Copyright © 2026 LIVSKVALITETSGUIDEN. All Rights Reserved. Snowblind by Themes by bavotasan.com. Powered by WordPress.
Ska jag vara riktigt ärlig så såg jag detta AOR-projekt barka rakt åt skogen. Det liksom brukar vara så när uppföljaren är betydligt sämre än sin föregångare. Men attans vad fel jag fick i den prediktionen!
Huvudtanken bakom konceptet var att blidka de fans som fortfarande suktade efter artister som Lee Aaron, Romeos Daughter, Lita Ford, Joan Jett, Robin Beck, Vixen, Red Siren, Fiona, Witness, Saraya, Chrissy Steele och Pat Benetar. De med lite högre hårfäste skulle helt enkelt bli serverade en uppdaterad version av dessa kvinnliga 80-tals ikoners radiorock.
Utifrån att Danny Rexon indirekt gjort allt på förstlingsverket, förutom att sjunga, så bar musiken dennes bands signum, fast med lite färre aggressive gitarrer, men med mera keyboards. Han städade verkligen runt i 80-talets obskyra som klassiska AOR-plattor. Det fullkomligt dånade av konstanta ekon från det förflutna.
Precis som Nestor skapade Chez & Danny något som var fejk, men inte lät som det, utan något som mycket väl kunde ha kommit ut på 80-talet och blivit en så kallad tidlös klassiker. Återbruk på en genant snyggt sätt!
Som sagt första albumet var en veritabel fullträff, medans uppföljaren andades mer retro och återbruk…på fel sida av den brutalt fragila AOR-linjen. Att Powerzone (2022) skulle följas upp med ett tredje album behövde man inte vara raketforskare för att förstå. Nu är den här, Reckless, och den primära frågan är, går det verkligen att toppa förstlingsverket?
Chez commented: “I’m beyond excited and so proud to share my first single from my upcoming third album with you all. Here it is, the title track… “Reckless”. This is just the opening move… Raw, real, and unapologetically sexy. It’s the first taste of everything we’ve been building. Bigger sounds, bolder vibes, and reckless energy. I can’t wait for you to feel it as much as I do”.
Existerar det några pregnanta härdsmältor på albumet? Ja ärligt vi kan reda börja med inledningsspåret tillika titellåten, ”Reckless”. De nästan fem minuter långa orgien av AOR befruktas av Jim Steinman körer, ett härligt driv och ett klockrent chorus. Inbakat i låten samexisterar en djävulskts skön sax. Egentligen är det väl inte mitt favoinstrument, men här smälter den in hur naturligt som helst.
Efterkommande ”Personal rock´n roll” greppar den fluffiga stafettpinnen på ett magiskt sätt. Återigen inkorporeras det typ Jim Steinman körer, något som förstärker drivet i låten i sig, lite som Kim Wilde på steroider. Inget ont om Perfect Plan, de är helt underbara, men jag får inte samma känsla av att röra mig mer koreograferat. Just den feelingen är svårdefinierad, men den pusselbiten finns här.
I tredje låten andas lite mer traditionell AOR. ”Night of passion” nailar även det uttrycket. Saxen var ingen engångsföreteelse eftersom den även infogas i denna låt på ett värdigt sätt.
Tempot stegras och de distade gitarrerna tar ännu mer plats i ”Strip me down”. Den kombinationen gör den till en av albumets starkaste, vilken dessutom toppas med en nästan lite Pat Benetar kaxighet. En kommande AOR classic månne?
I den lite Aviator/Robin Beck indränkta ”Tongue of love” skruvas tempot ner en aning samtidigt som basen kraftigt pulserar i bakgrunden. Låten kröns med en mäktig refräng. Detta är mer i stil med ”vanlig” AOR.
”Love tornado” är en ren skär energibomb som verkligen kan besitta berg. Det där drivet som genomsyrar hela plattan är sjukt närvarande på denna testosteron sökande tingest.
Sjunde låten är döpt till ”Bad girls”. För mig tillhör den en av albumets allra starkaste kreationer. Det inledande Mötley Crue riffet avlöses av plattans klockrenaste sing-a-long-refräng.
Eftervarande ”Street survivor” skulle kunna kröna vilken 80-tals film som helst. Den ber att få ta hämnd på förflutna demoner. Skulle det finnas en film om fäktning och vem som ska stå som champion… här är ledmotivet till den kommande blockbustern.
Hittills har plattan varit förskonad från fillers och näst sista låten ”Too dangerous” är inget undantag. Herregud man blir typ på danshumör när man hör toner som denna. Jim Steinman vibbarna sitter som klistrade, det är dramatiskt, det är energiskt och det är underhållande.
Albumets sista spår, ”Body rock ” sticker ut lite extra med uberfeta keyboards och en helvetisk skön refräng. Den osar högkvalitetsbygge på lång väg. Detta här plattans ”Separate ways” (Journey), ”Can´t turn it off” (Michael Bolton) eller ”Broken promises” Survivor.
Välgjort, men halvsömnigt? Njet här är det 80s-inspired anthems som backas upp av en Chez Kane i absoluta högform. Hon bemästrar det mesta av vad som kommer i hennes musikaliska stigar. Nu är jag långtifrån någon sångpedagog, men det låter in i helsike jäkla bra, vilken rockstrupe!
Jag gillar också att Danny helt kompromisslöst skippar allt vad ballader heter, istället är det fullt ös som gäller. Jag förstår att det med kvinnlig sång varit frestande att minst ha med ett temposänkande bete, men han undvek den fällan.
Jag dyrkar körer, i de flesta AOR-fall är de på tok för få eller halvfjuniga. Danny har inte bara implementerat förrädiskt många av dem, utan han har överströsslat hela albumet med dessa AOR-byggstenar, på ett positivt sätt. Hela albumet lever ju upp, och på så sätt är ingredienser som skapar en modern klassiker. Som sagt att flera av dem bär drag av Jim Steinman, vilket gör det ännu bättre.
Vill man som jag till en börja förföras av en fet produktion så blir man eventuellt aningen besviken eftersom det liksom låter lite tunt. Detta är dock en sanning med modifikation. Efter några spin förförs man av den fluffiga produktionen som dessutom osar dollar i mängder eftersom det låter så bra, dels retro, dels modernt och inga spår av den så vanliga steriliteten som brukar infinna sig i genren.
Drivet i trummorna är en ingrediens som vitaliserar AOR-soundet en hel del, det blir liksom lite new wave av det hela och det blir lite Pat Bentar och i viss mån Kim Wilde vilket i min bok bara är plusbetyg.
Danny Rexons huvudband, Crazy Lixx senaste album, Thrill of a bite (2025) var en liten återgång till ett litet sleazigare sound. Jag är glad att han inte inkorporerade dessa toner till Reckless, här finner vi bara pure AOR, med stark betoning på pure.
AOR kan ibland vara såväl könlöst som ubersterilt, att höra ett helt album utan uppehåll kan faktiskt vara en plåga i tristess. Raka motsatsen till det är Reckless, där Danny verkligen varierat sig, ingen låt är lik den andra. Det är en svår konst eftersom alltför många band eller artister allt som oftast snärjs in i denna fälla. Som sagt ett album som är helt befriad från fillers, alla låtarna är osedvanligt starka i sig.
Vill man bara reproducera det förflutna, så måste essen i rockärmen slå inspirationskällorna på fingrarna, precis som på debuten, i alla fall tangera dem. Undertecknad upplever positivt att låt-igenkännings-faktorn är låg, det vill säga djävulskt bra, de står liksom på egna ben, utan att färgats i för stor utsträckning utav andra låter, vilket den egentligen har, men inte på det dåliga sättet.
Jag måste verkligen tillstå att Danny varit in the zone, eller agerat den allra bästa versionen av sig själv, utifrån ett låtskrivarperspektiv. Reckless är utan tvekan duons hittills starkaste skapelse dessutom kan jag redan skönja att den i årsskiftet letar sig upp i topp tre bland AOR albumen. Man blir glad av att höra låtarna, det liksom spritter i hela kroppen!
Band: Chez Kane
Titel: Reckless
Genre: AOR
Skivbolag: Frontiers Records
Releasedatum: 27/03/ 2026
Bästa spår: Reckless, Strip me down, Love tornado, Too dangerous, Bad girls, Bodyrock
Betyg: 5 av 5
Bloggkommentarer