Finns det något som förenar hårdrockare mer än öl och patches, är det deras anti-fäbless för Eurovision och Mello; vilket generellt sett anses vara höjden av tv-förnedring.

Jag själv blev som många andra indoktrinerad av mina föräldrar, parallellt som det bara existerade två kanaler i etern.

Att många låtar är utomjordiskt dåliga är en del av charmen. Men man kan välja att se glaset som halvfullt, eller som halvtomt: jag väljer det förstnämnda.

Jag har skrivit det förut och skriver det igen: detta är HBTQ rörelsen essens av julafton…i sin allra renaste form.

För egen del så är det bara inse att det mesta av denna humor inte synkas med min egen, därav att man ibland känner för att vomitera över chipsskålen när programledarna försöker med sitt yttersta att vara roliga och där pinsamheterna avlöser varandra.

I år till exempel var kvaliteten sjusärdeles låg. Jesper och Farah fick förhålla sig till skämt som helt enkelt var urusla. Jesper & Farah följde bara manuset, det spelar liksom ingen roll om det är Robert Gustavsson eller Ricky Gervais, utan resultaten blir likadant vem som än står bakom programledarrollen.

Självklart finns det stunder när humorn är riktigt bra, som exempelvis Björn Gustavsson och periodvis Petra Mede.

Vi som hårdrockare måste också medge, att utan Mello, kanske ingen ”The New Wawe Of Swedish Melodic Rock”?

Tävlingen har befruktat den melodiösa hårdrocken till att bli folklig, samtidigt som kidsen fått sen beskärda del av melodiös hårdrock, det vill säga indoktrinering av nästkommande generation.

H.E.A.T – 1000 miles

The Poodles – Night of passion

Eclipse – Runaways

Smash into Pieces – Six feet under

Dynazty – Land of broken dreams

Dead by april – Mystery

Lillasyster – Till the days are over

Mustasch - Contagious

Ralf Gyllenhammar – Bed on fire

Ammotrack – Raise your hands

Finland har bland annat haft med Lordi, Thunderstone, Arion, The Rasmus, Nighhtwish, Blind Channel, Cardiant och Katra.

Norge via Wig Wam; Danmark  bland annat genom Nicklas Sonne, vilka Island haft med vet jag inte.

Mello 2022

Förresten, vad skulle Svensktoppen göra utan Mello? Förr årets finalstartfält var nog det bästa som framavlats i tävlingens historia. Vilka hits som ärligt talat utkristalliserades!

Cazzi Opeia – I can´t get enough

Klara Hammarström – Run to the hills

Cornelia Jakobs – Hold me closer

Robin Bengtsson – Innocent love

Medina – In i dimman

Faith Kekembo – Freedom

Anders Bagge – Bigger than the universe

En orgie utav bra låtar

En skattmusikkista fylld med ofantligt mycket örongodis, för dem som gillar bra musik helt enkelt. Detta är verkligen endast några belysande exempel.

ABBA – Waterloo

Loreen – Euphoria

Claes-Göran Hederström – Det börjar verka kärlek, banne mig

Månz Zelmerlöv – Heroes

Friends – Lyssna till ditt hjärta

Janne Lucas – Växeln hallå

Martin Stenmark  – Las vegas

Jan Malmsjö – Hej clown

The Ark – The worrying kind

Nina Söderqvist – Tick tock

Erik Saade – Popular

Sanna Nielsen – Undo

Ted Gärdestad  – Satelit

Tommy Nilsson – En dag

Jill Johnson – Kärleken är

Tomas Ledin – Just nu

Roger Pontare – När vindarna viskar ditt namn.

Tommy Körberg – Stad i ljus

Jan Johansen – Se på mig

Afrodite – Never let it go.

Som sagt ikoniska hits som förevigat är inristad i många svenskars musikhjärta, oavsett genre, även de som alltid proklamerar: ”Mello ser jag aldrig på”!

Mello & Eurovision 2023

Årets Mellofinalstartfält var inte alls lika starkt som förra årets superskörd. I mitt tycke var de allra bästa låtarna Loreen, Smash into pieces, Panetoz och Marcus & Martinus.

Blickade man ut över Lorens konkurrenter så fanns det 13 låtar som var sjusärdeles magiska.

Mae Muller – ”I wrote a song” (England)

Teya Selena – ”Who the hell in Edgar” (Österrike)

Noa Kirel – ”Unicorn” (Israel)

Vesna – ”My sisters crown” (Tjeckien)

Marco Mengoni – ”Due vite” (Italien)

Remo Forrer – ”Watergun” (Switzerland)

Blanca Paloma – ”Eaea” (Spanien)

Pasha Perfoni - ”Soarele și luna” (Moldavien)

Alika – ”Bridges” (Estland)

Voyager – ”Promise” (Australien)

Wild Youth – ”We are one” (Irland)

Lord of the lost – ”Blood and glitter” (Tyskland)

Alessandra – ”Queen of kings” (Norge)

Hårdrock fanns det någon sådan? Jo då, ett av mina favoritband Lord of the lost tävlade för Tyskland. Deras ”Blood and glitter” var bara sådär klockren helt enkelt.

Att som hårdrockare rösta på ett hårdrockband bara för att det är hårdrock är i mitt sätt att se det helt bannlyst. Om det inte är bra hårdrock så röstar jag helt sonika inte på dem.

På tal om Lord of the lost 2021 släppte de ett temaalbum som bara handlade om Judas. På detta dubbelverk återfanns kronjuveler som: ”Priest”, ”For they know not what they do”, ”Death is just a kiss away”, ”The gospel of Judas” och ”Viva vendetta”.

Schizofrent bra låtar under årens lopp i Eurovision

Jag måste bara få nämna en av mina absoluta favoriter ever; det är Shum från Ukraina med sin helt sanslösa energibomb ”Go_A”

Andra fullkomligt klockrena låtar är:

Dana International – ”Diva” (Israel)

Dschinghis Khan – ”Dschinghis Khan” (Västtyskland) 

Conchita Wurst – ”Rise like a phoenix” (Österrike)  

Katie Wolf – ”What about my dreams” (Ungern)

Alexander Rybak – ”Fairytale” (Norge)

Brotherhood of man – ”Save your kisses for me” (England)

Sam Ryder – ”Space man” (England)

Chanel – ”Slomo” (Spanien)

Netta – ”Toy” (Israel)

Johnny Logan – ”Whats another year” (Irland)

Efendi – ”Mata Hari” (Azerbaijan)

Duncan Laurence – ”Arcade” (Australien)

Maria Haukaas Storeng – ”Hold on be strong” (Norge)

Umberto Tozzi – ”Gente di mare” (Italien)

Teach-In – ”Ding-a-dong” (Nederländerna)

Verka Serduchka – ”Dancing lasha tumbai” (Ukraina) 

Gina G – ”Ooh aah – just a litle bit more (England)

Lordi – ”Hard rock hallelujah” (Finland)

Give me the chance

Om jag fick möjligheten att  välja och ta med lite tyngre akter i kommande Mello så finns det en uppsjö att välja mellan:

Perfect Plan, Crashdiet, Reach, Cyhra,  Degreed, Nestor, Treat,  Gathering of Kings, Chronus, Crazy Lixx, Crey, Michael Palace, Houston, Art Nation, Pain och Proud, bara för att nämna några.

Mer Mello och Eurvision till folket!

AOR-content from hell and back again

Jajamän, här är den! AOR-listan som sammanställer världens bästa AOR-album genom tiderna.

Nu är det liksom rätt läge att kora de 30 bästa AOR-albumen på båda sidorna av 2000-talet. 23 år är den gemensamma nämnaren. I så fall 1976-1999 och 2000-2023

AOR-nördar hyllar det förgångna likt vampyrer till blod, vi låtsas vilja ha nyskaperier men när det väl kommer till kritan är vi konservatismens högborg. 2000-talet har vaskat fram plattor som lätt kan mäta sig med nostalgikvalitet från 80-talet.

På den här sidan av 2000-talet var det européerna som tog ett strupgrepp om den amerikanska nonchalansen. Skandinaverna var de som hittade de allra bästa greppen.

1.  Skivan ska vara helgjuten; ”Most killers, no fillers”. Många plattor faller oftast på kriteriet eftersom det vanligtvis existerar 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad.

Många band tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagsvälviljan = (vänskapskorruption)?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än må vara.

3.  Sången måste vara adekvat för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det kanske är för mycket att begära att alla ska låta som Steve Perry!

Dock ska inte ungdoms-odödlighet och attityd  avgöra; utan hen bakom micken måste också kunna sjunga. White Widdows, Fighter och Tens vokalister är tre grymt goda exempel på detta. 

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar, det vill säga ”hört-det -1000 -gånger- förut -syndromet”, annars måste kvaliteten i sig uppväga detta.

Pride of Lions – 1:st (USA/2003) Frontiers

Mr fucking AOR! Killen lirar i en helt egen division. Debutalbumet slog ner som en bomb i ett brevinkast.

Pride of lions – The roaring of dreams (USA/2007) Frontiers

Vill man ha sin AOR serverad på ett Survivor-porslin-fat då är det bara att låta sig bli serverad av genrens okrönte konung.

Pride of Lions – Immortal (USA/2012) Frontiers

Immortal fullbordar trippeln på denna eminenta lista.

Khymera -  The Greatest wonder (USA/2003) Frontiers

Khymera bildades under 2003, när den italienske musikern och producenten Daniele Liverani och Kansas-sångaren Steve Walsh bestämde sig för att slå sina påsar ihop.

Walsh utgick på nästkommande album och ersattes av Dennis Ward (Pink Crem 69/Magnum).

Visst är det konstigt hur vissa album etsar sig fast i frontalloben, medans andra knappt gör något väsen alls av sig. Det var inte förrän på Khymeras tredje fullängdare som helgjutenhets-giljotinen föll ner.

Det var främst bröderna James- och Tom Martin (Vega) som stod för hantverket (7 stycken). Andra musikkonstruktörer var Jeff Scott Soto, Don Barnes och Martin Briley.

Khymera – Master of illusion (USA/2020) Frontiers

På Khymeras femte alster blev Dennis Ward nästintill omnipotent. Han skrev låtarna, sjöng, bryggde kaffet, producerade och dessutom skötte basen.

Det gjorde han helt rätt i eftersom albumet gjöts av passion och melodisinne utöver det vanliga

Treat – Coup the grace (Sweden/2010) Frontiers

OMG! Comebackernas comeback! Första albumet sedan Organized crime från 1989.

Treat – Tunguska /Sweden/2018) Frontiers

Comebacken utkristalliserades till en nystart. Tungmelodiska Tunguska var gruppens tredje på 2000-talet parallellt ytterligare ett bidrag till de 30 bästa album från denna sida av 2000-talet

Lite AOR, definitivt, mycket melodiös hårdrock, absolut.

Dennander/Frederiksen – Baptism by fire (Sweden & USA/2007) Frontiers

Multiinstrumentalisten Tommy Denader (Radioactive) och vokalistakrobaten Fergie Frederiksen (Toto/LeRoux) blev en smärtsamt lyckad kombo.

W.E.T – Retranmission (USA & Sweden/2021) Frontiers

Det finns ett ”Frontiersprojekt” som lyser klarare än de andra, som dessutom blir bättre för varje album som avverkas. W.E.T består av Robert Säll (”W” från Work of Art), Erik Mårtensson (”E” från Eclipse) och Jeff Scott Soto (”T” från Talisman).

Debuten skedde 2009, uppföljaren Rise kom ut 2013, deras tredje alster Earthrage rammade spotifydiskarna 2018, medans den plattan jag rankar högst, Retranmission kom ut 2021.

Erik Mårtensson arbetsnarkomanernas okrönte konung med Alessandro Del Vecchio, Phil Vincent och Magnus Karlsson visade var alla neonrosa skåpen skulle stå, han var liksom både spindeln och nätet.

Spektra – Overload (Italien/2021) Frontiers

Nej, nej, nej, på vilka grunder kommer denna doldis in på listan, den var ju bara en av 1000 stycken Frontiersprojekt!

Så sant, men kvaliteten var förödande stark. Gillar man Talisman-AOR (Melodic hardrock), så dyrkar man också Spektra.

Silver – Silver (UK/Germany/2001) Point Music

Vad är det här!? Det lät inte som Survivor, Journey eller Toto. Tack gode gud för det!

Gary Barden (MSG, Praying Mantis, Statetrooper) & Michael Voss (Casanova, Bonfire, Mad Max, Demon Drive) & Andreas Broon (Sisters of mercy) myntade istället in sitt helt egna AOR-revir med ett sound som inte lät som något annat, men utrustades med knivskarpa refränger och melodier att döda till.

Harem Scarem – Change the world (Canada/2020) Frontiers

Kanadickerna hade varsin fot på olika sidor av 2000-talet, dels via tunga Mood Swings, dels genom mindre tunga Change the world.

Jim Jidhed – Full circle (Sweden/2003) Atenzia Records

Med stor hjälp av Tommy Dennander lotsade Jim fram detta AOR-lok till högoktanig kvalitet.

The Night flight orchestra – Aeromantic II/2021) Nuclear Blast Records

Landskronapågarna startades 2007 av Soilwork-medlemmarna Björn Strid och David Andersson (R.I.P 2022). Deras version av hur AOR bör låta, var ett välkommet friskt inslag i denna aningen inavlade genre.

Gathering of kings – Discovery (Sweden/2020) RN Records

Ett av de mest lyckade AOR-projekten ever!

Brother Firetribe – Heart full of fire (Finland/2008) Frontiers

En av få finländska riktiga toppakter inom AOR-genren, med en genant hög lägsta nivå.

Jimi Jamison – Crossroads moment (USA/2008) Frontiers

När två tongivande Survivor-medlemmar, Jim Peterik och Jimi Jamison adderad ihop sina påsar slog det majbål om innehållet

Mecca – (USA/2002) Frontiers

Joe Vana drog ihop ett ytterst välrenommerat gäng, där Fergie Frederiksen delade vokalistuppdraget med just Joe.

Totos basist David Hungate och Mike Aquino (Pride of Lions) ingick också i en debut som fullkomligt knockade sina lyssnare med kvalitet.

Mr AOR tillika Jim Peterik skrev det mesta på ett helt sagolikt album.

Journey – Revelations (USA/2008) Frontiers

Det var återigen ett pånyttfött band som denna gång ville ompaketera och återskapa AOR-glansen från Escape och Frontiers mitt framför ögonen på en delvis ny publik.

I mitt tycke så lyckades det de med råge på Revelation.

Två av låtarna var för dessutom bland de bästa Journey överhuvudtaget skrivit. ”Where did I lose your love” och ”What I needed” var monstruösa, med stark betoning på monstruösa.

Nestor – Kids in a ghost town (Sweden/2021) Nestor Records

Ibland händer något så oväntat som att alla AOR-nördar var rörande överens om samma sak – att debuten var en modern klassiker!

Art of Illusion – X marks the spot  (Sweden/2021) AOR Heaven

Vad händer när två talanger med multimusikompetens integrerar? Börjar de slåss, ha ohämmad sex eller upptäcker de att keramiktillverkning är årets trend? Antingen skapas det magi eller så blir de som två magneter vars egon kolliderar.

Vokalisten Lars Säfsund (Work of art, Enbound, Lionville) slog ihop sina musikpåsar med Anders Rydholm (Grand Illusion, Code).

Totoeskapism späddes ut med Big Money, A.C.T, Queen, Jono och Robbie Valentine.

Ett gigantiskt plus i kanten var också att duon precis som Big Money använde sig av humor i många av sina texter.

Det var så schizofrent befriande att höra underfundiga texter, där man avväpnade de generella budskapen om brusten eller evig kärlek.

The Poodles – Sweet trade (Sweden/2007) Frontiers 

I mitt tycke ett av det mest underskattade AOR/Melodic rockbanden. Så många killers, så få fillers.

H.E.A.T – H.E.A.T. II  (Sweden/2020) earMUSIC

Gud hade övertagit änglarnas syssla genom att själv stå vid molnrodret, and the angels were just crying.

Eclipse – Armageddonize (Sweden/2015) Frontiers

Erik Mårtensson är en sann multi-instrumalist samt erkänd producent. Ammunition, First signal, One Desire, Adrenaline rush, Martina Edoff, Giant, Smokie, Kimball/Jamison, Issa, Sturm and drang, Jimi Jamison, Find me är några av dem som fått ta del av Eriks låtskriveritalanger.

Att Mr Mårtensson har en hög lägsta nivå är ett understatement, addera också en variation på låtarna som är i paritet med Björn & Benny, Lennon & McCartney och Max Martin.

101 South – 101 South (USA/2000) MTM Music

Vid millenniumskiftet släppte Roger Scott Craig debutplattan med 101 south. En faktor som slog Fortune på fingrarna var den gudabenådade sångaren Gregory Lynn Hall.

Inget ont om Larry Greene, men här pratade vi röstresurser som var några nivåer högre. En annan person som involverades i 101 south var gitarristen Billy Liesgang känd från att ha spelat med Asia och John Wetton.

Dyrkar man pomp-AOR som Fortune och Harlan Cage var det omöjligt att motstå denna musikaliska siren.

Perfect Plan – Time for a miracle (Sweden/2020) Frontiers

Alla pusselbitarna föll på plats, från produktionen, låtarna och Kent Hillis obeskrivligt braiga röst – pure fucking magic!

Seventh Key – 1:st (USA/2001) Frontiers

Streets tredje album? Njet, men i mitt tycke helt rättmätigt sådan om så varit fallet. 3/4 av Streets var delaktiga, Steve Walsh agerade keyboardmaestro.

Trots all annan likhet med Streets så var det ändå Seventh Key som kom närmast som helhet. Frontiers president Serafino Perugino kontaktade Billy Greer att tälja guld. Billy kontaktade då  sin gode vän Mike med syfte att inre sitta ensam i projektskutan.

Herregud vilka moderna klassiker! ”The kid could play”, ”Only the brave”, ”Missy”, ”Surrender”, ”No man´s land”, ”Everytime it rain” och ”Forsaken”.

Vi får inte heller förglömma den schizofrent lyckade balladen ”When love is dying”. Musikorgien var som att bli påsatt av ett nysminkat Las Vegas- smörgåsbord!

Fergie Frederiksen – Hapiness is the road (USA/2011 Frontiers

Potenta låtskrivare som Jim Peterik, Mark Barker, Robert Säll och Dennis Ward var några som bidrog till att Fergie hade en bästa-versionen-av-sig själv på Hapiness is the road.

Revolution Saints – Revolution Saints (USA/2015 Frontiers

Bandet bestod av tre sumobrottare från den melodiska rockscenen: gitarr Doug Aldrich (Dio, Whitesnake), bas & sång Jack Blades (Night Ranger, Damn Yankees) och slutligen på sång & trummor Deen Castronovo (Journey/Bad English/Hardline).

Ville man ha sin musik marinerad i fetdrypande Journey-dressing var det till Revolutions Saints man skulle vända sig till.

På detta underverk återfinns en av 2000-talets bästa låtar: ”Here forever”!

Jimi Jamison – Never too late (USA & Sverige/2012) Frontiers

Ur W.E.T- och Eclipsemyllan spirade magiska toner från Miqael Persson, Mikael Henriksson och Erik Mårtensson. De anpassade sitt låtskriverier till en av de fem bästa vokalisterna i genren, vad kunde gå fel…inte mycket tydligen!

We did not make it list!

Work of art – in progress (Sweden/2011)

Black Swan – Shake the world (USA/2020)

The Magnificent -  The Magnificent (Finland/2011)

One Desiree – One Desire (Finland/2017)

Houston – IV (Sweden/2021)

Kharma- Wonderland (Sweden/2000)

Chez Kane – Chez Kane (Sweden/England/2021)

Revolution Saints – Eagle flight (USA/2023)

Listnoteringar

Skärskådar man denna eminenta lista så utkristalliseras det en individ, och det är Jim Peterik alias Mr AOR. Först tre fullblodsston via Pride of lions, sedan Mecca, därutöver Jimi Jamisons Crossroads moment och Fergie Frederiksen som fullbordar epitetet.

En annan lite yngre AOR skapare var vår egen Erik Mårtensson. Är han den värdige arvtagaren till Jim Peterik? I vilket fall som helst så skuggar hans AOR-själ grupper som Eclipse, W.E.T och Jimi Jamison.

Detsamma kan sägas om Tommy Dennander. Samarbetet med Fergie Frederiksen på Baptism of fire och låtknypplingar på Jim Jidheds soloäventyr Full circle fullbordade dennes medverkan på listan.

Vad är vad? Helt klart en adekvat fråga. Är Spektra, Treat, The Poodles, Eclipse eller Silver verkligen AOR? Vart går gränsen? Finns det några gränser? Vad som är AOR eller bara melodick hardrock är lite utifrån vilka glasögon man tittar genom. Ur mitt perspektiv är dessa AOR, trots att den inte är renodlad.

Frontiers records

Samma visa år in och år ut, likt ett Schweiziskt kvalitetsurverk. Bra melodiskt hårdrock, utan att Frontiers records har fyra fingrar i AOR-syltburkarna, är numera helt otänkbart.

Hur skulle vi inbitna AOR-fans uthärdat 2000-talet ifall inte Frontiers Records existerat? Precis, av 30 album på denna lista var 22 stycken från the land of pasta.

De utvecklar nya musikkonstellationer genom att hybridisera adekvata låtskrivare med nya som gamla artister. Synergieffekterna utav dessa brygder är osannolika, utifrån denna relativt smala genre, dels hålls den vid liv, dels fortsätter den att utvecklas – tack igen.

De är dock inte ensamma i kampen om att återupprätta gubbrocken till fornstora dagar. Vi har Candy Rock, Escape Music, AOR Heaven och Rock of angels records, för att nämna några.

Men det är ändå Frontiers som har musklerna och artilleriet. Man kan väl se dem som en en italiensk artistfabrik likt Motown, brittiska  Stock, Aiken, Waterman, eller varför inte vår svenska Cheiron studion som alla skapade poplåtar enligt löpandebandprincipen

De projekt som fungerat bäst för mig har varit: Allen/Lande, Pride of Lions, Place Vendome, Revolution Saints, Nordic Union, The Ferryman, Khymera, Chez Kane, Spektra och Black Swan.

”What´s in the water in Sweden”

Epitetet, Whats in the water, är numera en klyschig frågeställning som utländsk media ställer sig stup i kvarten, vem vet? I vilket fall som helst fortsätter Sverige framavla kvalitet i alla gitarrdistade genrer, med få undantag

Hela kittet finns i Sverige, inte bara bra sångare, utan top notch musiker, producenter, adekvata studios och dylikt.

Finnarna har mest hårdtrockband i världen per capita. One Desire, Reckless Love, Leverage, The Rasmus, Tuple, The Manificent, Ari Koivunen, Free spirit,  Brother Firetribe, Carmen Grey, Jessica Wolff är konkreta bevis på det.

Dock är det svenskarna som är bäst i klassen när det kommer till att bära fanan högst i genrerna  Melodic rock och AOR. Bara  på denna lista återfinns det 12 album som kommer från the land of vikings.

Svenska vokalister

Svenska sångare är också ett kapitel i sig. I syfte att förstå helheten med hur många adekvata sådana som existerar i vårt avlånga land, radar jag en harang av namn för att lättare ta till sig av denna vokalistmångfald.

Erik Grönwall, Anette Olzon, Tommy Karevik, Alexander Strandell, Rick Altzi, Johan Fahlberg, Jim Jidhed,  Nicke Andersson, Jakob Samuel, Anders Magnell, Joey Tempest, Tomas Wikström, Robert Ernlund, Jocke Berg, Kent Hilli,

Herman Salming, Mats Levén, Stefan Nyqvist, Elize Ryd, Nils Molin, Jonny Lindqvist, Chris Hedman, Matt Alfonetti, Rick Altzi, Alexander Friborg, Joakim Cans, Chris Laney, Kristian Fyhr,

Tobias Forge, Björn Strid, Andreas Dregen, Tobias Jansson,  Johan Norrby, Jan Hilli, Tåve Wanning, Nils Patrik Johansson, Marcus Karlsson, Christian Liljegren, Apollo Papathanasios,  German Pasqual, Jeff Scott Soto (nästan svensk), Erik Mårtensson,

Kenny Leckremo, Göran Edman, Tobias Gustavsson, Tommy Nilsson, Hank Erix, Robin Eriksson, Lars Säfsund, Robin Jidhed, Tommy Johansson, Martin Holsner, Ludvig Turner, Björn Jansson, Mike Andersson, Terese Persson, August Rauer med flera.

AOR-content from hell and back again

Jajamän, här är den! AOR-listan som sammanställer världens bästa AOR-album genom tiderna. Detta är part 1, vilket innebär att i part II radas de mest helgjutna plattorna efter år 2000 upp.

I part1 ägnar jag mig åt att reflektera över de bästa, innan år 2000, det vill säga genrens ursprung och guldålder.

Nu är det år 2023, det innebär att hävstångskraften symmetriskt kommit ifatt AOR-genren.

Nu är det liksom rätt läge att kora de 30 bästa AOR-albumen på båda sidorna av 2000-talet. 23 år är den gemensamma nämnaren. I så fall 1976-1999 och 2000-2023

Genren föddes på andra sidan atlanten i slutet på 70-talet. USA och Kanada andades, åt och sket ur sig AOR-milstolpar.

1.  Skivan ska vara helgjuten; ”Most killers, no fillers”. Många plattor faller oftast på kriteriet eftersom det oftast  existerar 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad.

Många band tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet, i symbios med skivbolagsvälviljan = (vänskapskorruption)?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än må vara.

3.  Sången måste vara adekvat för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det kanske är för mycket att begära att alla ska låta som Steve Perry!

Dock ska inte ungdoms-odödlighet och attityd  avgöra;  utan hen bakom micken måste också kunna sjunga. White Widdows, Fighter och Tens vokalister är tre grymt goda exempel på detta. 

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar, det vill säga ”hört-det -1000 -gånger- förut -syndromet”, annars måste kvaliteten i sig uppväga detta.

Jag vill slå ett slag för några av mina absoluta favoriter, White sister. De tillhörde pudelrockare som skapade the best of the best… utan att ett hel albumet höll.

De framynglade tidlösa saker som ”Straight from the heart”, ”Love don´t make it right”, ”Can´t say no” och ”Promises”.

Detta var produkter från himlens innersta skrå. Dessvärre var diskrepansen mellan dessa big fyra, gentemot resten av materialet för avgångsgrund.

Produktionen var ett annan aber! Den höll inte måttet. Ponera Beu Hill eller Neil Kernon; hade dessa två faktorer infriats så hade detta varit en topp 10 alla kategorier.

På uppföljaren, Fashion by passion, som kom ut två år senare (1986) upprepades historien: ”A place in the heart”, ”April” och ”Until it hurts” var låtar att döda till, så sjukt klockrena, men som sagt produktion var bättre, men helheten failade även här.

Det fanns många grupper som led av samma syndrom som just dessa album. Ett annat gott exempel är Van Zant från 1985. Hans första och enda platta var en orgie av AOR-genialitet utspädd med standard.

De alstren som jag kategoriserar som AOR-classic var framförallt ”Heart to the flame” som följdes av ”She´s out with a gun”, ”2 + 2” och ”You´ve got to believe in love”, därutöver var det blandad kompott.

Kontenans var ändå fyra utomjordiska låtar av10 möjliga – det håller inte i min AOR-bok, ifall perspektivet är helgjutenhet.

En annan snubbe som föll i samma fälla, en konstruktion de flesta förövrigt föll i, var Van Stephenson med sin Suspicious heart (1986).

Med låtar som titellåten och ”Fistfull of heat” skapade han monumental AOR. Resten av plattan hade sina stunder, men kom inte i närheten av de två ovannämnda kvalite.

Ett av mina absoluta favoritband var Y & T. Eartshaker som kom ut 1981, var deras jämnaste produkt, dock lite för tung för denna lista.

Därutöver blandades det och gavs. Det som var riktigt bra var inte bara riktigt bra, utan snarare övergudomligt.

Y & T skapade smittsamt refrängstarka anthems som ”Rescue me”, ”I believe in you”, ”Forever”, ”Don´t wanna lose”, ”Breaking away”, ”Don´t stop running”, ”Anytyime at all”, ”Face like an angel”, ”Temptation” och ”Don´t be afraid of the dark”.

Som sagt, det är komplicerat att hitta kraftfullare AOR-hymner än ovanstående uppradering.

Pomp-aorigaste i klassen? Förutom Fortune/Harlan Cage/101 South och Le Roux så samexisterade mästarna i klassen, Asia. Självskrivna? Nej, inte alls – tyvärr, hur gärna än jag försökte.

Ärligt, det gjorde ont i hela kroppen att inte kunna infoga vare sig debutalbumet från 1982 eller uppföljaren Alpha (1983).

På debuten samsades det som kan beskrivas som pomp-aor i sin allra renaste form, det vill säga essensen utav vad den smala nisch har att erbjuda.

Känn på dem: ”Heat of the moment”, ”Only time will tell”, ”Sole survivor”, ”Time again” och ”Wildest dream”!

I forskarvärlden fuskas det brett och vilt i syfte att bekräfta sina egna teorier. Det kallas lite snyggt att man som forskare använder sig av ett så kallat sig  konfirmeringsbias.

Jag önskar att detta bekräftelsejäv gick att göra i AOR-världen, med syfte att infoga ett album till de 30  bästa ever. Tyvärr, det räckte helt enkelt inte.

Det gällde i allra  högra grad också Alpha, där ”Don´t cry”, ”Never in a million years”, ”The heat goes on”, ”Eye to eye” och ”True colors” briljerade. Men nära skjuter långtifrån någon hare.

Aviator – Aviator (USA/1986)

New York baserade  Aviator släppte endast ett album, men herregud vilket sådant. Plattan var helt befriad från fillers.

Axe – Offering (USA/1982)

Bobby Barth, vilken kille, vilken röst! Ett majestätiskt keyboardhamrade ackompanjerades av ett helt eget AOR-sound.

Bon Jovi – Bon Jovi (USA/1983)

Jag blev nästan gruppvåldtagen och lynchad av inavlade Norrköpingsbor i bussen från Stockholm till rikets mest hemska dialekt.

Jag hade uttryckt att förbandet Bon Jovi var ljusår bättre än the main attraction, KISS. Den harangen av ord harklade man helt enkelt inte bara ut sig… utan att bli straffad.

Kiss – Unmasked (USA/1980)

På tal om KISS. Även en blind höna kan hitta ett korn. Till mångas förtret sminkade bandet inte av sig. Dock var albumet en orgie i djäkligt starka låtar, precis som albumet innan Dynasty hade varit.

Cannata – Images of forever (USA/1988)

Jeff Cannata var djupt involverad i AOR-legendarerna Arcangel. Men för mig var detta hans mest helgjutna ögonblick.

Vill man ha sin AOR-soppa spetsad med mystiska örter så hade man helt enkelt hittat hem. Inget vad jag vet, kommer inte ens i närheten av att kopiera detta ubermagiska sound.

Tommy Shaw – Ambition (USA/1987)

Styx-bekantingen Tommy Shaw fick chansen att visa upp sin förträfflighet i tre egna soloskivor. Dock var det först på hans tredje alster som giljotinen föll ner. Hans fragilljusa röst kontaminerads utav 10 sjusärdeles bedårande sånger.

FM - Indiscreet (England/1986)

Gillade man brittisk AOR så lär ingen av dessa fans inte ha med FM på deras best of lista. Bandet blev en institution  i institution, en ö bland andra öar.

Red Siren – All is forgiven (USA/1989)

Ville man ha sin AOR tillredd på samma ingredienser som Belinda Carlisle så var detta album ett som man skulle införskaffa. Att den gått under radarn för många inbitna fans förhöjde ögonblicket.

The Storm – Eye of the storm (USA/1995)

Supergruppens andra album kunde inte kommit mer olägligt! AOR-genren var då lika populär som en tändsticksask hos en pyroman. Såväl grungen som hip hopen hade käkat keyboards till frukosten. Det hindrade inte The Storm från att skapa ett riktigt mästerverk.

Michael Bolton – Everybody´s crazy (USA/1985)

En kille som inte vill förknippas med sitt musikaliska förflutna var Michael Bolotins fjärde soloeskapad. För oss som är nerkärade i AOR-genren är han däremot en Gud bland Gudar.

Albumet kan utan problem infogas bland de fem bästa i denna rosafluffiga genre -  en närproducerad och ekologisk manna från himlen.

Fortune – Fortune (USA/1985)

Ville man ha sin musik pompig så fanns det andra alternativ till Asia. Till skillnad från britterna så framynglade amerikanerna ett klockrent helgjutet album, med stark betoning på helgjutet.

Harem Scarem – Mood swings (Kanada/1993)

Den självbetitlade debuten (1991), kontra den betydligt tuffare uppföljaren som gavs ut två år senare? I mitt fall var inte valet speciellt märkvärdigt eftersom jag dels gillade den hårdare produktionen, dels upplevde låtarna på  Mood swings som mer episka.

Sylvasst örongodis som “Saviors never cry“, “No justice“, “Stranger than love“, “Jealousy”, “Sentimental Blvd“, “Empty promise” och “If there was a time” var rent ut sagt knäckande starka.

Signal – Loud and clear (USA/1989)

Innan Mark transformerades till Marcie så frontade hen Signal. Ett band som endast släppte ett album, men vilket sådant! Den neonoranga ”Arms of a stranger” måste dessutom tituleras som en av världens 10 bästa AOR-låtar.

Magnum – On a storytellers night (England/1985)

En av de första vinyler jag köpte var Chase the dragon från 1982. Att lyssna på ”Soldiers of the line, ”On the edge of the world”, ”The Spirit” och ”Sacred hour” var som en religiös upplevelse.

Fyra låtar gör dock inget album, något Magnum rådde bot på tre år senare genom On a storyteller night.

Survivor – Vital signs (USA/1984)

Att skapa två mästerverk efter varandra är få förunnat, men Jim Peteriks och Frankie Sullivans skötebarn Survivor såg till att så skedde. Bandet tillhör the big three det vill säga Survivor, Foreigner och Journey.

Survivor – When seconds count (USA/1986)

Det var bara att gratulera bandet till sångrockaden, från Dave Bickler, till Jimi Jamison. Inget ont om Dave, men Jimi tillhör utan tvekan en av AOR-världens starkaste vokalister.

På denna makalösa platta ingick en av bandets mest kvalitetsstinna låtar, dutt duttiga ”Backstreet love affair”

Rick Springfield – Living in Oz (Australia/1983)

Kängurur och och koalor gör sig inget besvär på denna lista, utan det är denna ADHD-energiboost som innehar huvudrollen i detta täta molldrama.

Shy - Excess all areas (England/1987)

I mitt tycke är det hugget som stucket vilken som är Storbritanniens bästa AOR-platta; FM vs Shy. Det man med säkerhet kan yppa är att detta album är ett mästerverk.

Stan Bush & Barrage – Stan Bush & Barrage (USA/1987)

Mr Stan Bush har släppt åtskilliga soloeskapader. Ingen av dessa kommer i närheten av denna kronjuvel.

På detta album stod alla planeter uppradade. ”All killers, no fillers” var ett uttryck som mer än väl täckte in innehållet på detta album. Här stod han på toppen av sin förmåga, därefter gick det bara utför.

Streets – Crimes in mind (USA/1985)

Mike Slamer var/är en AOR-ikon vars skugga lämnat många avtryck i musikhistorien. City Boys, Slamer och Steelhouse Lane var några kröningar. Dock var det via Streets andra album som den berömda polletten gjorde dem odödliga.

Treat – The pleasure principle (Sweden/1986)

Treat tillhörde en av två skandinaviska akter som beamade in sig på denna eminenta lista. Att de dessutom lyckades med konststycket att integrera två album på listan över de bästa AOR-albumen på 2000-talet, bör få fans att höja på ett och annat ögonbryn i AOR-universum.

Robin Beck – Trouble or nothing (USA/1989)

En av världens vackraste människor kunde ståta med ansiktet på detta makalösa album, där varje låt var en singel.

Mest känd är albumet för att ha med Coca-cola reklamlåten ”First time”. För mig är dock detta ett helgjutet album där  kvaliteten visade sig vara obarmhärtigt stark.

En av plattans huvudlåtskrivare Desmond Child visade verkligen var det mintrosa skåpet skulle placeras ut; det var inte bara en låt som stack ut.

Russ Ballard – Russ Ballard (England/1984)

Har man skrivit lyckopiller som “New York groove” (Ace Freshley) , “Since you been gone” (Rainbow), “On the rebound”  (Uriah Heep), “So  this is eden” (Bad English),  “I know there´s something going on”  (Frida från ABBA) och  “Can´t shake loose” (Agneta Fältskog) var det bara att abdikera, killen var och är ett halvgeni.

I egen regi så konstruerade han ett riktigt bistick till album. Hans självbetitlade alster gavs ut 1984 och innehöll kvalitetssäkrade hymner som: “In the night”, “Two silhouttes”, “Voices” och “A woman like you”. Därutöver var resten över medel.

Efterkommande The fire still burns (1985) var inte heller något hastverk precis.

Foreigner – 4 (USA/1981)

Foreigner, ytterligare en av de tre stora elefanterna. Deras magnum opus var utan tvekan detta majestätiska album. En av låtarna var ”Break it up” tillika en topp 10 när det kommer till de bästa AOR-låtarna som någonsin konstruerats.

Toto – Isolation (USA/1984)

Ska det vara tre, eller ska det vara fyra stora elefanter? Det är självklart a matter of taste. De flesta vill nog att Toto infogas bland de övriga tre.

När det kommer till utomjordiska vokalister så tänker jag instinktivt på Fergie Frederiksen, mannen med keramikstrupen som ersatte Bobby Kimball på sång inför detta delikata album.

Def Leppard – High ´n dry (England/1981)

The new wave of british heavy metal kan man väl beskriva Def Leppard ursprungligen tillhöra. Dock var de ytterst lättfotade, vilket innebar att de övergav genren, för att istället flörta med de amerikanska kommersiella AOR-banden. Det gjorde Sheffieldslynglarna helt rätt i utifrån ett historiskt perspektiv.

Dare – out of the silence (England/1988)

Närt vi ändå är inne på temat lättfotade britter. Dare tillhörde verkligen gräddan av band som sprutade ur sig adekvat kvalitet. Dock var det tyvärr en engångsföreteelse, men ändå. Out of the silence var verkligen ett av de högsta bergen i bergskedjan.

Aldo Nova – Aldo Nova (Kanada/1982)

En av pionjärerna i genren vara kanadicken Aldo Nova. Bryan Adams skulle väl väldigt många inbitna fans utropa. Absolut, han hade sina stunder, men det var en annan landsman som dyrkade upp lönnlövens sockerstinna AOR-skåp.

Harlan Cage -  Forbidden colors (USA/1999)

Ur rötterna från pomp-pionjärerna Fortune kravlade sig Larry Greene och Roger Scott Craig. Denna duo fortsatte på den inslagna grusvägen som Fortune krattat ut till dem.

Detta innehåll landade inte långt ifrån huvudbandets magiska kvalitet. Pomp-ackorden stod återigen som spön i backen. Melodierna och de fluffiga refrängerna överglänste varandra.

Journey – Frontiers (USA/1983)

Ska jag vara lite kinkig så var detta akilleshälen då det kommer till uttrycket helgjutet utifrån de tre elefanterna Survivor och Foreigner. Albumet är nästan helgjutet, men fragment av kvalitetsolydnad fanns det spår av.

Till skillnad från de två bandet, var det bara Journey som fick med ett bidrag på listan, 2000-talets bästa AOR-album.

Har man som band skapat troligtvis den bästa AOR-låten genom tiderna så förlåter jag dem. ”Separate ways” var essensen hur AOR ska låta i mina böcker, exakt såhär, exakt!

Vi 10 som skuggade de 30 i toppen

Le Roux – So fired up (USA/1983)

Fergie fucking Frederiksen! Det skulle kunna vara den enda anledningen till att implementera Le Roux. Nu var inte så fallet, utan här kvävdes allt som hade med dysfunktionalism att göra.

Yngwie Malmsteen – Odyssey (Sweden/1988)

Av alla AOR plattor som släppts, varför väljer man att ta med ett med narcissten Yngwie!? Jo för att detta var AOR, fast lite snabbare och betydligt tyngre. AOR-halvguden Joe Lynn Turner frontade denna lyckträff, vilket inte gjorde saken sämre.

Kombinationen av Joe och skivbolagets krav på kommersialism banade vägen för detta melodiska mästerverk.

Mr Joe Lynn Turner släppte själv ett soloäventyr tre år tidigare. Tyvärr var tingesten inte helgjuten, men innehöll ikoniska AOR-gem som ”Losing you”, ”Endlessly”, ”Rescue you” och ”The race is on”.

Phenomena – Phenomena (England/1985)

Detta mastodontprojekt var en lite udda fågel på denna lista. Musiken var väl likt Yngwie inte de mest traditionella i genren. Det uteslöt inte innehållet att infogas bland de 30 bästa ever.

Def Leppard – High´n dry (England/1981) 

Ska jag vara helt ärlig så var det en komplicerad historia att välja mellan High ´n dry och Pyromania, minst sagt.

Honneymoon suit – The big price (Kanada/1986)

Kanadensiskt stål bet också på undertecknad. “Wounded” var kronan på verket, tätt följd av “Lost and found“, “One by one” och “Words in the wind“.

Kiss – Dynasty (USA/1979)

Precis som i Def Leppards fall blev det en knivig historia mellan Unmasked och Dynasty. Många AOR-freaks skulle nog knappast tänka tanken på att ta med dessa kronjuveler. Det finns bara ett botemedel…lyssna på dem ordentligt!

Icon – Night of the crime (USA/1985)

Jag är helt säker på att några AOR-nördar sätter fredagsbakeklsen i halsen. Jag valde faktiskt mellan Icon och Robin Beck, men den ruskigt bildsköne Robin drog det längsta strået och avgick med segern.

The Ladder – The Ladder (USA/1986)

En outsider bland outsiders! Ibland kan allt bara kännas helt rätt, utan att man egentligen inte vet varför. Den känslan fick jag av The Ladders enda album.

Mark Free – Long way from home (USA/1993)

Hade produktionen andats adekvat sådan, och dessutom varit befriad från trummaskiner så hade detta album utan problem infogats bland de 15 bästa AOR-plattor någonsin.

Bite the bullet – Bite the bullet (England/1989)

Ett djävulsk underskattat brittiskt juvelskrin. De lyckades infoga sin egna identitet på plattan som inte innehöll tillstymmelse till dåliga låtar.

En bit ifrån

Asia – Asia (England/1982)

Asia – Alpha (England//1993)

Brian Spence – Brothers (USA/1986)

Rainbow – Bent of shape (England/1983)

Dan Lucas – Canada (Kanada/1992)

Van Zant – Van Zant (USA/1985)

Talisman – Talisman (Sweden/1990)

Strangeways – Walk in the fire (England/1989)

Giant – Last of the runaways (USA/1989)

Mikael Erlandsson – The one (Sweden/1994)

Alien – Alien (Sweden/1984)

AOR, adult oriented rock uppfanns i USA. Amerikanernas fäbless för mollackord, förföriska melodier, mellobryggor, magiska refränger flankerades av sång i världsklass och en betongstark produktion, jo amerikanerna var minst sagt kungar i sitt eget kungarike.

Det är få album som inte har sitt ursprung i the land of opportnitues. Hela 20 grupper och artister var från USA. De andra anglosaxiska länderna fick dela på brödsmulorna.

Britterna 6 stycken genom Shy, Dare, FM, Magnum, Def Leppard, Russ Ballard, kanadickerna via Aldo Nova/Harem Scarem, australiensarna genom Rick Springfield.

Insprängt i allt detta utplacerade jag Skandinaviens bidrag, Treat Det kunde vara ett tecken på vad komma skulle på andra sidan 2000-talet, men också grunden för just den processen.

Någonstans måste den sagan början, i mitt fall inleddes den med Treat, inte Europe, även om det säkert var de som fick the first and second wave scandinavian melodic hardrock att rulla.

Survivor var det enda band som lyckades få med två albumbidrag. Indirekt också Fortune, där debuten samsades med Harlan cage.

Pride of lions

Tiden praktiskt taget flyger fram. Det kändes inte alltför avlägset sedan projektet med att skriva 25 krönikor om de bästa AOR-album ever inleddes. Eftersom vissa berättelser innehöll fler än en hyllning, landade vi istället på 32 antal magiska album.

Processen kröns nu med två listor där de 60 bästa album avhyvlas, 30 stycken före 2000-talsstrecket, 30 efter. Därutöver sammanfogas de 200 bästa AOR-låtarna, även här med varsin fot av 2000-talet

I min förra och näst sista krönika avhandlades Survivor med krutdurkarna Vital Signs och When seconds count. De som läste den harangen av text fick på köpet en kortfattad text om Mr AOR, alias Jim Peterik.

Varför uppfinna hjulen på nytt? Jag inkorporerar helt sonika samma text här, som sagt Mr AOR kan man inte få för mycket av, så det blir en välförtjänt repris.

Jim Peterik

När det kommer till låtsnickerier i AOR-genren, finns det två som sticker ut ordentligt utifrån lång och trogen tjänst. Den ena är Jim Peterik (Survivor, Pride of lions) den andre Mike Slammer (City Boys, Slamer, Seventh key, Steelhouse lane).

Jim Peterik är ändå mannen med de grönaste AOR-fingrarna i branschen, och har så varit under decennier. Mannen är utomjordisk i skapandet av sina bombastiska pomp-arrangemang. Framavlandet av kvalitetsstinna rockhymner tycks aldrig riktigt sina.

Det vore ett helgerån, ett understatement att inte titulera honom som musikgeni. Att trava hit efter hit på varandra, med väldigt få fillers, men med ett spektrum av variation i låtarna, är få förunnat. Den människan måste ha ett melodisinne som går på ett konstant högvarv och lurpassar på att skriva det bästa han skrivit.

Jag själv titulerar mig barnsligt för The king of AOR, medan en av Sveriges mest kunniga i genren tillika AOR DJ går under titeln Dr AOR. Det är väl bara att inse fakta, det finns bara en man som kan epitera sig Mr AOR; det är Jim Peterik.

James Michael Peterik fyllde 72  år den 11 november 2022. Herregud, så gammal kan väl inte den mannen vara? Jo, så är fallet. Utifrån en kreativitetsperspektiv är han fortfarande i sin linda.

Jag har en Spotifylista som jag döpt till  Mr AOR. Den innehåller 161 riktigt bra AOR-låtar, från Survivor och Pride of Lions, till Jimi Jamison och Mecca. 161  låtar! Sug  på den! Bröderna  Gibb, Max Martin , Lennon & McCartney  och Björn & Benny får snällt kliva åt sidan, åtminstone för ett tag.

Redan som 14-åring inledde han sin musikkarriär med några av sina skolkompisar i Berwyn Illinois. De kallade sig The Ides of march. Polarna släppte sitt debutalbum sex år senare och fick en megahit med ”Vehicle”.

Den blev den snabbaste säljande singeln i Warner Bros. Records historia. Den nådde nummer två på Billboard hot 100 listan – då var Jim endast 20 år. ”You wouldn’t listen” och ”L.A. Goodbye” var två andra stora hits.

Musiken och studierna kompletterade varandra. Han tog sin examen på Morton West High school 1968, därefter Morton Junior Collage. The ides of march splittrades1973 efter fyra album. Jag är ett stort fan av tidiga Tom Jones och Bee gees, utifrån dessa ikoner så var nog just ”Vehicle”, deras allra starkaste kort.

Mycket på de två första plattorna lät lite som musik till 70-tals deckare, fast utan den kvaliteten. 1990 tog originalmedlemmarna upp stafettpinnen. Gruppen fick en renässans via American Idol 2005 där Bo Bice framförde ”Vehicle”.

De släppte ny musik 2010 med Still 19, nio år senare kom deras femte album ut: Play on. För mig var detta deras bästa, mest för att det lät normalast. Det ska väl tillägas att Jim Peterik stod för det mesta av gruppens musikaliska skapelser.

Jims minsta problem var nog att sitta fast i endast en genre. Parallellt med The Ides of march så skrev han låtar till jazz-rock bandet Chase. Han medverkade dessutom på deras album Pure music (1974).

Vid 26 års ålder var han redo för att släppa sitt första soloalbum som fick titeln Don´t fight the feeling (1976). Med den musiken turnerade han med musiker som gitarristen Bruce Gaitsch (Chicago, Peter Cetera, Madonna och Agnetha Fältskog), keyboardisten Terry Fryer, Dennis Keith Johnson på bas samt Gary Smith på trummor. De turnerade med giganter som Heart och Boston under namnet Jim Peterik band.

Jim Peterik är som låtskrivare måhända inte lika varierad som gudarna Björn & Benny och Lennon & McCartney, men gubben har ett genuint och osedvanlig sinne för arrangera och snickra ihop minnesvärda melodier.

Det har även visat efter att Survivor lagts på is, genom exempelvis konstellationen Pride of Lions (2003-2020); sex underbara studioplattor sprängfyllda av högoktanig AOR.

Addera därutöver Jim Jamisons fantastiska soloplatta Crossroads moments (2010), samt att han producerade och skrev låtar till supergruppen Mecca (2001), där han arbetade med en av sina äldsta vänner, Joe Vana. Det var minst sagt AOR-juveler som visade upp en låtskrivare av absolut högsta rang.

När The Beach Boys släppte sitt återföreningsalbum: That´s why God made the radion (2012), co-wrotade och medverkade Jim på plattan. Ett uppdrag som månne kom utifrån att Jim jobbat med  den gruppens grundare Brian Wilson`s solo album: Imagination.

2014 summerade Peterik  sin karriär genom Through The Eye Of The Tiger. Den skrev han  med Lisa Torem. Tegelstenen släpptes av BenBella Books. Han passade då på att att göra en internationell signeringstour.

En liknande summeringsprocess genomgick hans största hits stöpta med en akustisk prägel på ”The  songs” (2016).

2019 medverkade han i MeTV’s collectors call med Lisa Whelchel. Syftet var att visa upp valda delar av hans gitarrsamling. Då bestod den av 193 stycken, frågan är om han  fyra år senare nått milstolpen 200 stycken?

Jim Peterik har alltid haft många järn i elden. Självklart ägnade han sig även åt att har utveckla och producera nya talanger genom World Stage International.

Där samsades Lisa McClowry, Marc Scherer, Hunter Cook och Mallory Lennon. Han och Ides of March kollegan Larry Millas förfogar över två studios.

Jim har skapat över osannolika 160 bra låtar via: Survivor, Pride of Lions,  Mecca, Jimi Jamison, 38 Special, Sammy Hager, Beach Boy, Lynard Skynyrd, Dennis DeYoung, Sunstorm, Khymera, Jennifer Batten, Jim Peterik and the World Stage, Two fires, Tigress Women Who Rock the World, Fergie Frederiksen och  Kelly Keagy. 

Mr AOR, what a guy – passion, inspiration och övertygelse!

Toby Hitchcock & Jim

Toby Hitchcock är en utmärkt sångare, men det är något som stör mig, något vokaltekniskt som hämmar honom från att nå ikoner som Jimi Jamison, Fergie Frederiksen, Bobby Barth. Lou Gramm, Joe Lynn Turner och Steve Perry. Jag själv är nästintill tondöv och några ljusår från att vara sångpedagogisk, men som sagt något ligger och skaver.

Hur som helst så sammanfogades Jims öde med Toby via hans brorsdotter  Kelly Moulik. Hon hade medverkat i en audition för Dick Clark TV-show. På den hade även Toby Hitchcock sett dagens ljus.

Utifrån sin fäbless för fantastiska sångare, nämnde hon även detta i förbifarten för sin farbror Jim Peterik. Jim fick Tobys kontaktuppgifter, men efter det hände… ingenting.

Det var inte förrän 2003 när Jim sökte med ljus och lykta efter en AOR-sångare som polletten damp ner. Av en ren tillfällighet spelade The Ides of march på Popcorn Fest i Valparaiso.

Ödet slets obarmhärtigt med att Jim och Toby skulle träffa på varandra. Det visade sig att på denna festival, i denna lilla stad I Indiana, att Toby befann sig i publiken.

Senare visade det sig att Valparaiso var hemvist för just Toby Hitchcock. Hur liten sannolikhet var inte detta?  Den 23 årige Toby presenterade sig för Jim efter giget. Det ledde till en ”få-se-vad-du-kan-duett” med brorsdottern Kelly.

Låten de framförde var ”No long goodbyes” som var en nyskriven sak direkt från Jims kreativa låtpenna. Toby hann knappt öppna munnen förrän Jim dels blev mentalt knockad, dels frammanade ekominnen från fornstora sångare som Jimi Jamison och Dave Bickler. Det var dessutom Toby´s första framträdande i en studio någonsin.

Jim kapade åt sig Toby likt en flyktingförläggning på Södermalm. Därefter introducerade Jim honom för Frontiers records överhuvud Serafino Perugino. Denne blev lika till sig som Jim själv blivit, vilket framkallade skarpa bilder på manlig vänskap.

Nu hade de funnit den saknade vokalistpusselbiten. Serafino hade två år tidigare tagit kontakt med Jim angående ett projekt där Jim skulle få all makt, bara det lät som Survivor ville säga.

Med den processen i hamn började Jim skriva låtar som utgick från Survivor. Det var dock en stor skillnad, Frankie Sullivan var inte medverkande längre, utan nu hängde allt på Jim själv.

Debutplattan landade på skivdiskarna 2003. Innehållet knockade AOR-törstande själar, främst i Europa och i Japan.

En gång stjärna, alltid en stjärna var devisen som populariteten landade på. Européerna och japanerna hade inte glömt sin gamla forna AOR-hjälte. Plattan hamnade högst upp på de flesta årsbästa listor det året.

Duon fick promota innehållet i en skivaffär i Milano, därefter på en annan skivaffär i Paris. Resten var helt enkelt AOR-historia.

Pride Of Lions låtskattlista

Jim Peterik säger så här om Pride of lions musik: ”My vision of the best elements of the great melodic rock era of the 80′s, updated of course with more modern production sounds” - jag kunde inte sagt det bättre själv! Är man ett fan av Survivor så är det ett smärre helgerån att inte också dyrka Pride of lions.

Jim Peterik har en schizofren hög lägsta nivå, en som får majoriteten av världens låtskrivare att blekna i jämförelse, inkluderat Björn & Benny och Lennon & McCartney.

63 stycken låtar utplacerade på sex stycken studioalbum; med ett sjunde på gång hösten 2023; det visar konkret upp den färdigheten i sin allra renaste ursprungsform.

1:st Pride of lions: ”It´s criminal”, ”Gone”, ”Interrupted melody”, ”Sound of home”, ”Prideland”, Unbreaklable”, ”First time around the sun”, ”Turn to me”, ”Madness of love”, ”love is on the rocks”, ”Last safe place”, ”Music and me”, alla 12 låtar

The Destiny Stone: ”Courage to love somebody”, ”Parallell lines”, ”Born to believe in you”, ”What kind of fool”, ”Man behind the mask”, ”Destiny stone”, ”Gift of song”, 7 låtar

The Roaring of dreams: ”Heaven on earth”, ”Book of life”, ”Love´s eternal flame”, ”Language of the heart”, ”Let me let you go”, ”Faithful heart”, ”Defying gravity”, ”The roaring of dreams”, ”Secret of the way”, ”Astonish you”, ”Tall ships”, ”Turnaround”, alla 12 låtarna

Immortal: ”Immortal”, ”Delusional” ”Tie down the wind”, ”Shine on”, ”Everthing that money can´t buy”, ”Sending my love”, ”Vital signs”, ”If it doesn`t kill me”, ”Are you the same girl”,  ”Ask me yesterday”,  alla 11 låtar 

Fearless: ”All I see is you” ”The Tell”, ”In caracature”, ”Silent music”, Fearless”, ”Everlasting love”, ”Freedom of the night”, ”The light in your eyes”, ”Rising up”, ”The silence says it all”.  10 låtar

Lionheart:”Lionheart”, ”We play for free”, ”Heart of the warrior”, ”Carry me back”, ”Sleeping with a memory”, ”Good thing going”, ”Unfinished heart”, ”Flagship”, ”Give it away”, ”Rock & roll boom town”, ”Now”,  11 låtar.

Tre stycken AOR-Classics

För egen del så var det tre plattor som övertrumfade de andra, parallellt kvalade in bland de 60 bästa AOR-albumen ever.  Det konststycket har bara Treat lyckats med tidigare, The Pleasure principle (1986), Coup the grace (2010) samt Tungusaka (2018).

Pride of Lions lyckades istället pricka in alla på 2000-talet. Såväl Treat som Pride of Lions har  dock det gemensamt att de är signade av samma skivbolag, Frontiers Records.

Istället för låtskrivargenialitet finns det dem som anser att Jims album är karbonkopior av varandra. Det är självklart upp till var och en att tycka olika saker. Deras upplevelse är onekligen karbonkopior, medans min är låtskrivargenialitet.

Att han inte skulle återupprepa saker och ting vore snarare helt onaturligt. Jag upplever varken förutsägbarhet eller att han snott för mycket av sig själv. Hans största problem ligger nog i att han gör för få dåliga låtar, fansen blir liksom kvalitetscurlade.

Visst är det behändigare att tokhylla akter som: Bruce Springsteen, Håkan Hellström,  Rolling Stones eller Bob Dylan, trots att jag  tycker att de låter ungefär likadant?

Förresten, jag vågade inte ta med Pride of Lions senaste alster, Lionheart  (2020) på grund att jag redan plockat tre av sex album från de stolta lejonen, någon måtta måste det väl vara, eller?

Först ut är deras självbetitlade debutalbum från 2003. Vad kan man säga om den? Inledande ”Criminal” satte agendan direkt! Den visade inte bara grusvägen till AOR-himlen, utan till genomgående episka låtar.

En av dem var efterföljande ”Gone” som kriminellt dirigerade de rosafluffiga tonerna till rätt plats på AOR-kartan.

Som sagt, det fanns inte tillstymmelse till akilleshäl, utan alla var nästintill all killers, no fillers. Vill man som fan ha musiken serverad på ett ett neonfärgat underlägg så behövde man inte leta, utan det var bara att pek-klicka på rätt låtlänk.

Självklart fanns det ju låtar som uppskattas mer än andra, trots att kvaliteten var top notch. För mig var det ”Sound of home”, ”Unbreakable”, ”Love is on the rock”  och ”Music and me” som fick dra de otympligaste stråna.

Från detta mästerverk till ett annat. Dock blir vi tvungna att hoppa över Pride of Lions andra album The Destiny Stone (2004). De stolta lejonens tredje album döptes till The roaring of dreams.

På spår två, ”Book of love” cementerade  Jim dutt duttiga keyboards, bombastiska arrangemang med en helt majestätisk refräng. Eftersom alla låtar var bra så fick man istället leta efter de som var ännu överdjävligare.

En av dessa mest diaboliska var ”Language of the heart”, en annan sådan var ”Defying gravity” en tredje ”Let me let you go”.

Det tog fem år att reproducera ytterligare ett mästerverk. Det gjorde man genom Immortal (2012). Up-temp-låten och titellåten ”Immortal” inledde AOR-smörgåsbordet. Efterkommande ”Delusional” bländade mig nästa lika mycket som sin föregångare.

Vi fick gena till åttonde alstret för att hitta lika urstarka låtar. Komposition i fråga hette passande nog ”Vital signs”. Låten efter, ”If it doesn´t kill me” var också färglagd med samma penslar som målat de tre ovannämnda kronjuveler.

Avslutande sången ”Ask med yesterday”, var ändå byggets allra starkaste vapen; oh my God vilket mästerverk!

Debutalbumet, The Roaring of dreams och Immortal visade verkligen på var de rosamålade skåpen skulle stå. Det var nästan mer Survivor, än Survivor själva.

Istället för att beskriva varje låt med övegrymma superlativ så var det bara att konstatera att Jim var unik i sitt låtskrivande, även utan Frankie Sullivan.

Kvalitén var så djävulsk hög att AOR-ribban nästan sattes för högt. De tre andra albumen kom inte jättelångt efter, vilket spädde på en nästan löjligt hög lägsta nivå.

Det ska minst sagt bli helvetisk spännande att höra Pride of Lions sjunde bidrag i AOR-djungeln, den som kommer ut i höst 2023.

Av Mr Mats ”Hammerheart” Widholm

Del 24 av världens bästa AOR-album: Survivor – Vital signs & When seconds counts

När det kommer till de största elefanterna i AOR-genren Journey, Toto, Foreigner och Survivor har de tre förstnämnda redan avhyvlats av undertecknad. Utifrån den ekvationen blir det bara Survivor kvar. Finns det något album som är nästintill helgjutet? Definitivt, och det är  Vital Signs.

Gruppen bildades av Jim Peterik och gitarristen Frank Sullivan 1978. Det var nästan kärlek vid första ögonkastet. Jims road/sound manager Rick Weigand var den som tjatade till sig ett möte med de båda. Det tog knappt en timme förrän Survivor skapats.

Därefter rekryterades sångaren David Bickler (Jamestown Massacre). Peterik och Dave lärde känna varandra i Chicago då deras levebröd bestod av att göra kommersiella jinglar. Gary Smith på trummor och Dennis Johnson på bas adderades som de två sista musikpusselbitarna.

Atlantic Records utsände John Kalodner signade bandet efter att ha sett dem på olika klubbar i Chicago.

Det ledde till att Survivor levererade sitt självbetitlade debutalbum på Scotti Brothers Records (1980). Det blev väl ingen jättesuccé precis, lite beroende vilken kravbild man har som person, utan singeln ”Somewhere in America” peakade på 70:e plats på singellistan.

På debuten tog Dave hand om keyboarden, något som ändrades året efter, då Jim norpade åt sig uppdraget.

För egen del var väl inte förstlingsverket något som jag lyssnade ihjäl mig på precis. Visst embryona till vad som komma skulle hördes subtilt. Jag pallade med ”Youngblood”, ”Whole town´s talking” och ”Whatever it takes”, resten var typ crap.

Året efter släppte Survivor Premonition. Inför detta album gick Johnson & Smith skilda vägar med gruppen. De ansågs vara aningen jazziga utifrån hur Jim och Frank ville att det skulle låta.

Demokratiskt valde Frank en polare som trummis: Marc Droubay. Jim i sin tur valde basisten Stephan Ellis (Flipper’s Roller Boogie Palace)

Dessa rockader ledde till en musikalisk revalvering. Gruppen introducerade också sin omisskänneliga Survivor logga. Första singeln ”Poor man´s son” visade upp ett sound som fans kan relatera till som Survivor soundet.

Den kravlade sig upp till en topp 40 på Billboardlistan. Förutom denna pärla gillade jag ”Chevy nights”, ”Runaway lights” och ”Light of a thousand smiles”.

En man med mycket god smak, Sylvester Stallone blev mäkta imponerad av ”Poor man son”. När Queen valde att inte ge klartecken till Stallone att ha med ”Another ones the dust” så ringde han istället upp en förvånad Jim.

Frankie och Jim gick all in på adrenalin från helvetet när de skapade ”Eye of the tiger”. Rocky 3 blev en formidabel megaframgång, något som smittade av sig på soundtracket där ”Eye of the tiger” toppade Billboardlistan i hela 6 veckor.

”The song Jim and Frankie wrote, ”Eye of the tiger”, was so amazing that when I first heard it I had to make sure I was not dreaming – a heart pounding timeless Rock masterpiece!!!…Thank you, you made Rocky even more heroic” - Sylvester Stallone

Därmed var Survivors lycka gjord. Från halvdoldisar till megakändisar på ett ögonblick. Samma år, 1982, släppte gruppen sitt tredje album, inte oväntat titulerad till just Eye of the tiger.

Albumet avstannade som nummer två på Billboardlistan; singeln ”American heartbeat” kravlade sig upp till 17:e plats på singellistan.

Även dagens ungdomar känner till ”Eye of the tiger” då den är så sjukt förknippad med sport, revansch och motivation. Den är som en institution i institutionen sportlåtar, ungefär som Queen´s ”We are the champions”.

Hur bra var då detta album som helhet? Förutom titellåten så briljerade dem med ”I´m not the man anymore”, ”Children of the night” och såklart helt underbara ”American heartbeat” addera sedan en av världens bästa ballader: ”Ever since the world began”.

En låt som Tommy Shaw förövrigt gjorde en superb cover på via sin AOR-Classic Ambition. (1987). Fem av nio låtar var oerhört klockrena tillika deras starkaste album dittills.

Året efter så skulle de försöka toppa försäljningsframgångarna med Caught in the game. Det uppdraget missade de gruvligt.

Albumet peakade på plats 82 på Billboardlistan medan titelsingeln landade på plats 77. För egen del så dyrkade jag ”Caught in the game”, ”Jackie don´t go”, ”I never stop loving you”, ”Half-life” och ”Slander”. Återigen ett album där fem av nio låtar var bra, dock inte i paritet med Eye of the tiger.

1984 var det dags  för gruppens femte alster att se dagens ljus. Vital signs hette plattan som  kom ut två år efter ökända Eye of the tiger. En stor förändring var vokalistbytet från David Bickler till Jimi Jamison (Target/Cobra).

Den rockaden berodde på ett röstproblem som han ådrog sig. Detta ledde dels till en operation, dels bli kickad från bandet – typ den enes bröd den andres död.

Jimi inledde sin sejour i Survivor redan innan Vital signs, via soundtracket The karate kid. Låten hette ”Moment of truth”; den var en omisskännelig Survivor-pomp. Käftsmällen klättrade till 63:e plats på Billboardlistan.

Jimi Jamisson var/är i mitt tycke verkligen personifierad hur en tvättäkta AOR-sångare borde/bör låta, även om jag gillade Dave också. Till skaran sällar sig Fergie Frederiksen, Bobby Barth, Joe Lynn Turner, Lou Gramm och Steve Perry.

Albumet inleddes majestätiskt med dramatiska ”I can´t hold back” (13 på Billboard). Detta var radiovänlighet i sin absolut renaste form – en musikalisk härdsmälta.

Efterföljande ”High on you” (8 på Billboard) fortsatte på den inslagna  kvalitativa vägen, vilket innebar en sinnessjukt stark inledning.

”First night” (53 på Billboard) avlöste pomppillren. Jag fick Jim Steinman-vibbar från denna maffiga låt.

Bandet placerade den feta powerballaden ”The search is over” (4 på Billboard) som fjärde låt. Denna näsduksskrynklade anrättning osade Survivor sentimentalitet lång väg.

För mig var ändå albumets största behållning ”Broken promises”. Den representerade allt som jag förknippade med genren AOR. Kvittrande rosafluffiga keyboardslingor inkorporerades med kaskader av bestämda moll-ackord.

Efterkommande episka  ”Popular girl” landade inte alltför långt ifrån ovannämnda, med stark betoning på inte alltför långt ifrån.

”Everlasting”, Albumets andra ballad innehöll alla beståndsdelar som jag förknippade med Survivors sätt att framkalla melankoli.

Plattans näst sista låt smyckades med den lite udda titeln ”It´s the singer not the song”. Helt enkelt, ett ytterst drakoniskt infekterande anthem.

Albumets avrundades med ”I see you in everyone”. Trots att detta var en snuskigt bra låt, så var det, utifrån mina öron, sämst av de nio låtar som befruktade detta utomjordiska AOR-album.

Vill man vara narcissistisk överjävlig så skulle man kunna inkludera ”The moment of truth” som inkluderas på Rock Candys återutgivning av Vital signs (2010).

Varken Eye of the tiger eller deras näst största hit Burning heart fanns för övrigt med på Vital signs, något som understryker plattans storhet. Varje låt var en hit liksom, där helheten utsöndrade 5 stora neonfärgade stjärnor!

Inte nog med att alla låtar tillhörde epitetet ”all killers no fillers” variationen var dessutom av det abnormala slaget. Nästan allt på albumets 40 minuter och 38 sekunder glimrade. Från Jimi´s sanslösa röst, Frankies fantastiska gitarrspel och Jims obstruerande keyboards.

Vital signs peakade på nummer 16 på Billboard album listan. Survivor var återigen ett band att räkna.

Att de året efter fick ytterligare en megahit med ”Burning heart” gjorde inte saken sämre. Det var en perfekt lillasyster till ”Eye of the tiger”. ”Burning heart” landade som nummer två på Billboardlistan, precis som James Brown´s ”Living in America”.

Detta till trots så var det en annan låt som var ännu bättre än ”Burning heart”. På Rocky IV samsades även Robert Tepper med sin armhävningsvänliga ”No easy way out”.

Vilken jäkla AOR-hit! Den återfanns även på Robert Teppers album No easy way out från 1986. Plattan i sig var halvt medioker förutom braiga ”Angel of the city”.

When seconds count landade på skivdiskarna 1986. Inledande ”How much love” satte återigen ribban djävulskt högt. Efterföljande ”Keep it right here” sänkte ribban marginellt. ”Is this love” (9 på Billboard) tillhörde även den the good guys.

Balladen ”Man against the world” lyckades inte med att hålla tårkanalerna fria. Efterkommande ”Rebel son” visade var det bombastiska skåpet skulle placeras. Jim upplevde att detta var en av de bästa låtar han och Frankie skrev tillsammans.

Marschtaktvänliga ”Oceans” bar även den på ett kvalitetsbälte som skulle kunna burits av Rocky.

Den lite lugnare titellåten var bara sådär atmosfärisk som ett Survivoralster kunde vara.

Min absoluta favoritlåt var ”Backstreet love affair”. Make till dunderhit fick man leta efter. Detta var Survivors svar på Foreigners ”That was yesterday”. Helt klart en av de bästa låtar gruppen ynglat av sig.

Suktade man efter tryckareämnen så fann man det via ”In good faith”.

”Can´t let you go” avslutade albumet som jag titulerade som deras näst bästa efter Vital signs. Låten i sig nådde inte upp till de nio tidigare ögonbrynshöjarna.

Efter två välminerade juveler kunde det väl bara gå utför, eller? Att inte demonproducenten Ron Nevison lade sin healande hand på verket kanske var en vink att ta hänsyn till. Demonproducent rattade Survivors debut, Vital signs och efterkommande When seconds count.

1988 kom Survivors 7:e platta Too hot too sleep ut. Som sagt förväntningarna var onaturligt stora utifrån de tidigare två mästerverken.

Ytterst oväntat var gruppens sjunde alster verkligen inget att hurra för. Mer gitarr, mindre keyboards, markerade dessvärre en återgång till deras tidigaste album.

Inledande ”She´s a star” tillhörde en av få ljusglimtar. Dit kunde även efterföljande ”Desperate dreams” sälla sig. Även tunga ”Too hot to sleep” uppvisade låtskriverier i den högre skolan.

Fjärde låten ”Didn´t  know it was love” växte till sig till en riktig pärla. Efter dessa  kanderade sötsaker avstannade kvaliteten nästintill helt.

Förresten, avslutande ”Burning bridges” bör också omnämnas. Det innebar att 5 av 10 låtar var  av yppersta kalibrering. Det tycktes för övrigt vara en kvalitetssiffra gruppen höll sig till; 5 låtar av groteskt adelsmärke.

Sviktande försäljningssiffror var en av de bidragande källorna till att Peterik & Sullivan lade bandet på is.

Jimi Jamison var däremot mer produktiv.1991 släpptes han sitt första soloalster: When loves comes down. Utifrån mina AOR-referenser var det något han inte borde ha gjort. Den innehöll knappt en bra låt.

Han slickade sina sår genom att parisitera på Frank och Jims låtskattkista via Jimi Jamison’s Survivor.

Jimis andra soloeskapad Empires från 1999 blev ljusår bättre än den rockiga debuten. På det albumet samsades hits som ”Cry tough”, ”Run from the thunder”, ”I´m always here (The Baywatch Theme)”, ”Empires”, ”First day of love”, ”Have mercy”, ”Just beyond the clouds” ”A dream too far” och ”Calling america”.

Nio av tolv låtar var verkligen av hög kvalitet. Balladbygget ”Empires” var i mina ögon en helt frapperande transcendent. Duetten sammanförde honom med Lisa Fraizer. Det var också den som återconnectade Jimi med Frank; de skrev denna mäktighet tillsammans.

Survivorliket återuppstod 2006…utan Jim Peterik. Reach var ett riktigt stolpskott, med urusel produktion, vedervärdiga låtar, och utan någon som helst kraft eller Survivormagi. Frank Sullivan visade att ensam inte var stark.

Glimrande sångare är bara förnamnet när det kommer till Survivorvokalister. Robin McAuley (Grand Prix, McAuley Schenker Group, Black Swan) ersatte 2006 Jimi Jamison som i sin tur ersatte Robin 2011.

2010 släppte Jimi sitt tredje album Crossroads moments. Alla 15 låtar var skrivna av Jim Peterik. Detta var också ett sjusärdeles ramstarkt album, rakt igenom.

2012 var det dags för Jimis fjärde och sista solosejour. Denna gång var det indirekt Eclipse, Mikael Persson, Erik Mårtensson och Magnus Henriksson som stod för materialet, som även denna gång nådde magiska kvalitetshöjder.

2013 utannonserade Frankie Sullivan greppet med att ha både Dave Bickler och Jimi Jamison som vokalister på deras världsturné. De båda äntrade för första gången svensk mark via Sweden Rock festival.

Den 31 augusti, året efter, gick Jimi Jamison tragiskt bort vid 63 års ålder på grund av en hjärtinfarkt.

Jim Peterik

När det kommer till låtsnickeri i AOR-genre finns det två som sticker ut ordentligt utifrån lång och trogen tjänst. Den ena är Jim Peterik (Survivor, Pride of lions) den andre Mike Slammer (City Boys, Slamer, Seventh key, Steelhouse lane).

Jim Peterik är ändå mannen med grönaste AOR-fingrarna i branschen, och har så varit under decennier. Mannen är utomjordisk i skapandet av sina bombastiska pomp-arrangemang. Var han får sin inspiration vill jag troligtvis inte ens veta, men framavlandet av kvalitetsstinna rockhymner tycks aldrig riktigt sina.

Jag själv titulerar mig lite halvbarnsligt för ”The king of AOR”. medan en av Sveriges mest kunniga i genren tillika AOR DJ går under titeln Dr AOR. Det är väl bara inse fakta, det finns bara en man som under lång trogen tjänst skulle kunna kalla sig Mr AOR, och det är Jim Peterik.

James Michael Peterik fyllde 72  år den 11 november 2022. Herregud, så gammal kan väl inte den mannen vara? Jo, så är fallet. Utifrån en kreativitetsperspektiv är han fortfarande i sin linda.

Redan som 14-åring inledde han sin musikkarriär med några av sina skolkompisar i Berwyn Illinois. De kallade sig The Ides of march. Polarna släppte sitt debutalbum sex år senare och fick en mega hit med , ”Vehicle”.

Den blev den snabbaste säljande singeln i Warner Bros. Records historia. Den nådde nummer två på Billboard hot 100 listan – då var Jim endast 20 år. ”You wouldn’t listen”, ”L.A. Goodbye” var två andra stora hits.

Musiken och studierna kompletterade varandra. Han tog sin examen på Morton West High school 1968, därefter Morton Junior Collage. The ides of march splittrades1973 efter fyra album. Jag är ett stort fan av tidiga Tom Jones och Bee gees  utifrån dessa ikoner så var nog just ”Vehicle”, deras allra starkaste kort.

Mycket på de två första plattorna lät lite som musik till 70-tals deckare, fast utan den kvaliteten. 1990 tog originalmedlemmarna upp stafettpinnen. Gruppen fick en renässans via American Idol 2005 där Bo Bice framförde ”Vehicle”.

De släppte ny musik 2010 med Still 19, nio år senare kom deras femte album ut: Play on. För mig var detta deras bästa, mest för att det lät normalast. Det ska väl tillägas att Jim Peterik stod för det mesta av gruppens musikaliska skapelser.

Jims minsta problem var nog att sitta fast i endast en genre. Parallellt med The Ides of march så skrev han låtar till jazz-rock bandet Chase. Han medverkade dessutom på deras album Pure music (1974).

Vid 26 års ålder var han redo för att släppa sitt första soloalbum som fick titeln Don´t fight the feeling (1976). Den musiken turnerade han med musiker som gitarristen Bruce Gaitsch (Chicago, Peter Cetera, Madonna och Agnetha Fältskog), keyboardisten Terry Fryer, Dennis Keith Johnson på bas samt Gary Smith på trummor. De turnerade med giganter som Heart och Boston under namnet Jim Peterik band.

Jim Peterik är som låtskrivare måhända inte lika varierad som gudarna Björn & Benny och Lennon & McCartney, men killen (gubben) har ett genuint och osedvanlig sinne för arrangera och snickra ihop minnesvärda melodier.

Det har han även visat efter att Survivor lagts på is genom exempelvis konstellationen Pride of Lions (2003-2021) sex underbara studioplattor sprängfyllda av högoktanig AOR.

Jim Peterik visade återigen prov på en osedvanlig hög lägsta nivå, vilken får majoriteten av världens låtskrivare att blekna i jämförelse.

Addera därutöver Jim Jamisons fantastiska soloplatta Crossroads moments (2010), samt att han producerade och skrev låtar till supergruppen Mecca (2001), där han arbetade med en av sina äldsta vänner, Joe Vana. Det var minst sagt AOR-juveler som visade upp en låtskrivare av absolut högsta rang.

När The Beach Boys släppte sitt återföreningsalbum: That´s why God made the radion (2012), co-wrotade och medverkade Jim på plattan. Ett uppdrag som månne kom utifrån att Jim jobbat med  den gruppens grundare Brian Wilson`s solo album: Imagination.

2014 summerade Peterik  sin karriär genom Through The Eye Of The Tiger. Den skrev han  med Lisa Torem. Tegelstenen släpptes av BenBella Books. Han passade då på att att göra en internationell signeringstour.

En liknande summeringsprocess genomgick hans största hits stöpta med en akustisk prägel på ”The  songs” (2016).

2019 medverkade han i MeTV’s collectors call med Lisa Whelchel. Syftet var att visa upp valda delar av hans gitarrsamling. Då bestod den av 193 stycken, frågan är om han  fyra år senare nått milstolpen 200 stycken?

Jim Peterik har alltid haft många järn i elden.  Självklart ägnade han sig även åt att har utveckla och producera nya talanger genom World Stage International. Där samsades Lisa McClowry, Marc Scherer, Hunter Cook och Mallory Lennon. Han och Ides of March kollegan Larry Millas förfogar över två studios.

Jim har skapat osannolika 60 bra låtar med Pride of Lions, runt 45 låtar med Survivor därutöver 50-60 låtar med bland annat Mecca, Jimi Jamison, 38 Special, Sammy Hager, Beach Boy, Lynard Skynyrd, Dennis DeYoung, Sunstorm, Jennifer Batten, Jim Peterik and the World Stage, Two fires, Tigress Women Who Rock the World, Fergie Frederiksen och  Kelly Keagy. 

Mr AOR, what a guy – passion, inspiration och övertygelse!

By Mr Mats ”Hammerheart” Widholm

Gubbrock, jo så kan genren betraktas ur tyvärr allt för mångas perspektiv. Det är något som tillhör det förgångna och bör så stanna där. Recensenterna vill inte ens ta genren med tång, helst vore ett annat verktyg bättre, exempelvis en kofot. Jag är benägen att tro att eurodiscon stod högre i kurs än AOR och den melodiska hårdrocken!

Min uppfattning är att det kommit massor av klassiker från år 2000 till 2022, med stark betoning på massor. Detta till trots är många hårdrockare generellt sett musiknfantilkonservativa. Det vill säga det spelar liksom ingen roll ifall Gud själv skapat den ultimata plattan, dessa individer håller ändå på att det var bättre förr. Visst, genren hade ju sin storhetstid på det glada 80-talet och härjade fritt på var och varannan försäljningslista.

Nutiden är det verkligen dess raka motsats. Det finns inte tillstymmelse till AOR att härja på någon lista. Fast i ärlighetens namn så lyckades faktiskt Ghost komma undan med detta via singeln ”Spillway” som definitivt var AOR, dock förklädd, men ändå.

Skivbolaget Frontiers records  måste ses som en frälsare i sammanhanget. De har givit oss så mycket manna från himlen som det bara är möjligt. Skivbolaget började i blygsam skala i mitten på nittiotalet, och som sedermera blivit en maktfaktor via fokusering på releaser på de stora banden inom AOR och melodiös hårdrock däribland ikoner som Foreigner, Journey, Survivor, Toto och Whitesnake.

De är dock inte ensamma i kampen om att återupprätta gubbrocken till fortnstora dagar. Vi har Candy Rock, Escape Music, AOR Heaven och Rock of angels records, för att nämna några.

Men det är ändå Frontiers som har musklerna och artilleriet. Man kan väl se dem som en en italiensk artistfabrik likt Motown, brittiska  Stock, Aiken, Waterman eller varför inte vår svenska Cheiron studion som alla skapade poplåtar enligt löpandebandprincipen

Frontiers producerar sanslöst mycket bra musik genom att para ihop låtskrivare, med olika artister som bildar myriader av konstellationer. Men allt är inte guld som glimrar, och konstigt vore väl det. De projekt som fungerat bäst för mig har varit: Allen/Lande, Pride of Lions, Place Vendome, Revolution Saints, Nordic Union, The Ferryman, Khymera, Chez Kane, Spektra och Black Swan.

Det finns dock ett projekt som lyser klarare än de andra och dessutom blir bättre för varje album som avverkas. W.E.T består av Robert Säll (”W” från Work of Art), Erik Mårtensson (”E” från Eclipse) och Jeff Scott Soto (”T” från Talisman). Erik Mårtensson arbetsnarkomanernas okrönte konung med Alessandro Del Vecchio, Phil Vincent och Magnus Karlsson visar var alla skåpen ska stå, han är liksom spindeln i nätet.

Debuten skedde 2009, uppföljaren Rise kom ut 2013, deras tredje alster Earthrage rammade spotifydiskarna 2018, medans den plattan jag rankar högst Retranmission kom ut 2021.

Förstlingsverket slog ner som en blixt från en klar himmel, lite som Perfect plans debut. Allt liksom var precis som på fornstora dagar fast iklädd en modern skrud, utan för den delen vara för modern. Inledningslåten ”Invincible” satte tonen direkt, men var endast ett bete för vad som komma skulle. ”One love” var förrädiskt bra.

Tredje låten ”Brothers in arms” fortsatte på den bombastiska classic-rock- rockhimlen. Balladen ”Comes down like rain” övertygade också. Därutöver var det inte lika magiskt förutom ”Just go” och ”If I fall”. Fast embryot visade på vilken potential projektskutan hade.

Med lager av förväntningar på sig istället var det inte lätt att toppa den tidigare kommande klassikern. Inledningen slog nästan debuten på fingrarna med ”Walk away, ”Learn to live again” och ”Rise up”. Båda balladerna ”Love Heals” är ”Still believe in us” var  dessutom himmelskt bra ”One the run” måste nämnas precis ”Still unbroken”.

Sist men inte minst 10:e låten ”Shot” som jag anser som en av de 10 bästa bandet ynglat av sig tillika albumet starkaste ess. Inte heller denna platta var helgjuten, men ändå starkare än debuten.

Året efter släpptes liveplattan One live in Stockholm. Fansen fick vänta 5 år innan nästa studioplattan äntrade scenen. Earthage var väl all väntan, trots det föredrog jag Rise up. Dock var det fortfarande AOR i den högre skolan.

Plattan inleddes genant snyggt med den bästa låten: ”Watch the fire”, inte långt därefter skuggade ”Burn”. I kölvattnet av dessa juveler följde ”Kings on the thunder road”, ”Urgent”, ”Dangerous” och ”Calling out your name”.

Supergrupper

Epitetet supergrupp omnämns på nybildade konstellationer vars medlemmars härkomst kan spåras till ökända grupper. I genren AOR/Melodic rock /Hardrock så är nedanstående några exempel på supergrupper.

Bad English

Shadow King

Blue Murder

The Law

HSAS

Orion the hunter

GTR

Alias

Revolution Saints

Hardline

The Storm

Streets

Black Swan

Alcatrazz

Badlands

Union

Mother´s army

Jeff Scott Soto

Jeffs röst är som en silkeslen smekande AOR- bris. Hans vokalistregister åldras lika fint som ett årgångsvins. Det är svårt att finna sångare som passar bättre att utföra genrens alla adekvata måsten likt den mannen. Har man som grupp tillgång till Jeff Scott Soto så är det bara att abdikera och gratulera alla inblandade.

För mig är denna ”nästan svensk - Talisman, W.E.T, Yngwie” en forever topp-5 sångare. Han bara har det: utseendet, rösten och inlevelsen på scen, karisma kallas väl det. Han fyller 57 år, men ser snarare ut som 41 år, vilka superba gener halv Puerto Ricanen har tillgång till, utifrån allt festande under alla turnéer.

Min första bekantskap skedde via Yngwie Malmstens debutalbum som nästintill bestod av instrumentala shreddande gitarrorgier.  På Efterkommande Marching out sjöng han på hela albumet. Det var oslipat, det var aggressivt det var organiskt och samtidigt kommersiellt i sin okommersialism. Jag är ett ett oerhört stort fan av gitarrvirtuosens album som kom ut innan 2000-talet. Detta är ett av mina favoritalbum, där Jeff verkligen sjöng lungorna ur sig.

Därefter höll jag ett extra öga på denna Brooklynuppfödde vokalistkamelont. Han medverkade i grupper som Takara, Eyes och Axel Rudi Pell,  men för mig och många andra var det Marcel Jacobs skötebarn Talisman som han mest blir ihågkommen för.

Bandet bildades 1989 och gick i graven 2007. Gick i graven gjorde även grundaren och basisten 2009 tragiskt efter ett självmord 2009, endast 45 år gammal. Stilen som Marcel  introducerade var en glitch mellan hårdrock och melodiös hårdrock. Hans patenterade stil som var unikt för just Talisman.

Att Jeff Scott Soto fick chansen i Journey  gick inte heller av för hackor.  Han efterträdde Steve Augeri  (Tall Staries & Tyketto) 2006. Jeffs sejour blev dock kortvarig, men vad gjorde det, bara att ha det i sitt CV är onaturligt stort.  Upprinnelsen till att få stiga upp på Journeytronen var nog via  Soul SirkUS. Det var ett projekt bestående  av JSS, Neal Schon, Marco Mendoza och Deen Castronovo. Supergruppen släppte dock bara ett album, World play (2005).

Att vara en av vokalister i Trans-Siberian Orchestra var också en bekräftelse av rang. Precis samma sak kan sägas om Sons of Apollo vilken är en amerikansk progresiv metal supergroup bestående av Mike Portnoy, Billy Sheehan, Derek Sherinian och Ron”Bumblefoot” Thal.

JSS har också hunnit släppa 12 solpplattor sedan 1994, några under monikern S.O.T.O. I denna digra musikkatalog har han varit eklektismen personifierad där typ alla musikgenrer avhandlats. Han har via denna kommunikationskanal både blandat och gett, dessvärre med betoning på blandat.

Erik Mårtensson

Erik tillhör en av planetens bästa melodisnickrare! Först Eclipse, sedan 3 plattor med Nordic Union och därutöver massor av bidrag till andra artister och grupper. Den 41 årige Solleröbördige fick inträde till Frontiers record  via gruppen Last Tribe som hunnit släppa en platta innan de signades till Italienarna.

Han har faktiskt skapat alla låtar på W.E.T,  i samklang med bandet, och väl utvalda utomstående låtskrivare som…Dag Finn. Det är förövrigt urkällan till att på allvar  kunna variera sitt musikskapande och därmed undvika dysfunktionell hemmablindhet.

Sångaren Toby Hitchcock har prisats och överöst av lovord från en enad AOR- kritikerkår om att vara guds sånggåva till sina pensionerade kollegor och en vitamininjektion till genren i sig.

Jag själv tycker han låter bra, men inte gudomlig, det är något som stör mig med sången, något jag inte riktigt kan sätta fingret på. I vilket fall som helst var denna solodebut en riktig höjdarplatta som kröntes med låtarna ”This is the moment” och ”Mercury´s down”. Erik Mårtensson var behind it all, förutom just sången.

Människan är en multiinstrumalist samt erkänd producent. Ammunition, First signal, One Desire, Adrenaline rush, Martina Edoff, Giant, Smokie, Kimball/Jamison, Issa, Sturm and drang, Jimi Jamison, Find me är några av dem som fått ta del av Eriks låtskriveritalanger.

Att Mr Mårtensson har en hög lägsta nivå är ett understatement, addera också en variation på låtarna som är i paritet med Björn & Benny, Lennon & McCartney och Max Martin.

Robert Säll

Robert är sällskapets minst framträdande figur, vilket inte förtar dennes inblandning på något sätt. Han är sitt Work Of Art trogen. Dock har han skrivit låtar till frontiersprojektet Groundbreaker.

Han har också komponerat musik till Annicka Rylin, Peter Friestedt/Bill Champlin/Joseph Williams, Lionville, Issa, Fergie Frederiksen, Chasing violets, Place Vendome, Giant, Kimball/Jamison, Xorigin och W.E.T. såklart.

Work Of Art bildades 1992 när Robert Säll och Herman Furin gick på musikskola. Problemet var att hitta en adekvat sångare. Det visade sig vara en omöjlighet. 1998 så förvandlades moll till dur då de fann Lars Säfsund.

Dock var och är Lars en busy man så det dröjde enda till 2008 innan vi som lyssnare fick njuta av deras Totoinspirerande sound via deras debutalbum Artwork. Gruppen sniffades såklart upp av Frontiers recordes där alla deras fyra plattor släppts.

Det tog tre år innan nästan album såg dagens ljus. In progress var i mina öron en betydligt bättre platta än sin föregångare. 20014 så utkom deras tredje alster, Framework. Work of arts senaste platta släpptes 2019 och döptes till Exhibits. Från dessa fyra musikjuveler finner vi hits som: ”The Rain”, ”Nature of the game”, ”The great fall” och ”Let me dream”.

W.E.T. Line-up 2021
Jeff Scott Soto (sång)
Erik Martensson (gitarr, keyboards)
Robert Säll (keyboards, gitarr)
Magnus Henriksson (gitarr)
Andreas Passmark (bas)
Robban Bäck (trummor)

W.E.T´s Retranmission kom ut 3 år senare det vill säga 2021. Jag avstår ifrån helt enkelt från en låt-för-låt-presentationen, utan konstaterar helt sonika att detta är melodisk hårdrock/AOR av allra finaste snitt, det finns liksom inga flaws överhuvudtaget; så var det sagt.

Inledningshymnen ”Big boy´s don´t cry” har inget med 10cc att göra. Däremot är soundet slickat fett,  crunchiga gitarrer flankerar en asketisk melodi och refrängen andas raka motsatsen till själlös. Precis samma sak uppviglar sig i efterföljande ”The moment of truth”.

Dock är det värt att undra om ”How far to Babylon” är en blinkning till Yngwie Malmsteens ”How many miles to Babylon” från 1992 med Göran Edman  på sång? Troligtvis inte alls, men i alla fall en teori.

Jag måste också hylla gruppen för att inkorporera små subtila låtelement som dels förstärker låtarna, dels unikiserar musiken och faktiskt genren i sig eftersom W.E.T faktiskt utvecklar den. Det jag  bland annat reflekterar över är kören i förchoruset av ”The call of the wild”. Helt brutalt obetydligt, men ändå inte, utan bara ytterst briljant.

Det är lätt som recensent att bara tokhäckla genren för att implementera ytterligare en ballad bara för att det ska vara på det sättet. Men ”What are you waiting for” är inte bara ett måste, utan en helt förförisk tidlös kronjuvel som placerats som 8:e låt av 11 möjliga.

Retranmission är också i min mening det albumet som doftar mest Talisman. Vissa spår är mer dolda, andra mer tydliga i sin inspirationskittel. Det spelar egentligen ingen som helst roll eftersom det är så snyggt implementerat – Talisman 2.0.

Erik Mårtensson har slagit huvudet på spiken när det kom till att låta som en platta som producerats för miljoner. Alla instrument tränger effektfullt igenom den ultrafeta ljudväggen. Det bara låter så djäkla bra helt enkelt.

Variationen på plattan är anmärkningsvärd bred. Det gäller inte bara på detta album utan över W.E.T´s hela katalog, ingen låt är egentligen den andre lik.

Konkret, detta är troligtvis den bästa melodiska hårdrock som uppviglats på 2000-talets! Detta till trots att deras tre tidigare alla varit små mästerverk. All killers, no fillers har aldrig passat bättre som epitet, varje låt en singel, dessutom så sjukt varierat, utan för den delen hemsökas av Radiohead syndromet.

Självklart är det lätt att ponera djupare hur denna platta hade hävdat sig under genrens glansdagar. Att sia om det är omöjligt, men då alla låtar är varierade och top notch, underbart producerad och bärs fram av en gudabenådad vokalist så skulle jag hävda att musiken skulle hamna anmärkningsvärt högt, även på den listan.

Om nu Retranmission är deras jämnaste tillika starkaste ess, vågar man ponera att nästkommande album slår den på fingrarna? Skulle W.E.T lyckas med det konststycket så är det bara att trippel abdikera.

I vilket fall som helst detta är AOR, melodiös hårdrock och hårdrock av absolut yppersta världsklass.

Toto – Isolation

Det finns sångare och så finns det sångare. I genren AOR är det ett friläge om man har ett ess i vokalistkragen. Om inte, så faller liksom gudomliga låtar, strålande produktion och duktiga musiker platt till marken.

Vi kan ta några adekvata exempel där musiken är fantastisk, men sången devalverar typ allt. Det australienska bandet White Widdow är ett sådant, precis som  brittiska Ten, och finska Bad Baron, mina öron är det på en olyssnarbar nivå.

Om jag ska nämna sångare som är essensen av vad jag menar gudomliga är det bara att glutta på understående 15 i topp lista

Mina 15 favoritsångare  – utan rangordning

En kvinna och 14 män! Förhoppningsvis läser inga radikala feminister denna artikel, för då finns väl risken att någon känner sig kränkt, eller sekundärt kränkt.

Lou Gramm – Foreigner, Shadow King.

Fergie Fredriksson – Trillion, Toto, LeRoux.

Mark (Marcie) Free – King Kobra, Signal, Unruly Child.

John Elefante – Mastedon, Kansas.

Jimi Jamison – Survivor.

Kevin Chalfant – The Storm, Steel Breeze, Shooting Star, Two Fires, The Vu.

Joe Lynn Turner: Rainbow, Yngwie Malmsteen, Deep Purple, Sunstorm.

Bobby Barth – Axe, Blackfoot.

Terry Brock – Kansas, Strangeways, Le Roux, Seventh Key, Giant, Slamer, The Sign.

Harry Hess – Harem Scarem, First signal

Jeff Scott Soto – Axel Rudi Pell, Eyes, Takara, Yngwie Malmsteen, Talisman, Soul Cirkus, W.E.T, Trans-Siberia Orchestra.

Steve Perry – Journey.

John Waite – The Babys, Bad English.

Pat Benetar – Pat Benetar.

John Wetton – Asia, Uriah Heep, King Crimson, Bryan Ferry Band, Roxy Music.

In the beginning

Vad kan man säga om Toto! Först och främst var och är de recensenternas främsta hackkycklingar. Tror till och med E-Type hyllades mer än Toto. För det andra har de funnits länge, och vilket kapitel man gillar av gruppen är individuellt. För det tredje har de haft sjusärdeles massor av vokalistess bakom mickstativen.

Toto bildades så tidigt som 1977. Los Angeles bandet bestod då av Steve  Lukather (gitarr/sång), David Paich (Keyboard), trummisen Jeff Porcaro, på bas David Hungate och sist men inte minst Bobby Kimball på sång. 

Denna sättning höll i sig ända till Toto IV (1982). 1978 dök deras självbetitlade album ut  bland skivdiskarna. Den innehöll en av deras största hits, ”Hold the line” samt låtarna ”I’ll Supply the Love” och ”Georgy Porgy” vilka alla rönte framgångar på singellistorna.

Visst, ”Hold the line” var verkligen helt sanslöst bra, därutöver var det inte riktigt my cup of thee.  Ted Gärdestads ”Satelit” första takter hade skapliga likheter med  ”Hold the line”, som Janne Schaffer hört efter träffat bröderna Porcaro och Steve Lukather i USA.

Schaffer har dock senare tillbakavisat att ”Satellits” första del skulle kopierats därifrån och påpekat olikheterna mellan låtarna. Frågan är om Janne började få problem med hörseln, för likheterna är slående. Debutalbumet placerades sig bäst i Sverige (5:e plats) och Tyskland (8;e plats).

Toto smidde medans järnet var brännhett. Efterföljare Hydra äntrade musiketern 1979. Albumet innehöll endast åtta låtar varav singeln ”99” klättrade upp till  37:e  plats på Billboard 200. För egen del så var det musik som inte föll mig i smaken nämnvärt.

Två år senare, 1981 bestämt kom Turn back ut. Fäblessen för 8:a låtar fortsatte. AOR-musiken hade fått betydligt större spelrum än tidigare. Populariteten var återigen högst i Sverige och i Norge, och tro det eller ej Japan, där singeln ”Goodbye Elenore” blev en superhit, därefter var de nordiska länderna och Japan kidnappade av Toto.

Däremot svek amerikanarna bandet. Jag själv föredrog inledningsalstret ”Gift with a golden gun” och ”Turn back”.

Året efter så var det dags för Toto IV att se dagsljuset. Albumet lyckades smeka USA medhårs med det mer hittiga soundet. De ynglade av sig tre låtar som nästlade in sig på Bilboard hot 100 chart: ”Rosanna”, ”Africa” och ”I won´t hold you back”. Förutom denna trippel var det få riktiga höjdpunkter om man utgår från mina musikglasögon. ”Afraid of love” var dock ett undantag.

Efter denna succé så lämnade David Hungate in basen för att ersättas av Mike Porcaro. David flyttade till Nashville för att kunna spendera mer tid med familjen. Ett klokt livskvalitetsval, som fler bör anamma, tror jag.

Ett mindre klokt val stod sångaren Bonny Kimball för. Han åtalades för ett narkotikarelaterade brott 1983. Han förklarades oskyldig av juryn, men Toto-juryn sparkade honom. Det var nu Fergie Frederiksen kom in i Toto-bilden.

Fergie Frederiksen – en man att minnas

För mig och många andra var och är Fergie synonymt med vad en AOR-röst egentligen handlar om!

Fergie inledde sin musikaliska bana redan som 13 åring. Några år senare erbjöd hans kompis Tommy Shaw honom vokalistrollen i MSFunk, medan Tommy hastade vidare till det något större Styx.

Deras vägar skulle återigen korsas eftersom Styx, Heart och Trillion gav sig ut på en gemensam turné. Fergie sjöng då på Trillions debutplatta, vilken släpptes 1978. Det blev bara ett album med dem.

Han ersatte därefter Jeff Pollard i Leroux. Bandet hade redan hunnit yngla av sig fyra album innan. So fired up (1983) var gruppens femte, ett alster Fergie var högst delaktig i.

Han skrev bland annat hiten ”Carries gone” efter uppbrottet från flickvännen Carrie Hamilton tillika dottern till komediguben Carol Burnett.

Som många plattor på den tiden var det sällan renodlad AOR som gällde, utan det blandas hej vilt mellan rockgenrerna – tyvärr. So fired up höll sig mångt och mycket till AOR-essensen, vilket var ytterst glädjande.

En av de bästa låtarna genom tiderna i genren fanns med på det albumet: ”Turning point”, pomp-aor i sin allra renaste form. ”Yours tonight” var också en ögonbrynshöjande skapelse som fick pomp-ådrorna att svälla.

Fergie lyckades på något sätt alliera sig med de riktigt stora i branschen som exempelvis backgrundsångare i Survivor. Han drog det kortaste strået att fronta Kansas efter vacuumet från Steve Walsh. Gregg

Giuffria och Fergie kämpade för ett nytt Angel album. Det gick visserligen i stöpet, men han träffade istället på Ricky Philips. De två förblev bästa vänner in til the bitter end.

Även i okänt ökända Giuffria var han med en period utan att släppa ett fysiskt album. Kontentan av Gregg Giuffria och Fergie Frederiksen samarbeten var lika med moll.

Nästa steg i den musikaliska evolutionen skedde via Abandon Shame som innehöll kompisen och basisten Ricky Philips (The Babys, Bad English), trummisen Pat Torpey (Mr Big). I bandet ingick även keyboardhalvguden Jonathan Cain (The Babys, Bad English, Journey) och hans fru Tane. 

Ricky Philips sköt sig själv och det namnkunniga bandet i lilltån genom att vidarebefordra en demo på vad Fergie var röstkapabel till, via sin polare Jeff Porcaro. Det ekot studsade omedelbart tillbaka.

Toto stod nämligen utan sångare under inspelningen av femte albumet Isolation. Han ersatte därmed Bobby Kimball, före ikoner som Eric Martin och Rickard Paige (Mr. Mister) en prestation i sig.

Den slicka plattan från 1984 innehöll inte bara poprock hiten ”Strangers in town”, utan också en golgata av pärlor. Enligt mig den bästa plattan Toto släppts och en självklar contender till att vara med på denna eminenta uppradering av AOR– klassiker.

En av mina favorit badboys på den vita duken är Brad  Dourif. Han medverkade i videon till ”Strangers in town”. Några av hans fantastiska rollprestationer var i  One Flew Over The Cuckoo’s Nest, Dune, Blue Velvet, Child’s Play (rösten till Chucky),The Exorcist III, The Lord of the Rings: The Two Towers & The Return of the King och Helloween är bara några exempel på denne lite udda figurs cineastiska äventyr.

På tal om filmen Dune förresten! Det var Toto som gjorde filmmusiken till denna katastrof till film 1984. David Lynch hette regissören. Denne ikon agerade även tecknare när humöret föll sig in. Det var han som designade första utkastet till just Isolation, men den ratades sedermera av de involverade.

Det existerade befriande nog inte många ballader, utan Isolation var arenarock med tonvis av up-temp-låtar. Hade ABBA gjort ett AOR-album, vet jag banne mig inte om den hade låtit precis såhär. Den hade en knivskarp produktion tillika knivskarpt låtskriverimakeri. Nästintill varje låt var som ett konstnärligt mästerverk, exkluderat ”Holyanna” och balladen ”How does it feel”.

Dock hanterades inte alla låtar utav Fergie Frederiksen. Det var istället keyboardisten David Paich som skötte leadsången på ”Carmen”, ”Strangers in town” och ”Holyanna”. Fergie agerade bakgrundsångare på dessa tre ädelstenar.

”Angel Don’t Cry (Frederiksen/Paich)”, vad kan man skriva som inte skrivits tidigare! Inget, precis ingenting, förutom att detta är det klockrenaste av det klockrenaste. Nästintill samma harang av ordval kunde tituleras singeln ”Strangers in town (Paich/J.Porcaro)”.

Det gäller även ”Endless  (Paich)” som i sig var rent obeskrivligt kvalitativ. Den låten var bandets önskan till singel, men de blev överkörda av skivbolaget. Inte långt bakom dessa tre kolosser skuggade ”Carmen (Paich/J.Porcaro)” och ”Lion (Kimball/Paich)”.

Joggandes bakom dessa fem bästa låtar på Isolation, var titellåten som osade Journey lång väg, men på ett positivt sätt.  Därutöver över det ”Change of heart” som kom närmast de högoktaniga. Näst sista alstret, den lite rockiga ”Mr friendly” var bra. men nådde inte riktigt upp till de andra juvelerna.

Sista låten ”Holyanna” var coool i sin ocoolhet. Implementeringen av 50-tals musik ekon växte sig starkare för varje lyssning, men skiljde sig markant ifrån Toto-soundet.

Toto Isolation too good to be true, njae inte riktigt, men deras absolut bästa album…om man gillar AOR det vill säga.

Efter 12 år i musikbranschen övergav Fergie temporärt musiken för att istället satsa på att testa på matbranschen med sin pappa. Smaklökarna marscherade dock fortfarande ikapp med musiksjälen. Saknaden blev till sist för tung att bära. Den blev en katapult till ett återinträda i musikbranschen.

1995 släppte kompisduon Frederiksen/Phillips sin debutplatta. I mina öron blev det tyvärr inte sensationellt. Dock innehöll den en morbid kvalitativ låt: ”Oh Diane”. Dean Castronovo, Neal Schon, Mike Finnigan och Steve Grove var bara några av storheterna som bistod med sin musikkompetens.

Fyra år senare hjälptes teamet åt att snickra ihop dennes första soloäventyr – Equilibrium. För en AOR kille som mig själv var detta en våt dröm av gästmusiker som: Bruce Gowdy (Unruly Child, Stone Fury), Ron Wikso (The Storm, Foreigner), Tim Pierce (Rick Springfield, John Waite), Guy Allison (Air Supply, Unruly Child ), Jason Scheff (Chicago), Jeff Scott Soto, Neal Schon (Journey),

Rocket Ritchotte (Stan Bush & Barrage, Rick Springfield), Steve Porcaro (Toto) och Dave Amato (Ted Nugent, REO Speedwagon, Jimmy Barnes) och Kelly Hansen (Hurricane, Foreigner). Två av låtarna skrevs förövrigt ihop med Mr AOR, Jim Peterik, en annan med hitmaskinen Desmond Child. Titellåten Equilibrium av Jim var väl inte oväntat det bästa på en väldigt westcoastig, Totoliknande platta, vilken var aningen över medel.

Samma år blev han medlem i World Class Rockers. Det var en all-star-line-up med medlemmar från bland annat Toto, Journey, Lynyrd Skynyrd, Steppenwolf, The Eagles och Spencer Davis Group. De släppte två liveplattor 2000 och 2001. Det var i den vevan han kom i kontakt med svenska Tommy Denander. Deras vägar skulle korsas mer än en gång. Fergie var exempelvis delaktig i tre av fyra av Tommys ögonstenar med Radioactive (2001, 2003, 2005).

För mig var det dock Meccas (2002) debut ett av de projekt som jag gillade allra bäst. Joe Vana drog ihop ett ytterst välrenommerat gäng, där Fergie Frederiksen delade vokalistuppdraget med just Joe. Totos basist David Hungate och Mike Aquino (Pride of Lions) ingick också i en debut som lätt platsar bland de 10 bästa som släppts på denna sida om 2000-talet.

Förutom extraordinära sånginsatser från de två sångfåglarna var det Mr AOR:s melodiska fingrar som låg bakom alla låtar på albumet, sex av dem med hjälp av Joe.

Velocitized (Jim Peterik & Frankie Sullivan)
Without You (Joe Vana & Jim Peterik)
Can’t Stop Love (Fergie Frederiksen, Jim Peterik & Larry Millas)
Silence Of The Heart (Joe Vana & Jim Peterik)
You Still Shock Me (Jim Peterik, Synar & Barb Unger)
Mecca (Joe Vana & Jim Peterik)
Wishing Well (Fergie Frederiksen, Joe Vana & Jim Peterik)
Close That Gap (Joe Vana, Jim Peterik & Derouche)
Blinded By Emotion (Jim Peterik, Synar & Barb Unger)
Falling Down (Joe Vana, Jim Peterik & Derouche)

Synergieffekterna av teamet Fredriksen och Denander gemensamma samarbete utkristalliserades till ett smörgåsbord av kvalitetslåtar. Precis så som rosafluffig AOR. skulle låta. Inspirationen var återigen inhandlad ifrån deras gemensamma husgudar: Toto. På denna platta låg strålkastaren mera på Totos ”tuffare era” med robusta ekon från plattor som Isolation och The Seventh one.

Jag själv fördrar denna lite rivigare stil kontra det västkustinfluerade soundet som många anser vara det äkta Toto. De första sju låtarna på Baptism by fire (2007) var utomjordiskt starka, faktisk en låtkronologi som tillhörde det bästa jag någonsin hört. Michael Thompson, Steve Porcaro, Eric Z Daniel hjälpte till, medan bland annat Thomas Vikström och Jan Johansen körade.

Mannen med en av genres absolut starkaste strupresurser var för mig sinnebilden hur den perfekta AOR-rösten skulle låta. Efter att fått diagnosen lever-cancer i juni 2010 började Fergie Fredrikson skriva och spela in Happiness Is The road tillsammans med bland annat Jim Peterik (Survivor).

Ett år senare så var cancern temporärt borta och skivan klar. Happiness is the Road var producerad av Dennis Ward (House of Lords, Khymera, Pink Cream 69, Place Vendome), något som borgade för en ljudbild av yttersta klass, förövrigt en minst sagt viktig byggsten i denna genre.

Det var definitivt inte bara ljudet och rösten som imponerade, utan här utkristalliserades en majestätisk pure-AOR. Låtar som ”Angel”, ”Elaine”, ”First to cry”, ”Follow your heart”, ”Love waits for no one”, ”Writing on the wall” och ”The one” förförde mig tillbaka till mitten av 80-talet, utan att egentligen känna mig det minsta nostalgisk. Det var så här AOR skulle låta!

Jim Peterik visade återigen att han var mannen som var ämnad att skapa dessa pärlor, utan att vare sig karbonisera sig själv eller sina tidigare mästerverk. Dock gällde det endast tre låtar denna gång, resten skapades av Robert Säll, Joe Vana och David Roberts med flera. Utan tvekan en av 2000-talets 10 bästa a.o.r. – plattor.

Sjukdomsförloppet visade ingen barmhärtighet eller tillstymmelse till hopp. Det var hans gode vän Alex Ligertwood som motiverade Fergie att knyta ihop musiksäcken via Any given moment (2013). Alessandro Del Vecchio tillika producent, keyboardist och huvudsaklig låtskrivare tog över rodret från Jim Peterik, förutom låten ”Any given moment”. Den rockaden kändes väl sisådär, produktionen saknade såväl tyngd som bett.

Öppningsspåret ”Last battle of my war”, efterföljande ”Let go”, ”Times will change” och ”When the battle is over” var i grund och botten adekvata låtar. Men med en av aor världens bästa röster så hade jag väntat mig så mycket mera.

Att Fergie lät aningen trött var inte så konstigt på grund av cancern. Men att låtskrivarfolket tycktes haft en halvträskig dag på jobbet var inte värdigt en fullfjättrad ikon som teoretiskt låg raklång på dödsbädden. Covern av en av Totos bästa låtar ”Angels don´t cry” avrundade plattan såväl bildligt som symboliskt.

Dennis Hardy ”Fergie” Frederiksen (15 Maj 1951 – 18 Januari 2014). En av AOR-världens största röstikoner lämnade detta år jordelivet. Han hade de senaste åren brottats med levercancer, vilket till sist fick honom på fall. Utifrån mitt intresse för denna numera smala genre var Fergie urtypen för hur en sångare skulle låta helt enkelt.

Killen skulle kunna tituleras Mr AOR ifall inte Jim Peterik och Steve Walsh samexisterat. LeRoux – So fired up, Toto – Isolation, Mecca – 1:st samt soloplattorna blev hans arv till mig som lyssnare.

Toto – fortsättningen 

Som sagt, Isolation blev ingen dundersuccé, vilket i mina öron var ett helgerån. En bidragande faktor var månne att albumet saknade några tårdrypande ballader, istället för 9 up-tempo-låtar. Amerikanarna suktade efter näsduksskrynklare, Toto gav dem bara si-så-där-iga ”How does it feel”, och domen blev därutefter. Den var för övrig skriven och framförd av Steve Lukather.

Förövrigt II: detta var en av två album där alla tre Porcaro bröderna var medlemmar i bandet (Jeff  på trummor, Mike på bas, Steve på keyboards).

Joseph Williams ersatte Mr Frederiksen på Fahrenheit (1986). Det var ett album som återgick till pop/rockrötter a´la Toto IV.  Balladerna ”I’ll Be Over You” och ”Without Your Love” sjöngs båda av Steve Lukather, dessa blev albumets två hitsinglar. Jag föredrog ”We can make it tonight”, och reggaeinspirerade  ”Somewhere tonight”.

På albumet var det en golgata av gästartister som bidrog på sitt sätt. Den legendariska jazztrumpetaren Miles Davis medverkade på den instrumentala låten ”Don’t Stop Me Now”. Den då okända Paula Abdul visade var dansskåpen skulle stå i musikvideon till ”Till the End”. Michael McDonald körade på låten ”I’ll Be Over You” medan The Eagles grundaren och låtskrivaren Don Henly haffades på Steve Porcaros låt ”Lea”.

Efter Fahrenheit-turnén lämnade Steve Porcaro gruppen för att istället satsa på film och tv-musik. Denne ersattes inte, utan Toto fortsatte som kvintett. Två år senare släpptes Totos sjunde album som döptes till The Seventh one. Ett av albumets bättre låtar tillika den stora hiten var ”Pamela” som förövrigt blev gruppens sista singel att nå topp-40 i USA.

Jag gillade plattan eftersom det var en halvbror till Isolation det vill säga en återgång till ett mer aorigt sound. Några låtar som tilltalade mig mer än andra var ”Pamela”, ”Stop loving you”, ”Straight for the heart”, ”Only the children” och ”Home of the brave”. Detta var i mitt sätt att se på saken deras näst bästa platta efter Isolation.

Nu måste vi kolla upp hur många kvinnonamn de använt sig av under årens lopp: Angela, Lorraine, Rosanna, Carmen, Holyanna,  Lea, Melanie, Pamela och  Anna, vilket innebar 9 låtar, troligtvis inte rekord, men ändå bra jobbat.

Mellan 1988 och 1992 då deras åttonde platta Kingdom of desire släpptes hann det att hända massor av saker. Joseph Williams gjorde en Bobby Kimball utifrån narkotikabrott. Kimball turnerade dessutom under namnet Toto, vilket av förklarliga skäl blev en källa till missämja och frustration. Steve Lukather släppte sin tredje soloplatta 1989.

Steve Lukather tog makten över vokalisttronen på Totos Åttonde album Kingdom of desire. Inriktningen var ett mer bluesrockigt sound som ackompanjerades av Steves raspiga röst. Bästa låten var ”Don´t chain my heart”. I mina öron en horribel platta av rockiga pastischer som inte var speciellt upplyftande.

Jeff Porcaro dog endast 38 år gammal den 5 augusti. Denne ersattes sedermera av britten Simon Philips.

Tre år senare kom Tambu ut. Det bästa med det albumet var konvolutet. Bluresrocken var som bortblåst, men tyvärr nästintill befriad från hits.

Bobby Kimball var förlåten och tog efter 14 år tillbaka mickstativet inför 1999 Mindfield. Skönt att slippa Steves Lukathers, eftersom det inte var den  typen av röst som jag ville skulle fronta Toto. Utifrån detta var Bobbys comeback en befrielse.

Tyvärr så föll musiken platt till marken. Att hitta AOR på plattan var som att leta efter askkoppar på 2000-talet. Jag gillade ändå ”Caught in the balance” som var just aorig.  Plattan slog ändå, trots halvtaskiga låtar Kingdom of desire och Tambu på fingrarna med sin mer hitinriktade approach.

Fans av Toto fick vänta ända till 2006 för att få avnjuta gruppens 12:e album. Italienska Frontiers  records fick signa bandet, vilket berättade lite om att de inte var hetast i musikvärlden precis. Tyvärr var inte heller Falling in between någon höjdare. Antingen spelade de musik som de ville att den skulle låta eller så hade de tappat refränggreppet helt och hållet.

2015 anlände Toto med XIV, 9 år sedan Falling in between. Samma år avled basisten Mike Porcaro i sömnen utifrån sviterna av den hemska sjukdomen ALS. Bobby Kimball blev avpolletterad framför Joseph Williams. David Hungate fick åter förtroendet att spela bas sedan 1982 det vill säga 33 år sedan.

Inledningslåten ”Running out of time” var för omväxlings skull helt ok. Efterföljande halvlugna ”Burn” var över medel, precis som ”Chinatown”,

2018 kom deras senaste album ut, Old is new. Inledande ”Alone” visade upp ett riktigt vitalt Toto, precis som på tredje alstret ”Fearful heart”, och sjätte spåret ”Chelsea” tre AOR-rökare. Nu var det ju så att det fanns en förklaring till denna förbättring. Det rörde sig om låtar som legat i källaren, vissa andra som inte varit helt färdiga och några nya låtar. Den var en del av Toto boxen All in.

För egen del känns det inte alls speciellt viktigt ifall det kommer nyskriven musik med Toto. Snarare så att Old is new är den perfekta avrundningen för bandet. Jag får leva på gamla minnen och då är det Isolation som gäller för mig, ett album som är förevigat i AOR-himlen.

Av Mr Mats ”Hammerheart” Widholm

Att ha idoler, följa dem över tid, dyrka dem, inget fel i det alls. Att betala dyra pengar för att se Mötley Crüe, Kiss eller Bon Jovi anno 2022 är inte heller något märkvärdigt.

Hur underhållningsvärdet egentligen överensstämmer när sången är ljusår från fornstora dagar är ju en minst sagt subjektiv upplevelse.

För egen del så faller magin totalt till marken ifall inte sångaren knappt kan sjunga rent eller bräker ut sitt budskap istället för att briljera vid vokalistmicken.

Att ersätta dem med Sean Banan, Kicki Danielsson, Anna Book eller Markus & Martinus vore väl ingen lösning, men de sjunger nog bättre än Paul Stanley, Jon Bon Jovi eller Vince Neil numera gör.

Hårdrockhybrisen över det förflutna, kontra mindre uppmärksamhet på ny musik kan utan problem appliceras på hårdrockssläktet.

Egentligen inget konstigt, dock jag upplever en obalans i processen, eftersom vi översköljs av så bisarrt mycket mästerlig musik under 2000-talet – musikinfantilkonservatism.

Oftast faller dessa individer i tankfällan: ”måndag hela veckan syndromet”, tvistandes om vilken platta som var bäst i maj 1982, vilken trummis som hade minst penis eller vilken basist som kunde ansa sitt skägg bäst med Fendersträngar och samtidigt sörpla naturell yoghurt…utan att spilla.

Självklart är allt inte svart eller vitt. Många hårdrockare är väl insatta i nya band och följer även dem, precis som de gör med sin barndomsidoler, det vill säg, de kan hantera diskrepansen mellan dåtid och nutid.

Det är väl de som dyrkar sina band, men nästintill vägrar lyssna på ny musik som jag helst vill omvända. De som liksom inte ser kvalitetskoplingen mellan Dio och Eclipse.

Här nedan radar jag ett upp ett urval av magiskheter på ”fel sida av 2000-talet” men som definitivt skulle platsa bland de album på ”rätt sida av 2000-talet”.

I syfte att ”make america great again” så borde det i de bästa världar bli utmanade av The Swedish invasion tour: Crazy Lixx, H.E.A.T, Eclipse och Crashdiet. Det skulle då röra sig om mindre arenor, inte ruffiga källarlokaler, för störst spridning över kontinenten.

Tyvärr är det generellt sett gamla uvar som Skid row som får chansen att headlajna de större turnéerna.

Förhoppningsvis blir det synergieffekter av att Erik Grönwall numera innehar mickstativen, vilka förhoppningsvis smittar av sig till H.E.A.T, vilket om något år kanske möjliggör att Skid Row blir förband till H.E.A.T.

Satan vad nationalistisk den där Mats Widholm är! Jo, det ligger en sanning i det påståendet, men också att Sverige verkligen är en hovleverantör av melodiös hårdrock, vilket gör att nedstående uppradning ser ut som den gör.

Epitetet, ”Whats in the water”, är numera en klyschig frågeställning som typ all utländsk media ställer sig, vem vet? I vilket fall som helst fortsätter Sverige framavla kvalitet i alla gitarrdistade genrer, med få undantag.

Musikinfantilkonservatism = en nästintill maniskt och barnslig fascination av det förgångna, inkluderad en nästintill förnekelse av vad som sker på 2000-talet, om det inte är så att Iron Maiden, Mötley Crue eller Accept släpper något.

Generellt sett så spelar det ingen roll om musiken suger eftersom  musikinfantilkonservatisten sväljer det mesta med hull och hår.

Släpp kontrollen (ångestreduceringen) och nostalgivärdet gubbar och tanter, det finns en hel ny värld därute som samexisterar, embrace it!

Volbeat (Danmark) - Servant of the mind (2021)

Trail of murders (Sverige) - Shades of art (2012)

Nils Patrik Johansson (Sverige) - The great conspiracy (2020)

Art of illusion (Sverige) - X marks the spot (2021)

Nestor (Sverige) - Kids in a ghost town (2021)

Gotthard  (Schweiz )- The Dominoe effect (2007)

Empire 21 (Sverige) – Empire 21 (2014).

Unity  (Tyskland) - Pride (2020)

W.E.T (Sverige)  - Rise up (2013),  Retranmission (2021)

Myrath (Tunisien) - Shehili (2019)

Firewind Grekland) - The Premonition (2008), Days of defiance (2010), Few against many (2012), Immortals (2017), Firewind 2020

Crazy Lixx (Sverige - Ruff justice (20179, Forever wild (2019), Street lethal (2021)

Delain (Nederländerna) -  We are the others (2012)

Brother firetribe (Finland) - False metal (2005),  Heart full of fire (2008), Diamond in the firepit (2015), Sunbound (2017), Feel the burn (2020)

Masterplan (Tyskland) - Masterplan (2003), Aeronautics (2005), Time to be a king (2010)

Pretty Maids (Danmark) - Pandemonium (2010), Motherland (2013), Kingmaker (2016), Undress your madness (2019)

Lions Share (Sverige)  - Emotional coma (2007), Dark hours (2009)

Smash into pieces (Sverige) - Arcadia (2020)

Eclipse (Sverige) - Armageddonize (2016), Monumentum (2017), Paradigm (2019), Wired (2021)

The Night flight orchestra (Sverige) -  Sometimes the world ain´t enough  (2018), Aeromantic (2020), Aeromantic II (2021)

Crashdïet (Sverige) - Rest in sleaze (2005), The Unattractive revolution (2007), Rust (2019), Automation (2022)

H.E.A.T (Sverige) - Adress the nation (2012), Tearing down the walls (2014), H.E.A.T – II (2020), Force Majeure (2022)

Treat  (Sverige) - Coup the grace (2010), Ghost of graceland (2016),  Tunguska (2018), Endgame (2022)

Khymera  (USA) - The greatest wonder (2008), Master of illusions (2020)

Revolution Saints (USA – Revolution saints (2015),  Light in the dark (20179

Cyhra (Sverige) - Letters to myself (2017),  No Halos in hell (2019)

Work of art (Sverige) - In progress (2011)

The Ferryman (Sverige) - A new evil (2019)

Gathering of kings  (Sverige) - First mission (2019), Discovery (2020), Enigmatic (2022)

Thunderstone (Finland) - Evolution 4.0 (2007)

Frederiksen/Denander (Sverige)  - Baptism by fire (2007)

Nightwish (Finland) - Century child (2002), Once (2004)

Threshold (England) -  Dead reckoning (2007), March of progress (2012).

Pride of Lions (USA) -  Pride of lions (2003), The destiny stone (2004), The roaring of dreams (2007), Immortal (2012), Fearless (2017),  Lionheart (2020)

Seventh Key - Seventh key (2001)

Perfect Plan (Sverige) - All rise (2018), Time for a miracle (2020), Brace for impact (2022)

Mecca (USA) - Mecca (2002)

Within Temptation (Nederländerna) - The silent force (2004) och ALLT framåt

Black Swan (USA) - Shake the world (2020)

Kissin Dynamite (Tyskland) - Ecstasy (2018)

The Poodles (Sverige) - Metal will stand tall (2006),  Sweet trade (2007),  Clash of the elements (2009), Performocry (2011),  Tour de force (2013, Devils in details (2015)

 Treat: The Pleasure Principle, Coup The Grace och Tunguska

Ibland är något så överdjävligt bra, att det känns onödigt att uppfinna hjulet igen. Så är fallet med min hyllning/recension av Treats senaste alster, Endgame. Jag implementerar typ det mesta av den texten i denna, utifrån just den devisen.

Därutöver spär jag ut textharangerna med ännu mera superlativ och historik över ett band som borde spelat för utsålda arenor runt om i världen, om vi utgår från det rent musikaliska.

Utifrån hur få som egentligen läste textblocket, spelar det ju faktiskt ingen större roll så att säga. De tre album som infogas in mina hyllningar till världens bästa AOR- album kommer just från Treat. Det ena albumet kom ut 1986, de två andra 2010 och 2018. Bara det i sig är ju sig är ju en anomali, dels att skapa något sådant fantastiskt, dels vara herre över båda sidor av 2000-talet.

Stockholmsbandet startade sin bana 1981 under namnet The Boys. By the way en helt sanslöst bra superhjälteserie som går på Amazon Prime. Robert Ernlund, Anders ”Gary” Wikstrom and Leif ”Lillen” Liljegren (KSMB, svenskt ökänt punkband) var de som drog upp riktlinjerna.

Därefter adderades trummisen Mats ”Dalton” Dahlberg samt basisten Tomas Lind. När bandet 1983 fick kontrakt med Mercury records bytte de namn till Treat.

1985 släpptes debutalbumet Sctratch `n bite. Då hade Europe hunnit släppa sitt förstlingsverk (1983) och året senare Wings of tomorrow.  Vilket band som drog det längsta strået är ju liksom ingen hemlighet. Men Treat firade ändå triumfer via singeln ”Too wild”, halvmediokra ”You got me” och därefter balladhiten ”We are one”.

För egen del var det ingen av dem så fick min fulla uppmärksamhet, utan istället klockrena ”Hidin`”, ”Get you on the run” och ”No room for strangers”

Bandet omstrukturerades efter ”Too wild”; ut med Tomas Lind, in med Kenneth Sivertsson. Det var ett utmärkt val helt enkelt. Han härstammade från svenska gruppen Factory. De tävlade om publikens gunst med Gyllene Tider, Noice, Snowstorm och Magnum Bonum. Att jag föredrog Magnum Bonum framför de andra bandet kanske inte var så konstigt på grund av min fäbläss för AOR.

Såväl Magnum Bonum som Factory var i mina öron Sveriges första ”AOR-band” som båda sjöng på svenska. Debuten släpptes 1979, uppföljaren året efter, sedan tog sagan slut. Deras största hit hette ”Efter plugget” en AOR-classic, som sagt på svenska. Jag gillade även ”Så är livet”, ”Vi sticker – här blir inga barn gjorda”, ”Lagt kort ligger”, ”Mörkrädd” och ”Kuddsnack”.

Mina tvångstankar styr mig återigen till att avvika helt från Treat-kopplingar. Jag bara säger det, så grymt underskattad Magnum Bonum är. Light-AOR med låtar som ”Hög hatt”, ”Loverboy”, ”Rädd att leva”, ”Skateboard”, ”Spelar ingen roll”,  ”Radio love”, ”Marie”, ”Reggae är hans liv”, ”Vi vill ha mer”, ”Gigolo” sist men inte minst lite pomp-AOR med ”Digital panik”.

Tillbaka till Treat, efter att de släppt sitt album lämnade även Mats ”Dalton” Dahlberg skutan. Den mannen bildade sitt egna band som han lite drygt kallade Dalton. Deras debutalbum The race is on (1987) innehöll en låt skriven av inga mindre än Desmond Child, Jon Bon Jovi och Richie Sambora, ”You´re not my lover”, vilken de fick en hit med.

Dock var det ”Caroline” som jag rankar som bland de bästa låtar som skrivits i den svenska melodiska AOR/melodiska fållan. Även ”No reason”, ”Losing my mind”, ”We´re into rock”, ”I think about you” och ”I´m on the run”. Detta är ett av de bästa svenska aor-album som gjorts. Uppföljaren Love injection hade sina stunder, men var långt ifrån lika kvalitetsmässigt som debuten. Sladdisen Pit stop var lika dålig som omslaget var fult.

1986 var det så dags för Treat att släppa ett av deras Magnum opus, The pleasure principle. Jag hade ynnesten att se dem i Norrköping under det året. Signifikativt för min kära arbetarstad var viljan att ha hit hårdrockband, men när det väl kommer till kritan, så dyker de inte upp. Förbandet var tyska Craaft som precis släppt ett helt underbart debutalbum. För mig var det en konsertupplevelse av rang, trots avsaknad av ett adekvat publikhav.

Holy moly, vad kan man säga om Treats andra album som inte stipulerats tidigare? Det var en orgie av hybriden AOR och skandinavisk melodiös hårdrock. Albumet var så diaboliskt varierat att det liksom blev genant. Inledande ”Rev it up” var en rocker som inbjöd till allsång och testosteronutsöndringar. Halvballaden ”Waiting game” avlöste riffandet på ett ytterst smakfullt sätt, satan så snyggt.

Efterföljande ”Lovestroke” var även den en rocker, men en av de som jag gillade minst. Back to the AOR-roots via ”Eyes on fire”. Pärlan osade kvalitet lång väg. Därefter kom albumets första ballad, ”Take my hand”. Helt klart lite över medel, men inget jordskred precis.

Nästa låt var beyond jordskred, nämligen av av vulkanisk art. ”Fallen angel” hade allt det där som man vill blev serverad som AOR-hen. Refrängen var svåråtkomligt bra. De tre nästkommande låtarna  ”Caught in the line of fire”, ”Strike without a warning” och ”Ride me high” var som ett bärnstenspärlband av utomjordisk kvalitet.

Jag titulerar dessa komma-efter-varandra låtar som det starkaste som uppbringats på ett album någonsin. Avslutande ”Steal your heart away”, var dock dess raka motsats. Men i vilket fall som helst, vilket sjusärdeles album. Hade inte Europe släppt sin The final countdown så vet man inte hur långt denna koloss tagit bandet till.

Treat smidde ändå medans järnet var glödhett, dock inte Europe glödhett. Trummisen Leif Sundin (Six feet under) avlöstes av Jamie Borger, en kille som fortfarande bankar på slagverken.  Dreamhunter var sprängfylld med melodiöst hårdrockgodis. Hitsen flockades likt tranorna på Hornborgasjön.

Inledande ”Sole survivor” var magisk, precis som ”Take me on your wings” och ”Dancing on the edge”. Därefter höjdes temperaturen till utterly världsklass via ”Outlaw” och ”World of promises”. Resten är bara riktigt bra, men vilket album, ändå är det bara deras fjärde eller femte album. Ja, jag vet att jag är tjatig, men deras hög lägstanivån var och är svårslagen.

1989 så gav grabbarna ut Organized crime, ett album som präglades av massor av medlemsbyten, både till vänster och höger. Detta hindrade inte bandet från att yngla av sig stekheta nya hits. Plattan var jämnbra, men de låtar som var chockerande meritokratiska var; ”Conspiracy”, ”Mr Heartache”,  ”Gimme one more night”, ”Home is where your heart is” och ”Hunger”.

Tyvärr sålde inte plattan något vidare vilket fick den fulla bägaren att rinna över för Mr Anders Wikström som istället sällade sig till Mental hippie blood. Grungen hade sett sitt ljus, och det var samma ljus som Anders såg, tyvärr. Som sagt, 1992 kom det ut en Treat platta med Mats Levén på sång, men den räknar jag inte in som en adekvat Treat alster.

Mats däremot är en sångare av rang. Han nästlade in sig  bland storheter som Yngwie Malmsteen, At Vance, Candlemass, Therion, Revertigo (Frontiersprojekt med Anders Wikström/Mats Levén ) och Swedish Erotica, för att nämna några. Bandet upphörde därefter att existera. De uteblivna framgångarna och grungens och hiphopens självskadebeteende var tre stora pusselbitar som var upphovet till uppbrottet.

När det kommer till såväl Treat som Pretty Maids existerar det i mitt fall kognitiva falluckor av subtil partiskhet. En gemensam nämnare för de två ovannämnda band är att de återfunnits bland mina topp-5 band sedan de inledde sina karriärer under det tidiga 80-talet.

De har kvalitetsmässigt också följts åt: med varierade låtar, kontrasterande mjukt med tufft, asketisk hög lägsta nivå, extraordinära arrangemang, oväntade sticks och pophymns-refränger är musikverktyg de delar med varandra.

Tre andra gemensamma nämnare är ett båda banden haft rejäla uppehåll, att de återfinns på Frontiers records, samt att de hitintills levererat 3 kanonplattor i rad, något bara Accept lyckats med, innan deras svit bröts via The rise of chaos (2017)

Precis som Ronnie Atkins och Ken Hammer i Pretty Maids är det två medlemmar som varit med sedan starten 1981. Robban Ernlund, en av originalpusselbitarna har en mycket distinkt och ren röst, som numera låter bättre än den någonsin gjort.

Periodvis blir jag aningen tveksam i jämförelse med klassiska röster som Jim Jidhed, Fergie Frederiksen, Jimi Jamison, Lou Gram eller varför inte Kent Hilli  (Perfect plan). Dock är det något med hans röst som just dessa herrar saknar, vad det är vet jag inte, men något är det, kanske genuinitet?

Den  andra originalpusselbiten är Anders “Gary” Wikström. Denna relativt underskattade låtskrivarguru har en sinnessjukt hög lägsta nivå så att det mesta förbleknar i jämförelse. Hans magiska kompositioner har precis som i Björn & Bennys fall några extra musikaliska dimensioner inbyggda.

Anders har med sin vapendragare Fredrik Thomander bland annat skrivit  låtar till Kim Wilde, Scorpions, Electric Boys, Melody Club, Revertigo, Agnes, In Flames, Delain, Darin och Backyard Babies.

När Gotthard var som allra bäst var han delaktig i processen att yngla fram några av deras starkaste alster som de uppbringat: “Lift U up”, “All we are”,  “Shangri-La”, “The Oscar goes to” och “Dominoe effect“.

Vissa band och artister kan häva ur sig kvalitet, utan att upprepa sig,  andra inte. Jag rankar honom i samma liga som nämnda Björn & Benny och även Max Martin.

Dessa ikoner är ämnade att hovleverantör skriva musik utifrån geniers perspektiv. Utan att det blir för komplext, typ Frank Zappa, det vill säga den svåraste balansgången av dem alla.

Många band viger sitt liv att skapa musik de vill bli ihågkomna för. De vill också leverera de där låtarna som får publikhavet att reagera med extas. De band som lyckas med enstaka sådana får räkna med att bli kölhalade ifall de drabbas av infallet att inte spela dem live.

I många fall kan det vara en tudelad upplevelse mellan förbannelse och välsignelse. Treat tror jag skulle komma undan med att inte spela exempelvis “Get you on the run” eller “Skies of mongolia” på grund utav att de finns så mycket likvärdigt, något publiken godtar, eftersom kvalitet i kvantitet är ett bete att blidka livepubliken med.

Det finns band som är som självspelande pianon. De som kan släppa ett nytt album bestående av tvättbjörnar som visslar på armeniska, och ändå fylla arenor runt om i världen.

Metallica, Iron Maiden och Gun´s and roses kan väl räknas dit. Majoriteten av fansen vill oftast inte höra något nytt från de vanligtvis halvmediokra senare albumen. Tidsmaskinen bör helst ha stannat mellan 1980-1989.

Den obarmhärtiga publiken vill bara åt nostalgi och högoktaniga doser från det förflutna, något nytt kannibaliserar endast på deras helhetsupplevelse, något nödvändigt ont.

Detta är inget Treat behöver ägna sig en nanosekund åt, snarare det motsatta…vilka låtar från skattkistan ska de plocka är ett betydligt mer komplext arbete.

Mina två döttrar, Hanna 18 respektive Frida 17 år, skyr rockmusik som miljöpartister skyr sunt förnuft. Att större dem i deras Drake-sessioner är som att svära långa haranger i kyrkan.

De är uppfödda med hårdrock i alla dess former, men trots det, haglar raljanta epitet som “gubbrock” och “typisk 80 tals musik… som ingen under 50 år lyssnar på“.

Tyvärr slår de två trollen fingret på spiken, men när jag spelat ett antal av Treats comebacklåtar har Hanna i detta fall avgett den bästa komplimangen utifrån rådande generationsklyfta man kan få tillgång till.

“Vad är det där för något“, med en genuin nyfikenhet. När jag oväntat stöter ur mig va eller varför, så blir svaret, “det låter inte gubbigt eller 80-tal, utan som fräsch och ny rockmusik, fast ändå 80-tal!”.

Ett stick i fingret är för mig som att medla mellan Palestina och Israel, en icke önskvärd situation så att säga. Min fobi  har varit ett aber sedan barnsben. Allt som berör penetrering av huden är källor till psykisk ohälsa. I händerna på Anders Wikström och Treat är ett stick dess raka motsats.

Hur definieras ett stick? Versen är själva grunden till hela låten. Bryggan leder versen mot refrängen. Refrängen fungerar som låtens klimax. Sticket ska däremot skapa känslan av att bryta mönstret i låten. Man kan exempelvis ändra harmonik, arrangemang, byta tonart eller på andra sätt hitta en ny karaktär.

Sticket dyker oftast bara upp en gång i låten. Två otroligt goda exempel på detta är i låtarna “Outlaw” och “Nonstop madness“. Anders Wikström har den goda smaken att  kunna variera detta i oändlighet och till med lägga in ett bonusstick i syfte att förgylla något fulländat till något utöver fulländat.

Ett riff är ju egentligen bara en kort melodisnutt, dock agerandes huvudroll i rockmusiken. I odödliga rocklåtar ingår oftast odödliga riff som i “Smoke on the water”  med Deep Purple. Man kan vara en riffnörd, utan för den sakens skull titulera sig riffmästare.

Några av världens mest kända riff ingår i klassiker som “Smells Like Teen Spirit”, “TNT“, “Princess of the night“, “Lay it down” – Ratt och “Walk This Way” – Aerosmith, vilka är exempel på ett outstanding riffande i den högre skolan.

Anders Wikström och Carl Johan Grimmark (Narnia) utgör en duo som sällan uppbådar någon riffuppmärksamhet, likväl är de båda riffmästare. Vi kan ta “Strike witout warning”, “Conspiracy”, “The War is over”, “Skies of mongolia”, “Progenitors” och “Best of eniemies“!

Riffen är genialiska och bidrar till en helhet som är hårdrocktidlös. Kombinerar man riff-och stickmästerier med ett osedvanligt sinne för såväl melodier, bryggor som refränger, så är liksom alla strider redan vunna. Här ligger även herrarna Ronnie Atkins & Ken Hammer i lä.

Den 19 mars 2010 släpptes Treats reunionalbum: Coup de Grace. Det var deras första sedan Organized crime (1989), som för övrigt var deras fjärde sedan debuten Scratch and bite (1985). Treats självbetitlade album från 1992 med Mats Levén på sång räknar inte jag in som ett äkta Treatalbum, det bara är så.

Comebackalbumet Coup the grace visade upp upp ett Treat 2.o. Den nya bästa versionen av sig själva gav världen en omnipotent uppvisning i hur hur melodiös hårdrock skulle konstrueras.

Inte nog med det, utan bandet framavlade fyra odödliga metalhits, det vill säga motsatsen till majoriteten av självspelande-piano-band. I Treats fall ledde det till det unika att publiken även välkomnade utomjordiska: “The war is over”, “Papertiger”, “Roar” och  “Skies of mongolia” live utan tillstymmelse till motsägningar, snarare tvärtom. Vad jag vet så är det en golgata i ovanligheter.

Jag skulle dock vilja addera aoriga “We own the night” och “I´m not runnin” från samma album. Vill man ha sådan hög kvalitet så på sin musikalitet så får man botanisera bland Ratt – ”Lay it down”, Stone Fury – ”Break down the Walls”, Tyketto – ”Forever young”,  Danger Danger – ”Under the gun” eller Nightranger - ”Don´t tell me you love me” för att hitta likvärdigheter.

Som om detta inte vore nog så reproducerade de nästan den plattans kvalitetsmässiga kostym via uppföljaren sex år senare: Ghost of Graceland. Även om livepubliken inte riktigt fått lära känna på låtar som “Nonstop madness” och “House of fire” så  var de motsvarigheter till gudasända big six från Coup de grace.

2018 fullbordade de comebacktrippeln med Tunguska. Även den var motsatsen till ett sänke. På den existerade två ut över de vanliga låtar, några som andra band skulle  kapa sina vänsterarmar för, ville det sig riktigt illa kunde penisen inkluderas. Inledande “Progenitors” var en sådan, precis som “Best of enimies“.

Det var inte bara låtar, utan typ nya ”Holy diver”, ”Run to the hills”, ”Highway to hell”, ”Princess of the night” eller ”Fast as a shark”. I mina öron borde även aoriga “Rose of Jerico“, “Man overboard” och “Riptide” nästan infogas till de två ovannämnda.

Därutöver samexisterade ”Creeps”, ”Heartmath city”, ”All bets are off” , ”Build the love” och ”Undefeated”. Den obligatoriska balladen ”Tomorrow never comes” fyllde sin funktion genom att hamna klart över medel.

Vi får inte förglömma det som föranledde det som komma skulle, samlingsalbumet Weapons of choice (2006). Detta var katapulten till att bandet kom till insikt att deras musik fortfarande var uppskattad. Kronjuvelerna samsades med en helt nyskriven aor-rökare nämligen: ” I burn for you“, en låt som definitivt hör hemma bland dessa best-of-the-best juveler.

Jag såg faktiskt deras comebackkonsert på en hårdrockfärja, där bland annat franska Adagio var en av de andra akterna.

Med enkel matte så står vi nu där med 14 utomjordiska låtar från 3 album. Helt schizofrent, då de skulle kunna avverka ett gig bara med dessa essensen-av-melodick-hardrock- comebacklåtar, med andra ord något få band i världen kan stoltsera med.

Det måste ju vara helvetiskt svårt utifrån detta faktum att för Treat välja låtar de ska spela live. Bandet hade ju en låtskatt  redan innan själva reunionen på det fluffiga 80-talet. Det årtiondets motsvarigheter till dessa 13 anthems är:

“Hidin“´, “No rooms for strangers”, “”Get you on the run”, Waiting game”, “Fallen angel”, “Caught in the line of fire”, “Strike without a warning”, “Ride me high”, “Sole survivor”, “Outlaw”, “World of promises”, “One way to glory”, “Ready for taking”,  “Conspiracy”, “Mr Heartache”, “Home is where your heart is”,  “Fatal smile” och  “Hunger”; smaka på det: 14 + 19 = 33 magiska alster! 

Inget band förutom Pretty Maids kommer i närheten av denna hitkavalkad armerad med kvalite från både himmel och helvete. Dessa 33 är de utomjordiska alstren, nivån under är också helvetiskt bra, och allt detta på 7 album, 4 från 80-talet, 3  album från 2000-talet – obegripligt tillika ointagbart.

Frågar du någon något annat stort fan så undrar de nog om man inte är  riktigt klok som avspisar “Rev it up”,  “Party all over”, “Ghost of Graceland”, “Take me on your wings”, “Build the love” eller “Do your own stunts“?

Som sagt, magiska Tunguska kom ut 2018. Det hade hunnit rinna fyra år mellan bäckarna. Var det ens möjligt att uppbringa mer kvalite än vad som redan arkiverats? I vanliga fall skulle mitt svar bli nej, men när det kom till Treat så förvånade mig ingenting, snarare så att jag skulle bli överraskad ifall om de avvek från den sjukt höga lägsta nivå stig de hittills vandrat på.

Producenten Peter Månsson måste också få den credd som han är så väl värd. Produktionen på albumet var så överdjävulskt snygg att man bara storknade. Peter låg även bakom Ghost of graceland samt mixat Coup the Grace tillika dessa albumens tolfte spelare.

Jag upplevde att varenda instrument fick komma till tals i hans Treat-produktioner. De balanserade upp varandra på ett sätt som lät krispigt, luftigt, tungt, mjukt och modernt… på en och samma gång, det utan att processen slog över i överproducerat eller mekaniskt.

Nu var den äntligen här The Endgame, Treats fjärde studioalbum sedan återföreningen med Coup the grace 2010. Första låten från dessa melodiösa kulturbärare hette “Freudian ship“. Två saker slår mig, Peter Månsson have done it again, och Robban Ernlunds röst passar Treat som handen i handsken. Ärligt talat, jag vet inte om en flodvåg av superlativ stjälper eller hjälper den som läser detta.

Istället bör lyssnarna höra det som kom ut ur högtalaren som en ren och skär bruksanvisning i hur man som band lyckas reproducera 80-talet…utan att egentligen göra det. Kvalitén var helt enkelt på en annan nivå, och bandet väljer vilken del av den melodiska fåran som de upplever de vill utveckla.

Man vill ju sällan spoila en film, och precis så kände jag för The Endgame, jag vill inte spoila för mycket, utan egentligen bara hylla och låta lyssnarna få möjligheten att hitta sina egna guldkorn.

Dock är det några låtar som bör omnämnas. En av dem är efterföljande “Rabitt hole” som i mina öron lotsade mig tillbaka till anrika The Pleasure Principle. Det osade så mycket Treat om den, att det nästan gjorde ont. Alla Treat-ingredienserna var närvarande, vilket skulle kunna vara källor till ett rent självbedrägeri.

Istället användes beståndsdelarna till att skapa något nytt, men inte för nytt. Treat sällade sig till den där lagomnivån. Ja just det, den som är så förrädisk svår att hitta som band tillika ett uttryck som är Jantelagen personifierad, hatad, men underförstått även älskat.

Antingen blir det för reproducerat, eller blir det “främmande”, vilket i sig skapar ett moment 22 i konservatismens högborg. Via denna musikaliska medling blev liksom gamla som nya fans nöjda, och tro det eller ej, även svårflörtade rockrecensenter.

Vad uppstod om man inledde med AC/DC riff och Gregorianska körer, jo då utkristalliserades “Jesus in Hollywood“. Det är ju det här som är så fräscht och modernt med Treat, de överraskar – alltid. Vem skulle kombinera dessa två element och gjuta det i en AOR-form, jo Anders Wikström.

Ynnesten att just bli överraskad var en värdefull flyktväg från Frontiersstallets oändliga låtskriverimallar. Avstickare som är så schizofrent välbehövliga i genrerna melodiös hårdrock och AOR.

Det var coolt att låna från AC/DC, men var det lika coolt att låna från “Vår julskinka har rymt” av Werner & Werner? I “Wake me when it´s over” motbevisar de rationalismen genom att kombinera svensk 80-tals humor med genialitet. Låten i sig tillhöde en av de där 12 låtarna på The Endgame som var diaboliskt refrängstarka tillika brottarhitsaktiga på en och samma gång.

Den historiska vågskålen hade också synkroniserats, eftersom de släppt 4 plattor dåtid (inte inräknat Treat från 1992), och numera även 4 album nutid.

Det gigantiska konsttrycket ligger i att  Treat prånglat ut 4 studioalbum i följd på denna sidan 2000-talet… utan att dippa. Det är en global milstolpe som få i branschen mäktar med; jag kommer i vilket fall som helst inte på någon annan grupp. Värt att tillägga är att inget album egentligen är den andre lik, utan haft sitt  egna sound och stilmässiga inriktning.

Att jämföra äpplen med päron är ett slitet uttryck. Att jämföra The Endgame med två av 2000-talets bästa melodiska hårdrockalbum: Coup the grace och Tunguska var betydligt knivigare.

Det var ju inte så att Tunguskapolletten trillade ner direkt, något som talar för The Endgame i ett längre perspektiv. Om jag under hot måste välja utifrån nuläge så skuggar The Endgame de två andra.

Denna musikaliska bruksanvisning lägger ribban så högt så att det nästan blir löjeväckande. Det finns ett svenskt ordspråk som lyder : “Allt är inte guld som glimmar“, men på Treats The Endgame,  The pleasure principle, Coup the grace och Tunguska är det precis så, “allt är guld som glimmar“, det vill säga moderna melodiska hårdrockmästerverk!

Men som sagt, även mästerverk går att rangordnas. För mig är det är det på detta viset: The Pleasure priniple,  Tunguska, Coup the grace, Endgame, Dreamhunter och Ghost of Graceland. Att Treat lyckas med konsstycket att få med tre plattor bland min 50 i topp topplista över världens starkaste AOR/melodiösa hårdrockalbum genom tiderna gör dem i min värld unika.

Finns det någon musikgud där uppe så ber jag dem att inte dröja fyra år till, utan snarare släppa ett nytt album 2024. Är det något som jag inte är ett dugg oroad för är att kvaliteten ska skjutas i sank, det liksom ligger i bandets DNA att producera top notch album.

Den som vill läsa de tidigare AOR-krönikorna gör det antingen hos kollegorna på  The Maloik Rock Blog eller min egna Livskvalitetsguiden.

By Mr Mats ”Hammerheart” Widholm

Streets  – Crimes in mind  &  Seventh Key – 1:st

Tiden stod liksom stilla, alla hade samma mål, folkmassan var helvetiskt taggade. Testosteronet och östrogenet låg som Budapestdimma över vad som komma skulle när startpistolen väl ljöd. Alla var väl medvetna att loppet var ett hendomsprov av rang.

Jag själv hade lagt min själ i mina förberedelser. Detta resulterade dock i överträning, vilket såklart ledde till en skada, som i sin tur ledde till frustration. Mitt  primära mål var att  ta mig under 3 timmar 55 minuter var indirekt som bortblåst.. Mitt skadedrabbade jag fick ändra fokus från rekord, till att ta mig runt dessa 4 mil 2 kilometer och 197 meter.

När det endast var en mil kvar av Budapest Maraton så hade arrangörerna delat upp banan med att mindre lyxigt avskilja löparna med endast ett typ Lidl-rep. På andra sidan repet såg jag en kille som högst kunnat vara 1.30 meter ”lång”.

Det var självklart inget problem, men att han spökat ut sig genom att ha på sig rubins kub, från halsen till benen var ett sådant. Från noll tävlingsinstinkt på grund utav skadan, till att slå i taket på samma skala. Den jäveln skulle över min döda inte komma före mig över mållinjen!

Jag lämnade min trogne vapendragare Jarmo Kolhemainen, stängde av smärtbatterierna och gav mig ut på jakt. Tiden och metrarna hade sin egen löpagenda – de fullkomligt spurtade fram. Min självvalda kamp såg då inte speciellt ljus ut.

Någon kilometer från mål såg jag det som många kristna kallar frälsning. En kort man, med ytterst korta ben, iklädd/påklädd en Rubinskub. Det vill säga inget ämne att komma före mig i ett maraton, inte ens som skadad eller död för den delen heller

Jag uppbringade krafter från både heaven and hell samt synkade min översvettiga hörlurar med AOR. En stund senare passerade jag honom, och känslan var helt obeskrivligt, till och med  ännu bättre än den att passera själva målsnöret.

Jag kommer så väl ihåg  låttrippeln som jag stödde mig emot i jakten på denna besynnerliga människa och det var en ”The nightmare begins”, ”I can´t wait” och ”Dont´look back”. 

Musik överlag är i mitt fall en avledande manöver med syfte att täcka över känslor som ”nu ger jag upp”, ”kanske lika  bra att sänka tempot?” och ”jag undrar vad som ingår i frukostbuffén?” Jag är evigt tacksam för denna musikboozt, som om denna inte inspirerat mig eventuellt hade blivit ett svart kapitel i mitt psykiska skörhet.

Ingen mer skrift om några djäkla maraton

Steve Walsh, Mike Slamer, Billy Greer, Randy Goodrum  - a match in heaven! Så enkelt var det bara. De fyra kompletterade varandra uti fingerspetsarna och såg till att en av de mest odödliga AOR-album, Crimes in mind såg dagens ljus 1985.

Britten, basisten, gitarristen och låtskrivaren Mike Slamer inledde sin karriär i Birminghambaserade City Boys. De ändrade namn från Band in black till City boys inför deras debutplatta som släpptes 1976. Medlemmarnas folkrockbakgrund låg som en tät dimma över de tre första albumen, de rönte inte heller några som helst kommersiella framgångar.

En petitess i sammantaget var att demonproducenten Robert ”Mutt” Lange rattade debuten samt fyra plattor till i ett band han själv var medlem i. Denne ikon behöver ingen presentation, fråga Def Leppard bara.

Det var på deras fjärde platta, Book early, som polletten föll ner. Låten ”5-7-0-5 ”slog stort både i Storbritannien och USA. Så hade säkert inte varit fallet  ifall låten hade getts ut i originaltitel ”Turn on to Jesus”. På nästkommande album When the earth called fire konstruerade de en pure aor-classic. Titellåten banade vägen för ett sound som jag dels dyrkar, dels blev Slamers musikaliska kompass.

Stämsångsorgier, förunnades med en bombastisk refräng flankerad av en fantastik melodi och pure pomp-AOR. Såväl Jorn som Lars Criss upptäckte samma sak och gjorde  dessutom två helt underbara covers på den melodiska käftsmällen.

Den var dock en anomali eftersom resten av albumet var i mina öron vedervärdigt…”även en blind höna kan hitta ett korn”. Gruppen släppte två plattor till, men även om de i högre grad influerades av aor och pop så var de inte närheten av When the earth called fire. Efter 7 studioalbum splittrades de 1982 av helt naturliga skäl.

Amerikanen Steve Walsh inledde sin karriär i progressiva rockbandet Kansas. För mig var deras levebröd inte riktig my kind of music, utan det var först på deras fjärde album, Left overture (1976) som jag såg någon form av ljus i tunneln.

Där ingick den uberikoniska ”Carry on my wayward son” (Kerry Livgren) förövrigt deras bäst säljande album. Kerry Livgrens låtskriverier visade prov på lite mer lättabsorberande toner. Resten dröp av progg, rockiga tongångar och refrängovilja, något som helt skymde sikten för mig.

Jag vet inte om  Livgren blev en pånyttfödd kristen när Steve Walsh lämnade bandet. I vilket fall som helst introducerades en annan uttalad religiös snubbe i bandet: John Elefante. Hans första framträdande skedde på Vinyl Confessions (1982).

Den mannen; vilken jäkla pipa! Det var förövrigt han som skrev Kansas starkaste låt ”Fight fire with fire” från albumet Drastic Measures (1983). Då hade bandet infogat sig i aor-ledet parallellt som violinisten Robby Steinhardt lämnat skutan. Två faktorer som bidrog till Kansas mer kommersiella sidor. John Elefantes envåldshärskerier gick till sitt ände 1984 när bandet splittrades.

John Elefante och hans bror Dino var långt ifrån sysslolösa. Brödraskapet blev istället en urkraft i kristen rockmusik med grupper som Petra, Rick Cua,  och deras egna band Mastedon. Det är värt att nämna hans soloalbumen från 1995 Windows of heaven innehöll pärlan ”Hello my good friend”.

Värt II att nämna, även Mastedons andra album, It´s a jungle out there  (1989) innehöll  ”Love that will survive”, en nästintill lika bra kronjuvel.

Steve Walsh passade påpassligt att återta kommandot och reformera Kansas 1986, när katten var borta dansade råttorna på bordet. Han skyfflade bort Jesus och hans sektmedlemmar, men aor-inslagen klamrade de sig fortfarande fast i. på. Det var förövrigt  bandets första studioalbum på skivbolaget på MCA Records.

- Steve Walsh / lead vocals, keyboards
– Rich Williams / electric guitar
– Steve Morse / electric guitar
– Billy Greer / bass, backing vocals
– Phil Ehart / drums

Kansas upplaga från 2020

1988 så släpptes  konceptalbumet In the spirits of things, där en av deras starkaste låtar framavlades: ”One man one heart” Dock hade Steve inte en fingeretoppen med i nutellaburken, utan Dann Huff och låtskrivargeniet Mark Spiro låg bakom AOR-slickepinnen.

Jag skulle ju ljuga om jag titulerade Kansas som ett band som ingår i min arsenal över de 100 bästa AOR-bandet. Ojämna, spretiga och en låg högsta nivå, självklart utifrån ett AOR-perspektiv.

Vår vän Steve Walsh lämnade sedermera Kansas den 2 augusti 2014 för att förtidspensionera sig. Det är nu vi backar bandet några centimeter. Efter han lämnat Kansas första gången 1982 bildade han Streets samma år i Georgias (ej förväxlas med Georgien) huvudstad Atlanta (ej förväxlas med Atalanta).

Mike och Steves vägar hade aldrig tidigare korsats förrän Walsh bjöd in honom på en audition. Det innebar en enkelbiljett från Storbritannien till The land of opportunitets och indirekt en katapult att lämna såväl punk- som syntvågen bakom sig, mot en guldbiljett i första klass i AOR-tåget, kaffe och kex fick ändå Walsh stå för.

Som vanligt var det gemensamma vänner som banade vägen för detta historiska möte. Demonproducenten Jeff Glixman som producerat ett antal Kansas album dyrkade också City Boys och på den vägen var det.

Lite innan denna händelse så lånade Mike ut sina gitarr utrustning till inspelningen av ett upcoming band, Def Leppard, på sätt och vis bidrog han till deras osannolika Pyromaniastacken, som för övrigt producerades utav den tidigare City Boys medlemmen Mutt Lange. Alla vägar tycks bära till Rom i denna musikkrönika!

Mike  adderade Tim Gehrt på trummor och Billy Greer på bas. Den sistnämnde fick  förövrigt Walsh fulla förtroende, när han återigen äntrade diktatortronen hos  Kansas i mars 1985. Billy Greer var därefter Kansas trogen från plattan Power (1996) till nutid.

Bandet signades av storbolaget Atlantic troligtvis utifrån Kansas popularitet. Deras skyhöga förväntningar grusades som sagt av usla försäljningssiffror.

I vilket fall som helst, fyra vita män i sina bästa år skulle revolutionera världen med lite vuxenorienterad rock utspädd med lite progressiva rock. Det vill säga den tidens musikaliska trend via hårdrock med snygg stämsång, vackra keyboardslingor och ett ruffigt gitarrspel. Till sin hjälp inkorporerades demonproducenten Neil Kernon.

Den mannen var essensen av rattande producenter i genren med grupper som  Charlie, Spys, Autograph, FM  (Tought it out), Kansas (Drastic measures, 1983), Dokken, Scorpions och Queensryche på sitt samvete. Att han också producerat  tre av de mest ikoniska albumen ever: Aviator – 1:st. Shy – Axcess all  Areas och Michael Boltons – Everybody´s crazy gjorde inte saken sämre.!

Tyvärr var Streets första alster en halvokejig platta. För mig var ”I love should go”, So far away”, ”Fire” bra, medans ”Cold hearted woman” och ”Lonely´s womans cry” gudomliga, resterande fyra låtar var egentligen inget att hurra för.

Inför uppföljaren Crimes in mind två år senare, så ersatte de  Kernon med en annan ikon: Beu Hill. En man som producerat  bland annat Wingers som Ratts debuter samt Alice Cooper, Warrant , Twisted Sister och Europes Prioners in paradise (1991). Dennes handpåläggning blev en mer polerad, men ändå en veritabel fullträff när alla stjärnorna radade upp sig bredvid varandra.

På debuten stod Walsh för typ av all låtskriverier, medans de på Crimes in mind tog hjälp utifrån av Randy Goodrum. På de tre inledande  låtarna stod trio  Goodrum, Slamer, Walsh  för det som ekade majestätiskt ut ur högtalarna. Vad kan man inte säga; jo AOR-historia skrevs.

”Don´t look back” inledde detta smörgåsbord av tidlösa aor-klassiker. Kvartetten skapade ett sound som skiljde sig från dåtiden och framtiden på ett fantastiskt sätt. De progressiva dragen flöt samman med pomp-aor i kombination med förföriska melodier och förtrollande bombastiska refränger.

Plattans andra låt ”The nightmare begin” var dock den mäktigaste av dem alla. En låt som förövrigt återfinns på Steelhouse Lanes andra och sista album i en nyversion

Balladen ”Broken glass” kunde lika gärna adopterats av Survivor, den bara nailade manifestet hur något så tårdrypande särskiljer sig från övriga sådana. Efterkommande ”Hit´n run” höjde tempot med ett betydligare rockigare anslag. I ärlighetens namn ett av albumets svagare stunder dessutom knappt ingen keyboard.

Det åtgärdade man på efterföljande titellåten ”Crimes in mind”. Den var bra, men fungerade bäst som bete för vad som komma skulle! ”I can´t wait” var essensen av vad AOR stod för. Albumets absolut starkaste konstruktion med ”The nightmare begin”. Dessa två låtar kommer alltid vara två av de 50 bästa låtar som skapats i genren. Steve Walsh var nog på toppen av sin bästa version av sig själv när han skapade låten.

”Gun runner” reducerade återigen keyboardinslagen och då föll kvaliteten betänkligt, dock från en exceptionell hög nivå ska tilläggas. På åttonde låten stegrades tempo ”Desiree” rockigt och poppigt avlöste varandra, trots det en skön slagdänga.

På näst sista alstret avfyrades Streets ”Rat race” Inledningen var  i paritet med de tre inledande och ”I can´t wait”. Refrängen höll  världsklass, men helheten nådde inte upp till nyligen nämnda, men inledningen, my God! Den är tillika en av fyra som välsignats av trion Goodrum, Slamer, Walsh

Albumets avrundades med ”Turn my head”. Den särskiljer sig rätt mycket från de andra. Jag fick lite U2 och Ultravoux-vibbar av denna halvbra låt,

Mike spelade som vanligt på sitt personligt lekfulla, men samtidigt tekniska och ack så lättflytande sätt. Han påminner stark om Pete Lesperance i Harem Scarem, eller om det är tvärt om. Här samsades så väl smäktande AOR-ballader med mer explosiva saker.

Jag måste vara ärlig med att jag helt enkelt tänjer på mina egna skapade kriterier. Detta album är som helhet sämre än Foreigner 4 som i sig inte nådde upp till album classics som Stan Bush, Shy, Aviator, Michael Bolton, Signal, Bon Jovi, The Storm, Fortune, Rick Springfield, Khymera, Axe, Cannata, Red Siren, Tommy Shaw, KISS etcetera.

Skulle jag vara en paragrafryttare av rang med tydliga asketiska drag så  hade Crimes in mind diskvalificerats

Nåja, livet är dock inte alltid så svart eller vitt. Någonstans däremellan landar såväl Crimes in mind och 4. Båda dessa album innehar så gigantiskt många klassiker att det bör premieras. Då jag tummar på helheten är det inte svårt att helt plötsligt kunna implementera en hel radda av album, där 4-5 låtar är ikoniska, men inte resten.

När så sker så falnar helheten och inträdet till de mest helgjutna albumen genom tiderna bannlyses. Dessa två album får ändå ståta som två undantag helt enkelt, två svarta svanar som lyser upp aor-himlen på tok för mycket för att kunna ignoreras.

Vad hände sedan med Steve Walsh efter han återinträtt till Kansas? Vad hände med Mike Slamer överhuvudtaget?  Blev de veganer? Slutade dem med musiken för att istället ägna sig åt badminton? Är det en annan historia? Nu när jag ändå har ångan upp är det lika bra smida medans järnet är brännhettt.

Först och främst återanknyter jag till Randy Goodrum. Har han välsignat AOR-världen med något annat matnyttigt? Först och främst så var han delaktig I Steve Perrys bästa låt” Oh Sherrie” . Han skrev   också ”Desperate heart” med Michel Bolton till ikoniska Everybody´s crazy album.

Dessutom så korsades Walsh vägar med Randy genom samarbetet på Kansas - Power från 1986 via titellåten. Beroende vilken gryta man vill koka sin AOR på, så valde Randy att mer inkorporeras in i den västkustsidiga delen av AOR via exempelvis Michael McDonald, Chicago och David Foster.

Steve-Perry-cirkeln slöts via dennes comebackplatta där Randy med Perry skrev låten ”Most of all”.  Tyvärr var den plattan riktigt usel, trots all musikkompetens. Goodrum blev förövrigt år 2000 invald i Nashville Songwriters Hall of Fame.

Andrew Freeman & Mike Slamer: The Devils Hand

Mike Slamer

Efter sejouren med City boy  flyttade Mike och hans fru till Östkusten, närmare bestämt New Jersey, därefter Kalifornien. Under processen med att färdigställa Crimes in mind hade Mike och Beau Hill blivit vänner. Närheten till jobben i New York området och sedermera  Los Angeles var mer och mindre på Beus inrådan.

Det ena ledde till det andra, bland annat som inhyrd till massor av upcoming band. Atlantic Records president Doug Morris rekryterade Beau att producera nysignade Ratts debutalbum. Det blev hans inträde till en helt annan nivå, då albumet sålde mer än 3 miljoner exemplar.

Parallellt så var det också inkörsporten för Mike Slamer som fick agera ghostmusiker på många kommande legendarer såsom på Warrants två första album. Förresten värt att nämna att Beau även kunde skriva låtar, något han gav prov på via Wingers debutalbum genom underbara AOR-pastischen Seventeen (1988) ett album han självklart producerade. 

Europes ”Get your mind in the gutter”, Unruly Child´s ”When love is gone” var två prov på hans känsla för att skapa tidlösa hits. Det vore ett helgerån att inte berätta vilken inverkan denne man haft på AOR-genren. Brian McDonald Group, Europe – Prisoners in paradise, Unruly Child sist men inte minst, The Storms ikoniska två album.

Tillbaka till Mike Slamer, han drogs in i soundtrack/TV/film-sfären där enligt han själv utvecklade honom till vad som komma skulle. Utan dessa ingredienser, där han gick ur sin komfortzon hade varken Seventh Key, Slamer blivit som de blivit.

Ett annat kapitel i historien är hans samarbete med Mark Baker som ledde till att skriva låtar och producera House Of Lords. Han har även skrivit den ultimata tunga AOR-låten ”Dr. Love”, som spelades in av Hardline 1992 på sin klassiska Double Eclipse. Kontakter som ledde vidare till mer aoriga kontakter med bland annat  tyskasvenska MTM, brittiska Escape och italienska Frontiers .

Man skulle väl kunna uttrycka sig som att Europa räddade aor-genren från ett totalt förfall efter grungen och hiphopens härjningar i Nordamerika. Europa tog över stafettpinnen från jänkarna och gav tillbaka Mike till Storbritannien. Mike berättade att han saknade att spela den typen av musik, men inte att kuska runt i en turnébuss – en win win så att säga.

Han slog dessa flugor i en smäll genom att infiltrera allt han kom över via Escape Musics framynglande av det som återstod av genren i början av 2000-talet. MTM, Frontiers, Escape, AOR heaven med flera…snacka om räddande änglar.

Dock satt genren i utvisningsbåset genom att vara så anti-mainstream som det bara var möjligt. Det passade verkligen fansen som handen i handsken, precis som hårdrockare och deras fäbless för KISS: revansch och konservatism blev två bländande norrsken.

Så 1998 släppte Mike Slamer Steelhouse Lane debutalbum Metallic blue. (MTM). För mig kändes den som ett uppsamlingsheat om man vill anamma ett känt idrottsuttryck.  Ett album bestående av covers? Så kan man också se det, men också precis tvärtom. Mike var ju den rättmätige ägaren till de låtar han skapat till andra. Metallic blue var egentligen hans sätt att göra ett bokslut av 90-talet.

Han rekryterade Keith Slack som adekvat sångare (Miachel Shenker Group). ”Metallic blue” och ”Find your way home” hade implementerats på House of lords album, medan ”Dr love” härstammade från Hardlines debutplatta, medans ”Addicted” hämtades från gruppen Wall of sound, avslutande balladen ”Brighter day” togs från House of Lords sångarens James Christians Rude awakening album.

Detta till trots så var hopkoket not my cup of thee. För mig gestaltade musiken det sämsta med 90-talet, rockiga låtar med en portion sleaze. I mitt anteckningsblock skrivs det inte mycket, eftersom det inte egentligen fanns så mycket att skriva om

Mike producerade, spelade gitarr  och skrev alla 11 låtar på sin väns Terry Brocks soloplatta Diamond Blue från 2010. Ett album fylld av just Mike Slamer som ynglade av sig AOR-hits som  ”Diamond blue”, ”Jessie´s gone”, ”Broken” och ”Too young”. Den bästa låten Terry  Brock sjungit och dessutom skrivit är titellåten och Rockyinspirerade ”Back to Eden” från 2003

Steelhouse Lane andra platta Slaves of the new world utgavs året efter debuten på MTM. Även den präglades av ett uppdaterat 90-tals sound. I detta uppsamlingsheat fanns det inte många deltagare, det mesta var nyskrivet material som även involverade sångaren Keith Slack i fyra låtar. ”The nightmare begins” fick en upputsning på detta albumet tillika den klart bästa vad uppföljaren hade att erbjuda.

10 år senare så sammanfördes Ousey och Slamer via Heartlands första album sedan 2007, Into the future. Dock bidrog inte  Mike heller denna gång som låtskrivare, utan mer som  gitarrist, keyboardists och produktionen av albumet. Låtskriveriet sköttes av Barish Kepic & Chris Ousey.

Mike Slamer är en skamlöst undervärderad gitarrist, låtskrivare,  men även med skills som trummis och erkänd producent. Han äger en  melodikänsla som varsamt varierats med lekfulla solospel, men även att han just blandar snälla melodier med ett bitvis riktigt elakt gitarrspel.

Hans vänskap med såväl Mutt Lange och Beu Hill låg väl inte precis legat honom i fatet när det kom till att producera sina album som många andras. det är väl därför, man direkt känner igen Slamersoundet när man väl hör det. Allt som står i Mike Slamer namn på är skapade i hans egna studio.

Mike Slamer & Billy Greer: brothers in arms

Billy Greer blev sitt Kansas ständigt trogen, utöver detta  ingick han i supergruppen- The Sign  med ikoner som Terry Brock. Mark Mangold, Bobby Rondinelli  och Randy Jacksson

Seventh Key

Trots all annan likhet med Streets så är det ändå Seventh Key som kommer närmast som helhet. Frontiers president  Serafino Perugino  kontaktade Billy Greer att skapa guld. Billy kontaktade då  sin gode vän Mike med syfte att inre sitta ensam i projektskutan.

På så sätt fick  fick Serafino två för priset av en, utan att behöva använda Napolitanska maffiametoder. Den gudabenådade britten Terry Brock, (Strangeways, The Sign) fick det hedersamma uppdraget att agera vokalist.

Bandet/projektet släppte 3 urstarka plattor, Debuten kom ut 2001, uppföljaren Raging fire 2003 och sladdisen I will survive 2013, alla släppta av och på Frontiers. Vill man vara sentimental tillika uppriktig så var debuten det som fullbordade Street trippeln det vill säga uppföljaren till Crimes in mind

Herregud vilka moderna klassiker! ”The kid could play”, ”Only the brave”, ”Missy”, ”Surrender”, ”No man´s land”, ”Everytime it rain” och ”Forsaken”.  Vi får inte heller förglömma den schizofrent lyckade balladen ”When love is dying”. Musikorgien var som att bli påsatt av ett nysminkat  Las Vegas smörgåsbord!

Utifrån detta sekundära uppvaknande kom jag till insikt att detta också var en AOR-Classic, det vill säga ett album som måste infogas bland de bästa som skapats, självklart med motivet helgjutet inklusive 1-2 si-sådär-låtar.

Tituleringen Streets 3:e album grundades på att 3/4 av Streets medverkade. Steve Walsh figurerade som keyboardmaestro. Dock var detta ändå Mike Slamers husdjur! Det innebar så länge ingen klagade och medlemmarna  serverade kaffet  och dr Pepper så var allt frid och fröjd.

Mike skötte diktatorisk låtskriveriet, förutom på avslutande ”Broken home” där AOR-ikonen Mark Spiro stöttade musikaliskt. Mike Slamer producerade förövrigt albumet förtjänstfullt.

Herregud, att man ens vågade på en uppföljare. Den kom som sagt tre år senare. Skötebarnet fick ännu mera omvårdnad utav Mike. Alla låtar på plattan skrevs av honom.  Självklart intog han även producentstolen. Att Slamer har en inneboende låtskrivargenialitet inbyggd, förstärktes av denna uppföljare.

Det vimlade av genant snygga konstruktioner som inlednings låten ”The sun will rise”, precis som efterföljande ”Always from the heart” och ”It should have been you”.  Slamer toppade inte debuten, men låtar som kompletterade de första som ”You cross the line”, ”The raging fire” och ”Pyramid princess”. Kanske saknade han ändå Steve Walsh?

Triologin avslutades nio år senare 2013. På denna, precis som på de två tidigare vokaliserade Terry Brock & Billy Greer. Trummisen från debuten och Slamer var back in buisness: Chet Wynd.  En sanning med modifikation eftersom det är ett alias för Mike Slamer. Hans riktiga namn är Michael Chetwynd Slamer. Ingen stjäl trumsetet från Mike heller.

Från envåldshärskare till allmighty giver! Vapendragaren Billy Greer och Mike Slamer skrev alla 11 låtarna tillsammans! Producentstolen ville dock inte käre Mike lämna ifrån sig. Hur skulle detta sluta?  Ärligt, riktigt bra. 7 av 11 alster var riktigt bra, dock inte lika starka som tidigare. ”I see you there”  var alstret som belystes med mest kvalitet. För mig som ett stort fan vore det återigen dags för Frontiers att övertala övertyga duon om en ett fjärde alster.

Förutom ovannämnda inputs med sin sin musikaliske soulmatee Billy Greers så Mike bidrog de också med sin musikkompetens till Chris Ouseys första soloalbum.  Rhyme & reason utgavs av Escape music 2011. Värt att nämna; en av de 25 bästa låtarna på 2000-talet finns med där: ”Give me shelter” (Ousey/Tommy Dennander).

Vi får inte heller förglömma projektet Khymera (2003) som i sitt grundursprung var en kollaboration mellan den italienska gitarristen och producenten Daniele Liverani med Kansas-sångaren Steve Walsh. Såklart var även Mike Slamer involverad i debuten precis som Billy Greer. Låtar som kunde tända fyrar var ”Strike like lightning” och ”Who´s gonna love you tonight”.

Slamer

Gitarrförgylld melodisk hårdrock med egen stil och eget sound ackompanjerad av sånginsatser från himlen.  Det närmaste vi kommer ett soloalbum skedde via Slamer – Nowhere land. Vokalisten Terry Brock inte bara sjöng på albumet utan co-write alla 11 med Mike och på fyra av dem ingick även såklart Billy Greer dvs 2/4 av Streets. De  allra största höjdpunkterna var ”Nowhere land” ”Jaded”, ”Runaway” och ”Superstar”

Devil´s hand

Mike slog i detta Frontiersprojekt ihop sina påsar med Andrew Freeman från Last In Line. De båda delade på låtskriverisysslan. Om det var en bieffekt varför  inte albumet i mina öron inte var någon höjdare vet jag inte.

Dock  kan jag rekommendera inledningslåten: ”We come alive” och näst sista låten  ”Heartbeat away” som höjde sig markant  över de relativt intetsägande låtarna. För mig var det en platta som var lite för bluesrockig och saknade adekvata refränger.

Ozone – Self Defence

Superprojektet Ozone (2015) från Escape Music  involverade vår Tommy Dennander, Chris Ousey & Steve Overland och självklart vapenbrodern Billy Greer. Trots all denna kompetens så blev slutresultatet inte alls något som fick mina ögonbryn att höja sig nämnvärt, snarare tvärtom. Titellåten och  ”Practice what you preach” utmärkte sig mest och bäst.

Overland  – Epic

På Steves  tredje soloplatta  (2014) fick Mike Slamer stort spelrum från 2014 där även vapendragaren Billy Greer  inte oväntat sällade sig till gänget som bakgrundssångare. På plattan återfinns tre låtar som verkligen är top notch. ”Radio radio”, ”Down comes the night” och ”Time for letting go”.

Mike Slamer spelade gitarr och keybords på Heartlands första album på 14 år. 2021 såg Into the future dagens ljus. Det visade sig dessutom att det var en riktig vital comeback från britterna.

Steve Walsh

I hans CV hittar vi fyra soloalbum: Schemer-Dreamer (1980),  Glossolalia från 2000, som reunionerade Steve Walsh med Billy Greer och Mike Slamer, cirkeln var liksom slutet. Musiken var dock  inget som föll mig i smaken, precis som på tredje soloeskapaden  Shadowman från 2005.

Efter Steve lämnat Kansas  2014, så gjorde han en Rick Springfield,  det vill säga tog ett långt break från musiken. Två stora anledningar till detta var  ett röstproblem samt brist på motivation.  Hans fjärde soloplatta släpptes 2017: Black butterfly. Hans vapendragare denna gång blev svenske Tommy Dennander, mannen som gett arbetsnarkomani ett ansikte.

De kom i kontakt med varandra när Walsh sjöng på av Tommys låtar ”The piper” från Radioactivis album F4UR som de skrev tillsammans. Den låten finns även med på Black butterfly. Walsh & Dennander skrev tillsammans materialet på dennes fjärde soloäventyr.

Steve Overland gästade som backgrundssångare. Black butterfly var utan tvekan Walsh soloögonsten. Det fanns många höjdpunkter på albumet, men ”Warsaw” stod över det mesta.

Värt att nämna var underbare sångaren Jerome Mazza (Angelica) gästsjöng på fyra av låtarna. Densamme släppte ett soloalbum året efter titulerad Outlaw son (2018). Det albumet var en veritabel fullträff helt enkelt. Låtskrivarparet bestod av Steve Overland och Tommy Dennander. Mäktiga alster som ”Neverland”, ”Immortal” och ”Streets on fire” var helt enkelt obetalbara

Slutord

Denna krönika skulle helt sonika ta upp en AOR-classic, och det var Streets – Crimes in mind. Men under textprocessen  inkorporerades ytterligare ett AOR-Classic album: Seventh Keys debut.

Den slängdes subtilt in i historien efter jag insett att den faktiskt tillhörde denna sagolika skara av band som skapat helhetsmagi utöver det vanliga. Det vill säga en av de bästa och jämnaste 50 AOR-album som som sett dagens ljus på båda sidor av 2000-talet.

Samma fenomen uppdagades när jag skrev om The Storms – Calm before the storm (del 17)  och parallellt återupptäckte Journey – Revelation (2008), första plattan med Arnel Pineda bakom mickstativet.

Jag ratade alltså Escape (1981) och Frontiers (1983) trots att den innehöll världens bästa AOR-låt, ”Separate ways”. Det var som att svära haranger i kyrkan. Escape och, eller Frontiers toppar väl de flesta AOR-listor, men nära skjuter ingen kolibri. utifrån ett helgjutenhetsperspektiv.

Som sagt detta är min 2o:e krönika över de absolut mest helgjutna AOR-albumens som konstruerats. Förutom ovanstående duo så hände samma sak i del 15 där Khymeras – The greatest wonder skulle dissekeras.

Under den resan fann jag deras senaste alster Master of illusion (2020). För att göra en lång historia kort, av 20 påtänkta har det istället framynglats 23 stycken. Det där med kort är en sanning med modifikation utifrån att den egentligen blev längre än just kort.

Om man av någon anledning vill läsa om dessa kolosser till AOR-bumlingar så gör man det på The Maloik rock blogg, eller på min egna blogg Livskvalitetsguiden. Vi pratar inte konkurrenter, utan vi är alla entusiaster med samma intresse, nämligen musik att göra keyboarddansen till.

Vill man ha sin AOR serverad med lite progressiva rötter i kombination med pure AOR samt ett egensinnigt gitarrriffande så är Streets  – Crimes in mind och Seventh Key debut något utöver det vanliga. Jag skulle kunna titulera Mike Slamer som the king of AOR, men det finns en man som överskuggar denna ikoniska figur nämligen Jim Peterik. Så därför dubbar jag Mike istället till The prince of AOR.

 Av Mr Mats Widholm