Game of thrones territorium

Dubrovnik har funnits på min reseradar de senaste 10-15 åren. 2014 blev året då inre som yttre omständigheter synkades till fullo. Det blev en familjesemester fjärran från i mina ögon horribla all-inklusive resor med barnen. Om jag så gratis fick två en veckors all-inklusive är jag ytterst osäker om undertecknad skulle nappa på resebetet,  trots troligt idoga tjat från de andra familjemedlemmarna.

I och med att både jag och min fru båda jobbar har också resekassan stärkts markant. De budgetposter som förr om åren var adekvata källor till oro tillhör numera historien. Istället för att då eventuellt kunna lägga en 500-1000 kr i månaden till de olika reskonton är 3000 – 5000 kr mer en regel än ett undantag.

Till skillnad från en större stad eller en region med ett smörgåsbord av aktivitetsfrestelser var Dubrovnik utifrån detta ett lagom ställe att besöka med barnen. Fokuset låg på bad, dock på olika stränder, god mat, historiska och pittoreska miljöer och välbehövliga sovmornar.

Löparskor och funktionskläder var adekvata resepolare som också fick vara  med i bagaget. Andra viktiga saker var en vikbar kylväska, bra vattenflaskor och ej att förglömma: O´boy pulver.

Dag 1 -Acklimatiseringen

Planet avgick klockan 06.30 från Arlanda något som innebar uppstigning vid två på natten eller morgonen beroende hur man vill se på saken. Förutom iskallt vatten i ansiktet krävdes det två kokainstinna koppar kaffe för att jag överhuvudtaget skulle vakna till liv. Vädret var sinnessjukt bra i Norrköping under hela resan, något som  troligtvis inte skapade så stor kontrast gentemot Medelhavsregionen.

Det blev taxi från flygplatsen till vårt bokade lägenhetshotell för en kostnad av ringa 250 kn (300 kr cirka). Huset, platsen och miljön var obeskrivbar vackert. Det fanns dock ett aber, det såg för bra ut, vad var haken? Klockan var knappt 10.00 när vi acklimatiserade oss in i lägenheten. Värden var en kroatisk familj som tidigare bott i Danmark i 15 år, de var otroligt trevliga, servicevänliga och nyfikna.

Första dagen skulle avtäckas för att ge plats för att upptäcka gamla staden, lunch, middag och turistbyråbesök samt handla varor till vår frys för kommande picknickar och frukostar. Vi åt på ett av otalig pasta/spaghetterier. Hur man döper en sådan till Barracuda är dock höjt i dunkel, men carbonara och bolognese med tillhörande spagettin var riktigt god. Tyvärr föråt mig jag i min iver att hjälpa barnen att reducera deras stora portioner.

Gradantalet steg successivt till över 30 grader och luftfuktigheten var bara sådär hög-trevligt-jobbig som den kan vara i Sydeuropa. Dubrovnik är utan tvekan en av världens vackraste städer. Vid det inbjudande Adriatiska havet ligger den medeltida stadskärnan Stari Grad (kroatiska för Gamla stan), som tagen ur en riddarfilm: bastanta stenmurar omsluter en plottrig stad av terrakottafärgade tegeltak, murgröneöverväxta väggar, kyrkkupoler och vindlande kalkstensgränder. Paradgatan Stradun med sina blankslitna gatstenar är något ingen besökare lär behöva leta efter. Där samsas  adekvata modebutiker med hippa uteserveringar och presentbutiker.

Thaimat och indiskt käk lyste dock med sin frånvaro. Färska ostron , bläckfiskar (bläckfiskburgare), musslor och andra havsdjur tilltalar absolut inte mig, men för personer som dyrkar sådant de har en gigantisk fördel när det ska ska väljas mat på stans restauranger. Mina alternativ var reducerade till några få rader på menyerna, en process som mina barn kände igen sig i, därför blev det ytterligare en pasta som kvällsmat.

Vi handlade grönsaker, ägg och bröd på Konzum och en annan närliggande minimarket, innan vi gav oss i kast med orgien utav trappor och zick-zack-uppförsbackar för att nå vårt boende.  På vägen upp satte sig en dinosauriea-insekt med gigantiska ögon på min axeln, något mina barn skadeglatt påminde mig om då, och under hela resans gång. Det var en klart traumatisk upplevelse, men också något som väckte min trötta ben till liv.

Vi wi-fiade, ratade taskiga tagna foton och halvplanerade morgondagen för att kasta oss i säng vid 22 tiden. Vi var helt utmattade utav dylika resor, reducerad sömn,  sjukt många trappor, förväntningar och sol till förbannelse.

Dag 2 – Ön Lokerum

Upp med dem kroatiska tuppen runt 08.30 för att ofrivilligt strula med Hannas mobilabbonemang några timmar i symbios med en mastig äggfrukost. På måfå strosade vi ner till kajen där båten till närliggande ön Lokerum avgick. Vi hann precis ta oss ombord på färjan som gick klockan 12.00.  160 kn för fyra två vuxna och två barn tur och retur var ett helt överkomligt pris. Det tog bara någon kvart att nå den relativt stora ön.

Vår ö-kompass blev en inköpt karta där 1-24 anhalter fanns markerade såsom ett 1200-tals kloster och The Gardens om Maximilian. Min drakoniska strategi gick ut på att gå någon timme innan själva badprocessen tog fart. Det blev en sjusärdeles promenad med barn som inte synkade med värmen, men de fick gå i vilket fall.  Vårt (mitt) mål var öns högsta punkt: Fort Royal. På vägen dit passerades bland annat pinjeskogar, olivlundar och annan  typisk medelhavsvegetation som allt låg under UNESCO:s beskydd.

Därefter gick det endast nerför,  längs med vattnet innan vi runt 14.00 nådde första beachen: Bay of Portoc. Det var en klippvik i ordets bemärkelse, vilket i sig var aningen udda upplevelse. På de brännheta klipporna åt vi också vår picknicklunch som bland annat bestod av äggmackor, drickyoghurt, öl och vatten. Till en början var Hanna och Frida oerhört fjantiga för allt som rörde sig i havet såsom koraller, stenar, sand, sjögräs och vattnet i sig, men det blev successivt bättre ju längre tiden led.

Nästa anhalt var öns svar på Döda havet, en liten sjö som var som gjord att simma och bada i. Här var barnen som vattenormar, även en badkruka som jag själv var mestadels nere i vattnet. Omgivningarna var  helt surrealistisk trolska och fantastiskt  mysiga. Det var definitivt inte svårt att göra av med 2½  timmar på det här stället. Vi avslutade ö-sejouren genom att besöka den sista badplatsen: The Rocks. Karga klippor, avgrunder och otämjt landskap genomsyrade något som jag snarare förknippar med Island eller helvetet.

Klockan 19.00 tog greppade vi returfärjan tillbaka till fastlandet för att välkomna välbehövlig kvällsmat. Proteinpåfyllningen skedde via den utmärkta trattorian Mea Culpa. Kvalitetsmat i drivor som för dagen bestod av bland annat ris med grillad kyckling och gorgonzolasås.

Efteråt testade vi de schizofrent snygga glassuppläggningssmakerna med varsin glass innan vi avrundade dagen med att handla på oss nybakat bröd och litervis med vatten.

Ett utdraget Wi-fiande avlöstes av att njuta av den bedårande utsikten från vår lägenhet med varsitt glass vin i handen. Allt badande hade gjort oss nästan lika nära-döden-trötta som gårdagens resefrosseri; urlakade somnade vi runt klockan 23.00.

Dag 3 – Banje Beach

Vi var alla upp frivilligt klockan 08.15 förutom Frida som mera var död än levande även timmen efteråt. Marie fick det hedervärda uppdraget att dra ut två mikroskopiska stickor från mina sargade tår; sviter från gårdagens hejdlösa badande. Barnen och Marie skulle testa Gamla stadens mest närliggande beach: Banje Beach. Förutom solen och havet kan man också njuta av olika aktiviteter på stranden som exempelvis; vattenskoter, paragliding och watertuber. När kvällstimmarna närmar sig förvandlas denna strand till en mötesplats för eliten i Dubrovnik det vill säga när vi barnfamiljer lämnat beachen.

Jag själv iklädde mig rollen som löpare; målet var att se hamnområdet Port Gruz och Lapad samt luska ut vilka färjetider och priser som gällde framöver. Det var en minst sagt tryckande värme där gradantalet återigen passerade 30 graders strecket utan några helst problem. Jag sprang i takt till solstrålarna med min ömmande tå; två faktorer som periodvis reducerade farten från löpning till jogging – stanna ta kort pauser till att helt sonika gå.

Jag lyckades återigen joggingspringa mig vilse i områdets troligtvis mest intetsägande stadsdel; till sist nådde jag Port Gruz. Det var väl inte Europas charmigaste område precis, men via ett besök på turistbyrån kunde jag inhämta den information jag letat efter. De två sista kilometerna tillbaka från turistbyrån till Gamla staden gick i ett godkänt löptempo.

Hela upptäcktsfärden hade tagit över tre timmar  innan jag kunde sammanstråla med resten av familjen på Banje Beach. Det var en badplats som var betydligt trevligare och barnvänligare än vad jag hade föreställt mig. Vi åt picknickmat där som återigen bestod av äggmackor, drickyoghurt och öl. Att ägg är nyttigt och mättade spelade en stor roll sammanhanget; en annan att öl släcker törsten bra i värmen. Vi var där i ytterligare 3 timmar, medan de andra varit här i 6 timmar; måhända några timmar för mycket med tanke på den starka solen som cancerpartner.

Dubrovnik är ett organiskt utomhusmuseum av stora mått trots det bor det runt 50 000 tusen människor här. 1979 sattes Dubrovniks historiska delar upp på Unescos välrenommerade världsarvslista. Stora delar av staden är byggd av ljus kalksten något som kontrasterar det intilliggande azurblå havet utmärkt. Att folk bor här, hänger sin tvätt härs och tvärs och inte flörtar ihjäl sig med turisterna är sanslöst befriande.

Tyvärr gäller den devisen inte månaderna mellan juni-augusti då det kryllar av inhemska som utländska turister. Att stora utländska superfärjor lägger an dagligen i hamnen med snorrika amerikaner spär på trängseln i staden.

Vi tog oss bort från Stradun området för att stappla upp för trapporna med målet att se nejderna invid muren längs vattnet. Där var det inte alls lika mycket butiker eller människor som strosade runt. Ett härligt ställe var klippbaren Buza bar där äventyrslystna amatördykare kunde få sitt exhibitionistiska  lystmäte tillfredsställd framför kamerakåta turister som drack och åt lite högre upp på klipptrapporna.

Den gamla Katedralen Riznica var en ytterst kontrasterande plats att meditera på några minuter innan barnen handlade på sig svenskimporterat lösgodis för nästan 180 kr. Därefter gick vi hemåt för en välförtjänt siesta för att återvända till de gamla stadsdelarna runt 20.00 tiden. Återigen blev det underbara trattorian Mea Culpa som stod för matunderhållningen. Denna gång testade vi deras  oerhört stora pizza som väl motsvarade våra höga förväntningar.

Familjen vandrade för första gången runt i staden när mörkret lagt sig och all mysig belysning ändrat Dubrovniks skepnad från enbart vacker till mysig och vacker. Fortfarande var folkvimlet påträngande stort, men parallellt också härligt med fullbelagda restauranger och fikaställen.

Vi traskade hem runt 22.30 med en grinig Frida som fått diagnosen solfrossa av oss visa äldre. Urkällan var de 6 timmarna på Banje beach tidigare på morgonen. Familjen Wi-fiade och försökte trösta yngsta dottern för vad komma skulle utifrån hur dåligt man oftast sover med detta i bagaget.

Dag 4 – Oväder och Game of thrones tour

Det blev en härlig sovmorgon till 09.30. Vårt mål för dagen var att ta färjan till den minsta ön av de tre i Elafite Islands: Kolocep. Det var söndag något som påverkade hela tidsbufferten, vi missade båten med 15 minuter. Sett ur backspegeln var det snarare en välsignelse än en adekvat förbannelse eftersom världens undergång tycktes ha inletts i och med en åska – och blixtorgie i kombination med några timmars ihållande hällregn.

Vi bevittnade ovädret under tak, barnen precis som jag själv tyckte att det var superspännande så länge inte vi själva blev träffade. Efter detta horribla vädret började det ljusna och vi tittade runt i Port Gruz samt diskuterade med turistbyråpersonalen om förslag på bra aktiviteter när solen uteblivit. Tyvärr fick deras förslag knappt plats på en notislapp.

Vi åt senare i Gamla stan på Spaghetteria Toni. Marie och jag utforskade några andra pastarätter medan barnen pendlade mellan favoriträtterna bolognese och carbonara. Här passade jag på att testa Kroatiens nationaldryck: Slivovits (slivovice/slivovica). Det är ett slags fruktbrännvin gjort på plommon.

Den florerar över större delen av Centraleuropa och Balkanhalvön, från Tyskland och Österrike ned till Serbien och Makedonien. Ursprungligen kommer den från Serbien. Det positiva var att det fanns massor av ”nyttiga” örter, det negativa, det smakade minst sagt obehagligt äckligt. Aromen av plommon fick jag leta länge efter.

Vi shoppade sedan loss ordentligt i souvenirbutikerna genom att bland annat inhandla traditionellt kroatiska hantverk såsom vackra ljus på Candle Kingdom. Jag bokade parallellt upp en 3 timmars lång Game of thrones tour på Amico tours medan resten av familjen tog det lugnt i lägenheten.

Det är ju synd att påstå att Dubrovnik utnyttjat att världens dyraste och i mina ögon bästa tv- serie förlagt sin bas här. New Zeeland fattade galoppen att locka en ny målgrupp till sitt land via Sagan om ringen trilogin. Det fanns uns utav information invid helgonförklarade inspelningsplatser om vad som utspelats på dessa. Självklart är det riktigt trögt att inte dra nytta utav tv-seriens dragningskraft som torde attrahera många yngre turister.

I och med att det endast var jag och två tonårstjejer som betalade 250 kn för guidningen öppnade sig möjligheten att ställa 1000 frågor till den kvinnliga guiden. Enligt henne så spelas alla scener från serien i Kings Landing in här i Dubrovnik; staden ska alltså föreställa de sju rikenas huvudstad Kings landing. I säsong 1 var Malta inspelningsplatsen, men från säsong 2 till 4 samt kommande 5 och 6 var det Dubrovnik som gällde.

Vissa guidningar jag gjort förut har knappt varit värda promenaden, men så var inte fallet denna gång. Vår guide hade själv varit statist i två säsonger och var både påläst, entusiasmerande och pratglad, något som stärkte en redan omnipotent visning. Guidningen avslutades i Fortress Lovrijena, vilken hade de mest hänförande vyerna i sitt sköte.

Jag passade också på att ställa enträgna frågor om situation i nutid efter kriget 1991. Många intressanta svar blev det, men det märktes att det fortfarande var ett känsligt ämne. Jag fick reda på att Dubrovnik tillhört Venedig mellan 1205 och 1358. De bröt sig  sedermera fria från de italienska lejonen, och blev den enda staden som inte kontrollerades av Venetianarna, vilket visade på att Dubrovnik varit att räkna med under det förgångna.

Efter ockupationen av Dubrovnik 1991 tog det ända till 2005 att fullt ut restaurera staden med massiv hjälp från UNESCO eftersom cirka 60 procent av staden blivit förstörd. Oväntat nog är det mer turister nu, än innan kriget, mycket på grund utav de kapitalstarka lyxfärjorna som lägger an 1 till 7 stycken per dag under sommarhalvåret.

De andra familjemedlemmarna hade softat och tagit det lugnt, medan jag traskat omkring i hypnotiserande Game of thrones miljöer. Så när jag kom hem vid 20.00 var det bara att vända på klacken  för att återigen bege sig ut till Gamla staden. Vi åt dock inte på restaurang, utan avverkade varsin hamburgare med en djävulskt god glass efteråt; cherry och lime var två klara favoriter.

Därefter shoppades det rejält med örhängen av olika de slag. Kvällen avslutades traditionsenligt med att handla varor på Konzum; det vill säga ingredienser till morgondagens strandvistelse. Detta var för övrigt första dagen vi inte badade, vilket faktiskt var väldigt befriande.

Dag 5 – Ön Lopud

Alarmet ljöd likt en kopparslägga i bakhuvudet klockan 07.30. Vi vinglade ner till busstationen och hoppade på buss nr 6 som nästan förde oss till biljettkassan invid färjorna till  Elafite Islands. Vi köpte tur och retur biljetter till en av de tre öarna som sett i backspegeln för en barnfamilj var den enda värd att besöka. Gårdagens oväder låg som en skugga över oss och varningsklockorna ljöd i kör.

Båten som skulle ta oss till paradisön med Dubrovniks enda adekvata sandstrand avgick klockan 10.00. Gårdagens havererade ö-mål Kolocep var första anhalten; då hade det regnat ihållande i en halvtimme. Nu ökade regnsmattret ifrån spöregn till ett absolut hällregn. I det läget kändes det dubiöst att dels ta sig till en ö, dels ha bad som ett primärt mål i kombination med att nästa båt som avgick från ön skulle komma först klockan 19.00

Gud ville tydligen något helt annat. Likt ett smärre under upphörde regnet fem minuter innan vi äntrade Lopuds mastiga träbrygga. Det mest anmärkningsvärda var dock att solen visade sig från sin allra bästa sida samtidig som värmen automatiskt uppdaterades; två flugor i en smäll – härligt oväntat.

Humöret steg från 0.1 till 9.5 på en skala till 10, och vi var med i matchen igen. Ön visade sig vara 37 resor bättre än vi någonsin kunnat förutse. Det var nästan en karibisk känsla över den lilla byn. Lopud är den näst största av de tre öarna som lite klämkäckt ingår i Elafitiöarna. Ön var också  betydligt större än vad i alla fall jag trott,  med ett antal hotell, ett kluster av restauranger, souvenirbutiker och otroligt nog 8-9 kyrkor och kloster.

Som sagt det var som att befinna sig på någon tropisk ö, fylld med sand, charm och palmer. Inloppet var likt en tropisk dröm, inte långt ifrån en Cinque Terre varning.  Efter att ha bekantat oss med omgivningen gick vi till barnens förtret 1½ km istället för att ta en mopedtaxin till sandstranden.

Vi nådde till sist Dubrovniks bästa och troligtvis enda renodlade sandstrand, en imposant syn för gudarna. Förutom 5 minuters duggregn, så klarade vi oss från regn under hela vistelsen. Efter någon timme uppenbarade sig en helt klar himmel, något som 90 minuter tidigare kändes helt otänkbart.

Barnen var nog i vattnet i fyra timmar, och jag själv i tre timmar. En fotografipaus, mojitopåfyllning och solning var andra aktiviteter som höll mig sysselsatt. En annan positiv aspekt utav badstället förutom den långrunda sandstranden var att det var fullt av halvstora vågor till barnens och min glädje.

Belöningen att ha gått hela vägen till Sunj beach blev att familjen tog en strandtaxi tillbaka till huvudgatan. Vi njöt sedan av en välbehövlig pizza på en mysig strandrestaurang som avlöstes av deras svar på Smultronstället. Vi åt glass i stora lass innan familjen vilade i kvällssolen i väntan på färjan som skulle hämta oss och en ansamling andra turister runt sju.

Klockan 20.00 var vi tillbaka i hamnen, 20.30 i Gamla stan efter att tagit bussen dit. Resten av kvällen spenderades i Gamla stan med souvenirshoppingradarn påslagen. Vi handlade sedan på oss picknickvaror på Konzum och bageriet för att efter ett idoga Wi-fiande  lägga oss runt klockan 23.00

Dag 6 – Copacabana beach

Klockan 08.15 var familjen återigen upp av fri vilja; alla kände sig förvånansvärt pigga, även Frida. På dagens agenda stod stadsdelen Lapad cirka 2½ km från Gamla stan. Buss nummer 6 tog oss till den härliga bilfria estraden flankerad utav restauranger och affärer. Istället för 60 kn på bussen som det kostade för fyra personer enkelresa, köpte jag för första gången biljetter i kiosken där priset istället reducerades till  48 kn, ett petitess i sammanhanget, men ändå.

Ursprungsplanen var Lapad beach det vill säga Dubrovniks äldsta, största, folktätaste, men i mina ögon också den skabbigaste. Den föll helt sonika bort på grund utav sista faktorn.  Vi vandrade till Hannas förtret den underbara strandstig-promenaden till Copacabana Beach några kilometer därifrån. Lite innan klockan 12 slog vi oss ner invid de miljarder runda beachstenarna. Jag tog mig strypstarkt i kragen och prackade  på mig löpningsutstyrseln efter att ha bokat upp mig på en timmes sportmassage lite ovanför stranden.

Det blev vyer att döda till runt ett otroligt vackert område med Franjo Tuđmans bro som bakgrundsmotiv. Det blev cirka 10 km innan jag kastade mig i duschen för att bli välbehövligt masserad för 300 kn. På området som var moderna, fräschare, aningen mindre, mer varierad, och betydligt trevligare  än storasyrran Lapad beach så fotograferade jag frenetiskt omgivningarna samt inhalerade en svalkande mojito.

Frida och Hannas lycka bestod av  en vattenpark i vattnet. För att ta sig upp på dessa plasttingestar krävdes det att man likt klätterväggar tog sig upp för egen maskin, en riktigt bra attraktion som barnen fick hålla på med i 1½ timme för en kostnad av  18o kn. Frida fick låna flytväst då hon inte nådde botten och ännu inte kan simma helt tillfredsställande sett ur ett vakande föräldraperspektiv.

Efter att ha legat i vattnet likt dysfunktionella näbbdjur så drog vi vidare efter cirka fem timmar på beachen till More Cave bar. Jag hade sett detta coola ställe på nätet och ville absolut se det i verkligheten.

Vi frågade personalen  om det var okej att bara titta runt, vilket inte var något problem. Tyvärr var bilderna snyggare på bild än i verkligheten, fast visst var det häftigt ställe.

Vi åt middag på ett riktigt bra ställe nästan längst uppe på esplanaden. Mama mia som trattorian hette hade en servitör som skulle flytta till Sverige om två veckor. Anledningen var  essensen av integritet och källan vänskapskorruptionen på hög nivå vilket han upplevde var oförenlig med sina två barns uppväxt i Kroatien. Spagetti med olika såser till familjen med matskedar av svartpeppar och parmesanost på; billigt och djävulskt gott helt enkelt.

Vi avslutade kvällen med en ytterst delikat kulglass i Gamla staden för att äntra lägenheten vid 21.00. Dusch gånger fyra, Minecraft, Instagram, Facebook och klappa grannens katter  2000 gånger var saker vi gjorde innan John Blund hälsade på oss runt 11 snåret.

Dag 7 – Ringmuren

Vårt vackra väder som hitintills bara sargats av fyra timmar halvtaskigt väder var till ända. Nu regerade istället de svarta lömska och täta molnen på himlen. Det i sig gjorde att vi inte kunde åka linbanan till toppen av berget Srd, utan helt sonika fick skippa den klassiska turistfällan. Det upplevde vi som djävulskt tråkigt, trots att vi sparade 300 kn.

Runt klockan 11 stegade vi i vilket fall ut till Gamla staden för att beta av en adekvat tur runt ringmuren. Duggregnen avlöste dock varandra så min strategi blev att vänta ut det halvtaskiga vädret genom att souvenirshoppa oss runt butikerna. Runt 12.00 valde jag att verbalt diktatoriskt mana upp familjen på muren för 260 kn. Det var uppehåll, men duggregnet väntade runt ringmurenhörnen.

Den fantastiska intakta ringmuren mäter 1940 meter och sträcker sig runt staden. Den består av 16 torn, tre fort, tre bastioner samt klaffbroar och vindbryggor precis som i sagornas värld. Muren som är runt 25 meter hög och 1-3 meter tjock byggdes som brukligt till att försvara staden mot allehanda otrevliga typer och byggdes mellan 1100-1600-talet. På kvällen när den är upplyst av strålkastare är tårarna nära, vackrare än så här blir det inte. Visserligen sa jag likadant i Cinque Terre, men ändå.

Det tog oss nästan 1½ timme att gå runt muren. Hanna och Frida var måttligt roade den sista timmen, men det var inget de kunde göra åt saken. Att jag stannade till och tog mina 477 stycken foton och videofilmade de hänförande vyerna gjorde inte saken ett uns bättre. Det blev ett altruistiskt regn, men absolut inget ihållande sådant. Belöningen efter turen blev varsin Nuetella Crêpes. Det var då som ovädret började ta fart på allvar. Blåst i kombination med regnskurar kantade ätandet utav våra sockerbomber.

Vi skyndade oss hem för att ta en ofrivillig siesta i 4 timmar. Miljarder blixtar och ett av de värsta åskvädren jag varit med av blev vårt sällskap i över 3½ timmar. Det äldre värdparet bjöd in oss på dylika drycker och samkväm. Det var en väldigt berikande och trevlig timme. Det var dock skönt efter det att ta det lugnt, då inget mer stod på agendan förutom hoppet att linbanan skulle sättas igång igen levde. Hela familjen tyckte ändå att hela väderprocessen var väldigt spännande. Vi wi-fiade, spelade Ruzzel, Minecraft, Wordfeud samt packade och städade.

Det började mojna runt 18.30, någon timme senare hade ovädret upphört helt, så vi gav oss ut på vårt sista restaurangbesök. Detta besök blev vårt sämsta också. Usel service från Mexicana Cantinas personal och parallellt halvtaskig mat. Vi avrundade vistelsen med att ta farväl av Dubrovniks omgivningar och handlade frukost inför resdagen hem till gamla Svedala. Vi var hemma runt klockan 22.00, för att lägga oss vid 23.00 tiden.

Dag 8 -Hemfärden

Vi for ytterst motvilligt upp klockan 06.30 när mobillarmet digitalt klämtade påträngande. Vi hade nog alla sovit aningen dåligt den natten, och var minst sagt trötta. Vädret var tyvärr marginellt bättre än igår. Värden hade lovat bokat upp en taxi till o7.15. Vägen dit kantades dock av att ett massivt regn som blötte ner allt som gick att blöta ner flera gånger om.

Taxin kom i alla fall, något jag var aningen oroad för inte skulle ske och då tillika källan till ett missat plan till Arlanda. Det kostade 250 kn att ta sig till flygplatsen. Allt fungerade därefter nästan helt friktionsfritt. ”Taxfreebutiken” var faktiskt klockren och inhyste såväl original Sambucca som Limoncello samt Diesel deodorant och godis till barnen.

Det enda smolket i bägaren var att planet var 30 minuter försenat på grund av att de fått in en fågel i maskineriet, vilken art det var framkom aldrig som tur var. Efter att ha betalat 480 kr för parkering på  Arlanda Alfa i sju dagar via kreditkort så tog det mig 1 timme och 45 minuter att nå Peking via ett frenetisk körande i omkörningsfilen. Vi var hemma runt 17.00 tiden. Det kändes otroligt skönt att komma hem; ”borta bra, men hemma bäst”, en klyscha som nästintill aldrig har fel.

Summering

Något som hela familjen såg fram emot var att ta sig från staden till den högsta punkten via linbana med syftet att finna obeskrivbara vyer. Vid belägringen av staden 1991 till 1992 förstördes  cirka 60 procent av staden; varav linbanan från 1969 var en av dem saker som bombades.  2010 återbyggdes den till det bättre. Vi missade linbanan på grund utav ”bad weather conditions”. Det sved lite eftersom det endast tar 3 minuter att ta sig till toppen av berget Srd med den och 3 tillbaka. Vi kunde ha åkt denna tur när som helst, men valde att ta attraktionen sista dagen, en fadäs som återigen visade på att man aldrig ska ta något för givet.

Dubrovnik och dess nejder var helt fantastiska, men att vara bort i 7 dagar bygger på att man gillar sol och bad. Det finns självklart massor av annat att göra och att se. Dessvärre är varken fågellivet, naturen eller hamnmuseum något som ligger högst upp på de flestas barnfamiljers agendor Det optimala resan hade varit 6 dagar istället för 7 sådana samt att avverkat linbanan någon av de tre första dagarna istället för de sista.

Melodiös hårdrock i förortsgettot

Hårdrock-järngänget bestående av Mats Widholm, Stefan Hammarström och Johan Nordström skippade Sweden rock och Skogsröjet när kvalitetstänkandet istället styrde mot Stockholmsområdet. Jag tog mig friheten boka upp tre VIP-armband, vilket innebar att vi fick tillträde till bandens fristad. Jag bokade också upp två nätter på Scandic Infra City Hotel för 850 kronor per person med två underbara frukostar och ett megastort rum någon kilometer bort från själva spelplatsen samt Skandinaviens största tropiska inomhusträdgård.

Under nära 20 års tid har Micke Rosengren tillsammans med Madde Swärd och Annica Lewin velat skapa en adekvat rockfestival. Den 2 augusti 2013 gick deras dröm i uppfylles i kombination med massor av nedlagt arbete. Detta var andra gången arrangemanget gick av stapeln, men första gången som det var en tvådagarsfestival. På första festivalen 2013 spelade bland annat U.D.O., H.e.a.t, Eclipse, Freak Kitchen, Sister Sin, Dynazty, Impera, Love.Might.Kill, Ten, Fatal Smile, Civil War

Johan hämtade först upp Stefan sedan mig själv invid Lidl parkeringen runt klockan 08.30. Eftersom det var ett år sedan vi tre sist sågs så blev det ett evinnerligt tjattrande och raljerande de två timmar det tog oss att nå Upplands Väsby. Vilundaparken som området heter låg invid ett stort köpcentrum och granne med stadens badanläggning. Omgivningarna var  osannolika kontraster till  exempelvis Sweden Rock som Skogsröjet. Grus, skog och ängar var ersatta av betong och ännu mera betong.

Vi tog oss till till lokalen där våra biljetter snabbt förvandlades till VIP-armband tillika inkörsporten till festivalsområdet. Därefter checkade vi in festivalområdet för att 10 minuter senare kasta i oss langos och viltkebab. Solen stod i det närmaste i zenit, densamme som inte bara skapade ett bra festivalhumör, utan också en bastu-värme-stämning som kunde få den mest härdade festivalbesökaren på fall.

Väsby Rock kunde ståta med två scener som för omväxlings skull stod mitt emot varandra där turordningen gick under devisen vartannat band. Det var egentligen en fotbollsplan där scenerna var utplacerade vanligtvis där målburarna brukligt står placerade. En adekvat sliten långsidesläktare under tak fanns också att tillgå. Därifrån var det endast 40-50 meter bort till bar- och restaurangområdet som var generöst tilltaget omgärdat av mängder av gräsytor.

Först ut för vår del blev svenska Mean streak som sedan starten 2008 släppt tre relativt stereotypa plattor. Deras blandning av Heavy metal och melodiös hårdrock  och insprängd a.o.r. höll bra klass i typ tre av nio låtar. Parallellt var hela deras framtoning på scenen minst sagt intetsägande och ultraklyschigt. För muskulösa killar med bar överkropp i sina bästa år förkastades låtarna till periferin.

Nästa band var ett renodlad ”tungt” a.o.r-band med musik-projekt-törstande Göteborgaren Mikael Erlandsson i spetsen. Han är mer känd som sångare i det mer meriterande Last Autumn Dream. Där utöver har han skapat 5 egna soloskivor varav hans förstlingsverk ”The one” är en av de bästa renodlade a.o.r plattor som någonsin släppts i Sverige i släptåg med Jim Jidheds: ”Full Circle”.

Love under covers första platta ”set the night on fire” släpptes 2012 och var en oväntad bra sådan. ”Into the night” döptes deras andra alster till, en skiva som var betydligt sämre än sin föregångare utifrån ett låtkvalitetsperspektiv. I ett solindränkt Upplands Väsby på stor scen så känns lättvikts-a.o.r som en fluga på Jupiter, och precis så kändes det faktiskt. Visst är Erlandssons hesa sköna stämma perfekt, men hellre då på en mindre intim inomhusscen. I vilket fall som helst spelade de deras allra bästa kreativa skapelse: ”Angels will cry”. Denna fröjd för örat kunde nästan bara reproduceras utav deras cover av Martikas ”Toy soldier”. Hade gärna velat se och höra deras cover av Secret Service hit: ”Flash in the night” istället för andra halvt undermåliga låtar.

Nästa band till drabbning var svenska a.o.r-rockiga House of Shakira. De har alltid tillhört kritikernas favoritkonstellationer i branschen, men hos mig har de fört en ytterst tynande tillvaro. De är professionella, duktiga musiker och gör rätt poser, men för mig blir det lika neutralt som på skiva dessvärre. De har sju plattor att plocka ur sitt bagage, men för dagen spelar det ingen roll vilken låt de plockar upp – det låter lika lamt.

Grand designs Def Leppard inspirerande toner stod näst på musikagendan. Ledd utav sångaren Pelle Saether med veteranen Janne Stark tillika mannen som skrivit biblar om all hårdrock som typ släppt i vårt avlånga land vid sin sida intog de scenutrymmet.

Bandet har två plattor att plocka låtar från samt en en tredje som släpps i dagarna. Deras huvudproblem är parallellt eventuellt deras kommande framgång. I och med Def Leppards frånvaro av att låta som de brukar kan Grand Design fylla ett stort tomrum. Dock är den gränsen snuskigt tunn när de gruppen tycks ha sovit, ätit, skitit och andats Def Leppard.

Jag antar att det är en högst medveten strategi, men som sagt det är en ögonlinstunn skärva som får dem att hamna på rätt köl om plankningsprocessen. Deras adelsmärke är precis som gamla Def Leppard starka låtar och snygga arrangemang. När Grand Design lyckas med alster såsom ”Love sensation”, ”Air it out”, ”No time for love”, ”Get on with the acction”, ”Change me up”, ”Oughtograugh”, ”Let´s rawk the night” och ”You´re gonna dig on it”  är det bara att gratulera. På scen var väl det halvtaskiga ljudet i sig en bromskloss att få fram den snygga stämsången, annars en helt okej spelning från ett band fyllda av karaktärer.

I VIP-området träffade vi på många kommande som inte kommande artister. Jag snackade musik med Europes jovialiske pratkvarn Ian Haugland. Såg några låtar meds neo-classiska tysk/svenska At Vance innan jag blev tvungen att lägga mig i gräset med dunkande huvudvärk.

Solsting, för lite vätska, retroaktiv stress, reducerad sömn och några öl i kombination skapade en cocktaileffekt som fick mig yrt att lägga mig i gräset. Tyvärr alltför nära typ vakterna. Alla former av vakter på denna festival var väldigt bra att ha till hands, något jag saknar på exempelvis Sweden Rock Festival. Här var det dock tillsynes oändligt många till förhållande till besökare. Min timing att lägga mig halvyrt i gräset visade sig i backspegeln vara en dysfunktionell strategi. Vakterna var som hökar på alla som låg i gräset, jag låg helt enkelt för nära.

Det blev ett abrupt slut  på kvällen för att  helt sonika gå vidare till hotellet. Missade tyvärr det mesta av At Vance, mina husgudar Pretty Maids samt Candlemass som mina kompisar upplevde som dagens överraskning. Primal Fear gillar jag inte och Jorn har jag sett några gånger utan att bli speciellt berörd.

Morgonen därpå avlöstes ett molnfritt Upplands Väsby av ett betydligt molnigare sådant tillika kallare. Vår frukost avlöstes av att titta på mina husgudar Treat som blev dagens allra första band. På ett år har jag indirekt stalkat detta band genom Sweden Rock Festival, Skogsröjet, Firefest och nu Väsby Rock. Treat har för mig alltid varit intressantare än deras ”rivaler” Europe. I och med släppet utav deras senaste platta 2010 ”Coup de grace” stärktes den tesen och cirkeln var sluten när de båda svenska legendarerna spelade på samma festival, samma dag och samma scen fast olika tider under dagen.

I mina ögon är ”Coup de grace” ett utav 2000-talet allra bästa melodiska hårdrock album. Det har Treat successivt också upptäckt då hela fem låtar spelas från den: ”Skies from mongolia”, ”Roar”, ”The war is over”, ”Papertiger”, ”We own the night”.

Att man har en uppsjö av andra låtar som likaväl skulle kunnat platsa är ett tecken på att de har ett av världens bästa melodiska låtskatter att ösa ur till sitt förfogande. Mitt favoritalbum från dessa härliga killar heter ”The pleasure principle” från 1986. Från det albumet spelade bara ”Rev it up”. ”Strike without a warning”, ”Caught in the line of fire”, ”Ride me high”, ”Waiting game” och ”Fallen angel” lyste med sin frånvaro och saknades av undertecknad.

Andra låtar som borde ha varit med om bandet fått två timmar på sig om världen hade varit  det minsta rättvis var: ”Sole survivor”, ”Hidin”, ”Outlaw”, ”I burn for you”, ”Hunger”, ”Gimme one more night” och ”Take me on your wings”.

Mats Wikström på gitarr är en av Treats motorer och en låtskrivare av rang. Gotthard är ett av bandet som fått sola sig i glansen av hans kreativa sida. Alla bandet är karaktärer och då blir det  sådär perfekt som det alltid brukar vara när dessa herrar ställer sig på scenen. Sångaren Robban Ernlund har ett hjärta som få andra i rockvärlden, men tyvärr har han varken den självsäkerheten, karisman och rösten som exempelvis Joey Tempest kan uppbringa, men sammantaget är detta en perfekt bandkonstellation som jag absolut kommer att sakna.

Nästa band kanske är Treats arvtagare nu när de är på bort via denna hyllade avskedsturné. Degreed har släppt två helt underbara plattor som dryper av variation, melodisinne och konsten att sticka ut från mängden, utan att sticka ut för mycket. De mycket unga bandet spår jag en lika stor framtid som de andra ynglingarna i H.E.A.T. De båda bär fanan högt tillsammans med Work of art och Eclipse. Skillnaden mellan de andra banden och just Degreed är att denna grupp är betydligt mycket mera mångfacetterad än sina kollegor. De är lite som brittiska Vega eller kanadensiska Harem Scarem, man vet inte riktigt var man har dem.

De rev snabbt av kommande klassiker som ”B.O.D”, ”A litle bit”, ”Captured by the moment”, ”Just imagine”, ”Black cat”,  Inside of me”, och ”What if”. Bra sång av Robin Ericsson, intelligenta rocklåtar och väldigt skönt gitarrlir av Colin Farrel look a like Daniel Johansson. Till skillnad från många av festivalens band så visade Degreed upp en ack så viktig pusselbit: spelglädje. Det och allt annat kan räcka mycket långt. Jag ser verkligen fram emot deras tredje viktiga platta.

Svenska Coldspell lämnade mig helt oberörd trots några bra låtar och musikalisk spetskompetens. Finska Barbe-Q-Barbies ville väl, men hade inte de där låtarna som kunde trollbinda publiken. Det hade dock en japansk gubbe dubbelt av istället. En gladare och mer levande person har jag sällan skådat, och det utan att ha druckit en droppe alkohol. Enligt honom var musiken en drog för honom, banden i sig samt alla i publiken. Hans luftgitarr-eskapader var en fröjd för ögat och något som konkret kunde stämplas som ärligt genuint.

Nästa band var ett tungt melodiöst hårdrockband en så kallad mini supergrupp Rage of Angels där maestron och samordnaren heter Ged Rylands (Ten, Tyketto). Den svenska gitarrgurun Tommy Dennander förgyllde en av låtarna. Deras platta ”Dreamworld” från 2013 innehåller fem riktigt bra låtar. Nackdelen med dessa är att de är på tok för långa. Detta återspeglar sig också på scenen där låtarna fylls ut med för långa solon, onödig allsång och annat hemskt. Parallellt kändes spelningen aningen  könlöst, en dag på jobbet så att säga, utan genuin spelglädje och överraskningar.

Det är säkert inte helt lätt att agera konferencier eller ”nästa band inropare”, men den lotten föll på Dave Nerge. Han var i sin ungdom känd för att band som var på väg att breaka utomlands, men inte gjorde det på det glada 80-talet: Dave and the mistakes, ett för övrigt passande namn i sammanhanget. Han är också känd från att vara programledare på bland annat Rocklassiker. Frågan är om han var helt gratis med syftet att kunna betala av alla värdar, vakter och poliser som vistades på området. Det är inget brott att vara dålig, men att rakt igenom vara helt urusel borde vara ett prejudikat.

Jag ha aldrig under mina hårdrock år varit med om någon som totalt missförstått sin roll som den killen. Plumpa skämt kan vara roliga, men definitivt inte hans. Vi gillade inte hans snack till skillnad  från Dave själv som tycktes älska sin utöver allt annat. Hela hans fingertoppskänsla var så horribelt skrämmande dåligt att jag samt kompisen Johan Nordström smidde oönskade tankar att temporärt få tyst på denna dysfunktionella process som sänkte festivalhumöret en bra bit. Sedan måste jag väl vara ödmjuk med att han kanske är världens roligaste människa, fast jag som undertecknad inte förstod bättre.

Vi skippade enhälligt The Answer efter några sega låtar. Därefter var det dags att se ett ett kultband från Norge med originalsångaren Tony Harnell vid mickstativet. Gruppen har släppt 11 studioplattor från 1982 då de bildades. 1997 kom genombrottet med ”Tell no tales” och  1989 ”Intuition”. Det finns även några riktigt bra låtar på ”My religion” från 2004, därutöver har den mycket eklektiska musiken allt som oftast totalhavererat av allt experimenterande .

Gitarrfenomenet Ronni Le Tekro kom in i en helvit dress som taget från någon spektakulär 70-talsgrupp typ Sweet. Mina förväntningar var minst sagt låga, men stegrades för varje låt som avverkades på scenen. De visade sig inte alls vara föredettingar utan ett kompetent melodiöst hårdrockband. Sångaren Tony Harnell var professionell uti fingerspetsarna, men jag upplevde honom ibland som lite ”too much” för sitt eget bästa. Konserten avslutades med underbara ”10 000 lovers” från kritikerrosade ”Tell no tales”. En petitess i sammanhanget var Ronni Le Tekros mimik där hans öppna mun torde kunna fungera som en tandläkarbruksanvisning för barn i att ha just öppen mun. Vi tre var livrädda för att han under konsertens gång skulle svälja en eller flera bålgetingar, vilket han dock inte gjorde.

Devil´s Train gick samma väg i min personliga musikagenda som The Answer, men här var verkligen kvaliteten på musiken under all kritik. För att ha locka kvar publiken hade de en sexigt dansande tjej på scenen. Det blev klassiska House of lords som fick fylla det musikaliska tomrummet. Gruppen är minst lika vital idag som under glansåren på 80-talet. Deras nionde platta ”Precious metal” släpptes förra året och var en riktigt bra platta; modern och snyggt producerad 2000-tals a.o.r.

De spelade den himmelskt bra ”Love don´t lie”; en ballad att dö till och som också spelats in av Stan Bush and the Barrage. Förutom att sångaren James Christian är en bra sångare är han religiös och gift med osannolikt snygga Robin Beck. Första hälften av konserten var betydligt bättre än den andra. Något som  dock förstörde en stor del av konserten var ett trumsolo, bassolo och gitarrsolo. Det var i mina ögon ett fruktansvärt tidsslöseri när de i sitt låtbagage har så många guldkorn att hämta från. Som helhet var detta en bra spelning i symbios med bra ljud och många bra låtar.

Gotthard är ett Schweiziskt hårdrocksband som släppt 11 plattor. De har väl alltid fått agera storebror till Shakra. I och med en utav bandets grundare Steve Lees (1962-2010) tragiska bortgång så har typ allt blivit sämre i mina ögon. Trippelalbumen: ”Lipservice” 2005, ”Dominoe effect” 2007, ”Need to believe” 2009 var och är alla sagolika skivor. Steve Lees efterträdare heter Nick Maeder som hitintills varken bidragit till låtskriveri, scennärvaron eller röstjämförelse. Instinktivt känns det som en stor del av Gotthard följde med Steve Lee ända in i graven.

På scenen var denna tillställningen nästan helt intetsägande. Jag kan bara inte sätta fingret på varför. Steve Lee var ju en oerhört karismatisk sångare som indirekt stod för underhållningen på scen, men och med hans bortfall tycks ingen annan i bandet axlat hans mantel. Trots några klassiker var det mycket låtar från den nya sångares två plattor: ”Firebirth” och ”Bang”. Visst det finns fem bra låtar på dessa två album, men mer är det inte. Jag saknar också de där snuskigt starka låtarna som genomsyrade albumtrippeln. Nu är det mera rock och blues i botten och mindre ”hitkänsla”, det gillar inte jag alls – en  grov besvikelse.

Upplands Väsbys stoltheter Europe inledde sin återkomst till födelsestaden med en känslofylld två timmars spelning. Jag har sett gruppen fyra gånger förut, men detta var den klart bästa spelningen. Först och främst spelades hela fem låtar från min favoritskiva ”Wings of tomorrow” och två låtar från debutalbumet varav ovanliga ”In the future to come” var den ena”

Den andra orsaken är Joey Tempest som sångare. Han har vuxit ut till en karaktär på scen, vilket så inte var fallet när de var som kändast i världen. Att hela bandet är supertight, vältränade och inte överklyschiga är också en aspekt som gör konserten till en höjdpunkt på festivalen.

Det var mycket anekdotiska minnen som genomsyrade mellansnacket. Gitarristen från H.E.A.T fick komma in och spela med på en låt precis som Tone Norum fick göra i slutet av konserten. Trots att de spelat många av de klassiska låtarna miljarder gånger så smittades deras spelglädje av sig på oss i publiken.

De spelade de rätta låtarna från näst sista plattan ”Last look at eden” och den senaste hemska skapelsen bluesiga ”Bag of bones”. Jag dyrkar Europe, men inte den musikaliska inriktningen gruppen tagit, främst på den senaste plattan. John Norums fascination likt Gary Moroe för bluesig hårdrock utan riktigt starka chorus avskyr jag. I vilket fall som helt var detta Väsby Rocks bästa spelning tätt följd utav Treat och Degred, men då såg jag ju inte Pretty Maids förstås.

Summeringen av festivalen blev över godkänt, men vi saknade nog det skogsnära och campingen trots alla finklippta gräsmattor. Sidoläktare i all ära, men jag upplevde väl inte dessa som festivalattributioner precis. Att det var lika dyrt på VIP området som på övriga området var väl också en överraskning, då vi antog att det skulle vara aningen reducerade priser där.

Karg, underfundig och genialisk

Staffan Hellstrand är lika underskattad som Håkan Hellström är överskattad. Trots hits som ”Lilla fågel blå” och Sveriges fotbolls VM låt: ”Explodera” är och förblir denna ikon okänd för flertalet människor i Sverige. I mitt fall var jag till en början inte heller förtjust i killen. Det var min kompis Stefan Hammarström som successivt indoktrinerade mig in i Staffans digra låtskatt. I och med Pascha Jims dagbok från 1996 med The Nomads som kompband blev jag autonom och helt självgående fan.

Min trogne följeslagare Stefan Hammarström var med precis som alla andra gånger då jag sett Staffan live. Detta var förövrigt nionde gången jag såg denna levande legend på scen. Platsen denna gång var Bondens crêperie Söderköping. Biljetterna kostade 180 kronor styck. Förutom Stefan följde Magnus Larsson och hans tjej med. Jag hade bokat plats direkt när jag såg att han skulle dyka upp i vår omnejd och hämtade ut biljetterna veckan innan på Turistbyrån i Söderköping

Vädret var på sitt allra bästa humör och den minimala lokalen knökfull. Vi hade beställt in mat och dryck innan konserten så stämningen var helt enkelt på topp. Staffan hade med sig sin tjej som bistod honom med utrustningen och skivsignering med mera. Staffan inledde konserten i tid runt klockan 19.00 med sin gitarr runt axeln och keyboarden bredvid.

Avskalat, kargt och humoristiskt underfundigt genomsyrade dessa avslappnande 90 minuter. Han spelade några låtar ifrån hans senaste countryinspirerade platta. Ur melodiskattkistan avverkades guldkorn som ”Fanfar”, ”Decemberblommor”, ”Marlene”, ”Du går aldrig ensam”, ”Kromad svart”, ”Ingen ska få andas”,  ”Precis som du är”, ”Bilder av dig”, ”Ida lupino”, ”Fel sida av vägen”, ”Klockan slår sju i Sofia”.

Rockfanatikern Hellstrand  underhåll parallellt sin publik med anekdoter om bland annat Jimmy Hendrix. På tal om Hendrix så rockade Staffan maniskt loss på ”Mekhong whiskey” en intetsägande låt på skiva, men som växte till sig betydligt i och med denna avskalade gitarraggression. Staffan har tidigare varit medlem i gruppen Dimmornas Bro samt frontfigur i SH något som han också tog upp under konsertens gång med mycket självdistans.

Konserten utmynnade i en utmärkt liten trivsam föreställning i symbios med en intim och familjär stämning. Mellansnacket var minst lika engagerande som låtarna i sig, då Staffan innan låtarna förklarar varför de skrevs, vilka personer de handlar om och vilka dem egentligen är. Karaktären i låtarna förstärks avsevärt och upplevs nästan som en kär vän eller i värsta fall ens fiende.

Inte oväntat så avslutades spelningen med ”Lilla fågel blå”. Alla i lokalen, gammal som ung sjöng med i texten. Jag skulle bli ytterst förvånad ifall någon blev missnöjd med vad de sett under kvällens lopp.

Jag bara konstatera att han utan svårighet kunnat fylla minst 1½ timme till med låtar som inte spelades såsom: ”Ditt tak ska falla ner”, ”Tolv slag för mig”, ”Nattrafik”, ”Spökskepp”, ”Var kommer du ifrån”, ”Som brittisk pop”, ”Underbarn”, ”Tala om”, ”Liten pojk som alltid kraschar”, ”Vill du gå med mig”, ”Nångång måste allting skaka”, ”Den första snön”, ””15-15-16″, ”Din mästares röst”, ”Elden”, ”Hon bor i en kyrka”, ”Ingen ska få andas”, ”Pascha Jim”, ”Burnout”, ”Förlovat land”.

Den galna blicken från min sida berodde på misstanken att han började klia mig på ryggen, men så var inte fallet. Förutom fotosessionen och inköp av hans senaste samlingsalbum på cd så kände jag mig manad att konfrontera honom huruvida senaste plattan var den sista i countrygenren eller inte? Jag kunde inte heller inte hålla mig ifrån att nämna att hans senaste plattan inte heller var en de mest melodiska (bästa). Han log och svarade att den plattan inte skulle dofta country utan mera rock och innehålla fler kommande klassiker.

Fotbolls VM – En orgie utav VM-tips

738 spelare i 64 olika lag gjorde i över månads tid upp om vem skulle bli världsmästare i fotboll. Jag är definitivt ingen spelare men tycker att några bra tips förgyller och förhöjer hela tillställningen. En kompis kompis: Jocke Stenman har ett tips som är gudasänt. Jag har varit med sedan 1996 på hans tips som funnits med på alla EM som VM i fotboll. Momenten är lika många som kluriga och roliga. 10 målskyttar och två målvakter ska utses varav en av dessa ska vara kapten det vill säga en spelare som får dubbla poäng.

Parallellt ska man från varje grupp klura ut vilka av de fyra lagen som tar sig vidare i turneringen. Rätt lag på rätt plats ger dessutom bonuspoäng. Nästa fas var att tippa slutspelsträdet med kvarvarande spelare. Ju fler byten man har kvar desto bättre möjligheter att tillhöra de tre som vinner potterna. 230 kronor för ett tips som räcker länge är i många ögon för dyrt, i mina för billigt för den valutan man får utav helheten. Av 45 spelare hamnade mitt tips 1 på den försmädliga 4:e platsen och mitt andra på en hedrande 12:e plats. Dock vann jag vaden dels mot jobbarkompisarna Fredrik och Robin, dels mot min granne Jonas, alltid något att slicka såren med.

En kompis till Jocke Andersson, Ola Andersson hade ett tips där det gick ut att lista ut rätt resultat på alla gruppspelsmatcher. Rätt resultat gav fyra poäng, ett poäng om man gissar rätt vilket lag som vinner. Jag var med til the bitter end, men fick inte in någon adekvat fyrapoängare vilket gjorde att jag inte hamnade topp-2, det vill säga de som fick dela på potten. Några av dem som deltog i tipset var inbjudna till ett en helkväll med fyra fotbollsmatcher, fotbollsspel, grogg, whisky, öl, smörgåstårta och drivor med chips och nötter hos Ola Andersson.  De andra var Joakim Andersson, Mikael Öhr, Patrik Forsell, Fredrik Nordén hade  sju trevliga timmar framför dumburken med några riktigt underhållande fotboll och trevligt sällskap.

Det sista tipset var Aftonbladets Managerspel där vi blev åtta stycken som tävlade om att höja värdet på en startelva bäst. Jag tillhörde faktiskt toppen i dessa sju omgångar, men slutade på en dysfunktionell fjärde plats vilket innebar att jag inte slapp betala 100 kronor till vinnaren, något som den som kom tvåa inte behövde. Vinnaren  blev Mikael Öhr  som helt sonika kunde inkassera 600 kronor i vinstcheck.

I nästan 1 månads tid har jag varit ett med pixlarna på storbildsskärmen i mitt vardagsrum – nu är det slut, bara sådär. Det kommer onekligen att infinna sig något provisoriskt vakuum den närmaste veckan innan abstinensen försvinner helt. Undrar om det finns något 12-stegs program för detta fenomen?

Att Tyskland till sist stod som världsmästare var absolut helt rättvist sett ur ett helhetsperspektiv. Att Messi fick mottaga Guldbollen VM:s bästa spelare är inget annat än genant. Arjen Robben är en av minst 128 spelare som borde ha fått den, hellre än Messi. Den gamle Messi blixtrade till några enstaka gånger under vm, men var annars nästintill osynlig, tappade massor av boll och slog grispassningar överlag.

Om inte Adidas sponsrat både Messi och parallellt också varit VM:s huvudsponsor tillika sponsrat priset hade Messi aldrig fått utmärkelsen för VM:s bäste spelare. Plumpa marknadsföringsstrategier hör inte hemma när priser i turneringar ska koras. Hade Brasilien spelat sambafotboll så hade måhända minnet av de två sista matcherna reducerats, nu spelade de typ som Sverige i sina sämsta stunder. Var är sambafotbollen där fotbollen är lika estetik?

Hanna & Frida

Dansavslutning i Flygeln istället för mediokra Stadium arena. Typ allt var bättre i denna mera intima lokal. Ljudet var snuskigt bra precis som scenen i sig. Detta var Hanna, Tilde och Linas påbyggnadskurs i Disco freestyle. De fick blodad tand av denna euforiska dansuppvisning och är samtliga anmälda till steg 3  till hösten i disco freestyle 5+.

Vårterminen avslutades planenligt den 12 juni i Ektorps sporthall mellan 17.00-18.00. Belöningen förutom att umgås med sina goa föräldrar blev att välja vad de vill ha på sin pizza  på vår kvarterspizzeria i Ektorp. Deras sommarlov blev en salig blandning av att vara med sina kompisar, 3 dagar i Stockholm och 1 vecka i Dubrovnik Kroatien samt någon vecka i Vånga hos Maries föräldrar.

Bättre sent än aldrig. I strålande solsken bilade vi till sommarstaden Söderköping med deprimerande långa bilköer. Det primära fokuset låg på att hämta ut fyra stycken Staffan Hellstrand biljetter på Stinsen tillika Söderköpings turistbyrå. Det sekundära bestod utav synergieffekterna av detta besök. Glasspalatset Smultronstället var ett utav dem, Ramundberget ett annat. Tyvärr var det oväntat kyligt invid kanalen samt en kö utan like till Smultronstället. Det blev dock glass, men i en av glassbodarna istället.

År 2014 är det svårt att förbjuda någon form av spel då dessa finns typ överallt: mobiler, laptops, Ipads och så vidare. Det är väl bara att acceptera att ens barn får och kan spela, men begränsat. Min och Maries strategi är att synliggöra tiden genom att basunera ut två timmar spel, sedan ut på gården eller gå till kompisar – utan att tänka på Minecraft, Growtopia, Sims och dylika spelfällor. Om de inte sköter sig får de laptop-förbud det vill säga det värsta straffet de kan få. Trots detta är de små väldigt finurliga att lura till sig extra tid eller hitta belöningssituationer där speltiden är ett pris som hela tiden ackumuleras.

Jag, Frida och Hanna traskade ner till Filmstaden för att se uppföljaren till Draktränaren i 3D. Vi gillade alla den första filmen som verkligen var snygg, rolig och underhållande. Del två var minst lika imponerande trots att den nästan var två timmar lång. Efteråt åt vi på O´Learys; där barnen högg in på varsin nuggets med pommes och jag på grillad kyckling med potatisgratäng och en iskall stor öl. Vi tog sedan en runda på stan för att beta av de två leksaksbutikerna.

Familje-mini-semester i Stockholm

Gröna Lund var familjens primära mål, men i dess kölvattnen lurade fler attraktioner såsom Globe SkyWay, ABBA-museet, Skansen, Gamla stan, Söder och självklart god mat. Anledningen till att det först nu blev Stockholm stavades troligtvis Fridas längd i centimeter. Det var först nu hon kunde åka de flesta karuseller till skillnad från åren innan, men hon föll på 140 cm attraktionerna.

Undertecknad bokade ett halvår innan det snordyra Scandic hotellet Hasselbacken; två nätter 3200 kronor, men med en frukost som man står sig på nästan hela dagen. Förutom själva morgonsvullandet så var läget i sig klockrent  med endast 100 meter till såväl ABBA museet, Gröna Lind och Skansen. Vi skippade bilen för att ta tåget tur och retur till Stockholm en kostnad som däremot jag upplevde som billig; 1000 kronor för fyra personer tur och retur. Det var några år sedan jag vistades mer än ett dygn i den kungliga huvudstaden och som sagt första gången med småttingarna.

I Sverige är vädret A-O huruvida  ens semester kommer att utkristalliseras. Med sol och värme finns de rätta förutsättningarna, med spöregn och blåst kan man lika gärna stanna hemma; det är ett vågspel att bege sig ut i detta avlånga land.  Vädret hade dock inte varit på sitt bästa humör och var ytterst nyckfull under dessa 3 dagar. Det är skillnad på ihållande regn och uppehåll och vi klarade oss dock oväntat från regn under hela vistelsen.

ABBA museet var en klar hit, precis som klassiska Gamla stan medan Globen skyway kunde vi klarat oss utan. Gröna Lund det vill säga barnens våta dröm var kärnan i vår minisemester. Familjen gjorde allt vi orkade och ville åka under nästan 6 timmar. Hanna åkte berg- och dalbanan Jetline fyra gånger. Jag och Marie genomled parkens absolut otäckaste attraktion. Insane. Trots endast 75 sekunders åkning  hann jag inte ens skrika klart förrän nästa loop inleddes. En klart otäck farttingest som jag inte åker om på många herrans år.

Det blev som vanligt med mig vid rodret tre intensiva dagar som parallellt också var ytterst roliga och trevliga. Hotellets läge, frukostbuffén, regnfrånvaron, shoppingen, goda middagar och variationen på saker som vi gjorde gemensamt under minisemestern blev sammantaget en fantastisk upplevelse; glada barn skapar automatiskt nöjda föräldrar.

Mats & Marie 5 dagar i Italien

Den 25:e oktober 2012 drabbades Ligurien av extrema regn och kraftiga vindar med översvämningar och jordskred som följd. Byarna Vernazza och Monterosso al Mare drabbades oerhört och 6 stycken fick sätta livet till. Regnmassorna drog med sig lera, bilar, bråte, katter, hundar och allt annat löst på gatorna ned i byn. Arbetet med gräva ut byn och återställa den i dess ursprungliga skick inleddes direkt efter katastrofen. Utifrån hur det såg ut då och när vi besökte detta himmelrike var det egentligen ofattbarhet att vi inte märkte mera utav det som hände för nästan tre år sedan.

Min massör ”Mr Shipanski” var den som indoktrinerade mig tankemässigt till denna underbara region i Italien under sina knäcka-rygg-sejourer. Den cirka tolv kilometer långa kuststräckan är klassad som både nationalpark och världsarv och får inte exploateras hur som helst. De fem bergsbyarna: Montorosso, Vernazza, Corniglia, Manorolo, Riomaggiore  tillsammans med Portovenere blev ett utav Unescos världsarv 1997.

Den charmiga kustbyn Levanto med 5000 tusen invånare blev vår bas det vill säga därifrån vi utgick ifrån, sov och vaknade. Det visade sig vara ett optimalt ställe att vistas på samtidigt som det fanns ett brett spektrum av bra restauranger. Vi gick till trattoriorna där lokalbefolkningen samlades med syftet att äta genuin italiensk mat såsom de själva ville ha det tillagat. Det visade sig vara ett lyckokast, de tre gånger vi åt på olika stället var förenat med ren skär mateufori.

Att vandra är terapi och härligt, men att vandra mellan tre byar i 7 timmar under en dag är mastigt, med stark betoning på mastigt. Cinque Terre doftar järn, berg, mineral och salt hav. Berg som stupar ner i havet och byar som klamrar sig fast på klippor. Lägg till några miljarder oorganiserade trappsteg så var kvällsmiddagen och framförallt sängen en ytterst välkommen syn. Men som sagt byarna är som tagna ur en saga och landskapet tycks stiga rätt upp ur havet Den vackra naturen är som gjord för spektakulära naturupplevelser och halvjobbiga vandringar.

Portofino är en av de absolut mest exklusiva byarna i Italien en liten före detta  fiskeby numera turistort som ligger i regionen Ligurien har kommit att bli ett tillhåll för de med mycket pengar till sitt förfogande. Byn är tillika en semesterort för kända människor, både Truman och Capote satt här och skrev på sina verk; Richard Burton friade till Elisabeth Taylor i hamnen.

Fiskebåtarna har för länge sedan  bytts ut mot lyxyachter i miljonklassen. Vi tyckte det var vackrare än vi hade föreställt oss, och då var i alla fall mina  förväntningar redan orimligt höga. Smolket i bägaren var att vi var långt ifrån ensamma om den devisen. I en by med få gator och utrymmen var det en ändlös skytteltrafik mellan turisthorderna som självmordsaktigt kastade sig från färjorna för att hinna först ut. Jag vill inte ens tänka på hur mycket människor som rör sig på denna plätt under högsäsongen, så utifrån det perspektivet var det tunnsått med människor.

Förutom dessa sagobyar besökta vi vi myriader av större som mindre Italienska städer mellan La Spezia och Genova. Guldkornen  var utan tvekan Lerici, Camogli och Portovenere. Camogli är varje vykortsfotografs våta dröm, motiven bara väller fram över allt ur varje skrymsle och vrå. De pittoreska och pastellfärgade husen samsades med de übersmala gränderna  i symbios  med den vackra och avkopplande rullstensstranden.

Lerici ligger snuskigt vackert i en bukt vid Golfo dei Poeti på Liguriska Rivieran strax söder om staden La Spezia. Den berömda poeten Lord Byron levde en tid i området där han beskrev stadens skönhet i skrift. Den långa levande sandstrandspromenaden som binder samman Leciri med grannbyn är essensen i symbios med den medeltida 1300-tals borgen. Det är mysigt att vandra i denna pittoreska by med sina trånga gränder och trevliga fiskerestauranger där långt ifrån allt känns turistiskt utan mera som en äkta stad än adekvat turistfälla.

Genua var Europas Kulturhuvudstad 2004 och överallt gör sig historien påmind, konst och kultur finns vart man går. De många antika renässansbyggnaderna, berömda museer och mycket bra restauranger ligger inom ett bekvämt räckhåll. Genuas historiska centrum är ett av de största i Europa. Lägger man ihop alla de små smala gatorna, som kallas carruggi, blir sträckan 28 kilometer lång. I dessa labyrintlika miljöer samsas kyrkor, slaktare, designbutiker, ölhak och charmiga trattorior sida vid sida; att gå vilse är snarare en regel än ett undantag. Huvudgatan Via Garibaldi anlades i mitten av 1500-talet och här ligger flera av de berömda palatsen som tillhör UNESCO:s världsarvslista.

Det gamla hamnområdet Der Porto Antico genomgick 1998  en totalrenovering och nu serveras det intressanta utställningar och olika arrangemang. Här ligger bland annat det nya sjöfartsmuseet som är en av höjdpunkterna i ett stort kulturprojekt kring Genuas läge vid Medelhavet samt Europas största akvarium. Både Columbus och Marco Polo har levt och verkat i Genua.

Vid hamninloppet står Genuas mest kända landmärke, La Lanterna, byggd 1543 och världens äldsta fungerande fyr. Vi tog de 172 trappstegen upp till första terrassen för att belönas med en exceptionell panoramautsikt över hamnen. Tyvärr var det storhelg när vi besökte denna något luggslitna storstad, vilket innebar att typ nästan alla affärer var stängda.

Det blev till sist så mycket skönhet så att allt blev mera likt en Rolling Stones låtrepertoar det vill säga mer än vad i alla fall jag kunde ta in. Dessa fem dagar var horribelt intensiva, men också en orgie utav sevärdheter med skönheten i sin renaste form. Kontrasterna mellan storstäder som La Spezia, Genua, Pisa och de oräkneliga byarna var lika välbehövliga som intressanta. De fem byarna var sensationellt charmiga och vackra där de låg omgärdade av och på klipporna och berg. Det var en syn för gudarna och deras gudar; det blir onekligen svårt att toppa denna vymassaker.

Leta efter bilnummer processen

Min fru indoktrinerade mig in i detta ”har absolut inget bättre för mig syndromet”. Att kronologiskt leta efter bilnummer fyller absolut inget vettig funktion förutom att det just är ett tidsfördriv. Dock har en milstolpe näst intill infriats utifrån att inte fuskat igenom sig nummerprocessen. Bilnumret 500 hittades den 14 juli invid Skarphagens centrum, något som innebar att jag nästan bara hade  mindre än hälften kvar, det vill säga nummer över 501 till målet 999.

Att ha en tävlingsinstinkt kan väl ses som både positivt som negativt. Att min fru som började något år innan mig bara hittat nummer 250 innebär inte automatiskt att jag står som vinnare. Marie har inte den ambitionen helt enkelt, vilket nedmonterar min tävlingsinstinkt och som gör att jag endast tävlar med och mot mig själv.

Avliva, avliva inte, avliva?

Vår kära katt Sudden som nästa år fyller 13 har de senaste månaderna börjat kissa utanför kattlådan. De andra 11 år yngre monstren det vill säga Tussen och Dexter kattmobbar stackaren som får hålla till i lägenhetsperiferin, vilket i hennes fall innebär någon av de fyra köksstolarna. Sudden har väl aldrig tillhört skaran av modiga katter utan är snarare mera rädd för sin egna skugga som andras. Dock är min fru Marie och kattskrället på något sätt i symbios medan jag själv fungerar som någon form av matutfodrare.

I och med 15 dysfunktionella kisspölar måste ett beslut tas huruvida vi kommer att kvävas ihjäl i lägenheten av urinångorna eller om vi all förmodan klarar oss, men har dryga böter på sanering från Ståhls?I vilket fall som helst greppade jag de två sista livlinorna på Skarphagens zoo. De bestod dels utav Feliways påkostade doftavgivare, dels en ny kattlåda, något som innebar att vi plötsligt ståtade med tre sådana.

Doftavgivaren hade tre primära syften:

• Förhindra urinmarkering
• Förbättra relationen mellan katterna
• Underlätta anpassning till förändringar i kattens närmiljö

Allt detta var underordnat Suddens fortsatte liv eller avslut. Processen som startade tisdagen den 8 juli har i skrivande stund inte inneburit något mera kissande invid kattlådan eller på hallmattan. Det vore ytterst tråkigt att behöva avliva en familjemedlem bara för att den uppträder aningen diffust utifrån att bo i lägenhet. Familjen håller tummarna för att denna positiva inledning utav operation: ”aldrig kissa inomhus mera” bibehålls.

Joe Labero i Norrköping

Den ökände illusionisten intog Flygeln den 9 maj klockan 19.30. Eld, rök, mera eld, akrobatik, motorsågsjonglering och självklart trolleri på hög nivå. Hela förställningen inlindades med tunga musikmattor av bland annat Rammstein och Prodigy. Det var en holistisk förställning från början till slut, inte bara magi som sagt.

Det som imponerade mest på mig var Joe Laberos sarkastiska humor. Han delade ut dessa ironiska käftsmällar med bravur till olika individer i publiken och samtidigt drev med sig själv på ett väldigt underhållande sätt. Att Mr Labero i såhär stor utsträckning skulle präglas av  stand up comedy var  lika oväntat som ett välkommet inslag i showen.

Till sin hjälp hade han allt från grymma gästartister till några av några av Europas galnaste eldartister från Burnt Out Punks. Tillsammans skapade de en magisk och bensinindränkt punkcirkus med akrobatik, eld och coola poser.

”Vid 12 års ålder fick Lars Bengt Roland Johansson sin första trollerilåda.Han började öva och bestämde sig att bli professionell magiker. I början kallade han sig ”Magino” och 1979 vann han som 16-åring svenska juniormästerskapen i magi som hölls i Karlstad. Han mötte sin mentor, den svenske magikern, Carlo Tornedo. Tornedo sade att han kunde använda de två första bokstäverna i sina namn för att skapa ”Joe Labero”, och det har han nu registrerat som sitt officiella namn.

 1991 satte han, mot alla rekommendationer, upp sin första stora produktion ”A Magic Night” på Berns i Stockholm. Showen blev en stor succé och var utsåld och framfördes 657 gånger. Under åren som följde visades showen över hela Sverige och andra länder. Han turnerade med denna show ända fram till 1995.

 1996 hade hans nya show ”Mystique” premiär på Conrad Jupiter’s Casino i Australien, och den spelades i 16 månader. Året därpå presenterade han en annan show som han kallade ”Illusions”. 1998 tog han ”Illusions” till Sverige. Tillsammans med originalensemblen gjorde han stor succé och körde denna show till 1999 när han gjorde om den och kallade den ”Joe Labero Show” som han framförde fram till 2002 över hela Sverige.

 Efter detta skapade Labero ”Castle Tour” i Sverige som var mer intim med publiken och han använde samma tema senare på ”Ship of Illusions”-turnén där han reste med en båt runt Skandinavien . Tillsammans med pianisten Robert Wells satte han upp ”Rhapsody in Rock with Magic”. Detta var en stor show som kombinerade orkestermusik med magi. De startade 2002 och återförenades senare med samma koncept i ”Christmas Spectacular Show”.

Hösten 2003 tillbringar Labero utanför Sveriges gränser. Han började med repetitioner i England för Carlton Television. Produktionen fortsatte på en lyxkryssare i Medelhavet med 65 kameramän. Ombord fanns även tre engelska stjärnor, Linda Baker, James Hewitt samt Louise Rednap. Showen beräknades ses av 15 miljoner tittare i England, samt sändes i 22 andra länder i Europa. Finalen gjordes sedan på Colosseum i Tunisien.

 Våren 2007 hade ”Invited to Labero” med asiatiskt tema premiär. Hösten 2011 deltog Labero som en av magikerna i SVT:s tv-program Helt Magiskt tillsammans med Michael Halvarsson och Charlie Caper (Wikipedia).

Sommaren 2008 var det dags för ett nytt djärvt grepp genom en tältturné, en av Laberos mest ambitiösa och visuella presentationer någonsin.  Labero reser med sitt eget specialbyggda showtält, medan föreställningarna inspireras av allt från Cirque Du Soleil och Zootv till en annan av Laberos inspirationskällor, U2. The Marquee Tour gjorde flertalet stopp i Sverige och succén följdes upp av Marquee Tours både 2009 and 2010.

Minneskonsert Bob Marley i Skärblacka

I ett minst sagt svalt Skärblacka tillika blåsigt och regnigt avverkades mitt första besök på denna regionala musikinstitution. Detta var 34:e gången som detta osannolika evenemang gick av stapeln i en obetydliga bruksort som blivit ett nav för reggaen i Sverige. Skärblackas stoltheter Kalle Baah har medverkat i 32 av de 34 gånger som festivalen pågått. Jag, min fru, Hanna och Frida samt Hannas kompis Tilde var de som slog följe med oss i ett väder som inledningsvis var långt ifrån sommarbehagligt.

Vardagspusslet satte stopp för att se första, andra och tredje bandet; Desmodrome skulle jag verkligen vilja ha sett. Arrangörerna hade detta året satsat mest på lokala förmågor i syfte att visa upp den bredd som finns i denna bruksort. Avsaknaden av ett dragplåster utifrån minskade nog dragkraften en aning. Det hade varit betydligt mer folk de andra gångerna. Arrangörerna Blacka Musik införde detta år också en frivillig entré  med agendan att utveckla konceptet nästa år.

För egen del tyckte jag att Marx Gallo var allra bäst mest på grund att de blandade upp den sterila ackordföljden med snabbare beat, mer körer och mer stämsång. Kalle Baah hade sina klassiska hits att tillgå, tyvärr är tempot i låtarna konstant, vilket blir tjatigt i längden och det gäller för övrigt reggaen som helhet. Ibland känns konserterna som en enda lång monoton maxisingel.

Det ostadiga vädret var en annan faktor som bromsade besökarna som stämningen i sig. Efter ett halvjobbigt regn försvann oväntat nog alla moln och solen strålade på besökarna från klockan 17.00 och framåt. Hamburgare, korv, läsk och reggaemössa var saker som hamnade på shoppingkvittot.

Under 1984 firade Norrköping att det gått 600 år sedan staden fick reviderade stadsrättigheter, och tanken var att även orterna i ytterkant skulle få ta del av firandet. Kalle Baah hade då flera arbetslösa medlemmar som skrev dels ihop en ansökan om att få ordna en större minneskonsert, dels att skapa ett “musikhus” i fritidsgårdsform, beläget i simhallens källare. Båda ansökningarna beviljades och bildade grunden till Blacka Musik och Reggaefestivalen.

I slutet av åttiotalet och början av nittiotalet var Skärblacka centrum för reggae i Sverige, minneskonserten på våren drog stora internationella namn som Mad Professor, Macka B, Culture och Israel Vibration liksom inhemska och lokala artister. Den lokala scenen kryllade av band med allt från mellanstadieungar till övervintrade proggare.

Blacka Musik och konserterna fortsatte, men någon gång i mitten av nittiotalet när grungen börjat ebba ut så orkade inte de gamla eldsjälarna lika mycket och de nya hade inte fått chansen att ta över; en nedgång av all aktivitet skedde.

2014 ser betydligt bättre ut än på 90-talet med nya medlemmar som strömmar in, verksamheten är i full gång och minneskonserten för Bob Marley återkommer varje år liksom andra spännande arrangemang.

Kalle Baah anno 2014

Spelschemat

13.00 BM Family Band

13.20 Schoolvibes

13.45 Desmodrôme

14.35 Next Chune

15.25 Marx Gallo

16.15 Kiijano & Vibes of Jah

17.00 R.U.F.B

18.00 Kalle Baah

19.00 Alvaret

19.45 Reggaestrer@

20.30 Gräsrot

Eurovision Song Contest i Köpenhamn 2014

Danskarna axlade den dyra stafettpinnen från Sverige och avverkade den 59:e upplagan av detta musiksamarbete över Europagränserna. Med hjälp från oss svenskar skapade en av de bästa eurovision någonsin. Att höra 3 värdar som inte var patetiska, inte tog för mycket plats och behärskade engelska var helt enkelt befriande. Det visuella var helt snuskigt bra, betydligt bättre än de flesta låtar i sig. Mellanakterna innehöll underfyndig humor precis som spektakulära dansnummer. 2014 var också det året som alla nordiska bidrag för ovanlighetens skull tog sig till final.

Bidragen var mångt om mycket bleka, där det embryon till potentiella hits förstörde av endera falsksång eller engelsk accentuering som skulle kunna få en 5:e klassare att rodna, något som borde vara bannlyst på denna nivå. Dock fanns det ett knippe riktigt bra låtar som exempelvis Slovenien trots reproduceringen av förra årets flöjt med ”Round and Round” med Tinkara Kovac. Österrikes ”Rise lika a Phoenix” med Conchita Wurst, Vitrysslands Teo med klämkäcka ”Cheesecake”, Finland med ”Something better” framförd av Softengine, Irland: ”Heartbeat” med Can-Linn & Kasey Smith, Israel: ”Same heart” – Mei finegold, Italien: Emma Merone  – ”La Mia citta”, Ukraina: ”Tick tock” med Mariya Yaremchuk, Ryssland: ”Shine” The Tolmachevy sisters

Vinnaren från Österrike Conchita Wurst

Hela musikprocessen är som ett omvänt Champions League där låtskrivareliten i Europa torde klassa den svenska uttagningen ungefär som Allsvenskan. I Sverige är dock kvaliteten förankrat på alla plan: koreografi, körer och låtarna samt att det finns en stor eklektiskt trogen publik. Sanne Nielsen med sin Undo gjorde ett storartat jobb och hamnade på en hedrande tredje plats efter Holland och vinnaren Österrike. Vinnarlåten var bra, men hade enligt mig inte vunnit om inte artisten varit ovanstående kontroversiell tillika en käftsmäll direkt till det ryska imperiet.

Jobbet

Det och nya trevliga och duktiga sommarvikarier förhöjde arbetslivskvaliteten under sommaren. Deras åsikter, arbetssätt samt personligheter rörde om i grytan på ett fantastiskt bra sätt. Att några ungdomar gillade att följa fotbolls-VM var bara ett enda stort plus i kanten.

Nya ungdomar, en egen bil till verksamheten och ett väder som öppnade dörrar för flexibilitet i symbios med aktiviteter som Frisbeegolf, fiske, fotbollsgolf, fotboll, Harry Potter utställning, biobesök, Laserdome, bad  och dylikt. I och med vår egna bil slapp personalen den omständliga strategin att hyra bil på Kommunens bilpool. Trots att detta fungerar ganska friktionsfritt så måste biluslingen likaväl hämtas och lämnas under bokade tider, något som tar tid och suger ur personalens energi.

Inför Stadsloppet och Squashstegen

Tre veckor efter Prags halvmaraton kom jag äntligen igång med träningen. Den inleddes med en vinst mot Lars Löfgren med klara 3-0, men så snuskigt trött jag var efter matchen. Det var fösta stegmatchen på nästan två månader, därefter blev det 1 timmes gymmande. I min andra match ledde jag med 2-1 i game och hade 10-5, men lyckades slarva bort det gyllene tillfället genom att förlora med försmädliga 10-11. När jag var säker på att det inte kunde bli värre, blev det ändå så. Med en motståndare som missade massor och var minst lika trött som mig lyckades hämta upp 10-4 är en gåta. Han ska ha eloge till att han kämpade, vinsten blev en vinst med 3-2. Tredje matchen blev förlust mot Michael Lindau i fem stenhårda game där han drog längsta strået med 3-2 i game Allt detta innebar en fortsatt sejour i squashens division 5.

Förkylningen ville helt enkelt inte ge med sig. Var det förkylning eller en släng av allergi? Jag kombinerade allergitabletter med allerginässpray i någon månad enligt hörsägen att detta skulle vara en dunderkur. Om det var faktorer som mildrade den dysfunktionella förkylningen eller om det bara blev bättre i vilket fall som helst vet man ju aldrig sett ur backspegeln.

När förkylningen väl lagt sig kom hälseneproblem som ett brev på posten. Det var källan till att jag inte utnyttjade synergieffekterna utav Prag halvmaratonlöpningen. Det tog mig 2 månad från det loppet till min första löpningen. Jag ersatte det planerade Grabbhalvan med oändliga tåhävningar istället. Målet blev därmed Stadsloppet den 16 augusti, strategin: terränglandskapsträning, vilken skulle synkas inför Lidingöloppet i slutet av september och Bråviksloppet i början av samma månad.

I och med mitt nya arbete har jag upplevt att jobba med och för andra människor är jobbigare än att jobba fysiskt  som exempelvis på ett lager. Jag försöker träna tre gånger i veckan och varva squash med löpning, men märker periodvis att jag varken har ork eller lust att göra något som helst extra, utan hellre skippar inplanerade träningspass.

Vecka 25 blev dock startskottet för ett nytt försök att implementera bra träningsrutiner. Först begav jag mig ut och sprang 11 km i Vrinnevi och dagen efteråt så blev det 10 km med kompisen Joakim Andersson i samma fritidsområde. Veckan efteråt 1½ timme squash med 1 timme styrketräning. Nu var jag äntligen igång igen….

Den vackra huvudstaden

Gröna Lund var familjens primära mål, men i dess kölvattnen lurade Globen SkyView, ABBA-museet, Skansen, Gamla stan, Söder och självklart god mat. Anledningen att det först nu blev Stockholm stavades troligtvis Fridas längd i centimeter. Det var först nu hon kunde åka de flesta karuseller till skillnad från åren innan, dock nådde hon inte upp till 140 cm gränsen.

Undertecknad bokade upp snordyra Scandic hotellet Hasselbacken något halvår innan. Två nätter för 3200 kronor i ett klaustrofobiskt rum, men med en frukost som man står sig på nästan hela dagen. Förutom själva morgonsvullandet så var läget i sig klockrent med endast 100 meter till såväl ABBA museet, Gröna Lund, Wasa-museet som till Skansen. En faktor som spar  både tid och reducerar stresshormonerna betänkligt.

Vi skippade bilen för att ta tåget tur och retur till Stockholm en kostnad som däremot jag upplevde som billig; 1000 kronor för fyra personer. Det var några år sedan jag vistades mer än ett dygn i den kungliga huvudstaden och som sagt första gången med småttingarna, som inte är småttingar längre.

I Sverige är vädret A-O huruvida ens semester kommer att utkristalliseras. Med sol och värme finns de rätta förutsättningarna tillgängliga, men med spöregn och blåst kan man lika gärna vara hemma; det är ett vågspel att bege sig ut i detta avlånga land. Vi hade dock två dagar att spela på utifrån de oförutsägbara väderprognoserna. Halvtaskigt väder går väl an, men ett ihållande regn är helt förödande.

DAG 1 – förväntningar och mycket intryck blir det

Vi stegade yrvakna upp när alarmet ljöd klockan 5 på morgonen. Solen tycktes oväntat ha fått fotfäste på himlen. Vi tog buss ner till Centralstationen där vårt tåg till Stockholms Station avgick klockan 08.24. Den behagliga resan tog bara runt 75 minuter. Väl i huvudstaden blev det promenad och inköp av ett dygnskort x 4 av ett SL-kollektivtrafikkort. Vårt färdmedel till upplevelseön Djurgården blev spårvagnen som nästan tog oss in till Scandic Hasselbackens reception.

Vi ställde in bagaget och tog med oss det nödvändigaste för att i nästa stund äntra Djurgårdsfärjan till Slussen och sedan vidare via tunnelbana till Globenområdet. Sedan jag var här sist har Tele2 arena tillkommit, något som blev extra tydligt via Globen skyvView då helheten exploderade rakt upp i ansiktet. 130 meter ovanför havet i ett hiskeligt lågt tempo där utsikten var både hänförande som spännande i symbios med adekvat information inne i glasgondolen vad man egentligen stirrade ut på. 16 personer var maxantalet som fick plats i vagnen. I vår gondol var det runt 10 personer, något som öppnade möjligheter att ta bra foton. Allt som allt tog aktiviteten 20 minuter och kalaset för dessa kostade 490 riksdaler.

Efter detta vandrade vi igenom de 66 butiker som samsades nedanför Globen i gallerian där vi åt på McDonalds. Vi tog därefter tunnelbanan till Gamla Stan där barnen var oväntat måttligt roade. Varsin Ben & Jerry´s glass stillade deras otålighet med 45 minuter samtidigt som jag återuppväckte ett latent sockermissbruk med smaken ”Cherry Garcia”. Denna delikata smaktingest har tycks försvunnit från Norrköpings nejder, vilket månne är tur utifrån ett kaloriperspektiv. Under tiden passade jag på att besöka mitt absoluta favoritställe: Science-fiction bokhandeln.

Råkar man som jag själv dyrka genrer som horror, sci-fi, superhjältar och annat underligt är denna plats lika helig som Almedalen för politiker. Barnen tjat avskräckte mig inte dugg från att upptäcka varje meter utav lokalens yta. Mina inköp stannade dock vid Sherlock: Holmes tv-serie boxar, Nightmare before Christmes mugg och Marvel monopol samt Game of throne kortlek. Nörd har en stark negativ klang, men alla som besöker denna butik tillhör troligtvis denna mycket underskattade kategori av människor.

Vi reproducerade morgonen färjerutt för att äta sjusärdeles gott på O`Learys invid Gröna Lund. För en ringa kostnad utav 800 kronor blev vi mätta och belåtna. Deras barnmeny är gudasänd utifrån ett föräldraperspektiv; varierat, gott och mycket mat det vill säga noll gnäll samt att pappa och mamma fick ett gyllene tillfälle att ta sig en cider eller kall öl till kaloriboet.

Dagens sista planerade aktivitet var ett besök på närliggande ABBA-museet. För 520 kr fick familjen tillgång till såväl ABBA the museum samt Swedish Music hall of fame. I det priset ingick en svenskspråkig audioguide, något varje besökare bör kosta på sig i syfte att förhöja upplevelse. En orgie utav scenkläder, guldskivor, originalprylar, memorabilia etsade sig tuggummilikt fast hos oss de betalande. Mina förväntningar var motstridiga eftersom jag  var rädd för jakten på ABBA intresserade turister eventuellt skulle hinna före att skapa ett levande och varierat museum, där inte bara massa föremål stod i fokus.

Mina farhågor besannades inte, utan det var en härlig kronologisk musikcrescendo som visade sitt rätta ansikte; att belysa världen om denna grupps storhet men framförallt dess tidlöshet. När jag var yngre så var det gruppen KISS som gällde, ABBA var indirekt bannlysta. Ju äldre jag blev desto mera insåg jag vilka genier Björn och Benny var/är. De lierar sig på min lista med storheter som Beatlesteamet Paul & John. I museet fanns bland annat Polars mixerbord där ABBA  soundet skapades, Folkets Park plats där de möttes, Stikkans kontor, Skärgårdsön Viggsö där många hits skapades och historien i Brighton 1974 där musikhistoria inleddes.

Det och mycket annat med audioguiden i högsta hugg som intim vägledare till berättelsen om ABBA mötte oss som besökare till Stockholms nya turistattraktion. Jag och Marie var supernöjda, medan barnen under besökets gång också tycktes gilla vad de såg och hörde. För oss tog det två timmar innan vi avslutade besöket på den utmärkta pop-shopen. Självklart var det svårt att motstå det som hutlöst erbjöds.

ABBA var museets huvudspår, Swedish Music hall of fame hamnade dessvärre i periferin. Jag tycker dock det är ett smart drag att implementera in svensk musik historia i biljettpriset eftersom det synliggör annan bra svensk musik från 1930 talet till nutid.  Tyvärr kändes denna presentation utav svenska klassiker  aningen framhastat och mer som en  microgodsvagn än ett lok.  Då jag samlar på svensk hårdrock och svensk musik överlag kan jag inte låta bli att ponera om hur det skulle kunna sett ut om museet lagt lika stort krut på att presentera Secret service, Europe, Roxette, Army of lovers, Yngwie J Malmsteen, In Flames mer utförligare, men framförallt  andra akter som borde varit superstjärnor om  de inte kommit ifrån Sverige istället för USA och Storbritannien.

Mina visioner om ett levande hårdrock museum torde kunna vara ytterligare ett lok tillika världens enda. Där skulle den svenska hårdrockens historia presenteras från dess grund till nutid samtidigt som  Swedish Music hall of fame skulle få betydligt större yta att bli ett adekvat lok som då skapar världens troligtvis bästa och varierad musik-museum-nav. Janne stark heter mannen som skrivit  hårdrockbibeln “The Heaviest Encyclopedia Of Swedish Hard Rock And Heavy Metal Ever”. Den mannen, den kompetensen borde tas tillvara för att skapa världens coolaste och mest levande hårdrockmuseum med lite hjälp av mig själv och några andra kreativa entusiaster.  Som euforisk besökare skulle man kunna ta alla tre musiklok på samma biljett, men också var för sig.

Som helhet var detta en riktigt bra upplevelse där det bara fanns vinnare. Vi avslutade helt utmattade resten av kvällen på hotellrummet där wi-fi aktiviteter, morgondagsplanering och fotbolls-VM matcher stod högst upp på agendan.

DAG 2 – Gröna Lund

Frukosten på Scandic hotellen är i sig helt fenomenal. Det är en plats där de mest kräsna barnen kan få i sig frukost utan att hitta ständiga bromsklossar till att inte äta. Mitt mantra bestod utav att ”inte föräta mig, inte föräta mig”, något som vanligtvis är mer regel än undantag. Dock vet jag sett ur backspegeln hur matmassorna påverkar en efteråt. Att med ett stundande Gröna Lund besök må halvtaskigt var inget alternativ för mig.

Jag handlade biljetterna till Grönan medan de andra var kvar på rummet runt klockan 09.30. 340 kronor gick ett åkband på inklusive ett besök på ”Spökhuset” samtidigt som inträdet per person kostade härliga 110 kronor. Summan för att vistas på detta nöjesfält landade runt 1800 kronor exklusive fika och tilltugg.

Klockan 10 öppnade ”Lilla området” det vill säga karuseller för de mindre barnen. Klockan 11 kastade sig de köande fram för att nå de mest attraktiva farttingestarna först på ”Grönan”. Frida och Marie skyndade sig till årets nyhet ”Eclipse”. Med sina 121 meter är den världens högsta slänggunga, något som undertecknad passade, på grund utav min dysfunktionella höjdrädsla som inkluderade även ”Katapulten” och ”Fritt fall”.  Jag och Hanna kastade oss istället in i ”Jetline”, en klassisk berg- och dalbana full av action, höga höjder och kurvor. Detta blev tveklöst Hannas favorit, en attraktion som hon åkte fyra gånger under besöket.

Jag skuldbelade något senare Hanna för att hon var en fegis som inte ville hänga på mig att åka förra årets stora nyhet: ”Insane”. Med svansen mellan benen ställde jag mig i kön till denna best, vilken sätena roterar fritt kring sin egen axel, så beroende på vad passagerarna väger blir varje åktur unik. Min fru Marie mötte upp mig i kön. På väg upp och inför krönen av ”Insane” fanns det ingen återvändo och dels ångrade jag mitt raljerande över Hanna, dels att jag överhuvudtaget satte mig i denna tappa-kontrollen-helt-maskin. ”Insane” var ännu värre än jag hade föreställt mig. De 75 sekunder korta turen kändes som 175 och mina skrik han inte avslutas förrän nästa obehagliga loop briserade. Det var en jättupplevelse, men också väldigt otäck  sådan och något jag absolut inte utsätter mig för igen.

Vädret var på sitt allra bästa humör där kvicksilvret låg runt 20 grader utan att blåsa. Under dessa sex timmar vi var i parken blev det mestadels berg- och dalbana åk med ”Jetline”, ”Vilda musen”, ”Kvasten”, ”Rock-jet” och ”Twister”. Däremellan avverkades ”Lustiga huset”, ”Skrattkammaren”, ”Radiobilarna”, ”Bläckfisken” och ”Flygande mattan”. ”Spökhuset” som jag aldrig besökt förut, men hört mycket gott om blev dock en rejäl besvikelse. Lyckades med konststycket att inte bli rädd en enda gång.

Vid femsnåret var vi rörande överens att vi gjort allt vi velat göra, och att det helt sonika var dags att lämna Gröna Lund. Jag fick igenom min enväldiga och diktatoriska vilja att inte ta spårvagnen från Djurgården till City. Det blev en härlig, men lång promenad som var lika arkitektonisk vacker som gnällig. Anledningen stavades hunger av förklarliga skäl.

Vi stannade till invid Wasa museet för att utforska Stockholms sjögård som vid tillfället bestod av två öppna båtar som modifierats om till museifartyg. Det blev att besöka fyrskeppet ”Finngrundet” samt Sveriges första isbrytare ”Sank Erik”. Förutom att det var fritt inträde var det betydligt intressantare än jag kunnat förutse. Här inleddes parallellt operation gnäll där Hanna gick i bräschen att tala om hur ont hon hade på och i kroppen.

Efter ett idoga letande efter ”rätt” restaurang blev det till slut Trattorian ”Fiore” på Regeringsgatan  21 som fick stå värd för våra tomma magar. Maten var superb precis som deras rationella barnmeny. Vi tog  utan några tvivel spårvagnen till vårt kära hotellrum där tröttheten slog klorna i oss. Jag själv orkade inte ens se klart VM-fotbollsmatchen, en prestation i sig då den var fantastiskt spännande.

DAG 3 – Shopping och hemfärd

Äntligen sovmorgon, och inget inplanerat förutom att shoppa samt passa tåget som skulle avgå klockan 13.21. Packat hade vi gjort kvällen innan så nu var det bara att njuta utav den mångfald som Scandic frukosten erbjöd oss. En snabbdusch, betala av hotellrummet och ta spårvagnen till Kungsträdgården var näst på tur. Klassiska Butterick´s var en uppskattad butik precis som Hötorgshallen, Mique och Dr Martens. Barnen köpte inte mycket, men de prylarna på Miques rea blev desto dyrare.

Tiden knatade på i snabb takt vilket gjorde att det blev dags att ta oss till närliggande tågstationen. Innan dess shoppade jag loss på Lush; en butik vars policy jag dyrkar. Det blev en snordyrt besök, men väl nödvändigt då butikerna i såväl Norrköping och Linköping lagt ner. Visserligen kan man beställa via deras hemsida, men det är liksom inte samma sak.

”Sedan Lush startade, har våra grundare varit medvetna om att produkterna vi tillverkar och säljer, påverkar miljön. Vi har alltid använt oss av kreativa lösningar för att ha en positiv effekt på vår planet, som när vi uppfann det första schampot i fast form. Miljöfrågor är det som genomsyrar hela vårt företag och återspeglas i beslut som tas dagligen. Till exempel använder vi mandel och olivolja – inte mineraloljor – delvis för att vi tycker att trädfyllda fält gör livet rikare än oljefält. Vi håller koll på lagstiftningar och välkomnar nya regleringar som verkligen minskar industrins miljöpåverkan. Vi gillar att stödja miljögrupper som tar del i kreativa aktioner, i försök att ändra lagen”.

Den bekväma och snabba tågresan var lika friktionsfri som på ditresan. Det som mötte oss i Norrköping var ett ihållande skyfall som pågått ett tag. Att packa upp till tonerna av det smattrande regnet och blixtuppvisningarna var befriande och mysigt ”borta bra, men hemma bäst” stämmer till 99%. Den intensiva Stockholmsvistelsen var enligt barnen helt suverän, även vi som vuxna kunde bara snabbt instämma. Vill man göra saker som tilltalar en själv, sin fru som ens barn i symbios med bra mat får man helt enkelt öppna plånboken. Vårt resekalas gick på lite under 11 000 kronor, men var värt varenda krona.

Continue Reading »

Pixel – Eskapism

12 years a slave vann 3 Oscars år 2013. Det är en osannolik historia med verklighetsförankring. Jag förstår att amerikanska producenter dreglade över manuset som torde vara essensen hur de vill att filmer bör se ut i tron att massorna ska flockas till biograferna med händerna fulla av XXL-large popcornsmuggar. Handlingen kretsar runt den fria färgade Solomon Northup som kidnappas och säljs som slav till de mindre empatiska regionernas i sydstaterna. Vi får följa hans enträgna kamp för överlevnad med motivationen att återse sin familj det vill säga hans trognaste livlina. Filmen är vacker, dramaturgisk perfekt och mollstämd, men den fernissade ytan är på tok för välpolerad precis som överproducerad A.O.R vilket skapar en alldeles för tillrättalagd film. Micheal Fassbender (1977, Heidelberg, Tyskland: 300, Hunger, Eden Lake, Fish tank, Inglourious bastards, X-men First class, Prometheus) stjäl återigen showen och visar att han är 2000-talets coolaste skådis. Han spelar den demoniske slavhandlaren Edwynn Epps på ett horribelt verkligt sätt. Utifrån alla priser filmen fått så är det självklart en besvikelse eftersom 12 years a slave är en själlös rulle. Vad är argumentet för att kalla den själlös? Jo, jag blev inte det minsta berörd av denna misslyckade sentimentalitetsorgie, däremot var jag ytterst nära att somna.

Från en Oscarsrulle till en annan; från 3 Oscars till hela 5 stycken sådana tillskansades denna udda fågel: The Artist. Att den var svartvit och att knappt någon pratar i filmen var faktorer som fick mig att gömma filmen längs ner i filmlådan. I vilket fall som helst kände jag mig manad att se filmuslingen utifrån ett cineastperspektiv. Det blev en oväntad positiv överraskning som väntade mig runt tv-hörnan. Filmen kretsar runt stumfilmsikonen George Valentin och hans fall från världskändis till föredetting när tekniken skiftar från stumfilm till talfilm. Hans motspelare Peppy Miller klarar den övergången betydligt bättre och blir en ännu större stjärna i och med den nya tekniken. Jean Dujardin som spelar George Valentin var för mig helt okänd, men han var helt sanslöst bra. The Artist var precis allt det där som inte 12 years a slave inte var. Med subtil humor, mimik i världsklass och Hollywoodsk sällsynt självironi kan man inte annat göra än att abdikera. Allt är så snuskigt snyggt gjort, trots svartvit bild och ljudlöshet. Jag gillade också hur  man på ett träffsäkert sätt visade hur det kunde sett ut när den gamla skolan med Chaplin och Buster Keaton fick lämna över stafettpinnen till den nya skolan med Cary Grant och Audrey Hepburn. Som sagt en charmig, genuin och rolig film där George’s hund också borde fått en Oscar.

Captain America: The winter soldier tillika uppföljaren till 2011 års Captain America: The first avenger. Jag gillade första filmen trots att Captain America aldrig tillhört mina favoriter i Marvelvärlden. Chris Evans iklär sig återigen i ultranationella trikåer och tillhörande jättefrisbee med ett hjärta av guld och en vilja av stål. Det som skiljer Captain America är just äktheten i slagsmålen, han har styrkor, men inte för stora, ungefär som Batman, något som känns ”äkta” i förhållande till exempelvis Superman. Just actionscenernas genuinitet är kittet i filmen i symbios med en härlig intelligent humor. Det ligger en ironisk lekfullhet över filmen som helhet och dess karaktärer. Konspirationer var en av filmens manuskällor, vilket gör att filmen har fler bottnar än den allt som oftast glättiga Marvelytan. Periodvis är detta en politisk thriller som väver in specialeffekter, utmärkt dialog med bra skådespelarprestationer. Denna bryggd visar sig vara en framgångsfaktor eftersom jag oväntat rankar detta som en av de bättre Marvelfilmer som gjorts.  Scarlett Johansson (1984, New York: Ghost world, Eight legged freaks, Lost in translation, Match point, The Island, The Prestige, Iron man 2, The Avengers, Hitchcock, Don Jon) som Black widow också ett vinnande koncept.

The Amazing Spider-man 2 på stans största bioduk i Filmstaden med brorsan. Trots ljud och bild i världsklass lossnar det inte riktigt för Andrew Garfield som axlat Tobey Maguires fallna Spidermanmantel. Visst är han vitsigare än förut något jag gillar. Visst är slowmotionscenerna osannolikt snygga. Visst får Gven Stacy (för) stor plats. Visst finns det adekvata antagonister som Electro (Jamie Foxx) och Green Goblin (Dane DeHaan). Tyvärr blir det dock för mycket utav Gwen & Peters relation i ett alltför segdraget tempo. Mitt skruvande i biofåtöljen började successivt nöta på tyget. Jag måste poängtera att jag dyrkar Spiderman; har alla serietidningarna inplastade samt en tatuering av densamme på överarmen. Det betyder inte att man som fan inte behöver svälja allt som produceras. Att filmteamet ändrar grundstoryn med Gren Goblin är en historia i sig. Jag avskyr när de gör på detta viset. Gröna trollet alias Norman Osborne tillika Harrys pappa var och är Green Goblin, sedan tog sonen Harry över. Karaktärerna är också snuskigt dåligt underbyggda som exempelvis Peter och Harrys mystiska kompisrelation. Hade de gjort alla dessa horribla förändringar från bok till film i Sagan om ringen så hade alla i filmteamet troligtvis arkebuserats. I detta fall förpassas de dysfunktionella förändringarna till periferin. Regissören Marc Webb är tyvärr kontrakterad till ytterligare en uppföljare, något som bådar riktigt illa – in med Sam Raimi igen. Ärligt talat känns det knappt som en Spider-man film utifrån alla dessa hopsnickrade habravincher vars syfte är att tilltala Twilight och Hunger games kidsen – money talks – tyvärr.

 X-Men-Days of the future past, en storslagen fest för fansen? Definitivt inte, utan en av årets hittills största besvikelser. I framtiden har kriget mellan mutanter och människor ödelagt planeten. Wolverine skickas tillbaka i tiden för att hindra Mystique från att starta kriget som sätter igång den dysfunktionella processen. Om det funnit 3777 olika manusförslag så torde detta varit det allra sämsta valet. Det är ytterst sällan filmer där personer skickas tillbaka i tiden blir lyckade, snarare blir de bara källan till stor förvirring och manusluckor. Här har också också utmärkte regissören Bryan Singer sneglat mot att fördjupa karaktärer a´la Batman begins, något som dränerar filmen på adekvat underhållning. Jag dyrkar de andra X-men filmerna och rankar X-Men first class som en av de allra bästa superhjältefilmerna någonsin. Tyvärr har filmteamet drabbats av hybris genom att öka sentimentaliseringen, reducerat effekter och actionscener – en helt klart dålig strategi. Om man tar bort inledningen och några andra småscener så kunde dramaturgin varit i klass med Broarna i madison county. Jag älskar den filmen, men att en actionfilm håller så lågt tempo är långt ifrån optimalt när man förväntar sig mer action under mer än två timmar i en biofåtölj. Parallellt påminner handlingen alltför mycket om Terminator och i viss mån om The Matrix något som definitivt inte gör saken bättre. För det tredje finns det  manusluckor som kan få den mest inbitne X-men fantasten att sätta i halsen: exempelvis förklaras inte varför och hur Xavier plötsligt är i livet. Som sagt en av årets största besvikelser; en trött och tråkig film.

Edge of tomorrow är en ”måndag-hela-veckan film” det vill säga i samma genre som Groundhog day,  Source code och Buttefly effect med flera. Tom Cruise har onekligen fingertoppskänsla i sina filmer; han i sig är bra precis som de filmer han medverkar i. Att han lyckats vara med i Sci-fi godingar såsom denna rulle, Oblivion och Minority report är bara att gratulera. Här spelar Cruise skrivbordsofficeren som ofrivilligt blir indragen till fronten i ett krig där det bara tycks finnas en vinnare det vill säga de tillsynes oövervinnliga utomjordingar.  När döden infinner sig vaknar Cage upp på exakt samma ställe, men det han gör eller inte gör påverkar det fiktiva tidsskeendet. Från timid, arrogant och feg till att utvecklas till en man med heder och supersoldat är en underhållande cineastisk resa för oss biobesökare. Specialeffekterna är bombastiska, många och snygga, men reducerar inte skådespeleriet i sig utan bara kompletterar. Det fanns inte ett läge att skruva sig i biofåtöljen då varje sekund tillförde helheten något nytt. Absolut en av Tom Cruises allra bästa roller på senare år  i symbios med Emily Blunt som som den ultimate soldaten Rita. Deras relation blir aldrig pinsam eller överdriven utan bara naturlig. En synnerligen intelligent och underhållande film.

Förförståelsefasen

Då min käre kiropraktor ”Mr Shipanski” beskrev sin vandringssemester till denna del av Italien blev jag mentalt paralyserad, därefter knakade han till huvudet onaturligt långt till höger. I vilket fall som helst såddes ett frö som växte sig större för varje år som gick för att år 2014 bli ett fullskaligt semestermål för mig och min fru.

Jag läste in mig dels via den utmärkta ”Första klass reseguiden”, dels via nätet. Ju mer jag läste på desto mer fascinerad blev jag. I syfte att tona ner de horribelt höga förväntningarna som målats upp av bilder och text blev jag tvungen att hitta på konstruerade falluckor eller mindre bra saker med resmålet. Exempelvis hur mycket gluten jag kommer att få i mig via pizzor och pasta eller hur taskig engelska italienarna besitter.

Min fru och jag har lagt undan pengar i flera år för att gemensamt utan våra kära barn ta oss till något vackert ställe i Europa. Det var inte förrän jag fick ett fast arbete som visionerna kunde uppnås. Först lutade det åt Geneve/ Lausanne därefter låg Comsjön bra till för att ersättas av Ligurien med Cinque Terre, Portofino och Genova som primära huvudattraktioner.

Jag passade på att ta ledigt en extra dag med syftet att kunna bearbeta det som komma skulle istället för att dagen efter kravla sig till jobbet. Lägenheten bokade jag via Wimdu och skulle betalas på plats. Anledningen att det blev kuststaden Levanto med sina 60000 tusen invånare var dess läge i förehållande till Cinque Terre byarna, Portofino och Genua. Istället för att byta hotell så la vi basen i denna stillsamma och charmiga kustbygd.

Våra flygvärdar blev Ryanair vars servicevänlighet lämnar mycket att önska. Tyvärr ligger flygplatsen allt för logistiskt funktionellt till samtidigt som priserna är alltför bra, det blev en deal med djävulen helt enkelt. Trots det kommer allt som oftast planen i tid och det är sällan det uppstår något strul ifall man är på flygplatsen i god tid.

Dag 1 – En storstadsbörjan

Det enerverande alarmet ljöd klockan o3.45. Med en timme sömn i bagaget trevade vi efter det färdigpackade bagaget och bilade förväntansfulla till Skavsta i ett minst sagt kylslaget väder. Planet landade friktionsfritt på Pisas flygplats runt klockan 09.00. Vi hämtade bagaget och tog tåget till Pisa centrale som skulle ta 4 minuter, tyvärr var det en regional tågstrejk. Detta aber skapade kaos på hela tågstationen, de som satt i informationsdisken var lika barska som förvirrade. Efter ett antal köer lyckades vi efter ett tag fixa en tågtid till Levanto. De två timmarna vi hade på oss spenderades i den halvstora staden La Spezia. Vi strosade runt i de historiska miljöerna som ekade dåtid med råge.

Det tog runt 30 minuter  att färdas från La Spezia till vår bas Levanto. Vi checkade in på vårt mysiga pensionat med världens trevligaste och servicevänligaste dam. Bort med incheckningsväskan och handbagage, på med sandaler, shorts och T-shirt. Vi utforskade staden som hade runt 15 restauranger att välja mellan. Levanto visade sig något oväntat vara betydligt bättre än vi förväntat oss, vacker, gemytlig och precis sådär lagom stor.

Vi införskaffade oss två Cinque Terre kort för 46 euro och två dagar. Därefter åt vi bästa pizzan på flera år i symbios med husets vin och en überdelikat chokladpannacotta. Vi avrundade kvällen med att handla på oss varor inför morgondagens vandring samt till frukosten. Avsaknaden av sömn, förväntningarna och alla resor hade tagit oss i besittning, så det var inte ett svårt val att lägga oss runt klockan 22.00.

Dag 2 – Vandring i paradiset

Denna resa är som vanligt vid mig vid rodret lika mycket semester som upptäcktsfärd. Det innebär bland annat tidiga mornar och sena kvällar i en gående position. Fördelarna är att man får se så snuskigt mycket, nackdelen är att man behöver en vecka att landa efter man kommit hem. Klockan 07.30 stod jag i duschen och testade det nyinköpta schampot; konsistensen var dock misstänksam underlig. Det visade sig senare vara hudlotion, och krävde runt 8 balsamtvättar för att bli av med 1/3 av fettet i skallen.

Likt en 50-tals raggare med två tuber brylcreme i håret, ryggsäck, T-shirt och vandringsskor var jag redo för motion: min fru Marie skippade ”schampot”, men hade sin ryggsäck med sig. Vi inledde med att vandra till Monterosso, den första byn av de fem som ingår i det som blev ett UNESCOS: världsarv 1997: Cinque Terre (fem länder).

Byn förfogar över det enda riktiga badstället, men vi var aningen för kinkiga när det kom till att doppa tårna i det troligtvis snorkalla havet. Kameralinsen och jag var i symbios med varandra, för det var i handleden som träningsvärken fick bäst fotfäste. Parallellt var det anledningen till  att vår vandring tog hela tre timmar att genomföra.

På kartan fanns myriader av röda vandringsstigar kors och tvärs på sluttningen, och så en blå stig som löper längs med havet vilken går genom byarna. För den blå stigen står angivet exakt hur långt det är mellan varje by, och hur lång tid man uppskattar att det tar att gå de olika sträckorna. Har man svårt att gå i trappor är promenaden inget att tänka på, det var definitivt en motig upplevelse, betydligt värre än vad vi båda hade förställt oss.

Monterosso var uppdelad i dels beachen Fegina, dels den medeltida delen av byn. Slottsruinen och tillhörande tornhusen dominerar gamla Monterosso vilka separeras av de smala medeltidsgatorna (caruggi). Smala gränder, trappor, hängande tvätt och små mysiga butiker; miljöer som hämtade ur en sagobok och sinnebilden utav en italiensk bergsby omgärdades estetiskt av olivlundar, vingårdar, branta grovskurna klippor och kristallklart hav.

Solen hade hunnit titta fram när vi lämnade första byn bakom oss. Framför oss väntade en orgier av trappor; ärligt talat en helvetisk jobbig vandring som mera kändes som tre timmar än de två den tog. Men den som väntar på något gott, var väntan väl värd. Vernazza grundades runt år 1000 och var en syn för gudarna; definitivt en top-3 på min vylista ever. Vi insåg ganska snart att denna andra by skulle bli svår att överträffa. Stadens bakgator förenades med branta trappor, många av dem byggda direkt på klippformationerna en syn i sig.

De karakteristiska terrassodlingarna omfamnade denna ultrapittoreska före detta fiskebyn. Nere vid den lilla hamnen ligger den gudomligt vackra piazzan omgärdad utav att spektrum av målade husfasader. Förutom denna nära-döden-upplevelse utifrån ett vyperspektiv kunde man ta sig uppför borgen Doria och dess vakttorn som byggdes på 1500-talet. Den hänförande utsikten tjänade byn som skydd mot dylika piratangrep.

Via en grottunnel genom ett hus kom man fram till en klipp-sten-strand som såg helt surrealistisk ut. Vi hade återigen fått en gratischans att testa havsvattnet, dock avböjde vi även denna gång. Vi tog en välförtjänt picknick invid båthamnen i en miljö som nästintill var overklig. Efter att genomsökt byn på vyer, trappor, butiker och kyrkor gick vi vidare till tredje Cinque Terre byn: Corniglia, klockan hade då hunnit bli 17.00.

297 trappsteg senare spontanbesökte vi ett Hotell där de serverade egenproducerad Limoncello. Anledningen stavades deras obeskrivbara utsikt över Vernazza. Marie och jag skålade i vad jag upplevde som den bästa Limonecellon någonsin. Vandringen till Corniglia tog två timmar, men kändes snarare som en timme. Byn ligger på en klippa 193 meter över havet och är den minsta och lugnaste av de fem samhällena. Corniglia var betydligt gemytligare, och långt ifrån lika hätskt turistiskt som de andra byarna, något vi uppskattade fullt ut.

Detta är enda byn där inte båtarna kan stanna till, utan här det härliga 377 trappor från tågstationen upp till den delikata panoramautsikten. Vid det här laget hade klockan hunnit bli 19.00. Vi var möra såväl psykiskt som fysiskt, och var nog inte riktigt vid våra sinnens fulla bruk, det vill säga uppskatta byn som vi  skulle gjort om detta vore den första vi hade kommit till. Den hänförande andliga utsikten ifrån Oratorio di Santa Caterinas terrass i symbios med en kallfrostig Birra peronio var dock något utvöver det vanliga. Därifrån kunde man se bort till grannbyn Manorola.

Middagen skedde klockan 21.30 i Levanto på en familjeägd genuin Trattorian: Le Palme. Marie passade på att äta den regionala pestorätten med spagetti medan jag mumsade i mig en Ravioli med Bolognese. Efterrätten bestod utav varsin himmelsk Prosciutto crudo e melone. Kvällen avslutades med att utnyttja pensionatets fria wifi samt planera morgondagen. Det tog inte många minuter innan John Blund hälsade på våra sargade kroppar. 3 + 2 +2 timmar i bergsterräng var absolut något som krävde sin kvinna/man.

Dag 3 – Cinque Terre part II

Part två med syftet att se alla bergsbyarna inleddes med att vi måttligt pigga gick upp runt klockan 08.00. Vädergudarna var ruskigt otacksamma och bjöd oss på såväl spöregn, åska som blåst och blixtar. Att vi bokat båtturer till resterande byar för 56 euro gjorde oss på mindre bra humör. Klockan 10.00 avgick en en full båt till fyra av de fem byarna. Jag passade på att filma inloppen till dessa sagolika byar i ett helvetesoväder, och i takt till en oroväckande blåstgungande båt.

Som ett smärre under upphörde regnet lägligt när vi gick av båten på vår fjärde Cinque Terre by: Manarola. De typiska medeltida husen vars fasader är målade i liguriska starka färger är byggd  uppe på en klippa 70 meter över Medelhavet. Manarola kändes instinktivt som den charmigaste och romantiska av de fem byarna. Manarola ligger precis som de övriga andra Cinque Terre byarna som klistrat på klipporna och det är i stort sett bara en enda gata, nämligen huvudgatan som leder ner till den lilla båtplatsen. En riktig hamn har det inte varit möjligt att anlägga, varför alla små fiskebåtar ligger uppdragna på land.

Med syftet att ta sjusärdeles snygga bilder var jag tvungen att vandra uppför Sydeuropas 170 brantaste trappor. Jag halkade till och höll faktiskt slå ihjäl mig, men lyckades greppa tag i ett träd, men bilderna blev dock exceptionella. Vi strosade runt i vackra miljöer i över 1 timme för att sedan hinna med ett tåg till den sista av de dessa fem samhällen: Riomaggiore. Kärleksstigen Via Dell´amore var tyvärr avstängd vilket gjorde att tåget blev vårt enda alternativ eftersom nästa båt skulle dröja alltför länge.

Det tog oss bara några minuter att ta sig via tåg till hänförande vackra Riomaggiore. Byn  är byggd i en ravin med en riktigt brant bygata som löper från den pittoreska hamnen genom byn som kantades av bedårande hus i vackra pastellfärger. Vi passade på att fika, besöka utsiktsplatser och utforska ett kluster av mysiga bakgator. Vi tog sedermera båten från Riomaggore till Portovenere, en stad som vissa gärna vill kalla den sjätte Cinque Terre byn

Regnsmattret hade upphört och istället hade solen tillika värmen letat sig fram när vi äntrade stadens tröskel. Till skillnad ifrån de andra kompakta byarna var detta en stad och långt ifrån lika stabbig och klaustrofobisk som sina grannar. Inloppet i sig var schizofrent vackert med kyrkan San Pietro som delikat utpost på en klippudde. Därifrån följde vi trapporna  till spektakulära Byron grottan  vars suggestiva utsikt och läge var ett härlig inslag i besöket.

Hamnen kantades av färgeuforiska medeltida hus som ledde oss besökare via The Mill till försvarsborgen Castello Brown som byggdes på 1300-talet. Det blev en lika mäktig tillika angenämt besök som vi betalade en ringa summa för att få ta oss in och uppför. Den utsikten som utkristalliserades på tre olika nivåer var minst sagt osannolik. Vi vandrade sedan planlöst runt i staden för att lite senare köpa bussbiljetter till först La Spezia och sedan Lerici, till nästan ingen kostnad alls.

Resan i sig blev en informell guidning över regionens kulturella som estetiska landskap. Vi gick dock av misstag av i närliggande grannbyn San Terenzio, vilket indirekt ledde till att vi utnyttjade den sammanhängande strandpromenad från San Terenzio till Leciri. Arkitekturen påminde mångt och mycket om den i Cinque Terre byarna. Till skillnad ifrån dem så var sprudlade Leciri av lokalbefolknings liv och lustar, inte turisterna. En annan skillnad var att detta var den första renodlade sandstranden som vi hitintills bevittnat under vår färd, de andra var stenstränder.

Vi tog senare bussen till Sarzana, dessvärre var den försenad 50 minuter vilket tärde på mitt rationella psyke där jag såg kvälls planeringen spricka med råge. Vårt huvudmål var Sarzana, inte Leciri, men vi blev lite besvikna på staden. Sofistikerad och  kulturell absolut, men alltför prålig i våra ögon i kombination med den tid som vi hade på oss att ta oss tillbaka med sista tåget till Levanto. Sarzana var som Lucca utan ringmur och långt ifrån lika vacker.

Vi åt middag runt klockan 22.00 på Trattorian Due Lune, och jag reproducerade gårdagens sagolika pizza, tyvärr var det inte samma person som gjorde den. Vi kastade oss raklånga av utmattning i våra sängar. Sett ur backspegeln gapade jag nog efter lite för mycket när Sarzana besöktes istället för att stanna längre i Leciri.

Dag 4 -Världens vackraste hamninlopp

Denna dag inleddes med en välförtjänt sovmorgon. Vi tog sedan Milanotåget som avgick klockan 10.13 för att 50 minuter senare stega av i vackra S:t Margherita. Vi valde att ta en båttur där även en avstickare till San Fruttuoso ingick och gick på 20 euro. Mina förväntningar inför vad som komma skulle var sjukligt höga och ändå infriades dessa vykortskriterium. Det var en syn för gudarnas fäder att skåda, bara Vernazza kom i närheten utav detta hamninlopp.

Vi var dock inte ensamma att omfamna denna sagovärld, utan horder av turister flockades på nästan varje kvadratmeter, något som förtog en del av stämningen. För att slippa trängas med ½ miljoner människor vandrade vi så långt bort som möjligt för att finna en anständig trattoria. Vi hittade till slut ett ställe där våra båda pastarätter var goda, men djävulskt snålt tilltagna. Marie och jag delade på en lokalproducerad flaska rosévin i samklang med en äppelapelsinkaka.

Ursprungligen var Portofino en liten fiskeby, men fiskebåtarna har idag bytts ut till stora lyxiga yachter i miljonklassen. Vill man bo här krävs en inkomst som är betydligt större än det man får av att fiska ansjovis. Hamnen är idag präglad av restauranger som inretts i de många pastellfärgade husen, medan de få gatorna i byn erbjuder märkesbutiker som får en att tänka på de flotta huvudgatorna i Milano, Florens eller Rom.

Det finns inga priser i menyer eftersom pengar är något man har i överflöd och inget man talar om. Det är många som åker till Portofino för att få sola sig lite i stjärnglansen från celebriteterna. Vill man bo granne med familjer som Agnelli, Armani, amerikanska filmstjärnor, finska backhoppare och andra kändisar ska man definitivt söka sig hit.

Det blev till att besöka slottet de två kyrkorna och de få gatorna, sedan var det roliga slut. Vi tog sedermera båten vidare till San Fruttuoso. Var det trångt i Portofino så var det snäppen värre här, i denna pyttelilla plats där det fanns plats för en liten strand, ett torn, ett kloster samt vandringsleder i mängder. Det var påfrestande mycket turister. Tornet var stängt, och benediktinerklostret var vi inte upplagda för så det blev att invänta båten till Camogli, en tur som  kostade hutlösa 23 Euro och tog 40 minuter.

Precis lika besvikna som vi blev på San Fruttuoso blev vi överraskade av Camogli. Staden var dagens Leciri det vill säga något vi absolut inte väntat oss något av. Det var en livfull stad som svämmade över av pittoreska miljöer i samklang med en härlig sandstrand tätt inpå en bred strand-city-promenad.

Camogli betyder ordagrant två saker på italienska. Den första översättningen är ”hus nära varandra”, vilket verkligen märks när man promenerar omkring bland stadens smala gator med pastellmålade små hus. Den andra betydelsen, ”fruarnas hus”, vilken refererar till gamla tider när fiskemännens drog ut till havs och lämnade fruarna vid kajen. Vad som hände när de var borta på fiskesejourerna förtäljer inte historien.

Det tog bara 9 minuter att nå sista staden för dagen Rapallo. Det var en mysig stad vilken ståtade med den näst sofistikerade stadskärna efter Sarzana. Vi passade på att äta middag i Rapallo där vi högg in på varsin foccaciapizza, Marie en med prosciutto,  jag en med gorgonzola. Det var mastiga stycken, men i gengäld exceptionellt goda. Vi svalde ner delikatessen med varsin limoncello samt husets mousserade vita vin och avslutade med en choklad- och karamell pannacotta. Vi var återigen redigt trötta när vi äntrade tröskeln i till vårt rum i Levanto.

Dag – 5 Genova

Klockan ljöd 06.50, men vi kände oss oväntat pigga i benen. Vi betalade 16 euro för två biljetter med Milano Intercitytåget för att ta oss till regionens största stads: Genova. Resan tog runt 50 minuter till staden där runt 620 000 människor har sitt uppehälle. Det behövdes tid för att kunna utforska denna storstadsjuvel, och tid hade vi. För att klara det gjorde vi upp en rutt med de saker vi främst ville se. Innan vi satte igång blev det en tvättäkta italiensk frukost på ett mycket lokalt hak med en dubbel espresso och en olivoljeindränkt foccacia

Liguriens huvudstad har ett historiskt centrum med ett virrvarr av medeltida gränder. Här kan du uppleva känslan av tidsepoken när Genova var Medelhavets mäktigaste hamn. I denna labyrintmiljö fanns små kyrkor, slaktare, designbutiker, ölhak och charmiga trattorior sida vid sida. Lägger man ihop dessa smala gator blir sträckan runt 28 kilometer lång; att gå vilse är närmast oundvikligt. Tyvärr var det en stor högtid i Italien vilket för vår del innebar att många butiker inte alls var öppna. Det betydde parallellt att den tilltänkta shoppingen brann inne, något som öppnade för andra aktiviteter istället.

Här ligger också Europas största akvarium, och troligtvis det dyraste att gå in på; 48 euro för två personer. Jag och Marie lyckades spendera två underhållande timmar  bland horder av besökare. Delfinshow, hajar, koraller, maneter, muränor, sälar och Nemofiskar  var några av havsdjuren som besökarna fick uppleva i hyfsat bra med utrymme.

Vid hamnen återfinns stadens symbol: fyren La Lanterna, som är världens äldsta fungerande fyr och tillika en av de fem största. Det var dock ett  gissel att ta sig dit via buss framförallt när vi åkte på tok för långt. Att ta sig det via metron är ett betydligt effektivare och snabbare alternativ, även om man får gå till fots den sista kilometern.

På tal om Metron; Genova må förfoga över en sådan, men den bör rimligtvis vara en av världens minsta. Den består av 8 stationer varav Brin är ena ändstationen, Brignole den andra. Till och med en man med ett så uselt lokalsinne som jag själv kunde omöjligt åka fel.

Vi hittade sedan en genuin trattoria där vi äntligen testade på att äta en foccaciapizza med gorgonzola. Den var horribelt delikat; till detta underverk drack vi husets vita vin och njöt utav livets frukter då livskvalitet knappast kan bli bättre.

Mätta och lite yra lämnade vi restaurangen för att ta oss via buss 13 till stadens enda arena där Serie A lagen Genoa CFC och US Sampdoria huserar. Arenan Luigi Ferrari stadion tillhörde väl inte de sju underverken precis, och det blev ju inte bättre av att Genovashopen var stängd och att vi inte hittade Sampdoria shoppen. Kriteriet för mitt muggsamlande är att se arenan där lagen spelar för att legitimera mitt mugginköp. Denna gång blev jag utan, fast det finns ju Internet.

Derbyna mellan de båda Genualagen brukar kallas ”Derby della Lanterna”, med anspelning på Genuas fyr. Sampdorias supportergrupper: Ultras Tito Cucchiaroni och Rude Boys Sampdoria, håller till i den södra kurvan, Gradinata Sud. Genoas fans står till största delen i den norra kurvan, Gradinata Nord. Ett fullsatt Stadio Luigi Ferrari rymmer 36 536 åskådare. Den senaste renoveringen arenan genomgick var inför VM i fotboll som gick i Italien 1990.

Marie ville besöka ett Italienskt Lidl för besväret att jag drog iväg med henne; jag såg inte det som ett problem utan kostade parallellt på mig en iskall Birra Peroni. Vi gick några kilometer i en underbar värme där den klarblå himlen blev vår vägvisare till den närmaste Metrostationen.

Det sista vi gjorde i Genova var att ta en hiss upp till terrassen Spinata di Castelletto där utsikten över staden var hänförande vacker. Vi kom hem runt 21.00 det vill säga ganska skapligt med våra mått mätt för att packa och koppla innan vi skulle bege oss av från detta rara pensionat.

Dag 6 – Pisa och hemfärd

Efter att ha gått upp klockan 07.15 tog jag en kokainstinn kopp kaffe och en iskall dusch för att bli människa igen. Överst på vår korta reseagenda stod det att hinna med tåget som avgick klockan 08.54. Det tog runt 1½ timme att komma fram till tornens huvudstad Pisa. Efter att ha lämnat in incheckningsväskan på bagageinlämningen hade vi fyra timmar till vårt förfogande innan vi skulle ta tåget till flygplatsen. Vägen till det ökända lutande tornet kantades av arkitektoniska juveler som genomsyrar denna Toskanska pärla.

Det kostade 36 euro att få ta sig upp till toppen av denna byggnad via 256  marmortrappsteg. Denna ståtlighet byggdes år 1173 och den som byggde tornet är än idag okänd. Guidens teori var att det inte var någon prestige skapa ett torn när det var kyrkor och katedraler som ökade på statusen mellan dåtidens renässansarkitekter. Utsikten var dock magnifik och väl värd ett besök. I inträdesbiljetter ingick det att kunna besöka den ståtliga katedralen där många kända konstnärer huserat.

Efter det blev det en rundtur mellan broarna för att avsluta stadssejouren med en brakmiddag. Hitintills hade vi bara ätit italiensk mat, detta bröt vi tvärt mot genom att äta på en av få utav regionens indiska restauranger. Ristorante Indiano var ett härbärge för gudomlig mat lagad med stolthet. Ägaren var en pratglad gubbe som gick igenom Norra Indiens historia medan vi avnjöt de sagolika matanrättningarna.

Jag och Marie avrundade resan genom att slå oss ner på en parkbänk och njuta av omgivningarna som omslöt oss. Bagaget hämtades, sedan tog vi en en buss till flygplatsen, en kort resa på cirka 10 minuter. 17.00-19.30 var tiderna som återigen hölls av Ryanairs piloter. När vi landade i Sverige var kontrasterna osannolika; från 26 grader och  klarblå himmel till ett helvetiskt kyligt Skavsta där ett långvarigt skyfall härjade. Väl hemma i Norrköping insåg vi med lätthet att ”Borta bra, men hemma bäst” fortfarande stämmer, trots en sjusärdeles lyckad semester.

Epilog

Ligurien sett ur backspegeln var en mäktig region att vistas i och  definitivt en av de vackraste jag besökt. Två faktorer till att Levanto var den perfekta basen: dels närheten till andra städer, dels att Levanto var en lagom stor stad, inte en by. Det innebar ett urval av autentiska trattorior som är till för lokalbefolkning och turister, inte bara turister, vilket sällan är någon lyckad lösning ifall man sällar sig till gourmanderna.

Ifall ens resa består av mycket tågresor kan det vara ett bra knep att använda sig av tågstationernas otaliga biljettautomater. Istället för att våndas när eller om kommande tåg går tillbaka eller till nästa stad så är det bara att skriva in sin destination. När den dagens alla tågtider, tågtyper, priser dykt är det bara att ta 1-2 mobiltelefonfoton. Ibland kan ens vistelse bli kortare än beräknat, ibland längre och då är det bra att ha alla tågalternativen i mobilen tillhandsa för att därutöver kunna planera vidare.

Dessa härliga men intensiva fem dagarna präglades utav att vi åt sjukligt god och autentisk mat; ofta med lokalproducerade produkter. Ett klassiskt råd att försöka ta sig bort från piazzor eller huvudgator för att leta upp genuina mathak där lokalbefolkningen själv äter. Det är som natt och dag att få sin lasagne vällagad än att någon restaurangägare ägnar sig åt att bespisa så många turister på så kort som möjligt med hjälp av halvfabrikat och mikrovågsugnar.

Vi var väldigt nöja med att ha åkt i slutet av maj istället för av mitten av juni, juli eller augusti. Enligt många medresenärer och lokalbefolkning blir det på tok för mycket turister på alltför små ytor vilket skapar ångest istället för eufori. Parallellt med detta är den kvalmiga hettan värre under juli och augusti än under maj då luften är friskare samtidigt som allt står i blom.

Som sagt detta var en fantastisk resa i en osannolikt vacker och pittoresk region; ett minne för livet. Det är väl inte helt omöjligt att resan kommer att reproduceras när vi närmar oss 70 år, fast då med adekvata käppar till hands och absolut i värsta fall med rullatorer.

Copenhagen 2014

Danskarna axlade den überdyra stafettpinnen ifrån Sverige. Med hjälp från oss svenskar skapades en av de bästa eurovisionfinalerna någonsin. Att höra tre värdar som inte var patetiska, inte tog för mycket plats och behärskade sin engelska klanderfritt var helt enkelt befriande. Det torde kunna vara en bruksanvisning till svenska programledare vars uppdrag det ingår att flåsande dansa ihjäl sig, vidmakthålla och reproducera torftiga skämt från typ 1940-talet och dessutom uppta pauser med genant dåliga  sångnummer.

”Hybris var inom grekisk mytologi att vilja efterlikna och/eller överträffa gudarna. Hybris kan då användas som en synonym till storhetsvansinne . I det antika dramat utmanar ofta hjältarna den rådande rättsuppfattningen och gudarnas. Då begår de hybris och går oftast under. Ett annat ord för hybris är övermod och människan straffas när hon försöker göra sig till gudarnas jämlike. För att få nåd hos gudarna var man tvungen att förstå vad man gjort för fel, känna vördnad, fruktan och medlidande inför gudarna och på så sätt rena sin själ, Katharis.”

Det SVT i fortsättningen bör göra är att utse någon som är duktig på att vara rolig och låta dem vara så, det vill säga skriva sin egna skämt utifrån vissa givna ramar, inte att andra skriver dessa till dem, vilket gör att skämten faller platt till marken. De som är duktiga på att dansa ska få chansen att gör det precis de som är bättre på att sjunga än programledarna själva ska få medverka i programmet.

Det visuella var helt schizofrent bra, betydligt bättre underhållning än de flesta låtar i sig. Jag var helt fascinerad av den allra senaste visuella tekniken som danskarna implementerade in. Mellanakterna innehöll underfyndig humor precis som spektakulära dansnummer. 2014 var också det året som alla nordiska bidrag för ovanlighetens skull tog sig till final. I mina ögon var det bara Sverige och Finland som var riktigt bra, danskarna höll godkänd klass medan Norge var råseg och Islands bidrag charmigt konstigt.

Av de 37 ursprungsbidragen fanns det som vanligt en sinande ström av irritabilitet. Där embryon till potentiella hits förstördes av endera falsksång eller engelsk accentuering som skulle kunna få en musikstudent att rodna, något som borde vara bannlyst på denna så kallade elitnivå.

Dock fanns det osedvanligt med musikaliska guldkorn i tävlingen såsom: Slovenien: (trots reproduceringen av förra årets flöjt) med ”Round and Round” med Tinkara Kovac, Österrikes ”Rise lika a Phoenix” med Conchita Wurst, Vitrysslands Teo med klämkäcka ”Cheesecake”, Finland med ”Something better” framförd av Softengine, Irland: ”Heartbeat” med Can-Linn & Kasey Smith, Israel: ”Same heart” – Mei finegold, Italien: Emma Merone – ”La Mia citta”, Ukraina: ”Tick tock” med Mariya Yaremchuk, Ungern: ”Running” med Andras Kallay Saunders, Ryssland: ”Shine” med Tolmachevy sisters, Danmark: Basim med ”Cliché love song”.

Hela musikprocessen är som ett omvänt Champions League där  Europas låtskrivarelit torde utklassa den svenska uttagningen ungefär som i jämförelse med lilla Allsvenskan. I Sverige är dock professionaliteten på typ allt från koreografi, låtskriveri, körer, ljud, scenbyggen så pass  mycket bättre, att det automatiskt blir där där hitsen skapas, det vill säga Allsvenskan klår Champions League med ardennerlängder. Om inte annat märks det genom kompetensen som outsourcas till våra konkurrenter.

Ekonomisk dysfunktionell dopning

Jag är dock ytterst tveksam till att vår låtskrivarkompetens bör använda av andra länder, trots att låtarna till Irland, Ukraina och Ryssland tillhörde tävlingens allra bästa. Svenska låtskrivaress var exempelvis involverade i andra länder som Irland, Ukraina, Storbritannien, Azerbajdzjan och Ryssland; med Sverige var det 6 bidrag, året innan 7 stycken, och 2012 hela 10 bidrag. Det bildar ett motstridigt musikpar; å ena sidan ska ett lands kulturella särart bevaras, å andra sidan, den som betalar mest och bäst kan tillskansa sig bäst låtar. Det spelar då egentligen ingen roll alls att dessa musikkompetenshöjare är svenskar.

I mitt sätt att se det ska såväl låtskrivaren som artisten ha vedertagen samhörighet till landets bidrag, det är väl syftet med hela konceptet eller? Visst är det trevligt att svenska låtskrivare brer ut sitt kvalitetsskapande till resten av Europa, men som sagt då försvinner ju tävlingens själ. Hur kul, rättvist eller etiskt är det när Fredrik Kempe skriver låtar till hälften av av startfältet i tävlingen om några år. Hur kontraproduktivt blir det inte då i och med att det knappt finns ett uns kvar utav ett lands identitet. Att låtskrivarna och artisten ska ha anknytning till landet borde EBU skapa regler för typ idag, annars är detta bara ett substitut för en  legitim musikalisk dopning och något som motverkar dess ursprungliga syfte.

The Big five

De länder som betalar mest får en gräddfil direkt in till tävlingens innersta väsen: finalen. Det skapar dock inga formella skyldigheter att få kämpa för att komma dit. Exempelvis har poppens hemland England i stort sett devalverat allt vad som har med en bra låt eller hit att göra. Hur man år efter år lyckas med konststycket att förpesta tävlingen med låtar som är under all kritik gör att de biter sig själv i ankeln. Deras historiska stolta poptraditionen borde bygga på att ta sig final via att skriva och framföra bra låtar. Det genanta läget är att det skickas horder av avdankade, trötta artister som sjunger låtar som knappt skulle platsa i Bolibompa.

Hade gräddfilen inte existerat så hade få big-five-bidrag aldrig kravlat sig till finalerna i ärlighetens namn. Låt dem fortsätta betala mest, men på samma villkor. Det skulle de, som tävlingen i sig må betydligt bättre utav. Först när dessa länder skickar sina toppnamn, det vill säga de som härjar på världens topplistor, kommer tävlingen att återfå en en välbehövlig renässans och en status i musikvärlden.

Mellan åren 1997 och 2010 valde italienarna att avstå från att medverka i denna musikalisk kittel. Anledningarna stavades dels det Nationella TV-bolaget RAI, dels klent intresse från landets befolkning. Jag tycker personligen det är en vitamininjektion att ett musikproducerande land av rang som Italien är med igen. Även de har skickat några härliga musikkalkoner, men de senaste åren har de ryckt upp sig för att förhoppningsvis gå i bräschen för de andra inavlade Big-Five-länderna. Italien skickade i år exempelvis artisten Emma Merone som är jättepopulär i sitt hemland med djävulskt kaxiga och sköna ”La Mia citta”. Den kombinationen kan förhoppningsvis föregå med gott exempel; densamme hade också tagit sig för egen maskin till finalen, utan att anamma sig utav gräddfilsprocessen.

För många låtar för sitt egna bästa

Med syftet all blidka hela Europa har även EBU tillika ansvariga för arrangemanget på senare år drabbats av ren hybris. 26 låtar är typ 6 för många. Vanliga människor det vill säga vi tv-tittare tror jag får svårt att sortera och fokusera på all musik som på kort tid kastas på oss via färgsprakande musikaliska nummer. Är man det minsta trött innan själva mastodont-underhållningen krävs det att man planerar in ”att göra annat under tiden strategin” med syftet att inte falla i djup koma i soffan. Att gå på toaletten, fixa tilltugg, mata katterna eller gå ut med hunden är strategier att undvika att John Blund kommer på besök innan de nästan 3½ timmarna är över

Adekvat känslig kritik i bästa tävlingen någonsin

Allt var snuskigt bra under dessa tre ”tävlingsdagar”. De tre programledarna, det visuella, den sparsmakade humorn samtidigt som låtkvaliteten överlag var ljusår bättre än de brukar vara. Det är inte danskarnas fel att det är på tok för många bidrag eller att länderna fortfarande röstar på varandra. Jag hade blivit väldigt förvånad om exempelvis Ryssland hade gett några poäng till Ukraina eller tvärtom. Det visar på att det finnas andra faktorer som styr en del av röstförfarandet, vilket är tragiskt när musiken i sig borde vara i fokus, inte det politiska läget eller ren skär propaganda.

Vänskapsröstningen/nepotismen har definitivt reducerats, men fortgår i allt för hög utsträckning som exempelvis i radarparet Grekland och Cypern samt ett antal länder till som sätter vänskapsbanden före hur en bra låt egentligen är. Jag är dock fullt medveten om att en grekisk populär artist kan vara populär i Albanien eller Cypern och på så sätt få rationellt höga poäng, men sett i backspegeln är så  inte fallet. Det finns ett kluster av regioner där detta sätts i system, vilket är lika tragiskt som trögt. Jag röstar exempelvis inte på Finland, om inte bidraget är bra, eller på en hårdrockslåt bara för att det är distade gitarrer, om jag inte gillar låten.

Utifrån mitt kvalitetsperspektiv är jag ytterst förvånad att Nederländerna fick så genomgående höga poäng. Det var inget fel på låten, men så bra var den dock inte, vilket får mig att undra över kompetensen i jurygrupperna, när det fanns så många andra bidrag som var betydligt bättre än detta standardverk. Två låtar som definitivt var bra poplåtar och som borde ersätta antibidrag som exempelvis Polen och Grekland, var Israel och Irlands bidrag som utifrån klockrena hits borde varit med i finalen.

Årets vinnare Österrikes ”Rise lika a Phoenix” med Conchita Wurst var riktigt bra. Den 25-årige österrikaren tog sitt lands första seger i tävlingen sedan 1966 då Udo Jürgens vann. Den österrikiska artisten, som egentligen heter Tom Neuwirth, fick 290 poäng och skuggades länge av Nederländernas The Common Linnets som samlade ihop 238 poäng. Med en röst som besitter berg i kombination med en ultrastark ballad så var detta en adekvat eurovisionvinnare.

Dock kan jag reagera på att tävlingen vill vara fri från politiska budskap, men vad blev kontentan utav en man utklädd till kvinna med skägg? Helt plötsligt är det fritt fram att omfamna orättvisor i tävlingen, inklusive det för övrigt utmärkta svenska kommentatorsbåset. Tydligen väljer man sin politiska korrekthet, det vill säga plockar russinen ur kakan. Likaväl som Rysslands konflikter med Ukraina och resten av omvärlden ska förpassa till periferin bör HBT-diskrimineringen också hållas utanför. Vad blir nästa års vinnare i så fall? En rumänsk tiggare med romsk påbrå, utan armar och fyra näsor och i så fall vilka av dessa perspektiv blir ”huvud-medlidande-faktorn”: fyra näsor, rumänsk, att man är Rom eller att man har en funktionsnedsättning?

Som sagt låten, artisten och rösten var troligtvis faktorer som skulle ha bidragit till att Conchita Wurst ändå hade vunnit. Faktum kvarstår dock, om exempelvis Sanne Nielsen framfört samma låt, skägglös och utan att klä ut sig till man, hade hon vunnit en utklassningsseger, troligtvis inte. I och med att detta är en högtidsstund för alla som älskar musik i symbios med tävlingsinstinkt är det parallellt också rena julafton/nyårsafton för många HBT-personer. Det kan vara källan till att just detta valdes att vara informellt korrekt medan andra ämnen bannlystes. Fred, kärlek och tolerans är universella ledord, men i Eurovision borde musik och artisteri vara överordnade dessa tycker jag.

Mina topp 10 var följande

Tinkara Kovac, Slovenien

Mats Widholms topp-10

Slovenien – Round and round

Sverige – Undo

Ukraine -  Tick Tock

Italien – La Mia citta

Österrike – Rise lika a Phoenix

Vitryssland – Cheesecake

Ryssland – Shine

Ungern – Running

Finland  – Something better

Danmark – Cliché love song

Continue Reading »

En adekvat tradition sedan 1998

I begynnelsen när jag och min fru Marie precis träffats inleddes en matprocess som idag är mer vital än någonsin. Vi upplevde att det vore trevligt att sätta guldkant även på vardagen genom att en gång per månad besöka en helt ny restaurang. Främst låg fokuset på Norrköping och dess restaurangutbud, men närliggande städer var lika attraktiva att konsumera.

Pizzerior fick i undantagsfall figurera i statistiken. När det gått några år så är det fritt fram att ta samma mathak som förut. Det väsentliga är väl att ha en restauranglista som årsvis är fri från samma ställen. Vi brukar också passa på att spara någon månad extra med syftet att äta när vi är på semester i Sverige eller utomlands.

Budgeten ligger på beskedliga 600 kronor, en summa som vanligtvis inte genererar i någon 3 rätters meny precis, men en huvudrätt, dryck  och valet mellan förrätt vs efterrätt. Huvudsyftena är att att hålla gnistan vid liv, känna oss lite sådär härligt lyxiga och testa och beta av  Norrköping restaurangutbud. I årets lista utkristalliserades att det var få ställen som inte besöktes i Norrköping, undantaget var en utmärkt restaurang i Österlen, Britta och Lennarts i Norsholm samt Smultronstället i Söderköping,

2013 bästa restaurangbesök

Bästa ställe enligt oss utifrån de ställen som vi besökte 2013 var utan tvekan Östgöta kök. Visserligen är vår ambition att äta middag på restaurangerna inte luncher. Ibland tar dock nyfikenheten överhanden och då inkluderas ibland lunchrestauranger. Av de lunchställen som vi förut ätit på lägger sig Östgöta kök på en helt annan nivå. 120 kronor för en lunch, dyrt, absolut, men det beror på hur man definierar dyrt. Vill man ha råvaror som dels är närproducerade och innehållandes så få gifter som möjligt i samklang med osannolikt bra service är detta snarare billigt.

Alltid på lunchmenyn: Östgöta Köks Klassiker

Våra hemrullade köttbullar med potatispuré, gräddsås och lingon
Wadstens Charks kryddiga isterband med dillstuvad potatis och rödbetor
Hemgravad lax med hovmästaresås och dillstuvad potatis
135 kronor

Varmrökt lax från Finnö Fisk, pressgurka, hovmästaresås och dillstuvad potatis
145 kronor

Inkluderar alltid Östgöta Köks mineralvatten, sallad,
vårt stenugnsbakade surdegsbröd, kaffe och liten kaka

Måndag
Italienska köttbullar i tomatsås med risionipasta, grönsaker och parmesan

Tisdag
Pytt Bellman med senapsgrädde, slatgurka och rödbetor

Onsdag
Pocherad  färsk fisk med ägg, räkor och persilja serveras med dillpotatispuré

Torsdag
Majskyckling med ljus dijonsenapsås, rostade grönsaker med gremolata

Fredag
”Burger Friday”

2013 sämsta restaurangbesök

Utifrån ett helhetsperspektiv blev Viet Deli sämsta matbesöket 2013. Den trånga intetsägande DDR-inredningen kunde kapa vilken mateufori som helst. Ägarinnan var dock otroligt trevlig och pratsam. Hon brann verkligen för att sprida ljus på den vietnamesiska matkulturen. Tyvärr var läget och lokalen bromsklossar som reducerade syftet med hennes matmission.

Den vietnamesiska matkulturen påminner mångt och mycket om sin kändare granne Thailand när det kommer till kryddorna såsom citrongräs och lime. Kontrasten ligger snarare på att smakkombinationen är sötare och mindre kryddstark samtidigt som kokosmjölk inte används lika frekvent, utan mer buljongbaserade soppor och grytor.

Antingen hade vi ren skär otur eller så var våra rätter helt enkelt relativt intetsägande. En faktor som inte borgade för att vi i fortsättningen skulle grotta ner oss i Vietnamesiska recept i hemmets ljuva vrå.

Regional Matkultur

Regional matkulturskyltar bör uppmärksammas lite extra på grund av dess funktion. Anledningen stavas närproducerat och ekologiskt. Regional Matkultur är ett nätverk med medlemsregioner över hela Europa. Det gemensamma målet är att utveckla regioner genom regional mat och kulinariska traditioner. Ökad användning och produktion av regionala livsmedel utvecklar småskalig verksamhet med klara synergieffekter till turism, miljö, sysselsättning och hälsa.

Företagsmedlemmar i nätverket ser till att produkterna har sitt ursprung från regionen, även om det finns enstaka ekonomiska rovdjur som bara utnyttjar nätverkets dragningskraft . Som sagt kulinariska traditioner och färdigheter är något att  värna  om och vara stolta över.

2013 matställen som besöktes

Januari           Tegelvalvet krog

Februari         Viet Deli (Repslagaregatan)

Mars               Louise De Geer

April               Sportbaren Titan

Maj                 Bröderna M  (Österlen)

Juni                Gamla Bryggeriet  (Spångenbacken)

Juli                  Enjoy Bar & Mat  (Kvarteret Knäppingsborg)

Augusti          Britta och Lennarts (Norsholm)

September    Smultronstället (Söderköping)

Oktober         Östgöta Kök

November     God Vän  (Kungsgatan)

December     Paris Du Liban  (Kungsgatan/S:t Persgatan)

Pixel – Eskapism

Jag och döttrarna Hanna och Frida traskade från Ektorp till Filmstadens största salong. Målet var animerade Frozen, en film som oväntat slagit klassikern Lejonkungen på tassarna. Disney har till sist återvänt till rötterna med en tvättäkta prinsessfilm där diskrepansen mellan gott och ont är skör. Ett annat ledord är syskonkärlek eller hat det vill säga essensen av handlingen. Elsa, den ena systern krafter får typ allt att frysa till is och sätter stockar i hjulet för syskonen såväl som landet i sig där hon är drottning. Anna är systern utan magiska dysfunktionella krafter, men med ett naivt sinne istället. Det banar iväg för friare som har dolda agendor att ta över riket – efter att ha mördat det lilla livet först. Detaljrikedomen och de animerade vyerna över norsk sagokultur är sjukligt snyggt utfört. Trots att halvtaskiga sånger återinförts i Frozen kan inte ens den bromsklossen förta att detta är en återgång till magiska filmer som ”Beauty and the beast” och ”The Lion king”. Disney som moraltant kan alltid diskuteras, men jag upplever det som bättre med att vidmakthålla moral, än som idag avsaknaden av sådan. Förutom att man kunde skippat musiken så kunde filmen ha varit aningen roligare än den var; förra filmen ”Tangled” var betydligt roligare än Frozen. Men som sagt det visuella fick mig som barnen att abdikera, och måhända skynket som fick oss att inte se helheten; en presumtiv klassiker eller inte?

The Borgia säsong 3 kunde lika gärna blivit ett monumentalt aber, men visade sig hålla stilen sedan föregående två säsonger. Jeromy Irons är sedvanligt aktriskung och tillika påve Alexander. Antagonisten Caterina Sforza är lika slug som vacker och enträget långsint. Hennes hämndaktioner på den spanska släkten Borgia är säsongens huvudhandling. Lönnmördaren Michelettos nye älskare var en av hennes allierade vars syfte var att läcka information, vilken skulle användas till att avlägsna hela den spanska släkten från jordens yta. Denna dramaturgiska soppa bidrar till att denna avslutande säsong (?) var klart bättre än den föregående. Efter att ha historiskt läst på lite om de riktiga karaktärerna så devalveras manusförfattarna en hel del. Exempelvis så  borde inte den rike intellektuelle giganten Niccolò Machiavelli korsat The Borgias vägar – ännu. Visserligen passar det bra in i serien, men utifrån ett historiskt perspektiv borde detta inte skett. Så här blir det när nästintill historielösa amerikaner massakrerar välgödd europeisk sådan. Deras respektlöshet och oförmåga att förstå vikten av adekvat historia i samklang med underhållning är beklagansvärd. Ur ett underhållningsperspektiv är serien dock helt klockren, och säsong 3 var definitivt inget undantag – intriger, dialog och karaktärer i världsklass.

Jag och kompisen Jocke Andersson hoppades att denna sanna historia skulle förhöja stämningen inför ett stundande O´Learys´s besök med Champions League tittande och öltilltugg. The Monumental men baseras på verkliga händelser utifrån Hollywoodmått mätt. Förutom George Clooney vimlar det utav välrenommerade skådisar såsom John Goodman, Bill Murray, Dujardin, Bob Balaban, Hugh Bonneville, Matt Damon och Cate Blanchett. Detta glorifierande actiondrama kretsar runt en kärna av 7 män vars uppdrag gick ut på att skydda och rädda ovärderlig Europeisk konst a´la Michelangelo (i verkligheten bestod gruppen utav 350 personer). Nazisternas order vara att förstöra all konst ifall riket skulle falla. Med detta i bagaget och insikten att all konstnärlig kreativitet låg bakom fiendernas linjer fanns det fog för att kalla det ett omöjligt uppdrag eller frivilligt självmord. Trots bra skådisar och ett intressant ämne blir dialogen som karaktärerna på tok för endimensionella. Halvvägs in filmen börjar jag besvärat skruva på mig i biostolen. Om någon film sponsrats av ett tobaksbolag så torde det vara denna halvsega rulle. Cigaretter nämns någon halvmiljard gånger samtidigt som alla röker typ hela tiden. Mina förväntningar devalverades ordentligt, måhända skulle Steven Spielberg suttit vid rodret istället, en riktig besvikelse.

Säsong två av tv-serie överraskningen American Horror story. Det enda som var sig likt var kittet och tillika fantastiska skådespelerskan Jessica Lange samt  Zachary Quinto (1977 Pittburgh, USA: 24-tv-serie,  Heroes – tv-serie, Star Trek, Margin Calls). Istället för att hoppa mellan tidsepokerna som i första säsongen håller sig tvåan mestadels till ett årtionde. Handlingen kretsar runt det ökända mentalsjukhuset Briarcliff Manor. Jessica Lange gestaltar huvudnunnan Syster Jude som styr stället med järnhand. Hon brottas med sina egna inre demoner som de intagnas. Nazistförbrytare, ufo-ombordtagningar, exorcism-utdrivningar som bestialiska seriemördare slåss om uppmärksamheten. Den orädde reportern Lana börjar nysta i missförhållandena som råder. Hennes strategi går ut på att skriva in sig som mentalsjuk och på så sätt dyrka upp historien i ett inifrånperspektiv. Först och främst är castingen top notch, precis som dialogen, tempot och den otäcka anstaltsmiljön. Upphovsmakarna drar inte ut onödigt på scenerna som dessvärre är mer regel än undantag i amerikanska ”tv-produkter”, istället smeker scenerna varandra och för handlingen intresseväckande framåt. Mycket sex och sparsmakat med splattervåld balanseras perfekt genom alla 13 avsnitten. Ta några doser Twin Peaks,  American Beauty och The Shining och mixa ihop dem i en surrealistisk miljö. Chanserna att bli advokat i framtiden är obefintliga på det stället som effektivt målas upp. Jag ser redan fram mot säsong 3, där en ny handling, ny miljö och ny casting väntar mig – otäckt bra.

Brorsan och jag stegade ner till Filmstaden för att se Joel Kinnemans fortsatta eskapader på vita duken i Hollywood. Originalet Robocob var teoretiskt bättre än vad som äntrade biosalongerna på det glada 80-talet. Nu var det dags igen att reproducera en dåtida kassako i återvinningsfabriken i USA. Den tekniska utvecklingen har verkligen inte legat den nya filmatiseringen i fatet. Året är 2028; brottsligheten korruptionen har ökat lavinartat. Megaföretaget OmniCorp vision är att sälja robotar för att stävja kriminaliteten parallellt göra aktieägarna till miljardärer. När de misslyckas med den agendan så inleder de fasen att skapa hälften robot hälften människa. Den olycklige blir polismannen Alex Murphy som skadas allvarligt i tjänsten. Förra filmen var en kamp mot bovarna, i denna remake ligger fokuset på kampen mot sig själv; en uppdaterad Frankensteins monster. Detta är en ytterst underhållande Sci-fi action thriller där regissören indirekt kritiserar och ifrågasätter vart vårt samhälle är på väg och dess konsekvenser. Abbie Cornish, Jay Baruchel, James Earle Haley, Gary Oldman, Michael Keaton och inte minst Samuel L. Jackson förgyller lätt två timmar i biostolen. Jag upplevde denna remake som betydligt intressantare och bättre än kultförklarade originalet från 1987. Joel Kinneman passar utmärkt in i rollen som den aningen bittre Alex Murphy

En films som undgått min cineastradar var The Informant från 2009 med Matt Damon i huvudrollen. Han spelar den verbalt fantasifulle Mark Whitacre som går med på att under några år spionera för FBI i det företag han själv jobbar för. Att han känner sig som en light-James Bond är hans enda belöning för det enorma arbete han lägger ner för byrån. Bakom den anti-hjälte-fasaden göms dimridåer stora som skyskrapor, vilka successivt förbryllar FBI, vad är sant, vad är inte sant? Regissören Steven Soderbergh (1963 Atlanta, USA: Kafka, Out of sights, Erin Brockvich, Traffic, Oceans´s eleven, Che, Contagion, Haywire, penslar fram ett verklighetsbaserat porträtt av en dysfunktionell man. Matt Damon går från klarhet till klarhet och känns numera som 2000-talet svar på Tom Hanks. Det långsamma tempot skulle kunna få vilken människa som helst att somna, men ju längre filmen pågår desto mer vill man se hur och varför Mark gjorde som han gjorde. Filmen demaskerar företagspolitisk korruptionskonsumtion utifrån en komisk infallsvinkel, något som både roade och underhöll mig.