paramore så lär man dyrka detta rytmiska flaggskepp. Refrängerna var utmejslade med Whisky a go go hantverk i kombination med ett bombastiskt tyngt synthsound.

Gitarrerna omgärdade de sköna melodierna på ett ytterst sparsmakat sätt; det vimlade av högoktaniga hits helt enkelt.

25. Anette Olzon – Strong

”Min upplevelse är ändå att jag skulle vilja haft några fler låtar som varit lika hitkontaminerade som ”Evil´s around the corner”. Sedan har vi det där igen att man liksom känner igen låtuppbyggnaderna och arrangemangen om man hört Magnus tidigare musik. Det blir för mig en bromskloss som gör att förförelsen för några sekunder stannar upp. Återigen, till nästa platta bör Magnus dela musiksnickeriet med några andra begåvade låtskrivare.

Om jag fick råda lyssnaren i att få ut mest av detta album, se till att lyssna på några låtar i taget. Innehållet görs sig bäst var för sig på exempelvis 10 olika blandband, ungefär som att se ett nytt avsnitt av sin favoritserie en gång i veckan, istället för alla på en gång. Då kan man njuta fullt ut, utan att få den där lite överdrivna mättnadskänslan på sin tungspets”. (Texten tagen från min recension av ambitiösa Heart Healer projektet)

Om han hörsammat detta budskap är nog inte troligt, men sammanträffandet kunde inte komma lägligare. Det tycks som att Anette och Magnus har samarbetat när det gäller konstruktionen av låtmaterialet. Det hörs att det finns några nya element inborrade i Magnus patenterade aor melodiska heavy metal hårdrock. Vi blir serverade det tyngsta både huvudrollsinnehavarna varit delaktiga i tidigare. Symfonisk metal blandades ursnyggt med power metal, självklart levererat med träffsäkra refränger,  vackra melodier och tro det eller ej sparsmakad growl.

26. Nitrate – Renegade

Britternas tredje alster sedan 2018. Nottinghamsonen Nick Hogg vände återigen sina blickar til the land of lagom. På första plattan sjöng Pete Newdeck (Edens Curse, Blood red Saints, Newman, Midnite City ), på andra svenske Philip Lindstrand (Find me, East temple Avenue, Strong).

Valet föll denna gång på Art Nations Alexander Strandell. Återigen  var det dags för en helt ny line-up. Den ende kvarvararande medlemmen är projektledaren för detta AOR-regalskepp: Nick Hogg.

Såhär sett i backspegeln var det en win win. Dels utkristalliserades sig albumet som deras bästa, dels gör Alexander sin bästa vokalistinsats ever. Låtskrivarna har influeras starkt av Def Leppard  och Hysteria denna gång. Dock inte alls som deras svenska kollegor i Grand Design, men på ett mer subtilt och inte lika utstuderat sätt. Bästa låt:  ”Children Of the lost brigade”

27. Vega – Anarchy and unity

Vega och jag har ett väldigt polariserat förhållande till. Å ena sidan består deras låtar nästan bara av potentiella hits, vilka andra band skulle kunna döda för, å andra sidan något dysfunktionellt, något som jag inte riktigt kan sätta fingret på; något abnormt jämntjockt månne? Annars är jag med på tåget, att en låt utan refräng, är som ett krig utan vapen. I Vegas fall, är inte låten refrängstark, är det ingen Vega låt helt enkelt.

Brittiska Vega har hunnit släppa 7 plattor sedan 2010. För tre  år sedan ynglade de av sig Only human, i mitt tycke deras sämsta hittills. Omdömet var skoningslöst blytungt från min sida: ”Idéerna är nästintill uttömda, rösten för ansträngd, variationen har knappt funnits där; nu verkar de mest trötta”.

Ett mer metalsound skulle kanske kunna bryta den ibland könlösa produktionen som präglat bandet på deras tidigare album det vill säga mer organiskt, modernare, tuffare och fräschare musikskrud? Tro det eller ej, men de lyckades fullt ut med transformeringen från lättmjölk till en produktion med mer bett, trummor med kraft och mer muskler så att säga, precis som de ville på efterkommande Grit your teeth.

På Anarchy and unity byttes The Graves brothers mot att Vega själva producerade innehållet. Billy Taylor (ex-Inglorious) äntrade Vegasättningen som ny gitarrist medan Pete Newdeck (Nitrate, Midnite City) blev ny trummis. Det är ju så jäkla svårt att klanka ner på Vega eftersom de tycks göra allt rätt, förutom att jag har så svårt att nynna deras låtar. Det blir liksom som en blockering, och jag har egentligen ingen aning om varför. För egen del hamnar det nya materialet mellan deras tidigare alster och underbara Grit your teeth.

I ärlighetens namn existerade det inget lågvattenmärke på albumet. Variationen var betydligt större än den brukar vara och hitlåtarna stod som spön i backen. Det var  tyngt, mjukt,  balladigt och det med rockurkraft, men jag blev ändå mätt innan albumet nått till sitt slut, trots att alla låtar egentligen är killers.

28. Creye – II

Första plattan gick i tecknet:” så här bör vi låta om vi ska spela aor”. Denna utstuderade strategi gjorde att allt lät fernissat, men när man skrapade lite på ytan så fanns det inget alls under alla lager.

Det är därför jag är så förtjust i deras ”helomvändning”. Creye har skapat sig ett Crey – sound som updaterar den generella aor-strukturen, utan att modifiera vare sig sound eller genrevändning för mycket.

I vilket fall som helst klär detta Creye på ett mycket bättre sätt. Deras  hi-teach poprock sound mejslade fram minnesvärda låtar som ”Broken highway”, ”Carry on”, ”Find a reason” , ”Can´t stop what we started”, men framförallt hiten ”Siberia”. Det fanns egentligen inte någon svag länk på albumet, förutom att jag fick en mättnadskänsla innan plattan tog slut, ungefär samma ätstörning som på Vega. Kan det vara så att det blev lite väl för tillrättalagt?

29. Kent Hilli – The Rumble

En av årets 10 bästa låtar återfanns på detta album. ”Don´t say it´s over” knockade mig fullständigt och troligtvis andra fans av Foreigner, då inspirationen härstammade därifrån. Med denna produktion, denna röst och denna refräng så skulle låten lugnt kvala in på alla plattor Foreigner skapat, även 4. Kent Hilli tillhör de bästa sångarna i branschen tillsammans med Toby Hitchcock (Pride of Lions). Deras starka strupar fungerar som vokalistporr för svunna tider då Jimi Jamison, Lou Gramm, Fergie Frederiksen, Joe Lynn Turner och Bobby Barth regerade.

Numera lyser sådana vokalistakrobater med sin frånvaro. När det väl dyker upp halvgudar som Toby och Kent så infiltreras de i ren pur konservatism, på gott som på ont. De liksom hamnar i reproduktionskugghjulet, där inget nytt adderas, utan allt ska låta som det alltid gjort, fast i en aning modernare skrud. Det enda förhandlingsutrymme dessa två herrar har förutom sina röstresurser är att skriva eller få skrivet sig låtar som är lika bra eller bättre än de så kallade klassiker som härstammar från det glada 80-talet. Perfect Plan lyckades med väl godkänt med att skapa en helt fantastisk platta, precis som Brother Firetribe och självklart Pride of Lions.

På The Rumble var det mer renodlad klassisk aor som gällde. Till sin hjälp tog han multibegåvade svenskan Michael Palace. Genialisk, men i mitt tycke bär han inte röstmässigt upp sin egna musik fullt ut. Kombinationen Palace och Hilli… too good to be true? Manna från himlen, njae, så borde det varit, men så blev det inte. Löpande band principen skapar kanske okejiga låtar, men sällan de som adderas till årets bästa låtar. Det är ju precis detta dessa herrar har att förhandla med – bra låtar.

Tyvärr hade inte låtskrivarteamet Palace/Hilli lyckats pricka in så många ess i leken som jag förväntat mig. ”Can´t wait” tillhörde de låtar som stack ut lite extra precis som powerballaden ”Heaven can´t wait”. ”Does it feel like love” och ”Love can last forever” infogades till de mest kvalitativa alstren. En besvikelse, men det var utifrån utomjordiska förväntningar. Den var tillräckligt bra att inkorporeras på årets bästa lista, men inte så högt upp som jag trott från början.

30. Constancia – Brave new world

Detta är verkligen keyboardisten Mikael Rosengrens skötebarn. Redan 2009 släpptes debutalbumet Lost and gone, sex år senare Final curtain och efter ytterligare sex år Brave new world. Det är inte jättesvårt att lista ut att deras fjärde album lär komma ut 2027.

Ut med vokalisten David Fremberg, in med britten  Pete Godfrey (Blood red saints, InFaith). Inget  ont om David, men Pete passar ännu bättre in i deras melodiösa cocktail. Han påminner lite om den tyvärr bortgångne brittiske kollegan Tony Mills. Mikael och Pete har skrivit låtarna tillsammans ,vilket skapade en lite annan känsla på deras tredje alster än på de två föregående.

Brave new world osade tvättäkta hederlig svensk melodiös hårdrock kryddat med en dos AOR a´la Madison, Talisman, Heartwind och Dalton. När låtarna håller så hög klass som ”Brave new world”, ”Forget me not”, ”My disease”, ”Stand your ground” och ”We are the unbreakable”  var det bara att tacka och ta emot. Produktionen var klockren, precis som vokalistinsatsen samt att alltför många låtar var över medel till skillnad från de två tidigare plattorna där intetsägande var ett ledord som svävade ovanför musiken.

Vi som nästan kom med på listan!

Heart Healer – The metal opera by Magnus Karlsson

”Högt uppe, nästan uppe bland molnen formaterade sig två väsen. Örnarna och Gandalf fångade varandras uppmärksamhet och ögonkast. Båda visste vad deras gemensamma tankar bestod av. Varför hade vi inte tänkt på detta tidigare!? Valet att inreda sitt slott i batik framför ett simpelt sms till fåglarna några månader tidigare upplevde Gandalf som något nonchalant sett i backspegeln. I vilket fall som helst, ett storskaligt krig mellan alver, dvärgar och orcher skulle avstyras, bättre sent än aldrig log han för sig själv”.

Taget ur vad som skulle kunnat varit världens kortaste fantasybok. Sagan om ringens svar på Jesus är det första som dyker upp i mina tankar när jag snabbspolar mellan kapitlen på Heart Healers debutalbum. Bilden av att han och örnarna i elfte timmen ställer all till rätta igen och låter alla profetior bli sanna. En sådan karaktär behöver bombastisk musik till att kunna agera som krigsherren, trollkarlen, medlaren och insektskocken.

Magnus Karlsson är för mig en husgud av rang. Jag har följt hans musikaliska resa från Last tribe till denna The metal opera. Att multiinstrumentalisten hittat sin egna unika signum i en hopplöst överbefolkad genre är få förunnat. Hans patenterade låtuppbyggnadskonstruktioner tilltalar alla som gillar aor, melodisk hårdrock och traditionell hårdrock. Den glitchen han omedvetet nyttjade för att blidka de sydländska gudarna hos Frontiers records har bland annat visat sig i Last Tribe, Allen/Lande, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Code, The Ferryman, Primal Fear, Allen/Olzon, Kiske/Sommerville, Starbreaker och såklart Magnus Karlssons´s Freefall.

Jag intervjuade denna jordnära och mycket sympatiska människa förra året inför hans tredje soloplatta. I den framgick det hur Magnus såg fram mot det projekt som jag nu ska recensera. Han verkligen brann för detta helt egna projekt som Frontiers svarade ja på innan han ens hann skicka mailet. En annan sak som Magnus nämnde var fascination för hur hans intresse för orkestermusik vuxit fram på senare år. Mini Malmsteen han subtilt filat på projektet i nästan 20 år. Resultatet lär bli en storslagen och mångfacetterad rockopera, ett episkt drama där inte mindre än sju gästsångerskor förgyller tillvaron.

Förutom Anette Olzen, Noora Louhimo och Amanda Sommerville har Magnus mest jobbat med män. I jämlikhetens namn jämnar han ut diskrepansen via dessa skönsjungande sirener. Adrienne Cowan (Seven Spires, Sascha Paeth’s Masters Of Ceremony, Avantasia), Netta Laurenne (Smackbound, Laurenne/Louhimo), Youmna Jreissati (Ostura), Ailyn (Her Chariot Awaits, ex-Sirenia), Noora Louhimo (Battle Beast), Margarita Monet (Edge of Paradise), and Anette Olzon (The Dark Element, ex-Nightwish).

1  Awake ft. Adrienne Cowan
2  Come Out Of The Shadows ft. Youmna Jreissati, Margarita Monet, Netta Laurenne
3  Who Can Stand All Alone ft. Adrienne Cowan, Anette Olzon
4  Back To Life ft. Margarita Monet, Ailyn, Adrienne Cowan
5  Into The Unknown ft. Noora Louhimo
6  When The Fire Burns Out ft. Ailyn, Netta Laurenne
7  Evil’s Around The Corner ft. Noora Louhimo, Adrienne Cowan
8  Mesmerized ft. Anette Olzon
9  Weaker ft. Adrienne Cowan
10  This Is Not The End ft all 7 sirens

Magnus Karlsson – Guitars, Bass, Keyboards
Anders Köllerfors – Drums
Daniel Tengberg – Cello
Erika Sävström Engman – Violin

Episk musik kräver en episk historia. Magnus väver samman en berättelse om en kvinna med helande krafter. Nackdelen med gåvan är att hon blir svagare för varje gång hon använder sin magi. Hon vaknar dock upp helt ovetande om sina krafter för att nyfiket ge sig ut på en lång resa för att utforska vem hon egentligen är. På vägen möter hon karaktärer som vill hjälpa, vill ha hjälp och som vill henne illa. Symphonic metal och konceptalbum går hand i hand. Det känns som om band inte rättar sig efter denna outtalade regel avpolletteras de lite snyggt från skivbolagagskontraktet.

Symphonic metal/operetic metal är en heavy metal subgenre som kategoriseras utifrån sina orkestrala arrangemang och komplexitet. Banden är oftast influerade av klassisk musik, vilket ger dem sitt sound. Nightwish, Epica, Within Temptation, Xandria, Delain, After Forever, Leaves’ Eyes, Sirenia, Tristania, Edenbridge, Evanescence, Souls of Diotima, Dark Sarah och Serenity. Oftast är det kvinnor bakom mickstativen vilka oftast har en klassisk skolad röst till sitt förfogande. Det betyder att Kicki Danielsson och Anna Book inte behöver fundera på den genren överhuvudtaget.

Within Temptation/Sharon den Adel, The Dark Element, ex-Nightwish/Anette Olzon, Delain/Charlotte Wessels, är mina absoluta favoriter eftersom de i mina öron lyckas utkristallisera sig i mera poppiga refränger och större variation än deras konkurrenter. Hur lyckas nu Magnus bemästra den levande orkestern, sångerskorna, arrangemangen, verserna, refrängerna och dessutom knyta ihop operasäcken samt hålla reda på vilka skor som tillhör vem?

Detta ambitiösa projekt inleds relativt soft med ”Awake”. Introt är överväldigande; bombastiskt haglar det klippblock, sedan lugnar det ner sig för att utmynna i vad jag upplever som Maggie Riley-musik framförd av bedårande Adrienne. Är det något dåligt? Definitivt inte, förklädd pop är en otroligt underskattad källa. Gitarren skär genom de grandiosa arrangemangen likt en trasig drönare i ett kokainfält. Efterföljande ”Come out of the shadows” inleds lika grandiost, men adderar istället upp lite halvt dubbeltramp och mer traditionell Magnus Karlsson hembygge. Även här får jag Maggie Riley vibbar, tills en av tre sirenerna på låten genomför en-lungor-utanför-kroppen-upplevelse. Det är liksom låtens allra största behållning – rösterna. Hoppas de inte hade några Höganäsvaser i studion, för de torde inte vara intakta efter den vokalistakrobatiken.

På tredje låten ”Who can stand all alone” möts vi återigen av en typisk Magnus Karlsson tingest. Jag blir instinktivt överförförd av det som når mina öron. Allt är liksom extravagant som ett överdådigt middagsbord på något luxuöst Vegas hotell. ”Back to life” frångår inte heller storsvulstighetsformulan, utan mal på i ett semitempo serverad på något annat gigantiskt Vegas hotel.

Noora Louhimo tar helt över stafettpinnen i ”In to the unknown”. Det gör hon helt rätt i eftersom det är en av de låtar jag minns allra bäst efter en knippe lyssningar. Refrängen och den ödesmättade keyboard slingan får min puls att öka för första gången på riktigt, den liksom sticker ut och trollbinder mig fullkomligt. På sjätte spåret sänks tempot. ”When the fire burns out” är ytterligare en semiballad, en som dryper av melankoli. Utspridda Disneyfragment som lätt hade fått Nightwish keyboardfantom Tuomas Holopainen att börja med vegansk glasstillverkning.

Äntligen, albumets starkaste låt återfinns i ”Evil´s around the corner”. Varför är det så? Vad gör den bättre än de tidigare sex alstren? Tyvärr är jag varken musiker eller sångare, så mitt svar är: jag vet egentligen inte. Refrängen känns dock rakare och mindre symfonisk och på så sätt bryter det grandiosa mönstret en stund, vilket skapar kontraster.

I ”Mesmerized” bjuder Anette Olzon på en popdänga i metalskrud, varken bättre eller sämre än de andra låtarna. På näst sista låten ”Weaker” blidkar Magnus sina lyssnare på plattans enda renodlade ballad. Filmiskt är bara förnamnet. Adrienne Cowan tar nästan i så att lungorna knottrar sig. En låt för Mello månne? Njaa, den är nog lite väl för bra för det. Kraftfullt är ett milt uttryck; det är verkligen trycka i melodin, med stark betoning på trycka.

Albumet avslutas med ”This is not the end”. Dels knyter den ihop den magnifika fantasyliknande berättelsen, dels medverkar alla de sju skönsjungande sirenerna på detta anthem. Ingen som lyssnat på de nio tidigare konstruktionerna lär bli speciellt besvikna. Helt klart en värdig sak att avsluta detta cineastiska verk med. En eloge till Magnus, men också till de sju kvinnliga vokalisterna som verkligen ger liv till berättelsen.

Jag har tidigare hintat lite om att det ibland kan bli lite väl jämntjockt och ovariationsrikt utifrån att Mr Karlsson gör allt själv. I och med denna nya platta så upplever jag det som ännu mera riktigt. För att råda bot på musikhemmablindhetsskapandet vore det en bra idé att till nästa projekt att involvera några att samarbete med. Dels för att komma ifrån sina egna rutiner, dels för att skapa ännu större variation i låtmaterialet. Ibland får jag samma känsla som när man sätter upp sina favoritplanscher på nakna djur med osynlig tejp. Den sitter uppe som en smäck, ett tag, tills den trillar ner på golvet. Ungefär så kan en taskig metafor beskriva avsaknaden av helhetsvariation.

En annan metafor som jag tänker på är manuset till Melodifestivalen som allt som oftast skrivs av duktige Edward Af Sillén. Dock spelar det ingen roll vem om det är Robert Gustavsson, David Batra eller Janne Josefsson som ska återberätta dem. Det blir liksom ingen skillnad! Inte ens Rick Gervais eller Jim Carrey hade kunnat väcka liv i den torra HBTQ-humorn. Inget fel egentligen om man går igång på den typ av dialog, men år in och år ut blir det aningen tradigt.

Bedövande vackert, jo så är det. Ingen hårdrockälskande människa med sinnet i behåll skulle ge albumet lägre betyg än en 7:a i betyg. Sweden rock Magazine är väl ingen person eftersom de belönade albumet med en sexa! Musiken uppfyller varenda kriterium för vad om krävs att få godkänt av alla recensenter, det låter ju liksom helt fantastiskt. Frågan är snarare hur långt kommer den på kvalitetsskalan? Mitt I-landsproblem ligger mer i paritet med att kommentera en premier League match mellan Chelsea – Wolverhampton. Där Wolves är laget i mitt hjärta. Som sagt, när något om låter så häpnadsväckande exceptionellt är baksidan av myntet att det betet också kan vara tillika förrädiskt och agera skygglappar för musiken i sig.

Min upplevelse är ändå att jag skulle vilja haft några fler låtar som varit lika hitkontaminerade som ”Evil´s around the corner”. Sedan har vi det där igen att man liksom känner igen låtuppbyggnaderna och arrangemangen om man hört Magnus tidigare musik. Det blir för mig en bromskloss som gör att förförelsen för några sekunder stannar upp. Återigen, till nästa platta bör Magnus dela musiksnickeriet med några andra begåvade låtskrivare. Om jag fick råda lyssnaren i att få ut mest av detta album, se till att lyssna på några låtar i taget. Innehållet görs sig bäst var för sig på exempelvis 10 olika blandband, ungefär som att se ett nytt avsnitt av sin favoritserie en gång i veckan, istället för alla på en gång. Då kan man njuta fullt ut, utan att få den där lite överdrivna mättnadskänslan på sin tungspets.

Jag väljer dock att trä på mig skygglapparna. Ett album som genomsyras av grandiositet, fantasyeskapism, adekvata refränger och vokalistbriljans i kombination med multiinstrumentalistens absolut innersta skulle kunna ha resulterat i något på tok för överhettat. Då Magnus ändå valt att skapa musik traditionellt med verser och refränger så lyckas han hålla det präktigt lagom svenskt, vilket i detta fall är det som behövs för att projektet inte ska falla på sitt egna briljansego.

Robin Mcauley – Standing on the edge

Bättre sent än aldrig, Robin McAuley släppte sin första soloplatta, Business as usual (1999). Förra årets lyckosamma Black Swan projektet gav såväl Robin som Frontiers råg i ryggen, därav en uppföljare cirka 21 år senare.

Albumet innehåller två av årets 50 bästa låtar: ”Thy will be done” och ”Standing on the edge”. ”Late December” och ”Say goodbye”  var också magiska,. Just dessa låtar bör prisas, men inte i den grad att albumet i sig kan tampas med årets 30 bästa.

Det ska tilläggas att den snart 69-årige Irländare fortfarande är en urkraft att räkna med. Han sjunger bättre än någonsin, precis som på Black Swan.

7th Crystal  – Delirium

Seventh Crystal bildades av sångaren och låtskrivaren Kristian Fyhr (Perpetual Etude). Densamme har med Pete Alpenborg från Arctic Rain blivit Frontiers Alexandro De Veccios nya kelgrisar då det kommer till att skapa ny magisk aor till andra artister eller grupper i Frontiersstallet.

Debutalbumet osar av finurligheter och udda inslag, utan för den skull göra en Radiohead, det vill säga avkall på genren i sig. Melodiös hårdrock samsas med högkvalitativ AOR. Kristian Fyhr är dock ingen Lou Gramm, vilket få är förunnat, han pendlar mellan mästerlig till mindre bra, lite beroende på låtkonstruktionerna.

Professionellt på de flesta fronter,  med framtiden klart framför sig. Jag ser redan fram mot uppföljaren där de höjt sig en nivå och därmed utmanar de stora drakarna om en topp-10-plats på denna eminenta lista.

Icons for hire – Amorphous

Pop, Rock, Hip-hop, Electronica och Hardrock  cocktailiseras och bildar i mina öron Dance-AOR. Duon sångerskan  Ariel Bloomer och gitarristen Shawn Jump bildades 2007 i Illinois och har från dess hunnit släppa 4 album varav den senaste släpptes i år, precis som ett annat Dance-AOR band The Dirty Youth.

Liknelserna är sjukt många mellan dem som att de just släppt samma antal album och att de är mästare på att skapa catchiga melodier med sanslöst sköna refränger i stil med Gwen Stefani, Pink och Paramore. Gruppen,  precis som Skillet är kristna band.

De vill dock inte skylta med det eftersom folk generellt sett är fördomsfulla. Återigen visar Icons for hire på sanslöst hög låtskrivareklass, tyvärr var årets musikskörd exceptionell.

Ad Infinitium  – Chapter II – legacy.

Vem kan motstå vampyrer? Enligt mig bör de vara flera sådana fans än Spidermandyrkare där ute. När en grupp viger en hel platta till de blodtörstiga solskygga varelserna var det bara att abdikera – hälften var liksom vunnet.  Överkurs eller inte men deras vision är en vampytriologi. Debutalbumet avverkades, precis som uppföljaren, så nog lär vi få se fram mot ett avslut i deras tredje kommande platta om varelser som inte är det minsta behov av solskyddskrämer.

Gillar man dessutom gruppen Kamelot så var 3/4 vunnit. Önskade man sitt örongodis utblandat med Within Temptation och Jim Steinman, varsågod, då blir helhetsbilden komplett.

Egentligen är jag schizofrent trött på genren powermetal. Men då och då dyker det upp album som helt enkelt upphäver denna mentala bannlysning. Detta album är ett sådant, precis som Firewinds fem senaste och Nils Patrik Johansson utmärkta The Great Conspiracy.

Epicentret i denna Schweiziska konstellation kretsar runt sångfågeln och låtskriverskan Melissa Bonny. Det är mer en regel än undantag att vi hittar svenskkopplingar i utländska band. Basisten Jonas Asplind (Orphan gypsy, Follow the Cipher) var en originalmedlem som slutade inför denna platta. Dynazty-och Amaranthevokalisten Nils Molin gästsjunger på låten ”Afterlife”.

Detta är dock långtifrån den bästa låten. ”Reinvented”, ”Unstoppable”, ”Into the night” och ”My justice, your pain” överglänste alla detta svenskinslag. Jag är långtifrån något fan av growl, men i lagom doser som på The Legacy blir faktiskt den en skön ingrediens i helhetsbilden.

The Dirty Youth – Project 19

Södra Wales stoltheter The Dirty Youth släppte sin fjärde platta två år efter utmärkta Utopia. Vill man ha sin musik serverad med distade gitarrer och Pink poprock, så är detta gruppen ni söker. De är mästare på catchiga poprock-hymner som dels är tidlösa, dels minnesvärda.

På Project 19 vimlar det av nynnbara alster som sätter sig likt Hubba bubba. Dock är de färre än på de tidigare albumen, vilket innebär att de inte tar sig in på top-30. Deras musik kategoriserar jag som Dance-AOR, precis som svenska Normandie, Smash into pieces och amerikanska Icons for hire.

Foreigner – 4

I genren AOR är det inte värt besväret att låta som Håkan Hellström eller Sean Banan. Sångaren är av allra största vikt, det vill säga huvudnyckeln till att låsa upp alla andra lås. Det spelar ingen roll om produktionen är top notch, eller att låtarna i sig är veritabla mästerverk ifall vokalistpusselbitarna saknas.

Det liksom duger inte att vara lite över medel om ett mästerverk ska koras. Vokalistinslaget var det som skiljde agnarna från vetet genom att en bra låt kunde bli gudomlig…med rätt hen bakom micken. Vad skulle Axe varit utan Bobby Barth, Bad English utan John Waite, Europe utan Joey Tempest, FM utan Steve Overland eller Wisex utan Kicki Danielson?

Vi har ju bra många exempel på fantastisk musik som devalverats till halvt medioker, bara genom att sången fallerar. Australiska White Widdow är ett exempel, brittiska Ten ett annat. Instinktivt kommer jag tänka på vidden av exceptionella vokalister och avsaknaden av desamma. Yngwie Malmsteen har länge tillhört den innersta kretsens av husgudar med Pretty Maids, Y & T och Savatage i främsta ledet. Jeff Scott Soto, Mark Boals, Joe Lynn Turner, Göran Edman och Mats Leven; Oh my God vilka fantastiska vokalistakrobater.

Yngwie drabbades sedan av dubbelhybrisen att dels producera sin musik själv, men också det dysfunktionella med att krama mickstativet på egen hand. Yngwie gör precis som han vill såklart, men som ett stort fan längtar man tillbaka till Mats Leven och Facing the animal albumet där sången som produktionen synkades, därefter har det tyvärr bara gått utför. Mr Malmsteen sjunger egentligen helt okej, men ljusår ifrån ovan nämnda vokalistgudar.

För mig och för många andra är Survivor, Foreigner, Journey och Toto, kvintetten som kännetecknar genren AOR bäst och mest. En gemensam nämnare är gudabenådade sångare. Survivor hade sin Jimi Jamison, Foreigner sin Lou Gramm, Journey sin Steve Perry och Fergie Frederiksen/Bobby Kimball för Toto.

Det är ingen tillfällighet att genren uppbådar dessa kraftpaket bakom mickstativen; musiken liksom kräver detta. I mina krönikor om de bästa aor albumen genom tiderna är den mogen för Foreigner. Ett av de big four vars sångare tillhör de extraordinära nämligen Lou Gramm.

”My initial musical vision for Foreigner was to combine Blues and R&B with British Rock and make it sound soulful and authentic. I’d grown up in England and had the English influence but I was also inspired by many elements of American music, from Mississippi Blues to Country and Western. Foreigner was the vehicle to get that musical blend across. (Mick Jones)” Där ser man vilken skillnad det kan bli från att ha ett genuint organiskt musikbudskap till att istället bli en budbärare av en  kalkylerande steril musikstil som aor. Det kan väl likställas med att sikta på 3 Michelleinstjärnor… men istället öppna en Sibylla!

I vilket fall som helst, Mick Jones föddes (1944) i den lilla byn Somerset i sydvästra England. Omgärdad av medeltida miljöer, taskigt brittiskt käk, dysfunktionell pubkultur och avsaknad av ett riktigt bra fotbollslag greppade han tidigt i livet händerna om gitarrhalsar. Enligt honom själv kom han tidigt till insikt att musiken var hans kall: ”I knew early on that I could never hold a regular job. I had to play guitar. I had to somehow make my way into music”.

I början av  60-talet satsade han sina gitarrkort i instrumentalgruppen Nero and the Gladiators 1960-1964). Bandet kan sett i backspegeln berätta för sina barnbarn om att de öppnade för självaste The Beatles på The Cavern. Historien blir ju inte sämre av att han lite senare i livet på en Londonpub öppnade för självaste Rolling Stones. Om det funnits ett VM för: ”Vad vi berättar för barnbarnen” så var dessa glimtar ur musikhistorien en given medaljkandidat. Korthuset skadeskjuts rejält ifall barnbarnen blir fanatiska Drake-fan.

De agerade också kompband till den rockande fransosen Dick Rivers. Att Mick precis som Dick fick upp intresset för dennes flickvän var definitivt ingen framgångsfaktor för Nero and the Gladiators då de helt sonika blev avpolletterade. Gruppen upplöstes sedermera kort efter detta no-timing-at-all-kärleksmöte.

Fadäsen med Dicks flickvän fick oväntat nog en motsatt effekt. Mick flyttade 1964 till Frankrike där han samarbetade med forna Nero and the Gladiators trummis Tommy Brown. De två blev anlitade att spela och skriva låtar för dåtidens stora franska stjärna Sylvie Vartan. Hon och Frankrikes svar på Elvis, Johnny Hallyday  (1943-2017) blev ett par året innan. Timingen med att han gjorde militärtjänstgöringen 1964, det vill säga under samma period som Mick och Tommy kom in bilden, vet vi inte om det var bra eller dåligt utifrån Micks tidigare involverande med upptagna fransyskor.

Då Mick & Tommy senare infogade sig  i Johnny Hallyday´s band så antar vi att inget oförutsett hände. Duon gick för övrigt  under olika sessionförklädnader såsom State of Mickey & Tommy, The Blackburds, Nimrod och The J&B. Förresten, jag måste ge en stor eloge till denna franska ikon innan vi lämnar Frankrike helt och hållet. Johnny Hallyday var verksam i cirka 57 år, sålde över 110 miljoner album, släppte 79 plattor, sjöng in 1,154 låtar och uppträdde i 540 duetter med 187 artister, svårslaget och mäktigt, kepsen av.

En petitess i sammanhanget var att en av Johnnys och Sylvies söner, David, 1990 släppte sin andra engelskspråkiga platta: Rock´n heart. Albumet innehöll klockrena balladen ”Listening”, men framförallt halvballaden ”High”, vilken var fransk aor-melankoli av allra bästa valör. Förutom dessa två juveler innehöll den euforiska poprock dängan ”Oh la la” och aor-pärlan ”Desperate destination”. Densamme låg också bakom pop-hi-teach mästerverket  ”True cool” från albumet True cool 1988.

Båda dessa album släpptes på Scotti Brothers Records (1984-1997). Dem har vi att tacka för Survivor och Rocky soundtracken. Det är inte helt  säkert att Stan Bush &  Barrage, Robert Tepper eller Tim Feehan heller hade sett dagens ljus heller om det inte varit för Scotti Brothers, kepsen på för dem.

Suget efter äkta fish´n chips och pubstämning lotsade Mick tillbaka till Storbritannien i början av 1970-talet. Han slog ihop sina påsar med Gary Wright från Spooky Tooth (1967-1974). De två bildade istället Wonderwheel samt en ny upplaga av just Spooky Tooth. Dessemellan spelade han gitarr på Peter Framtons platta Wind of change (1972) samt George Harrisons Dark Horse (1974).

Återigen emigrerade Mick Jones, denna gång bar det iväg till andra sidan atlanten, närmare bestämt till New York. Där slog han sig i kast med Leslie West (1945-2020) och dennes band som aningen narcissistiskt döptes till The Leslie West band. Kollapsen skedde 1976, vilket innebar att Mick Jones stod strandad i New York. ”I knew early on that I could never hold a regular job. I had to play guitar. I had to somehow make my way into music”. Där kunde dels historien om musikern Mick Jones gått in i en gigantisk återvändsgränd, där kunde också berättelsen om diskaren Mick Jones fått fotfäste. Managern för The Leslie West band motiverade den omotiverade att bilda sitt egna band istället.

Efter detta peptalk träffade han 1976 på  multi-instrumentalisten Ian McDonald från King Crimson. Jag har oerhört svårt att tro att någon människa på jorden skulle kunna tänka sig att dessa två herrars förflutna skulle vara upprinnelse till vad många anser vara världens mest tillrättalagda genre. De rekryterade amerikanen Lou Grammatico som vokalist från det nyligen insomnade bandet Black Sheep.

Lou bildade det bandet med sin bror Rickard. De hade funnits sedan 1974 och hunnit släppa två album under den tiden. Om inte följande incident hade hänt kanske Black Sheeps öde valt en annan  mindre isig väg. De skulle nämligen vara förband till självaste KISS, då deras utrustningsvanen kolliderade på en isig väg på väg till New York och förstördes. Den enes bröd, den andres död så att säga. Såhär i efterhand är det ganska lätt att se vem som fick brödet.

Att det blev just Lou som fick chansen efter att Mick och Ians nya konstruktion redan testat runt 45 andra sångare är definitivt en härlig anekdot. När Spooky Tooth turnerade i Rochester gav Lou en kopia av Black Sheeps debutalbum till just Mick Jones. Det var den Mick senare rotade fram, efter frustrationen att inte hitta någon lämplig sångare till bandet. Preliminärt gick  de då under bandnamnet Trigger. Det ena gav det andra, vips fick Lou en inbjudan, och vips blev han erbjuden rollen som sångare i Trigger.

Därefter draftades trummisen Dennis Elliott, keyboardisten Al Greenwood (Storm) och basisten Ed Gagliardi (IF). De två efterkommande sakerna gick i att ändra namnens tecken. Först ut var Lou som gick från italienskklingande Grammatico, till Gramm, sedan ändrades halvhyfsade bandnamnet Trigger till Foreigner.

Den förtjänster borde gå till journalisten och radioprataren John Kalodner. Han uppmanade dels skivbolaget Atlantics boss Jerry Greenberg att signa bandet, dels hinta att det redan fanns ett band som hette Trigger. Mick Jones fick uppdraget att ändra bandnamn. Då konstellationen bestod av tre amerikaner och tre britter upplevde han det fyndigt att döpa bandet till Foreigner.

I slutet av 1976 inledde de processen med att spela in debutalbumet. John Sinclair och Gary Lyons fick förtroendet att producera. Bandet blev inte helt nöjda med resultatet, utan  Mick Jones och Jimmy Douglas mixade om den. I samma veva intog Bud Prager rollen som deras manager. I E.S.P. Management Inc ingick senare Bad Company, Kix, Glen Burtnick, Charlie, Greenway och Giant. Bud blev nästintill en medlem i Foreigner då han agerade manager för dem i hela 17 år.

I mars 1977 släpptes till sist deras självbetitlade album. Det blev en veritabel succé från start. Bara i USA sålde den runt fyra miljoner exemplar det vill säga fem gånger platina och ynglade av sig tre hitsinglar i form av ”Feels like the first time”, ”Cold as ice” och ”Long, long way from home”.

Inledningslåten tillika singeln  ”Feels like the first time” var en frisk fläkt, men för mig som aorist var det först på andra låten, också släppt som singel, ”Cold as ice” som giljotinen föll ner. Det var det soundet som bandet navigerade efter, och sedermera blev deras signum. Även tredje låten ”Starrider” var en minnesvärd lugn progressiv sak som många med mig uppskattade. Andra låtar som jag upplevde klarat tidens tand var ”The damage is done” och balladen ”Woman oh woman”. Albumet peakade på US listans fjärde plats.

Keith Olsen och Ozzy Osbourne

Turnerandet ledde dem även utanför Amerikas gränser. Europa, Japan och Australien avverkades i rask takt innan det var dags att inleda processen med uppföljaren. Denna gång gick producentrollen till välrenommerade Keith Olsen (1945-2020). Den mannen är numera legendarisk i aor-kretsar. Har man producerat The Babys, Pat Benetar, Rick Springfield, Whitesnake, Ozzy Osbourne, Magnum, Nightranger, Starship, Loverboy, Journey, Shadow King (Lou Gramm/Bruce Turgon), Dare, Russ Ballard samt även svenska Europe och Time Gallery, då har man verkligen skrivit in sig i aor-historieböckerna för evigt.

Uppföljaren Double vision släpptes i juni 1978 och slog debuten på fingrarna genom att dels peaka på tredje plats, dels  sälja 2 miljoner flera exemplar. För egen del var det faktiskt ett album som vägrade etsa sig fast i mitt medvetande på något sätt. Inte ens inledningslåten, singeln och tillika hiten ”Hot blooded” var något som föll mig i smaken.

De enda låtarna jag överhuvudtaget uppskattade, och ens värda att nämna var de två andra singlarna: ”Double vision”, men framförallt exceptionella ”Blue morning, blue day”, för övrigt en av deras 10 bästa låtar ever. Visst, det är väl lika bra att nämna de lite ”tyngre” ”Lonely children” och ”Spellbinder”, annars ett blekt album som sagt.

Inför Foreigners tredje album Head games sparkades den obstinate amerikanske basisten Ed Gagliardi. Det sägs att gå sin egen väg och säga vad man tycker är något ytterst positivt. Dock fungerade inte anti-jantelagen i Mick Jones Foreigner. De tog istället in britten Rick Wills. Det innebar petitessigt att bandbalansen rubbades, nu var det fyra  britter och endast två amerikaner ombord.

Ut med Keith Olsen, in med britten Roy Thomas Baker. Denne var ikonisk på grund att han rattat ett antal av Queens tidigare album. Utifrån ett aor-perspektiv så producerade han underbara Joe Lynn Turners – Rescue me (1985) samt Journey´s Infinity och Revolution. Han blev också musikvapendragare till poprockarna The Cars.

I September släpptes till sist gruppens tredje alster Head games. I mitt tycke deras sämsta album hittills; sedan debuten gick det bara musikaliskt sett utför. Den sålde inte heller lika bra som de tidigare plattorna. ”Love on the telephone” var den enda som bar Foreigners aoriga signum. Förutom den så var det balladerna ”Blindes by science” och ”Zalia” som stack ut.

Mick Jones och Lou Gramm 2014 (Nick DeRiso photo)

Det mest anmärkningsvärda var nog att albumomslaget blev bannad runt bibelbältet i USA. Utifrån deras konservativa religiösa regelverk räckte det med att viska fuck på ugriska för att få full effekt. Anledningen var omslaget! En sexig lättklädd tonårstjej försökte ta bort graffitti från väggarna på ett manlig toalettutrymme. Det skakade om grundvalarna i det protestantiska kristendomenns högborg!

Mick Jones visade sedermera upp sina diktatoriska sidor genom att kicka Al Greenwood och Ian McDonald. Jantelagen när det kom till vem som skrev låtar med vem tros var den avgörande faktorn. Lou Gramm och Mick Jones duon var den som gällde framöver. Parallellt var det vulkaniska argumenteringar om huruvida den framtida musikaliska inriktning skulle te sig, vilket egentligen var samma sak.

Istället för sex gruppmedlemmar devalverades de till fyra, Mick, Lou, Dennis och Rick, 3 vs 1 till fördel för britterna. Gillar man sin aor så var detta den utlösande faktorn till att legendariska aor-gruppen Spys såg dagens ljus. Den nyligen sparkade Greenwood joinade den förstsparkade Gagliardi och medverkade till två album med spionerna.

Den självbetitlade debuten kom ut 1982, uppföljaren Behind enemy Lines året efter. Detta var pure pomp-aor.  Förstlingsverket var dock betydlig bättre än deras andra. ”She can´t wait”, ”Ice age”, ”Danger”, ”Into the night” och framförallt plattans bästa låt ”Over her” glimrade mest och bäst.

Två år senare släppte Foreigner sitt fjärde album i juli 1981. Ursprungstiteln Silent Partners ändrades till 4 eftersom de dels bara var fyra, dels för att detta var Foreigners fjärde album. Det blev gruppens enda förstaplacering på Billboardlistan, där den bet sig fast i hela 10 veckor. Denna gång fick en annan urikonisk legendar äntra producentfåtöljen: Robert John ”Mutt” Lange.

För många förknippas denna demonproducent med Def Leppards Hysteria från 1987. Jag som föredrog High´n dry (också 1981) och Pyromania fick mitt lystmäte, eftersom han också låg bakom dessa.

Ett axplock ur hans gigantiska musikportfölj: Tycoon, The Cars, Romeo´s daughter, Bryan Adams, City Boy och The Cars. Robert producerade också klassiska AC/DC plattor som: Highway to hell, Back in black och For those  about to rock we salute you. Utomjordiskt vackra Shania Twain gifte sig med Robert 1993, för att skilja sig 2010. Till henne skrev Robert nästan alla låtar till The women in me som blev ett av 90-talets bäst säljande album. På 4 kändes det som han balanserade fragmenten från rockgitarr, synthesizers, popmelodier och Lou´s heroiska pipa på ett formidabelt sätt.

Alla de förändringar som skedde i sättningen samt att Jones &  Gramm fick total kontroll över låtskriveriet måste ha gjort dem mer än gott. 4 är en idag en lyxig sötsur godispåse fylld av magisk aor. Det tog bandet cirka 10 månader att färdigställa albumet, månne en av trumferna till vad komma skulle.

Inledande lite rockiga ”Nightlife” upplevde jag tillhöra de sämre. Det var först på efterkommande ”Jukebox hero” som det slog rejäla gnistor om materialet. Den var egentligen rätt ruffig, men den kliniskt melodiska refrängen gjorde den till ett anthem av rang helt enkelt.

För mig uppenbarade sig deras bästa låt någonsin som tredje spår. ”Break it up” vars dutt duttiga keyboards visade vägen till en hymn från helvetet, via några stop i himlen. Melankolisk, pompöst och smittsambenägen, en av de 10 bästa aor låtar som skapats helt enkelt.

För andra  lyssnare vandrade nog det epitetet till nästkommande ”Waiting for a girl like you”, i fall om man dyrkade sina powerballader. Men visst, det är en helt fantastisk låt. Justin Hawkins från The Darkness  upphöjde alstret till “the greatest rock ballad of all time”.

Detsamma kan jag inte skriva om ”Luanne”. A poor mans The Cars som var ganska intetsägande. Den Mick Jones pennade ”Urgent” återgick till själslig eufori. Betydligt mer pop än rock, men konstruktionen liknade inget annat.

En stor del av den förtjänsten kunde tillskrivas den experimentella brittiska synthpopsnubben Thomas Dolby som skapade den karaktäristiska synthinslagen i Urgent. Jag är långtifrån ett saxofon fan, men Junior Walkers saxsolo var himmelsk det vill säga den andra faktorn till att uddisera hiten till något helt unikt inom ramen för kommersiell listmusik.

Till skillnad från tidigare hyllningar som Aviator, Stan Bush & Barrage, Michael Bolton, Fortune, Shy, Bon Jovi och The Storm så är 4 i mitt tycke inte alls lika extraordinärt fulländat album som dessa 10 poängare. Exempelvis ”I´m gonna win” är okejig, men inte mera. ”Woman in black” tillhörde definitivt the good guys/girls. Refrängen var så bombastiskt mäktig att den verkligen tog andan ur en, dessutom gillade jag den starka kontrasten mellan vers och refräng.

Halvballaden ”Girl on the moon” var för mig en groover, som vuxit ut till en oerhört skön laidback låt. Albumet knöts ihop med ”Don´t go”. Återigen lyckades Foreigner med att konstruera en adekvat refräng som växte för varje lyssning, en av väldigt många. Albumet var dessutom en eklektisk popgryta, där varje låt i sig var som fristående kapitel.

Lou Gramm – Vocals, percussion
Mick Jones – Guitar, backing vocals, keyboards
Rick Wills – Bass guitar, backing vocals
Dennis Elliott – Drums, backing vocals

1981 var dessutom ett år där följande sanslösa album släpptes: High ‘n’ Dry – Def Leppard, Breaker – Accept,  The Visitors – ABBA, Escape – Journey, Night of the demon – Demon, Too fast for love – Motley Crue,  Punk´s not dead – The Exploited (jo det är ett underbart album), Mob Rules – Black Sabbath, Difficult to cure – Rainbow, men framför allt uberikoniska Earthshaker med Y & T.

Det dröjde tre år innan Foreigner kom ut med nytt material. 1984 framavlade dem halvlysande Agent provocateur. Helhetsmässigt var den ½ ljusår från 4. Ännu mera insprängd pop än rock var formeln denna gång. De låtar som var bra var dock redigt bra. ”That was  yesterday” känns överflödig att presentera. Den hade ju typ allt… utom distade gitarrer, men som poppärla episk. Finnes det en bruksanvisning hur en powerballad ska skrivas så vore  ”I want to know what love is” den perfekta mallen.

Sjunde spåret ”A love in vain” var min personliga favorit på albumet flankerad av ”That was yesterday”. Den symboliserade verkligen den bästa versionen av hur jag ville att gruppen skulle låta. ”Tooth and nail” precis som ”Down on love” var nivån jag orkade ta till mig, resten kunde ha besparats. Globalt blev den en succé, men i USA deras hittills sämsta försäljningsframgång.

Nu stod de på toppen av sin karriär, men som så oftast sker började det knaka i fogarna mellan gruppmedlemmarna Lou Gramm och Mick Jones. Exempelvis utlämnade Mick Jones Lou Gramm från  ”I want to know what love is” från. Lou Gramm släppte sitt första soloalbum kallad Ready or not. Den plattan innehöll aor-klassikern ”Ready or not” samt ”Heartache”, ”Chain of love” och powerballaden ”If I  don´t have you”.

Till sin hjälp tog han före detta bandkollegan från Black Sheep: Bruce Turgon. Det visade sig att de blev musikkompisar i vått och torrt i framtiden via Lou Gramm Band, Shadow King med mera. Som sagt fyra låtar gör inget album. Det tog Lou Gramm själv fasta på genom att få med hans bästa låt ever till The Lost Boys soundtracket (1987): ”Lost in the Shadows”.

Mick Jones fick sedermera smak för att producera andra artister. Först ut blev Van Halen´s 5150 (1986), sedan Bad Company Fame and fortune, några år senare producerade han Billy Joels Storm front (1989)

Trots tandgnisslet mellan Mick & Lou så fortsatte han som sångare även på Foreigners sjätte album, Inside information (1987). Ville man ha sin musik Foreigniserad så behövde man bara höra inledande ”Hearts to turns to stone”. Den innehar allt det där som man aor-foreigner-fan suktar över. Precis detsamma gällde ”Say you´ll will” som i ärlighetens namn var ännu bättre. Därutöver var det många hörnbitar som saknades i musikpusslet. Titellåten ”Inside information” och ”Face to face” var  annars två av få undantag, och i viss mån rockiga ”A beat of my heart”.

Lou Gramm hade dels fått nog, dels fått smak på att vara herre över sitt eget hus. Det ledde till han sa upp sig i Foreigner. Det ledde också till hans andra soloplatta: Long hard look. Planen var att den skulle sälja lika bra som föregångaren och sedan ut på turné med The Steve Miller band. En av de visionerna slog in! Albumet blev ingen försäljningsframgång. ”Just between you and me” och ”I´ll know when it´s over” höll definitivt måttet, annars var det påtagligt sorgligt hur låg kvalitet resten höll.

Istället för att ge ut ett tredje soloalbum så dolde han ett sargat varumärke genom att istället bilda Shadow King. Det bidde till en så kallad supergrupp där Vivan Campell (Dio ), Bruce Turgon (Foreigner) och Kevin Valentine (Donny Iris and the cruisers, KISS) ingick. Många sådana har sett dagens ljus och ungefär lika många har sett solnedgången gå ner för evigt.

Detsamma gällde Shadow King eftersom det bara blev ett album. Innehållet var däremot klart över medel. Inledande ”What would it take” kunde med lätthet kategoriseras som en pure aor klassiker. Det gällde i ännu högre grad ”Once upon a time”,  jag bara skriver det – vilka sanslösa Foreigner pastischer!

Foreigner kontrade med gruppens sjunde platta Unusual heat (1991) där Johnny Edwards för första gången iklädde sig vokalistrollen (Buster Brown, Montrose, King Kobra, Northup, Wild Horses). Det var inte så att han på något sätt sjöng dåligt, utan det var helt enkelt kvaliteten på musiken som dippade rejält. Ett betydligt rockigare anslag på bekostnad av klassiska Foreigner melodier och refränger. Det blev också deras hittills sämst säljande album där Unsual heat peakade som 117 på Billboard 200.

Atlantic Records rådde rivalerna att lägga ner stridsyxorna för istället lägga krut på den ambitiösa samlingen The very best…and beyond. Av de 17 låtarna var tre helt nyskrivna. Då Gramm och Jones behövde slicka sina halvt sargade sår var de medgörliga. Mitt under de brinnande upploppen i Los Angeles 1992 stämde Jones träff med sin gamle vapendragare Lou Gramm för att nollställa tidigare groll, lite typ som ett avsnitt ur The Sopranos. Samlingen blev en rejäl framgångssuccé som skapade en hävstångseffekt för att på pappret bli sams igen, money talks så att säga.

Återförening blev permanent, men det dröjde hela tre år innan nästa album släpptes. På tåget fick Gramm med sig sin vapendragare Bruce Turgon som ersatte basisten Rick Willis. Mark Schulman blev ny trummis samtidigt som gruppen modifierades från kvintetten till femtett via keyboardisten Jeff Jacobs.

Teoretiskt sett så skulle Mr Moonlight (1994) kunnat vara ett gyllene tillfälle för back to glory. Tyvärr kunde inte det musikaliska klimatet vara värre för vänner av AOR. Grungen och hiphopen hade tagit strypgrepp på genren och indirekt avrättat kopplingar till magiska melodier, sterilitet och starka refränger. Det uteslöt ju inte att musiken i sig fortsatt kunde vara funktionsdugligt magiskt, men så var inte fallet på Mr Moonlight.

För mig var detta knappt Foreigner; avskalat, och uberintetsägande. Undantaget som bekräftade den regeln var ”Running the risk” och i viss mån ”Real world”. Även detta försök till återupprättelse fick fingret av publiken genom att bli deras sämsta placerade album med att peaka på 135 plats.

Perioden mellan 1994-till 2003 präglades av turnéer, nya best of utgivningar och oändligt med medlemsrockader. Till råga på allt blev Lou diagnosticerad hjärntumör 1997. Hypofysen skadades och biverkningarna påverkade såväl ämnesomsättningen som uthålligheten och rösten negativt. Lyckligtvis gick den att operera med bra resultat, men det  tog det ett tag innan han återfick sin forna vokalistglans.

2003 var dock  kommunikationsbägaren så överfull att enough var enough. ”Jag tyckte inte han hade hjärtat med längre. Vi ville olika saker” (från intervju av Peter Eliason med Mick Jones), Mick Jones var därmed den enda kvarvarande medlemmen.

2003 vid tiden för Gramms avhopp var  Mick Jones 59 år. Nu  stod han inför ett vägskäl: satsa eller helt sonika lägga ner. Efter två års existentiellt begrundande iscensatte han 2005 en ny era för Foreigner med en helt ny laguppställning. Miljöpartiet hade kallat processen två friår. Den processen fortsatte till deras up do date senaste studioalbum Can´t slow down såg dagsljuset.

Kelly Hansen tilldelades vokalistrollen (Hurricane), Jeff Pilson basistuppdraget (Dokken, Dio, Benedictum, Black Swan, McAuley Schenker Group), Brian Tichy trummor (Whitesnake, Billy Idol, Dead Daisies, Vinnie Moore, Derek Sherinian ), Thom Gibel gitarr (Aerosmith) och Michael Bluestein  på Keyboards.

Mick Jones tog in extern hjälp via Marti Frederiksen (Aerosmith). Han co-wrote alla låtarna och producerade dessutom albumet. Det var ingen duvunge vi pratade om precis. Han har bland annat skrivit musik med Aerosmith, Eric Martin, Def Leppard, Bon Jovi, Ratt, Pink, Meat Loaf, Paul Stanley (med Andreas Carlsson), Scorpions (underbara Humanity: Hour 1), Mötley Crue, Vince Neil, Halestorm, Three days grace, 3 doors down, Papa Roach, The Struts och Daughtry.

Marti Frederiksen

Can´t slow down  från 2009 blev en uppryckning såväl musikaliskt som försäljningsmässigt. Plattan peakade på 29 plats och ynglade av sig två singlar som sålde okej. För egen del innehöll albumet två pure aor klassiker, dels  ”In pieces”, dels den ännu starkare ”Too late”, därutöver återfanns klart godkända alster som ”Can´t slow down”, ”When it comes to love”, ”Livin in a dream”, ”I´ll be home tonight” och ”As long as I live”, så cirkel slöts eventuellt på ett relativt behagligt sett. Är man på ett överdjävligt bra humör så skulle jag kunna ranka Cant´s slow down till deras bättre album överlag.

Mick fick stora hjärtproblem, något  som tvingade honom genomgå en bypassoperation i början på 2012. Annars hade tiden efter albumet, precis som innan, fortskridit med oändliga medlemsbyten, turnéer, best of/liveplattor och dylikt. Mick Jones (född 1944) var till en början inte delaktig i Hot Blooded tour som gick av stapeln i somras, dock återvände han till giget i New Brunswick. Gubben närmar sig 80 år! Det är ju otroligt att han är så aktiv som han faktiskt är.

Vad som händer i framtiden är ännu inte skrivet i stjärnorna. Att deras 4 från 1981 är deras jämnaste och mest ikoniska album ever är däremot förevigat  inristat i aor-himlen, trots att den inte i jämnhetens tecken är helgjuten. Osannolika 80 miljoner sålda album och ett tjugotal hits på Billboardlistan är en bedrift de bör vara stolta över. För väldigt många människor är de fanbärare av genren i sig med andra storheter som Survivor, Toto och Journey, en skara som även jag sällar mig till utan minsta problem.

By Mr Mats ”Hammerheart” Widholm

Mitt ungdomsrum bestod likt de flesta andra tonåringars av fyra solida väggar, och jag var säkert inte den enda som tapetserade varenda centimeter av dem med KISS-planscher. Merparten av dem slets ut ur magasinet POSTER. Det var 70-talets största pop-tidning. Lektyren startades 1974 av tysken Hans Hatwig och gick sedermera i graven sex år senare.

Några år senare samsades dessa sminkade ikoner med  antiveganer som WASP, Y & T, Pretty Maids, Savatage, Ratt, Dokken, Metallica, Def Leppard och Mötley Crue så klart. Det fanns inte tillstymmelse till dåtidens populäras artister och grupper som U2, Alphaville eller Madonna. Men i ärlighetens namn så syndade jag ohämmat genom att sätta upp några Samantha Fox planscher, givetvis under några väl valda Twisted Sisters posters.

För de som var läskunniga inhämtades adekvat information i Kerrang, Metal Hammer och Sounds samt i tonvis med obskyra fanzines och i värsta fall i Okej. Fanzin är en förkortning av engelskans fan magazine, vilket kan sägas vara en amatörpublicerad/hemmaproducerad tidskrift utgiven av supportrar och fans som vill förmedla samma budskap till likasinnade hängivna individer. Innehållet har i regel anknytning till antingen hobbyn och/eller fanrörelsen, vare sig det rör sig om knyppling, hårdrock eller sex med hemlösa katter.

Hårdrockare var och är verkligen brothers in denim and patches. Vi med begynnande flint har inte alltid sett ut såhär. Utan  de flesta av oss utmejslades naturligt med ett vackert stripigt hår. I syfte att modifiera kvastskaftet så fanns permanent. En hårvolymförstärkare som främst gamla tanter använde sig flitigt av. Rakt hår blev som ett självlockigt vattenfall, vips var man inte inavlad östgöte med grep, leriga gummistövlar och keps, utan en modern cool Joey Tempest eller David Coverdale wannabee, det vill säga i två månader, ungefär så länge som min permanent höll i sig.

Därefter var det återigen dags att råna några pensionärer, självklart inte de som gillade musik efter 60-talet, men de andra. Inte ens de kunde väl begära att man kunde kalla Britta Borg, Karl Gerhard eller Sickan Carlsson för riktig musik;  läten – absolut, musik – definitivt inte!

Det var ju lätt att tro att ens surt förvärvade pengar gick till nattklubbsinträden och alkohol, och så var det ju faktiskt också, men en annan extrem stor utgiftspost var hårspray. Utan detta verktyg så kunde man lika gärna skita i att permanenta sig. När ens bästa vänners flickvänner satte hänglås på sminkskåpet så undergick budgeten återigen en kraftig devalvering. Kontentan av detta blev att man fick strunta i grillkryddad pomme med bamsekorv på vägen hem från sena krognätter.

Efter nio Sweden Rock Festival, fem Skogsröjet och nio Hultsfredsfestivaler var det väl bara att erkänna: där kände man sig hemma, där kunde man vara sig själv, på riktigt? Alla vi nördar var samlade på samma plats, på gott som på ont. Försäljarna av öl och snabbmat var troligtvis minst lika nöjda som vi själva. I nördepitetet ingår allt som oftast grav hoarding. Det innebar att vi  i ordets bemärkelse alla samlade på vinyler och CD, självklart med perfektionismen som främsta ådra när det gällde hur de sorterades: årsvis, gruppmässigt eller i bokstavsordning.

Grupperingen samsades gärna via tillgängliga skivbutiker. Där träffades vi flyktigt medans vi gick om varande letandes efter nästa inköpsuppslag. I det läget var vi betydligt mer introverta ifall vi hittade en eventuell kanonplatta. Den måste först spelas, sedan analyseras, därefter jämföras med andra grupper för att först i sista fasen övertyga andra om dess förträfflighet eller dålighet. Det var ju liksom skönt att vara först på bollen, bekräftelse är viktigt även bland hårdrockarna.

På Sweden Rock Festival kunde man förövertyga eller få bekräftelse i vilka grupper som även andra gillade. Rangordningen över sina favoritlåtar, grupper och spelordningar var minst sagt sakralt  vetenskapliga. Dock var det inte alltför ofta jag satt runt lägerelden med en öl i handen och diskuterade Ace of base, Alphaville, Kim Wilde eller Michael Jacksson precis. Trots nörderier på allra högsta nivå var de flesta hårdrockare ändå harmlösa, goa, trevliga och snälla, därmed något positivt i mina ögon, att vara snäll är något underskattat i dessa tider.

Förbrödringen var total, det spelade ingen roll om man var halt eller lytt, ung eller gammal, homosexuell eller straight, turk eller svensk, svetsare eller aktiemäklare; några pathes på jeansvästen rådde bot på det mesta. Förresten jeansvästar med hårdrockspatches utdelning till de ställen i Sverige där gängkriminaliteten härjar som värst, det vore väl något? Bara ut med Ygeman, Morgan Johansson, Märta Stenevi och Per Bolund till de mest utsatta områdena! Det viktiga är inte om de kommer tillbaka, utan att västarna gör det; vi gick ju inte på syslöjden för skojs skull precis!

Under de där kinatillverkade hårdrocksnitarna dolde sig dock ett tvättäkta popsnöre som maniskt lyssnade på alla upplagor av Tracks. Trackslistan var en musiktopplista och ett radioprogram i Sveriges Radio som sändes i kanalen P3. Programmet hade premiär den 8 september 1984 och sändes på lördagseftermiddagarna. Den sista listan presenterades den 11 december 2010. Programledaren Kaj Kindvalls kunniga och behagliga stämma var nog veckans  mest religiösa upplevelse i kombination med  köpa nya nummer av Spiderman, Hulken och Fantastiska Fyran.

Att jag dessutom upptäckte nypunken med grupper som The Exploited, GBH, The Partisans och Dead Kennedys parallellt som hårdrocken, var ett aber i sig. I-lands situationen blev inte bättre av att min fascination för den brittiska synthpopvågen tog fart nästan samtidigt som den avskydda Italo discon gjorde entré i mitt liv. Det innebar ytterligare en utspädning, å ena sidan Depeche Mode, Ultravoux, Tears for fears, Red Flag, å andra sidan Radiorama, Max Him, Scotch, Eddy Huntington och Den Harrow.

Många hårdrocktidningar på nätet var inte sena att nämna ABBAS senaste popalbum, så varför inte ytterligare en dos svensk pop till dessa nationalistiska utsvävningar? Alla vi har ju liksom oändliga referenser till den svenska popmusikkulturen – vi är ju liksom indoktrinerade av den. Därför tänkte jag dra upp mina 25 bästa popalbum genom tiderna. Varför? Jo, för att jag kan och för att listor alltid är lika kul att avhandla.

Albumen är inte kvalitetsmässigt placerade, utan årsvis. Den gemensamma nämnaren är att de flesta låtar på albumen är genomgående bra, inte bara 3-6 stycken, för det skulle definitivt försvåra processen att att ranka dessa guldkorn ifrån varandra. I så fall hade GES och Orup varit del av denna eminenta lista, vilket de inte är, något som innebär att de inte klarat helhetsanalysen.

Man kan ju självklart diskutera vad som är pop och vad som är rock? Är distade gitarrer en källa till diskvalificering eller? Bara där lär det omtvistats vilka som borde vara med, och vilka som indirekt är bannlysta. Exempelvis är Kent, This perfect day eller Atomic swing pop eller rock, eller är det en kombination?

Ultravoux

Utfallet hade också  blivit betydligt annorlunda ifall jag fäst större vikt vid själva texterna. För mig är musiken, melodin och klockrena refränger källor till euforihelheten. Om de sjunger på svenska, engelska, italienska eller serbokroatiska spelar mindre roll. Självklart uppskattar jag en bra text, men det är sekundärt. Att lyssna fokuserat på musiken samtidigt som analysera innehållet i texterna blir en uppgift för mycket utifrån att många nördar har någon form av bokstavskombination, det inkluderar även mig.

Är man en  texthen så är jag säker på att Jakob Hellman, Bob Hund, Wilmer X, Stina Nordenstam, Ulf Lundell, Hansson de Wolf United, Pontus och Amerikanerna, Bo Kaspers Orkester, Lars Winnerbäck, Eva Dahlgren, Eldkvarn och självklart ”sångfågeln” Håkan Hellström hade varit med. Jag behöver inte bry mig om dessa, om de inte råkar uppfylla kriteriet för att deras låtar håller musikaliskt för en hel platta, vilket i mina öron de inte gör. Listor är roligt, precis som musikmångfald, här är min lista, vilka är era?

Ps .Det som skrivs i denna artikel är beskrivet utifrån ett-glimten-i-ögat-perspektiv, med andra ord, jag propagerar inte för att råna pensionärer. I dagens lättkränkta samhällsklimat måste man gardera sig från personer som blir kränkta på någon annans bekostnad. Ds

Sveriges bästa popalbum genom tiderna

2018  Peter Jöback  – Humanology

2017  Miss Li – A woman´s guide to survival

2012  Amanda Jensen – Hymns for the haunted

2007  Staffan Hellstrand – Spökskepp

2003  Dilba – Revolution

2002  The Klerks – The Klerks

2002  Jay-Jay Johansen – Antenna

2002  Kent – Vapen & Ammunition

2001  Stakka Bo – Jr

1997  Vaccum – The plutonium cathedral

1996  Jumper – Jumper

1996  Leila k – Manic Panic

1995  This Perfect day – Don´t smile

1995  Ace of base -The Bridge

1994  Roxette – Crash!Boom!Bang!

1994  Nordman – Nordman

1994  E-Type – Made in Sweden

1993  Atomic Swing – A car crash in the blue

1992  Big Money – Lost in Hollywood

1991  Army of lovers – Massive luxury overdose

1988  Freda – Tusen eldar

1984  Chess the musical

1980  Magnus Uggla – Den ljusnande framtid är vår

1979  Secret Service – Oh Susie

1976  ABBA – Arrival

Bubblare

2002 Paola – Stocktown girl

1995 – GES – GlenmarkErikssonGlenmark

1980  Gyllene tider – Gyllene tider

Av Mats ”Hammerheart” Widholm

Dance-AOR: a path to a new level?

Förra och årets ledord för egen del var förändring! När jag tänker efter så har nog den tankekonstruktionen infiltrerat mitt sinne de senaste 10 åren. Varför köra i samma hjulspår år in och år ut!? AOR är och har indirekt varit konservatismens högborg sedan den uppstod. Fans vill se förändring, men när det väl kommer till kritan så ska ett band alltid låta som det alltid gjort -  ”förändra er – men under givna ramar, och vad ni än gör, stick inte ut för mycket”.

Hårdrocksfolket och dansbandsnördar har det gemensamt att de är trogna sina band och sin genre intill själva dödsögonblicket. Visst, de kan vandra in och ut mellan depressioner utifrån hur nyanserat ett nytt skivsläpp utkristalliserats, men de köper ändock nästa album, eftersom denna gången blir det minsann bättre än på de tidigare 17 albumen. Det sista som överger människa är hopp, och det har hårdrockare kärnkraftverk av, de är liksom essensen av det epitet.

När grungen stormade in i början av 90-talet så var det många band som gjorde en musikalisk helomvändning, det vill säga vände kappan efter vinden. Jag förstår detta, men var inte överförtjust i den strategin. Det andra alternativet, som jag jag propagerar för, är snarare ett inifrån ut perspektiv. Med det menar jag att ett paradigmskifte i genren vore en smärre befrielse. Med andra ord att skapa musik som man själv vill att det egentligen ska låta, tillskillnad från hur andra vill att det ska låta. Det är ett perspektivbyte, men ack ett så viktigt sådant. Det är liksom dags att elda upp genrepiskan och förkasta den melodiska hårdrockens bruksanvisning till det förgångna – utan att bränna upp genren i sig.

”Gubbrock” jo det är epitet många yngre använder på genren. Varför inte, det är upp till dem egentligen och det är ju så  generationen ser på genren helt sonika; något som tillhör det förgångna, en 80-tals genrepetitess så att säga. Gårdagens och dagens ungdomar gör dock inte kopplingen mellan att Survivors – ”Eye of the tiger” och Journeys – ”Don´t stop believing” är just aor och  att det finns ett syfte att dessa låtar spelas om och om igen på idrottsarenor runt om i världen. Skulle de det så skulle Pandoras box öppna sig för dem, det vill säga en helt ny musikvärld?

Svenska Reach är ett  utmärkt exempel där en en grupp tagit ett fast helhetsgrepp såväl imagemässigt, visuellt som i texterna. Det borde vara fler band i den melodiska hårdrockssfären som skulle tänka mer utifrån ett utanför boxen marknadsföringsperspektiv. Ärligt, hade Ghost tillhört världseliten om inte fansen blivit matade med coola videos och en häftig mystik image – inte en chans. Det gäller som band att skapa intresse, och det gör man sällan bara via musiken, och definitivt inte under epitetet ”gubbrock”.

Det går inte längre bara att släppa ett gudomligt album och tro att hela världen ska lyssna. Att vara långhårig, dricka öl och bete sig allmänt schimpanslikt är inte tillräckligt tilltalande längre. Jag tror ärligt att såväl H.E.A.T, Eclipse, Crashdiet och W.E.T hade varit i paritet med Ghost om de tagit hjälp av någon marknadsförare som tänkt utanför boxen eftersom musiken i sig är i världsklass. Nu vänder man sig om man ska vara helt ärliga till de närmaste sörjande eller a dying breed.  Reach implementerade en storytelling strategi, vilket är något som definitivt fått mig med på höghastighetståget. Jag vill helt enkelt veta mer om dem, se deras annorlunda videos, läsa om deras idéer, undra över deras texter och så vidare.

Såhär skrev jag om Örebro killarnas Smash into pieces sjätte alster sedan starten:  ”För egen del var det via deras tredje album  Rise and Shine från 2017 som jag fick upp ögonbrynen för dem. Det var på det albumet som karaktären och ”trummisen” The Apocalypse DJ introducerades. Han ersatte trummisen Isak Snow och basisten Victor Vidlund. I och med detta ändrades också deras sound. Det innebar mycket EDM-element, electro och 80-tals synth adderades till musiken. No fillers all killers är ett epitet som lugnt omgärdade detta helt briljanta album. Om The Rasmus som jag dyrkar var ett mollband, så kan väl Smash into pieces kategoriseras som ett durband. Ompaketeringen av genrerna till dance-aor är en sagolik mjuk käftsmäll. Detta är verkligen arena poprock av högsta kaliber som bara väntar på att få erövra världen. Månz Zelmerlöv, Danny Saucedo och Oscar Zia skulle kunna konvertera till likplundrare för att få ha låtarna i just sitt musik-CV. Det känns som att Smash into pieces via Arcadia lagt in en betydligt högre växel i kvalitetsperspektivprocessen. Gitarren skär rosafluffigt genom de störtsköna melodierna som serverar oss lyssnare refränger som matchar låtarna i sig – klockrent”. I år släpptes deras sjunde platta A new horizon. Innehållet förstärkte deras ställning inom dance-aor genren.

Ett annat svenskt band som fullkomligt sprutar ut högoktaniga låtar på de album de släppt är Normandie. Stockholmarnas hybrid av catchiga refränger och The Rasmus melankoli avger ett euforiskt ljus i själva mörkret det vill säga ångest och gläde kombinerat. 2016 svepte debutalbumet Ingus fram, 2018 kom uppföljaren White Flag ut och i år berikade de oss med Dark & Beautiful secrets.  Inledningsfyrlingen med ”Babylon”, ”Hostage”, ”Jericho” och ”Holy water” är nog bland det överjävligaste jag hört på denna sida av 2000-talet.  Att de fortfarande är secrets är ett smärre mysterium. De har ju verkligen typ allt man kan begära av mjuktung rockmusik. Ett mera passande arenaband än Normandie får man leta efter. För mig är de fanbärarna av DANCE-AOR. Om Gud vore ett musikfan så hade han hämningslöst headbangat framför dessa okända ikoner. Eftersom hen är allsmäktig så lär ju han kunna ändra på variabeln okänd efter konserten slut.

Normandie

Jag har oformaterats till en dysfunktionell bitter Messias tillika expert på att tjata om hur genren i sig biter sig i stortån via sin grandiosa konservatism. Men det finns undantag, även om de är få. Art of Illusionen är ett sådant. Gruppen släppte i år sitt debutalbum där lekfullheten beaktades och utmynnade i såväl variation och minnesvärda refränger. Produktionen, backgrundssången, arrangemangen, feta körer, musikerna och sången var allt världsklass. Ett gigantiskt plus i kanten var också att duon precis som Big Money använde sig av humor i många av sina texter. Det är så schizofrent befriande att höra underfundiga texter där man avväpnar de generella budskapen om brusten eller evig kärlek. Herregud, det finns ju så mycket mera att skriva texter om än just detta tema. AOR – genren har dessvärre en diktatorisk sida att ta sig själva på för tok stort allvar.

Ett annat utmärkt exempel är Avenged Sevenfolds musikaliska helomvändning genom plattan The stage från 2016. Många blev förskräckta, medan jag och några få applådera tilltaget fullt ut. Musiken kom (förhoppningsvis) från hjärtat, inte vad skivbolagsdirektörer, fans eller recensenter förväntade sig. I mina öron var detta det årets bästa album, helt nyskapande, utan för den skull vara för Radiohead-experimentella. För de som inte hört det albumet och vill tillföra något sagolikt ogripbart utifrån ett musikaliskt perspektiv – lyssna på det. Tredje låten på det banbrytande albumet ”Sunny disposition”, torde vara en av världshistoriens skönaste låtar alla kategorier.

Art of illusion

Det är ju lite ödets ironi att The Night flight orchestra medlemmar kommer från growlkulturer som Soilwork och Arch Enemy, ska stå för konststycket att gå i bräschen för a.o.r – genrens framtid globalt. The Night flight Orchestras musik är gudskelov helt befriad från vrålapeskrik. I sin musikaliska cocktail ryms det 70- och 80-tals aor i samklang med disco och ett trettiotal andra genrer. I  ett parallelluniversum skulle de vara kungar i sitt egna kungarike.

Tyskland kan ju ståta med läderporr, Rammstein och ha startat två världskrig! Men de är så mycket mer än bara detta, blanda 80-tals Depeche Mode med finska The Rasmus, tillsätt tyngre gitarrer, bibehåll ett sanslöst melodisinne så hybridiseras detta till A Life Divided…tysk dance-aor av finaste märke. Bandledaren Jürgen Plangger är också medlem i framgångsrika bandet Eisbrecher, en konstellation som många inte känner till är större än självaste Rammstein. Som sagt vill man ha sin aor  vadderad i 8o-tals synt får sitt lystmäte med via dessa genialiska tyskar. The great escape från 2013 och Human (2015) kan väl i det närmaste betraktas som moderna mästerverk som få känner till.

Icons for hire

Från the land of saurkraut till Bale/Chez Kane country i södra Wales. The Dirty youth skulle kunna kategoriseras som pure dance-aor. Gruppen blandar verkligen alla genrer, och får det att låta så genant fantastiskt. Gillar man Blondie, The Sounds, Pink eller Halestorm så dyrkar man deras fyra album de ynglat av sig under en tioårsperiod. Danni Monroe sjunger lika genrelöst precis som bandets rockpop anthems i sig. Förutom träffsäkra arrangemang och stora refränger har gruppen den goda smaken att kunna varierarikta sin energi innovativt så att lyssningarna blir omöjliga att tröttna på.  Stilmässigt snuddar de vid kollegorna från Illinois USA: Icons for hire. Det är nästan osannolikt att dessa båda grupper utan vetskap om varandra släppt sina debutalbum 2011, skapat fyra alster varav båda gruppernas senaste utkom 2021 det vill säga i år. Att de precis som Skillet är ett kristet band kan sorgligt nog ligga dem i fatet då de fortfarande är gravt oupptäckta. Här är det verkligen korsningen mellan Gwen Stephanie, Paramore och Pink som är huvudledstjärnorna i deras musikaliska berättelser.

Ska vi fortsätta att vara globala men ändå hemmablicka så är finska The Rasmus definitivt ett dance-aor band. Trots att  alla självmordsvarningslamporna blinkar ikapp på grund utav oändlig urgrisk melankoli så går det inte att värja sig emot deras oemotståndliga sound. Deras senaste platta går dessutom ännu mer mot ett mer elektroniskt sound.  I vilket fall som helst är det inte många finländare som dansar överhuvudtaget, så dessa moll-toner inkorporeras ändå  i min bok som en form av dance-aor.

Nederländska Within Temptation har till och med lyckats med konstycket att ingjuta folk förväntningar på att de kommer pendla mellan olika genrer! I ett Universitetsperspektiv skulle vi kunna kalla dem för tvärvetenskapliga. Holländarna är allt annat  än fega! De räds inte att inkorporerar rap, hip hop, opera, electronica, aor, pop, rock och growl  vilket gör dem oförutsägbara. Within Temptations elektism tillför sin musik en extra krydda, tillika en motformel mot att genrens likformighet via fler verktygs i sin verktygsväska till sitt förfogande. På deras senaste platta från 2020 använde de sig av Papa Roach frontman Jacoby Shaddix, svenske Anders Friden från In Flames och belgiska Jasper Steverlinck. Såklart blev det musikmagi som framavlades i synergi med en djävulskt hög lägsta nivå med melodisinne från ett annat universum.

Within Temptation

Att Frontiers Records är oket som bär upp den melodiösa hårdrocken- och AO.R genren är ett understatement. Med muskler av titan lotsar de oss älskare av genrerna vidare i nya som gamla konstellationer. Hybriderna paketeras om till ny musik, i många fall är innehållet i paritet med fornstora dagar, om inte bättre. Allt går i cykler, det var inte så långe sedan popmusiken var lika het som askkoppar var på 2010 – talet. När skutan återigen vänder, kommer mobboffret Frontiers stå starkare än någonsin. Det gäller även andra förkämpar som AOR Heaven, Rock Candy, MelodicRock records och Escape music

Utifrån ett annat perspektiv är Frontiers skivbolaget som  vidmakthåller genren med konstgjord andning, vilket de utför med precision och genuin hängvinhet. Pizza och pasta är tidlös, men inte AOR, vilket innebär att de måste se bortom horisonten. Om inte italienarna inte hade tagit klivit ut som genrens livräddare hade nog musiken varit ännu mera undanskaffad än som nu är fallet, vilket i sig är en omöjlighet. Dock skulle dessa eldsjälar lägga ännu större vikt att navigera genren till kommande generationer genom att tala till dem på ett mer 2020-tals liknande språk. Det släpps ju så mycket bra musik, så varför lyser underbar sådan med sin frånvaro i att medverka i olika serier exempelvis? Det torde väl vara ett bra sätt att nå ut till nya skaror av yngre individer än anamma inavelstrategin som troligtvis snart kommer att slå i botten.

Varför hör man inte mera ny musik i forum som Tick Tock, Snapchat och dylikt. Varför inte ta med något band där andra genrer spelar på Rock Am Ring och andra liknande festivaler. Det är ju verkligen bara fantasin som sätter gränser för hur musiken kan kidnappa nya målgrupper och på så sätt dels utvecklas, dels återta en del av den tappade respekten. Finns det någon under 50 som lyssnar på exempelvis AOR och melodiös hårdrock? Mina två döttrar spelar hellre Kalle Moreus, Sean Banan eller Markoolio, än att lyssna in sig på distade gitarrer med pompösa refränger. Att de nu sitter fängslade och handklovade med grötris utan mjölk  i min ljudisolerade källare är helt enkelt konsekvenser av deras egna handlande.

Har det tillkommit någon ny underkategori till aor sedan 80-talet? Hi-teach a.o.r, pomp och västkust är några underkategorier till AOR där syftet var att infoga musik som inte riktigt passade in i mallen för hur AOR borde låta. Vad hände sedan? Typ inget alls, tiden har minst sagt stått still. Frontiers Records har ju dock gått i bräschen för  för att ta upp en stafettpinne som de större bolagen antingen lämnat liggandes eller inte ens vill ta i med tång. Det och att de släpper fram individer som de anser sig kunna skriva musik från det förflutna.

Magnus Karlsson tillhör en av dem som skivbolaget släppte fram. I och med hans kunskap om aor var begränsad så skapade han sin egna version hur han upplevde att genren skulle kunna te sig. Multiinstrumentalisten fann i och med det en ovärderlig glitch mellan a.o.r, den melodiska hårdrocken och heavy metal. Hans patenterade melodiska rock tycks hela tiden finna nya nyanser i sitt egna universum,, även om formulan börjar bita sig själv i svansen. Mr Magnus Karlsson ligger bakom tidiga julklappar med bland annat Last Tribe, Allen/Lande, Midnight sun, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Code, Last Tribe, Magnus Karlsson´s Freefall, The Ferryman, Allen/Olzon, Kiske/Sommerville, Hearthealer, Anette Olzon och Starbreaker. Likt Max Martin drejar han fram metalhits, medan vi vanliga dödliga föräter oss på tacos och kebabpizzor.

Magnus Karlsson

Utifrån ovanstående text är det helt enkelt dags att avtäcka en ny subgenre inom aor-musiken – nämligen DANCE-AOR! Visst, kom inte på något bättre, men det var det första som forsade fram i huvudet, så varför inte. Det är få grupper som jag känner att jag vill dansa till musiken när det kommer till rock. Mando Diao, Muse, Imaging Dragons och The Struts är fyra bra exempel på euforisk musik. För mig skulle vissa låtar med Pink, Kim Wilde, Gwen Stefanie och Miley Cyrus vara artister som i begynnelsen fick en att röra på tånaglarna. Det som adderas är helt enkelt lite distade gitarrer ,och visps så skulle en ny kategori vara född, även om vi ännu inte förstått det.

Max Martin är ju en man som förstått just det här fullt ut. Att han skuggar Paul McCartney (32) och John Lennon (26) med sina 24 Billboard ettor är nog få svenskar  som verkligen förstår hur sanslöst det är sett utifrån ett musikhistoriskt perspektiv. Att han i år utsetts till 2000-talets bästa hitmakare förstärker just detta. Han har ju med mina ögon lyckats skapa dance aor  i mängder med bland annat Ana Johanson, Pink, The Lambrettas, Kelly Clarkson, Avril Lavigne, Backstreet boys, Mitchell Musso och  Daughtry, Ett av hans bästa exempel på vad jag menar är Nick Carters superlåt: ”Blow your mind”. 

Jag skönjer dock ett ljus i tunneln under de senaste åren. Smash into pieces  fick min fulla uppmärksamhet härom året. Underbara Art of illusion visade på var skåpet skulle placeras.  Creye kom ut ur garderoben samtidigt som svenska Normandie stack ut hakan med sin elektism precis som sina kollegor i Reach. Addera sedan tidigare akter  som Jono, Amaranthe, A.C.T, Talida, Cyhra, Degreed, Amaranthe och The Nightflight Orchestra.

Max Martin

I Storbritannien kokar rockgrytan över av nya band som kastar sig mellan genrerna likt Boston Manor, Cats in space, A jokers rage, The Dirty youth, The Struts, Starbender, These damn crowns, Mad Caddies, Yungblud, Royal Blood, Icons for hire, Zero 9:36 med flera med flera. Och hur kategoriserar man crossoverkonstellationer som Shinedown, Papa Roach,  Adelitas Way, Madina Lake, The Intersphere, Anberlin, Three Days grace och Halestorm? Modern rock och alternative rock  är några epitet. I Sverige nämns de lite nervärderande som något som bara spelas på Bandit Rock det vill säga inte ”äkta hårdrock”. Kan det egentligen vara att det istället är en form av dance-AOR månne eftersom det egentligen sitter i betraktarens tankar och öron?

Varför är det så lätt för vissa  artister och grupper och svårare för andra att skapa musikmagi? Trots att det vimlar av a.o.r. grupper är det förvånansvärt få som lyckas med konststycket att inte reproducera sig för mycket i kombination med att förnya sig… men inte för mycket. De  band och artister som vågar ta det steget blir fler och fler. Denna annalkande frigörelse är djävulskt välkommen i syfte att genren ska utvecklas och lyckas vinna nyare generationer till sig, annars självdör den till sist.

Vi människor måste ju helt enkelt kategorisera och etikettera hela vår världsbild till att förstå vad det är vi  egentligen pratar om. Självklart finns det fördelar med detta, men tyvärr så är det väl så att vi främst i Skandinavien har en dysfunktionell ambition att bryta ner detaljer på detaljnivå i ännu mindre beståndsdelar, vare sig det gäller skolvärlden eller vård och omsorg. Att andra musikintresserade tänkt ut ett visst epitet till en viss stil betyder inte att andra musikintresserade personer som  jag själv förbjuds att övertänka utifrån en annan genrevärldsbild.

Att implementera  dance- aor som genreguideöverhuvud kan vara en pusselbit som får några förvirrade kids att söka sig bakåt i tiden och indirekt då även framåt. Det vill säga upptäcka musiken vi nördar älskar: melodic rock & AOR.  Sköna refränger, underbara melodier, adekvat produktion, bra vokalister och ett varierat ljudlandskap som omformar olika genrer till just dance-aor – tidlöst.

Av Mats ”Hammerheart” Widholm

Rick Springfield – Living in Oz

Bland kängurur och bumeranger

När jag var runt 19 år föddes visionen att jag och och en polare, Stefan Hammarström skulle sälja av det vi hade för att att dra till the down under. Vi andades, vi åt, vi sov och vi sket Australien. Efter några år hade vi lyckats samlat ihop pengar för att kunna kasta oss ut från livspusslet. Det som väntade oss på andra sidan var ett soligt parallelluniversum, utan pekpinnar, jantelag, dysfunktionellt arbetstvång och klåfingriga regler. Världen låg liksom öppen för oss, frihetskänslan var obeskrivlig i sin obeskrivlighet; alla bojor var uppdyrkade.

En extra bonus blev en månads roadtrip i Asien. Från Bangkok till Chang Mai, Koh Samui, Phuket, Krabi, Pinang, Kula Lumpur för att avslutas i Singapore. Därefter var det dags att äntligen beträda australiensk mark. Vi landade mitt i natten i Östra Australiens huvudstad Perth. Vi sov i en park och vaknade till ett nyväckt bevattningssystem och myggor stora som dinosaurier. 30 grader, inte ett moln på den klarblå himlen… och trötta som satan. Vi möttes av löpsedlar som berättade ett narrativ om massarbetslöshet och finanskriser. Vad gjorde det! Vi var där, vi var fria och vi ägde makten över våra helt oskrivna liv.

För oss var bilar och motorer lika förlamande som oväntad fred i Mellanöstern eller potatis utan bekämpningsmedel -  ändå köpte vi en ombyggd Nissan E20 van. Pärlan skulle dels navigera oss runt hela kontinenten, dels fungera som sovplats för att spara pengar. Efter 4-5 månaders vagabondliv insåg vi att även det oförutsägbara kunde bli ytterst förutsägbart.

Att hitta jobb var ungefär lika lätt som att smuggla kokain i en HBTQ T-shirt till Thailand. Efter en dramatisk kort sejour som päronplockare utmynnade till sist denna vision om ett antikravfylld tillvaro till Fiji, Los Angeles och sedermera back to Norrköping för att återinstallera mig som lagerarbetare på Kontorab; cirkeln var sluten – tyvärr.

Vi fick i vilket fall som helst en tugga av vad frihet kunde innebära i sin renaste form. Att färdas helt ensamma i ett brungult ökenlandskap i 40 graders värme, 80 mil mellan byarna, spelandes Yngwie Malmsteen, Freda och The Hooters högt i de mediokra högtalarna, kunde ingen ta ifrån oss. Detta var essensen av livskvalité; en eufori som jag bär med mig i graven, om inte Alzheimer kommer i vägen det vill säga.

Australiensk musik

Australien är minst sagt ett fascinerande land med en fantastiskt lång historia bakom sig dessutom är människorna genuint trevliga. The down under är tillika ett smörgåsbord av märkliga djur. Horder av farliga sådana som avlöser varandra på land, i luften såväl som i vattnet.  Även om man dyrkar sol så finns det en överhängande risk att man blir smått allergisk på och av den eftersom den är typ överallt.

När det kommer till musik så är det mest 80-tal som jag kommer att tänka på. Grupper som Bee Gees, Men at work, Flash and the pan, INXS, The Church, Kylie Minogue, Natalie Imbruglia, Midnight Oil, Crowded House, Nick Cave, Savage garden, Silverchair,  Divynals, Real life, Hoodoo Gurus och  Olivia Newton-John är några jag minns väl.

När det kommer till genren hårdrock så är AC/DC en stor influenser till många avkommor som Airbourne, Wolfmother och Rose Tattoo. Det kommer också fram massor av ny bra modernrock från Australien som Hands like houses, Sick puppies och Parkway Drive. När vi kommer till lite mjukare radiorock så är John Farnham ett säkert kort. Med låtar som ”Age of reason, ”Thunder in your heart”, ”Break the ice” (skriven av Bob Marlette) och såklart ”You´re the voice” tillhörde han pionjärerna. Fem andra sådana var Jimmy Barnes, Rick Price, Daryl Braithwaite, Little river band och 1927. Renodlad aor var det sämre ställt med. Roxus var ett av dem som existerade mellan 1987-1993, de släppte sitt enda album Nightstreet 1991.

Ett annat band var Southerns sons som jag och Stefan skulle se live i Perth som förband till John Farnham. Men vi valde att ta några öl extra på puben och missade förbandet. De släppte otajmat tre album under grungeåren 90-96.  The Sherbs (Sherbert) skapade en i mina ögon en sjusärdeles aor-classic nämligen ”No turning back” från The Skill (1980). På 2000-talet återfinner vi hypade White Widdow. De har hunnit hunnit släppa fem album mellan 2010 och 2018.  Låtmässigt funkar dem, men när byggstenen i aor-konstruktionen rösten fallerar devalveras helheten rejält.

En aor-eldsjäl från kontinenten bor på Tasmanien. Mannen i fråga heter Andrew McNeice, och är skapare av  melodicrock.com (1996-nu), Melodic Rock Records och MelodicRockFest. Denna eldsjäl av rang kämpar för att kunna hålla uppe Melodicrock.com. Så de som genuint brinner för genren, skänk honom en slant så att han kan fortsätta vara en bundsförvant och utpost även i denna del av världen.

Rick Springfield

Jag har fått äran att beskåda denna extraordinära människa två gånger, båda på Sweden Rock (2010 och 2013). Myror i brallan, energiknippe eller motsatsen till mindfulness var det som jag mest kommer ihåg honom. Denne testosteronstinne varelse var typ överallt – på scen, på och i högtalarna, i publiken, i luften – samtidigt. Att jämföra honom med H.E.A.T´s tidigare frontman Erik Grönwall är som jämföra honom med Elton John eller Kicki Danielsson.

Rick föddes 1949 i staden Balmain relativt nära Sidney. En stor del av sin uppväxt skedde i England eftersom hans pappa var stationerad på de brittiska öarna dessutom var föräldrarna från the land of fish´n chips. Vid cirka 13 års ålder började han spela gitarr. Den blev källan till att  spela i olika band. 1967 tog han steget att vara med i australienska konstellationen Rockhouse som senare namnbytte ner sig till MPD Ltd. Han spelade gitarr och var huvudvokalist i bandet som inte blev speciellt långlivat. Dock spelade de inför entusiastiska australienska soldater i södra Vietnam.

Vid 16 ålder gjorde han sitt första självmordsförsök genom hängning. Du får vad du betalar för, lågprisrepet räddade helt sonika livet på den unge Rick. Den  psykiska ohälsan med återkommande depressioner och ytterligare självmordsförsök var något han brottats med hela livet, så sent som 2017 gjorde han sitt senaste försök. Tragikomiskt nog är det väl en bidragande faktor till hans kreativa sidor, typ en ventil eller ett verktyg till reducerad psykisk ohälsa.

Tre av medlemmarna från MPD Ltd,  trummisen Danny Finley, basisten  Gary Howard och pianisten Phil Blackmore slog ihop sig med Rick och bildade Wickedy Wak. De släppte singeln ”Billie’s Bikie Boys”med Beep Birtles från poprockgruppen Zoot som bakgrundssångare. Det mötet var nog källan till rockaden från Wickedy Wak till det mer välrenommerade popbandet Zoot. Rick iklädde sig 1969 gitarr- och vokalistmantlarna samt agerade låtskrivare.

Om det var en bright idé eller  inte låter jag vara osagt. Rick kidnappade nämligen ”Think Pink – Think Zoot” som slogan. Det innebar att bandet klädde sig i rosa från topp till tå. Raka motsatsen gjorde han på ett fotosession där han poserade helt naken. Utifrån ett AOR-perspektiv var han decennium före sin tid. Småtjejerna flockades runt tonårsidolerna, medan rockauran flagnade successivt. I maj 1971 kastade Zoot in handduken efter albumen Just Zoot (1969) och Zoot out året senare,

Rick bytte strategi genom grandiost satsa fullt ut på en solokarriär. Hans vapendragare blev en kort period Robie Porter som agerade skivbolagsdirektör för det australienska indiebolaget Sparmac Records samt hans manager och producent. 1972 landade hans första alster på skivdiskarna: Beginnings. Den spelades in i London och låten peakade på 14:e plats på Billboard hot 100. Samma år tog han sitt pick och pack för att dra till USA.

1973 kom uppföljaren Comic book heroes ut. Den innehöll en av mina tidiga favoriter: ”Why are you waiting” som var Beatles på speed omgärdad av light-pomp. Rick spelade sig själv som en animerad version av sig själv  i ett australienskt tv-program kallat . Den framynglade ett soundtrack där Rick spelade och sjöng. Det visade sig att självaste Quentin Tarantino hade varit ett stort fan, något som kanske förklarar Pulp fiction, eller inte?

Varken Mission magic (1974) eller Wait for the night (1976) rönte några superframgångar. På den senare gav han dock prov på vad som komma skulle, genom låtar som ”Gold fever”, ”One broken heart”, ”Archangel”, ”Jessica” och ”Old gangsters never die”. Hans bästa platta so far. Därefter blev han bannad av skivbolaget av orsaker som jag inte har någon aning om. Rick sökte sig istället till närliggande branschen skådespeleriet. Under samma år dejtade han Linda Blair som sedermera blev ökänd i huvudrollen i Exorcisten (1973), då var hon 15 och ha 25 år.

Sin första roll fick han i Sci-fi/action såpan : The six billion dollar man 1977. Därefter har han medverkat i bland annat Wonder woman, The incredible hulk, Battlestar Galactica och The Rockford files. 1981-1983 blev några hektiska år då han först tog rollen som Dr Noah Drake i långköraren i General Hospital. Samma år släppte han sitt första album på fem år: Working class dog. Den ynglade av sig superhiten ”Jessie´s girl” som oväntat nog ockuperade två veckor på Billboardlistan första plats, albumet peakade på plats nummer 7. Dessutom fick han grammis i USA och Australien 1982 för bästa manliga rockakt.

Istället för att koncentrera sig på rockkarriären valde han att äta äpplet och ha det kvar, det vill säga synkade skådespeleriet med rockstjärnelivet. Det är väl enkelt att titulera honom som prekastineringens okrönte konung. Förutom ”Jessie´s girl” fanns det en knippe av lättsam radiorock som ”Love is alright tonite”, ”Carry me away”, ”I`ve done everthing for you (en halvhit skriven av Sammy Hager), ”The  ligth of love” och ”Everybody´s girl”, med andra ord ett riktigt bra album. Någonstans i musiken drog jag vissa paralleller till Pat Benetars tidigare plattor.

Han smidde när när järnet var som allra hetast. 1982 dök nämligen uppföljaren Success hasn´t spoiled me. Dock nådde den inte kvalitetsmässigt upp till sin föregångare ”Calling all girls”, ”Kristina” och ”Don´t talk to strangers” var trippeln som jag uppskattade mest och bäst. I vilket fall som helst Rick såg ljuset i kändistunneln; skådis- och rockframgångarna tycktes ha en kreativ synergisk effekt på honom.

Tredje gången gillt på nystarten utkristalliserades sig i mina öron tills hans bästa och jämnaste platta någonsin – Living in oz. Albumet inleddes med radiorockvänliga ”Human touch”. Hans musikaliska poprock signum blinkade i takt med den tuggummibaserade refrängen. Efterföljande ”Alyson” var en reggae-rock hybrid som alltför sällan får se dagens ljus. I detta var fall var det en lyckad sådan. Förresten så kommer jag att tänka på två andra sådana hybrider: Tycoon – ”This island earth” The Hooters ”All your zombies”.

AOR-Rick vaknade till liv på riktigt på tredje spåret: ”Affair of the heart”. Dutt-duttiga keyboards med ”Separate Ways-tyngd” på gitarrer gjorde detta till en klassiker i genren. Dessa 4.33 minuter innehöll så mycket småingredienser att det dels inte blev sterilt, dels skapade en liten egen Rick-nisch i denna genre, en som höll på att punkteras i ursprungslandet Amerika. Efterkommande ”Living in Oz”, fortsatte på den underbara inslagna vägen. AOR-pomp i i sin ädlaste form. Kraft, melodier, körer, behaglig röst och en refräng att döda till, vad mer kunde man begära? Tempot sänktes, gitarren avdistades och ut kom ”Me & Johnny”. Denna stegrande hingst var helt klockren i sitt utförande. Jag fick  samma känslovibbar till den som till Returns – ”Bye bye Johnny” och Bryan Adams – ”Summer of 69″ .

På sjätte låten ”Motel eyes” skapade Rick ytterligare en aor -classic av rang. Dyrkade man sin  Van Stephenson  och kanadensaren Aldo Nova så var detta i paritet med dessa – gåshud. Inspiration är motivation är ju en bra kombination, frågan är vart gränserna går? I ”Tiger by the tail” lyckades Mr Springfield med att korsa kollegorna i Men at works – ”Down under” med J Geils band – ”Centerfold”. På något sätt fick han ihop detta i symbios med en skön refräng som inte kunde förknippas med någon av de nämnda inspirationskällorna.

På åttonde låten ”Souls” visste aor-euforin ingen gränser. För mig var detta obeskrivligt och hans var på Foreigners – ”Break it up”, Survivors – ”Broken promises” och Journey – ”Separate ways”.  Jag kommer väl ihåg när SVT visade videon på tv  i Luciarocken.  Budskapet om olycklig kärlek på tåg grumlade mina tårkanaler. I ”I can´t stop hurting you” fortskred kvaliteten med ytterligare en chockrosa refräng. Albumet knöts ihop med ”Like father, like son”. Kombinera Beatles stråkar med en berörande text och dramatiska accord så så finner ni svaret. Rick skrev alla texter och nästan alla låtar på albumet i sig en extra guldstjärna.

Bill Drescher och Jeff Silverman stod för ljudlandskapet med lite hjälp från kontrolloraklet Rick. Det var inga duvungar precis som hade samlats för att ta upp musiken till nästa nivå. Trummisen Mike Baird har medverkat på ultraklassiska aor-juveler som Stan Bush, I-Ten, Journey, Prism och Tane Cain.

Keyboardisten Alan Pasqua var i paritet med honom och även han medverkade på Stan Bush, I-Ten men även Pat Benetar, Eddie Money, Van Stephenson, Gregg Rolie, Joe Lamont, Sammy Hager, Stone Fury, Robert Tepper, Glen Burtnik, Starship, Cher, Giant och Nightranger. Som sagt det var aor-kompetens uti fingerspetsarna, faktorer som drejade fram albumet till en tidlös aor-classic.

Album line-up

Rick Springfield: vocals, guitar, bass, backing vocals
Tim Pierce: guitars
Mike Seifrit, Dennis Belfield: bass
Mike Baird: drums
Alan Pasqua, John Shenale, Mitchell Froom: keyboards
Jack White: electronic drums
Richard Elliot: sax solo on “Human Touch”
Michael Fisher: percussion
Richard Page, Tom Kelly: backing vocals

1984 skrev han nästan all musik till filmen Hard to hold. Rick medverkade själv i filmen som i sig inte blev någon box-office hit. Det blev istället ”Love somebody” vilken innehöll alla ingredienser som man subtilt krävde av en Rick Springfieldlåt. Andra braiga låtar från soundtracket var ”Don´t walk away”, ”Bop ´til you drop” och  ”When the lights go out” framförd av Graham Parker.

Mr Produktiv släppte självklart en ny platta året efter. Denna gång låg influenserna mer på brittisk syntpop kombinerat med Rick Springfields patenterade tuggummipop. Synergieffekterna av detta vägval visade sig vara  genialisk. Inte nog med att de låtar som var bra var djävulskt bra, han skapade sig  dessutom en helt egen nisch i musikvärlden.

Inledande ”Dance the world away” var helt obetalbar. Hi-teach-aor av högsta klass frammejslade han i ”Celebrate youth”.  Denna poprocksynthpärla måste vara en av de 5 bästa Mr Springfield någonsin framavlat. ”State of the heart”, ”Written in rock”, ”Walking on the edge”, ”Walk like a man” och ”Stranger in the house” sällade sig till the good guys. I sin musikaliska gryta kokade han soppa på Howard Jones, Depeche Mode och Ultravoux med distade gitarrer -  helt briljant.

1984 gifte sig han med Barbara Porter, ett år senare föddes sonen Liam, 1989 deras andra son Joshua. Med 279 bollar i luften parallellt med psykisk ohälsa tog han trolig välbehövlig paus från musiken för att istället ägna sig åt sin familj och behandla depressionen han återigen fallit in i. 1988 var det återigen dags att kavla upprockärmarna. Rock of life var hans elfte studioplatta sedan starten.

Popfans är ett ytterst  lättfotat släkte som har en tendens att oskyldigt glömma sina tidigare hjältar, tillskillnad från hårdrockare och dansbandsnördar. Tre års frånvaro var nog källan till att platta sålde måttligt. Titellåten ”Rock of life” var smått magisk,”Honeymoon in Beirut, ”World start turning”, ”One reason”, ”Tear it all down” och ”Hold on to your dream” var andra juvelprydda ögonstenar. Han påminde mer röstmässigt om Van Stephenson och Phil Collins än om Rick Springfield. Från firad till att mera agera avbytare tog Mr Springfield ett superlångt break.

“I had a huge house, money, a beautiful wife, kids, touring the world — and realizing that that wasn’t doing it,” Springfield told Access Hollywood’s Billy Bush in a new candid interview. “And I realized it hadn’t fixed me.”

”I’m not a bad guy, but ego is a destructive, terrible thing, and I was certainly under the power of that.”

Han medverkade under en period i serien High Tide (1994-1997). 1997 släppte han äntligen nykomponerad musik under Sahara Snow (MTM music). Trion bestod av Tim Pearce och aor halvguden Bob Marlette som för övrigt skrivit låtar till artister/grupper som Jeff Paris, John Wetton, Greg Rolie, China Sky, Alice Cooper, Neal Schon och The Storm. Musikaliskt sett var det ett jämnt och vitalt debutalbum som förde tankarna till Tao från 1985, fast inte like mycket Hi-teach aor. Det blev bara ett album innan projektet rann uti sanden.

Två år senare släppte han soloalbumet Karma där även Bob Marlette och Tim Pearce medverkade som låtskrivare. En eloge till att han ville förändras, dessvärre var detta mer singsongwriter-aor i kombination med mer devalverade kvalitetsrefränger, ingen bra kombo i mina öron. Ännu värre blev det på Shock/Denial/Anger/Acceptance från 2004. Organiskt, rockigt, opolerat och nästintill helt befriad från refränger.

Musiken kombinerades med  inhopp i serier som Californication, Lucifer, Supernatural, True detective, Hawaii Five-0 och American Horror story. Från januari 2001 till december 2007 uppehöll han sig i Las Vegas  och uppträdde i  showen EFX som hade sin hemvist i MGM Grand Hotel (23 mars 1995 – 31 december 2002). När den hade premiär var det den dyraste produktionen som skådats.

2008 tog han sitt melodisinneförnuft tillbaka via albumet Venus in overdrive. Det gjorde han med besked, plattan var ett tuggummipopbaserat alster som dels blickade bakåt, men även framåt – en win win situation för oss som saknat Rick Springfield sedan 1988 Rock of life. Denna gång slog han ihop sina påsar med välrenommerade basisten som lirat med storheter som Elton John, ELO och Joe Satriani. I backspegeln var detta val av vapendragare det bästa han kunde ha gjort.

Duon fullkomligt raserade sina kreativa depåer i syfte att bli de bästa låtskrivarversionerna av dem själva. Vitalt, modernt och nyskapande, utan för det vara experimentella. Här var det modern power poprock av högsta klass som gällde.

Visst, det var inget helgjutet album, men de låtar som var bra var överdjävulskt bra: ”Whats´s Vitoria´s secret”, ”I´ll miss that someday”, ”Venus in overdrive”, ”One passenger”, ”Mr PC”, ”She” men framförallt modernrock käftsmällen ”3 warning shots”. Sju helvetiskt starka låtar som låter lika bra idag som för 11 år sedan, om inte bättre.

Duon återförenades fyra år senare på albumet som döptes till Song for the end of the world. Temat var den Mayanska tidräkningen som dystopiskt placerade Ragnarök just år 2012. Med facit i hand vet vi att dysterkvistarna hade fel. Dock tycktes inte teamet Springfield/Bissonette kunna göra fel. Detta album var så sagolikt långt ifrån Venus in overdrive. men ändå så otroligt lika.

Hur får man ihop detta? Jag vet faktiskt inte, men den gemensamma nämnaren var poprock riff som krönts med sagolika refränger i samklang med melodier som man helt enkelt inte kan få ut ur huvudet. Även detta album var inte klockren rakt igenom. ”Wide awake”, ”Our ship´s sinking”, ”Joshua”, ”My last hearbeat”, ”I found you”, ”One way street” och ”My DUI” innehöll testosteronadrenaline och energi för att kunna lysa upp vilka fyrar som helt i världen. Arenarock för 2000-talet helt enkelt.

2013 skrev och spelade han in albumet The man that never was med Dave Grohl till  soundtracket  om Sound city. Det var Foo Fighters’ frontmannens dokumentär om San Fernando Valley recording studio tillika  Springfields musiklekstuga som ägdes av hans manager. Året efter hedrades han med en stjärna på the Hollywood Walk of Fame, inte speciellt långt ifrån hans första lägenhet i det förlovade landet.

Matt Bissonette

Var detta Ricks skivsläppsmönster, intervaller på fyra år mellan nyproducerade låtar (inte vaggvisor och julalbum och dylikt inräknat): 2004, 2008, 2012 och 2016 skvallrade om detta. Tyvärr borde han följt ett annat tidigare mönster istället, nämligen det att involvera Matt Bissonette i låtskrivarorocessen. Hur som helst, Rocket Science blev en platta som saknade riktigt starka refränger. Den var en poor mans The Hooters. För mig blev det en grav besvikelse när hans adelsmärke föll  platt till marken.

Tyvärr skulle det bli värre när han släppte albumet som i skrivande stund är hans senaste soloplatta från 2018, Skulle han följt mönstret så hade den släppts den 2020. Så blev inte fallet, vem vet om det var faktorn till hans sämsta album The snake king so far? Rockigt, bluesigt och singsongwriter dysfunktionell var min dom över musiken.

Rick var helt öppen med att hans psykiska ohälsa var grundbultarna till många av hans texter såväl som sin musik: ”I think good art does come from a dark place” (citat från Springfield). Han döpte till och med den till Mr Darkness. Om detta också var källan till att allt som ofta göra om sitt ansikte och kropp via plastikoperationer på gott som på ont låter jag vara osagt.

Säkerligen ligger denna ångest som en fuktig Londondimma över psyket. 2021 har tiden hunnit ifatt denna dysmorfofobistrategi, numera är botox, fillers och kemiska peelingar något för alla som känner för att göra om sig. Tyvärr är det väl så att problemet istället sitter i psyket, och då hjälper inga operationer i världen…eftersom man aldrig lär bli nöjd. Nu är väl Rick i den åldern när han troligtvis insett det också, eller så är det helt enkelt fördömt att lära gamla hundar att sitta?

Från skådis, rockstjärna, musikalartist är inte steget så långt till att bli författare. Springfields självbiografi, Late, Late at Night: A Memoir släpptes 2010 och nådde topp nr 13 på The New York Times bästsäljarlista.  Två år senare  2012 utsågs Late, Late at Night till nr 23 av ”The 25 Great Rock Memoirs of All Time” av Rolling Stone, en lista han numera fallit ur. I maj 2014 publicerade Springfield Magnificent Vibration: en roman, som också spatserade till The New York Times bästsäljarlista.

Rick  hade också en större roll i filmen Ricki and the Flash (2015), där han spelade mot självaste Meryl Streep. 2021 får långfilmen Traces premiär precis som kortfilmen The Pitch. Så de som vill se Rick på vita duken får sitt lystmäte även detta decennium.

För två år sedan släppte  en platta med 12 av sina största hits ackompanjerade av en 60 man stark symfoniorkester. Förutom att hans röst fortfarande tycks hålla exceptionellt hög klass trots sin ålder så var plattan ett bevis att musiken han skapat under  fem decennier helt enkelt är tidlös. Ett smart drag av Rick var att han inte plockade bort gitarren från musiken, utan synkade riffen med smäktande stråkar, resultaten blev top notch.

Mitt under brinnande pandemin tog han konceptet live i februari i år. Samma fenomen utkristalliserades: smittsamma refränger, ultracatchiga melodier, en behaglig röst och energi som skapade magi. Han tycks vara lika vital som alltid, denna mångsysslare av rang.

Det är något han verkligen visar prov på i hans och hans vapendragare Matt Bissonettes senaste projekt: The Red Locusts. I den konstellationen ingår även Matts bror, trummisen Greg. Hela albumet är en hyllning till Beatles.  Musiken är långtifrån någon skampåle, utan tonerna  agerar humörhöjare. Tyvärr saknar jag de där riktiga hitsen, de där som han och Matt varit mästare på att skapa tidigare. Innehållet är liksom bara lagom bra.

År 2021 började Springfield vara värd för en veckovis radioshow på Sirus XMs: 80s on 8 channel kallad Working Class DJ with Rick Springfield. Varje fredag väljer han ett nytt tema där han väljer ut åtta låtar som spelas i en 30 minuter. Jag har svårt att tänka mig att Mr Springfield ens kommer att ligga still i sin egen kista; det ligger liksom inte i hans natur. Mr Darkness har en fäbless för hundar. Sedan barnsben har de varit en viktig del i hans liv något som även kan ses på konvolutet på Working class hero.

Han är en också en Star Wars samlare av rang. En liten rolig anekdot som hans fru inte upplevde lika muntert var när paret trodde att deras hus skulle brinna ner. Rick rusade in huset för att rädda de mest värdefulla artefakterna i hans samling.

Sexmissbrukare är månne ett starkt epitet, men enligt honom själv så är det ett epitet som ligger ganska nära sanningen. Notorisk otrogen är ett svagt uttryck när det kommer till Rick. Tjuren från Balmaine är ett mer talande sådant. Det underlättar att vara otrogen om ens kropp genomsyras av alkohol. Sammy Hager och Rick Springfields gigantiska intresse för rom säkerställde den biten genom att 2017 skapa och producera ett eget brand: Beach Bar Rum.

Om jag räknar från 1976 tills nutid så upplever jag att trots försäljningsframgångar ändå Rick som relativt underskattad. Han har sålt runt 25 miljoner album  och haft 17 U.S top 40 hits, men om om världens bästa aor-album ska koras så är det inte främst Living in oz som dyker upp på tapeten utan Journey, Foreigner, Giant, Survivor, Bad English, Nightranger och Loverboy.

Om jag fick bestämma så skulle detta var en top tio över de bästa albumen som skapats, punkt slut. Om det är det sista som jag ska göra är det att se Rick Springfield live igen. Han fyller 72 år men han lär fortfarande slå Erik Grönwall på fingrarna alla dagar i veckan.

The man, the myth, the legend;  underskattad absolut, kommer han att få renässans, förhoppningsvis…om världen vore rättvis, vilket den sällan är. Som sagt Living in Oz kommer alltid att vara en platta som återfinns på en piedestal på piedestaler.

Att hans australienska ursprung får mina tankar att förflytta mig till när jag var 21 år, resande runt Down under, 80 mil mellan städerna i en  blå van under stekhet sol och klarblå himmel gör inte saken sämre. Att det oförutsägbara blev förutsägbart förträngs självklart eftersom man allt som oftast kommer ihåg det braiga. Richard Lewis Springthorpe kommer dock alltid att vara oförutsägbar, precis som hans musik, författarskap, skådespeleri och kreativitet.

Av Mr Mats ”Hammerheart” Widholm

A trip to paradise!?

I fyra års tid har jag haft siktet inställt på att besöka Amalfikusten. I och med corona så blev familjens resa till Kroatien inställd. Istället öppnade sig möjligheten att utnyttja en glitch mellan corona utbrotten till att besöka Italien. Utifrån ett ekonomiskt perspektiv blev det bara jag och min fru som fick skörda resefrukterna.

Amalfikusten är den dramatiska kuststräckan med branta klippor som stupar ned i det turkosblå havet. Området är en kuststräckning på sydsidan av Sorrentohalvön som av många anses  vara Italiens vackraste! Kusten sträcker sig från Positano i väst till Vietri sul Mare i öst. Amalfikusten – Costeiera Amalfitana finns med på listan över världsarv. Längs kuststräckningen ligger städerna: Cetara, Maiori, Minori, Ravello, Atrani, Amalfi, Praiano, Positano och Scala.

Lagom är ofta bäst. Tyvärr är det väl inget jag följer slaviskt precis. Mina resor bygger på att upptäcka ett land, en stad eller en region. Det innebär parallellt en asketisk golgata mellan upptäckarlust och upptäckarlust. Inbyggt i processen finns återhämtning, äta god mat och bo på lite annorlunda boenden. Sovmornar är liksom bannlysta och existerar knappt inte på agendan.

För många kan detta innebära raka motsatsen till semester. De som vill ha sin ledighet serverad i diverse All inclusive anläggningar skulle nog tycka att detta var typ tortyr. Smaken är som baken, ta det lugnt kan man göra hemma är min devis, något min fru och mina barn diktatoriskt får finna sig i eftersom jag ståt för planeringen. Efter en avbockning ska det mycket till ifall vi återvänder till samma plats. Anledningen till detta är att världen är alltför stor för att repriseras.

Det sägs att halva nöjet är själva planeringen av en resa. Jag är väl essensen av det påståendet. För det mesta använder jag reseverktyget Booking.com som vapendragare när det kommer till boende. För oss har det fungerat klockrent. All information och kontaktuppgifter finns liksom i mobilen på ett estetiskt och tydliggörande ätt. Den andra vapendragaren är First Class helt underbara målande reseguider.

Min fru delaktigsisrades självklart i processen när, var, hur.  Att hon inte riktigt har samma intresse av detta ökar mitt inflytande över hur rutten skulle läggas upp. I syfte att upptäcka så mycket som möjligt fanns det några parametrar som behövdes tänka på – logistiken mellan städerna.

När väl dessa 9 dagar var fyllda till bredden med vad komma skulle så var det bara att boka upp boenden, tåg och färjor. Det vill säga serverat på ett exceptionellt förutsägbart silverfat, det negativa; inget fick gå fel.

Vi packade lätt denna gång eftersom det var ett antal olika städer som skulle avbockas. Något som vi vanligtvis inte hade med oss var munskydd och handskydd. Efterkom det fanns restriktioner i Italien så var dessa nödvändiga.

Dag 1: fredag 11 september: Sorrento power

Alarmet ljöd som vanligt obeskrivligt övertydligt. Klockan 06.30 lydde vi IT-tingestens dryga uppmaning. Inte långt efter det bilade vi till Skavsta. Via Ryanair avgick flyget klockan 10.45 och var framme klockan 13.35 – allt fungerade typ allt friktionsfritt. Det var först när vi skulle hitta busstationen som det uppstod någon form av huvudbry. Flygplatsers omgivningar är väl inget man gör sightseeings av, men detta var nog snäppen värre. Hade jag inte vetat bättre så kändes mer Beirut som en mer adekvat inramning.

En god glass lyckades få upp stämningen i väntan på vår inbokade minibuss. Hur var vädret då? Ville man ha sin beskärda dos av värme så var ens lycka gjord, ville man ha luftfuktighet i mängder gick man inte heller bet. Den kombinationen skapade någon form av dysfunktionell klibbighet. Det tog oss en timme att nå tågstationen i Pompeji/Vesuvio som via ett lokaltåg tog oss till Sorrento. Vägen dit var allt annat än estetiskt tilltalande.

Vi tog vårt pick och pack för att navigera oss från den pittoreska tågstationen i Sorrento. Euforiskt vallade vi oss själva någon kilometer till Sorrebort to apartment. Ägarna gjorde oss nöjda på direkten. Vi blev uppgraderade till en svit… utan extra kostnad. Rummen var luftiga, moderna och lyxiga. I dealen ingick det oväntat också en egen trädgårdsterrass med inbjudande hängmattor, solstolar och prunkande blomsterarrangemang.

En av höjdpunkterna på en semester är processen efter man insett att ens boende är likvärdigt med vad man förväntade sig. Det som följer är en uppackning av bagaget och en nästan meditativ upplevelse att få duscha bort såväl stress som svett. Att därefter byta om till shorts, sandaler och linne, för att i nästa moment placera sig kungligt i någon inbjudande fåtölj med en iskall öl är inte bara eskapism utan också livskvalitet på allra högsta nivå.

När denna andakt sjunkit in är det dags att upptäcka ens omgivningar. Enligt diverse guider så fungerade Sorrento mer som en bas för att ta sig till bedårande platser som Amalfi, Capri och Positano.

Våra förväntningar  gick i linje med ytterst låga förväntningar. Till vår förvåning så var inte alls Sorrento enbart något nödvändigt ont. Staden låg oemotståndligt uppe på höga klippor i Neapelbukten. Piazza Tasso fungerade som porten till old town för besökarna.

Den gav oss tillgång till de oerhört mysiga gågatorna Via Fuoro och Via Accademia. Dessa existerar i de flesta sydländska ”gamla stan” platser. Dock skiljer sig mysighetsgraden åt avsevärt. Dessa två gågator tillhörde verkligen bland de mest lyckade jag vart med om.

De übertrånga gatorna flankerades av sanslöst mysiga och estetiska tilltalande butiker som tagna ur Antikens Grekland. Frukter, grönsaker och  sydexotisk mat dignade i alla väderstreck. För oss var det nog den bästa shoppingen på resan.

Vi hittade till sist en underbar liten restaurang som var inbäddad i hörnet av ett mysigt torg. Manneken Pis Cafe inhyste en riktig god Carbonara som jag svalde ner med en kall öl, Marie tog regionens specialitet: Gnocci Sorrento. Vi passade också på att smutta på det mest italienska man kan tänka sig – citronlikören Limoncello. Sött, surt, friskt och starkt – en brugd skapat av Gudarna.

Den blev en perfekt avslutning på en god måltid. Det var inte bara ett infall, utan här sägs det att den gulfuktiga drycken föddes. Om inte i annat fall intalade alla butiker oss det enhetliga budskapet.

Det finns lika många historier om dess uppkomst som pedofilringar i Kataloska kyrkan. De olika italienska regionerna för ett regelrätt propagandakrig huruvida Limoncello uppkomst skedde på Capri, Sorrentto, Neapel eller Toscana. Massimo Canale var i alla fall 1988 den första som registrerade varumärket Limoncello. Hans släkting Vincenza Canale, ägare till hotellet Mariantonia, brukade servera sina gäster en egen Limoncello och en del menar att detta var originalet.

Andra hävdar att det var Maria Antonia Farace på ön Azzuro som skapat likören. Hon hade nämligen en stor citronträdgård och gjorde och serverade likör till lokala fiskare. Somliga menar att historien går tillbaka ännu längre- till medeltidens munkar och kloster. Vad som är sant eller osant spelar mindre roll eftersom drycken i små doser är helt oemotståndlig.

Sorrentos mest fashionabla gågata heter Corso Italia. Den blev utgångspunkten för flanering från promenadstråket Via Sopre Le Mure ned till hamnen Marina Grande.

Något vi snabbt upptäckte var att det tog djävulskt lång tid att avverka denna promenad eftersom de vackra vyerna avlöste varandra i en ständig strid ström.

Nackdelen var att krampen i handleden på grund av allt farande med att ta foton i olika vinklar i syfte att fånga de bästa vyerna påskyndades.

Marina Grande var inte New York precis, men i sin litenhet var den exceptionellt fotogenisk. Vi fortsatte vidare till Marina Piccolo som var väl värd att vandra till.

De dramatiska klipphöjderna som vi befann oss på skapade en sagolik kontrastering till båtarna, beachen och människorna vid havet.

Den pittoreskt genuint gemytliga stämningen gjorde detta till den optimala platsen att sitta och se solen gå ned över havet.

Vad vore en dag utan fyra kulors glass? Sorrentos bästa glassbar, Bar Pollio bar på aromer som var något i hästväg. Kan man verkligen få ångest för att de hade 37 kulsmaker till som inte hann med att testas – självklart.

Därefter handlade vi på oss några snygga handväskor som vi sett tidigare samt presenter till barnen. Runt åttatiden började det ur ingenting blixtra och spöregna. Dygnblöta handlade vi på oss ägg, yoghurt, Philadelphia, bröd och frukt till kvällsmat och frukost. Runt 23-tiden slocknade vi likt två valiumskadade lämlar efter ätit varsin limoncello pralin.

Dag 2; lördag 12 september: When in Rome do as the Romans

Halvhyfsat utvilade steg vi upp runt klockan 07.30. En rykande kokainstark kaffe gjorde resten av arbetet i kombination med kokta ägg, bananer och yoghurt. Exakt klockan 09.37 avgick vårt tåg till Pompeii La Scava. 10 euro gick tur och retur på för två personer, så priset var klockrent.

Kaoset på stationen var inte lika upphetsande. Det var helt lönlöst att få tag på tag på biljetter till Vesuvius eftersom det typ var stängt, eller var det så egentligen? Ingen visste med säkerhet, med stark betoning på ingen. Till råga på allt gick dessa eventuella turer bara att beställa oneline, något som inte heller fungerade. Det var en process i sig, så vi la hela vårt fokus på att beskåda Pompeii.

Vår tourtid varade mellan 11-13 och kostade 15 euro per person. Som bonus ingick inte inträdet till Pompeii, det kostade 16 euro per person. 600 riksdaler för två timmar… och jag som trodde maffian lagt ner!

Skugga visade sig snart var lika sällsynt som Pompeiibor! Gradantalet pendlade mellan 30-35 grader, så det var en cancerugn av rang vi vistades i. Varken jag eller Marie är några historieätare precis, men mycket som kom ur munnen från guiden visade sig vara intressant.

Det mest anmärkningsvärda var att de levde som oss. Något som överraskade mig var att gatustrukturen nästintill var intakt, vilket skapade genuina associationer hur det verkligen kunde se ut. Förresten var var liken? 4-5 av dem fanns i glasburar, annars lyste de med sin totala frånvaro.

Ett annat riktigt tragiskt aber var de allierades bombningar, det vill säga innebörden att runt 170 bomber släpptes över Pompeii under andra världskriget, en hädelse helt enkelt.

Efter 1½ timme tog hungern överhanden. Solen och värmen hade devalverat en del av upplevelsen. Vi tog första bästa tåg tillbaka till Sorrento. Ingen kunde anklaga italienarna för att inte använda sina munskydd. De få satarna som kringgick detta satt såklart i vår vagn. Det innebar att tåget stannade, alla passagerarna fick kliva av och invänta nästa tåg som dök upp 30 minuter senare.

Restaurang Gilardiano blev haket för dagen. En delikat fettuccine bolognese sköljdes ner med några kalla birra peroni. Marie chansade på ravioli med spenat något som föll väl ut. Efterrätten för dagen bestod av vaniljkrämsbullar, vilka avlöstes av varsin genuin Limonecello.

Efter en ytterst välbehövlig siesta flanerade vi ner till marinan för att förutseende införskaffa tillika omvandla de beställda färjebiljetterna till riktiga sådan inför morgondagen. Istället för att vara där klockan 07.30 så kunde vi vara där en halvtimme senare. På morgonen är 30 minuter oerhört värdefulla sådana.

Marinan i sig innehöll mycket vatten som sig bör, men parallellt betänkligt lite sand och beachplatsutrymmen. Det gjorde att motivationen till att bada sjönk tänkvärt. Efter lite fönstershopping köpte vi gudasänd glass. På ett närliggande supermercadon införskaffades  frukosten och rejält med vatten. Kvällen avslutades med att läsa böcker, fingra på mobilerna och packa.

Dag 3 söndag 13 september: Se Capri och dö

Färjan avgick klockan 08.20 och tog 20 minuter. Även denna morgon andades höga temperaturer. En klarblå himmel ackompanjerades av 30 Celsiusgrader. För två Euro fick vi åka minibuss till Anacapri där vi hade vårt boende. Det fashionabla Hotel S:t Michael var dels lyxigt, dels lidit av brist på underhåll. Vi bytte om och lämnade in bagaget eftersom inte rummen var klara.

Den första destinationen var för de icke höjdrädda. Mount Solero var öns i särklass högsta punkt med sina 589 meter över havet. Istället för att vandra upp köpte vi en tur och retur biljett till linbana som var verktyget som skulle föra oss till toppen. 12 euro var priset för att råda bot på min akrofobi.

Utsikten som väntade oss var minst sagt magisk. I-landsproblemet var att man inte visste man skulle börja då vyerna var synnerligen obeskrivliga. På toppen samsades turister med en restaurang, en souvenirbutik och läckra blomsterarrangemang.

So far so very good. Det var på nedvägen som resans första strul uppstod. Till råga på allt så kunde jag inte skylla på Marie. På Lisseberg och Gröna Lund spänns man fast och dubbelcheckas av nitisk personal. Med detta i åtanken upplevde jag inget sådant, utan spärren satt helt enkelt lös.

Med 300 procent panikångest kastade jag med ur vagnen till de som skötte maskineriets stora förtret. Inte en nanosekund av medlidande, utan istället blev jag med all rätt utskälld. Parallellt i fallet tappade jag min mobil som landade på ett nät, någon meter ifrån kanten på berget. Det var det negativa, det positiva var att den fastnade där och att en av förarna fick tag i den, i sig helt otroligt.

Den fantastiska utsikten förtrollade mig inte det minsta utan mitt fokus låg på den becksvarta mobilskärmen. Att den gått sönder var jag helt på det klara med. Någon form av posttraumatisk stress blev mitt öde den kommande timmen när vi besiktigade Anacapris mysiga centrum. Likt ett tjurigt självömkande barn försökte jag med alla varianter av knapptryckningar, utan resultat.

Hela resan fanns i den mobilen, biljetter som guider – livet var halvslut. När hoppet hade övergett oss gick vi till ett hotell för att få våra mobiler laddade. Likt ett smärre under så verkade det finnas liv i mobilen. Det som skett var att jag kommit emot knappen för ljuset på skärmen och lyckats låst den.

På en euforiskala hoppade jag lika snabbt upp till toppen av denna. Dagen, resan och mitt psyke skulle klara sig. Glada i hågen utmanade vi ödet genom att besöka öns ökända trädgård, den svenska läkaren Axel Munthes Villa  S Michael.

Visst, det var vackert, men också rätt trångt och litet. Därefter tog vi bussen till Capri Town. Utsikten från stadens hjärta The Piazettas naturliga balkong var en fröjd för båda ögonen.

Att traska på samma gator som Kejsare Augustus och Tiberius gjort 2000 år tidigare kändes som att man blev självskadad av historiens vingslag, det gick liksom inte att greppa. Märkesbutikerna avlöste varandra i att överträffa sig själva i lyx och flärd. Även om jag haft råd så gillade jag inte mycket utav det jag såg i skyltfönstren

För mig var avsaknaden av pittoreska butiker något som gjorde att det blev mindre intressant att strosa runt i det småskaliga centrumet. Maten intogs på ett riktigt lyxhak: Villa Verde. Deras inbakade pizzor var exceptionellt goda.

Därefter inleddes 13 kilometer vandring i mestadels övernaturligt vackra omgivningar. Vandringen som vi inledde med gick under namnet Pizzolungo. Det första stoppet var onekligen höjdpunkten. Arco Naturale var bland det mäktigaste vi sett.

Vanligtvis ligger sådana här klippformationer en bra bit uti vattnet, men den här låg precis framför oss. Man var faktiskt tvungen att nypa sig i pungen för att inse vad man egentligen tittade på.

Denna smått religiösa andakt avlöstes av vandring längs utmed kusten – den ena vyn vackrare än den andra. Dock krävde detta sin hen, det var jobbigt i värmen. Det stoppade inte upptäckarlusten. Diktatoriskt övertalade jag Marie att ta en ytterligare en stråk eftersom ”detta fick man absolut inte missa”.

Faraglionestråket var lättare ner än upp. Belöningen blev Faraglione di Terra, en pyttehamn, en pyttebeach som samsades med en restaurang. Vi passade på att ta igen oss ett tag innan den jobbiga uppstigningen inleddes tillbaka till Capri Town.

Tillbaka till Capris andra stad: Anacapri. Vårt rum var färdigstädat så vi i bytte om och drog till hotellets inbjudande pool. Vi var verkligen värda detta efter att ha upplevt upplevelser i världsklass och petitessen 18 kilometer med tropisk värme. Dock tär det på ens krafter när man slappnar av ordentligt som vid poolområdet. Något som i mitt fall förstärktes med två kalla öl.

Efter två timmar var det avkoppling på hotellrummet som gällde. Utsikten var magnifik och måste upplevas för att kunna återberättas. Detsamma gällde inte vårt rum som var betydligt mindre live än på bilderna på deras hemsida.

Kvällen avslutades med att återse Anacapris mysiga centrum. Denna gång hade jag mitt medvetande med mig.  fingrarna agerade som klor runt min mobiltelefon. Vi krönte kvällen med att äta på områdets mest välrenommerade Trattoria: Il Saraceno. Den levde upp till sitt rykte.

Bruschetta som deras hemmagjorda ravioli capresi, öns motsvarighet till mozzarella var matandakt i den högre skolan. De serverade också inhemsk producerad birra som  dessutom den var i världsklass.

Att jag överhuvudtaget lyckades med konststycket att häva in mig en gigantisk fyra kulors på glaspalatset  Gelateria bar Nonna Carmela bör mera ses i dagers som en superkraft än överätning.  Runt 21.00 var vi tillbaka till hotellet. Innan vi däckade en timme senare njöt vi av utsikten. Jag la mitt öde i Guds händer att mina drömmar inte skulle handla om  promenadstråk, vegetation eller solnedgångar.

Dag 4: måndag 14 september: tre städer för priset av en

Utvilade, men utrustade med varsin påträngande träningsvärk lommade vi till frukostbuffén. På grund av coronan så behövde man inte vara rädd att föräta sig. Jantelsagen upphävde alla försök till något sådant eftersom man fick peka på vad man ville ha, sedan kom personalen till bordet och serverade frukosten.

Medans vi inväntade taxin från hotellet till Mariana Grande så fokuserade jag alla sinnen på den exceptionella vyerna över Capri.

Skådespelet över det azurblå havet som målade upp färjetrafiken till de andra öarna. Denna drömska bild samspelade med de högljudda syrsornas sång eller snarare oväsen. Nästa tanke var inte lika angenäm!?

Tänk om dessa tinitusskapare helt sonika fick för sig att attackera människor? Skulle det i så fall vara en plågsam död? Som tur vad varade dessa tankar bara i två dagar innan sinnet var klart igen.

Hotellets minivan navigerade oss till färjeläget där vår båt avgick klockan 11.15. Denna trip tog cirka 90 minuter. Innan den nådde Amalfi så stannade den till i Positano och vi fick en mäktig försmak av vad komma skulle. Amalfi grundades i mitten av 550-talet och blev en betydande hamnstad under 800-talet. En jordbävning år 1343 resulterade i att 70 tusen människor reducerades till betydligt färre, numera huserar det endast  femtusen människor.

Ett embryo av misstänksamhet uppkom efter att vi tycktes ha gott i evigheter sedan vi anlände till Amalfis färjeläge. Ryggsäckarna kändes som elefanter i den 33-gradiga värmen uppför en dal. Det var bara att konstatera att magkänslan hade rätt. Jag hade valt det boende som låg allra högst och längst bort.

1500 kalorier senare äntrade vi Bed and breakfastet:  Valle Delle Ferriere. Både jag och Marie hade för länge sedan tappat räkningen på alla de trappor som tagit oss upp till boendet. Döm av förvåning när stället var som att öppna Pandoras box, fast tvärtom.

Allt var hypermodernt, värdarna hade detaljinrett rummet till Edens lustgård. Det mest anmärkningsvärda var nog utsikten från vår balkong. Tänk er Game of thrones utspätt med alvernas boning i Lord of the rings. Jag kan faktiskt spoila med att detta var i klass med Positano, en vy som rankas bland de vackraste i världen. Oh my God, detta var nästan ett snäpp värre, hur detta nu var möjligt.

Det som störde mig mest var att hur gärna jag än ville att försöka inhalera ögonblicket… gick det inte. De höga bergen som omgärdade boendet gick nästan att andas in, dalnedgången konstraderades utav romerska byggnader som avrundades med ett blågrönt hav.

Sett i backspegeln skulle vi varit i Amalfi en natt extra utifrån detta Gudomliga, precis som en dag till på Capri inte heller hade skadat. Tid och pengar, två faktorer som tillsammans raserade den bittra insikten.

Vi tog en buss till syskonstaden Ravello som låg upp i bergen snett ovanför staden, runt sex kilometer från Amalfi. En god idé var att köpa biljetteter innan man förväntansfull stiger på sin buss, man blir nämligen inte insläppt utan en sådan. Dessa införskaffas smidigast i Tabaccos, souvenirbutiker eller i turistinformationen. Innan dess hann jag ta en fyra kulors glass på Amalfis bästa glassbar.

Den slingrande vägen upp till Ravello präglades mentalt av ett garnnystan av tankar på hur det egentligen var möjligt att möta trafik uppe bland bergen. På de flesta platser fick det helt enkelt inte plats med två bussar, i vissa fall inte ens två bilar.

Rysk roulett var det närmaste jag kom att tänka på när mötande trafik helt sonika blev tvungna att backa ibland slingrande bergsvägar. Hur man gjorde förr i tiden vill jag inte ens tänka på.

Villa Rufalo var ett måste, vare sig man gillade trädgårdar eller inte. Inträdet kostade 6 euro person. Jag förstod helt enkelt uttrycket förföriskt när jag var uppe i över 100 foton med mobilkameran. Det var väl tur att området inte var gigantiskt. Varje vinkel hade sin charm och bakom varje terrasnivå dolde det sig nya vyer. Utomhuskonsten varvades med fantastiska utomhusträdgårdsrum.

Från en trädgård till en annan, från en mindre till en större, från trädgårdseskapism till ännu mera sådant. Sju Euro kostade att att få tillträde till denna storslagna trädgård Villa Cimbrone. Kostnaden täckte inte bara för den vackra trädgården, utan även den dramatiska utsikten över Amalfikusten.

Någon besserwisser har titulerat vyn från The Terrace of infinity över som den mest intagrammade i hela världen. Visst var det utomjordiskt, men inte riktigt lika utomjordiskt som jag hade förväntat mig.

För oss skedde denna ombordtagning en bit bort vid området restaurang/bar. Den makalösa utsikten i kombination med två iskalla  lokala öl, klarblå himmel, och 33 graders värme var som en ointaglig borg av sinnesro.

Citronlundarna, de dramatiska bergen, det otämjda havet – obeskrivligt; en absolut höjdpunkt på resan. Efter denna timme av nästintill religiös fotogenisk meditation utforskade vi  resten av den varierade parken.

Med bara 2.5 tusen invånare var detta mer än by än stad.  Dock var den i sin litenhet såväl charmig som pittoresk. Med sitt läge omkring 365 meter upp på ett berg var det inte komplicerat att förstå att utsikterna i alla riktningarna skulle var magnifika.

Ravello kallas för ”Musikens stad” eftersom det varje år hålls en klassisk musikfestival här till ära av kompositören Wagner som bodde här en period. En av de största scenerna återfanns i Villa Rufollo. Vi såg hur de arbetade febrilt med  att färdigställa den vid vårt besök.

Utifrån läget måste det vara en topp tio i världen på ställen att få ut så mycket så möjligt ur konserten eftersom inramningen var optimal. Vägen från Villa Rufolo till Villa Cimbrone måste bara upplevas då historiens vingslag sätter agendan.

Byn Ravello lockade också den mest kända ensamhetssökaren: Greta Garbo. 1938 hyrde hon hela Villa Cimbrone med sin älskare.

Guideböcker kan vara en gåva, men också en förbannelse. Jag hade läst på att i grannbyn Minori fanns det ett café som folk vallfärdat till. Självklart ville jag  också dit – till vilket pris som helst. Bussen var no option, utifrån risken att dö på kuppen var  mer än överhängande.

Då återstod bara att gå Ravello-Minori vandringen. Trots att det var nedför så kändes promenaden betydligt längre än den tog. Jag antar att dagens äventyr började göra sig påmind.

Vackert, magiskt, inspirerande och  fängslande ringlade sig grus-och kullerstensvägar ner till havet. Att det skulle finnas trappor i mängder var egentligen ingen överraskning, även om det kändes som en rejäl sådan. Marie och jag blev praktiskt taget inkastade i bybornas vardagsrum. Mobilfingret gick på högvarv under hela timmen som vandringen tog. Medelåldern på de invånarna vi träffade på låg väl runt 87 år.

Helt urlakade urskilde  sig konturerna av Minori. Konditoriet Sal De Riso öppnade sina portar redan 1939. Denna familjeägda  edens lustgård för sockermissbrukare har till och  med blivit välsignat av självaste påven.  Ricotta e pere var bakverket som var lika känt i bakgenren som Tom Cruise i filmbranschen. Det  kom ju inte som en större överraskning att vi beställde in just två av dessa.

Tyvärr hade de så mycket annat onaturligt himmelskt att välja mellan. I vilket fall som helst var pärontårtan fantastisk. Vi testade en annan lokal specialitet: Amalfi spritzo, det vill säga pressad citron i lokalt vin. Sal de Riso i Minori var verkligen något extra. Deras fantastisk hemgjorda glass, och makalösa bakverk av alla de slag såg så delikata att det gjorde ont i kroppen.

Minori var  dels mysig, dels väldigt liten. Inget av den där kommersförstörelsen vi såg senare i Positano Amalfi  eller Ravello genomsyrade byn. Runt 19.00 tog vi buss tillbaka till Amalfi. Ljuset avlöstes av mörker och belysningarna tändes. Samma stad, fast två helt olika, när den mysiga belysningen kontrasterade de medeltida områdena.

Vi hade turen att få besöka en äkta katolsk högmässa i stadens mest ikoniska byggnad duomen. Denna halvtimme var absolut en upplevelse utöver det vanliga, men inget som ändrade mig från att fortfarande vara agnostiker.

Domkyrkan Santa Andrea var juvelen av juveler. Den pampiga katedralen härstammade från 500-talet, dess västra fasad från 1200-talet. Den katolska helgedomen avgav ett nästan sagolikt intryck med sina mosaiker, guldinläggningar och flätade valvbågar.

I stort sett allt hände i närheten av katedralen. Den flankerades av otaliga  uteserveringar, barer och restauranger där  musikuppträdanden var mer regel än undantag. Ett av de mest lyckade exemplen på hela resan för övrigt.

Vi tog oss några hundra meter uppåt i syfte att äta kvällsmat i stadens bästa trattoria: La taverne del Duca. Maten levde minst sagt upp till våra förväntningar. Proschuutte a e melone var en smaksensation och spagetti carbonaran kunde inte bli mer rustik än detta.

Runt 21.00 var vi tillbaka i vårt rum, flankerad utav en av de finaste utsikterna någonsin. Efter en välbehövlig dusch satte oss vi en kort stund på balkongen och insöp det obeskrivliga. Parallellt var denna avslappning källan till att hela dagen rasade över oss; 60 minuter senare däckade vi.

Att upptäcka hade verkligen ett  pris att betala, ibland önskade man att det fanns tillgång till en energi power bank anpassad för människor. 33 grader, några mil bland trädgårdar och evighetslösa promenadstråk krävde sin hen.

Dag 5: tisdag 15 september: a touch of heaven

Att få äta frukost i miljöer som återskapade Sagan om ringen är få förunnat. Efter denna kortvariga tankekonstruktion tog vi vårt pick och pack för att ta bussen till Positano. Tyvärr var kollektivtrafiken helt avstängd, några förklaringar till detta gick inte att få, då återstod bara färjan.

”I sista sekunden” var en sliten klyscha men så var det verkligen när vi skulle hinna med klockan 09.30 färjan. Jag skulle faktiskt kunna sträcka mig till sista hundradelen. Fick man inte posttraumatisk stress av detta så var ens tröskel hög. Pulsen sjönk snabbt från 190 till 80 ju längre resan fortskred och den tog bara 15 minuter. Ungefär lika länge tog det för oss att hitta vårt hotellrum.

Kan man typ få en känsla av prestationsångest bara genom att bo på en plats? Egentligen inte, men i och med att jag ville unna oss en av stadens allra bästa utsikter betalade vi 12 000 kronor för två nätter på lyxiga Alcione Residence. Våra två rum var inredda i medelhavsstil och innehöll all tänkbar och otänkbar utrustning.

Det som lockade var terrassen med panoramautsikt över Positano. Den dramatiskt utsikten var tvungen att vara exceptionell i syfte att synka vår förväntning utifrån ett ekonomiskt perspektiv.

Vykortet innehöll vackra gula ockrafärgade hus med vita och rosa fasader om vartannat, vilka tycktes ha sex med varandra. Det, havet och sandstränderna var i paritet med förväntningarna. Äntligen fick vi uppleva en av världens mest ikoniska utsikter.

Gränsen mellan att upptäckarnyfikenhet kontra att ta det lugnt är nog mer komplex än de flesta människor inser, teoretiskt funkar det utmärkt, praktiskt definitivt mer förrädiskt. Men när man som jag vill ha kvar och äta kakan, så var det en helvetisk skör balansgång, med stark betoning på helvetisk. Antingen går man för mycket eller för lite helt enkelt.

Trots att vi vilade i en park, insöp vyerna från parkbänkar, fikade, åt mat och så vidare skulle ändå denna dag kunna etiketteras ”too much”.

Att kalla nästa argument för problem var nog att ta i, men i och med all tidigare skönhet på resan så var det omständligt att toppa Sorrento, Amalfi, Ravello och Capri, trots att Positano egentligen anses som juvelen av Amalfikusten.

Det liksom blev svårare och svårare att kunna ta in så mycket vackert helt enkelt, hjärnan typ stängde av flera euforikickar, trots att man befann sig i en saga. Efter att ha duschat, packat upp, lyssnat på italienska klassiker och druckit kaffe/vatten bar det ut igen. 28 grader och halvmolnigt var perfekta förutsättningar för att upptäcka staden.

Vi hade för en gångs skull inga jättemåsten inplanerade, vilket var både oväntat och aningen befriande. Det var inte alls detsamma som stiltje. Vandringen tur och retur via promenaden Spiaggia di Fornillo  skapade mersmak. Vi (jag) fick  för oss att styra kosan uppför till viewpointen: Madonnan vid Garitto.

Det som på pappret inte såg speciellt uppseendeväckande ut visade sig i backspegeln vara ett renodlat  hendomsprov. Om helvetet hade haft trappor så var vi på den platsen, de liksom aldrig tog slut. Den lodräta vinkeln på trappuppfarten synkades med ett berg något som borde ha väckt vår misstänksamhet.

Väl uppe, visade det sig att det var värt besväret. Som belöning  köpte vi på oss frukt som avnjöts invid den nyfikna madonnan. Efter att vandrat ner en annan väg, tog vi en siesta på rummet.

Lokalbefolkningen hade rekommenderat en restaurang som skulle tillfredsställa smaklökarna. Valle dei Mulini höll måttet med råge. Deras quatro formaggio pizzor osade genuin mathantverk. En eloge till  coronasäkerheten. De restauranger vi besökte var oerhört noga med munskydd och febertestning.

Att det skulle börja regna fanns inte på kartan, men så skedde faktiskt. Åter på rummet gjorde jag den fasansfulla upptäckten: att mitt glasmissbruk fått sig en törn; första dagen utan glass!

Dag 6: tisdag 15 september: a touch of heaven II

Sovmorgon och frukost på terrassen, en utmärkt kombo. Utsikten var nog nu mer hänförande  n tidigare anblick med lite distans till våra skyhöga förväntningar. I förebyggande syfte skulle vi boka upp färjan till Neapel.

Då kom ett dråpslag som nästintill var omöjlig att värja sig ifrån. Färjebolagen hade på grund av cornan tidigarelagt lågsäsongen tillika färjeturtätheten. De innebar att vi fick åka först till Capri, därifrån ta oss till Neapel.

Lokalbussen från city till Monte/Nocelle avgick klockan 10.20. Målet var den lilla pittoreska byn som svävade över bergen Nocello. Gårdagens besked att det inte gick att genomföra en av världens mäktigaste vandringar på grund av brand visade sig vara lite missvisande.

Den gick visst att vandra, men utifrån gårdagens besked hade vi varken planerat eller förberett oss för denna tre långa milvandringen som många anses vara en av de vackraste i världen.

Vi gjorde det bästa av situationen och gick cirka två kilometer, vände, för att gå samma  väg tillbaka. Det vi hann uppleva var verkligen Guds väg. Hänförande vyer som definitivt kunde varit sådana som Gudarna själva faktiskt använde. Vårt mål var istället Arch Naturale i närliggande Monte.

Innan vi nådde Monte hade vi fått vår dos av såväl vandring som trappor. Vägen upp till naturens egna bågvalv bestod just av trappor. 500 stycken sådana låter nog inte så farligt, men det var värre än det lät, betydligt. Som sagt, naturbågvalvet låg ju på ett berg,  vilket då inte var så konstigt om lutningen var både mentalt som fysiskt påfrestande.

Belöningen lät inte vänta på sig, platsen var verkligen magisk. Hade man trätt över kanten så  fanns det ingen återvändo utan att se livet fasas ut innan man blev pannkaka.

Ett aber som devalverade helheten var att platsen inte hade vårdats tillräckligt ömt. Det låg skräp överallt och bänkar som bord var trasiga. Raderade man returpunkten så var det en syn för Titanerna; men de trappor som tog oss upp skulle vi återigen återse. Vägen ner till Positano gav oss ytterligare möjligheter att förbruka energi för att ta några 100 nya kort med mobilen.

Prick klockan 15.20 äntrade vi vårt hotellrum igen. Att avnjuta några förrädiskt goda Limoncello på siestan var väl inte det smartaste då vi ännu inte ätit middag. Jag och Marie tog vårt första riktiga bad på resan.

Att inte ha badat i L skulle kunna betraktas som ett veritabelt helgerån. I ärlighetens namn var detta ett turistiskt självmord. Den steniga stranden och den svartgrovkorniga sanden fick jag inte ihop med de trolska omgivningarna.

Sanningen var den att Mårängsbadet lite utanför Norrköping framstod som minst 150 gånger trivsammare och finare. Utifrån ett Instagramperspektiv hade vi i vilket fall som helst gjort något helt fantastiskt.

Två timmar var precis lagom, dessförinnan hade kroppen nästan börjat strejka. Bristen på mat övervägdes inte av intaget av öl, vatten och Limoncello, i den ordningen också.

Den svala duschen och inbjudande jacuzzin på hotellet fungerade som en dubbelventil innan vi vandrade upp till vårt bokade bort runt klockan 19.00. Il Grottino Azzurro ansågs vara stadens bästa trattoria. Kravet var ett förboka bord, annars var det kört.

Maten var utsökt; Candele bolognese föll mitt val på, medan Marie spisade en Spagetti med tryffel. Vi passade på att gå upp och nerför ett stort antal trappor innan vi kom tillbaka till rummet. Packningen varvades med att sitta på terrassen och drömskt sippa Limoncello.

Dag 7: tisdag 17 september: Se Neapel och dö?

Mobillarmet hamrade in sitt budskap några timmar för tidigt. Frukost, dusch och ett farväl av de sagolika vyerna stod som sista punkt på agendan. Färjan avgick 09.15 till Capri, därifrån tog det cirka en timme innan vi anlände klockan 11.00 till Neapel. Kalaset gick på 80 euro. Molnen hade förbytts till en himmel utan sådana och gradantalet landade på 32 grader.

Vårt bagage överlämnades mot betalning på bagageinlämningen. Neapel låg inför våra bara fötter. Jag vet inte om det berodde på att detta var sista dagen i Italien eller om vi enbart bara var mätta på allt som hette turism? Kombinationen av de båda får nog anses som det rätta svaret.

Vädret hade varit exceptionellt bra för att vara i september. Värmen, solen och vandringar i mängder fanns det väl inte någon gräns för? Jo då, den gränsen nåddes faktiskt några timmar in på upptäckandet av Neapel. Stadsbesöket inleddes med att följa promenaden längs vattnet, innan vi vände in mot centrumet.

Skräpigt och oorganiserat var två saker jag snabbt reflekterade över, dessutom två saker jag ogillar skarpt. Kaotiskt är väl ett annat ord som kan läggas till.

Utmed ”Spaccanapoli” i hjärtat av den historiska stadskärnan låg det sanslösa Trattoria da Nennelle. Där var det också kaotiskt, fast på ett positivt sätt.

Personalen integrerade med kunderna på ett anmärkningsvärt sätt. De spelade gitarr, sjöng, dansade, berättade historier och skämtade konstant – helcharmigt, samtidigt som maten var gudomlig. Har aldrig tidigare varit med om dess like under alla mina tidigare resor. En plats som denna skulle lätt kunna stressa dem med grav ADHD.

Pånyttfödda tog vi oss återigen an Neapel. Jag och Marie betade av måste-se-saker som: Galleria Umberto, Old Town, Kungliga palatset, Neapels katedral och Piazza del Plebiscito. Några timmar senare var energidepåerna återigen tömda. Flanerandet blev bara styltigare för varje 100 meter som betades av. Det hjälpte inte med vare sig mat eller dryck – vi ville bara hem.

Butikerna såg likadana ut precis som kyrkorna. De pittoreska gränderna hade mist sin charm. Smogen, värmen och solen hade segrat. Så mycket kultur, men så lite underhåll. På många platser var det ert enda stort förfall. Fem timmar i Neapel fick helt enkelt räcka.

Vi hämtade vårt bagage, tog en buss till flygplatsen där ett ett bokat rum väntade på oss. Syftet var att vara nära flygplatsen på absolut billigaste sätt. 800 kronor för en natt måste väl anses som billigt.

På flygplatsområdet fanns det verkligen inte mycket att göra. Allt var typ stängt förutom McDonalds som alltid tycks ha öppet. Det blev huvudargumentet för att äta vår sista middag där.

Därefter spatserade vi till vårt spartanska tubrum. Själva idéen var tagen från  excentriska japaner. Visst fick vi klaustrofobiska tankar titt som tätt, men vi var nog  för sega i huvudet av alla intryck för att egentligen bry oss.

Dag 8: onsdag 17 september: Way back home

Mobillarmet visade återigen prov på tysk punktlighet klockan 05.00. De små utrymmena för duschning var bland de minsta jag sett tidigare, men de fyllde sin funktion. På flygplatsen handlades det parfymer, presenter och godis till oss och barnen.

Klockan 07.15 lyfte planet, 11.00 anlände vi till Skavsta, 11.30 var vi hemma. Jag bokade in kinesisk massage på 90 minuter och vips var jag som en ny människa. Fjäderlätt tog jag oväntat nog en promenad på 8 kilometer, fast jag undvek allt som såg ut som trappor.

Reflektion

Det var mycket världens vackraste på denna resa. Dessa överensstämde allt som om oftast med verkligheten. Amalfikusten var verkligen paradise in paradise, nästan så att det var svårt att ta in in allt resegodis.

Sorrento gillade vi mycket. Många beskrev detta främst som en bas för resor till Capri, Neapel och Amalfikusten, men vi dyrkade verkligen staden.

Det är alltid lätt att vara efterklok när man reflekterar över en resa som var tvungen att förbokas på grund av dess popularitet. Visst det fanns definitivt plats för improvisation, men utifrån färje- och tågtider var man hänvisad till superplanering

Hade vi haft två dagar till så hade jag lagt in en extra dag på Capri, en på Amalfi. Jag tror att detta hade luckrat upp det digra programmet och på så sätt bromsat lite mera, än att hålla foten mest på gaspedalen.

Vi var båda överens om att vi gärna återkommer  till Amalfikusten. Då ska även Vesuvio besökas.

Continue Reading »

The Storm – Eye of the storm och Journey – Revelation

Epitetet supergrupp omnämns på nybildade konstellationer vars medlemmars härkomst kan spåras till ökända grupper. I genren AOR/Melodic rock /Hardrock så är Bad English, Shadow King, Blue Murder, The Law, HSAS, Orion the hunter, GTR, Alias, Revolution Saints, Hardline, The Storm, Streets, Black Swan,  Alcatrazz, Badlands, Union, Mother´s army några exempel på supergrupper.

Ponera att man själv fick önska sig en dröm line-up? Detta vore mitt val av svenska musiker som skulle ingå i en sådan supergrupp. Visserligen har vi egentligen en supergrupp av rang nämligen W.E.T, men det skadar inte att sätta fantasin i rullning.

Lars Criss (Lion´s share) – Gitarr

Anders Wikström (Treat) – Gitarr

C.J Grimmark (Narnia) – Gitarr

Nalle Påhlsson (Treat) Bas

John Lönnmyr (The night flight orchestra) Keyboard

Kenta Hilli (Perfect Plan) Vokalist

Lars Säfsund (Art of Illusion) Vokalist

Crash (H.E.A.T) – Trummis

I vissa hänseenden är jag en aor-gubbe av rang, i andra bryter jag mönstret rejält. Att utesluta en grupp utifrån att helheten fallerar är väl egentligen helt okej och vanligt hos rockskribenter? Men när man poängterar att det gäller Journey så vänder man inte andra kinden ostraffat till precis. De är för genren vad Kalle Anka är för Disney, Dracula för Rumänien eller LO för Socialdemokratin. Det är vissa saker man subtilt inte bör ha polariserade åsikter om i Sverige, klimatpolitiken, HBTQ-rörelsen och invandringspolitiken.

Ungefär likadant är det med Journey; de är liksom untouchables. En best of all times lista över världens bästa aor-plattor… utan Journey, vore otänkbart. Nu är det inte så att man blir mördad eller gruppvåldtagen, men nog anses man nog aningen opåläst eller inkompetent om man så skulle göra slag i saken. För mig är Journey definitivt pionjärer, för mig har de knåpat ihop en av de tre bästa aor-låtarna någonsin: ”Separate ways”, för mig har de konstruerat en knippe på 50 djävulskt bra låtar, men för mig har de också haft svårt att skapa ett helgjutet album.

Jag syftar inte på gamla Journey som inledde de tre första plattorna med att vara inspirerade av Latino-jazz rock of Santana. Kanske inte så konstigt då både Neal Schon och Greg Rolie spelat där tidigare. Det resulterade i att skivbolaget ställde två ultimatum till bandet: 1. skaffa en ny sångare. 2. ge oss en hit, annars kan ni börja servera kaffet, istället för att bli serverade! Det var då Steve Perry kom in i bilden likt en räddande ängel. Journey infriade båda löftena, Infinity sålde platina – the rest is history så att skriva.

Tänkte särskåda två ikoniska album innan jag går vidare. Först ut är albumet Escape från 1981, som titulerats ”The greatest AOR album of all time”. Den har sålt över 9 miljoner exemplar världen över. En stor anledning till ett mer melodiskt och hit-betonat Journey stavades Jonathain Cain. Han ersatte tidigare sångaren Greg Rolie som degraderats till keyboardist efter att Steve Perry tagit över mickstativet på Infinity.

Om det blev droppen som fick bägaren att rinna över eller musikmeningsskiljeter låter jag vara osagt. Han kastade i alla fall in handduken efter liveplattan Captured och krattade indirekt manegen för just Mr Cain. Förutom ett exceptionellt melodisinne, så hade Jonathan välsignats med låtskrivargenialism utöver det vanliga, samtidigt som han allt som oftast fungerade som hävstångsmedlare mellan Schon och Perrys höga egon. Det var väl ingen lögn att titulera albumet Escape som födelsen för det Journey som jag och många andra dyrkar eftersom treenigheten via Cain, Schon och Perry utkristalliserades från just de rockaderna.

Inledningslåten ”Don´t stop believin´” har streamats över en miljard gånger… bara på Spotfy. Den avslutade också HBO´s flaggskepp The Sopranos. En sagolik låt som inte behövde kommenteras. Det gällde i allra högsta grad efterföljande ”Stone in love”, fast precis tvärtom, den var definitivt inget att hänga i julgranen. Dess raka motsats var semiballaden ”Who´s crying now” som glänste likt den lugna aor-pärla den utgav sig för att vara. Nästa låt till drabbning var den skrikiga och rockiga ”Keep on running”. Den var lyssningsbar, men med mina högt ställda krav krävdes större kvalitetssteg. Balladen ”Still the ride” funkade säkert som smäck 1981, men precis som då kommer jag aldrig att uppleva den som en höjdare. Titellåten var en pianoplinkade rockig historia, utan riktig refräng som kvickt avpolletterades. Efterföljande ”Lay it down” var något bluesrockigt spektakel med taskig refräng som inte heller gladde någon nämnvärt.

När man inte trodde det kunde bli värre så dök ”Dead or alive” upp. Partyrockigt, bluesigt, och nästintill helt avsaknad av aor överhuvudtaget, totalt vedervärdigt. Näst sista låten var halvballaden ”Mother, Father”. Efter allt skräp var jag härdad, så den fick godkänt. Plattan avslutades med ytterligare en näsduksvridare: ”Open arm”. Melankoliskt, sprött, vackert, men ändå långt ifrån det bättre jag hört i genren. Det var förövrigt en låt som ratades av Jonathan Cains tidigare band The Babys, men utkristalliserades till en monsterhit.

”The greatest AOR album of all time”? Njet, utifrån mitt aor-fönster så var det ett ganska mediokert album. Att det blivit ikoniskt bygger ju på några få låtar. Men utifrån ett helhetsperspektiv så var Escape ganska undermåligt. Det tjatas om flockimmunitet i dessa corontider. I detta fall bör flockbeteende användas. Människor generellt sett tycks ha svårt att se helheter, utan går schimpansmässigt på enstaka spår, och förtränger det mesta av resten. En anka gör ingen bäver!

Två år senare framavlade bandet Frontiers som fick agera vattendelare i vilken platta som är ”The greatest AOR album of all time”, den eller Escape? För egen del värdesätter jag alla gånger detta album före Escape. Den inleddes i mina öron med den giftigaste aor-låten som någonsin skrivits. ”Separate ways”. Juvelen har allt jag förknippar med genren: dramatik, pomp, energi, en odödlig refräng, världsklassång, keyboardgenialitet och tunga riff. Efterkommande ”Send her my life” drog ner på det mesta förutom att var en djävulsk briljant konstruerad aor-låt. Detsamma gällde tunga ”Chain reaction”. Kraft, melodi och variation – vilken inledningstrippel

”After the fall” gjorde inte heller bort sig. Den byggdes upp till något mäktigt som utmynnade i en skön refräng. Då var det dags för den obligatoriska Journeyballaden. ”Faithfully” visade var känsloskåpet skulle placeras. På ”Edge of the blade” höjdes intensiteten. Härligt pompöst, med en inbyggd tyngd som balanserades upp av en mäktig refräng. ”Troubled child” tillhörde också någorlunda the good guys. Äntligen en dålig låt! ”Back talk” var lika skrikig som anskrämlig. För ett tag kändes det som jag var ute på grumligt vatten på grund av alla bra låtar. Efterföljande titellåten ”Frontiers” var mjukare och proggigare. Den föll liksom bort för att den inte var vidare bra och nästintill saknade refräng.

På tionde låten ”Rubicon” återfick de melodisinnet. Det bör tillägas att både ”Only the young” från soundtracket Vision Quest och ”Ask the lonely” från soundtracket Two of a kind inte var med på plattan förrän på 2006 återutgivning. De ratades i absolut sista stund av Michael Dillbeck framför mediokra ”Back talk” och hyfsade ”Troubled child”. Tänk om han inte fått detta hjärnsläpp, då hade albumet varit top notch.

Ödets ironi var väl att ingen av filmerna egentligen genererade i några blockbusters. På den återutgivningen adderades låtarna ”Liberty” och ”Only solutions”. Den sistnämnda agerade lockbete till soundtracket Tron (Disney). Sammanfattningsvis är detta är det närmaste de kommer att inkorporeras på min lista, trodde jag. Hade låtarna 7-9 varit bättre så hade albumet varit i paritet med Michael Boltons – Everybody Crazy, Bon Jovi – 1:st och Tommy Shaw – Ambition.

När vi ändå dissekerar Journey så måste Raised on radio omnämnas. Albumet släpptes tre år efter the mighty Frontiers. På tre år kunde mycket hända, vilket även så var fallet med aor-kungarna. Efter mycket turnerande blev pausen mellan skivsläppen såväl en välförtjänt återhämtning som mer fokus på egna projekt. Ett av dem var HSAS, som bestod av Sammy Hagar (Montrose, Van Halen) på sång, Michael Shrieve (Santana) på trummor, Kenny Aaronson (Blue Öyster Cult) på bas, och sist men inte minst Neal Schon. Det blev dock bara ett album för supergruppen: Through the fire (1984). Samma år släppte Steve Perry sitt första soloalbum. Street talk innehöll en grymt stark låt nämligen ”Oh sherrie”. Vilken otrolig brottarhit! Tyvärr så var den typen av låtar i minoritet. ”Captured by the moment” var en annan låt som höll flaggan högt. Det var mer pop och soul framför rock, vilket i sig inte behövde vara en nackdel, men när kvaliteten inte höll måttet så tappade i alla fall jag intresset snabbt för albumet, men som sagt, ”Oh Sherrie”, vilken låt.

Basisterna Randy Jacksson/Bob Glaub ersatte under processen Ross Valery, trummisarna Larry Londin och Mike Baird förpassade Steve Smith från trumpodiet. Musikaliska meningsskiljaktigheter och några 100 andra friktioner i bandet sades vara orsaker till splittringen. Ifall detta inte hade inträffat så hade troligtvis inte heller The Storm inträffat, så på så sätt blev de ofrivilliga rockaderna källor till eufori för vi som älskade aor. I vilket fall som helst så kom Journeys nionde platta ut i maj 1986. Den tog ett stort kliv bort från det tyngre soundet från Frontiers. Ett litet mer luftigt Totoaktigt sound, i kombination med ett poppigare uttryck, uppenbarade sig via Steve Perrys bakåtkammade sound från producentstolen.

Albumet peakade på nummer fyra på Billboardlistan och framynglade fem singlar. Kriminellt starka ”Be good to yourself” stormade in på singellistans nionde plats. Det var också den singeln som är deras senaste högst placerade låt på listorna. ”Girl can’t help it” (No. 17), ”I’ll be alright without you” (No. 14), ”Suzanne” (No. 17) tog sig alla in på top 20, medan ”Why can’t this night go on forever” landade på nummer 60. Trots detta fanns det en liten besvikelse från skivbolagets sida eftersom albumet sålde sämre än de två tidigare. För egen del var detta ett album som jag å ena sidan tyckte var softpopskön, å andra sidan inte riktigt matchade mina förväntningar såväl sound- som kvalitetsmässigt. I mina öron var ”Don´t stop believin” syskonet ”Be good to yourself” bäst på albumet, resten var bra utifrån ett bra album perspektiv.

Bad English

Lite senare bildade Neal Schon och Jonathan Cain en AOR supergrupp av rang nämligen Bad English. Cain återförenades därmed med två ex The Babys medlemmar: vokalisten John Waite och basisten Ricky Philips (Montrose, Styx). Konstellationen kröntes med ex Wild dogs trummisen Deen Castronovo som senare blev medlem i Journey, Hardline, Soul Circus, The Dead Daisies och Revolution Saints. 1989, precis innan grungen tog struptag på genren släpptes debutalbumet. Det blev en formidabel framgångshistoria som nådde 21:e plats på Billboardlistan, men mest anmärkningsvärt var bedriften att få en listetta med”When I see you smile”. För egen del så upplevde jag inte albumet som något helt och hållet magiskt. ”When I see you smile”, ”Forget me not”, ”Tough times don´t last”, ”Price of love”, ”Possession” men framförallt ”Ghost in your heart” var sjusärdeles starka aor-låtar. Så albumet bestod av en hälft världsklasshits, kontra en hälft av mediokra saker.

Uppföljare landade på skivdiskarna två år senare. Musikklimatet hade då hunnit börjat ta en annan inriktning. AOR var på väg ut, något som också märktes på försäljningen. Starkaste lysande var ”So this is Eden”, ”Straight to your heart”, ”Time stood still” ,”The time alone with you”, ”Make love last” samt min personliga favorit ”Pray for rain”. Egentligen var Backslash en jämnare platta än debuten, men tiden hade runnit ut för genren. Schon & Castronovo slickade inte såren särskild länge, utan bildade Hardline. Efter att deras hypade debut hade sett dagens ljus 1991 lämnade de båda bandet.

Istället för Frontiers eller Escape så föll huvudvalet istället på supergruppen The Storms andra platta. Närmare Journey än såhär var det nog inte möjligt att komma. Den plattan kunde utan problem tituleras all killers, no fillers. Basisten Ross Valory (1973-85, 1995-2021) och trummisen Steve Smith (1978-85, 1995-98, 2015-2021) sa upp sig 1985 från Journey.

De skapade istället ett Journey light genom att inkorporera före detta Journey/Santana medlemmen, sångaren och keyboardisten Greg Rolie (1973-80). Vokalisten Kevin Chalfant var en välrenommerad sångare som påminde mycket om Steve Perry i sin vokalistakrobatik, vilket troligtvis var en värdefull byggsten i The Storm. Han hade spelat med grupper som 707, The Vu, Steel Breeze, Shooting star och The Alan Parsons project. Sist men inte minst adderades den Neal Schon-inspirerade gitarristen Josh Ramos (Le Mans, Hardline, Two Fires med Kevin Chalfant, LRS, Ramos).

Nu till anknytningar till anknytningar i mikroformat. I bandet Le Mans (1989-1987) återfanns Brett Bloomfield som senare blev medlem i Starship. Mest fascinerande var att Leonard Haze (R.I.P 1955-2106) också trummade i samma band. Han blev sedermera en av grundarna till Yesterday & Today. Enligt en skröna så var det Leonard som namngav gruppen. Det skedde i ett telefonsamtal med deras promotor. Han hade ett gig till dem, och undrade vad bandet hette. Problemet var att de inte riktigt hade hittat något passande sådant. Stressad flackade Leonard runt med blicken i rummet för att några sekunder senare fokusera på Beatles – Yesterday & Today album-konvolut. Där och då föddes det som i mina ögon är ett av världens allra bästa band. De bytte sedermera namn till enklare Y & T inför deras tredje album. Det var också den plattan som fick med mig på tåget, en plats jag aldrig lämnat, men det är en helt annan historia.

Chalfant och Valery hade förövrigt samarbetat lite tidigare i aor-projektet The Vu 1990. Det banade iväg för att gjuta liv i något helt nytt. Det nybildade skivbolaget Interscope fick snabbt upp ögonen för denna något subtila supergrupp. Konstellationen släppte sin debutplatta 1991, fem år efter Journeys senaste Raised on radio. Förväntningarna grusades något eftersom albumet endast nådde upp till plats #133 på Billboard album chart. Singeln ”I’ve got a lot to learn bout love” nådde placering #6 på The Billboard Hot 100.

Det räckte dock inte för att blidka skivbolagsdirektörerna vars penninghunger inte korrelerade med försäljningsutfallet. För egen del gillade jag första halvan av materialet. Detta var pure aor, något som man inte var bortskämd med under 90-talet. Sett med mina aor-glasögon var dock albumets bästa låt inledningsalstret ”You keep me waiting”. Hiten ”I’ve got a lot to learn bout love” var ju definitivt svår att ignorera. Den aningen hi-teach rockiga ”In the raw” bröt förtrollningen genom att implementera något helt annorlunda. Medryckande, annorlunda, men inte alls oäven.

Back to he aor-playground genom ”You´re gonna miss me”. En låt som inte kom upp i samma klass som de två inledande alster, men inte jättelångt ifrån. Andra singeln och balladen ”Show me the way” blev en halvhit, för mig varken tummen upp eller ner det vill säga standard. Därefter följde ”Touch and go” som utkristalliserade sig till en halvt hårdrockig sörja som var vedervärdig. Lika sleezerockigt usel var efterföljande ”Gimme love”. Lugna ”Take me away” var precis det man ville göra. Kvaliteten hade sedan fjärde låten sjunkit under betänkligt. Avslutande halvballaden ”Can´t live without love” fick väl sett ur detta perspektiv anses som anständig. Det var för övrigt Beu Hill som producerade skivan. Den mannen hade många fingrar i den melodiska hårdrockens syltburkar (Winger, Ratt, Streets, Alice Cooper, Warrant, Twisted Sister, Gary Moore, Europe – Prisoners of paradise).

The Storm gav sig sedan ut på turné med Bryan Adams med start i Cincinnati från mars till maj 1992. Ett av giggen avverkades i Los Angeles på Los Angeles Forum – en vecka innan de ökända upploppen inleddes. Efter ett kort break var det återigen dags att turnera, denna gång med legendaren Peter Frampton. Lite senare avverkade de gig med bland annat Tom Cochran och Eddie Money.

Därefter var det dags att följa upp debutalbumet. Det färdiga resultaten Eye of the storm lämnades förväntansfullt in till Interscope. Dock hade de gjort en pudel och upptäckt nya inkomstkällor. Rockposörer med pudelfrissor var enligt dem lika populärt som porrfilmer utan bild. Nu var det gangsterrap och grunge som gällde för hela myntet. Steve Smith lämnade det halvsjunkna skeppet för att istället ersättas av Ron Wikso (Greg Rolie band, Harlan Cage, Cher´s band, David Lee Roth band, Foreigner).

Den rockaden torde ju absolut varit en faktor till att andra plattan lyckats nästlat in sig bland de 25 bästa aor- album som någonsin sett dagens ljus. Nigel Green intog producentstolen. Den mannen skulle kunna tituleras lärling till the mighty John ”Mutt” Lange. I och med detta så behövde han inte bara hämta kaffe till ljudikonen, utan blev också delaktigiserad i själva produktionen med Def Leppards – Hysteria. Samma år som han producerade The Storm så la han också händerna på Iron Maidens – The X-factor. Nigel var efter detta involverad i många kommande Maiden plattor. Eftersom han inte var en aor-producent uti fingerspetsarna var det kanske faktorn som fick albumet att låta så extraordinärt bra?

The Storm visste ju inte att plattan skulle släppas 1995, för istället som planerat två år tidigare. I och med detta så hade bandet hunnit att upplösas, och flocken skingrades snabbt till andra band. De reformerades dock 1995 då plattan till sist utgavs. Det var det brittiska indiebolaget Music for nation som istället erbjöd Europa detta mästerverk 1995 på licens från Interscope, Japan på Avex/Bareknuckle Records och Amerika under Miramar Records. Skadan var redan så stor att den inte gick att reparera. 1996 gick The Storm i graven. De tog parallellt med sig en del av grungen som börjat få smaka på sin egna medicin genom att få se sig besegrade av andra musikaliska inriktningar.

Kevin Chalfant / lead vocals
Gregg Rolie / lead vocals, keyboards
Josh Ramos / lead and rhythm guitars, vocals
Ross Vallory / bass
Ron Wikso / drums

Musiken som existerade på Eye of the storm sett i backspegeln var ett mästerverk. Ursprungsomslaget var otroligt vidrigt, men det var också den enda fadäsen. Albumet inleddes med det positiva budskapet ”Don´t give up”. Det var precis såhär man ville ha sin aor serverad. ”Waiting for the world to change” var balladen som mycket väl kunde matcha Survivors underbara ”Weight of the world”. De två låtarna fungerade förövrigt som bruksanvisningar hur powerballader borde konstruerats. I semiballaden ”I wan´t to be the one” briljerade såväl Greg som Kevin på sång. Denna dualism fungerade klockrent. Låten i sig var sprängfylld med stämsång, en utomjordisk melodi och en refräng att döda till.

Efterföljande ”To have and to hold” grottade återigen ner sig i balladträsket. Näsduksskrynklaren kännetecknades mer av Journeyism än vad ”Waiting for the world to change” gjorde. Dock levde den sitt egna liv genom att bara vara så fantastiskt sentimentalvacker. Som sagt två gudomliga sångare som strävar mot samma mål skapade onekligen synergieffekter. I femte låten ”Livin it up” stegrades tempot. Duon kompletterade denna aor hi-teach pärla med lite Gowan rock. Kombinationen gjorde att låten inte liknade något annat, det vill säga den stack ut på något oerhört positivt sätt.

Efterkommande ”Love isn´t easy” kunde ståta med plattans allra bästa refräng. Kombinera Bad English med Journey i högform så förstår ni vidden av kvaliteten. På sjunde spåret ”Fight for the right” rockade de till sig lite utan att det tog överhanden. Snyggast på den låten var onekligen den ytterst oväntade andra refrängen som andades Def Leppard. I ”Give me the night” drog de ner på typ allt och gav lyssnaren albumets tredje ballad av åtta hittills. Vanligtvis skulle jag spy över det upplägget. I och med att The Storm producerade tre helt olika balladstilar så reflekterade jag mera över mera hur detta var möjligt. Alla de var ju liksom världsklass. Efterföljande ”Soul of a man” simmade i mid-tempo, men med en gospelduell mellan Greg och Kevin. Som sagt, aor kan efter ett tag bli så helvetiskt tradigt. Ibland vill man bara stänga av en platta efter halva; det blir liksom för sterilt och likartat.

Det kan man absolut inte anklaga The Storm för, variation var deras ledord. Otroligt nog så implementerade de en fjärde ballad på plattan. ”What ya doin tonight” vilken särskiljde sig från de tre andra. Bad English blev det första bandet jag kom att tänka på – stunning. På näst sista låten ”Come in out of the rain” inkorporerades en Journeyrefräng i mid-tempo. Det var bara tacka och ta emot. Albumet avrundades med en… ballad! ”Long time coming” var dock helt fantastisk. Den kombinerade Mr Mister med Mike and the Mechanics, fast med lite tyngre gitarrer.

Efter att ha lyssnat in mig mera på denna platta så upplevde jag den ännu bättre än vad jag överhuvudtaget kom ihåg. De ubersnygga körerna och balansen mellan keyboard och gitarren var perfekt avvägda. Efter debutalbumet som präglades av dysfunktionell elektism så trodde jag inte att The Storm var kapabla att tillverka ett sådant här helgjutet mästerverk. Jag såg det liksom inte komma förrän det var försent. Dock hade jag inte dött av att man kanske haft med någon mer låt i stil med inledande ”Don´t give up”, men det var verkligen en petitess i sammanhanget.

Något som verkligen höjde musiken till skyarna var Greg och Kevin röst-samarbeten. Jag tror nog aldrig att jag tidigare hört något bättre en dessa två herrar samarbete. Egona liksom inte krockade med varandra, utan växte istället. Risken finns ju faktiskt att detta är en av de 10 bästa/jämnaste aor-album som någonsin konstruerats. Paralleller finns att dra till andra band jag hyllat tidigare som Khymeras – The greatest wonder och Signal – Loud´n clear. De är alla helt enkelt väldigt tillbakadragna musikaliska finsnickerier och ljusår från Slayers – Hells await. Alla dessa tre var ju också pure aor, inte ihopblandade med rockiga saker, utan bara variationer ifrån genren i sig.

Vad hände sedan? Jo, när några medlemmar insett tidens musiktecken så kröp de tillbaka till Journey-korset. Hoppjerkorna Steve Smith och Ross Valory smörade in sig hos Cain & Schon. Trial by fire, deras 10:e album var dels Steve Perrys återinträde i bandet, dels hans sista med bandet. Steve Perrys krav för comebacken var att managern Herbie Herbert skulle avpolletteras. The Eagles manager Irving Azoff tog över som organisationsansvarig.

Plattan ynglade av sig hiten ”When you love a woman” samt tre halvhits: ”Message of love”, ”Can´t tame the lion” och ”If he should break your heart”. Steve Perry (nicknamed The Duck) sjöng fantastiskt i detta temporärt återförenade Journey. Trial by fire innehöll klockrena anthems som ”Message of love”, ”One more”, ”When you love a woman”, ”Forever in blue”, Castles burning”, ”Don´t be down on me”, ”Colours of the spirit” och ”Still she cries”. Tyvärr så gapade bandet efter på tok för mycket eftersom de inkorporerade hela 16 låtar på plattan. Självklart så kan man se på saken utifrån en annan vinkel, men detta är utifrån ett helhetsperspektiv, vilket tål att understrykas.

Jag var fullt medveten att ”Message of love” skulle vara plattans ”Separatae ways”. Det struntade jag högaktningsfullt i, utan för mig var det en av de 10 starkaste de snickrat ihop. Pomp-AOR made in heaven så att säga. Efterföljande ”One more” sjöd av nästan likartad elixir som ”Message of love”. Att de indirekt försökte fånga in Frontierssoundet såg jag inte som kopiering. De flesta så kallade recensenter var mer inne på återvinning av tidigare musik. Hade det istället gällt Bruce Springsteen, The Rolling Stones eller Bob Dylan så hade de välkomnat konservatismen med öppna armar. Det är konstigt vilka normer som avgör vilka genrer man får häckla kontra grupper som skulle legitimeras att göra covers av gamla kommunistslagdängor. De skulle troligtvis bli tokhyllade som nyskapare eller bli premierade för sin upptäckarlust.

För mycket låtar, för många ballader, för lite rock och sist men inte minst, fel musikklimat; AOR var inte skadeskjuten, den var indirekt kontraktmördad. Beviset för det var att albumet sålde dåligt utifrån tidigare meriter. Bandet tröttnade också på att vänta på Steve´s svar om dennes medverkan på kommande turnéer. Perry valde till sist att inte turnera, utan istället dra sig undan från skivbranschen helt och hållet, i alla fall för ett tag.

Det banade vägen för Steve Augeri som skött mickstativet i bland annat Tall Stories och Tyketto. Konkurrensen var stenhård, men han knep platsen framför vokalistakrobater som John West, Kevin Chalfant och Geoff Tate. Trummisen Steve Smith såg detta som en potentiell möjlighet att återgå till sina jazzrötter eftersom han ansåg att Perry var den rättmätige sångaren. Han ersattes av Deen Castronovo. Den mannen hade som sagt trummat med Schon & Cain i Bad English. För närvarande spelade han med Hardline, och hyrdes in som trummis.

Med Deen och Steve blev det som en pånyttfödelse för bandet. De övade gig i Japan för att år 2000 släppa deras elfte alster – Arrival. Albumet peakade på plats nummer 56 på Billboardlistan, och ynglade bara av sig en single ”All the way”. Det blev droppen för Sony som droppade bandet. Jag gillade inte produktionen, och jag tyckte att det mesta på plattan inte var tillräckligt bra. Några få undantag var rockiga ”Higher place” därutöver var det bara bra ballader som ”All the way”, ”Signs of life”, underbara ödesmättade ”Livin to do” , ”Live and breath” samt ”Kiss me softly” som klarade sig helskinnade.

2005 blev bandet hedrade genom att odödliggöras på The Hollywood walk of fame, där även Perry oväntat dök upp. Samma år släpptes deras tolfte album Generations på indiebolaget Sanctuary Records Group Limited. Det var första gången i Journeys historia som alla medlemmar fick sjunga. Den välrenommerade Kevin Elson som tidigare rattat Journey fick återigen förtroendet. ”Faith in the heartland” visade var det tungriffade skåpet skulle stå. Efterföljande ”The place in the heart” visade var AOR-skåpet skulle stå. På det tredje alstret ”A better life” bjöd bandet på en osannolik skön vers, men glömde lite bort att fila på refrängen. Vi blev tvungna att förflytta oss till sjunde låten för att hitta nästa brottarhit. Den mäktiga balladen ”Knowing that you loved me” tog andan ur en, och Augeri sjöng lungorna ur sig.

För mig var det dock inflation på lite för rockiga låtar som helt enkelt inte var my cup of the, exempelvis ”Gone crazy”. Generation var egentligen Arrivals raka motsats; bra produktion, nästintill balladfritt och högre klass på låtarna. Plattan nådde som högst 170:e plats på Billboardlista, självklart en gigantisk besvikelse. Musiken gick bäst i Tyskland, Sverige och i Japan såklart. 2006 slutade Augeri som sångare i bandet på grund av en halsinfektion.

Svenskbekantingen Jeff Scott Soto fick det åtråvärda uppdraget att agera frontfigur för detta legendariska classic rock band. Glad i hågen tog han avsked ifrån Talisman för att satsa helhjärtat på Journey. Inte långt därefter fick Soto besked via omvägar att han hade blivit sparkad av bandet. Det blev som sagt en minst sagt kort sejour och orättvis process för denna gudabenådade sångare; sagan slutade i juni 2007.

Ett nytt spännande kapitel skulle skrivas samma år. Neal Schon upptäckte sociala medier och i detta fall Youtube. Från början låg Jeremey Hunsicker bra till för vokalistrollen. Han frontade ett ökänt tributeband som inte oväntat kallade sig Frontiers. Efter några tankekonstruktioner senare vände han blickarna mot det filippinska coverbandet The Zoo och deras framförande av ”Faitfully”. Schon blev så hänförd av vokalistbesten Arnold Pineda att han kvickt bjöd in honom till en två dagars audition. Den måste onekligen gått bra eftersom Pineda officiellt titulerades ny sångare i bandet den 5 december 2007; snacka om en tidigt julklapp.

Journey som band fick också en ytterst tidig och oväntad julklapp det året genom att hedrande få medverka i HBO´s flaggskepp The Sopranos den 10 juni 2007. Avslutande avsnittet av sjätte och sista säsongen tonades ut till tonerna av ”Don´t stop believing” – episkt. Detta ledde till att Journey återigen blev insläppta i finrummet av såväl nya som gamla fans. Självklart gav det råg i ryggen inför processen med att spela in nytt material. Till detta med en helt ny sångare som varken var amerikan, britt eller Europé och dessutom betydligt yngre än sina kollegor.

Det var återigen ett pånyttfött band som denna gång ville ompaketera och återskapa aor-glansen från Escape och Frontiers mitt framför ögonen på en delvis ny publik. I mitt tycke så lyckades det de med råge på Revelation (2008). Två av låtarna var förövrigt bland de bästa Journey överhuvudtaget skrivit. ”Where did I lose your love” och ”What I needed” var monstruösa, med stark betoning på monstruösa med ett stort M.

Sylvasst tunga ”Never walk away” inledde Journeys 14:e platta. Den påkallade lyssnaren alla de element som symboliserades med Journey´s varumärke. Den tilltänkta ersättaren till Steve Perry, Jeremey Hunsicker, var en av dem som skrev låten. Efterkommande balladen ”Like a sunshower” var en spröd och avskalad sak som gjorde sitt jobb, men inte mera. ”Change for the better” fortsatte segertåget med kvalitet som främsta vapen. Pinedas sång var som gjuten för dessa lite tyngre låttingestar.

I samma fotspår följde ”Wildest dream” som med sina dutt-duttiga keyboards och klockrena refräng steppade upp en kvalitetsnivå ytterligare. Femte låten, ”Faith in the heartland” (re-recorded från Generations) visade Journey på att en nyversion kan klå originalet, ifall rätt verktyg fanns att tillgå i verktygslådan. Efterkommande powerballaden ”After all these years” skilde sig markant från ”Like a sunshower” i sin uppbyggnad. Det var inte det viktigaste, utan här visade Journey på att de var gurus på att skapa mäktiga tidlösa ballader.

Nu kom den, låten som nästintill matchade ”Separate ways”. ”Where did I lose your love” . Oh my God vilket djävulskt anthem. Det riktiga otäcka var att nästa utomjordiska anthem låg precis bakom hörnet. ”What I needed” eller ”Where did I lose your love”? Det beror nog på vilket humör man var på. ”What I needed” var lugnare, men också mer varierad, pompigare och otroligt nog ännu mer dramatisk. Det vittnade om att ord egentligen var helt överflödiga. AOR konfronterades med högre makter?. Jo nog så var det nog.. Efter Gud placerat dessa efter varandra så var det dags för tunga ”What it takes to win”. En riktigt tungskönriffande låt vars egentliga fel låg att den placerats efter två-inte-av-denna-värld-aor-låtar. Albumet avslutades i mina ögon genom ”Turn down the world tonight”, i och med att 11 låten ”The Journey” mera får anses som en instrumental uttoning. Halvballaden andades, åt och sket Journeymelankoli, utan för den delen kännas utlånad utav tidigare konstruktioner.

Journey hade också den goda smaken att ”bara” addera 10 låtar med sång på, till skillnad från Trial by fire som drabbades av storhetsvansinne. Den sydafrikanske producenten Kevin Shirleys insats får definitivt inte förringas. Albumet doftade storslagenhet och det var Shirleys verk, en vital byggsten för genren i sig något han visat tidigare eftersom det var han som producerade underbara Trial by fire. Kevin hade rattat grupper som The Black Crowes, Rush, Aerosmith, Dream Theater, Iron Maiden och Mr Big för att nämna ett fåtal. Det liksom låg i luften att Revelations skulle bli en succé, cirkeln var liksom sluten; dåtid och nutid hade förenats. Även publiken uppskattade vad de hörde. Albumet nästlade in sig till position fem på Billboardlistan, och stannade på topp 100 i hela 20 veckor. En fantastisk bonus var att albumet släpptes som en dubbelskiva, där skiva två bestod av klassiska Journey-låtar som hanterades av Pineda på sång, istället för Steve Perry.

Efterkommande Revelation-turnén blev en braksuccé tillika en av de mest inkomstbringande under hela 2008. En turné som fortsatte ändå till oktober 2009. Där emellan avverkade gruppen det hedrande uppdraget att få uppträda inför-inför Super Bowl XLIII show i Tampa den 1/2 2009. Samma år blev ”Don´t stop believin´” den mest spelade låten på Itunes, av de artister eller grupper som släppt musik före år 2000. Mellan åren 2007 – 2009 gick det mesta som på räls för Journey. Förutsättningarna för vad som komma skulle kändes nästintill som en profetia som helt bara kunde infrias. Vad kunde egentligen gå fel? 2010 samlades bandet i Fantasy Studios för att påbörja arbetet med deras 15:e platta. Den 4 maj 2011 släpptes ett nytt musikkapitel i Journeys musikhistoria. Eclipse nådde 13:e plats på Billboardlistan, men kunde inte matcha Revelations försäljningsframgångar på en enda punkt.

Var albumet pest eller kolera utifrån Mats Widholms tuffa kriterier? Inledande ”City of hope” var en ångvält, men långt ifrån den inledning jag skulle vilja ha hört. Därefter följde ”Edge of the moment”. Mer melodi och en bättre refräng fick aor-antennerna att resa sig. På tredje låten ”Chain of love” kunde ståta med albumets hittills bästa refräng i kombination med lite halvorientaliska Deep Purple vibbar. Det liksom låg i luften att fjärde låten skulle bli en ballad, oddsen var inte jättehöga på motsatsen. ”Tantra” var en halvhyfsad ballad, men ljusår från deras bästa. Mjuk-bluesiga ”Anything is possible” andades såväl tunnhet som andefattighet. ”Resonate” fick förtroendet att avlösa föregående seghet. Det gjorde de med bravur eftersom konstruktionen lätt kunde tituleras till bäst hittills. Den andades verkligen pomp-Journey, utan att klona tidigare hits.

Lättviktiga balladen ”She´s a mystery” var i mina ögon genomusel. Det fanns inget i den som tilltalade mig. Efterföljande ”Human feel” återtog lite respekt genom att dels höja tempot, dels öka disten. Låten i sig var dock inget som gick till historien som en av deras bättre låtar. Nionde alstret ”Ritual” var en standardlåt som ekade dåtid, utan att utmärka sig på något sätt. ”To whom it may concern” återställde tyvärr inte ordningen. Visst, den stack ut, men det var också det bästa med den. Näst sista låten hade bandet döpt till ”Someone”. Det var en halvrockig sak som även den kunde kasseras. 12:e och sista låten ”Venus” var en instrumental historia som var tung, proggig och pompig. Något annat positivt med den gick inte att hitta. Neil Schon och Jonathan Cain re-recorded ett stort antal låtar i Nashville då Kevin Shirley inte hade tid att slutföra sitt arbete – tyvärr. De ville helt enkelt ha en rockigare och råare ljudbild, med färre ballader, och det fick de dessvärre också. För mig var Eclipse en talande titel på albumet som helhet.

Deen Castronovo fick lämna bandet 2015 efter att ha blivit åtalad för våldtäkt, sexuellt våld och misshandel gentemot sin fru. Omar Hakim snabbinkallades som ersättare eftersom bandet var ute på en stor turné. Steve Smith som tydligen återhämtat sig från förlusten av Steve Perry anslöt sig också till turnerandet, med bland annat ikonerna Def Leppard. Turnén i Nordamerika blev 2018 mest lönsamma livekonstellation via 17 bejublade live sammankomster. 2017 valdes Journey välförtjänst in i Rock and Roll Hall of fame.

Någon Steve Perry tillbaka i vokalistrollen tycktes det inte vara så höga odds på. Det kanske egentligen var det bästa utifrån tidigare friktioner. Dock släppte han ett album så sent som 2018. Traces döptes den efterlängtade comebacken till. Steve sjöng fortfarande som en halvgud, men låtarna var not my cup of tea. Många recensenter höjde den till skyarna och plattan hamnade högt upp på fansens årsbästa listor. Konstigt vad okritisk man kan vara mot någon man högaktar så vördnadsfullt, eller var det som var problemet? För det första var det inte aor, för det andra var låtarna långtifrån något speciella. De flesta skulle kunna tituleras som djävulskt intetsägande och ett utmärkt komplement till sömntabletter.

Dagens Journey bestod ett tag av tre personer eftersom Valory och Smith indirekt blivit sparkade av Cain & Schon-igen. Denna gång uppviglade busfröna genom strategin att försöka ta kontroll över själva gruppnamnet. Såhär ser gruppsammansättningen ut i nuläget (2021-05-14). Efter Eclipse så beslöt sig bandet att koncentrera sig på att turnera, inte på att spela in nytt material. Enligt bandet så är tiden nu mogen för denna nya sättningen att släppa nytt material tillsammans. Utifrån det segdragna Coronaviruset lutar det snarare åt 2022, ifall de vill dra nytta av den fulla potentialen som en världsturné innebär. Något undertecknad definitivt inte kommer att missa, det kan ju vara så att det blir deras sista framträdande i Europa någonsin?

• Neal Schon – lead guitar, backing vocals (1973–1987, 1991, 1995–present)
• Jonathan Cain – keyboards, backing vocals, rhythm guitar, harmonica (1980–1987, 1991, 1995–present)
• Randy Jackson – bass, backing vocals (1985–1987, 2020–present)
• Arnel Pineda – lead vocals (2007–present)
• Jason Derlatka – keyboards, backing vocals (2020–present)
• Narada Michael Walden – drums (2020–present)

Det här min andra krönika där två album lyfts fram istället för en. Då var det Khymeras – The greatest wonder och The Master of illusions, nu är det främst fokus på The Storms – Eye of the Storm, men under resans gång överraskande Journey – Revelations rejält. Den var inte ens påtänkt, det var först i efterhand som jag knockades av innehållet som polletten trillade ner fullt ut. Tanken var mer att applicera avsaknaden av helhetsgreppet på både Escape och Frontiers. På Escape funkade den teorin, men inte alls på Frontiers, som delvis är ett helt fantastiskt album. Utifrån ett helgjutet-album-perspektiv når den dock inte ända fram till grupper som Aviator, Signal, Fortune och Shy, men de låtar som är bra är helvetiskt bra.

Det ska bli ytterst spännande att se vilken musikalisk riktning Journeykompassen kommer att visa utifrån den nya sättningen och segdragna Eclipse från 2011. Det har hunnit gått hela tio år sedan den släpptes. Så 2021 hade varit förträffligt om man utgått från ett 10 års jubileum. I min fantasi gör de en Trial by Fire och Revelation genom att tredje gången återupprepa formulan för hur de lät på Frontiers, fast i en uppdaterad skrud såklart.