Lokal Halvmara

Bråviksloppet gick av stapeln för tredje gången sedan premiären 2011. Detta var andra gången ett halvmaraton stod på deras tävlingsagenda. Första gången sprang jag en mil, den andra 5 km och 2013 gav jag mig på deras 21 km. Har lyckats med att springa fel båda gångerna så tredje gången gillt för mig. Mina förberedelser kan väl kategoriseras som ömsom vin ömsom vatten. Två av mina tre senaste träningspass har gått i euforins tecken, då ben, kondition och psyket oväntat synkats ihop. Såväl 15- som 18 km passen präglades av ytterst lätta ben och inte tillstymmelse till negativa tankar; visserligen med ett medeltempo runt 5.40 min/km, men ändå.

Morgonen dagen innan loppet hände det som absolut inte fick inträffa; en begynnande förkylning där en kittlande halsohälsa stod för underhållningen. I min iver att bota, mildra eller förtränga det uppkomna tog jag en näve Baufucin mint och kastade i mig. Det positiva var att obehaget mildrades markant, nackdelarna överskuggade dock fördelarna. Dels höll jag på kvävas av tabletterna som måste smälta i munnen ordentligt, dels knappt hade någon känsel i gommen när jag vaknade.

Jag är en förespråkare av att lyssna på kroppens signaler, men lever inte som jag lär dessvärre. Det stora problemet är inte när man hostar ihjäl sig eller har feber, utan när man känner sig subtilt sjuk. Besöker man sjukvården får man motstridiga svar som går i konflikt med varandra; kan inte dessa lekmän avgöra när individer bör träna/tävla, hur ska då jag kunna göra det. Jag kände mig definitivt inte helt kurant, men inte sämre än gårdagen, utan valde att springa med devisen. ”vad kan hända egentligen”. Lyssna-på-kroppen-mantrat var som bortblåst och jag inledde istället den religiösa riten med att klä mig rätt i symbios med 1/3 burk tigerbalsam. Mina trogna följeslagare pulsklockan Garmin Forerunner 305 och minimusikspelaren Sansadisk var lika självklara som loppet i sig. Åt ekologiska nötter med Saltå kvarns havregryn  och mjölk till frukost med 1 liter vatten och en liten mugg olivolja till.

Jag hämtade polaren Joakim Andersson i Hageby runt klockan 10.20 för att kvarten senare möta upp tredje länken i löpgänget Björn Olsson invid Kanotklubben i Lindö. Våra förberedelser bestod av nummerlappshämtning, en minimal uppvärmning, heja på vänner som deltog och stämma av våra anti-synkade förväntningar. Klockan 11.30 var det dags, och återvändsgränden var helt stängd. Björn ställde sig längst fram, jag och Jocke längre bak i fältet. Vädret var nästintill optimalt utifrån ett badperspektiv. Sensommarvärmen var inte lika välkommen under själva loppet; 3-4 grader mindre hade varit perfekt.

Jag tog rygg på den retfullt vältränade Jocke Andersson och höll ett tempo runt 5.06 min/km. Inledningsvis är det en del backar, därefter blir det flackt ett bra tag. Efter 1 mil insåg jag tyvärr att mina chanser att korsa målfållan var körda om jag drastiskt inte minskade tempot. Jag såg Jockes ryggtavla bli mindre för varje 100 meter som avverkades. Efter 12 km förstod jag utifrån ett hälsoperspektiv att det låga tempot måste reduceras ännu mera, från 5.30 till 6.00 min/km blev resultaten av det rationella tänkandet. I vanliga fall hade det bekommit mig mera ifall typ alla sprang om mig, men denna dag hade fokuset förflyttats till att främst inte bli en av dem som passerar NT:s dödsrunor, i andra hand att bara ta mig runt det förbaskade loppet.

Efter att ha tagit en osedvanligt lång paus vid en vätskekontroll runt 13 km så lyckades jag med konsttycket att minska tempot ännu mer och tankarna på att bryta loppet började terrorisera mitt bräckliga psyke. Det som hela tiden höll mig på rätt köl var att jag hittills aldrig brutit ett lopp. Ändå fram till 15 km hade arrangörerna lyckats perfekt med bansträckningen.

Diskrepansen kom efter detta kilometerantal, precis innan man anländer till bebyggelsen. Skulle man ta sig ner mot vattnet eller fortsätta rakt fram? Det var visserligen en tejpmarkering i gruset, men det kunde egentligen betyda något helt annat än man i detta tillstånd antog. Nästa kritiska punkt låg bara någon kilometer bort; skulle man uppför den jobbiga backen eller följa vattnet längs med skogen? Ingen aning, chansade på backen och även denna gång gissade jag rätt. Här måste arrangörerna bli betydligt bättre att tydliggöra bansträckningen.

Det finns typ 1 miljarder sätt att få fram budskapet i vilken riktning 21 km löparna ska springa, utan att ha en plats bemannad; en skylt med just 21 km och en pil räcker, skippa tejpen helt enkelt. Mitt lokalsinne är onekligen inte det bästa, men loppets tvåa sprang även han fel så det var nog fler än jag som periodvis trevade sig fram. Under ett sådant här lopp får det inte finnas minsta tvivel i vilken riktning man ska springa helt enkelt. Något för Fredrik och Christian att ta tag i till 2014.

Processen att kunna springa fel fortsatte vid några tillfällen i skogen, jag lyckades dock manövrera mig genom tejporgierna utan att springa vilse. Trots att det bara var 4 km kvar kändes benen som förstärkta cementblock och hjärtat var på väg ur kroppen. När man äntligen nådde startområdet var det bara 2½ km kvar, men dessa upplevde jag snarare som de dubbla. Det var helvetiskt jobbigt att ta sig fram till målfållan, även med mina myrsteg.

Efter att passerat målfållan så blev det att lägga sig i gräset, därefter kravla mig till ståndet där de sålde hamburgare. Jag kände mig konstig på något sätt som jag inte kunde förklara, konstigare än vanligt. Lite yr, illamående, men också något annat, något som inte alls kändes okej. Arrangörerna fick tillkalla en ”läkare” som kollade till mig. Det var faktiskt första gången i min löparkarriär som detta skett. 30-40 minuter efter loppet blev det mesta successivt till det bättre och Jocke fick mitt förtroende att köra Hyundaien till Hageby där jag tog över körprocessen till tonerna av Crashdiet.

När jag kom hem så blev det ett kokhett bad i kombination med en djävulsk kall öl. Därefter la jag mig i soffan och blev kvar där 4 timmar, helt utslagen. Söndagen var jag betydligt piggare än i soffläget, men helt klart mer förkyld än dagen innan. Vikten av  att lyssna på kroppens signaler vet alla som tränar och tävlar. När det drabbar än själv precis innan en tävling som man dels planerat och betalat, dels haft som ett lockbete för att överhuvudtaget ge sig ut i löpspåren är det aningen komplext att inte förtränga just dessa förrädiska signaler. Hur sjuk är man egentligen om man bara är ”lite” förkyld, ”lite” hostig, ”lite” ont i halsen? Svaret får man i dödsannonsen eller i badet med en öl invid badkarskanten. Tyvärr läser man allt som oftast om människor som dör under tävlingar och tävlingar bara för att de trotsat ordet ”lite”.

Trots bansträckningsotydligheten så är detta en folkfest. Arrangörerna lyckades bra fast deltagarantalet växt från 120 stycken till 650 stycken på två år. Att både elit, motionärer och barn kan vara med i olika lopp gör detta till en form av familjesammankomst, med mat, försäljning och musik. Omgivningarna är dessutom vackra med parkeringen precis intill start- och målområdet. Bråviksloppet har alla förutsättningar att expandera, och för egen del kommer jag definitivt tillbaka nästa år. Jag har avpolletterat Höstmilen till förmån för denna trevliga tävling.

21 km: 114 damer och herrar kom till start

1. Antje Torstesson bästa dam med tiden 01:32:16  (4.21 min/km)

1. Laban Siro bästa man med tiden 01:11:48  (3.24 min/km)

28:a av 91 herrar Björn Olsson 01:41:54  (4.49 min/km)

48:a av 91 herrar Joakim Andersson 01:46:48  (5.03 min/km)

77:a av 91 startande herrar Michael Garrido 02:04:22  (5.53 min/km)

79:a av 91 startande herrar Mats Widholm 02:08:47  (6.06 min/km)

Från sliten till ultrahorribel

Norrköpings nya stolthet smygöppnades under Augustifestivalen. Nyfiken traskade jag till vad som skulle vara en grön lunga för stressade stadsbor, en plats att ladda batterierna på. Jag möttes istället av en stenöken utav guds like. Visserligen var inte mina förväntningar skyhöga precis efter tidigare skådat ritningarna, dessvärre blev resultatet värre i praktiken än i teorin. Flera träd ska dit och några andra modifieringar knackar på dörren, men det hjälper föga.

Frustrerad, irriterad, arg, besviken, och bedrövad kunde jag bara se hur ytterligare en del av Norrköpings innerstad förvandlats till en orgie av stenblock. Detta bygge var en snuskig kontrast till det ytterst lyckade Strömsparksprojektet. Ambitionen borde onekligen varit densamma som i det bygget, men stenmaffians klor tycks vara djupt förankrade i Rådhuskorridorerna, ett spöke som helt enkelt måste förintas innan det är försent.

Smaken är som bakom när det kommer till design, konst och arkitektur; det är helt enkelt omöjligt att tillfredsställa alla berörda parter fullt ut. Jag vill gärna tro att stadsträdgårdsmästaren Marie Edling ur sitt perspektiv är nöjd med slutresultatet. Dock tror jag att det är få Norrköpingsbor som ärligt gillar vad de ser. De ansvariga har lyckats med konststycket att spendera ett stort antal miljoner på något som blev ljusår sämre än det ursprungliga, vilket i sig borde vara en omöjlighet.

Jag associerar detta stenpalats till någon misslyckad kommunistisk gravplats, och då är jag ändå positiv i överkant. Mina tankar far direkt till Nordeuropas fulaste fontän tillika världens mest misslyckade torgprojekt: Nya torget invid före detta Saluhallen. Precis som i Hörselsparken fick stenmaffian härja fritt och skapa något som inte ens en utomjording skulle lyckats med. Precis som här befann sig den demokratiska processen i någon form av vakuum eller var det överkurs i nepotism? Hade Norrköpingsborna fått rösta fram ett förslag av exempelvis 3-5 framtagna ritningar så hade aldrig det torget byggts.

Att hänga ut någon eller prata strunt om någon  är självklart inte okej, men nu har hela stenbeläggningsprocessen av Norrköpings innerstad gått så långt att någon måste stoppa denna stenmaffia som tyckts ha inmutat sig en speciell plats hos Norrköpings lokalpolitiker. Herregud folk har blivit avskedade för mindre. Jag anser att detta bygge är en skymf mot Norrköpingsborna och dessutom förskingring av våra kära skattemedel.

Jag tror inte ens alkoholisterna kommer att samlas här, något som är underbetygens underbetyg. Här hade likt Strömsparken kommunen en potentiell skatt att bygga något som sticker ut,  något originellt, en plats att träffas på och att varva ner, det vill säga både avkoppling och mötesplats. Istället har de ansvariga gett steriliteten ett ansikte och skapat en ytterst ogästvänlig karg plats att vistas på. Om jag vore konspiratorisk lagd så hade det kunnat vara så att de ansvariga i hemlighet är utsända av Linköpings kommun i syfte att vandalisera Norrköpings innerstad för att växa ännu snabbare.

Nu får det som sagt vara nog, bort med stenmaffian från adekvata maktpositioner och låt Norrköpingsborna alltid få rösta fram ett förslag de flesta kan stå bakom när sådana här mötesplatser ska implementeras in i stadsbilden. Återupprätta direktdemokratin och slå bort stolsbenen från den vandaliseringsrennäsans som drabbat Norrköping de sista 20 åren. Lyncha verbalt de ansvariga för vad de gjort, ställ i alla fall dem mot väggen och fråga vad de håller på med, överensstämmer deras snedvridna stenvisioner med Norrköpingsbornas? Om inte så är de endera inkompetenta eller saknar all form av lyhördhet. Om man är stolt över sin stad som alla politiker säger sig vara så byggs helt enkelt inte en sådan här skapelse, så enkelt är det.

Keplerhybris

Under sommaren förpassade jag överarbetade akademiska titlar som ”Från kön till genus” och ”Motiverande samtal” till periferin. Istället hägrade två böcker med Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril alias Lars Kepler. De inledde sitt teamwork med den helt osannolika ”Hypnotisören” och fortsatte sedan i en helt annan stil med ”Paganinikontraktet”. Min sommarläsning bestod av Keplers två senaste alster:  ”Eldvittnet” och ”Sandmannen”. Författarna proklamerar att det blir åtta böcker om Joona Linna det vill säga fyra nervkittlande och blodiga thrillers till.

Att skapa något originellt i denna hårt exploaterade genre är minst sagt problematiskt. Vad som gör vissa böcker adekvata nagelbitare medan andra förblir intetsägande är svårt att sätta fingret på. Vissa har troligtvis  bara fingertoppsförmågan att harmoniera och balansera sitt skriveri typ Stieg Larsson och Dan Brown. Många författare skriver bättre än författarduon medan andra mejslar fram ett betydligt djupare personporträttgalleri, men få lyckas att skapa ett sådant bombastiskt stegrande helhetsintryck.

Teamet har verkligen gett sträckläsning en vattenskalle. Det som man har kvar av naglarna är bara ledbanden efter att ha knaprat febrilt på de organiska ytorna parallellt med ett hypnotiskt bladvänderi. Författarna lägger inte kraften på huvudkaraktärens relationsregister precis, utan på brottet, analyser och magkänslor. De penslar subtilt fram ett landskap som är flerdimensionellt i sin karaktär i syfte att förvilla sina läsare flera gånger om. Jag saknar inte de nordiska polisklyschorna där alkoholism, trasig barndom eller light-depressioner är självklara budbärare i huvudkaraktärernas personregister. Jonna Linna som Keplers huvudperson heter är en hybrid mellan Sherlock Holmes och James Bond eller en uppdaterad Agatha Christie detektiv.

Eldvittnet som är deras tredje titel är nästan i klass med ”Hypnotisören”. Precis som i deras tidigare böcker exponera så otroligt mycket ondska, övervåld och blod vilket är helt underbart att frossa i. Kriminalkommissarie Jonna Linna, erfaren utredare med okonventionella metoder är för tillfället själv föremål för en intern utredning inom rikskriminalen i Stockholm. Han skickas som observatör till Sundsvall där det har skett två brutala mord på ett privat LVU-hem för unga flickor med psykiska störningar och självskadebeteende. I boken introduceras också ett spiritistiskt medium: Flora Hansen. Karaktären är som klippt och skuren att införlivas i denna redan komplexa våldsorgie. Kapitlen i sig är väldigt korta samtidigt som de indirekt är individuella cliffhangers vilka leder läsaren vidare i myriader av villospår. Spänningen stegras via ett skickligt berättardriv som gör det nästintill omöjligt att lägga ifrån sig bokuslingen.

Sandmannen är teamet Keplers fjärde och senaste bokalster. Deras tre tidigare böcker har alltid kännetecknats av flera parallella historier och stickspår; Sandmannen är inget undantag. Ett godståg på väg i vinternatten, plötsligt står en människa framför. Det visar sig att mannen på spåret är Mikael Kohler-Frost. Han och hans syster Felicia försvann som barn och blev dödförklarade efter sju år. Den skyldige hette Jurek Walter och sitter inne på en sluten avdelning för mycket störda brottslingar. Han har ett gigantiskt horn till kriminalkommisarien Jonna Linna eftersom det var han som upptäckte och grep honom. Sluten rättspsykiatrisk vård med total isolering blev resultatet utav de ultrablodiga handlingar som han utförde. Mannen utan märkbara känslor upptäcker brister i förvaringsprocessen och ser sin chans att hämnas på antagonisten Jonna. Sveriges svar på Hanibal Lector får mig att rysa av obehag; ett riktigt gott betyg. Saga Bauer, späd men atletisk och specialutbildad i avancerad förhörsteknik det vill säga en uppgraderad Lisbeth Salander får ett stort utrymme i boken. Hon är den som ska utföra det onaturligt otacksamma uppdraget att infiltrera bunkern och sedermera den intelligente seriemördaren. Halvvägs in i boken kolliderar läsningen med frågan om samhället verkligen ska behöva stå för kostnaden att låta massmördare få leva tills döden infinner sig? De täta intrigerna, den makabra stämningen, drivet och balansen utmynnar i en kolossalt spännande berättelse.

Vill man vara elak så kan man väl påstå att böckerna och karaktärerna i deras böcker är en ren skär orgie utav schabloner. Det är vare sig originellt eller nyskapande, men varför uppfinna hjulet en gång till? Jag blir groteskt underhållen av innehållet i författarduons böcker, något jag inte alltid kan säga om andra deckare som åtnjuter kritikernas gunst. Det är en konst i sig att vara populistisk och att svetsa ihop rätt schabloner med varandra utan att det blir för utstuderat. Jag läste klart de båda böckerna på två veckor och ser redan fram mot femte boken om  svenskfinnen Jonna Linna.

Pixel-Eskapism

Danska filmer ligger ett antal kvalitetsnivåer över svenska filmer. Detta otäcka drama med Mads Mikkelsen (1965, Köpenhamn, Danmark: Pusher, Exit, Tv-serien Mordommissionen, King Arthur, After the wedding, Die Tur, Quantum of solace, Clash of the Titans, A royal affair) i huvudrollen förstärker det. Mads spelar den ensamstående Lucas som kämpar för vårdnaden om sin son och parallellt träffat en ny flamma. Han jobbar på dagis och är en av de mest populära pedagogerna hos barnen…tills en dag. Pedofiler är avskräden och bör behandlas därefter precis som i denna utmärkta danska filmpärla. Tyvärr visar det upp en annan sida av samma mynt, att barn faktiskt kan dikta upp historier som vuxna inte tror är möjliga. Lucas får snart erfara att även vänner har sitt pris. Personskildringarna är så groteskt starka att jag faktisk tror att allt är på riktigt. The Hunt är en ytterst obehaglig och chockerande cineastupplevelse. Trots det bör alla se filmen eftersom rykten, skvaller och missförstånd kan rasera vilken människas vardag som helst. Vill man bli berörd av tragik uti fingerspetsarna, se The Hunt, då detta är ett skandinaviskt mästerverk. Tänk på att detta kan kan hända vem som helst av oss, vilket i sig är förbaskat otäckt.

I kölvattnet av den ultralyckade Batman trilogin och i viss mån Star Trek söker sig även Superman – man of steel till rötterna. Till skillnad från ovanstående filmer så ståtar Supermanvarumärket med ett dysfunktionellt grundproblem. Han är för oslagbar helt enkelt; upphovsmännen har applicerat allt för många förmågor för sitt egna bäst på karaktären. Superman kan flyga snabbt, är starkare än Hulken, har röntgensyn och superhörsel bland mycket annat, vilket indirekt gör superhjälten på tok för ointressant. Ska man hitta en pålitlig antagonist får man helt enkelt leta på andra planeter. Det har denna version upphovsmakare gjort och lyckats med. Min relation till Superman eller Stålmannen som han hette då fanns via serietidningen som jag faktiskt gillade. Vare sig det gäller Spiderman, Batman, X-men eller Hulken så är det en diskrepans mellan serietidningen och filmmanuset. Är man som jag hardcorefantast så är dessa ändringar något man alltid stör sig på. Dock har ingen av de uppräknade superhjältarna genomgått en så exceptionell förändring som Superman – man of steel gjort. Filmskaparna har inte nöjt sig med modifieringar, utan gjort om det mesta, vilket jag tycker är en skymf helt enkelt. Grundstoryn med att superman börjar på Daily Planet som den tafatte Clark Kent är så vedertagen att ingen kan bortse från det, men det har de lyckats med i denna film. Lois Lane ”nästan komma på att Clark Kent är Superman” är kittet i historien. Galenskap, inkompetens, hybris eller genialitet? Det sistnämnda han vi bortse från, och då faller mitt val på en kombination av inkompetens och hybris.

Skurken General Zod från samma planet som Superman Krypton står för motståndet i denna långa film. Han gör inte bort sig, precis som ingen annan av skådespelarna, utan detta är ett manusproblemen som får ta smällen. Ointressant och långdraget blir kontentan av denna actiondrama som mera liknar en Sci-fiction film med aliens som ska ta över jorden. Trots att effekterna allt som oftast är delikata och det visuella adekvat snyggt blir det bara ett ytterst ihåligt skal. Jag vet inte hur många gånger jag sneglade på armbandsuret och längtade mig bort till några saftiga burgare till närliggande McDonalds, men det var fler än 15 gånger. Jag brydde mig inte det minsta om vilka som levde eller dog i filmen. Det här är så långt ifrån The Avengers, X-men och Batman som det möjligt. En riktig själlös film, en horribel besvikelse.

Vikingar mera vikingar och såklart någon från klanen Skarsgård. Denna gång äntrar Gustaf Skarsgård scenen genom att inta en av huvudrollerna i History Channels bidrag till populärkulturen: Vikings. Vi får följa bondskrället Ragnar Lothbrok som vill mer än bara odla spannmål. Han vill upptäcka, erövra och stiga i hierarkin, något han lyckas med. Familjeintrigerna är många och förrädiska; det är ett kluster av barbarer som vill åt Ragnars nyvunna status genom att helt sonika mörda honom och hans familj. Flertalet av karaktärerna i Vikings är riktigt bra och jag vill definitivt se säsong två som dyker upp år 2014. Livet i sig är en kontrast och i seriernas värld så blir det en kvalitetsdiskrepans när Vikings konkurrenterna heter Games of Throne, Dexter och American Horror story. Det jag menar är att Vikings endast blir medelbra beroende vad man jämför med. Gustaf Skarsgård gör en riktig bra karaktärisering av galne vikingen Floki, men efter 6-7 avsnitt blir även det aningen endimensionellt. Annars är Vikings en bra mix av historia, myter och underhållning.

Due date är för mig 2000-talets svar på helt underbara ”Raka spåret till Chicago” från 1987 med Steve Martin och John Candy i huvudrollerna. Robert Downey Jr iklär sig den besvärade medan Zack Galifianakis karaktäriserar den som besvärar. ”Allt-som-kan-gå-fel-gör-det-filmer” brukar vara riktigt roliga. Första 3/5 av road-trip-filmen är också ruskigt bra, därefter inträder den obehagliga knarkglorifieringen som dessvärre tyckts implementerats i alla amerikanska filmer. Kontentan med detta subliminala budskap är: ”länge sedan sedan jag light-knarkade, detta ska jag fortsätta med, det är ju häftigt”. Förutom detta dysfunktionella drogliberala budskap så är det också filmiskt sett raka vägen till en sämre del av filmen. Marijuanan för irrationellt samman de två polariserade karaktärerna, de blir bästisar, vilket känns föga troligt efter att avverkat första timmen av Due date. Samtidigt har manusförfattarna gått från småskalig  humor till bombastiska ”Baksmällan-skämt”. Det blir helt enkelt för mycket av det goda och dessutom helt orealistisk. Upphovsmakarna målar in sig i ett överdriveri som dessvärre inte går att reparera. Annars är Robert Downey Jj helt perfekt i rollen som den något arrogante Peter Highman.

Västernfilmer har fått en renässans något jag inte alls har något emot eftersom det är en genre jag verkligen gillar. När Disney, Gore Verbinski och Jerry Bruckheimer slår sina påsar ihop i syfte att skapa en ny ”Pirates of Caribbean” så blir det självklart en fartfylld historia. Johnny Depp gestaltar indianen Tonto som passar mig 1 miljard gånger bättre än överfjollan från ”Pirates of Caribbean”. The Lone ranger präglas av en mer återhållsam humor och framförallt avsaknad av komplexitet om man jämför med myriader av manusluckor som ovanstående film innehöll. Actionscenerna är snuskigt välregisserade, framförallt de på tågen som är häpnadsväckande och oerhört underhållande. Filmens allra behållning är dock kemin mellan Tonto och The Lone ranger himself som spelas utmärkt av Armie Hammer ifrån bland annat Social Network, Mirror mirror och J. Edgar. För mig är detta en uppdaterad matinéfilm för 2000-talet där humor och äventyr kryddas på ett ytterst smakfullt sätt dessutom är det en snyggt filmad västernfilm.

Om Western har fått renässans så har zombiegenren fullständigt exploderat och blivit vardagsmat i tv-rutan som på bio. Jag läste boken World War Z och gillade vad jag läste. Att applicera en god historia på filmduken innebär inte automatiskt att det blir ett filmiskt mästerverk. Till sin hjälp med överföringen har man tagit kvinnomagneten Brad Pitt. Jag och brorsan stegade över biotröskeln för att mötas av världens snabbaste zombier; det i sig var ruskigt skrämmande. Inte nog att det inte går att gömma sig ifrån dem, man kan inte heller springa ifrån de vandöda kannibalerna. Vi får successivt följa den pandemi som sprider sig till varje kontinent. Vissa länder har bättre strategier än andra vilket innebär att de lättare kan skydda de obesmittade. Brad Pitt gestaltar FN-utsände Gerry Lane  på ett utmärkt sätt vars uppdrag är att finna smittans epicentrum och samtidigt undvika svärmarna av zombies. Bokens underbara socialrealism är tyvärr som bortblåst i filmen något som dränerar historien på filmkvalitet. Avsaknaden av blod är intressant, men inte nödvändigtvis bra; jag dyrkar gore och ville ha denna rulle blodig helt enkelt, inte någon familjefilm. Med en bra bok och kistan full av pengar i bagaget tycker jag att resultaten kunde ha blivit betydligt bättre, men som sagt det är ändå inte en dålig film.

Äääääääääääntligen ett fast jobb

Från min tvättäkta Universitetsexamen juni 2011 tog det mig runt 2 år minus 4 månader sommarjobb att transformera den kunskapen till ett fast heltidsarbete; ett som ligger i linje med utbildningen det vill säga. Att en universitetsexamen automatiskt genererar i att jobb kastas efter en känns som en politisk myt. Syftet är att mentalt indoktrinera ungdomar att inte kastas in i arbetslöshet med löften om guld och gröna skogar via akademiska studier istället. Visserligen är det beroende på vilken utbildning man har i studiebagaget. De mindre populära yrkesutbildningarna är diamanterna medan lockutbudet genererar elevunderlag. Att jag kan titulera mig beteendevetare eller light-socionom bidrog troligtvis till att jobbförslagen uteblev.

Min erfarenhetsåtervinning om man som jag kastat mig från Lagerarbete – Komvux -Folkhögskola – Gympalärare och Universitetsstudier till nya okända marker, är att det är groteskt komplicerat att ens komma till intervju, om man saknar erfarenhet från jobbgenren samt adekvata kontakter. Av dessa två faktorer är kontakter det allra viktigaste att ha tillgång till om man vill ha ett arbete efter sina nyvunna kunskaper. Tragiskt, men sett ur backspegeln dessvärre sant. Jag kan knappt föreställa mig komplexiteten med en bakgrund från ett annat land, vilka svårigheter det innebär när de helt saknar dörröppnare i det nya hemlandet.

Mitt CV var vetenskapligt utformat av två akademiska studievägledare med agendan att främst tilltala Kommuner, Landsting och Staten det vill säga där nycklarna till mina jobb befann sig. Men som sagt dessa tider är över och jag kommer den 2 september att äntra en fast tjänst i Norrköpings kommuns klor närmare bestämt som pedagog för ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Att ha ett jobb som man trivs med är min allra största drivkraft, inte pengarna, man är ju på sitt arbete 1/3 av dygnet, och då kan det väl vara på plats att ha både trevligt och hjälpa andra.

Efter att ha brutit med fotbollen och min arbetsgivare Kontorab efter 12 års tjänst innebar mångt och mycket att jag blev ytterst delaktig i mina barns uppväxt, och skapade mig ett ypperligt tillfälle att uppfostra dem efter mina och Maries värderingar. Att de ännu inte gillar hårdrock borde ju vara en omöjlighet efter allt mitt idoga spelande på hög volym, men jag stöttar dem ändå  helhjärtat i deras Eric Saade dyrkan. Barnen är 8 och 9 år gamla och den osannolikt viktiga värderingsgrunden är lagd så att säga. En fast tjänst i detta läge kunde inte komma mera lägligt, nu är jag redo att applicera mina nyvunna akademiska kompetenser till arbetslivet.  En epok går i graven, en ny livskvalitetsera inleds.

Sommarjobb

För 9:e året i rad huserade jag hos en brukare via Omsorgsgruppen. Då jag fått fast jobb på kommunen så lutar det åt att epok tyvärr går i graven, då jag ännu inte kan klona mig. Det har varit  härliga somrar med trevliga arbetskamrater som periodvis skiftat. Från att jobba olika tider på dygnet har de senaste 4 åren mera inneburit vakennätter i allt högre grad. Att hålla sig vaken när kroppen tvärvägrar är inte det allra lättaste. Det spelar ingen roll om man har 3 toppenfilmer till sitt förfogande. De sista två åren har jag via min mobil upplevt att vakenprocessen underlättats markant genom dylika spel som Wordfeud, Ruzzle och Quizkampen. Att hitta villiga motståndare mellan 01.00-07.00 är definitivt inget problem. Tiden går bra mycket fortare när man försöker bräcka sina uppkopplade motståndare.

Sweden Rock festival

Min nionde festival, och min första utan Stefan Hammarström ligger bakom mig. Det som 2009 skulle vara mitt farväl till detta hårdrocksmecka blev istället mitt näst sista. Survivor, Asia, Rick Springfield, Firewind och Avantasia blev en alltför stark frestelse att motstå. Med ett väder att mörda för under dessa 3 dagar och med ett ytterst trevligt och musikkunnigt  sällskap blev denna tillställning en av de bättre jag varit på; mer musik, mindre alkohol.

Skogsröjet i Rejmyre 2013

Jag, Stefan Hammarström och Johan Nordström förlorade vår Skogsröjetoskuld via denna 7:e upplaga av denna småskaliga hårdrockfestival. Från tropiskt regn och en segdragen åska till strålande sol och ren skär bar-överkropp-uppmaning. Det blev två riktigt trevliga dagar med mycket fast food,  öl och rosévin, men med lite sömn, precis som det ska vara. Bästa banden var enligt undertecknad: Treat, Pretty Maids och Grand Design.

Lino Ferrari & Cissi Jussila bröllop

Linos Svensexa synkades med Cissis möhippa och cirkeln slöts på Pub Wasa. Dessförinnan hade han fått möta den välrenommerade brottaren Jimmy Lidberg. Det blev en uppvisning i teknik och råstyrka från Jimmy. Lino fick för en gångs skull iklä sig rollen som italiensk vante, inte toffel. Efter det fortsatte gänget till Vildmarkskampen för ett antal grenar som exempelvis Paintball och sumobrottning. På kvällen samlades alla på Wilson åkeri där det blev musik på hög volym, grillning, grabbsnack, skepparbröst och alkoholförtäring. Den som var nyktrast var nog Lino och därefter jag själv.

Tycker personligen att det är så mycket bättre att dels göra saker som personen i fråga gillar eller skulle vilja testa på, dels inte fylla densamme så att man inte kommer ihåg denna speciella heldag. Jag själv blev utklädd till Jesus med en ståltörnekrona och ett djävulskt stort kors på ryggen i en helvetiskt tung golgatavandring uppför Drottninggatan. Hade jag varit nykter hade det varit en sak, men direkt efter kidnappningen fylldes jag upp med absint och whisky i mängder. Att jag endast hade fragmentariska minnen dagen efteråt var inte speciellt svårt att luska ut. Lino fick huvudrollen genom att han vann mot allt och alla i bordtennis, han njöt i fulla drag och som sagt Cissis gäng och vårt möttes upp på kvällskvisten på västhaket Pub Wasa.

Fredagen den 12 juli skedde så den symboliska förbindelsen mellan man och kvinna. Bröllopet hölls i Östra Husby kyrka och gick av stapeln klockan 15.00 Efter denna heliga ceremoni drog sällskapet vidare till närliggande Östra Husby hembygdsgård. Det blev en trivsam tillställning där det serverades mat, kaffe och tårta samt alkohol i mängder. Jag och Marie drog relativt tidigt ungefär vid klockan 23.00. Att jag avskyr att dansa och att dessa aktiviteter satte igång vid just den tiden spelade en viss roll i sammanhanget.

Vikbo IK: Jubileumsfest 1933-2013

Trots att den anrika fotbollsklubben ligger i djup dvala finns det liv i föreningen. Styrelsen har jobbat febrilt med denna minnesdag på Vikbovallen. Spektaklet invigdes med fotboll mellan stadslaget och bönderna, där citykillarna drog längsta strået. Därefter eftersnack och alkoholförtäring i kombination med att stå öga mot öga med moderna som legendariska hjältar som huserat på detta klassiska område. Klockan 18.00 började jubileumsmiddagen där lokalt förankrade Vikbolandsstruts stod för maten. De sentimentala och humoristiska Hollywoodtalen avlöste varandra och där emellan uppträdde ”KG” med pausmusik samt ett uppskattat musikquiz. Jag bilade till Vikbovallen med ambitionen att vara nykter för att åka hem runt midnatt. Ödet eller snarare grupptrycket gjorde att jag tog den där ödesdigra ölen som gjorde att jag inte kunde åka hem som beräknat. När alla vännerna gått hem var det endast jag och Stefan kvar.

Jag sov i ett helvetiskt kylslaget omklädningsrum, utan fungerande element, Stefan i bilen. Att en enda mygga kan störa ens nattsömn i denna utsträckning borde inte finnas på pappret. Det ska tilläggas att den var ettrig, aggressiv och ytterst tålmodig. Jag gav upp efter någon timme för att sedermera lägga mig i min bil. Tyvärr är Hyunda  i20 inte skapt för detta ändamål utan att få permanenta skador på kropp och själ. Hittade dock oväntat en liten handduk i bilen och gick beslutsamt tillbaka till omklädningsrummet. Jag lyckades få den runt huvudet och kunde på så sätt utesluta myggan från att sticka och dricka mitt oersättliga blod. Syretillförseln drabbades istället, och det var som att sova med svår astma. Runt 3 timmar sömn blev det innan jag for hem vid åttatiden på morgonen i ett gudomligt vackert morgonväder.

IFK Drabbning

Jocke ”Spurs” Andersson hade två biljetter till detta klassiska möte och bjöd mig med till matchen. Vädret var optimalt, sol, 26 grader och vindstilla. Det blev basket på tv: Sveriges damer mot Makedonien i symbios med några härligt stärkande sambucca. Vi drog likt två light-alkoholister till kvarterskrogen Ektorps Sportbar och pizzeria; det blev två kalla öl. Publiksiffran matchade inte ovanstående förutsättningar med endast 7500 stycken åskådare. Matchen i sig tillhörde Norrköping, men gör man inte mål på sina chanser vinner man heller inga matcher. IFK Göteborg förvaltade sina lägen klanderfritt och vann  med orättvisa 2-1.

Midsommar med barnen

Då Marie jobbade hela dagen låg det an på mig att implementera denna ursvenska tradition till Hanna och Frida. Valet stod mellan Vånga vs  Lilla Lövhälla. Då en av hennes bästa kompisar Lina beslutade sig för att åka till Stavsjö föll sig valet ganska enkelt. Jag, Frida och Hanna följde efter familjen Skarins svarta Chevrolet. Det var kvavt, molnigt och farhågorna för ett kommande regn var inom räckhåll. Vår familj har besökt detta ställe en gång förut närmare bestämt för fyra år sedan. Något som skiljer detta firande från många andra är en loppis med bra priser och mycket saker att handla till barnen. Efter att betalat 40 kr i parkeringsavgift traskade gänget till områdets epicentrum. Köpte instinktivt Rio till barnen och kultfilmerna Mr Woodcock och Sagan om ringen föregångaren Willow med en ung trådsmal Val Kilmer i huvudrollen till mig själv för 10 kr styck.

I 45 år har IOGT-NTO-föreningen Majblomman arrangerat midsommarfirande i fritidsområdet Lilla Lövhälla. Cirka 2 500 personer brukar delta i firandet. Omkring 70 funktionärer krävs för att klara kalaset. Klockan 14.00 öppnade lotteribodarna och chokladhjulet. Det serverades bland annat kaffe, korv, glass, hembakat kaffebröd och nygräddade våfflor. Vi blev underhålla av Helene och Johan från Bomschackalack på TV. Ett riktigt trevligt arrangemang.

Semester i mysig stuga på Österlen

Jag har knappt satt min fot i Skåne och definitivt aldrig på Österlen. Då allt för många människor bedyrat områdets skönhet blev det sedermera ett kall att besöka Österlen. När vi skulle hyra stuga i syfte att kontrastera förra årets trevliga men hektiska Parisvistelse passade Österlen perfekt in planeringsplanerna. Från teori till praktik efter att  ha bokat en av få kvarvarande stugor i området. Kostnaden för 5 nätter blev 4500kr, men huset i sig var så perfekt att vi faktiskt kunnat betala ännu mera. Interiört var det en estetisk smältdegel av inredningskreativitet. Utifrån denna bas utgick våra dagsutflykter med agendan att upptäcka Simrishamn, Ystad, Tosselilla sommarland och Österlen som helhet.

Jordgubbsplockning

De två senaste åren har vi plockat på Ringstad Gård, men dessa  har varit för blaskiga eller smaklösa. Detta år testade vi istället Lundby i Styrstad och med oss hade vi Hannas bästa kompis Lina. Organisationen från att lättare se var man skulle plocka till adekvat vattentvätt var så mycket bättre samtidigt som jordgubbarna faktiskt var godare. Det blev 1 hink a´la 160 kr som vi direkt efter plocket fryste ner hos Maries föräldrar i Vånga. Där blev vi också serverade äkta husmanskost. Kvinnorna fixade en delikat jordgubbssmulpaj med glass medan jag tog bort ton av insektskadaver från vår smutsiga bil. Vädret var dessutom optimalt med en klarblå himmel och ett gradantal som landade runt 25 grader.

Kulturrundan i gamla stan

För andra året i rad öppnade flera av husägarna grindar och boddörrar under några timmar i faluröda vyer. Marie och jag cyklade nyfiket till denna aningen udda stadsdel. Röda stan är en samlad stadsdel i norra delen av Norrköping, granne med Marielund och avgränsat av Norra promenaden och Riksvägen som skär av området från Haga. Detta är andra året som Kulturrundan går av stapeln och detta år i symbios med ett väder att döda för. Årets program hyste 17 stationer med aktiviteter som: trädgårdscaféer, guidade vandringar, loppisar, foto- och konstutställningar, utomhusbio, yoga, högläsning, dockteater samt livemusik  i genrerna barnvisor, singer/songwriter, blues, folk, jazz. En salig bladning som innehöll guldkorn om man tog sig tid att leta efter dem. Runt 1000 personer besökte detta genuina aktivitetsprogram.

Kattskrällarna

Dexter fångade sin första fågel från vår balkong en tidig måndagsmorgon. Den lille stackaren var fortfarande vid liv när vi jagade ner den stolte fågeljägaren under sängen, sedan blev det tyst. Till sist fick vi tag i katten, men att få den att släppa taget om pippin var lättare sagt än gjort. Till min hjälp hade jag en gråtande Frida som gjorde sitt bästa att stressa mig, fågeln, och Dexter. Efter mångt och mycket lyckades vi separera den nyligen avlidne från kattens käftar. Det var dock inget populärt tilltag, men som stadsbor har vi inte riktigt hunnit att acklimatisera oss för sådana oförutsedda händelser. Vi begravde fågeln osexigt i Hyresbostäders återvinning. Dexter visade varför han fått namnet Dexter, om det är en katt-seriemördare återstår att se. För tillfället ligger nog varken jag eller Frida speciellt bra till.

Inför Bråviksloppet och squashstegens division 3

Träningen har gått i stå vare sig det gäller squash eller löpträning. Kan det vara så att sommar- och solkraven lägger sig likt en hinna framför planerade träningspass? I vilket fall som helst spelade jag min första match av fyra i division tre i squashstegen. Min motståndare Jonas Andersson var en helt ny bekantskap för mig. Han har successivt tagit sig från grupp 11 till trean. Jonas visade var skåpet skulle stå i den minst sagt kvava hallen. Han vann med 3-1 efter några stenhårda game. Passade på att möta antagonisten Magnus Hjortberger som jag också har i seriespelet, men på grund av dålig form så körde vi matcher utan att involvera detta i Squashstegen.  Kontentan av våra tre möten blev förkrossande 7-1 till mig, men spelet i sig lämnade mycket övrigt att fundera över.

Continue Reading »

Småskalig hårdrockfestival i urskogen

Stefan hammarström och jag kände oss subliminalt manade att ändå åka på en gemensam festival även detta år. Det blev lämpligt nog en festival som vi aldrig besökt förut och praktiskt nog låg snuskigt nära Norrköping. Jönköpings-Johan blev återigen vår guestartist; han har varit vår trogna följeslagare under 6 stycken tidigare Sweden Rock Festivals. Det komiska i det hela är att han nästintill är nykterist och Stefan dennes raka motsats, och jag någon stans mitt emellan. Denna diskrepans är lika oförutsägbar som påfrestande, men parallellt också magiskt underhållande. Vi tre lever i symbios med varandras olikheter.

Skogsröjet – Dag 1

Stefan och Johan hade tagit sig till festivalen redan på torsdag i syfte att dels implementera in en extra festdag, dels hitta bra tältplats. Då jag själv sommarjobbade från morgon till kväll denna torsdag gjorde det omöjligt för mig att hänga på. Istället blev det min snälla fru som fick skjutsa mig till Rejmyre innan hon började jobbet runt klockan 07.00. Johan hade redan satt upp mitt tält och tältstol, då jag inte kunde bära allt från parkeringen till campingen själv.

Jag hade sovit som en halvgud, och var utvilad som få, men ville inte väcka partyodjuren så tidigt som halv sju på morgonen. Satte mig istället på min bekväma solstol, tog på mig solbrillorna, öppnade en öl  för att 15 minuter senare lägga mig tältet i ren tristess när alla andra sov. Solen strålade i takt med trötta torsdagsfestivalbesökare efter klockan 12.00, innan dess var det periodvis tropiskt ösregn. Rosévin och 7.2:or blev vår frukost inför det som komma skulle.

Vårt första band blev blytunga tjejbandet Thundermother. Oftast är det mest berikande att se upcoming banden på festivaler än urvattnade huvudattraktioner.  Thundermother var helt ok, men ändå relativt intetsägande. Efter ännu flera muggar vin blev det dags att se Diamond Dawn. Ett ungt Göteborgsband som haussats upp som det nya svenska a.o.r-hoppet. Tyvärr så sällar jag mig inte till de som hyllar detta band. De var tämligen ointressanta och lider stor brist på riktigt bra låtar, precis som på deras debutalbum. Det räcker inte att vara unga, snygga och reproducera fornstora bombastiska toner för att lura the a.o.r king, det vill säga mig själv.

Från pudelrock till tyngre tongånger via Crucified Barbara. Till skillnad från Thundermother så är detta tjejband proffsiga uti fingerspetsarna. En av deras husgudar heter Motorhead och den allra största likheten med det bandet är avsaknaden av killerhooks. Attityd och energi kan inte fullt ut ersätta bra låtar, det lyser dessvärre igenom. Näst på tur stod ”supergruppen” Cassablanca, vars musik bättre beskrivs som ösig rock inte hårdrock. Precis som Cruciefied Barbara var detta fullblodsproffs som äntrade scenen. Med endast en platta i bagaget räckte inte kvaliteten fullt ut.

Mina husgudar Treat fortsatte sitt segertåg med sin avskedsturné. Från att bevittnat en låtskatt av guds like bara utkonkurrerade av Pretty Maids så kunde egentligen inget gå fel. Vill man ha melodier att döda för så behöver man bara lyssna på Treat. Deras senaste och sista platta ”Coupe De grace” från 2010 är en platta i absoluta världsklass utifrån ett melodiskt hårdrocksperspektiv. När melodier, hooks, kompetens, spelglädje och kvalitet vävs samman blir det såhär bra helt enkelt, klart bästa spelningen på Skogsröjet 2013.

Om Treat stod för bästa spelningen så stod Lita Ford för en överraskning. Jag blev glad av låtarna trots att jag inte lyssnat på många av dem. De framfördes med eufori och jävlar anamma utan ett uns av föredettingsyndromet som jag trodde hon led av i mängder. Helloween släppte så här efter 30 år i branschen en av sina bästa plattor 2010: ”7 sinners”. Rosévin, extra stark öl och avsaknaden av adekvat sömn sporrade mig att sova istället för att se merparten av detta tyska underverk samt  Sister sin som spelade sist denna lyckade fredag.

Dag 2

Att man aldrig ska blanda vin med andra alkoholhaltiga drycker kommer inte som någon överraskning. Att man mår som man gör efter en dust med cocktaileffekten av dessa förrädiska drycker var inte heller oväntat. Trots det så var jag ändå överraskande segdäckad de första timmarna denna kvalmiga lördagsmorgon. Ett mer överraskande nattmoment var en dysfunktionell hicka eller snarare dubbelhicka. Det var stört omöjligt att få någon nattsömn de första 2 timmarna, man låg bara och inväntade en ny hickaattack. 20 kr för att duscha i varmt vatten kan låta sisådär, men det var en befrielse och en utmärkt strategi som skapade utrymme för att stega över tröskeln till nästa festivalfestarfas.

Elevener var det första bandet som vi såg i värmen efter att ha huggit in på det 7.2-procentiga ölförrådet. Ljummen öl är inte gott, tyvärr är ljummen a.o.r inte heller speciellt intressant. Eleveners två släppta album ekar av skuggor från en svunnen tid på ett negativt sätt. Med sin lugna a.o.r och sin glädje att framföra den musik de älskar fångade de fragmentariskt mitt intresse. Vissa band typ Treat, Work of art, Eclipse eller Degreed kan slänga ut sig ”hitlåtar” medan band som exempelvis Elever misslyckas fatalt. Jag önskar verkligen att jag kunnat nynna någon av deras smäktande a.o.r vindpustar, men jag minns inte en ton. Nästa band Million led av precis samma syndromåkomma. På ytan låter det djävulskt bra, men substansen saknas och de ger intetsägande ett ansikte. Såväl Elevener som Million var dock bra live, men som sagt det som presenteras på deras skivor reproduceras i verkligheten, dessvärre.

Grand design var nästa band till drabbning. Med två album i bagaget och kopiösa av stölder från Def Leppards låtar kunde spelningen blivit parodiskt. Sångaren Pelle Saether är onekligen en udda fågel på rockscenen, men också karismatisk. De var coola helt enkelt i symbios med låtar som passade extremt bra live. De låter egentligen så som man vill att Def Leppards ska låta nu för tiden, så varför inte. En riktigt kul spelning.

Witchcraft som både jag och många andra sett fram emot ballade återigen ur en festival, förra gången var så sent som Sweden Rock Festival. I deras ställe hoppade Sister Sin in som räddande änglar. Vi missade dem igår så indirekt blev detta en bra ersättare. Sångerskan liv hoppade omkring på scenen likt en skållad råtta, dock en snygg sådan. Precis som Grand Design så har Sister sin sneglat på tok för mycket på gamla hjältar,  i deras fall legendariska Mötley Crue. Avsaknaden av en egen identitet i kombination med riktigt bra låtar blir kontentan av detta gig; då spelar det ingen roll om man välter varenda pinal på scenen.

Världens mest överskattade a.o.r band H.E.A.T hoppade in istället för Crashdiet som jag hellre velat se. Jag har sett H.E.A.T förut, men inte med deras nya sångare Erik Grönwall. Ibland har man bara så trevligt vid tältet att sällskapet övertriumferar bandet i fråga. Jag hörde tonerna från deras repertoar. Vad jag fångade upp av andra besökare var att såväl Erik som H.E.A.T gjorde en tight spelning.

I syfte att röra om i den musikaliska grytan tittade jag på Dark Tranquillity. Tungt, kompetent men helt ointressant ur mitt hata-growl-perspektiv, för mycket avgrundsvrål. Nästa band var anledningen till att jag besökte Rejmyre överhuvudtaget. Pretty Maids är ett av få hårdrocksband som kan brygga ihop dåtid med nutid utan att något fan börjar gnissla med nostalgiskallrorna. De är lika vitala som de alltid varit och de är ett av få banden i världen som på ett ytterst smakfullt sätt får och kan väva ihop dubbeltramp med renodlad a.o.r, även här utan att någon reagerar nämnvärt. De har varit ett av mina absoluta favoritband sedan deras ”Red, hot and heavy” släpptes 1984. ”Pandemonium” från 2010 och ”Motherland” från 2013 är melodisk hårdrock av allra bästa märke.

Förväntningarna var troligtvis för stora för att jag skulle kunna matcha dem med vad jag såg på scen. Inside information om att sångaren Ronnie Atkins brutit två revben nyligen och gick på smärtstillande förklarade en hel del. Då jag sett densamme på Sweden Rock för någon månad sedan via Avantasia, där han sjöng som en Gud, så måste revbenen vara anledningen till att det lät lite halvtaskigt på scenen. Ljudet i sig var inte heller något som imponerade precis. Det mullrade bas mera än det borde och man fick onekligen leta efter synthmattorna som borde funnit där. I vilket fall så var detta en spelning som var grymt bra, trots ovanstående uppviglare.

Vi tre avslutade Skogsröjet genom att se headlinern Twisted Sister. En grupp som dels aldrig tillhört mina favoriter, dels gjorde en horribel spelning på Sweden Rock festival för några år sedan. Just på grund av inga förväntningar visade de upp en seriös sida med ett set av låtar som gjorde denna spelning till en av överraskningarna med Lita Ford och Grand Design. Dee Snider har fortfarande en pipa att räkna med.

Summering

Vi var nöjda generellt nöjda med den småskalighet som eldsjälarna bakom Skogsröjet lyckades framavla. Det mesta fungerade friktionsfritt och allt var lagom, vilket i detta fall var något positivt. De små scenerna brukar vara lättare att få fram bra ljud på så det var väl  egentligen ett rejält minustecken. Det blev allt som allt för mullrigt ljud på de flesta konserter. Måhända något som ligger i tiden; men det passade varken mig, Stefan eller Johan. Köerna var lagom långa och personalen i matstånd och annat funktionärsfolk hade alltid ett genuint leende på läpparna. Det blev en intim och gemytlig rocktillställning som för sjunde gången gick av stapeln i Rejmyreskogen. Att vädret var gudomligt spädde bara på den positiva bilden samt att våra tältgrannar var ytterst roliga och sympatiska människor.

Irrationellt med herrcyklar utifrån att vara man

Jag köpte en robust damcykel för 9 år sedan. Det är definitivt inget jag ångrat utan snarare ett av mina bättre köp. Snart är det dags att pensionera trotjänaren och ersätta den med en ny damcykel. Det som är den allra största skillnaden gentemot herrcyklar är den så kallade ”stången” (ramen). Det borde egentligen vara så att alla cyklar ser ut som damcyklar det vill säga ingen stång (ram)i mitten. Självklart finns det cykelmodeller som korsbefruktat herr-och damcyklar, men generellt sett är det fortfarande en adekvat åtskillnad mellan dam- och herrcyklar.

Fördelarna är minst sagt stora. Under min 12-åriga Kontorab sejour cyklade jag tur och retur till mitt jobb i solsken, regn, blåst, is och snö. Just is var det mest förrädiska vägunderlaget. Från medvetslöshetstrött till nästan medvetslös, och oftast skapligt ont i pungen. Den dysfunktionella så kallade ”stången” var det första som fick kontakt med mina vital delar under fallen. Att det gjorde ont var en en sak , men att det var ömt besvärande en längre period var minst lika förödande. Isen gick att förutspå i viss mån, men det allra lömskaste underlaget var nog snö med is under. Helt oförberedd skedde dessa nära-döden-upplevelser främst när jag passerade glashala spårvagnsspår. Att cykla över lömska isfläckar gör fortfarande ont, men inte i, på  eller runt pungen, för det finns ingen stång som tar emot, och det är bra, mycket bra.

Vissa är viga som djur och skulle kunna titulera sig akrobater vilken sekund som helst. De flesta är normalviga medan några kan kategorisera sig  som rigor- mortis-oviga. Jag har sedan barnsben tillhört den sistnämnda trots oändligt med töjningar och stretching. Genetiskt betingat eller ett aber från att spelat fotboll från 7-32 års ålder? Av att döma från mina medspelare och motspelare så tycktes inte de heller tillhöra kategorin cirkusdjur. Nu när det gått 15 år till så vill jag nog påstå att jag inte blivit rörligare precis. Kontentat av detta är  att som rigor mortis exemplar är det en smärtsam upplevelse att såväl stiga på som stiga av cykeln, ännu värre är om man ska göra det snyggt. Den lutningsprocess cykeln läggs i för att jag ska komma upp på sadeln kan inte i någon aspekt vara hälsosam.

Att komma av cykeln innebär även det en omvänd lutningsprocessen, men precis lika irriterande och obehaglig. Att då inneha en damcykel är en sann befrielse ,då även jag periodvis får känna mig vig i några härliga sekunder. I låg fart kan jag snyggt hoppa av cykeln på ett snuskigt effektivt sätt. Det är bekvämt och rationellt helt enkelt.

Att män inte har någon packning eller flera väskor måste vara något som cykeltillverkarna missat. Jag har oftast flera väskor exempelvis från och till squash- eller löpningsträningar och det är osannolikt positivt med att ha dessa som uppsamlare. Har man dessutom barn så klassar jag dem som oumbärliga. Damcyklar har dessa korgtingestar och ibland även på pakethållaren det vill säga dubbla uppsättningar. Jag skulle inte kunna vara utan dessa korgar.

Historien bakom

År 1816 eller 1817 utvecklade den tyske baronen Karl Freiherr Drais von Sauerbronn ett tvåhjuligt fordon där en styrning av framhjulet var möjlig via en typ av ett styre. Tekniken att ta sig fram var densamma som för snabblöparen, nämligen att sparka sig fram sittande. Första beskrivna turen lär vara från Mannheim till Rheinau den 12 juni 1817. Under januari 1818 fick han patent på denna Laufmaschine som i England kallades Hobby horse, även kallad Dandy horse. Denna maskin kallades senare allmänt ”Draisine” efter sin uppfinnare. Carl von Drais uppfinning slog igenom internationellt, fast som en modefluga för rika. Störst popularitet fick den i Paris och London kring 1818-1819. Denis Johnson i London fick störst enskild framgång med den nya fordonstypen.

År 1888: Nästa förbättring av cykeln sägs tillkommit av ren kärlek. Det var en veterinär vid namn John Boyd Dunlop som ville att hans son skulle kunna cykla bekvämt. Sonen hade nämligen klagat på att det var alldeles för hårt att cykla. Han kom på idén att fylla en slang med luft som nu kom att ersätta det tidigare hårdgummihjulet. Detta system fick J.B Dunlop patentera 1888 men fick omkring 1890 sitt patent tillbakataget då man missat att skotten R. W. Thomson redan 1846 erhållit patent för sitt ”Aerial Wheel”. Dessa var dock avsedda för hästdragna vagnar men patentets funktion var likvärdigt med Dunlops.

Under 1890-talet fick cykeln allt mer det utseende vi är vana vid, den sk femkantsramen vann mark. Under andra halvan av 1890-talet kan man säga att cykeln var färdigutvecklad. Höghjulingarna försvann snabbt under perioden 1890-1895 och ersattes helt av säkerhetscykeln och dess ättlingar.

Det gyllene decenniet 1890 medförde flertalet små och stora utvecklingar som drev cykelindustrin och dess allierade till en enorm expansion. Många äldre företag av idag härstammar eller har dragit nytta av denna expansiva period inom cykelhistorien. Åren strax före 1900 utvecklades raskt en svensk cykelindustri som var i sin fulla kraft mellan 1930-60 (Wikipedia).

”Traditionellt har ramarna med anpassning till kvinnors och mäns traditionella klädsel utformats olika för damcyklar och herrcyklar. En nackdel med detta är att en damcykelram inte är lika formstabil som en herrcykelram, så kallad femkantsram. Som en kompromiss utformar man numera ofta ramarna som ett mellanting mellan gamla tiders damramar och herr-ramar: ”unisex-cykeln”. Med dagens klädbruk, där kvinnors kjol ofta ersätts av byxor, är detta en framkomlig lösning med stor ekonomisk betydelse: Antalet modeller kan begränsas hos fabrikanterna, och återförsäljarna spar lagerutrymme” (Wikipedia).

Män stjäl för och till andra män

En annan faktor, men dock viktig sådan ifall man vill vara herre över sin cykel är att män stjäl cyklar till män. Detta innebär att statistiskt sett att man som damcykelägare får behålla sin 4000-50000 kronors färdmedelsögonsten och tillhörande reservdelar. Att damcykelramen inte är lika stabil är inget som påverkar mig  eftersom jag knappt märker någon skillnad. Cyklar inte bör vara utformade som standardcyklar, med en stång i mitten (ram) helt enkelt.

Magiska Österlen

Det berömda Österlenljuset infinner sig plötsligt när man passerat rätt antal åkerlappar. Det intensiva, förförande, strålande ljus som gör sig så bra på film och målardukar har lockat sökande konstnärssjälar till denna del av Skåne i århundraden. Sommartid är det vernissager, loppisar och teaterpremiärer i varenda buske; krukmakare, glasblåsare, klädskapare, musiker, skådespelare och författare ockuperar varenda skrymsle.  Det var detta som gjorde mig nyfiken, och upprinnelsen till att jag bokade ett pittoreskt hus mitt uti Österlen med familjen.

Dag 1 – Bilfärden

Efter två ”vakennätter” på mitt sommarjobb så var jag mer medvetslös än levande så det låg på Maries lott att köra till skåneland. Vi passerade oväntat snabbt Jönköping för att senare svänga bort från E4:an efter Markaryd. Såväl hastigheten som tålamodet började tryta efter nästan 5 timmars bilkörande. Runt 15.30 nådde vi till sist Simrishamn där vi letade upp ett thaibufféställe var syfte snarare att blidka hungern framför smaklökarna. Därefter flanerade vi runt hamnen och de medeltida hobbitthusen. Det var en fröjd för ögat att upptäcka detta light-Söderköping. Innan vi bilade till huset så handlade jag på mig en 5 dagars ranson av öl samt mat att fylla kylskåpet med.

Exteriört men framförallt interiört visade sig vårt boende vara en orgie i estetisk inredning. Vanligtvis har lockande bilder en tendens att fånga vinklar och vrår som skapar en större mental bild av ett boende än när man ser det i verkligheten, denna gång var det faktiskt precis tvärtom. Ernst Kirchsteigers ande svävande onekligen över detta robusta bygge. När barnen var på husesynupptäcktsfärd passade jag på att se Jimmy Åkessons partiledartal i Almedalen och efterföljande debatt i symbios med två riktigt kalla öl. Vid tiotiden var familjen däckad av förväntningar, bilåkande och konstant gående.

Dag 2 – Ale stenar

Vaknade runt 08.30 efter att ha sovit som en gud. Tyvärr vaknade vi till ett groteskt molnigt och kylslaget Österlen som snittade runt 15 grader. Det omkullkastade våra planer, men vi valde Ale stenar touren som lämpligast utifrån hur vädret såg ut. Runt 12.00 precis efter vi anlänt började molnen successivt att skingras för att någon timme senare vara puts väck. Eftersom vi redan sett Stonehenge så kändes Ale stenar som något man bara gick förbi. Det som var magiskt var de onaturligt böljande gröna kullarna i kombination med vallmoblommor, havet och stenstranden. Istället för att gå tillbaka samma väg som vi kom tog vi oss ner för den branta backen och sedermera stranden. Ett lyckokast visade det sig för såväl mig som viewfinder som för barnen som stenletare. Det var mäktiga kontraster som möttes, och vi var mitt i detta mindfulnesscenario; en syn för gudarna.

Efter att ha insupit miljöerna, fyllt påsar med stenar och tyvärr plast som folk kastat längs med stranden kom vi till Kåseberga det vill säga en liten pittoresk fiskehamnen fylld med turister. Jag dräpte en iskall öl i kombination med en saftig megaburgare, Marie tog istället en genuin laxburgare. 45 kort senare tog vi bilen till Löderupsbadet. Syftet var bara att se hur stranden såg ut, men ju längre vi blev kvar desto längre konfronterades vi med det iskalla vattnet. Till sist badade barnen med kläderna på, en minst sagt oväntad överraskning, då de vanligtvis kan kategoriseras med vattenskräck. Marie blötte ena tån, medan jag sträckte mig till vatten upp till låren, därefter vilade vi en stund på den mjuka sanden.

Vi avslutade denna lyckade dag med att bila längs med strandvägarna via Skillinge, Branteby, Östra Hoby och Borrby. Kronan på verket blev varsin surdegspizza på det välrenommerade Kafferost. 145 kr för en pizza är mastigt om det inte är guld eller saffran i dem. Inget guld, men dock  portvinskokta päron, mozzarella, ruccola och karamelliserad lök. De var absolut goda, men inget går upp mot en adekvat Vesuvio eller kebabpizza; spelar då ingen roll om alla ingredienser är ekologiska och närproducerade. Spelade familjespel på kvällskvisten för att sedan likt en tråkig gubbe följa Miljöpartiets Almedalsstal av Gustav Fridolin.

Dag 3 – Tosselilla

Jag vaknade med tuppen i syfte att upprätthålla bilden av mig som familjens hälsominister. Guidad av Österlenljuset och i viss mån skyltningen gav jag mig ut med kameran i högsta hugg samt pulsklockan och melodisk hårdrock i världsklass. Det blev en magisk runda, nästintill en religiös upplevelse. I slutet av halvmaratonsträckan såg jag Gud, kände ruset av vallmofältet eller enbart snuskigt sega ben. Vilken av dessa alternativ som blev min subliminala vägvisare att springa vilse vet jag inte än idag.

Men efter att ha avverkat 25 km för att se skylten Glemmingebro så var måttet rågat. Jag gick haltande in till närmaste bonde för att få låna dennes telefon. Jag ringde upp Marie som 20 minuter senare hämtade upp en sargad långdistanslöpare invid en pillemariskt leende kärnbonde. Hade jag svängt av före Hannas kyrka, och inte efter så hade jag hamnat rätt, nu blev det inte så.

Efter en snabbdusch och macka i farten bilade vi med otåliga barn till Tosselilla, Skånes Sommarland. Det kostade 1000 härliga riksdaler för att kunna äntra denna eklektiska park. Tosselilla bestod av 5 världar: Tivolilandet, Sommarlek, Vattenlandet, Tarzanskogen och Kul på hjul. Vi pratar inte precis om Skara sommarland, Gröna lund eller Liseberg, utan ett smörgåsbord av den sämre sorten, fast tillräckligt godkänt för att barnen skulle gilla vad de såg. Till skillnad från igår när solen värmde så var denna onsdag tisdagens raka motsats. Det blåste isvindar och jag förbannande mig själv för valet av shortsen och den tunna T-shirten samt löftet att det var jag som skulle vara med barnen i vattenrutschkanorna. Det kalla vädret var ett regelrätt mandomsprov; jag lindade in mig i filtar när Marie och barnen parallellt avverkade 1½ timme i halvtaskiga karuseller.

Vi lämnade stället efter 5 långa timmar precis innan de stängde vid 18.00 tiden. Stannande till vid närliggande Ica Kvantum för att handla ingredienser till kvällens tacos samt glass med färska jordgubbar. Marie råkade tyvärr tappa av locket på chilipepparn i blandfärsen så att barnen vägrade äta sörjan. Jag klandrade inte dem, köttfärsröran var djävulskt het, med råstark betoning på het. Barnen fick sin dos av barnprogram på morgonen, Marie hade inget intresse av att se på tv och jag följde klockenligt Almedalsveckan på tv. Denna kväll var det Moderaternas tur via Statsminister Fredrik Reinfeld hålla ett tal. Barnen ville sova hos oss då det lite spännande både åskade och regnade. Tyvärr snarkade Frida som ett sågverk, annars var det familjemysigt.

Dag 4 – Ystad

Jag gick upp lite före åtta för att fixa till en delikat skinkomelett till familjen. Klockan 11.30 betalade vi 40 kr i parkeringsautomaten nära turistbyrån i Ystad efter att ha bilat de två milen till denna Wallanderstad. Vi flanerade runt de gamla, pittoreska och vackra hobbitbyggnaderna. Om Simrishamn var bra så var detta för mig en top-10-stad i Sverige, jag bara älskar Ystads miljöer. Här hade kommunen lyckats förena det nya med det gamla, H & M med designbutiker i kombination med mycket grönska som badade i olika färger.

Hellsta kvartetet  från 1600-talet som var smockfylld med dyra designbutiker blev det ställe där vi gjorde av med 400 kronor på kvalitetspraliner och lyxlakrits. Efter att spatserat uppför den långa huvudgatan som kantats av bra shopping kom vi till det fantastiska Klosterkvarteret. Förutom det vackra klostret i sig fanns det en lummig vattenpark och fem varierade klosterträdgårdar som omgärdade denna medeltidsskapelse. Det var vyer att döda för helt enkelt. Här blev vi kvar ett bra tag, till barnens förtret.

Nästa anhalt blev stadens gästhamn för att någon timme sedan återvända till brottsplatsen för att slippa åka på parkeringsböter. Vi ville äta italienskt, men det närmaste vi kom den kosten i Ystad var restaurangen Bröderna M. Ett utmärkt ställe där kvalitet samsades med kvantitet vilket innebar en dyr historia men som sagt semester är semester, då måste man unna sig saker. När vi kom hem runt fem hem blev det familjespel, vitt vin och relaxing.

Dag 5 – Baddjävlar

Sov åtta härliga timmar, försökte få tag i ansvariga för dressinen utan resultat, så vi strök den aktiviteten ur programmet. Trots riktigt bra väderprognoser så kastade verkligheten på oss regn, gråa moln och kyla.

Runt 12 drog vi i alla fall till välrenommerade men slitna stranden Strandhammaren. Sanddynerna var många och miljön minst sagt annorlunda gentemot Löderups strand. Det tog inte många minuter innan vädret återigen vände till vår fördel. Solen strålade och vi var lika förvånade som tillfreds. Östersjövattnet var dessvärre lika kall som förut och innehöll också svartgrå alger som efter ett dopp kändes som ett extra skinn.

Innan vi for tillbaka till stugan gick vi upp på Sandhammarsfyren några 100 meter från stranden. En familjebiljett kostade 100 kr och vi tyckte det var en upplevelse värda de pengarna. Det var 107 trappor upp till toppen som bestod av rangliga träbrädor med glipor emellan, något som instinktivt fick min höjdrädsla-radar att reagera. Utsikten var  horribelt riktigt bra och servicen med att få låna en kikare utmärkt. 3 parti Uno, partiledarstal av Jan Björklund, några öl och jordgubbar med glass fick avsluta kvällen.

Dag 6 – Hemfärden

Efter en god natts sömn inleddes städprocessen. Vi tog  2 timmar senare farväl av det trevliga värdparet och det fina huset för att bege oss mot Kivik längs med natursköna småvägar. Kiviks musteri blev en plånboksöppnare där sylt, marmelad, godis, saft och diverse andra delikatesser inhandlades i deras gigantiska gårdsbutik. Kiviks musterimuseum, utställning, visningssal, trädgårdar och fik var såväl estetiska som mysiga.

Vi fick dessutom rådet att åka tillbaka några mil i syfte att besöka Österlens vackraste strand. Vi blev definitivt inte besvikna över att vi lydde det rådet. Stenshuvuds bad var det närmaste jag kommit tropisk strand i Sverige. Den närliggande vegetationen och alla träd påminde mig i lite om Thailands stränder, om man blundade med ena ögat. Oplanerat blev vi kvar två timmar på stranden. I Hanöbukten tycktes inte de dysfunktionella algerna tagit sin tillflykt något som var ytterst befriande. Vattnet i sig var dessvärre lika kylslaget som de andra dagarna. Att man efter en stund kunde gå lite längre ut berodde inte på att man vande sig, utan att fötterna helt sonika domnade på grund av det kalla.

Glada i hågen efter denna oväntade överraskning tog vi tillfället i akt att bestiga Stenshuvud i denna Skånska nationalpark. Berget är 97 meter hög och fanns definitivt inte med på barnens prioriteringslista, men de följde motvilligt med upp till toppen. Den dramatiska utsikten med  flacka sandfält, vita heder och blomsterrika torrängar  var väl värt besväret. Stenshuvuds nationalpark bildades 1986 och omfattar cirka 380 hektar.

Den sista destination på Österlen semestern innan vi rullade ut på hektiska E4:an var oemotståndlig. Målet var Skånes äldsta kaffestuga Alunbruket. ”Korsvirkeslängan byggdes som arbetarbostad i början av 1700-talet och ligger i en kulturminnesmärkt bruksbygd omgiven av Verkeåns naturreservat. Alunbruket lades ner 1912. De röda backarna blev istället ett populärt utflyktsmål och 1930 började Hilda Nilsson servera kaffe med hembakat i sitt föräldrahem. Medlemmar av samma familj bevarar traditionerna i tredje och fjärde generation”.

Det var snuskigt vackert område och det lummiga caféet var troligtvis en täckmantel för hobbitar att samlas på. Det var så pittoreskt att det gjorde ont i hjärtat precis som deras fikapriser. Populära nyare skapelser är Fläderblomvalnötstårta, Amarettotryffeltårta med apelsinsås eller hemmagjord smultron-pistage glass. Kan bara rekommendera detta smultronställe till alla som har en  ambition att omge sig med livskvalitet.

I syfte att hinna med så mycket så möjligt av Lino Ferraris svensexa snittade jag runt 150 km/timmen utan att bli av med körkortet. Det blev en kamp mot klockan som jag dessvärre förlorade, men vad gör 45 minuters försening efter dessa gudomliga dagar runt Österlen. Nu har vi sett detta och får snällt leta upp nya fantastiska miljöer att besöka, men som sagt oerhört vackert och trevligt trots att vädret inte var på topp.

Fantasifullheten utan gränser.

När jag bekymmersamt följer Norrköpingspolitikernas ambivalenta budskap hur vår kära stad ska utvecklas är det mer spännande att följa andra kommuners innovativa turistprocesser. Där Norrköping har ett servat guldfat förstör man helt sonika upplägget, förfular eller gör oftast ingenting. Jag undrar hur Norrköping skulle se ut om första tanken alltid är: ”hur ska vi bygga det här i syfte att stärka stadens varumärke och göra det konkurrenskraftigt för att locka till oss fler invånare, företag och turister”. Visst är Industrilandskapet fint, men som sagt det kunde ha varit så mycket bättre. Området var ju dessutom en hårsmån ifrån att bli totalrenoverat precis som anrika Grands Hotel av inkompetenta politiker utan arkitektoniska visioner.

Jag menar att allt man bygger, alla upphandlingar som görs, bör baseras på att skapa något annorlunda som både är estetiskt, funktionellt och unikt tilltalande. Det kan vara alltifrån parkbänkar till papperskorgar; alla dessa detaljer bildar synergieffekter och holism. Nedanför Mattias-Stenberg-bron har man återigen lyckats med konsttycket att sabotera ett liten men fantastisk yta, den var till och med bättre innan de gjorde om. De har tagit bort allt grönt och ersatt det med grus, en bänk och ett staket, något mer sterilt får man leta efter. Jag vill bara påvisa att kreativitet och galenskap kan vara underbara källor till ökad turism. När fantasifullheten får fullt spelrum så kan det bli sådär bra som i exempelvis  Treehotel eller Icehotell i Jukkasjärvi.

Hotell i sig är generellt sett en opersonlig upplevelse där fokuset ligger på service. Dock har det börja utkristallisera sig mer estetiska alternativ som design hotells. Fortfarande är hotell ett nödvändigt ont, en hållplats i reseprocessen.  Ett hotellrum där vistelsen i sig är essensen i turistens ögon är ovanligt, men det finns undantag. Ett av de bästa förutom Jukkasjärvi är Treehotel som ligger mitt uti ingenmansland invid Lulea älv i Norrbotten. Där många såg glesbygd och utflyttning såg Britta Jonsson Lindvall möjligheter. Att naturen som fanns tillgänglig tillvaratogs var ytterligare en faktor som förhöjde helheten.

ALL uppmärksamhet är BRA

”Britta Jonsson Lindvall, sjuksköterskan som mitt i livet sadlade om, startade ett pensionat i 50-talsstil i det nedlagda ålderdomshemmet i Harads, en by med dryga 600 invånare fyra mil uppströms Boden i Lule älvdal. Och sedan, alldeles intill, skapade den internationella designsuccén Treehotel. En anläggning som lockar turister från hela världen till Norrbotten, vann Stora Turismpriset i fjol och som nu nominerats till ”den bästa upplevelsen i Sverige”. Inspiration till trädhotellet fick Britta och Kent av Jonas Selberg Augustséns dokumentärfilm ”Trädälskaren”, som handlar om tre män som drabbas av ”betongångest” i Stockholm och återvänder till Norrbotten för att bygga en stuga 14 meter upp i en tall. Den kojan ligger åtta kilometer från Harads och Britta och Kent hyrde ut den kojan till turister ibland”

Where is Treehotel?
”Treehotel is located in Harads, near the Lule river, about 100 kilometers from Luleå airport. The village has a population of about 600 and features a restaurant, shop and guest house. When you arrive at Treehotel, you check in at Britta’s Pensionat. Then it’s just a short stroll through the beautiful nature to your treeroom. The most striking part of Harads is its magnificent surroundings. From Treehotel’s rooms you get a fantastic view of the Lule River valley, miles of forest and the powerful river”.

Sedan de första trädkojorna invigdes i juli för två år sedan har utländska tidningar och tevebolag stått i kö för att rapportera om det märkliga hotellboendet. Britta och maken Kent har fått åka runt och hålla föredrag om Treehotel i både Stockholm, Köpenhamn och London. I dag är 75 procent av Treehotels gäster utländska besökare. Flest kommer från England och USA, men också från Japan och Australien. Parallella frestelser som Midnattssol och Norrsken stärker det mystiska och trolska som omger norra Sverige. Det finns långt gångna planer finns på ytterligare tio trädrum i skogen. De har kö på arkitekter som vill rita nya kreationer i trädtopparna, men makarna vill inte att det ska bli för stort. Ansvar  för bygden, lokal förankring, kollektivism och solidaritet är ledord i makarnas turistiska upplägg det vill säga ett socialt ansvarstagande.

De som  kommer hit är inte partysugna storstadsbor utan människor som vill ha kontraster till just detta det vill säga lugn och ro i harmoni med naturen. Gästerna i trädhotellen uppskattar ensamheten, utsikten och vidderna i symbios med närproducerat och ekologisk mat som exempelvis älgbiff. När gästerna anländer till området checkar de in på Brittas pensionat och har därefter en cirka fem minuter lång promenad upp till Treehotel.

Treehotel är beläget i högrest tallskog med vidunderlig utsikt över Luleälven. Trädrummen hänger på höjder mellan 4-6 meter och äntras antingen via ramp, bro eller eldriven trappa. Varje rum är unikt; inte bara dess arkitektur, utan även möbler, belysning och textilier är specialdesignade. Rummen varierar i storlek mellan 15-30 m2, och de största rummen har plats för fyra personer. Den dagliga driften såväl som själva konstruktionen av trädrummen är miljöanpassad för att påverka naturen minimalt. Därför har varje rum en toppmodern, miljövänlig förbränningstoalett och vatteneffektivt handfat.

Kreativitet att döda för

• The Mirrorcube är ett spännande gömställe bland träden, kamouflerat av spegelväggar som reflekterar sin omgivning. Måtten är 4x4x4 meter. Basen består av en aluminiumram runt trädstammen och väggarna har klätts med reflekterande glas.  För att inte fåglar ska flyga in i spegelväggarna har en infraröd film lagts in i glaset. Färgen är osynlig för människan men synlig för fåglarna. Interiören är gjord i plywood och fönstren ger ett perfekt panorama. The Mirrorcube erbjuder ett utmärkt boende för två personer med dubbelsäng, toalett, sällskapsrum och takterrass. En 12 meter lång bro leder upp till trädrummet.

• Ett bad i en ångande bastu är egentligen mer än ett bastubad. Ett besök i en bastu är i det närmaste ett heligt och respektfullt möte med de fyra grundelementen; den bördiga jorden, den brinnande elden, den friska luften samt det rena och drickbara vattnet. En bastu bland träden är både naturligt och självklart. Redan den gamle grekiske filosofen Platon såg sambandet mellan träd och ångande bad. Det var därför han förlade sin undervisning till en trädgård intill det populära ångbadhuset. Platon visste att träd och ett ångande bad var perfekta stimuli för filosofiska tankar och funderingar. I  trädbastun får upp till 8 personer plats samtidigt tillgång till badtunna samt en specialdesignade relaxavdelning. Varje bastugäst förses med schampo, balsam, tvål, handdukar och tofflor.

• The Cabin: Platsen för trädrummet valdes utifrån idén att skapa en plattform högt upp i en kraftig sluttning med utsikt över Luleälvens dalgång. Gästerna når kojan via en horisontell brygga bland träden. Längst fram på bryggan ligger ett stort trädäck. Bryggan är en lång och intressant struktur bland träden. The Cabin hänger något förskjutet, under däcket. Dels för att visuellt minska volymen och dels för att ge trädrummet ett eget uttryck. The Cabin liknar en kapsel, ett främmande föremål bland träden. Rummet är på 24 m2 och har plats för två personer, med dubbelsäng, toalett och terrass.

• The Blue cone bygger på enkelhet och lätthet, både när det gäller materialval och design. Rummet är en traditionell träkonstruktion med tre fundament i marken, för att ge en känsla av höjd och lätthet, men samtidigt stabilitet. Du tar dig till rummet via en brygga från det närliggande berget bakom. Bryggan är väl anpassad för personer med rörelsehinder. Exteriören består av björklamell och interiören av trä. Trädrummet är på 22 m2 och har fyra bäddar, avskilt sovloft, toalett och sällskapsrum.

• The UFO: Rummet är gjutet i stryktåligt kompositmaterial. Allt för att skapa en så lätt, men samtidigt stark och hållbar, konstruktion som möjligt. Du tar dig in i The UFO med hjälp av en infällbar trapp. Interiören ger rummet en modern och komfortabel känsla i två våningar. The UFO är byggt för fyra personer, två vuxna och två barn, med separata sovrum, toalett och sällskapsrum. 30 m2 är allt som behövs för en bekväm flykt till barndomsdrömmen.

“Undisturbed nature is an increasingly rare and valuable asset. That´s why Britta and Kent Lindvall chose to build their concept hotel in one of the most beautiful parts of Northern Sweden, surrounded by natural forests, where it is possible to experience the calm, the simplicity and the unspoilt beauty in harmony with the surroundings.”

• The Bird’s nest bygger på kontrasterna mellan ute och inne. Exteriört är trädrummet inget annat än ett gigantiskt fågelbo. Det ger ett kamouflage där du snabbt försvinner och blir en del av omgivningen. Interiören däremot är hemtam och exklusiv. En rymlig miljö där en familj med två barn bekvämt kan breda ut sig. Väggarna är klädda i träpanel och fönstren försvinner nästan i exteriörens nätverk av kvistar. Rummet är på 17 m2 och har separata sovrum, toalett och sällskapsrum. Du tar dig in i The Bird´s nest med hjälp av en infällbar trapp.

• En konferens på Treehotel handlar om att komma bort från vardagsstressen och istället kunna njuta av stillheten, arkitekturen, naturen, maten och aktiviteterna. Tree Hotel erbjuder en miljö som rekreerar, inspirerar och öppnar upp för kreativa möten. Den 20 mars 2013 var det premiär för ett nytt trädrum. Trollsländan är ett välutrustat konferensrum för grupper på upp till tolv personer. Rummet som är ritat av Rintala Eggertsson Architects, är cirka 50 kvadratmeter stort och sitter på sex meters höjd med en vidunderlig utsikt.Treehotel strävar alltid efter att ligga i framkant gällande miljöarbete, arkitektur och ingenjörskonst. Trädrum  Trollsländan är ett tydligt spår av detta, då inget liknande har skapats någonstans i världen. Det 53 kvadratmeter stora och 20 ton tunga trädrummet som sitter på sex meters höjd är en helt unik skapelse signerad Sami Rintala. Trollsländan är ett välutrustat, modernt konferensrum för grupper på upp till tolv personer. Dessutom finns sängplatser för 4 personer fördelat på två sovrum.

Pictures and most of the text it´s borrowed from http://www.treehotel.se/

Varumärkespreparering

Utifrån ett varumärkes- och turistperspektiv är Bråvalla festivalen ett av de få halmstrån kommunen kan greppa om de vill förändra den lagomgråbilden av Norrköping som florerar. Det kan vara fröet som modifierar utomståendes bild av en tråkig arbetarstad med groteskt löjlig dialekt till något mer ”exotiskt”. När jag frågar människor som inte bor i Norrköping  så är det IFK Norrköping och i viss mån basketlaget som de instinktivt drar till med. Ett vanligare svar är att de oftast inte känt sig manade att åka in till Norrköping, utan hellre åker förbi. Vi som bor här vet vad de missar eftersom i alla fall jag älskar Norrköping, men det är inget man kan tvinga på andra människor. De flesta individer som kommer hit blir alla lite förvånade över vad de ser: en vacker och trevlig stad.

I och med Bråvalla festivalen så öppnar sig myriader av möjligheter att förändra utomståendes attityd till Norrköping som stad. Word-of-mouth skallgången är måhända världens effektivaste marknadsföringsverktyg. Ingen ska ju tro att den stora massan och ack den viktiga kategorin barnfamiljen söker sig till Norrköping för Visualiseringscentret, Kaktusplaneringen, Hällristningarna, Industrilandskapet eller Himmelstalundsområdet. Näe, här handlar det om att folk som kommer hit av en specifik anledning för att sedermera skvallrar för sina släktingar eller vänner vilken överraskande fin stad Norrköping är. Den processen sker faktiskt lite via Stadium Sports camp med alla ungdomar som berättar dels hur bra campen var, men också hur cool Norrköping var.

Jag har besökt Hultstfredsfestivalen åtta gånger och alla dem gångerna har jag begett mig in till Hultsfred. En mysig liten stad som jag annars aldrig skulle satt min fot i om jag inte äntrat denna före detta råmysiga musikfestival. Likadant är det med Sölvesborg och Karlshamn som jag varit i ett antal gånger via mina Sweden Rock Festival upplevelser. Jag kommer på mig själv att rekommendera såväl Sölvesborg, men framförallt Karlshamn om de kommer på tal, genom att jag skapat mig en positiv bild av dessa kommuner.

Som festivalbesökare är mitt musikintresse huvudmissionen, men friheten, vardagsbryteriet, maten, träffa andra människor och miljöbytet minst lika stora ingredienser i ett holistiskt perspektiv. Vissa perioder när det är en downperiod i intressanta band är det bara skönt att komma ifrån festivalområdet för att hinna bli hungrig inför kommande musikutbud. Att ladda batterierna genom att lämna området är en utmärkt strategi för många festivalbesökare att vidga sina vyer. Om det visar sig att staden i sig var något helt annat än man föreställt sig så söker man man eventuellt upp en äkta pizzeria, någon genuin pub, någon lyxig restaurang eller bara klassiska Systembolaget. Det är inte omöjligt att man fikar på något av de överfulla fiken som finns runt staden eller bara går runt strömmen för att koppla av någon timme med en glass i handen.

Synergieffekterna utav att kunna ståta med en av Sveriges största och välskötta festivaler är oändliga för en stad som Norrköping som mångt och mycket påminner om ett mini-Lissabon i ett europeiskt perspektiv. Den staden är helt fantastisk, men tillräckligt många vet inte om det – ännu. Om 10-15 år kan bilden av Norrköping förändrats markant på ett betydligt positivare sätt. Innan OS 1994 var inte heller Barcelona en weekendstad att räkna med, numera en en topp-5 i Europa. Jag gillar för övrigt att Upplev Norrköping satte upp en form av kravlös loungemiljö där regntrötta besökare kunde koppla av, spela flipper, pingis eller se film. En smart strategi att nå ut till kommande Norrköpingsturister utan att vifta med turistbroschyrer lika snabbt kastas i papperskorgarna.

Att spårvagnsstrejken inleddes på allra sämsta tänkbara tid var onekligen en nitlott för Norrköpings kommun som för besökarna och arrangören. Nu löste sig det i vilket fall som helst och fredagen till söndag gick det friktionsfritt att använda sig av gratis kollektivtrafik, något som är utmärkt för besökarna, något de kommer ihåg, något de delar av  sig till andra, något som indirekt lockar och ackumulerar nya besökare kommande år. Ju fler sådana samarbeten desto fler dörrar öppnar sig det för att Bråvallafestivalen kommer att bli ett kroniskt inslag i Norrköping. För varje gång festivalen blir utsåld desto bredare blir tyska FKP Scorpios leenden och bankkonton, något som borgar för en långvarig förlovning mellan arrangören och Norrköpings kommun. 51 590 besökare vallfärdade till Bråvalla och därmed är man Sveriges största musikfestival någonsin, bättre reklam än så kan man knappt få.

Några vana festivalbesökare ojade sig för bilköerna, andra för bristen på sittplatser när vädret visade sin näst sämsta sida, några andra för att att det saknades tak för samma problem. Medan andra gnällde över att det var för få mobila matställen gentemot andra festivaler. Sådana här barnsjukdomar kommer alltid att uppstå, men för varje år som går reduceras dessa förhoppningsvis, för att om 3-5 år upphöra helt. Parallellt så fungerar premiären som detaljuppviglare där de tills nästa år ersatts eller modifierats det vill säga allt kommer att bli ännu bättre organisatoriskt sett.

Vädrets makter kan man ännu inte styra över och tyvärr är den faktorn något som kan vara helt avgörande hur man som festivalbesökare upplever tillställningen. Att solen skiner och att regnet håller sig borta är saker som gör de musikintresserade på betydligt bättre humör vilket gör dem hungrigare och dricker mer alkohol. Regnrockar, leråkrar, blöta kläder gör sällan människor lyckliga, som tur är har vi festivalmänniskor oftast väldigt kort minne, och inför nästa år har vi nästan glömt bort hur vädret var; fokuset ligger istället på vilka band som spelar.

Till skillnad ifrån exempelvis kassakon Sweden Rock Festival så sällar sig  Bråvallafestivalen sig likt nedlagda Peace & Love och Hultsfredsfestivalen till eklektiska musikfester som vänder sig till alla kategorier av människor. Plan A är alltså att applicera andra spännande aktiviteter på festivalområdet såsom ett light-tivoli, Sveriges största mobila skateboardpark, cirkusshow stå up komiker och så vidare, något Bråvalla lyckats osedvanligt bra med. Det tror jag är en faktor som gör att många besökare återkommer till festivalen även nästa år i symbios med några polare som också blivit nyfikna på festivalen.

Anledningarna till att jag själv inte besökte detta första året på Bråvalla var dels ett ekonomiskt dilemma, dels att jag blev tvungen att jobba. Mina val av festivaler föll istället på Sweden Rock Festival, Skogsröjet och Firefest i Nottingham. De grupper som jag främst skulle vilja se var i så fall Ghost, Rammstein, Danko Jones, The, David Batra, Greenday, Hoffmaestro, Johnossi, Royal republic, Stone sour, Greenday, The Sounds, Volbeat och Thåström

Som sagt otroligt många nya människor kommer att omvärdera sin vaga relation till Norrköping och det gynnar alla som bor i denna underbara stad där livskvalitet kan vara så triviala saker som att kunna ta sig till och från jobbet utan att köa ihjäl sig. Otäcka händelser som våldtäkter, organiserade stöldradier och övervåld över lag måste stävjas så att dessa rubriker inte får fotfäste i mediernas förstasidor. Vi får väderappelera till högre makter att det blir fler plusgrader, mindre regn och mycket mera sol 2014, då är succén ett faktum.