Archive for april, 2026

Hårdrock kan verkligen betyda olika för olika människor. För någon är Revolution Saints hårdrock, för andra är Bathory bandet för dagen. Subgenrerna i hårdrocken är många; AOR, Death metal, västkust, black metal, glamrock, power metal, sleaze och dylikt.

Jag är i grund och botten en AOR-kille. Det innebär dock inte att jag förkastar alla andra undergenrer. Jag gillar de mesta när det kommer till tunga gitarrer och skönsång.

En subgenre som jag egentligen borde dyrka är prog metal, men så är inte fallet. För mig låter det bra på ytan, men låtarna i sig har så svårt att ”sätta sig”. Allt låter typ likadant och avsaknaden av adekvata refränger blir i längden alltför frustrerande.

Ett band som kategoriseras som prog metal är tunisiska Myrath. Jag upplever att de balanserar på rätt sida om det tunna progstrecket, och parallellt inkorporerar melodic metal med precession.

De vill inte bara ”briljera”, Myrath vill både glänsa och skapa minnesvärda låtar, det vill säga progressivt, men inte för komplext, precis som brittiska Threshold. De två är mina kompass när det kommer till navigeringen i progressiv metal. Det är i min värld dock inte alltför förekommande, i en genre som tycks sky refränger likt elden.

Jag kom först i kontakt med dessa hårdrockbröder via albumet Shehili (2019). Det var en hårdrockuppenbarelse i ordets bemärkelse. Alla musikaliska pusselbitar föll på plats, samtidigt.

Myrath släppte sitt debutalbum Hope (2007). Då var det keyboardisten Elyes Bouchoucha som skötte mickstativet. På uppföljaren Desert call (2010) bytte man sångare till nuvarande Zaher Zorgati. Deras första plattor var mångt och mycket influerade av Symphony X. Därefter har de mer och mer rört sig bort från dessa progressiva rötter.

I min bok har detta evolvande lett till en hybrid, som jag dyrkar, deras första album var dock inte riktigt my cup of tee. Från ett orientaliskt Symphony X, till ett band som från Legacy (2016), hybriserats till något som funnit sin egna identitet, men fortfarande strävar efter upplysning.

Det blev ännu tydligare på deras nästkommande helt underbara Shehili (2019). Min upplevelse var nog att de närmat sig power metal ikonerna Kamelot och till viss del våra nordiska vänner i Nightwish, (Once era) mer än Symphony X, vilket för mig passade betydligt bättre. Nu satt också refrängerna som smäck, de arabiska etnoinslagen ännu starkare och variationen var skyhög.

Hela fem år senare skapade de ett ännu starkare alster än Shehili. Karma fullkomligt översvämmades av cheesighet och ännu mer kommersiell inriktning. Det var bara att bocka och buga för den nya inslagna genreuppväxlingen.

Många låtar hade kunnat stått sig väl i Eurovisionträsket. Jag är medveten att många hårdrockare suktar över det förgångna, men undertecknad skulle inte kunna vara nöjdare med vägvalet bandet valt.

Med låtar som ”Into the light”, ”Let it go”, ”Heroes” ”Temple walls” och ”Words are failing” var det bara att omfamna ett band som funnit sitt rätta jag, precis såhär ska de låta.

För mig var detta album en fullpottare tillika Myraths bästa so far, ett schizofrent bra album med helt sanslösa refränger och melodier. som avlöste varandra. Månne ett av 2000-talets starkaste album?

Nu har det gått två år och Myrath kan ståta med ett nytt album i bagaget, Wilderness of mirrors. Att slå Karma på fingrarna är nog inte möjligt. För de som vill se en återgång till mindre cheese och mer Symphony X style kan bara se dessa förväntningar rinna ut i sanden. Det mer kommersiella Myrath fortsätter att regera och följer mönstret, tack Gud för det.

Plattan inleds med ”The Funeral”. Mellanöstern möter Disney? I vilket fall som helst är detta både ubertungt och glättigt på samma gång. Ärligt, av de 10 låtarna på albumet är det inledningsspåret som jag tycker sämst om.

På efterkommande “Until the end” finner vi Amaranthes skyddshelgon Elize Ryd. Hennes val att duettera med Zaher Zorgati i just denna låt, visar sig vara genomtänkt. Den dynamiska duo framavlar orientalisk ljuv musik i semitempo, ”an-epic four-minute composition”.

En effektfull fransk barnkör från Glanum Rock School inleder och avslutar “Les enfants du soleil”; en känslosamt och fräsch touch. Det är också den låt som innehåller minst arabiska influenser. Dock är kreeringen ett ytterst bevis för hur ett band kan skapa perfektionism, utan att upprepa sig nämnvärt.

Om Tunisien tillhört Europa så hade ”Still the dawn will come” absolut kunnat medverka i Eurovision. Etno, metal, meloditräffsäkerhet och en melankolisk bombastisk refräng är helt enkelt melodin för att lyckas fullt ut i den tävlingen. Eftersom jag gillar Eurovision, så älskar jag denna kraftfulla episka  power rockballad.

Låten efter, ”The clown” är nog plattans rättframmaste låt. Den sätter sig likt ett nordafrikanskt pop/AOR-flugpapper. Att de adderat ett tunisiskt chanting i mitten av låten är bara en påfrestande påminnelse att vi har att göra med ett band som forefilled deras självförtroende – Sinbad power!

Gillar man finska The Rasmus så får man sitt lystmäte uppfylld av albumets näst sista låt, ”Echoes of the fallen”. Om en refräng kunde besitta berg, för detta gör onekligen det – ett fyrverkeri i att skapa fulländelse.

Är det kontraproduktivt rent själsligt att dyrka italiensk schlager? Exempelvis Toto Cutugno, Adriano Celentano, Umberto Tozzi och Eros Ramazzotti. Refrängen i denna italiensk inspirerade refräng för tankarna vidare till ovanstående idoler. Det är bombastiskt och melankoliskt, och choruset suger späck, på ett positivt sätt.

Ett av bandets största styrkor är att skulptera fram minnesvärda melodier och refränger, och detta album är definitivt inget undantag. De visar helt enkelt vart det tunisiska skåpet ska stå. Hela albumet omfamnas utav balansen mellan arabiskt och västerländsk metal.

Andra faktorer som infoga i bandets storhet är en produktion som är kraftfull tillika uberpolerad, samtidigt som Zaher Zorgati verkligen basunerar ut sin storhet som registersångare. Det är en fröjd för örat att höra hans stämma som passar lika bra i hjärtskärande ballader som dubbeltrampade hjorder.

Ett annat av Myraths allra största tillgångar är blenden mellan olika hårdrockgenrer, en låt kan innehålla 3-4 stilar utan att det känns krystat. Det skapar kontraster mellan skapelserna, vilket gör att man som lyssnare inte tröttnar att lyssna på plattan från start till mål. Varje låt är verkligen som en teatralisk resa i sig.

Wilderness of mirrors bjuder lyssnare på en bombastisk resa som 100 procent gör Kamelot gröna av avund. Visst, det är till viss del tillrättalagt, sterilt, lökigt och cheessigt…precis som jag vill ha det serverat – top notch helt enkelt, från början till slut, förutom om man ska vara exceptionellt petig, det AI informativa omslaget, men det förtar inte musiken på något sätt.

Myrath har verkligen vuxit ut till ett av min största favoritband. Har ännu inte sett dem live, men den aktiviteten ligger högt på prioriteringslistan. Att breaka Karma är nog inte möjligt.

Men utifrån detta är Wilderness of mirrors ett riktigt starkt album där Myrath inte reproducerar sig själva, utan fortsätter att utvecklas. Med all rätt har de all rätt att visa upp ett pompöst musikaliskt självförtroende via deras innovativa sida, transformation kombinerat med en egen arabisk identitet. All killers no fillers är en klassisk klyscha som lätt kan epiteras på detta album.

Wilderness of mirrors är en tung kommersiell budbärare som skapar ett sukteri efter ännu mera musik av samma kaliber, något som jag inte alls ser som någon omöjlighet längre.

På nästa album vill jag se ännu mera av de arabiska influenserna och inkorporera exempelvis böneutrop, eller varför inte lägga in lite Linkin park/Within Temptation orientalisk rap i några av deras kommande låtar, vore jäkligt spännande om man tog sitt arv ännu längre närmare oss västerländska åhörare.

Band: Myrath
Titel: Wilderness of mirrors
Genre: Oriental metal, Progressive/Melodic Metal
Skivbolag: EarMusic
Antal spår: 10
Releasedatum: 2026-03-27
Bästa låtar:
Betyg: 4.5 av 5