Author Archive

Jag är i grund och botten en AOR-gubbe. Att snubben som sjunger på det man lyssnar på verkligen kan sjunga är en övertygelse i den högre skolan. En halvtaskig sångare kan stjälpa de allra bästa låtarna.

Dock är det en sanning med modifikation utifrån ett Accept perspektiv. Albumet Restless and wild från 1982 skakade min själ i grundvalarna.

Låten ”Fast as a shark” var och är helt gudomlig. Att påstå att Udo Dirkschneider sjunger bra är en grav överdrift. Dock passar han som handen i handsken på Accepts låtar, trots att han kväker fram meningarna.

Accept lade musikerkarriären på hyllan 1996 med albumet Predator. Mark Tornillo från TT Quick tog över mickstativet 2010 när Acceptgrabbarna injicerande sprillans ny musik.

Albumet titulerades Blood of the nations och var ett riktigt höjdaralbum. Att ersätta Udo var inte det lättaste, men Mark Tornillo gjorde det med bravur. Han var som skapt för att sjunga med Accept. Det måste ha varit en av de bästa vokalistrockaderna i rockvärlden.

Blood of the nation måste i viss mån också tituleras som ett av de bättre comebackalbumen i hårdrockvärlden med Treat och Pretty Maids, pånyttfödelse kallas det väl. Albumets avslutande låt ”Bucketful of hate” var i mina öron plattans starkaste lysande stjärna.

Det är ett smärre under att den är en av de minst streamade låtar på Blood of the nations. För mig är det en av de bästa låtarna som bandet ynglat av sig. Den står sig väl rustad mot klassiker som ”Fast as a shark” och ”Metal heart”.

Som sagt, vilken jäkla låt helt enkelt!

I Frankrike bor det 68 miljoner människor och är till ytan Europas tredje största land efter Ryssland och Ukraina. Hårdrocken lever dock en tynande tillvaro. Shakin´street, Fairyland, Heavenly, Vulcain, Gojira, Archange, Nightmare och Steel angel är några band som jag vet härstammar från detta grodätande land.

Från samma land kommer också halvgrowlande Adagio. Deras debutalbum släpptes 2001 och döptes till Sanctus ignis. Deras comebackalbum titulerades till Life och gavs ut så sent som 2017. Ett album som för övrigt finansierades via crowdfunding.

Bandets motorer är gitarristerna Stéphan Forté och Franck Hermanny, I bandet har två svenskar medverkat, dels keyboardvirtuosen Rickard  Andersson, dels sångesset Mats Levén.

Gillar man vår egen Yngwie Malmsteen och Symphony X så tycker man helt enkelt om Adagio.

På fransosernas fjärde album Archangels in black sjöng Gus Monsanto (Revolution Renaissance, Firestone, Human fortress) vilken efterträdde britten David Readman (Pink cream 69, Almanac, Voodoo circle).

På detta för övrigt braiga album återfanns ”Vamphyri”. Att den plockade upp ett vampyrtema var en ren skär bonus.

Tyngd, melodi och en klockren refräng malde ner sina lyssnare  till nanopartiklar. Så djäkla tungt, så djäkla maffigt, så djäkla bombastiskt – pure fucking magic!

Danmark har gett oss musikälskare många minnesvärda akter. Volbeat, Pyramaze, Artillery, D-A-D, Fate, Mercyful Fate, Skagerack och självklart the kings of hardrock, Pretty Maids.

Ett annat danskt band som jag fick upp ögonen för var Royal Hunt. Dessa danskar har sedan 1991 till 2022 hunnit släppa 16 stycken studioalbum. Det albumet som fick mina ögonbryn att höjas var deras tredje som titulerades Moving Target som kom ut 1995.

Trots oändligt med rap och grunge 1995 släppte också dessa grupper nytt material. Atlantic, Ozzy Osbourne, The Storm, Dream Theater, Yngwie Malmsteen, Vanden plas, Savatage, Talisman, Heartland, Ayeron, Fair Warning, Harem scarem, för att nämna några guldklimpar det året.

Jag kommer så väl ihåg när jag för första gången hörde inledningslåten ”Last Goodbye”. Det var som en vänsterjabb i solar plexus. Den uberblytunga produktionen, sången, melodin och den klockrena refrängen var som ett enda metal-spa. Alla ingredienserna var upprinnelsen till en riktigt hårdrock-hit, en som fungerar lika effektivt idag som när den kom ut.

Tyvärr har deras 16 album varit diaboliskt ojämna parallellt som de har i mina öron haft väldans svårt att inte typ låta likadant. Det förtar dock inte min upplevelse av ”Last goodbye”. Den kommer alltid att finnas bland de 100 bästa hårdrocklåtar som kreerats.

Det är inte så många band som tagit upp Yngwie Malmsteens patenterade neo-classic metalpinne. Numera sjunger han såväl som producerar sina egna alster…tyvärr. Det öppnade ju upp fältet för narcissiska konkurrenter.

Tyska At Vance var dem som förde facklan vidare med svenska Stormwind. En annan akt var belgiska gitarronanisten Dushan Petrossi. Hans band heter Iron Mask. Debuten skedde 2002 via Revenge is my name och han sjunde verk Masters of masters släpptes 2020.

Mannen bakom gitarren har skapat en hel del guldkorn. Inget var dock lika bländade som låten med ett stort L i – ”Holy war” från albumet Hordes of the brave.

På det albumet medverkade även den svenska keyboardistvirtuosen Rickard Andersson. Densamme  har medverkat i grupper som Majestic, Time Requiem, Space  Odyssey, Karmakanic, Evil Masquerade, Adagio och Silver Seraph, idel neo-classic grupper. Förresten, vart har den killen tagit vägen?

Som sagt, vill man ha sin Yngwie marinerad i chili då är det bara att navigera till inledningslåten ”Iron Mask”. Det är Yngwie på steroider!

Jag tyckte den var bra när den kom, men tycker nästan att den är ännu bättre idag, 16 år efter Hordes of the brave släpptes. Det bara är en låt som man rankar på sin 100 bästa i topp Spotifylista och dylikt. En låt som sticker ut över mängden, en låt som utan svårigheter ersätter barndomens snuttefilt.

Det bara är Dushans magnum opus; det bästa han någonsin kreerat – belgiskt härdat stål. 

Satan vad jag diggade Wings of tomorrow när den kom ut. Det samexisterade så många klassiker på det albumet så att man blev vimmelkantig. Utifrån mina öron ett av deras bästa.

Dock var jag ett tvättäkta Treat-fan, vilket innebar att jag hellre föredrog Treat, framför Europe. Ungefär som Beatles-Rolling Stones, Blur – Oasis, Elvis – Tommy Steel, Gyllene Tider – Noice och Sean Banan - Anna Book.

Europes återföreningen skedde 2004 via Start from the dark där återigen gitarrfantomen John Norum var back in business. Den plattan gav och tog, med stark betoning på tog.

Efterföljande alster Secret Society passade mig däremot helt perfekt; vilket djävulskt periodvis skönt album, trots att de ”inte lät som Europe”.

Inledningslåten tillika titellåten berörde mig inte nämnvärt till skillnad ifrån spår två. ”Always the pretenders” har bara det man kan önska sig av en hitlåt. Vi scrollade ner till nästa braiga låt; den halvlugna: ”Wish I could believe”.

Efterkommande ”Let the children play”, precis som ”Human after all” var båda bra låtar. Men det är i ”Love is the enemy” som det hettade till ordentligt. Den följdes tätt efter av ”A mothers son”. En ballad sak som helt enkelt kunde beskrivas som lugn och sansad, på ett positivt sätt.

”Forever travelling” och ”Brave and beautiful soul” fyllde sina funktioner. Albumet avslutades med smarriga ”Devil sings the blues”. Trots titeln uppskattades avrundande alster till fullo.

Som sagt, min upplevelse av Upplands Väsby grabbarna sjunde platta var klart över medel. Jag tycker den är sjukt underskattad.

Europe känns fortfarande vitala och fräscha, dock önskar jag att de kunde släppa en äkta Europeplatta, det vill säga inte såsiga bluesrockiga låtar utan märkbara refränger. Nya singeln ”Hold your head up” visade tyvärr prov på ovanstående.

Rammstein eller Scorpions? Den gemensamma nämnaren är att de är tyskar. Dit räknas även Pink Cream 69. Gruppen har släppt hela 12 album mellan 1989 och 2017.

Deras jämnaste alster är Electrified (1998) tätt följd In10sity (2007) samt Sonic Dynamite (2000).

Mina kvalitetsmåttstockar heter Masterplan och Firewind. Jag har inga som helst problem med att implementera in detta album till de tyska och grekiska kolosserna.

Pink Cream 69 bildades 1987 i Karlsruhe av Andi Deris, Dennis Ward, Kosta Zafiriou och Alfred Koffler. Kosta är av grekisk härkomst och Dennis Ward är av amerikansk ursprung.

Andreas ”Andi” Deris greppade Helloweenbetet när de sökte med ljus och lykta över en ny sångare. Han slutade 1994. Britten David Readman tog över mickstativet.

Dennis Ward är numera fast medlem i Magnum och svingar drakoniskt sina piskor och styr det mesta i projektet Khymera. Hans skötebarn levererar varierad tyngre AOR eller melodiös hårdrock, beroende vilken vinkel man vill beskåda det hela från.

Förutom att agera pisksnärtsutdelare är tyskamerikanen multiinstrumentalist, en gudabenådad producent, och utifrån Khymera, en överdjävlig sångare. Den vokala biten har han skött sedan platta nummer två.

Tillbaka till Pink cream 69. Albumet Electrified var nästintill flawless, det vill säga raka motsatsen till en ren transportsträcka. Produktionen var krispigare än KFC.

David Readman sjöng lungorna av sig i låtar som var påträngande starka. Den inledande trippeln med ”Shame”, ”Stranger in time” och ”Break the silence”  var rakbladsvass.

I ”Over the fire” höjde grabbarna tempot rejält. På efterkommande ”Losing my faith” avlossade tyskarna ytterligare örongodis.

Som sagt detta var ett album som var bra rakt igenom.

Plattan efteråt, Sonic Dynamite hade två riktiga käftsmällar ”Seas of madness” & ”Speed of light”

Låtordning

Shame

Stranger in time

Break the silence

Electrified

Over the fire

Losing my faith

Higher kind of life

Burn your soul

Rocket ride

Best for you

Gone again

Det ena utesluter inte det andra. Jag uppskattar verkligen Ozzy i Black Sabbath, men föredrar definitivt både Dio såväl som Tony Martin.

För mig är The Headless cross  (1989) och Tyr (1990) två av bandets mest underskattade album.

Första gången jag hörde Headless cross var i paritet med en utomjordisk upplevelse eller en regional själavandring.

Att omslaget också var råcoolt förstärkte den känslan. Det keltiska korset är en av de mest välkända irländska symbolerna och förekommer ofta på kyrkogårdar, offentliga monument, konstverk och i modebranschen.

Även om dess ursprung är omtvistat är det fortfarande en kristendomssymbol med hedniska associationer. Det är också en populär symbol för irländsk stolthet. Definitivt en utmanare till både Leprechaun och fyrklövern.

Jag hade förmånen att  se Black Sabbath på Cirkus 1995 med just Tony Martin bakom mickstativet. Är det någon som legitimeras att få göra ”djävulstecknet” så är det han och Dio. Den sistnämnde har av naturliga skäl avpolletterat sig själv.

Titellåten var verkligen som en jabb i solar plexus.  Den skar igenom ben som märg och var såväl mörk och tung på samma gång. Hela albumet är för övrigt en uppvisning av kvalité i den högre metalskolan. Dock var jag lite extra svag för ”Kill in the spirit world”.

Albumet var lite evil, på ett vuxet sätt, vilket var en komplimang.

Året efter landade Tyr på skivdiskarna. Ett schizofrent grymt album, dock inte lika urstarkt som The Headless cross. Omslaget var däremot mer estetiskt tilltalande, trots avsaknaden utav det keltiska korset.

Inledande ”Anno Mundi” var detta albumets svar på ”The headless cross” – pure magiskt. Scrollade man ner till låt tre, ”Jerusalem” så fick man nästa strokeförnimmelse.

Tony Martin sjöng för övrigt lungorna ur sig på båda verken – a perfect match – Martin & Black Sabbath (ej förväxlas med Marcus & Martinus).

The Headless cross

The gates of hell

Headless cross

Devil & daughter

When death calls

Kill in the spirit world

Call of the wild

Black moon

Nightwing

Tyr

Anno mundi

The law maker

Jerusalem

The sabbath stones

The battle of Tyr (instrumental)

Odin´s court

Vallhalla

Feels good to me

Heaven in black

Mats Levén, Göran Edman, Joe Lynn Turner, Mark Boals och  Jeff Scott Soto. Vad har de gemensamt? Förutom att vara rakbladsvassa vokalister har alla skött mickstativet hos Yngwie Malmsteen.

Yngwie har för mig alltid varit en husgud av rang. Från den nästintill instrumentala självbetitlade debuten, till Alchemy, som släpptes 1999. Därefter blev hybrisen för stor, när han dels skulle producera, dels sjunga på sina musikaliska verk.

Det fanns ett högre syfte med att fronta bandet med diaboliskt starka vokalister. Yngwie sjunger väl okey, men är ljusår ifrån ovanstående sångare. Precis samma sak när det kommer till produktionen på albumen; det låter för taskigt helt enkelt.

Detta tar dock inte bort den historiska aspekten. Varje album från 1984 har varit som ett nytt kapitel musikaliskt, lite beroende vem som satt på vokalisttronen.

Jeff Scott Soto perioden var  en positiv härdsmälta, precis som Mark Boals på Trilogy. Efterkommande  Odyssey med Joe Lynn Turner var ett mästerverk. Därefter sjöng Göran Edman på Eclipse och Fire and Ice.

Fire and Ice från 1992 innehöll bland annat ”How many miles to Babylon”, ”Cry no more”, ”No mercy” och ”Final curtain”. Det var ett ruskigt starkt album; dock rankar jag Eclipse ännu högre.

På Eclipse var det bara ”Bedroom eyes” som jag inte gillade; därutöver var det pure fucking magic. Vi pratar inte om bara bra låtar, utan uber-gudomliga sådana.

Halv-hiten ”Making love” agerade hare framför ännu bättre låtar.  Var man ett fan av Rainbows -”Kill the king” så fick man sitt lystmäte infriat via ”Motherless child” och ”Demon driver”.

Smörgåsbordets tre starkaste lysande stjärnor var mittpartiet med ”Devil in disguise”, ”Judas” och ”What do you want”. Bättre än såhär blev det inte!

Ville man ha sin neo-classic metal griljerad i mäktiga melodier, förföriska refränger och gitarronani på högsta nivå, så var Eclipse the answer.

Line-up

Göran Edman – sång

Yngwie Malmsteen – gitarr, sitar

Mats Olausson – keyboard

Svante Henryson – – bas, cello

Bo Werner – trummor

Låttitlar

Making Love

Bedroom eyes

Save our love

Motherless child

Devil in disguise

Judas

What do you want

Demon driver

Faultline

See you in hell

Eclipse

Plitvicesjöarna är en nationalpark i Kroatien, cirka 2 timmar från huvudstaden Zagreb. Första gången jag såg bilder på detta underverk för 10 år sedan så bestämde jag mig för att åka dit någon gång under min livstid. Nu var den tiden kommen!

Med syfte att inte bara upptäcka Zadar och Plitvicesjöarna så bokade jag upp en bil via Avis i 10 dagar.

Utifrån Ryanair gristider och SJ omisskänneliga inställda och ändrade tågtider beslöt vi oss för att dagen innan övernatta invid Arlanda, närmare bestämt på Goodmorning hotel.

Dag 1 – Upptäcka närområdet.

Vi gick upp klockan 03.00 på natten eller om man hellre vill titulera det, morgon. Efter en utmärkt frukost där pannkakorna med grädde och sylt stod för den största upplevelsen äntrade vi planet 07.20. Det tog 2 timmar och 40 minuter att nå våran destination.

Familjen hämtade upp vår bokade Volkswagen Taigo efter vi landat. Taskig engelska och strul med mitt kontokort resulterade i att bilen blev 2500 kronor dyrare, det vill säga cirka 11 500 kronor.

Det visade sig vara ett ännu större äventyr än befarat att ta sig till vår lägenhet. Att hitta en parkering var förenat med migrän. Lägenhetsanvarige hade beskrivit tillgång på p-platser som god, något som sköts i sank under våra 10 dagar.

Det existerade inga linjer eller anvisningar var man skulle parkera, utan det var först till kvarn, vilket innebar att hittade man inga platser så fick man söka sig ännu längre bort från vår lägenhet, och där såg det ännu värre ut, hur nu detta var möjligt.

Vi fick vänta lite grann på att rummet skulle bli städat klart, därefter fick vi tillgång till den helt okejiga lägenheten. Gradtalet hade sökt sig till 33 grader. Kvavt var bara förnamnet. Ett bad var helt oundvikligt.

Kolovare heter heter Zadars stadsnära beach. Den var lång och innehöll olika ”badtyper”. Vårt första val var den bredvid ett 10 meters hopptorn. Det var ruskigt behagligt att kasta sig i det ljumma vattnet.

Att ligga och soltorka kändes aningen ohälsosamt utifrån cancerrisken och solbrännskador. Det var inte överfullt på beachen, men vi var långt ifrån ensamma.

Efter att ha avnjutit några timmar på stranden begav vi oss till en närliggande matbutik med syfte att fulla upp kylskåpet. Ost, mjölk, salami, smör, margarin, öl, bröd och mjukost var några produkter som införskaffades.

Efter en välbehövlig siesta flanerade vi i Zadars Gamla staden. Det var ett myller av trånga gator och mysiga torg. Vi passade på att äta gott på en trattoria.

Som sagt, lägenheten var bra, den enda nackdelen var att den låg på 5:e våningen…utan hiss, tillika 80 trappsteg.

Förresten, området där vi hade vår lägenhet var aningen white-trash-inpirerad, detta kunde ju relateras till nackdelar, lite beroende på hur man såg det.

Dag 2 - Šibenik

Efter att ha sovit gudomligt var det dags för resans första utflykt. Platsen var staden Šibenik. En plats som myllrade av gränder, branta gator, välvda passager och restauranger.

Det pittoreska inslaget avlöstes av deras intilliggandes Beach Banj. Stenar och sand med stark betoning på stenar blev vårt kall i några badfyllda timmar.

Att hitta en parkering var förenat med psykisk ohälsa; nästintill omöjligt att hitta någon sådan. Staden såg betydligt vackrare ut på håll, än vid den.

Vi handlade på Lidl och traskade till Gamla staden på kvällen, vilken avrundades med en mindre klockren pizza. Ärligt, det var ett överflöd av bröd. I mina ögon är svenska pizzor betydligt godare. Det vill säga mer sås och mer ingredienser på dem.

Dag 3 - Kolovare

Efter att ha lyssnat på Sverige mot Sydafrika i fotbolls-VM begav vi oss återigen till stranden Kolovare. Denna gång testade vi en annan del av beachen. En med ett mer traditionellt utseende. 33-34 grader krävde sin hen. Solen rostade nästan av skinnet på en.

På kvällen flanerade vi runt i de historiska miljöerna i Zadar. Frida passade på att köpa en snygg klänning. De flesta klädbutikerna var fina, men innehöll ungefär likvärdigt utbud, precis som i de flesta souvenirbutiker.

Jag var förvånad över att det fanns så många betongklumpar som smugit sig in efter bombningar under andra världskriget. Det hade varit betydligt trevligare ifall de styrande hade ersatt nybyggnationen med ursprungshusen.

3 dagar lika med 3 glassar. Kroaterna var minst sagt lika duktiga som italienarna i konsten att skapa djävulskt god glass. Att de skiljde sig åt gjorde bara saken värre utifrån ett viktperspektiv.

Dag 4 – Zagreb

Så var det dags för den andra bilutflykten. 28 mil skiljde Zadar från Zagreb. Resan skulle ta 3 timmar, men det var köer från helvetet, så det blev istället 4 timmars bilfärd. Min ena dotter, Hanna, agerade återigen Spotify-DJ.

Så för barnen var dessa roadtips en smärre dröm, främst för Hanna. Hon vrakade mellan många genrer, men mest blev det låtar av The Weeknd.

Runt 3 timmar var vi i Zagreb. Kroatiens största stads vilseledde sina besökare genom att just vara en storstad. Vi gick mest planlöst runt och fönstershoppade. I deras äldre lite äldre områden käkade vi Wienerschnitzel.

Hemresan tog 3 timmar och vi var hemma runt klockan 20.00, helt utpumpade. Att hålla fokus på trafiken tärde på krafterna.

Dag 5 - The Museum of Illusions

Vi vaknade till åskmuller och blixtar. När ovädret bedarrade drog vi ut till The Museum of Illusions. Det var en riktigt hit och något man stundtals häpnade till. Optiska illusioner varvades med visuella rum.

Senare på dagen käkade vi vid ett bageri. Lite senare gick vi till en dold pärla - Pancake Bar Marvel/Palacinka Bar Marvel. Ägaren var en riktig Marvelentusiast. Allt var inrett i Marvelstil. Menyn var helfestlig.

Ovanstående meny var minst sagt annorlunda. Det var upp till var och en hur man skapade sin anrättning. Vår familj gick all in, trots gigantiska lass med pannkakor och glass gick det bara på 600 kronor.

Shopping kan ibland vara en källa till eufori. Vi hittade en butik som hade kvalitetskläder till sjukt bra priser. Även där gick vi all in.

Kvällen avslutades med bio Barbie & Ken. Ryan Gosling (La la land, Drive, Blade runner 2049) Margot Robbie (Suicide squad, The wolf of wall street, I ,Tonya) och Will Ferrell (Anchorman, Blades of glory, Elf) skapade en rom com-utblandat med musikal och komedi.

Helt klart en film som hela familjen satte värde på. Verket var sprängfyllt av ironi, och drev hejdlöst med sig själv på ett positivt sätt.

Innan filmen började avverkade jag några euros på ett The Sopranos flipperspel i lokalen bredvid. En riktigt toppdag!

Dag 6 – Split

Det var återigen dags att inta förarplatspositionen. Dagens mål var Kroatiens näst största stad – Split. Det var roadtrippens näst längsta sträcka med sina 32 mil tur och retur.

Som vanligt var det hell on earth innan en parkeringsplats hittades. Split var betydligt mer lättnavigerad än sin storebror Zagreb. Dels låg den vid kusten, dels låg den bredvid den långa strandpromenaden.

För cirka 1700 år sedan valde oväntat kejsare Diocletianus att avgå utan att bli mördad av rivaler just på grund att han självmant gav bort tronen. Han slog sig ner i split där han låtit bygga ett magnifikt palats.

Palatset användes för övrigt som inspelningsplats för Game of Thrones. bland annat till scenerna där Daenerys tränar och låser in sina drakar.

Tyvärr började en trötthet på souvenirbutiker, restauranger och gränder infinna sig, allt gick liksom in i varandra liksom, inget bröt mönstret, om man inte räknade romerska ruiner som sådana. Till sist blev det svårt att uppskatta all denna mängd av ”pittoreskhet”.

Vi greppade ganska snart en restaurang där vi alla valde pasta till mat. Därefter hämtade vi våra badkläder i bilen för att senare inta den stadsnära stranden Bacvice beach.

Dag 7 – Spindlar och skorpioner

34 grader krävde sin hen, det blev återigen bad invid Kolorave. Resterande del av dagen ägnades åt att upptäcka två av Zadars större turistattraktioner.

Vi passade också  på att besöka Spindel och skorpionutställningen. Jag har svårt att se att det skulle kunna finnas fler avarter av fågelspindlar. Mitt intryck var att jag blev mätt på tok för fort. De skiljde ju sig inte markant åt.

Det är inte många städer som kan skryta med ett offentligt musikinstrument. Havsorgeln är inbyggd i Zadars hamn. Under de vita stentrapporna finns en uppsättning pipor som naturligt skapar musik allteftersom vågorna trycker upp luft genom piporna. Det var såväl lugnande som meditativt att lyssna på dessa ljud.

Samma arkitekt ligger bakom verket ”Hälsning till solen”. Den här cirkeln finns precis bredvid musikorgeln. Den består av 300 stycken glasplattor med sensorer som absorberar solljus under dagen. Under natten ger den ifrån sig ett ljusmönster  och skapar ett flerfärgat, hypnotiskt skådespel.

Dag 8 - Plitvicesjöarna

Plitvicesjöarna är en nationalpark i Kroatien. Det tog cirka 2.5 timme att bila dit. För mig var detta huvudanledningen till att vi besökte Kroatien en andra gång, den första var i Dubrovnik. Skulle alla de djupt liggande förväntningar skalla oss, eller inte? De var på förhand upptrissade på maxnivån.

Nationalparken är juvelen i Kroatiens krona. Nationalparken Plitvicesjöarna ligger i hjärtat av landet och är känd för sitt förtrollande landskap och berättar en ny historia vid varje årstid.

Dess smaragdgröna vatten, blomstrande träd och spektakulära vattenfall var faktiskt helt sanslöst vackert. De 16 labyrintiska sjöarna som slingrar sig fram 8 km flätas samman med stigar längs sjöarna  och gångbroar.  så att besökarna kan komma riktigt nära de kända vattenfallen.

Det var en befrielse att slippa souvenirbutiker för en stund. som sagt detta var en mäktig, nästintill religiös naturupplevelse.

Dag 9 – Trogir & Pirmosten

Sista långa bilturen ägnades åt att beta av småstäderna Trogir  (13 mil) och Primosten (11 mil). Trogir är en liten ö precis innanför fastlandet som var en av höjdpunkterna på resan. Trogirs pittoreska stadskärna var en fröjd för ögat.

Primosten som ursprungligen var en isolerad ö, är nu ansluten till fastlandet via en bro och en gångbro. Vi gick runt staden och njöt av dess spektakulära instagramvänliga vyer.

Den populära Velica Raduca stranden var det man längtade till mest. Kristallklart vatten och relativt långgrunt. Det var genant skönt i vattnet, ett avbräck från de 32 grader och molnfria himmel.

Efter dessa långa bilturer var man inte speciellt sugen på att trängas i gamla staden. När man kommer hem runt mellan 19.00 – 20.00 var vi alla ganska möra möra både fysiskt som psykiskt.

Dag 10 – Hemfärd

Vi var tvungna att lämna lägenheten vid klockan 11.00. Det skapade en stress vad man skulle göra under dessa timmar. Vi hade ju redan ögnat igenom hela Zadar flera gånger om. Vi drog till beachen för att svalka oss, därefter tankade vi upp bilen för att äta på en foodtruck invid ett shoppingcenter.

Det sista vi gjorde i Zadar var att se ytterligare en biofilm. Denna gång stod Indiana Jones på cineastmenyn. Filmen var runt 2.5 timme lång. Den innehöll många spektakulära och actionstinna scener att njuta av.

Vi lämnade tillbaka hyrbilen och fick den besiktigad och godkänd av Avis-personal. Tyvärr var vårt flyg försenat med 45 minuter och avgick inte förrän klockan 22.45.

Detta i sig frigjorde till att välja ut varsin doft. Vi shoppade loss parfymer i flygplatsshoppingen. För min del blev det Carlina Herrera – Bad boys, som doftade mycket fräscht av citrus.

2 timmar och 40 minuter senare var vi framme på Arlanda där blåsten piskade oss i ansiktet. Vi sov en natt på Goodmorning hotel.

Hotellfrukosten var perfekt, förutom att de denna gång inte serverade pannkakor. Tåget var bara försenat 15 minuter. Väl framme i ”Peking” tog vi en taxi hem.

Borta bra, men hemma bäst. Alla vill ju ha bra väder på sin semester, vilket vi också fick under dessa 10 dagar med cirka 32 – 34 grader. Men vart går gränsen för vad som är behagligt kontra påfrestande?

Musik kan upplevas på många sätt. Den kan  i allra bästa fall kännas som halvhård jabb i solar plexus. Det vill säga riff som går rakt igenom märg och ben. Första gången jag hörde Savatage var ett sådant tillfälle.

Floridabördiga bröderna Job och Criss Oliva skapade Savatage 1983. Samma år släppte de sitt debutalbum Sirens. Dock var det via uppföljaren Power of the night (1985) som jag fick upp ögonen för Savatage.

Titellåten var chilimarinerad i  blytung heavy metal.

Jon Olivas omisskänneliga röst tillsatte ännu mera kryddor i grytan. Det fanns helt enkelt ingen som lät som honom. Hans high-pitchade stämma matchade de rakbladsvassa riffen som en hand i handsken.

Detta är i mina öron definitivt inget helgjutet album. Plockade man fragment utav den så osade delar av plattan världsherravälde. Som sagt titellåten visade var meta-spat skulle placeras.

Efterkommande ”Unusual” sken ännu starkare. Den asketiska keyboarden piskade fram ett sound som bäst skulle kunna tituleras Ragnarök.

Vi fick hoppa några hack för att finna fortsättningen i den ödesmättande musiken. ”Fountain of youth”, var lika klockren som tung. Dessa tre alster var albumets starkaste kort.

Ville man ha en dos power heavymetal så fanns ”Washed out” att tillgå. Den sista låten som jag brann för var ”Stuck on you”. Trots att det bara existerade fem guldörhängen så måste musiken ändå upphöjas.

Gruppen fortsatte att producera ojämnheter parallellt magi med plattorna Fight for the rock, Hall of the mountain king, gutter ballet och Street: a rock opera.

Monterar man ner delar av maskineriet till ett tvättäkta blandband så utkristalliseras anthems som ”Hall of the mountain king”,  ”Lady in disguise”, ”Red light paradise”,”When the crowds are gone”, Hyde”,  ”Streets”, ”Jesus saves” och ”Gutter ballet”.

Power of the night

Unusual

Warriors

Necrophilia

Washed out

Hard for love

Fountain of youth

Skull session

Stuck on you

In the dream