Archive for mars, 2026

2026 har inletts på ett föredömligt sett, och på pappret fortsätter den trenden med exempelvis Myrath, Chez Kane, Tarot, Gus G, Creye, Crashdiet, Erik Grönwall…och självklart Lion´s Share nya alster.

Tony Iommi är en halvGud! Hans minst sagt patenterade riff har för alltid ommodifierat kommande hårdrock. Dock är Lars Chriss hans rättmätiga arvtagare till riffens heliga förbundsark.

På Emotional coma visade han upp rifforgier som få andra kunnat uppbringa. Det var ett groteskt välansat album i kombination med Nils Patrik Johansson sångdebut. Kombon slog mer än väl ut. Detta var en härdsmälta av allt som jag förknippar med tidlös hårdrock/metal.

Lions Share släppte två år senare ett album Dark Hours, vilken var ännu grymmare, hur det än nu var möjligt.

Albumen från 2007 och 2009 är så osannolikt underskattade. I de bästa världar skulle de ha miljoner streams och vara i var och hens vinylbackar. Det är en blandning av Judas Priest (Painkiller eran), Black Sabbath och faktiskt en gnutta AOR, allt sammanblandat… till något eget.

Vadå AOR? Jo det som skiljer agnarna från betet är Lars omisskännliga sinne för såväl melodier som refränger. Han är ett tvättäkta popsnöre. Något Lars visat prov på genom  tidigare covers på:

Secret service – Flash in the night

City Boys – The day the earth caught fire

Amy Steward – Knock on wood

Lars Patrik Johanssons kväkande är i mina öron top notch, men jag kan förstå att det är en vattendelare. Antingen gillar man hans lite säregna stämmor, eller så gör man det inte. Jag sällar mig till det förstnämnda. DIO är ju död så detta är det närmaste vi eventuellt kommer denna bortgångna vokalistikon.

Jag vill också passa på att hylla ovanstående andra soloplatta The great conspiracy (2020) vars innehåll helt ägnas åt politikerikonenens Olof Palmes död. Som sagt ett helvetiskt starkt album som jag rankar väldigt högt på ”svenska plattor som släppts under 2000-talet listan”.

Sundsvallsbördiga Kay Backlund och  Lars Chriss startade Lions share runt 1987. Åtta år, så länge tog det innan bandets självbetitlade debutalbum släpptes. Bandet har därefter släppt fem fullängdare, och som sagt den senaste 2009, det innebär kortfattat att det är en 17 års intervall mellan den och Pentagram.

Att jag ser fram emot Lions shares sjunde album är ett understatement. Är det ens möjligt att bibehålla den kvalitet som bandet skämt bort oss med? Det tål att upprepas många många gånger! Emotional coma och Dark hours är obeskrivbart gravt underskattade.

Min fossilerade nyfikenhet stillades med inlednings låten tillika ena av singlarna, ”Pentagram”. Dessvärre är nog inte jag riktigt med på noterna. Visst det är ubertungt, bra producerat, men refrängen sätter sig liksom inte riktigt, det bara typ maler på.

Bakomvarande ”We are what we are” (2019) doftar Black Sabbath Tony Martin eran lång väg. I min bok är det när det framförs på detta vis en sjusärdeles guldstjärna i kanten.

Tredje låten har bandet döpt till ”We will rock”. Jesus, vibbarna av Dios ”We rock” uppenbarar sig på en nanosekund. Det skulle kunna associeras som något positivt. Men i denna bok är så inte fallet, det blir typ lite väl mycket likheter med den forne sångguden, tyvärr, så den faller liksom bort, nästan lite pinsamt.

Efterkommande ”The lion´s trial” stjäl återigen strålkastarljuset, så klart ska det vara en Black Sabbath (Tony Martin/Dio eran) ådra som för fram skapelsen. Tingesten för mina tankar till låten ”The Headless cross”.

På tal om Black Sabbath without Ozzy! Femte låten heter ”Baptized in blood” tillika tredje singeln. Även detta låter nästan ”lite för stulet”, typ sätt ihop tre Sabbath låtar och skapa en hybrid, ungefär som Greczula gjorde i Mello med ”Half of me” av ABBA. Refrängen kunde dessutom varit betydligt skarpare.

Efterkommande ”Live forever” är en vitamininjektion som kontamineras lite av något som jag hört tidigare, dock är refrängen en återgång till det förgångna det vill säga adekvata Lion´s share chorus.

Som sjunde låt har de placerat DIO-inspirerande ”Chain child”. Som sagt, vart går går gränsen för inspiration kontra karbonkopior? Detta tillhör inte det sistnämnda, men ligger farligt nära ”hört detta 1 biljoner gånger förr x 100″.

Näst sista låten är också albumets andra singel, ”Another désirée”. Utifrån materialet som hittills presenterats framstår denna blytunga tingest som en av plattans höjdpunkter.

Albumets avslutats med ytterligare en låt som osar Black Sabbath, ”Run for your life”. Jag upplever att den skulle kunna kunna vara överblivet material från Forbidden plattan (1995). Det är dessvärre inte så lyckat eftersom den i sig var sisådär.

“For us Inferno is more than just a new album — it’s a statement. We’ve spent years writing, refining, and pushing ourselves harder than ever. The goal was simple: make the strongest, heaviest, and most focused LION’S SHARE record of our career. I honestly feel we’ve achieved that. This is the album where everything fell into place,” says guitarist Lars Chriss.

Jag vill verkligen gilla albumet och stämma in i bandets ovanstående hyllning till Inferno. Men icke sa Nicke, ställer man Pentagram mot smått ikoniska Emotional coma och Dark hours står sig denna sig minst sagt slät.

Det jag saknar mest är dels de låtar som kan stå på egna ben, dels  de lite aoriga Anthems som ”Phantom rider”, ”Space scam” och  ”The presido 27” det vill säga ingredienser som rör om i grytan och förminskar Black Sabbath inavlet.

Som sagt det finns paralleller till Erikshjälpen utifrån ett återvinningsperspektiv. Var är den egna identiteten? Den som existerade på deras två tidigare plattor känns som bortblåsta. Nu känns det mer som ett Black Sabbath hopplock eller best of hyllning. Låtarna känns på något sätt som de är ofullständiga, det vill säga ett ofokuserat hantverk.

Det hade inte heller skadat utan snarast tillfört något om Lion´s Share använt sig i högre grad av såväl fler korpulenta körer som lite mer feta keyboards.

Tråkigaste är nog tyvärr att refrängerna devalverats till petitesser. Det som varit deras styrka/signum, känns nästan som en svaghet på Pentagram, jäkligt beklagligt ärligt talat, enbart melodisk testosteron kan inte rädda helheten, utan denna ovärderliga byggsten.

Efter 17 år från ”rampljuset” så hade det enligt mitt tycke inte skadat med en låt till, 9 stycken känns aningen…fattigt. Bandet har ju en förmåga att omforma pop till hårdrock, precis som Erik Grönwall och Tommy Johansson, så leveransen av en härlig cover hade inte suttit fel som substitut, i brist på ett nykomponerat alster.

På ytan finns alla ingredienser med i metalgrytan, men vid en närmare granskning krackelerar musiken, kontentan, en nästintill helt profillös hyllning till Black Sabbath och Dio, dessvärre inget jag eftersökte.

Dock är produktionen top notch, och tyngre än såhär blir det nog inte, på ett positivt sätt, en fröjd för örat, minst sagt.

Min Bergmanska recension innehöll inte mycket positivt, men vi får hoppas att nästa album dels inte dröjer så länge, dels att det blir en återgång till fornstora dagar, samt att fokus verkligen läggs på musiken, det vill säga inga halvmesyrer, fyra riktigt bra låtar gör inget album, tyvärr.

Band: Lion´s Share
Titel: Inferno
Genre: Hårdrock a´la Black Sabbath
Skivbolag: Metalville Records
Antal spår: 9
Releasedatum: 2026-03-27
Bästa låtar: What we are, Another Desirée, The lion´s trial, Live forever
Betyg: 3 av 5