Nyårsafton

Marie jobbade från 12.00-19.00, vilket innebar att jag hade barnen. Jag var lite nyfiken på nyårspromenaden som brukade samla runt 30-4000 tusen människor. Sagt och gjort, lite innan 16.00 så stod vi framför Damkören vid Selma Lagerlöf statyn. Jag hade köpt en fackla som skulle hålla en ungefär en timme. Den trodde jag skulle vara en källa till konflikt mellan Hanna och Frida. Till min förvåning så var de lika intresserade av denna tingest som en kristen av en bönematta. Det innebar att jag lite kluvet fick försöka filma, ta kort och hålla i fackelsaten samtidigt. Efter Damkörens drypande  julsentimentalitet så skötte eldsjälen bakom ”Idrott utan gränser” Admir Lukacevic inledningstalet.  Min usla blodcirkulation, och barnens rädsla att jag skulle bränna av dem håret fick talet att framstå som en form av världsrekordförsök i långdragen präktighet. Jag vaknade till när talet till var slut, men då var skadan redan skedd, mina fingrar var kritvita och jag frös omänskligt mycket. Det blev upprinnelsen  till en reducerad Nyårspromenad, vilken jag säkerställt genom att muta barnen med varm choklad – om vi gick hem lite tidigare. Ärligt talat så var min totala upplevelse av promenaden att det var alldeles för mycket människor i omlopp, vilket dels plågade min otålighet, som blodlösa korvfingrar genom att hela processen tycktes gå i slow motion.

Ett bra råd är att gå denna promenad före eller efter detta mänskliga lämmeltåg, ljuskreationerna finns ju faktiskt kvar. Efter att Marie kommit hem efter arbetet, så drog vi runt åtta  till vår granne, och tillika barnens kompisars föräldrar – The Skarins. Johanna hade bakat en en sanslöst god mintchokladkaka som framförallt jag högg in på. Det blev en trevlig och lugn tillställning med lite chips, godis och kaffe. Min alkoholkonsumtion inbegrep endast lite Solbacka körsbärsvin. Vi umgicks och pratade i harmoni med tv:n; dessvärre till bilderna av After Darks meningslösa show, och nyårscirkus med troligtvis halvdrogade elefanter och kameler. Jag  följde inte med, när de andra begav sig ut bland raketer, kyla och halvpackade grannar vid tolvslaget. Jag hade fått min beskärda dos  av kyla för i år.

Julafton och julhelgen

Vi har sedan urminnes tider delat upp julaftonen mellan Maries och mina föräldrar, mycket på grund utav att David skulle kunna få uppleva julafton hos båda sina föräldrar. Ena året så är vi enbart hos mina föräldrar på julafton, för att på juldagen åka till Maries föräldrar för att fira jul. Nästa julafton firas således hos Maries föräldrar, för att juldagen upplevas hos mina föräldrar.

Denna jul präglades av grundläggande förändringar, mamma mådde inte bra, så vi firade julafton hos oss istället. Vår familjs julaftnar har aldrig präglats av storskalighet precis. Det har varit mamma, pappa, David, Hanna, Frida, Marie och jag. Denna julafton blev vi ännu färre på grund av  att mamma inte kom samt att David valde att fira julafton hos sin mamma.  Brorsan dök upp vid 11.00, när jag som bäst höll på med maten.  Runt klockan 12.00 så hämtade jag min pappa vid Plankgatan. Det jag upplever som positivt med vårt julfirande är just småskaligheten och avsaknaden av tidspress, krav, familjekonflikter och dylikt. Just kravet att lite omedvetet behöva slippa inträda mig in i en överjovialisk julvärdsroll är ytterst befriande. Mitt italienska ursprung  har  indirekt påverkat julmaten på ett väldigt otraditionellt sätt. Här är det inte ett uppdukat svenskt julbord som gäller, utan ett familjerecept på Bolognesesås med gnocci serverad med äkta parmesan.

För min del är matupplägget optimalt eftersom jag tillhör kategorin prinskorv-köttbulle-revbensspjällsätare, och bojkottar delikatesser som andra anser vara outbytbara i dessa juletider. Jag modifierade  köttfärssåsen genom att tillföra chilisås, parmesan, äpple vitlök och majs. Det blev 2.5 kg av mateufori där sötma och hetta gick hand i hand; barnen fick sin sås utspädd med creme fraiche. Efter maten så öppnade vi paket, sedan åt vi en halvgod lime-blåbärs cheesesecake, som såg betydligt godare ut på receptet än i verkligheten. Jag skjutsade hem pappa runt klockan 17.30, och då passade brorsan på att traska hem. Därefter följde tv-tittande, lek med barnen och bara ladda batterierna. Alkoholen hade bestått av 3 nubbar; Sambucca, Cointrue, och Grand Marnier – fjolligt måhända – men starkt och framförallt gott

”Julafton” hos Maries föräldrar i deras villa i Vånga inleddes 11.00 då jag, Marie, Hanna och Frida anlände. En stor kontrast till vår irrationella matorgie var detta julsmörgåsbord, byggd på äkta svenska  mattraditioner. Maries bror Thomas och hans fru Nina var redan där. De bor för övrigt i Hofors,  och hade tagit sig hit dagen innan. Den familjära och avslappnade stämningen följer en viss matordning. Middag, paus, efterrätt och kaffe, paus, kakor/bullar och kaffe, paus, kvällen avslutas med julgröt. Maries föräldrar och bror är nykterister, vilket innebär att jag av ren respekt inte heller dricker någonting , och det är faktiskt minst lika trevligt för det. De klassiska inslagen i julfirande är självklart öppnandet av paket, men också en välbehövlig promenad efter maten. En tradition som i alla fall jag, Marie och hennes pappa Kalle och hennes bror Thomas uppskattar är 3-4 parti av Kinaschack. Jag anser att detta är ett otroligt underskatta familjespel, där listigast oftast vinner, vilket innebär att Marie eller Thomas oftast vinner. Vi avslutade julfirandet runt 22.00, då vi tog Forden från Vånga till Peking.

Träning & tävling

Träningen blev minst sagt reducerad, men det är väl såhär julveckan egentligen borde se ut. Vecka 51 bestod av 2 pass a´l 72 minuter och vecka 52 av 4 pass i 182 minuter. Jag gillar det nya året eftersom det först då känns som att nedräkningen inför en tävling kan inledas. Idag är det precis 80 dagar kvar till Bratislava halvmarathon.

Jag begav mig ner till squashcenter för att se min första seriematch i squash – ever. Squashklubben Norrköpings mötte klockan 12.00 Vadstenagänget: Teknova som för övrigt leder division 1 norra. Fredrik Malm (326:a) inledde mot Joakim Ljungqvist (125:a) . Det var en ytterst jämn tillställning som pendlade fram och tillbaka. Fredrik lyckades ändå bemästra såväl den mentala påfrestningen som den latenta träningsbristen. Han vann välförtjänt  med 3-2, och tog en fin skalp. Nästa match spelades mellan Daniel Linder (219:e)  och Fredrik Carlsson (86:a)  Till en början kändes Linder som ett halvnummer större än sin motståndare, något som gradvis förändrades under matchens gång. Teknovas andreman visade prov på en större otålighet och starkare vilja,  två faktorer som gjorde att han vann matchen med 3-1. Sista matchen stod mellan de två högst rankade spelarna Peter Blomqvist (36:a) och Teknovas Jimmy Thun (39:a). Jag upplevde tillställningen som en David mot Goliat kamp där David (Peter) denna match inte hade någon gångbar motformel i bakfickan. Jimmy kändes under hela matchen ohotad, och föreföll ha ytterligare 1 som 2 växlar kvar att lägga in vid behov. Peter  förlorade matchen med klara 3-0, men hämmades lite av en sträckning i baklåret, något som kan ha ökat hans synbara otålighet på planen, vilket  i sig är ett ytterst  kontraproduktivt spelbeteende, i racketsporternas svar på schack. SK Norrköping mötte 15.00 sitt andra motstånd Spånga SC. Peter Blomqvist sträckning skapade utrymme för den italienska ardennern Lino Ferrari som greppade halmstråt likt en fejkskadad italiensk fotbollsspelares dragning till gräs. Fredrik Malm förlorade sin match som 1:a ankare med 3-1, Lino Ferrari förlorade med 3-0, och Jörgen Detterman förlorade sin match med 3-2. Det innebar att Spånga SC spöade SK Norrköping med 3-0.

Min våg visade på 79.8 kg, vilket fick nackhåren att resa sig på mig, men jag visste innerst inne att jag överkonsumerat godis och kaloritingestar som hör jul och nyårshelger till. Projekt ”gå-ner-till-75-kg-genast” inleddes sekunden efter min kropp lämnat våghelvetet. Ett eskalerande sockersug är en svår motståndare att ha att göra med. Den effektivaste motbesvärjelsen är helt sonika att inte äta något efter klockan 18.00; godis, läsk och efterrätter är  totalt bannlysta. Vecka 1 träningsdos bestod av 4 pass och 270 minuter. Vecka 2 präglades av en desperat merträning, i syfte att dels träna inför Bratislava halvmarathon, dels få bort 4 kg julspäck. Träningsmängden uppgick till 279 minuter a´la 6 pass. Ett av passen var en av alldeles för många löpnings-ny-starter det senaste halvåret. Jag koncentrerar mig fortfarande på löpbandsträning  i syfte att inte skada mig i halkan, och i ärlighetens namn  också slippa att  bege mig ut i det kylslagna klimatet.

C-uppsatsprocessen

En stor del av jul- och nyårsledigheten firades framför datorskärmen. I och med olika uppsats-deadlines så tar inte examensarbetet ledigt. Min sista handledning sker den 7 januari och mitt arbete ska vara hos handledaren den 6 januari. Jag hoppas att jag inte får alltför mycket påbackning eftersom arbetet i sig ska godkännas, och den andra deadlinen går ut den 10 januari.

Oh god god, skrivprocessen tog en Hollywoodvändning. Från att i stort sett vara nere för räkning av min handledare, reste jag mig på åtta och vann på knockout. Han ansåg att jag hellre skulle tenta upp i mars än i januari. Jag bönade och bad om en sista chans. Av ren snällhet lät han mig få två dagar att skriva om en stor del av de 60 sidor som jag redan skrivit. Fredagskvällens Sambucca, och ”På spåret” inställdes illa kvickt. Lördag som söndag avskärmade jag mig från barn, fru och omgivning;  jag åt, andades och sov C-uppsats modifieringar.

Efter de miljontals ändringarna så kände mig jag ändå väldigt nöjd med vad jag åstadkommit. Söndag klockan 19.00 skickade jag in den sista skadeskjutna livlinan till min handledare; svaret skulle komma morgonen därpå. Ett dubbelklick på måndagsmorgon-mailet  blev nästintill en halvkristen upplevelse – jag blev godkänd. Visserligen fick jag sitta måndag som tisdag med oändligt med ändringar, men jag blev mot alla odds godkänd, vilket var det allra viktigaste; som sagt trägen vinner. Uppsatsen omvandlades sedermera till ett PDF-dokument som skickades onsdagen 12.45 till Sociologibossen – 15 minuter innan deadline.

Näst fas i betygsprocessen bestod utav att opponera på ett arbete, och dessutom försvara mitt egna arbete mot andra opponenter. Denna begivenhet sker torsdagen den 20 januari. En akilleshäl i min skrivprocess är just att bedöma andras arbeten, om de inte råkar vara totalt värdelösa. Det arbete som jag fick mig tilldelat var på, och under ytan exceptionellt välskrivet, något som inte underlättade den konstruktiva granskningen av uppsatsen.  Jag har i alla fall 3 dagar på mig att finna några svagheter.

28:e middagar

Först ut blev den nystartade libanesiska  restaurangen Artze. Den ligger på Norrköpings troligtvis mest hemsökta restaurangplats: Kungsgatan 1. Otaliga försök har gjorts att etablera matverksamheter här, men utan att lyckas. Den indiska restaurangen: Tandori nights han knappt starta innan den lades ner; något som inte kom som en total överraskning efter vårt besök hos dem. Jag kände mig manad att fråga varför de öppnar upp en libanesisk restaurang så nära Norrköpings andra libanesiska mathak Meze?. Svaret blev att de hade olika receptinriktningar, och såg sig inte alls som konkurrenter. Artze lokaler genomsyrades utav en österländsk stämning, vilket bådade gott. De hade klätt stolarna med sidenvitt tyg och röda band, väldigt smakfullt.  I mellandagspriset ingick det 15 rätter med grilltallrik och dryck – för 259 kronor. Hummos, aubergineröra, mhamararöra och kycklingröra varvades med Tabouleh, Fatayer jebneh och Saffad. Förutom att det var osannolikt gott var det dessutom exceptionellt mycket mat. Restaurangen fyllde det vi inte orkade äta upp i två stora matlådor. En trevlig och kunnig personal blev pricken över i:et; ett ställe vi lär besöka igen.

På tal om nedläggningar, vi passade på att äta på Våffelmakeriets troligtvis sista öppna dag på Sandgatan i Norrköping. Jag trodde att barnen skulle dyrka kombinationen av glass och våfflor, men icke sa Nicke. Det blev istället jag som fick agera avfallskvarn, något som inte alls bekom mig. Stället i sig var väl ömsom vin ömsom vatten. I mina ögon så kunde inredningen varit snäppen mer spännande och passande till konceptet. Våfflor och glass är väl svårt att misslyckas med, men det var helt klart godkänt.

Nya Recept

Först ut denna vecka var  het tacopaj. Gräddfil, lagrad ost, tomater, hackad lök och jalapeño ingick i denna starka anrättning. Med lite paprikasallad blev denna paj väldigt god, och fungerade bra utan sallad eftersom jag inte alls upplevde den sådär pajtorr som bara pajer kan bli. Betyget blev mycket gott, vilket innebar 4 av 7.

Soppor är i mitt tycke relativt  underskattade måltider. När man väl tillagar soppor så slås i alla fall jag av att det oftast blir fantastiskt gott. Det här var en bröd-och tomatsoppa som var väldigt lättlagad. Ingredienserna bestod av gula lökar, plommontomater, brödskivor, färsk basilika, vitlök, parmesan och rödvinsvinäger. Resultatet blev übergott, den lena smaken smekte smaklökarna medsols och genererade i betyget 4½ av 7, ett recept som vi alltså kommer att spara och göra om.

Vi testade ett recept som såg exceptionellt gott ut. Frågan var om blåbärsglass med kardemumma och whisky skulle fungera i praktiken? Blåbärsglass med whiskysmak var ena delen av receptet, medan andra delen bestod utav att rosta digestivekex, smör och kardemumma i ugnen. Det rostade ”strösslet” och färska blåbär hälldes sedermera över på glassen, vilket resulterade i en smaksensation. Betyget belönades med 4½ av 7.

Utplattade chokladbollar var grunden till chokladbollskakan. På kakans ovansida glaserades ytan med blockchoklad i symbios med dels kokosflingor, dels pärlsocker. Kakans stora fördelar vara att man kunde roffa åt sig större bitar, samtidigt som den den stelnade glasyren höll ihop kakan på ett bättre sätt än traditionella chokladbollar. Det här är en perfekt efterrätt för såväl barn som vuxna, och passar exemplariskt till kaffet. Den genererar inte heller till lika mycket kokos- pärlsocker plock. Betyget landade återigen högt: 4 av 7 poäng.

Recepteuforin avslutades med en klassisk radiokaka. Kaloribomben har fått sitt namn för att den påminner om högtalaren på en gammal radio. Kokosfett, kakao, florsocker, mariekex och ägg är de enda ingredienserna i denna oerhört mäktiga kaka. Jag upplevde den som lite väl mastig, då det räcker med en liten bit till kaffet för att tillfredsställa sockerbehovet i ett halvår. Betyget slutar på gott, vilket innebär 3 av 7 poäng

Den gröna ön

Stefan och jag ville ta reda på om alla irländare var rödhåriga eller om deras whiskey var godare än skottarnas. I syfte att ta reda på detta så valde vi bilalternativet. Det var vår  nyckeln till frihet, och den som skulle ta oss runt Irlands kuster. Stefan och jag delar ett  stort musikintresse, vilket underlättas om man tillgång till bil med cd-spelare i. Möjligheterna att upptäcka mer av landet genom  ett motorburet fordon,  är en annan stor fördel. Andra positiva faktorer är att man slipper kånka tung packning fram och tillbaka från bussar eller tåg till olika boenden. Vi slipper också problemet med osynkroniserade busstider från inavlade fåruppfödare, som inte ens  i sin vildaste fantasi kan stava till service. Om en byhåla visar sig vara totalt intetsägande, är det bekvämt  att bara att dra därifrån, istället för att vara beroende av något halvkollektivt färdmedel, som avgår kanske, någon gång under dagen. Reseruttplaneringen för de 14 dagarna  var en uppvisning i minutiös strukturering,  i avseende  att utforska” den gröna ön” och dess invånare, med spridda luckor öppna för lite improvisationer.

Dag 1 onsdag 15 juli: Stockholm-Dublin

Vi lämnade ett gråmulet Kungsängen för att mötas av ett gråmulet Dublin. Den bekväma resan tog tre timmar, det här var tider innan 11 september, så man slapp ett antal säkerhetsmoment. Vi hämtade vår väldisponerade Ford Fiesta i anslutning till flygplatsen. Stefan sken upp som en sol och jag anade oråd, men det berodde på att uthyraren i förbifarten nämnde att det var okey att dricka två och sedan köra. Steffe inledde bilkörandeprocessen, vilket jag var tacksam för eftersom man måste växla med vänster hand, och dessutom tänka vänster i alla trafiksituationer.  Vi tog in på vårt förbokade B & B, för att sedermera ta en buss till centrum.  Ett myller av stadsstress omfamnade oss, och vi blev så illa tvungna att koppla av med några pint Guiness – Stefan log brett, så även jag efter de två kolhydrat-påfyllningarna. När öl-ångorna lagt sig åt vi en brakmiddag på Planet Hollywood, bestående av en delikat Sizzeling fajitas och några öl. Vi lyckades avverka fyra utav Dublins oändliga utbud av pubar, det sägs att  det finns över 1000 sådana i staden. Tröttheten tog till sist överhanden, och vi förberedde oss inför morgondagen med att planera upp den, för att sedan kasta sig i varsin säng.

Dag 2 torsdag 16 juli: Dublin – Donegal

Förväntansfulla, men lite light-bakfulla kravlade vi oss upp till en äkta engelsk frukost. Baconet var så knaperstekt att det skulle kunnat användas som ett effektivt mordvapen, men för övrigt var detta en ren frukosteufori. Den ända plumparna i protokollen var de exceptionellt gigantiska champinjonbumlingarna som låg och tryckte på tallriken. Jag och Stefan är de enda medlemmarna i vår gemensamma förening: ”vägra all  typ av svamp ”. Den andra riktiga hemska frukostupplevelsen var de brittiska korvarna. Vår tidigare erfarenhet har lärt oss att säga ifrån när de tar upp beställningen, denna gång glömde vi det. Det finns bara ett vettigt ställe att gömma undan kräkmedlen – under servetterna.

Vi inledde ”The Ireland car tour” med att ta oss till nordvästra Irland med kartor, resehandböcker och ett groteskt gott humör i högsta beredskap. Stefan behärskade vänstertrafikprocessen med bravur, jag skötte kartläsandet och agerade cd-dj. Pittoreska byar passerade oss med jämn strid, den ena charmigare en den andra. Vi stannade till i den lilla hålan Covan för uppleva lite morgonpubliv samt spela några parti biljard. Efter ett tag så ändrades  landskapet  från platt och kargt, till höga berg och klippiga uddar, något som  är utmärkande för Donegals kuperade kust. Staden i sig var inget att hurra över, däremot finner man troligtvis Irlands vildaste natur i detta område. Fem timmar i bil kräver sina män, vi var helt enkelt lite sega. Detta hindrade inte oss från att senare göra en pubrunda, dessvärre blev vi varse att torsdagar är synonymt med ett obefintligt nattliv. Efter att ha betat av staden pubar, och genomlevt kass live musik så avslutades kvällen med några burgare, och sedan traska tillbaka till vårt B & B i regnovädret.

Dag 3 fredag 17 juli:  Donegal – Sligo

Nya reserutiner skapades snabbt: frukost, dusch, ligga och dra sig, packa, starta bilen för att åka till nästa destination. Ny stad, nytt boende och andra människor; det är charmen med en sådan här semester – det blir sällan långtråkigt. Vi intog senare nordvästra Irlands största stad Sligo, som mest är känd för att vara ett folkmusikcentrum av rang samt att nationalskalden W.B Yeats föddes här. Turister vallfärdar hit för att insupa samma atmosfär som poeten själv gjort, vi insöp dessvärre mest stadens avsaknad av trafikvett och luftföroreningar. På grund av detta så beslöt vi oss för att förlägga vårt boende lite utanför staden. Boendet  låg sagolikt vackert inbäddat på en  höjd. Det framförvarande uppmålade landskapet trollband oss under hela vistelsen.

Detta område inhyste också myriader av små som stora ridskolor.  De arrangerar dagritter utmed öde stränder, skog, slottsmiljöer och öde stränder. Är man väl på Irland så måste man rida, även om man saknar någon som helst erfarenhet, och dessutom anser att hästar är fega och lömska djur. Markree slott och stall blev föremål för vårt intresse, jag vet inte än idag om småtjejerna skrattade åt mig i hjälm eller rigor mortis processen att ta sig upp på den djävulskt höga hästsaten. I vilket fall som helst,  jag, Stefan och den jovialiske ridläraren Kevin begav oss ut i det utomjordiska vackra landskapet. Tyvärr så uppträdde min häst Thomas på ett irrationellt sätt: först käkade det gräs, sedan drog det iväg som någon form av självmordsbombare, satan så rädd jag blev. Det gick samtidigt upp för mig att jag inte skulle överleva ett fall från besten.

Det tog ett tag att landa efter denna nära-döden-upplevelse, men när väl magen började kurra så hade jag landat färdigt. Vi kände oss manade att inta en riktigt irländsk klassiker nämligen: ”Irish Stev”. Grytan består av lamm/får,  lök, persilja och potatis, inte alls olikt en hederlig svensk kalops, fast med 83 procent mer fett;  fettbomben kostade 80 kronor -  exklusive, sallad, öl, och kaffe. Detta blev onekligen en riktig äventyrsdag, nästa aktivitet var att bestiga Irlands högsta berg: Knocknarea Mountain. Det fanns vedertagna leder att följa; Stefan och jag avverkade ”kullen” på en timme, genom att bland annat springa nerför den.

Vi tog därefter bilen direkt till: ”Killencullens Seaweed bath”. Denna spa-kur var ökänd i regionen, och våra kroppar var i behov  av att repareras. I ett litet slitet rum med koncentrationsläger-känsla-varning, la vi oss i varsitt badkar fyllda med kokhett vatten, sjögräs/tång….och helvetiskt många äckliga småinsekter som hade tången som sin hemvist. Efter 40 minuter fick det vara nog av gamla hästkurer eftersom vi knappt hade någon hud kvar. Vi betalade 80 kronor för den klibbiga upplevelsen  för att avsluta kvällen med en djävulskt god äppelpaj i harmoni med ett lokalbryggt öl. Innan vi la oss så satt vi utanför boendet och insöp de sagolikt mäktiga vyerna som tornade upp sig framför oss – det var semester – det här var Irland.

Dag 4 lördag 18 juli: Sligo – Galway

När det väl börjat ljusna så sprang jag instinktivt på toaletten, hade knappt kunnat sova på grund av att det troligtvis spökade i den gamla skolan från 1800-talet. Det fanns inte en chans att jag under nattetid lämnade min trygga  och höga stensäng för att gå på toaletten. Såhär kan det gå när vampyrfilmsfragment kommer upp till ytan. Vi tog farväl av denna vackert belägna boplats. Galway var vår nästa destination; staden är bland annat känd för  att vara centrum för de irisktalande, och för att vara en livlig universitetsstad. För en gångs skull synkroniserades vi  med ett pågående stort evenemang, istället som brukligt komma när festen är över. Galways konstfestival höll på som bäst när vi dök upp.

Staden visade sig vara ytterst charmig; ringlande kullerstensgator varvades med trånga gränder och små färggranna butiker avlöste varandra. Innan vi vandrade hem så stannade vi till vid en välförsedd bottleshop, där vi likt småbarn  i en godisbutik valde mellan nya som gamla favoriter ur det gigantiska ölutbudet. Efter en välbehövlig siesta så klädde vi upp oss för att syna Galways beryktade nattliv i sömmarna. Försvenskade som vi var kom vi ut i folkvimlet på tok försent, pubarna höll på att stänga och nattklubbs-köerna var till synes oändliga. På vägen hem i ösregnet upptäckte vi däremot en lokal fastfood pärla nämligen: Supermacks. De stod för dagens absoluta höjdpunkt genom sitt massiva utbud av variationsrika fettbomber.

Dag 5 söndag 19 juli: Connemara rutten

Vi vaknade så bakfulla att vi blev tvungna att rucka på en gyllene regel: missa aldrig frukosten; denna gång var det i alla fall befogat. Vädergudarna var som vanligt på ett uruselt humör, när vi vingligt äntrade framsätena med målet att åka runt den ökända Connemara regionen. Det storslagna och otämjda naturen visade sig vara helt makalös, något vi inte riktigt insåg vidden av då – tyvärr. Efter ett snabb pubmeal i byhålan Clifden så uppenbarade sig mitt i ett bergsområde ett sagoslott. Det nygotiska slottet Kylemoore Abbey hade byggts av en parlamentsledamot på 1800-talet – en present till sin fru. Hon avled några år senare, och då sålde Mitchell Henry slottet till nunnor. Slottet i sig, och dess omgivningar blev en av resans absoluta höjdpunkter. Vi tog oss runt den gigantiska nationalparken för att klockan 21.00 helt utslagna -  sova.

Dag  6 måndag 20 juli: Galway – Doolin

Vi inledde dagens rutt med en orgie av Yngwie Malmsteen klassiker samtidigt son vi försökte undvika  bli dödade av irländare som tycktes sakna all form av trafikvett. Deras oförutsägbara omkörningar  måste varit  en form av nationell rysk roulette. De ultrasmala vägarna var också under all kritik, ojämna, guppiga och rent utsagt olämpliga att köra på. Det vilade en dyster stämning över den lilla kuststaden Doolin , som jag instinktivt relaterade till filmen: ”En amerikans varulv i London”. Den gemytliga poststationen var bara en ingrediens som fick turisthjärtat att slå lite snabbare; den pittoreska lanthandeln fullbordade byhåleatmosfären. Stefan och beställde in pannkakor med färsk frukt, lönnsirap och en kopp te, i stans enda café.

Vid färjeläget mitt ibland förrädiska klippor låg det osannolikt nog en ”pitch and put” golfanläggning. Varje hål var mellan 60-80 meter långa, och i hyran ingick det en putter, en driver samt 5 peggar. Banan innehöll 18 hål med realistiska bunkrar och  höjder. Det var en riktigt trevlig upplevelse, där mitt vägvinnande hockeyslagsstrategi vann över Stefans traditionella klubbteknik. Efter ett whiskeyrace på rummet bestående av mig och Stefan, började vi beta av byns tre pubar. I den sista puben så spelades det äkta irländsk folkmusik. Vår förförståelse av detta fenomen var att alla låg snorpackade eller dansade på borden. Den bilden bleknade snabbt, då det istället visade sig att alla  i publiken satt som fokuserade lik, typ någon form av religiös tillställning. Efter 45 minuter var vi djävulskt nöjda  och trötta på den dos av irländsk folkmusik vi blev serverade, något som efter en stund tycktes låta likadant. Förfestens bieffekter hann ikapp såväl mig som Stefan; för en gång skull så var han hemma före mig. Varulvsvyerna med  de obligatoriska herdarna och stenmurarna förstärktes utav att det var totalt becksvart ute.

Dag 7  tisdag 21 juli: Doolin – Cacherciveen

Måttligt pigga inväntade vi två amerikaner som vi lovat skjuts. Vad vi inte visste var att de dels var musiker, dels hade med sig varenda instrument från byn. Jag har fortfarande svårt att föreställa mig en mer fullastad Ford Fiesta än vår. Vädret var på sedvanligt gott humör med ett strilande regn på menyn, inte undra på att folket emigrerade till USA. Dave och Chris visade sig vara två pratglada och coola killar som kuskade runt på Irland med egenskrivet låtmaterial. På de slingrande och smala kustvägarna fanns naturskapelsen: Cliffs of Moher. Det var minst sagt en horribel känsla att vandra längs de minimala stigen, två meter ifrån klippkanter som sträcker sig 200 meter rakt upp ur havet. Här fanns det inte tillstymmelse till säkerhetsstaket, utan friheten bestod av vetskapen att man skulle dö och inte behöva bli rullstolsbunden om man råkade halka till. Kuststräckan var hela 8 kilometer lång och genomsyrades av ett mäktigt landskap.

Cacherciveen visade sig vara en gemytlig kuststad, som fungerade som regionens kulturcentrum. Vi blev på kvällen varse hur lagar och förordningar kunde fungera på Irland. Alla pubar stängdes prick klockan 23.00, och staden var helt plötsligt lika levande som Gusum en lördagskväll. Chris och Dave knackade på en bakdörr i en av gränderna. Jag trodde att han skulle göra inbrott, och blev sådär helt-plötsligt-nykter- kallsvettig. Pubägaren öppnade inte bara dörren för oss, utan släppte dessutom in oss. Den dimmiga lokalen var knökfull med gamla som unga människor. De drack öl & whiskey, rökte, skvallrade och sjöng. Chris och Dave spelade sina  egna låtar för den entusiastiska  publiken; det blev startskottet för en väldigt trevlig kväll.

Dag 8 onsdag 22 juli: Cacherciveen – Kinsale

Vaknade återigen av att spöregnet smattrade mot fönsterblecket. Vi sa farväl till Cris och Dave, och vägarnas konungar hade återigen lämnat  en stad bakom sig. Vårt huvudmål var den vackra kuststaden Kinsale. Innan dess hade vi  16 mil av  Irland vackraste kuststräcka framför oss. Tyvärr så var det lite för mycket dis/dimma ,så  den bedårande utsikten fick sig en ofrivillig törn. Vägarna slingrade sig nästan i varandra, och vi fick koncentrera oss på att hålla oss på vägen. Staden Kinsale hamnar oftast på de städer som man ska ha besökt innan man lämnar den regniga ön. Det var verkligen en av Irlands vackraste städer, och påminde mig mer om någon stad vid franska Rivieran.  Vår plan var att åka ut med en båt och fiska haj, tyvärr visade sig att den aktiviteten hade fler än vi tänkt på – typ 3-4 månader innan oss.

Besvikelsen och hungern drev oss till en anrik och dyr restaurang: Blue Heaven; där vi frossade i Currykyckling med ris, fruktsås och vin. Besvikelsen rann inte bort, utan vi bestämde oss helt sonika att göra en ”go all the way brother”, det vill säga den högsta och den mest förrädiska formen av pubrunda. Det blev en kväll att minnas – tror jag. Varenda irländsk öl- och whiskeysort avverkades på ett ytterst organiserat sätt. Det var massor av folk ute, även fast det bara onsdagskväll. Vår sista anhalt blev Kinsales bästa nattklubb: White Lady, för övrigt den enda som var öppen. Formkurvan var på uppåtgående och hajfiskbesvikelsen var undangömd. Jag introducerade ”keyboarddansen” till de skrämda och nyfikna dansgolvs-entusiasternas glädje eller förtret.  Vi var faktiskt dansgolvets kungar och morgondagen tedde sig väldigt avlägset.

Dag 9 torsdag  23 juli: Kinsale – Kilkenny

På morgonen var den avlägsenheten som bortblåst, då vi återigen bröt mot den gyllene regeln: att inte missa någon frukost. Detta var top of the line, med huvudvärkarnas huvudvärk, dessutom hade jag en helvetisk träningsvärk sedan gårdagens bravader på dansgolvet. Det tog oss tre timmar att nå staden som korats till Irlands vackraste innerstad. Vi var omgivna av medeltida byggnader, och mitt ut i alltihopa reste sig det normandiska stoltheten: Kilkkenny Castle.  Efter den historiska upplevelsen så tog vi oss runt staden via en turistbuss, inte riktigt vår stil, men som läget var anammade vi stilen utan några som helst protester. Vi hade inte mod att tänja på våra kroppsliga gränser genom att ta fler öl; det blev istället en bio. Stefan avskyr ”konstiga filmer”, något som han fick äta upp, då endast filmen Godzilla gick på bio. Efter det filmiska dramat blev det en gudomligt god kvällsmat på trattoria: The Italian connection.

Dag 10 fredag  24 juli: Kilkenny – Wexford

Vi vaknade av att det för omväxlings skull inte regnade. Dagens boende hade vi höga förväntningar på eftersom vi förbokat detta lyxiga  boende sex dagar tidigare. Vi hade bokat rum på ett riktigt slott, tyvärr låg inte vårt rum i själva slottsdelen, utan i en tillbyggnad, något som förtog lite av upplevelsen.  Det visade sig att det inte fanns några spöken, men istället en sliten tennisbana. Stefan och jag bokade upp två timmar med ett intensivt rackduellerande som bieffekt. Spelet  saknade all form av teknisk briljans och Stefan vann med 3-0 i set, till mitt försvar måste jag få tillägga att jag haltade på grund av min tidigare korsbandsskada som jag ådragit mig några månader tidigare. Vi tog bilen till centrum för att handla på oss chips, öl och ännu mera öl. Vår kväll bestod  av att se 12 avsnitt av den genuint roliga irländska serien Father Ted. Det fanns en video på slottet som vi utnyttjade från 19.00-23.30. Efter att ha stretchat käkmusklerna utav alla tokigheter så  kunde vi bara konstatera att ytterligare en toppdag var till ända.

Dag 11 lördag 25 juli: Wexford – Bray

Resans bredaste frukost väntade på oss i den slottsliga miljön. Ostarna stod uppradade, och den färska frukten dinglade utmed den exklusiva servisen. Mätta och belåtna styrde vi mot den delen av Irland som välsignats med landets varmaste klimat, inget vi märkte av. Vår väg bar upp mot bergen, och runt The Military road i de grönskande Wicklows Mountains. Vi passade på att besöka Irlands högst belägna stad nämligen Roundwood (238 m.ö.h). I jakten på nya spektakulära vyer så började vi känna oss lite mätta; det skulle mycket till för att få oss hänförda. Vårt första bad avverkades också i den ökända Brittas Bay. Badstämningen infann sig inte riktigt i det iskalla vattnet samtidigt som blåsten hade lekstuga med klimatet.

Stefan fick till sist sin efterlängtade revansch på pitch and put banan. Inte nog med att banan var mindre charmig än den förra, även de neon-färggranna husen som gav den östra kustens sin identitet, fanns inte alls på den västra kustsidan. Under resans gång hade vi haft relativt lätt att hitta lediga B & B, men på på denna västra sida var det betydligt mer komplext. Utbudet tycktes vara mindre, och de som fanns var fullbokade, viket innebar att värdefull tid gick åt att leta efter boende – frustrerande. Av en ren tillfällighet hittade vi efter ett seglivat letande ett ställe att bo på, och då hade klockan hunnit att ticka på ordentligt. Det blev en kort och intetsägande pubrunda som var lite signifikativ för de sista dagarna på resan. Vi avrundade med lite tv-tittande, innan John blund hälsade på oss.

Dag 12 söndag 26 juli: Bray – Dublin

Regnet hamrade återigen sitt destruktiva sommarbudskap. Cirkeln var nu nästan sluten genom att vi nästan var tillbaka där vi startat. På vägen till Dublin stannade vi till vid slottet Powercourt. Här rymmes Irlands största och vackraste trädgårdar. Det var en fröjd för ögat att vandra runt området som anlagts så tidigt som på 1700-talet, omgiven av japanska, italienska, spanska och engelska trädgårdar.  Från en totalt stressfri miljö till en kaotisk storstadsmiljö. Ett förbokat B & B väntade på oss i Dublin. Vi passade på att tvätta och rengöra vår väl använda Ford Fiesta. En av dagens absoluta höjdpunkt var Burger King frossan. Att få slafsa i sig  dessa läckerbitar kändes nästan sadistiskt gott. Vi tog farväl av Dublin genom att besöka resans sista äkta pub. Kvällen avslutades med att glo på Svarte orm och Pang i bygget, vilket inte alls var fy skam.

Dag 13 måndag 27: Dublin

Efter en mättande frukost så skulle presenter inhandlas till nära och kära. Dessvärre hittar man sällan de pärlor som man vill inhandla vilket jag blir lite halvstressad av. Vi besökte Europas största bryggeri: Guiness breweri; rundturen blev lite av en besvikelse eftersom vi aldrig fick  uppleva själva bryggprocessen live. Höjdpunkten blev istället deras mäktiga och väl tilltagna presentbutik. De hade i stort sett allt och mer därtill, med Guinessloggan på såklart. Jag köpte en tröja, slips och  kortlek; det var inga som helst problem att bränna pengar på det här stället. Vi avslutade kvällen med att se filmen The Wedding singer på Dublins största biograf. Filmen var bra mycket bättre än vad vi hade förväntat oss; efteråt käkade käkade vi på en italiensk restaurang där en utsökt tortellini a´la crema stod på menyn. Vi vandrade sedan hem till vårt B & B för att fortsätta packa.

Dag 14 tisdag 28 juli: Dublin – Norrköping

Vi intog vår sista engelska frukost med vördnad, därefter tog förde vi bilen till flygplatsen för att lämna tillbaka den. Borta bra, men hemma bäst är ett ordspråk som oftast kan beskriva hemkomsten ifrån en långresa. Resan var otroligt lyckad, det enda som man kunna önska sig lite mera av var en strimma sol samt det uteblivna hajfisket. Jag kommer definitivt att besöka Irland någon mer gång under min livstid.

Pixel – Eskapism

Först ut från filmträsket är filmatiseringen utav författaren Dennis Lehanes bok: Gone baby gone. När jag såg att anti-hjälten Bob Affleck stod för  regin välde fullkomligt alla tänkbara olustkänslor fram. Det positiva med de destruktiva känslorna var nog  att mina förväntningar sjönk från en 9-gradig förväntanskalan till en svag 2:a. Jag vet inte om det var det som gjorde filmen extra bra? En fyraårig flicka försvinner spårlöst från sitt hem, polisen sätter in stora artilleriet i sökandet. Flickans moster litar inte på polisens kompetens, utan hyr parallellt två privatdeckare. Detektiverna dras in i en otäck historia fylld med våld, gangsters och pedofiler.  Den ena spelas av en av mina personliga favoriter Ed Harris (1950: New jersey USA: The rock, The Abyss, Beautiful mind,9 . Den andre spelas av Casey Affleck (1975 Massachusetts USA: Will hunting, Oceans eleven trilogin, The killer inside me). Undrar förresten  om Affleck-bröderna verkligen har samma pappa. Utan att avslöja för mycket har filmen ett moraliskt tema insprängt i storyn, vilket förstärker ett redan ultrastarkt manus. Morgan Freeman och Michelle Monaghans filmiska närvaro bygger på ett redan fantastiskt skådespeleri. Fotot, stämningen och djupet är andra ingredienser som skapar denna djävulskt sevärda filmen. En eloge till Ben Affleck som gör ett riktigt gott hantverk, och som  fortsättningsvis borde hålla sig bakom kameran istället för framför.

Den 17-årige Ree Dolly bor med sin mentalt handikappade mamma och sina två syskon i en liten by med light-trash varning. Deras pappa har lämnat dem i syfte att finansiera sitt amfetaminberoende med brott. Ree håller ihop familjen genom att göra i stort sett allting i och utanför deras hus. Polisen kommer på besök för att berätta att deras pappa måste inställa sig i rätten snart, han har nämligen satt deras hus som pant istället för borgensumman. Det innebär att de måste hitta pappan för att inte behöva bli utkastade från sitt egna hus. Filmens brutala och påträngande miljö- och personskildringar känns exceptionellt realistiska. Fattigdom och kriminalitet förefaller vara vardagsmat i denna gudsförgätna håla någonstans i USA. Ree beslutar sig för att finna sin pappa, och dras indirekt in i lokala knarkintriger, familjekonflikter och revirtänkande. Hennes envisa kamp mot sin familjs undergång är motivationsfaktorer som får Ree att fortsätta sitt sökande, även fast hon ständigt varnas för konsekvenserna. En ruskigt stark och realistisk film. De relativt okända skådespelarna är helt fenomenala. Även om handlingen är väldigt lågmäld och händelsefattig så är filmen både intressant och tankeväckande. The Winters bone är ingen film man ser med polarna precis, men vilket otroligt underhållande drama detta var.

First snow. Guy Pearce (1967 Ely England: La konfidential, Momento, The count of Monte Cristo, Death defying acts,  Traitor, The hurt locker, The Road) spelar en vältalig och självsäker säljare som är på väg uppåt i sin karriär. Av en ren tillfällighet så kommer han i kontakt med en en siare som spår att hans framtid abrupt kommer avslutas när nästa snön faller. Från att vara minst sagt skeptisk så blir han istället maniskt paranoid. Han kan inte släppa sin tanken på sin destruktiva profetia, och börjar gräva allt djupare efter förklaringar ur det förflutna i syfte att motverka ödet. Detta är en sån här film som man bara måste gilla. Allt ifrån ett melankoliskt, men vackert bildspråk  till utmärkta och trovärdiga skådespelarinsatser gör First Snow till mer än en sevärd film. Jag trollbands av den välbalanserade övernaturliga handlingen. Det är inte heller  speciellt svårt att efter filmen slut  reflektera över  existentiella ledord som öde, kontroll och spådomsmakt;  First snow är helt enkelt en toppenfilm.

Inception var en film som jag sett fram emot länge att se. Christopher Nolan ligger bakom fantastiska filmer som Momento, Batman begins och The Dark night, och han har sällat sig till min topplista över bästa regissörer. Den komplexa handlingen kretsar runt Leonardo Dicaprios (1974 California USA: Gilbert grape, The Aviator, The Departed, Blood diamond, Revolutionary road, Titanic, Shutter island) karaktär vars styrka ligger i att stjäla andra människors värdefulla hemligheter när de sover. Han och hans team invaderar deras drömmar. Dom Cobb får chansen att återse sina barn om han utför den näst intill omöjliga: att implementera falska minnen i en av världens mäktigaste män. Han brottas inte bara med den komplexa uppdraget, utan också med ett mörkt och traumatiskt förflutet. Inception är smart, sofistikerad, vacker, oförutsägbar och spännande. Tyvärr så blev jag lite besviken på filmen. Var anledningen trötthet, för höga förväntningar eller var det bara så att filmen egentligen inte fick mig intresserad? Jag dyrkar ju denna genre och borde därmed ha svalt filmbetet. Jag kan inte sätta fingret på vad det varsom gjorde att jag inte tog filmen till mitt ciniasthjärta. Skådespeleriet och det ultraintelligenta manuset är minst sagt lysande. Jag tror faktiskt att filmen tillhör skaran av sällsynta filmer som blir avsevärt bättre andra gången man ser den.

En av mina absoluta toppserier ever är Dexter. Jag fixade boxen, tidsutrymmet och soffläget, för att under 1 vecka tid avverka 12 avsnitt av en högkvalitativ verklighetsflykt. De första 3 omgångarna har varit helt oemotståndliga. Kvaliteten har varit anmärkningsvärd hög, och karaktärerna har utvecklats successivt efter varje avsnitt och omgång. Förväntningarna var skyhöga inför denna 4:e omgång. Dexter har nu blivit pappa till en 6 månaders bebis och brottas med såväl sömnproblem som blöjbyten medan en ökänd, men okänd seriemördare härjar fritt i Miami. Michael C. Hall ( 1971 Raleigh, Nort Carolina USA: Six feet under 2001-2005, Gamer, Paycheck) som spelar Dexter är så snuskigt bra i rollen som vigilanteseriemördare. Alla karaktärer i serien är för övrigt helt enkelt totalt optimala, klockrena och ändå trovärdiga. Denna gång ställs Dexter mot The Trinity killer som spelas av John Lithgow (1945 Rochester, New York USA: Terms of endearment, The world according to Garp, Cliffhanger, Tredje klotet från solen 1996-2001). Seriens svarta- och torra humor samt den ultra intelligenta dialogen omfamnar mig likt en äkta indisk Tikka masala. Varje avsnitt är en en filmiskt konstverk som varken blir tråkig eller upprepande. Ur ett socialpsykologiskt perspektiv kan Dexters karaktär beskrivas som en vandrande instruktionsbok hur det är att vara en människa uppdelad i massor av olika samhällsroller där det är komplicerat att tillfredställa alla i sin omgivning. Manusets djup är häpnadsväckande, det känns som manusförfattarna fått arbeta med kvalitet framför kvantitet, vilket är alltför ovanligt i dagens kortsiktighetssamhälle. Jag rankar Dexter i samma klass som The Sopranos, Six feet under och True blood. Michael C Hall spelar även rollen som den homosexuella David Fisher i just Six feet under. Även där gjorde han en rollprestation utöver det vanliga. De första 4 avsnittet invaggade mig i känslan att Dexter och resten av seriens underbara karaktärer tycktes gå lite på tomgång, avsnitten var inte lika engagerande och spännande som de föregående omgångarna. I och med avsnitt 5 förändrades den upplevelse. För varje avsnitt som avverkades fick jag med mig mer tyg ifrån den nyinköpta soffan. Det var så groteskt bra, efter sista avsnittet satt jag bara stum och stirrade rakt fram. Jag var helt tagen av de genialiska dramaturgiska vridningarna, och slutet var utan att avslöja något, helt fenomenalt oförutsägbart.

Ren Pur Genialitet

Vacuums första platta vårdas ömt av mig som en av de bästa i min samling. The plutonium cathedral släpptes 1997 och innehöll bland annat hiten: I Breathe. Gruppen bestod av Maria Schiptjenko som förut spelat med synthbandet Page, och  sångaren Mattia Lindblom samt grundare, låtskrivaren och maestron Alexander Bard. Indirekt så tillhörde också  Andres Wollbeck  Vaccum, men mer som låtskrivare än som gruppmedlem. Detta var Alexandre Bards nästa projekt efter det nedlagda Army of lovers.

Skivan genomsyras av eklektism när det gäller låtvariation och genrebyte, men utan att den känns för ”spretig”.  Synth-pop i kombination med orkestrala arrangemang, new wave och operainslag, och svävande över dessa hypnotiska  ljudmattorna hittar vi Mattias Lindblom karaktäristiska sköra, men starka stämma. Låtarna är stämningsfyllda, dramatiska och vackra. Jag har inte hittat någon musik som kan jämföras med Vacuums 1:a platta, tyvärr försvann de orkestrala bitarna på deras 2:a platta. Det är så svårt att välja ut några favoritlåtar som står över de andra eftersom de är så olika i sig. Jag nöjer med mig att rekommendera att lyssna på hela plattan i syfte att hitta sin personliga favorit.

Låtlista

1. Parallel Universe (4:10)
2. I Breathe (4:35)
3. Pride in My Religion (4:01)
4. Science of the Sacred (4:52)
5. Rise and Shine Olympia (4:00)
6. Atlas Shrugged (4:38)
7. Illuminati (4:14)
8. Woman Named America (4:16)
9. Prussia (4:38)
10. The Shape of Things to Come (4:01)
11. Sign on the Skyline (5:25)
12. Tin Soldiers (4:29)
13. Closer Than the Holy Ghost (5:02)

A.O.R-klassiker av stora mått

I samma kategori som Bon Jovis 1:a hamnar Michael Boltons andra soloplatta: ”Everybodys crazy”. Jag driver inte med någon, utan denna platta som kom ut 1985 definierar  hur min favorit a.o.r  platta verkligen ska låta. Jag tycker att exempelvis att en låt som ”Separate ways” med Journey hamnar i samma högkvalitativa fack, men där den låten är utomjordisk bra, är långt ifrån hela skivan bra, vilket Michael Boltons just är.

När en skiva är så  otroligt bra som denna, tycker jag att det är väldigt svårt att få fram något mer specifikt konkret förutom de oändliga superlativen. Den enda låt som jag inte är lika förtjust i är titellåten som dessutom är den tyngsta och rockigaste på plattan: ”Everybodys crazy”,  och i viss mån, ”Everytime”; resten av låtmaterialet är av en annan värld. Om jag måste nämna 5 låtar som står över de andra är det: ”Cant´turn it off”, ”You dont´want me bad enough” och ”Don`t tell me it´s over”, ”Save out love” och ”Start breaking my heart”.

Michael Bolotin är hans riktiga namn, något som visar på namnbytet var ett av hans bättre livsval. Han började som sångare i gruppen Black jack som släppte två plattor på 70-talet. Men som sagt 1983 släpptes hans debutalbum, och det blev en relativ stor framgång; personligen tycker jag inte alls skivan är så märkvärdig till skillnad från hans gudomliga 2:a platta. I mina ögon ledde mästerverket till fördärvet precis som Bon Jovis debutalbum.

Det gick successivt utför med a.o.r inslagen för att snart betraktas som en amerikansk version av Julio Egliesias; en smörsångare av rang; han gav sentimentalismen dessvärre ett ansikte. Innan han kom till det stadiet så gjorde han 1987 plattan ”The hunger” som innehöll riktigt bra låtar som ”Hot love” och ”Gina”. 1989 skedde brytningen mellan den melodiösa a.o.r-musiken framför soul och sliskiga ballader. På den plattan hittar vi vi faktiskt just en ballad, men en djävulskt bra sådan ”How am I supposed to live without you” och  hiten: ”how can we be lovers” samt ”You wouldnt´t know love”.

1991 var transformationen gjord och nu var det smör, margarin och lite olivolja som gällde med 1 dl soul insprängt samt 3 droppar pop, även om titellåten Time, love and tenderness är riktigt bra. Den Michael Bolton som jag dyrkade var  en skugga av sitt forna jag, ersatt av något annat, något sliskigare, men minnet av detta otroligt klassiska album lever och frodas. Den intar en hedersplats i min skivsamling.

Låttitlar

Kultplatta

Lords of the new church debutalbum är deras bästa platta och samtidigt en av mina absoluta ögonstenar i skivsamlingen. Jag kan inte sätta fingret på vad som gör denna skiva så bra, det är definitivt inte bara nostalgi. Plattan kom ut så tidigt som 1982; de nästföljande plattorna saknade allt som denna platta innehöll: äkta energi, tidlösa rocklåtar och genrevariation.

Gruppen bestod av medlemmar från Sham 69, The Damned och The Barracudas. Den karismatiska och okonventionella sångaren Stiv Bators lämnade Dead Boys för att bilda detta band 1981. Gruppen släppte bara 3 studioalbum och splittrades sedermera 1989.

Stiv Bators scenframträdanden var ett smörgåsbord av råenergi och avancerade scenstunts.  Under en konsert så hängde han sig, och ansågs vara kliniskt död under några minuter. Under en annan konsert fullföljde han giget sittandes i en rullstol. Stiv Bators levde som han lärde, och dog tragiskt i en bilolycka i Paris 1990.

Eftersom låtarna är så varierade i såväl tempo som uppbyggnad är det halvkomplicerat att plocka ut några favoriter. Under dödshot skulle jag i alla fall välja ”Russian Roulette”, ”Eat your heart out”, ”Litle boys play with dolls” och ”Open your heart”.

Debutalbumet genomsyras av ärlig energi och spelglädje som eklektiskt  pendlar mellan pop, rock och punk. Jag blir alltid på gott humör av energin och den kaxiga attityden, men också inspirerad av de tidlösa rockpärlorna som radas upp.

Kommande A.O.R-klassiker

De som hävdar att a.o.r musiken är död är inte enbart tröga, utan främst  ruskigt okunniga. Genren lever och frodas fast inte på listorna, utan i sin egna lilla subkulturhörna. 2000-talet har fått fram plattor som lätt kan mäta sig med nostalgikvalitet från 80-talet. En av dessa plattor är Khymera – The greatest wonder. Detta är deras tredje skiva och deras klart jämnaste och bästa – hittills.

För att en a.o.r platta ska bli riktigt bra så måste ingredienserna: bra sångare utan accent, fläckfri och polerad produktion samt bra refränger balanseras ihop. Denna platta har alla dessa komponenter samt att låtarna vävts ihop till nya låtar  och inte bara  är ekon från gamla klassiker. De låtar jag gillar allra bäst på plattan är ”Borderline”, ”Since you went away”, ”No sacrifice”,” Love will find you”, ”The other side” och den otroligt vackra balladen ”Love had come and gone” .

Plattans drivande kreativa ansikte är den italienske multimusikern Daniele Liverani. Han spelar keyboard och är smart nog att inse sina begränsningar då det kommer till hantera sången. På denna platta är det tvillingbröderna Tom och James Martin, de har skrivit ruskigt bra låtar till exempel House of Lords. Sångaren heter Dennis Ward som till vardags spelar i det tyska bandet Pink cream 69, och dessutom är  superproducenten framför andra i den melodiösa hårdrockssfären.

Låttitlar

Hemmahelg – underbart

Denna helg fungerade som en otrolig konstrast gentemot förra veckans traumatiska och turbulenta upplevelse i Jönköping. Jag drack inte en droppe alkohol denna helg, utan frestade istället mina smaklökar med goda hemmagjord middagar och efterrätter. Jag och barnen begav oss till närliggande Galgebacken, både lördag som söndag för att åka pulka. Gårdagens badminton- och squashsejour gjorde sig påmind på ett ytterst obehagligt och ärligt sätt. Barnen dyrkade snön, de isiga guppen, backarna och att leka jaga i densamma med mig som vargen. Det var så otroligt behagligt och harmoniskt att komma hem till några koppar rykande varm choklad i symbios till rörliga bilder av några Dexter avsnitt.

Marie och jag lämnade bort barnen några timmar till grannen, i syfte att storhandla, fika och inhandla de två sista julklapparna. Det känns djävulskt bra att varit tillräckligt strukturerad genom att successivt betat av julklappslistan under året. Det är helt enkelt ett i-lands- livskvalitets – problem att slippa detta destruktiva butiksjagande. Jag byggde klossar med Frida och ritade med Hanna; såg sedan barnprogram tillsammans med de båda änglarna. Min egentid bestod av att utkastblogga, plugga 4-5 timmar och bara surfa runt på nätet till tonerna av the allmighty Staffan Hellstrand. Det var exceptionellt skönt att slippa alla krav, alla måsten och den ständigt närvarande tidspressen – utan bara njuta av en lugn helg. Marie och barnen drog ner till Hyresgästföreningslokalen, 34 meter ifrån vår bostad för att äta gröt. Jag passade på det, men passade istället på att se de 3 sista avsnittet från Dexterboxen omgång 4. Kalla det verklighetsflykt, underhållning eller avkoppling, men livskvalitet var det onekligen. Jag unnade mig att detaljerat läsa nya nummer av såväl Powerplay som Sweden rock magasin.

Granen är här liksom julförberedelserna

Marie och barnen följde med morfar i Vångas urskog för att fälla denna relativt vackra gran. Mina positiva barndoms-associationer med julen var gemenskapen, kravlösheten, julmaten, ledigheten, julkalendern och framförallt julförberedelserna med att exempelvis klä granen och pynta lägenheten. Vi försöker återskapa dessa julingredienser till Hanna och Frida. Det är Marie som håller mest liv i detta genom sitt hängivna pyntande, bakande och pysslande. Detta är andra veckan i rad som det är en lugn och trevlig hemmahelg. Som sagt det är behagligt skönt att kunna plugga, blogga, läsa, se på film, lyssna på musik, leka med barnen, fixa nya som gamla recept – utan att behöva känna sig det minsta tidspressad.

Nya recept

Vissa recept ser på pappret gudomliga ut, men visar sig sedan inte vara något speciellt. i praktiken. Marie gjorde en efterrätt kallad: Cornetto med nötkräm, en osedvanligt dumt namn på denna sockerbomb. Förenklat är det smördegsrullar med nutella i som gräddas i ugnen. Resultatet blev klart över förväntan och fick betyget 4½ av 7 möjliga - smarrigt.

Nästa recept var pitabröd/kebabbröd linnehållandes köttfärsröra med en salladsröra. Även denna anrättning fick högt betyg: 4 av 7 möjliga. Det var ingen så de naturliga smakerna fick företräde gentemot någon salsa som tar överhanden, fräscht och väldigt gott.

Kormacurry med äpple och ärtor och ris, alltså en egen variant av denna osannolikt goda maträtt. Det blev inte ett dugg sämre med äpple och ärtor till, snarare ett lyft. Äpplet bidrar som kontrast till det starka med lite sötma och ärtorna blir ett fräscht inslag till riset. Betyget blev 4 av 7, vilket innebär mycket gott

Varm chokladpudding med knäckigt täcke lät väldigt avancerat, men var inte alls så komplicerat. Vi valde rom före cognac som receptets bärande ingrediens , och resultatet landade på 3 av 7, vilket innebar gott. Ofta så är alkoholsmakerna väldigt subtila i efterrättsrecept, men i denna anrättning tog cognacaromen lite för stor plats, vilket i sig borde vara helt osannolikt.

Cheescake med kexkross och ingefärshallon. Efterrättsreceptet fick det att vattnas i munnen på oss.Denna gång levde också det färdiga resultaten upp till de skyhöga förväntningarna vi hade (jag). Den färskpressade citronsaften i harmoni med hallonen och ingefära skapade en ljuvlig smakhybrid som smälte i munnen. Det måste poängteras att detta är en mindre mastig variant av cheescake eftersom det ”bara” ingick 200 gram färskost. Betyget fick 4½ av 7, vilket är väldigt högt.

Saffranäpplekakan såg nog godare ut på pappret än det färdiga resultatet. Helt klart så motverkade äpplearomen saffranbrödet från att bli sådär snuskigt torrt som, bara saffranbröd kan bli. Betyget hade blivit högre om det ingått en gnutta mandelmassa, nu blev betyget gott, vilket innebar 3 av 7.

Studiestrul med ekonomiska konsekvenser

Min c-uppsats hörnsten är 6 stycken olika intervjuer med spårvagnsförare i Norrköping. När man utför dessa intervjuer så finns det vissa vedertagna regler hur man ska gå tillväga, i syfte att uppnå det optimala resultatet. Ett av dem är att ha en väl fungerande diktafon. Grundtanken är att kunna ägna sig åt själva intervjun och dess frågeställning. En annan aspekt av att spela in dialogen istället för att anteckna är att dessa sedermera ska transkriberas. Detta krångliga ord kan bäst förklaras att man ordagrant skriver it dialogen på ett word-dokument inklusive pauser, tveksamheter, hostningar och så vidare. I kurslitteraturen återupprepas i det oändliga vidden av att kontrollera diktafonens funktion samt att ha med tillbehör som extrabatterier extraband och dylikt.

Jag följde instruktionerna till punkt och pricka och satt till sist framför min första intervjuperson på ett fik i centrala Norrköping. Jag tryckte på rec-knappen och processen var i gång…….i 45 sekunder. Ett otäckt prasslande som får helvetet att framstå som paradiset -  överröstar oss båda. Bandet har fastnat i själva mekanismen; det visar sig att den är  helt obrukbar, och intervjun får fortsätta med traditionella hjälpmedel som block och penna. Den 3:e intervjun använder jag mig av en nyinköpt Olympus diktafon M650. Det är en digital diktafon som inhandlats på Clas Ohlsson för 999 kronor. Min förra ljudupptagningstingest var en Olympus med kassettband. Denna teknikpryl visade sig både vara lätthanterlig, smidig och av mycket god kvalitet.

När intervjuerna efter 17 steg bakåt och 19 framåt var avklarade så inleddes nästa fas i c-uppsatsprocessen. Den går ut på att överföra den dialog som överförts till diktafonen till datorn och till sist till ett word-dokument. Denna del kallas transkribering, ett ord jag aldrig kommit i kontakt med förut. Inte i min vildaste fantasi hade jag trott att någonting kunde gå så otroligt sakta. Det tog mig lite över 6 timmar att överföra 74 minuter dialog till 6 A4-sidor. Det visade sig på handledningen efteråt att jag inte gjort helt rätt eftersom hela dialogen skulle vara med, jag skrev bara ner informantens svar. Det känns väldigt positivt att veta att jag har min längsta intervju framför mig på hela 100 minuter. Jag vill egentligen helst förtränga den processen eftersom jag nu är medveten om  vilken tidsåtgång som den aktiviteten medför.

Min deadline går ut den 17 december. Jag måste skriva 4-5 sidor innan C-uppsatsembryot på fredag ska skickas in till min handledare. Har sedan jul och till nyår att kompletta, förbättra och förändra texten och innehållet, i syfte att bli godkänd för att sedermera få min eftertraktade examen. Men som sagt det är en process och jag är ytterst tacksam att jag fortfarande inte är långhårig eftersom det troligtvis inte skulle varit så många hårstrån kvar kvar vid det här laget. Min strategi har utgått från gamla synder och misstag där jag fokuserat, reflekterat och maniskt suttit framför datorskärmen, i syfte att arbeta fram studieperfektionism. Det var onekligen en kontraproduktiv strategi som nu ersatts av att hitta på andra saker emellan själva skrivandet, att försöka skingra tankarna och ta bort fokus från arbetet. Det har hittills fungerat väl, även om jag känner lust att sitta på nätterna och skriva, men istället kopplar jag av med tv och familjen efter klockan 20.00.

Nu uppdagades det att min strategi att hoppa mellan kapitlen inte alls var en så lysande idé eftersom det mesta är halvfärdigt och allt det svåra tycktes jag skjutit framför mig. De 17 december skickade jag i alla fall in 41 skrivna sidor till min handledare inför min fjärde handledning på tisdag i Linköping. Domen faller alltså på tisdag hur mycket av jul, mellandagar och nyår som kommer att genomlevas framför datorskärmen och tangentbordet. Jag försöker mentalt att förhålla mig så neutral som möjligt inför vad som komma skall, samt snegla lite mot Matteuskyrkan bara ifall.

Träning & Tävling

Efter mina 3 inledande vinster i Squashstegen så visade det sig att jag redan var klar segrare eftersom Lars Ljungström förlorat sin match, även om han vinner mot mig i sista omgången kan han inte ta in de setpoäng som krävs för att vinna gruppen. Jag tycker nog att division 3-nivån är där jag bör ligga med min nuvarande form. Min träningsdos vecka 48 bestod  av 3 pass a´la 220 minuter.

Förlorade sista matchen i squashstegen, men vann ändå gruppen, och är nu äntligen i division 3, av 12 möjliga sådana. Det finns en pro-grupp där de bästa 7 håller till, inklusive Lino, ingen där åker ur gruppen. Jag tycker det är bra att de bästa sparrar mot varandra, vilket också bidrar till en högre kvalitet och bättre konkurrens om platserna till Norrköpings squashlag.

Jag och Alexandro körde Badminton i Racketstadion över 1 timme; tyvärr blev det i samband med 1½ timme squash innan, vilket blev lite väl mastigt. Jag spelade nästan jämt mot greken, men han vann med 3-2 och 2-1 i set. Trodde att jag skulle få århundradets träningsvärk dagen efter, men så blev inte fallet konstigt nog. Veckans träningsskörd uppgick till 6 pass på 290 minuter. Träningen fick maka på sig på ordentligt grund av den tidsbrist som helvetesuppsatsen genererade. Det blev i alla fall en välbehövlig och intensiv fredagssquash med 6 personer involverade i 1. timme och 40 minuter samt 2 korta styrkepass. Min veckodos av träning bestod av 3 pass a´la 160 minuter

Continue Reading »

Barnens nya favoriter – Aqua

1. ”Happy Boys & Girls” – 3:37
2. ”My Oh My” – 3:22
3. ”Barbie Girl” – 3:16
4. ”Good Morning Sunshine” – 4:05
5. ”Doctor Jones” – 3:22
6. ”Heat of the Night” – 3:33
7. ”Be A Man” – 4:22
8. ”Lollipop (Candyman)” – 3:35
9. ”Roses Are Red” – 3:43
10. ”Turn Back Time” – 4:10
11. ”Calling You” – 3:33
12. ”Didn’t I” – 3:22*

I syfte att flytta barnens fokus från Eric Saade till något annat introducerade jag Aquas första platta. Tanken var att ge dem ett musikalternativ, istället blev det en kontraproduktiv tillställning. Från att barnen lyssnat måttligt på musik, till att lyssna ständigt och ihärdigt på Aqua dessutom i discomiljö med tillhörande volymhöjningar. Till råga på allt så kom jag på mig själv nynna på olika låtar från detta kvalitetsalbum. Dessa smittsamma toner etsade sig fast i min hjärnbalk och ersatte Stone sour, Murderdolls, Kamelot, Staffan Hellstrand med just Aqua.

Det går inte att komma ifrån att låtarna i mitt tycke fortfarande håller hög pop-tuggummi-klass. Denna typ av genre är känd att profitera på idioter som mig själv med att släppa 2-3 riktiga hits och resten utfyllnader. Den digitala revolutions positiva aspekter motverkar detta destruktiva konsumtionsbeteende. Istället för att bli uppfuckad på 159 kronor så är det möjligt att välja ut och köpa de låtar som man tycker bäst om och betala för endast dem, vilket förhoppningsvis främjar en kvalitetshöjning.

Tillbaka till Aqua; denna danska grupp som tog världen med storm 1997. Debutalbumet är sprängfyllt med bubbelgumpärlor a´la  ”Happy boys & girls, My oh my, Barie girl,  Doctor Jones, Lollipop, Roses are red”. Jag vill definitivt inte beblanda dessa popjuveler med exempelvis blöjartister som Dr Bombay, vilka alltför många hänvisar till. Det här är bara riktigt bra poplåtar, vilket jag inte tror de flesta riktigt förstått. Även balladerna på skivan är helt ok.

Med norskan Lena Nystrom  i spetsen kom gruppen år 2000 ut med en efterföljare. Plattan hette Aquarius och innehöll hitlåtar som ”Cartoon heroes”, ”Bumble bees”, och ”Around the world”. Tyvärr präglades plattan av att försöka återupprepa debutalbumets  lyckade formula. Det medförde istället att albumet kändes krystat och för tillrättalagt samtidigt som låtarna helt enkelt var betydligt sämre och saknade den naturliga och lekfulla  charmen  som genomsyrat debutplattan. Gruppen splittrades därefter  för att återuppstå 2009 genom att släppa en helt ny låt: ”back to the 80´s” som var riktigt bra.

Utomjordiskt bra melodisk hårdrock

1.Runaway

2.Roulette

3.She don’t know me

4.Shot through the heart

5.Love lies

6.Breakout

7.Burning for love

8.Come back

9.Get ready

En riktig klassiker som fått renässans i mitt hem är Bon Jovis första alster från 1984. Jo, ni läste rätt, första plattan är i mitt tycke en topp-10  på min a.o.r lista – ever. Plattan är en orgie av melodiska hårdrockspärlor som står sig väl även i dag,  och har sålts över 2 miljoner exemplar. 8 av de 9  låtarna är rena rama klassiker med absoluta toppar som: ”Runaway”, ”Shot through the heart”, ”Roulette”, ”Breakout” och ”Burning for love”.

Jag, Jarmo och Harry såg  förövrigt Kiss på 80-talet och förbandet var Bon Jovi, som precis släppt sitt debutalbum. Jag var den enda i bussen som tyckte att de var klart bättre än själva huvudbandet. De uttalandena fick Kiss fansen att gnissla tänder och rikta sitt patetiska  hat mot mig, resten av den långa bussresan ifrån Stockholm.

Min andra konsert med Bon Jovi upplevdes då de var väletablerade via ultrahits som: ” Living on a prayer, You give love a bad name, Wamted dead or alive, Blaze of glory och Lay your hand on me”. Jag, Jarmo och hans fru Helena såg dem i Globen någon gång under det glada 90-talet. Det först då jag insåg att Jon Bon Jovi var en brudmagnet av rang; alla tjejer/kvinnor i publiken hade lätt varit otrogna mot sina pojkvänner, om han bara frågat någon av dem; då menar jag verkligen alla.

Han är dessutom en väldigt karismatisk sångare med en röst som inte liknar någon annan. Tyvärr är jag inte alls förtjust i deras musikaliska utveckling som skedde efter fjärde plattan från 1988 New Jersey. De må fortfarande sälja ut arenor och skivor, men jag håller mig dogmatiskt anti till deras countrydoftande rock.  Näe, för mig kommer alltid debutalbumet vara en källa till musikeufori.

David Guetta – Poplife

Jag hade aldrig hört talas om David Guetta innan jag hörde låten ”Love is gone” via en dancesamlingsskiva. Den låten väckte mitt intresse, och jag lyssnade in mig på mp3- previews och beslöt mig sedermera för att köpa plattan på Ginza. David Guetta är född 1967  i Paris och är av marockansk-judisk härkomst. Han har släppt fem plattor: 2002 – Just a litle more love, 2004 – Guettablaster, 2007 – Poplife, 2009 – One love, 2011 – Nothing but the beat.

Han fick stora framgångar 2005 med singeln ”The World Is Mine” som toppade de europeiska dansmusiktopplistorna, sedan har framgångssagan bara eskalerat. Personligen föredrar jag denna platta framför miljonsäljaren – ”One love”. Den plattan är också riktigt bra, men är iklädd en en mer hip-hop skrud, vilket inte riktigt är min nisch.

David Guetta – Poplife ifrån 2007 är absolut en av de bättre plattor jag har i min skivsamling inkluderat melodisk hårdrock. Detta är som sagt plattan innan han blev mannen på allas läppar i ”skivbranschen”, med skivan  ”One love”, som kom ut 2009. Poplife är fullmatad med danshits och starka poplåtar. En bra DJ är alltför sällan synonymt med ett gediget låtskrivarhantverk, allt som oftast är det  endimensionella beats som utkristalliserar sig.

Inte nog att ljud och och bra låtar sammanflätas även genrevariationen på plattan är osedvanligt  bred.  Det som tilltalar mig är den lite punkiga attityden; den är lite rebellisk, uppkäftig och aningen unik. Låten ”Joan of Arc” är just en sådan new wave pärla i hybrid med dancemusikens främsta kännetecken. Min absoluta favorit är dock fortfarande låten: Love is gone och jag föredrar faktiskt mixen framför originalet. Andra superlåtar är: Baby when the light, Winner of the game, och Always.

1. Baby When The Light

2.Love Is Gone (Original Mix)

3.Everytime We Touch

4.Delirious

5.Tomorrow Can Wait

6.Winner Of The Game

7.Do Something Love

8.You’Re Not Alone

9.Never Take Away My Freedom

10.This Is Not A Love Song

11.Always

12.Joan Of Arc

13.Love Is Gone (F. Rister & J. Garraud remix)

Dennender & Frederiksen – Baptism by fire 2007

Svenska helgjutna a.o.r-plattor är inte det lättaste att finna. Den svenska scenen går mer i den lite ”tuffare” a.o.r-skolan med grupper som Talisman, Europe, Treat, Dalton,  Eclipse HEAT, Grand illusion. Mikael Erlandssons – The one från 1994 är ett av få undantag precis som Jim Jidheds  – Full cirkle  från 2003. Tommy Dennander ligger bakom ett antal egna gruppkonstellationer (Radioactive, Deacon street, Prisoner) som kan kategoriseras som pure a.o.r, men jag anser inte att de är tillräckligt bra.

Där finns låtembryon som skulle kunnat blivit riktigt bra, men som saknar de där  klockrena refrängerna som gör låtarna till a.o.r klassiker. Här har han i alla fall i symbios med Fergie Fredriksson skapat ett smörgåsbord av kvalitetslåtar, precis som a.o.r ska låta. Inspirationen är återigen inhandlad ifrån hans husgudar: Toto. På denna platta är det mer fokus på Totos ”tuffare era” med ekon från plattor som Isolation och The seventh one. Jag själv fördrar denna lite rivigare stil än det västkustinfluerade som många anser vara äkta Toto.

Fergie Frederiksen har en röst som går in på min topplista över sångare som är skapta för att sjunga denna typ av mjukishårdrock med exempelvis och Terry Brock.  Han har spelat  och sjungit i grupper som Trillion, Toto (Isolation), Le Roux och Mecca. De första sju låtarna på Baptism by fire är gudomligt starka, faktisk en låtkronologi som tillhör det bästa jag någonsin hört. De efterkommande låtarna kommer inte alls upp i samma standard, och varvas dessvärre också med lite rockigare tongångar, något som inte alls passar mig

Låtlista

1.Let Him Go

2.Right Heart, Wrong Time

3.Sliver Lining

4.Crossing Over

5.Written In Stone

6.Saving Grace

7.Baptism By Fire

8.Can’t Get Enough

9.Never Try To Love Again

10.Dead End

11.Keep A Light On

12.Left With Nothing

Pixel-Eskapism

Resident evil: Afterlife; den fjärde filmen i den populära tv-spels filmatiseringen. Filmen fortsätter i samman utstakade actionanda fast med ännu mer fighter, ännu fler zombies och ännu mer avancerade vapen. Jag själv dyrkar Blade-triologin, och anser att dessa filmer spelar i samma filmgenre: actionskräck, med betoning på high-tek action. Icke-veganerna agerar kulisser i Resident evil, och visste jag inte bättre så kunde det misstänkas att USA:s vapenindustri sponsrade hela kalaset; det är vapen fetischism på hög nivå. Milla Jovovich (1975 Kiev Ukraina: Chaplin, The Fifth element, The million dollar hotel, Zoolander) spelar den konstruerade Alice i filmen, och på sedvanlig manér mejar hon ner alla zombies i sann Matrix anda.  ”Handlingen” utspelas sig vid kusten där Alice lierat sig med några överlevare i en för tillfället skyddad skyskrapa; deras mål är att nå fristaden Arcadia ,vilket är ett stort hangarfartyg i närheten. Umbrella corporation är lika ondskefull som vanligt och har självklart ett stort finger även i denna film. Vi hittar här även Prison break bekantingen Wenthwort Miller i en bärande roll. Jag måste dessvärre tillstå att jag finner filmen underhållande för stunden. Ingredienserna: ultravåld, zombies, halvnakna kvinnor och domedagskuliss tilltalar mitt schizofrena ciniastsinne.

Machete är en film som får ultravåldet i Resident evil att framstå som Aristocats: här pratar vi våld i ordets bemärkelse. Bakom kameralinsen döljer sig den troligtvis groteskt videoskadade regissören Robert Rodriguez (1968 Texas USA: From dusk to dawn, Once upon a time in Mexico, Sin city, Spy kids, Planet terror). Han är mannen  bakom i mitt tycke mästerverket From dusk to dawn. Till sin hjälp har han återigen hyrt in sin kusin Danny Trejo (1944 Los Angeles USA: Runaway train, Heat). De har samarbetat i stort sett i alla filmer som Robert regisserat. Danny Trejos utseende är som klippt och skuren för  att  gestalta bioskurkar, ofta väldigt otrevliga och sadistiska sådana. Hans förflutna har präglats av fängelsevistelser (San Quentin), knark och tung kriminalitet.  Danny Trejo spelar den osannolika Machete Cortez som inleder en hämndaktion på den organisation som förrådde honom. Handlingen får plats på lillfingernageln, vilket troligtvis också är meningen. Blodet flyter i takt med kroppsstympningarna -  under hela filmen; våldet är handlingen. Det roliga med Robert Rodriguez filmer  är att det är så många kända skådisar som gästspelar. I Machete är de fler än någonsin: Jessica Alba, Don Johnsson, Robert De Niro, Steven Seagal, Lindsy Lohan, Jeff Fahey, Michelle Rodriguez, Tom Savini.  Det är häftigt, coolt, ultravåldsamt, lite humoristiskt och  dessvärre tjatigt. Det blir till slut som en god chokladpudding utan grädde eller som en porrfilm med handling.

Handlingen i nästa film får mig att undra hur det står till i skallen på regissören/manusförfattaren: geni vs totalt sinnessjuk? När de funderingarna  väl lagt sig så blev jag indirekt tvungen att rannsaka mig själv, som ser på detta sjuka filmverk. Handlingen i The human centipede är minst lika simpel som i Machete. Den går ut på att en känd kirurg får för sig att förverkliga sina drömmars mål att skapa en mänsklig tusenfoting. Han utför denna aningen perversa vision i sin operationssal tillika hans lyxiga villa, mitt ute i ingenmansland.Två unga sexiga amerikanskor på besök i Tyskland åker vilse när de är på väg till en fest. Däcket går sönder och de måste gå till fots i regnet för att hitta en telefon. Så långt följer filmen skräckens ABS-bok. De finner vad de söker, de finner dessvärre också den galne forskaren. Han drogar dem med rohypnol och när de vaknar ligger de fastbundna vid operationssängar. Dr Heiter förklarar den makabra operationsprocessen, något som definitivt  inte får dem på ett bättre humör. Planen är foga ihop de två tjejerna med en japan till en levande enhet. Munnarna sätts ihop med anushålen, vilket gör att första individen äter födan den andra äter den förstes avföring, precis som den tredje länken och hon är den i kedjan som skiter ut maten.  Dieter Lasser gestaltar Dr Heiter på ett förhållande bisarrt,  men trovärdigt sätt. Som sagt jag har aldrig gillat tyskar, och denna film ändrar definitivt inte min inställning. Filmen i sig har blivit groteskt sönderhypad, något som bidrar till att höja förväntningarna enormt för att  landa i ett antiklimax. The human centipede får godkänt,  men definitivt inte mera, behållningen var ändå ”Dr Heiter one man show”.

Splice är titeln – oetisk forskning är temat. Adrian Brody (1973 New York: The thin red line, Harrisons flower, The pianist, The Village, King kong, Predators) spelar den aningen tofflige forskaren Clive som är gift med sin forskarkollega Elsa;  hon spelas av Sarah Polley (1979 Toronto Canada: Exitenz,Go, Dawn of the dead). Det unga forskarparet har fått ansvaret att utveckla en egen art genom att mixa DNA från en rad olika djur. De får ett nej från företaget då de anser att mänskliga DNA är nödvändiga. På egen hand går de parallellt vidare med sitt egna projekt. Embryot växer,  och det växer snabbt. Varelsen döps till Dren (Nerd bakvänt) och den visar sig vara minst sagt flexibel såväl psykisk som fysiskt. Detta uppdaterade Frankenstein tema tilltalar i alla fall mig, även om den har sina manusbrister. Filmens stora behållning är just den androgyna varelsen Dren, dels ser den ”trovärdig ut” (icke-dataanimerad), dels spelar hon trovärdigt.

Adrian Brodyoch Alice Braga (1983 Sao Paolo Brasilien:  City of god, I am a legend, Blindness, Crossing over, Repomen) gestaltar filmens två huvudkaraktärer. Predators är en sequel från Predator med Arnold Schwarsenegger i huvudrollen. 8 stycken soldater vaknar upp mitt i ett fritt fall och landar via fallskärm någonstans i en djungel. Soldaterna är handplockade från olika krigarkulturer och har till en början ytterst svårt att lita på varandra. Sakta men säker går det upp för dem att dem är de jagade och att jägarna inte är speciellt snälla. De blir också varse att de inte är på jorden och att jägarna inte är människor. De utomnjordiska krigarna har planeten som arena för deras jaktinstinkter. Till en början var jag ruskigt skeptisk till denna sequel, men filmen har faktiskt fler bottnar än jag från början anat. För det första är skådespeleriet riktigt bra för att vara en film i denna genre, sedan är det inte bara action och skjutande, utan också en orgie i jaktstrategier a´la Rambo. Som sagt Predators visade sig vara en positiv överraskning. Laurence Fishburne och Danny Trejo förstärker också filmens krigiska trovärdighet med deras blotta närvaro.

Det medeltida England är svårt härjat av Digerdöden (Black Death). Mitt i denna apokalyptiska värld full av skräck och vidskepelse får den unge munken Osmund i uppdrag att leda den skräckinjagande riddaren Ulric (Sean Bean) och hans mannar till en fjärran by. Deras uppdrag är att infånga en nekromant – en andebesvärjare som kan väcka de döda till liv igen. Osmund slits mellan kärlek till sin Gud och kärleken till en ung kvinna. Black death var en film som jag till en början inte alls var upplagd att se, men som successivt fångade mitt intresse. Sean Bean (1959 Sheffield England: Sagan om ringen triologin, Don´t say a word, Troja, The island) iklär sig återigen Sagan om ringen attributerna. Osmund spelas av Eddie Redmayne (1982 London England: The good shepard, Savage Grace, Powder blue, Elizabeth: the golden age). Black death ställer frågor vem är god vem är ond, utan att besvara dem. Det tycker jag är bra eftersom omständigheterna under digerdöden troligtvis satte empatin åt sidan. Det vilar en skön atmosfär över filmen, och som tittare leds man in i en värld av ovisshet och mysticism.

Jonah Hex är udda inslag i serietidningsexponeringen på bioduken. Vi förflyttas till en tid där indianer, nybyggare och prisjägare dominerar tidsbilden. Josh Brolin (1968 los Angeles USA: No country for old men, Wallstreet: money never sleep, Planet terror, Milk) spelar den hämdtörstande prisjägaren Jonah Hex. Han har numera själv ett pris på sitt huvud, men USA:s president ger honom ett erbjudande att mot sin frihet hjälpa till att fånga den hänsynslösa terroristen Quentin Turnbull  spelad av John Malkovich (1953 Illinois USA: Killing fields,  In the line of fire,  Being John Malkovich, Con air, The man in the iron mask, Rounders) som för övrigt mördat Jonahs fru och son. Turnbull har ett mål och det är att förgöra världen med ett hyperfarligt domedagsvapen. Jonah får ofrivilligt hjälp av den onaturligt vackra Megan Fox (1986 Tennessse USA: Tranformers, Jennifers body) som i denna film spelar prostituerad. Jonah Hex kan prata med döda och har likt fantomen en häst och hund som sina bästa vänner. Ömsom vin ömsom vatten med betoning på vatten blir min dom av denna film som varken är dålig eller bra -  en standardfilm helt enkelt.

Jag vet inte varför jag är svag för zombiefilmer; det är väl det klaustrofobiska känslan och hopplösheten som lockar. George A. Romero är synonymt med genren och är skaparen av av filmer som Night of the living dead, Dawn of the dead, Day of the dead, Land of the dead och Diary of the dead. Hans senaste film Survival of the dead skiljer sig lite ifrån de andra filmerna genom att en form av handling introducerats. På ön Plum regerar två familjeklaner, dessa har två olika uppfattningar hur zombiefrågan ska lösas. Den ena falangen vill  ha dem inspärrade i tron att framtiden ska finna ett botmedel, den andra falangen vill helt sonika utrota dem. En grupp militärer luras till ön i tron att den är zombiefri. Ledaren spelas av Alan Van Sprang (1971 Calgary Canada: Narc, Saw 3, Land of the dead, Diary of the dead) blir tvungen att välja sida. Jag är definitivt inte överförtjust i familjerivalitetshandlingen. Det värsta med filmen är att den  totalt misslyckas med att skrämma mig. Den bisarra humorn tar överhanden liksom klanernas herravälde; zombierna känns aldrig som ett riktigt  hot, vilket i denna genre inte är förenat med något positivt. Karaktärerna är på tok för endimensionella och stereotypa, något som minskar deras trovärdighet i sin kamp att överleva på ön. Romero uppfann i stort sett denna genre och har via denna film visat att han inte längre kan hantera de element som gjorde de första 3 filmerna så otäcka och sevärda – tyvärr.

Sagolik intressant föreläsning

”Ett eldhav stort som Globen omger oss. Det är 1000 grader varmt. En människa börjar kremeras vid 700. Håret och skägget knastrar när det brinner av, och det bubblar i hörselgången när öronen smälter. Fingrarna förkolnar utan att det känns.”

”-Jag dör nu, tänker jag och andas in hårt för att det skall gå fortare. Mina värderingar brann upp tillsammans med mitt ansikte den där natten.
När jag vaknade var det till en ny värld. En värld av skönhet.”

Lasse Gustavsson är en före detta  brandman från Göteborg som hade turen att överleva en ohygglig olycka. Efter att ha bearbetat sin situation, förändrade han sitt sitt liv radikalt. Resultatet blev ett nytt liv med en ökad livsglädje från ett annat livsperspektiv.

Detta är ett utdrag ur Lasse Gustavssons inspirerande och tänkvärda bok: ” Leva vidare”.  Jag och Marie betalade 700 kronor för att få se  och höra denna fantastiska människa föreläsa på Folkborgen från klockan 18.30-21.00. Lasse hade en überbehaglig talarröst som pedagogiskt förförde och levandegjorde de exceptionellt tänkvärda visdomsorden. Mina förväntningar infriades med råge; föreläsningen kvalade med lätthet in på min topp-5-lista över intressanta talare. Det var en lysande och varm föreläsning om att vara medmänniska i en stressad vardag.

Lasses egenhändiga version av kommunikationstrappan var helt enkelt genialisk. Han applicerade sin  smittande livsenergi, kreativitet, omtanke, värme och humor på oss i publiken – ingen av oss lämnade föreläsning oberörd. Istället för att successivt glömma bort allt det tankeväckande försökte jag i min tur att hitta strategier som kan applicera Lasses visa ord till min egna livssituation. Den processen började med ett block, en bläckpenna och fortsatte som ett word-dokument för att sedermera sluta som en laminerad påminnelse på kylskåpsdörren.

Studieslutfasen – c-uppsats

Jag inledde min första handledning med Mats Pellbring den 8 november, min andra skedde de 17 november och därefter fortsatte processen via en mailkommunikation. De första mötena präglades utav att försöka bena ut c-uppsatsembryot till en mer strukturerad studie. Slutresultaten ska ligga runt 50 sidor exklusive förstasidor och bilagor. För tillfället känns det oerhört mastigt då jag ska vara färdig med arbetet innan juluppehållet. I nuläget måste jag snarast fixa fram 6 stycken spårvagnsförare som jag personligen ska intervjua de växer inte på träd.

C-uppsatsarbetet tuffar på och studiepusslets ordfragment blir enhetligare för varje dag som går. Tyvärr uppenbarar sig parallellt  fundementala bromsklossar som i denna uppsatsfas verkar lika oöverstigliga som Hagebybacken. Tre steg framåt och två steg bakåt genomsyrar min strävan att avverka sex stycken intervjuer med spårvagnsförare : jag pendlar mellan eufori och melankoli. Ena dagen ser det otäckt bra ut, för att nästa dag förbytas  i ren oförutsägbarhet. Får jag inte tag i sex stycken deltagare till studien så kan jag dels inte arbeta vidare med andra avsnitt i studien, dels så lär jag få stressa för att  överhuvudtaget klara av c-uppsatsen -  under jul- och nyårshelg.

Alexandro Almasidis – den gamle greken

Herrens vägar är outgrundliga; i syfte att ragga upp 6 stycken spårvagnsförare till min C-uppsatsstudie vände jag mig bland annat till en gammal klasskompis – Alexandro Almasidis. Vi gick i samma klass i grundskolan från årskurs 1 till 9 och vi inledde  också våra ”fotbollskarriär samtidigt i fotbollsklubben IF Sylvia. Han var en bra kompis under hela skolgången och tycks inte ha förändrats nämnvärt när han han blivit äldre; en trevlig och positiv prick. Den halvtimmeslånga intervjun följdes av en 4 timmars spårvagnsobservation som sedermera ledde till en fika som följdes av en squashbatalj med efterföljande kolhydratpåfyllning på Spicy Hot.

Samma kväll bjöd jag honom på middag för att han hjälpt mig att fixa 3 av mina 6 intervjuer. Det blev Harry´s runt niotiden som stod i fokus denna mycket kalla lördagskväll. Jag åt 300 gram kycklingfiléer med rödvinssås och klyftpotatis samt 3 kalla flasköl. Harry´s var knökfullt och det kändes bra att slippa tillhöra skaran som stod i kön utanför de varma lokalerna. Av alla människor inne i lokalen kände jag endast 4 stycken; Alexandro däremot kände massor av människor främst på grund av att Veolias buss- och spårvagnsförare dök upp på Harrys runt 22.00, efter att ha varit på ett gemensamt julbord.  Det var annars en trevlig kväll som jag valde att avsluta runt 01.00, då jag avdomnad cyklade hem. Alexandro var kvar till stängningsdags för att avsluta kvällen på McDonalds.

Innebandyrivalitet: BK Vingen VS  Finspång IBK

Lino gav mig dåligt samvete för att jag missade: ”årets match” mot Åby för ett tag sedan. Det  medförde att jag fick resa mig från soffan och ta bilen genom ett helvetesregnoväder till obygden, närmare bestämt Skärblacka och Mosstorpsskolans gymnastikhall. Det var förvånansvärt mycket människor i lokalen när matchen blåstes igång. Hafsigt, slarvigt eller rent ut sagt pissdåligt spel genomsyrade hela första halvleken. Finspång gjorde 0-2 när det var 4 sekunder kvar, snacka om opsykologiskt. 0-2 blev sedan 0-4 och Finspång drev stundtals en  lekstuga . Vingen kändes tama, de hade ingen säkerhet vare sig framåt eller bakåt. Linos prestation tillhörde väl inte hans 10 1000 bästa, men han lyckades reparera skadan genom att göra det enda rätta – bli skadad och sedermera  bli utbytt. Ett uddlöst Vingen gjorde några mål, men kunde inte stå emot verkligheten  – de var flera  klasser sämre än Finspång. Vingen tog bollen, sprang med den och blev av med den. Finspång däremot vårdade den ömt och hade ett kombinationsspel att tillgå, något som Vingen saknade helt. Det blev till sist 3-10, vilket Vingen ska vara nöjda med. Vingen ståtar med o poäng, medan Finspång tog sin andra skalp försäsongen. Åker inte Vingen ur division 1, så lovar jag att se The Human Centipede 3 gånger på raken – utan vare sig läsk eller lösgodis.

Reptilmässa i Folkborgen

Jag, Hanna och Frida ägnade lördagsförmiddagen med att se ormar, spindlar, grodor, skorpioner, tusenfotingar och ödlor. Majoriteten av besökarna tycktes instinktivt vara här för att  de var intresserade av dessa slibbiga varelser. De ville helt enkelt köpa fler kryp till sina  redan bisarra och irrationella samlingar. Barnen tycktes uppskatta reptilmässan, vilket var syftet med besöket. Till skillnad ifrån kattmässan så  tjatade de inte ihjäl sig att köpa hem något; även om de gjort det, så skulle jag aldrig köpa hem något så obehagligt. Reptilmässan anordnas av Tropikföreningen Alba och The Boa Group, de reproducerar en handfull liknande mässor runtom i landet. Förutom försäljning och en utställning hölls en rad föreläsningar i anslutning till mässan. Det var antimysigt att se ormarnas föda på ett alltför nära håll: krälande larver i olika storlekar, djupfrysta möss, levande råttor, insektshärdar och dylikt. Jag vet dessvärre inte vilket som var mest skrämmande – reptilerna eller köparna?

Träning och Tävling

Squashstegen i division 4:an inleddes med en vinst mot Markus Lundberg med 3-1 set. Jarmo och jag gnetar vidare varje måndag mellan 16.30-17.30 -  i egen hall. Vi har spelat runt 8 gånger, och han blir bättre för varje spelomgång som avverkas. Det var faktiskt Jarmolinken som introducerade mig in  i squashens subkultur. På den tiden var det  han som vann alla  matcher, och de otaliga läskvadslagningarna. Nu är rollerna som tur är helt ombytta, men trägen-vinner-syndromet gäller väl även finländare.

Fighten i Squashstegens division 4 fortsatte. Jag vann min första match med 3-1 mot Markus Lundberg. Träningsdosen för vecka 45 bestod av 4 pass a´la 210 minuter. Vecka 46 uppgick träningsfrekvensen till 3 pass i 215 minuter. Jag har på sedvanlig manér försummat löpningen. Det blev ingen 1½ milare denna vecka heller, utan jag blir istället tvungen att börja om med 1 milsträningen. Anledningen  till det beteendet är att man inte ska öka sträckans längd för snabbt, i syfte att undvika skador. Den rekommenderade successiva höjningen är högst 10% av bansträckningen. I mitt fall innebär det att jag nästa gång ska springa 1.1 mil. Det går inte komma ifrån att det är trevligare att springa på våren än på vintern. En riktig gråmulen dag i symbios med lite blåst och blöt terräng kan förta lusten på ett väldigt effektivt sätt. Det är min träningsakilleshäl; jag är helt enkelt inte tillräckligt ambitiös och motiverad att ta mig över vissa väderlekströsklar däremot är jag en djävul på att hitta alternativa ursäkter.

Squashstegkampen i division 4 blev ett smörgåsbord utav spänning och sifferkonstellationer. Jag vann min andra match mot Peter Hasselgren med 3-0 i set. Min tredje match spelades mot Kent Kullander. Har haft svårt spelmässigt att slå honom de senaste 4 gångerna, men denna gång stämde  det mesta och jag vann med 3-1. Det betyder i praktiken att jag endast behöver ta 1 set av Lars Ljungström i sista matchen för att gå upp i division 3. Fast det är nog inget jag bör fokusera på eftersom det inte riktigt är min nisch att sätta press på mig själv.

Träningsdosen blev denna vecka  ruskigt hög med 10 pass a´la 476 minuter. Det var förövrigt årsbästa när det gäller såväl pass som antal träningsminuter. Jag känner mig überstark helt enkelt, och helt fri från förkylningar och dylikt. Jag vill gärna tro att beror på att jag spetsat min kost med oändliga chili och piri-piri. Det känns också skönt att jag kommit igång med att springa igen; det har blivit 3 tuffa 5-km pass på kort tid, även om dessa bara utförts på löpband.

28:e middagar

Vi hade ett släpande restaurangbesök i bagaget och  inte hittat någon barnvakt till denna 28:e middag, så minimonsterna fick följa med denna kväll.  Valet föll på den enda restaurangen som vi inte besökt hittills i Norrköping – Mitropa. Jag hade ärligt talat ingen aning att de överhuvudtaget bedrev någon kvällsverksamhet. Namnet och platsen förfaller  ha funnits i minst i 90 år här i Norrköping. Det är faktiskt endast i 6 år som de har haft kvällsöppet, innan dess fungerade Mitropa enbart som lunchställe. När jag och Marie besökte Prag för några år sedan ballade jag ur, då jag skulle testa alla Tjeckiska klassiker. Denna kväll skulle i alla fall jag få min matrevansch, vilket inte blev alltför problematiskt, då det endast fanns tjeckiska specialiteter på menyn.  Det blev gulasch med knödel för min del, och tjeckisk fläskschnitzel med ungstekt potatis till Marie. Jag drack 2 flaskor av den goda tjeckiska ölen Bernard till maten. Efterrätten bestod av äppelstrudlar som smälte i munnen. Vi gillade såväl maten, servicen samt den familjära stämningen som omgärdade hela  lokalen och personalen.

Roffe ”Kontorab” Okons´s 40-års fest

I mer än 12 år var denna tyskättade coka-cola-broilenr min arbetskompis på Kontorab. Arbetstiden bestod av bitska,torra, ironiska, sarkastiska omen  framförallt väldigt barnsliga och låga skämt. Det var en av huvudanledningarna till att jag härdade ut så länge på Kontorabs lagergolv. Vi var faktiskt ett riktigt härligt och sammansvetsat gäng som umgicks såväl under arbetstid som privat. Vi var unga, arga, festsugna, kåta, tävlingsinriktade, musik- och filmintresserade, coola, halvtröga och dessutom var vi i våra bästa år. Jim Ljungholm, Patrik Andersson, Roberto Mazzarella, Mats Johansson, Jens Nordin,  Håkan Lilja, Tommy Olsson, Dick Berndtsson är bara några namn som passerat under Bruno Carincis vinande ”anti-motivations-piska”. Roffe och jag spelade bland annat ihop i Kontorabs fotbollskorplag och där ut över några år i  landsortsklubben: Vikbo IK. Våra  ökända och otaliga squashmatcher spelades främst under lunchtid, vilket  allt som oftast inkräktade på själva ”arbetstiden”. Halvtysken hade en förmåga att vara bra i vilken sport än han utövade, allt ifrån fotboll, squash, badminton, bowling, innebandy till minigolf. Det är synd att killen numera inte ägnar sig åt någon form av sport,  what a waste -  ölhävning är ännu inte en OS-gren Gert-Arne.

1994 gjorde jag och Roffe en gemensam båtöluffning runt Greklands paradisöar bland annat Naxos, Paros, Ios och Santorini. Det var samma magiska sommar som Sverige tog VM-brons i fotboll, det var dessvärre också året som Greklands ”regering” testade på att reglera nattklubbsöppettiderna  från 06.00 till klockan 01.00. Det var självklart ett dolkhugg i partymagen, framförallt vid besöket på partyöarnas partyö: Ios, staden som aldrig sover (det året gjorde den det i alla fall). Det blev en oförglömlig resa med Sveriges VM-brons som grädden på moset; Tommy Olsson och Micke Jonander var de två andra medresenärerna. Sol, otrolig hetta, öl, mopedkörning, armhävningar, slitna färjor, fettbrosk-kebaber och ruskigt lata greker blev  också synonymt med resan.

Jag, Marie, Hanna och Frida parkerade vår bil intill grusvägen och vandrade ner till deras villa på Ringstamovägen. Det var öppet hus så folk kom och folk gick under kvällen. ”Nillas” pappa, syster och bror var där liksom halva forna Hageby innebandyklubb samt Janet, Roffes syster. Det blev in väldigt trivsam kväll där Roffes oändliga anekdoter avlöste varandra. Jag själv gick från öl till whiskey, något som sällan utmynnar att gå upp före klockan 10.00 dagen efter; denna kväll var i alla fall ett undantag. Skämten föreföll bli allt grövre ju längre kvällen led och samtalsämnena kretsade runt sex, musik, film, resor, men också runt lite mer existentiella och djupa frågor. Jag brukade reta Mr Rolf för att bli ultrasentimental när han dricker, något han inte motbevisade – ränderna går visst aldrig ut. Maries tonartshöjningar fick till sist gehör och klockan 22.30 var vi på väg hem, med två mycket trötta barn i baksätet.

Kompiskväll

Jag Stefan och Jarmo skapade en magisk trivselkväll som bestod av 4 moment. Vi lade upp resestrategier och planerade upp vår gemensamma Bratislava resa som går av stapeln  den 28 mars 2011. Stefan och jag snackade manusidéer medan Jarmo slipade knivar, drack hembränt och flådde kaninungar.

Föst ut var Ängelholm – Norrköping på TV4. Matchen var en uppvisning om hur orättvis fotbollen ibland kan vara. Istället för 5-0 till Ängelholm, så blev det istället 1-2 till IFK, något som definitivt inte speglar vare sig matchbilden eller målchanserna. Nu är i alla fall Norrköping klart för Allsvenskan och det känns väldigt angenämt. Sett ur ett helhetsperspektiv så har IFK spelat bra, även om huvudkonkurrenterna slagit varandra vid precis rätt tillfällen.

Ombokade 3 platser på Indra då vi blev kvar hos mig för att följa efterkommentarerna. Vi stegade över tröskeln till Indra runt klockan 18.30. Det var mycket folk i lokalen och vi fick troligtvis restaurangens sämsta platser. Med 6 öl i kroppen så var det inget egentligt problem. Stefan hade någon form av magproblem och beställde endast naanbröd. Jarmo tog en delikat Kadaigryta medan jag återigen gick i fällan att beställa en alltför het rätt: Jalfrezigryta. Vet inte varför jag har tendensen att beställa de starkaste rätterna på menyn, kanske  är det  en form av ett ”mandomsprovsyndrom”. Jag borde såhär i efterhand tagit samma rätt som Jarmo – satan. Det positiva med den ultrastarka koriander- och chilianrättningen var att förkylningen otroligt nog gick tillbaka. Staffan Hellstrand med familj åt också på Indra. Jag antar att det är perfekt kost för en sann vegetarian som Staffan.

Damkören med Staffan Hellstrand på Kulturkammaren 20.00 blev nästa anhalt. 100 kronor var pinsamt billigt för en sådan högkvalitativ underhållning. Ljudet blev bra efter några små justeringar. Den främre publiken satt på uppradade stolar,  så någon form av stagedivande eller euforiska danser kändes instinktivt hopplösa denna lördagskväll.  Staffan var på sitt allra bästa spelhumör och bombarderade publiken med underfyndiga anekdoter mellan låtarna. Att få veta upprinnelsen till texterna är verkligen ett bra sätt att levandegöra de oftast depressiva berättelserna. Stefan och jag har sett Staffan otaliga gånger, men aldrig med en stor kör förut, vilket blev en extra bonus till oss invigda. Körerna förstärkte på ett maffigt sätt Staffans avskalade framförande med endast en akustisk gitarr som verktyg. Stefans föredrar de äldre låtarna medan jag känner mer för de nya musikskatterna. Jag tror att vi båda blev nöjda då han under den 1.20 timmar långa konserten blandade hej vilt. Han spelade bland annat ”fel sida av vägen” och ”fanfar” som är två av mina personliga favoriter. Självklart blev det  även ”lilla fågel blå” eftersom det är hans mest kända låt.

Vi avslutade trivselkvällen på Bishoph Arms som var fylld till bristningsgränsen. Stefans syster Anna var även där och bjöd oss på öl, och pikade framför allt mig hur dryg och tråkig jag var, fast med glimten-i-ögat (tror jag). Det blev någon timme i lokalerna sedan drog Stefan hemåt på grund av sin ”magåkomma”,  en halvtimme senare lämnade både jag och Jarmo puben för att vandra hem åt varsitt håll. Dagen efter blev inte alls så jobbig som jag föreställt mig. Det kan berott att jag för en gångs skull höll mig till öldrickandet istället för att blanda alkoholalternativen med varandra.

Åtvidaberg FF vs Häcken live på Kopparvallen

Pappsen och jag har aldrig besökt Åtvidaberg tidigare och självklart då aldrig heller beträtt den anrika ”arenan”: Kopparvallen. Nu var det sent om sider dags, och timingen kunde säsongsmässigt inte vara värre. Vädergudarna stod oss bi och bjöd publiken på 8  vindstilla plusgrader samt en klarblå himmel; mössa, handskar och långkalsonger kändes nästintill överflödiga. Vi utforskade det livlösa centrumet som inte alls såg ut som jag föreställt mig

det. Hade förväntat mig något mer  mysigt, istället fann jag en mycket steril och opersonlig betongmiljö som inte fick mig att längta hit igen. Vi hamnade till slut på Pizzeria Oasen där vi beställde in 2 feta hamburgertallrikar med varsin burkcola. Åkte sedan ut på en Åtvidaberg-tour i 10 minuter innan vi äntrade  parkeringsplatsen och sedermera den idylliska Kopparvallen.

Det var avspark klockan 15.00. Vi satt på D-läktaren, rad 2, plats 39 och 40 vilket innebar en ruskigt bra vy över såväl planen som spelet. Solen gassade behagligt på oss, något som spelet dessvärre inte gjorde. Det var vedervärdigt spel med oändliga felpass, ingen struktur och i stort sett inga målchanser. Slutresultatet 0-0 speglade onekligen den spelmässiga kvaliteten. Åtvidaberg hade verkligen behövt dessa 3 poäng, men ett oavgjort resultat var faktiskt helt rättvist. Andfådd av det exceptionellt dåliga spelet inhandlade jag i alla fall en Åtvidabergsmugg  i pausen för 80 kronor. Mitt egna kritserie för att få tillåtelse att köpa en mugg är att ha sett arenan eller besökt densamma. Den svarta muggen pryder nu min samling bredvid Ajax-,  Barcelona-, Liverpool- och Arsenalmuggar.

Färdigtapetserat i Hannas rum

Äntligen, nu var Hannas rum färdigtapetserad, golvlisterna vitmålade och andra ytor också vittäckta. Det blev helt enkelt jättebra; vår tapettjej Anna ska ha en stor eloge för det noggranna arbete som hon åstadkommit. Nu ska det inhandlas mattor, hyllor och skrivbord för att fylla dessa ögonstenar till barnrum. Anna är redan i full gång med Fridas rum.

Alla rum är i stort sett färdigrenoverade, det har varit en 2 års-process som kan tyckas vara lite överambitiöst eftersom det dels är en hyreslägenhet, dels ett miljonprogramhus i bästa 60-tals stil.Vi har i vilket fall som helst bestämt oss att bo kvar i lägenheten ett bra tag tag till, och resonerat att det är lika bra att trivas,fullt ut, än att visionärt intala sig ”när vi flyttar till villa, då ska vi renovera”. Risken är istället statistiskt  stor att vi varken har pengar eller är ihop längre – vem vet? Det här är ett sätt att leva i nuet. Vi är ruskigt nöjda med resultatet med de mycket begränsade förutsättningar som ett hyreslägenhetsboende innebär.

Miljöförbundet Jordens Vänner föreläsning

MJV är den svenska grenen från världens största demokratiska miljörörelse med omkring 2 miljoner medlemmar: Friends Of  The Earth. Jordens vänner är en partipolitisk  och religiöst obunden ideell förening som arbetar för miljö och solidaritet; i Sverige är medlemsantalet runt 2500. Föreningen verkar för en rättvis fördelning av jordens resurser, för fred samt ett ekologiskt hållbart och mänskligt samhälle där djur omfattas av hänsyn, medkänsla och respekt. De värnar om demokrati, folkrörelsesamarbete, jämlikhet mellan könen och kulturell mångfald. MJV för en samhällskritisk debatt och är miljörörelsens radikala röst. Föreningen arbetar lokalt, nationellt och internationellt:

• för en ekologisk, hållbar utveckling och en rättvis fördelning av jordens resurser
• med aktioner och projekt för ett miljövänligt och jämlikt samhälle
• för att förändra den ekonomiska världsordningen till att bygga på solidaritet och ekologisk hållbarhet♠

Jag och Maries bror Thomas åkte ifrån familjemiddagen i Vånga för att medverka på en föreläsning. Vi hade samlats i Kulturhusets trivsamma lokaler, och det var runt 40 stycken åhörare. Kvällens föreläsare hette Margareta Sandebo Eriksson och hon berättade i 45 minuter om ett beteendevetenskapligt perspektiv på klimatfrågan. Efter den hyperintressanta föreläsningen så bjöds publiken in för diskussion. Den blev brännhet och  många sunda åsikter avlöste varandra. Klockan 19.45 så var det dags att dra sig hemåt för att se på Vampire diaries.

Spårvagnsträcka-invigning

Från början var jag mer än skeptisk till denna process, men när jag såg helheten i processen och åkt den nya sträckan måste jag helt enkelt abdikera. Det finns som sagt fler aspekter än enbart de miljömässiga. Sträckan förkortar resandet från Ljura-till Hageby på ett effektfullt sätt, parallellt med utmärkta cykel och gångbanor. De lite slitna områden längs med sträckan har förskönats med bland annat fler nödvändiga grönområden. Sträckan i symbios med Hageby Centrum känns nu med facit i hand som riktigt bra. Det här såhär multishopping och mötesplatser skapas genom att kombinera och optimera fler faktorer. Jag är förtjust i det mycket futuristiska framtoningen som utkristalliserar sig ju närmare Hageby Centrum man kommer. Att låta folk åka gratis var ett smart drag  i syfte att marknadsföra sträckan, området och troligtvis hela Hageby Centrum numera Mirum.

Träning & Tävling

V.41 går inte till historien som den bästa träningsvecka precis samtidigt är den långtifrån den sämsta heller – 3 pass i 193 minuter. Det blev irrationellt  nog alltför lite löpning – igen. Den 24 oktober smäller det – då är det Höstmilsdags. Tanken är att hinna två pass innan själva loppet, vi får se hur det blir med det.Äntligen 1 – från träsknivå till kärret-nivån; jag vann gruppen och är återigen uppe i division 4:a i Squashstegen. Vann mina 4 matcher inklusive den avgörande mot Peter Hasselgren med klara 3-1.

Äntligen 2 – nu har de infört en supergroup i stegen bestående av Peter Blomqvist, Daniel Linder, Jörgen Detterman, Lino Ferrari och Fredrik Malm. Det var på tiden att kvalitetsfragmenten cementerades ordentligt, i syfte att inte urholka squashtoppen ännu mera. Nu är det verkligen Norrköpings bästa squashspelare som ingår i pro-gruppen. Det fattas visserligen några toppnamn som Möller, Caap och Joelsson, men annars är flocken samlad – kul. Träningsdos 42 bestod av 5 pass a´la 346 minuter, en ganska mastig vecka. Vecka 43 bestod av 3 pass a´la 180 minuter och vecka 44 av 5 pass som stannade på 300 minuter. Nu börjar återigen klockan klämta för att bege mig ut på mitt första 1.5 milaren – hoppas det regnar.

Pixel – Eskapism

Först ut var uppföljaren till den ”kritikerrosade  Marvelhjälten: Iron Man. En bidragande orsak till kvaliteten är de utmärkta skådespelarna. Robert Downey JR (1965 New York: Chaplin, Short cuts, zodiac, Tropic thunder) gestaltar klanderfritt den arrogante Tony Stark alias Iron man. Filmen tar vid där 1:an slutade; allmänheten vet nu om att Tony stark är en superhjälte precis som militären. Filmen handlar just om militärens rädsla för att inte ha kontroll om i deras ögon ett livsfarligt och okontrollerbart vapen. Mickey Rourke (1952 New York: Rumble fish, 9½ week, Sin city, The Wrestler) spelar filmens badguy: Ivan Vanko,  som drivs av att förgöra Iron man, i tron att det är han som är ansvarig för faderns död. Gwyneth Paltrow (1972 Los Angeles: Sliding doors, Shakespears in love, Seven) är Tony Starks fästmö som i denna film får tampas med en bitvis irrationell pojkvän. Jag tycker effekterna, skådespeleriet, historien och det varierade tempot är riktigt bra. Tyvärr saknar jag något  i Iron Man 2 som får mig att bli …. berörd, likt Batman begin eller Spiderman -  kan dessvärre inte sätta fingret på vad det är.

All den hype som kretsat runt den amerikanska tv-serien The Event fick mig intresserad att i alla fall se de första avsnitten. Vad än man kan säga om amerikanska serier så håller de överlag ohyggligt hög klass och lirar ofta i en division för sig själva. Producenterna har onekligen inspirerats av lösa-trådar-inavel-hybrisen som Lost, Alias, Heroes, 24 och Prison break. The Event börjar likt dem osedvanligt bra. Jag hoppas innerligt att de inte går i samma fälla som ovannämnda serier. Första säsongen av såväl Lost som Prison break är bland det bästa jag någonsin i serieväg. I andra säsongen sjönk manuskvaliteten oroväckande mycket medan intrigmätaren istället visade på överhettning. Det var till sist så många utlagda röda trådar att inte ens manusförfattarna själva visste hur de skulle kunna foga ihop manussoppan. I den ultrakapitalistiska entertainersfären är en succé lika med en exceptionell utdraget med syftet att generera mer reklamtid och sedermera håva in mer lättförtjänta pengar, något som dränerar efterföljande säsonger på kvalitetsaspekter. Det finns självklart några undantag som istället frambringar en utveckling av karaktärer. The Sopranos, Dexter, Rome, Six feet under och The Walking Dead är några  sådana riktiga kvalitetsbomber. Förresten var kommer alla bra och nästintill okända skådisar ifrån; de tycks ha oändligt med tillgång av sådana i USA?

Dolan´s cadillac är baserad på en kortnovell av Stephen King. Det positiva med detta är att hans icke-skräck-böcker har visat sig bli de bästa filmatiseringarna som exempelvis: Doleres Clairborne, The green mile, Nyckeln till frihet förutom då Djurkyrkogården. Nackdelen är just att detta är en kortnovell, vilket med rätt regissör skulle kunnat skapa filmmagi – Jeff Beesley var inte  en sådan. Filmen kändes överdrivet långdragen och varje scen föreföll lida av ” jaha, vad ska vi hitta på nu grabbar syndromet”. Att sedan Christian Slater (1969 New York: The Name of the rose, Young guns II, Interview with a vampire, Very bad things, 3000 miles to Graceland) ) ”spelar” huvudrollen får mig dessutom att skruva mig lite extra i soffan. Han tillhör skådisar på min hata-lista som för det mesta sabbar bra filmer likt Mathew Broderick och Keanu Reeves. Tyvärr för oss ciniaster så måste han haft ett varaktigt intimt förhållande med regissören eftersom han får exceptionellt stort utrymme i filmen. Jag kan sammanfatta handlingen via dessa kronologiska tematiska ledord: civilkurage – orättvisa – tomhet – beslutsamhet – ambivalens – hämnd.  Det är med gott samvete som jag rekommenderar att inte hyra denna rulle när  ni istället  kan hyra Micke & Molle 4.

När vi ändå pratar om mediokra skådisar så är nästa film ett uppdukat smörgåsbord av sådana. The Expendables är en orgie av avdankade actionhjältar. Filmen är skapad och regisserad av Sylvester Stallone (1946 New York: Nighthawks, Rambo, Rocky, Lock up, Cop land); och ärligt talat är idén egentligen inte helt fel. Det som räddar upp denna actionsoppa är flera faktorer. ”Skådespelarna” utger sig inte för  att vara Oscarsnomineringsaspiranter, de driver med sig själva, de refererar till andra filmer de medverkat i på ett fyndigt sätt. Handlingen är som vanligt i denna genre übertunn, den kretsar runt ett team av legosoldater som får ett uppdrag att störta en diktator i Sydamerika. Teamet består av actionskådisar som Jason Statham, Dolph Lundgren, Jet-Li, Mickey Rourke, Randy Couture; i andra roller ser vi bland annat Bruce Willis, Eric Roberts och Arnold Schwarzenegger (mikroskopisk roll). Överlag tycker jag att detta är en helt okey glimten-i-ögat-actionfilm med bra slagsmål, mycket nostalgi och roliga referenser. ”Vår” egen Dolph Lundgren passar utmärkt in i denna film, killen har karisma – även om han inte är en bra skådis. Sylvester Stallone är 64 år, men slätare än min dotter i hyn, något som blir mer och mer vanligt. Botoxifieringen skapar hybrider eller snarare dåligt klonade kopior av idoler som via detta ingrepp mister en del av sin mimik och indirekt en del av sin skådespelarsjäl. De drar sitt strå till samhällsstacken där individualismen ständigt uppdateras -  fast på ett ytterst beklagligt sätt.

Den norska skräckfilmen Snarveien (Detour) kan närmast beskrivas som en korsning mellan Saw och Wrong turn. Det norska språket påverkade mig mindre än jag trott innan jag spelade upp filmen. Sådana här filmer har en tendens att bli väldigt opersonliga eftersom huvudpersonerna i regel dör innan karaktärerna byggts upp ordentligt. Hollywood äger denna typ av horrorfilmer på gott som ont, men denna norska konkurrent gör definitivt inte bort sig. Skådisarna agerar trovärdigare än i de amerikanska förlagorna. Det är betydligt lättare att identifiera sig med karaktärerna då de de agerar någorlunda rationellt i en mycket irrationell situation. De flesta skådisarna pratar svenska och en gammal bekanting dyker dessutom upp som psykopat nämligen Johan Hedenberg ifrån serien Varuhuset (1987-1989). En klart godkänd film.

En ny Robin Hood i dubbel bemärkelse, dels är detta en prequel, dels gestaltas Nottinghams stolthet av Russel Crowe (1964 Wellington New Zeeland: Romper stomper, A beautiful mind, LA confidental, Gladiator, American gangster) Filmen skildrar en hjältes uppkomst innan han blir den legendariske Robin hood. Det finns tyvärr alltför många manusluckor i filmen som exempelvis att alla i Nottingham tycks blivit blinda och inte kan skilja mellan Ron Longstride (Robin Hood), och den avlidne Sir Robert Loxley. Förutsättningarna kunde egentligen inte vara bättre då favoritregissören Ridley Scott (1937 England: Alien, Blade runner, Thela & Louise, Gladiator, Black hawk down, American gangster) står bakom kameralinsen. Cate Blancett (1969 Melbourne Australia: Elizabeth, The talented Mr Ripley, Lord of the ring triology, The Aviator, Babel, The curios case of Benjamin Button) spelar rollen som Marion Loxley och gör det med sedvanlig grace. Max von Sydow och William Hurt kompletterar våra huvudkaraktärer på ett utmärkt sätt. Jag hade inga högre förväntningar på Robin Hood, vilket troligtvis var huvudanledningen till att jag ändå upplevde filmen som relativt sevärd.

It´s complicated är en dramakomedi med djup. Meryl Streep (1949 New Jersey USA: Förintelsen tv-serie, The bridges of  Madison County,  Out of Africa, Mamma mia) träffar på sin sons examen -  pappan spelad av Alec Baldwin (1958 Long Island New York: Beetle juice, The Shadow, Along came Polly, The Aviator, Departed). Känslor som svalnat och förångats tänds återigen; problemet är att de är skilda sedan lång tid och han dessutom är omgift. Det blir ett triangeldrama mellan dem och den snälle arkitekten spelad av Steve Martin (1945 Texas USA: The Jerk, Three Amigos, L.A story, Dirty rotten scoundrells, Roxanne). Excellenta skådespelare som skapar en realistisk stämning mellan de kärlekstörstande. Maryl Streep står mellan kvalet och valet mellan den irrationella  Alec Baldwin och den lite mer trygga och rationella Steve Martin. Jag blev positivt överraskad av denna intelligenta romantiska komedi.

Jag var helt enkelt sugen på en riktigt ultravåldsaction och valde instinktivt Valhalla Rising. Mads Mikkelsen (1965 Köpenhamn: Pusher, Clash of the titans) gestaltar en nordisk krigare som rymmer ifrån sitt fångenskap och motvilligt slår följe med en pojke. De möter ett gäng kristna soldater vars mål är att försvara Jerusalem från barbarerna. One eye och pojken  slår följe med de kristna vikingarna på deras skepp. De åker vilse och hamnar – någon annanstans. Det är en stilistisk och vacker film, längre en så kan jag inte sträcka mig. Mads stumme rollkaraktär One eye får Clintan att framstå som Jim Carrey; killen säger faktiskt inte ett ord under hela filmen. Ingmar Bergman hade lovprisat detta grovhuggna filosofiska våldsdrama.  Det är många frågor som snurrar i mitt huvud under filmens gång: vilka tabletter gick Mads på då han tackade jag till rollen, hur starka var då inte regissörens tabletter och varför såg jag på skiten.

Jag är ytterst svag för dystopiska science-fictionfilmer där kapitalismens bieffekter skannas in. I framtidssceneriet Repomen så kan alla människor få tillgång till artificiella kroppsdelar -  om man betalar dem på kredit. Om man inte lyckas hålla sig till avbetalningsplanen så använder sig företaget ”The union” av sina repomän som hämtar tillbaka företagets organreservdelar, även om det innebär att kunden dör på kuppen. Ett smutsigt jobb, men någon måste utföra det, och i detta fall får vi följa repomännen: Jude Law (1972 London: Artificial intelligens, Road to perdition, The talented Mr Ripley, Cold mountain, The Aviator) och Forrest Whittaker (1961 Texas USA: The Platoon, Stakeout, Good morning Vietnam, The crying game, Phenomene, The last king of Scottland). Jude Law  blir ironiskt själv offer för en olycka, vilket innebär att han blir så illa tvungen att applicera ett konstgjort hjärta, något som komplicerar hans vardag.  Repomen kan kategoriseras i samma genre som ”Surrogates” med Bruce Willis. Den största skillnaden är att den filmen är betydligt bättre än Repomen. Som sagt jag gillar genren för mycket för att vara totalt objektiv och rekommenderar den till sanna ciniast-dystopister.

En genre som jag dyrkar ännu mer är vampyrfilmer. Jag vet faktiskt inte varför, men något fel är det väl på mig. 30 days of night: dark days är en sequel till en av 2007 års bästa skräckisar. Filmen tar vid där den första slutar. Stella är den enda överlevande utav de 98 offren från staden Barrow i Alaska. Hon gör allt som står i sin makt att övertyga resten av USA om vampyrernas härjningar, men utan resultat. En grupp på fyra vampyravengers värvar henne till gruppen och deras mål är Lilith – vampyrdrottningen själv. Om man tar död på henne så skulle vampyrväldet ta slut och drönarna ge upp. Det var lättare sagt en gjort då halva Los Angeles var infiltrerat av blodsugare. Jag älskade första filmen och jag är svag för sequels som, börjar där första filmen slutar, men tyvärr lyckas inte alls denna film att ens komma i närheten av originalets originalitet och klaustrofobiska stämning. Uppföljaren var varken riktigt otäck eller  alltför spännande och vampyrerna kändes intetsägande, något som inte alls är positivt i denna genre. Kiele Sanchez (1977 Chicago USA: Lost, A perfect getaway) är förövrigt helt okey i rollen som hjältinna.