Archive for november, 2025

Stockholmsbandet startade sin bana 1981 under namnet The Boys. By the way en helt sanslöst bra superhjälteserie som går på Amazon Prime. Robert Ernlund, Anders ”Gary” Wikstrom and Leif ”Lillen” Liljegren (KSMB, svenskt ökänt punkband) var de som drog upp riktlinjerna för bandet.

Därefter adderades trummisen Mats ”Dalton” Dahlberg samt basisten Tomas Lind. När bandet 1983 fick kontrakt med Mercury records bytte de namn till Treat.

1985 släpptes debutalbumet Sctratch `n bite. Då hade Europe hunnit släppa sitt förstlingsverk (1983) och året senare underbara Wings of tomorrow. Vilket band som drog det längsta strået är ju liksom ingen hemlighet. Men Treat firade ändå triumfer via singeln ”Too wild”, halvmediokra ”You got me” och därefter balladhiten ”We are one”.

För egen del var det ingen av dem så fick min fulla uppmärksamhet, utan istället föll fokuset på klockrena ”Hidin`”, ”Get you on the run” och ”No room for strangers”

Bandet omstrukturerades efter ”Too wild”; ut med Tomas Lind, in med Kenneth Sivertsson. Det var ett utmärkt val helt enkelt. Han härstammade från svenska gruppen Factory. De tävlade om publikens gunst med Gyllene Tider, Noice, Snowstorm och Magnum Bonum. Att jag föredrog Magnum Bonum framför de andra bandet kanske inte var så konstigt på grund av min fäbless för AOR. De var liksom lite pre-AOR

Holy moly, vad kan man säga om Treats andra album The pleasure principle som inte stipulerats tidigare? Det var en orgie av hybriden AOR och skandinavisk melodiös hårdrock. Albumet var så diaboliskt varierat att det liksom blev genant. Min upplevelse är att det är den bästa plattan i genren melodiös hårdrock som skapats i Sverige.

När det kommer till såväl Treat som Pretty Maids existerar det i mitt fall kognitiva falluckor av subtil partiskhet. En gemensam nämnare för de två ovannämnda band är att de återfunnits bland mina topp-5 band sedan de inledde sina karriärer under det tidiga 80-talet.

Precis som Ronnie Atkins och Ken Hammer i Pretty Maids är det två medlemmar som varit med sedan starten 1981. Robban Ernlund, en av originalpusselbitarna har en mycket distinkt och ren röst, som numera låter bättre än den någonsin gjort.

Periodvis blir jag aningen tveksam i jämförelse med klassiska röster som Jim Jidhed, Fergie Frederiksen, Jimi Jamison, Lou Gram eller varför inte Kent Hilli  (Perfect plan). Dock är det något med hans röst som just dessa herrar saknar, vad det är vet jag inte, men något är det, kanske genuinitet?

Den  andra originalpusselbiten är Anders “Gary” Wikström. Denna relativt underskattade låtskrivarguru har en sinnessjukt hög lägsta nivå så att det mesta förbleknar i jämförelse. Hans magiska kompositioner har precis som i Björn & Bennys fall några extra musikaliska dimensioner inbyggda, hans variationsrikedomskälla tycks vara outsinlig.

Ett stick i fingret är för mig som att medla mellan Ukraina och Ryssland, en icke önskvärd situation så att säga. Min fobi har varit ett aber sedan barnsben. Allt som berör penetrering av huden är källor till psykisk ohälsa. I händerna på Anders Wikström och Treat är ett stick dess raka motsats.

Anders har med sin vapendragare Fredrik Thomander bland annat skrivit  låtar till Kim Wilde,  Scorpions, Electric Boys, Melody Club, Revertigo, Agnes, In Flames, Delain, Darin och Backyard Babies.

Inget band förutom Pretty Maids kommer i närheten av denna hitkavalkad armerad med kvalite från både himmel och helvetet 8 album, 4 från 80-talet, 4 album från 2000-talet – obegripligt, tillika ointagbart.

Frågan är, kommer bandet att kunna fortsätta leverera utomjordiska refränger och melodier på sin femte platta på denna sida av 2000-talet?

Albumet inleds ”Out with a bang”, en ytterst passande titel eftersom det år precis så som är fallet. I mina öron är efterkommande ”Rodeo” en ännu starkare låt ett av de bättre spåret på plattan. Första singeln ”1985” tillika tredje spåret är i mitt tycke en relativt standardlåt. Det året släppte förresten Treat sitt debutalbum tillika en form av 40-års jubileum.

Vi hoppar ner till mid-tempo låten ”Heaven´s waiting” som återigen visar var skåpet ska stå. Ännu bättre är efterkommande ”Back to the future”. Den följs upp av den betydligt tyngre ”Mad honey” som med sin dubbelrefräng tillhör toppskiktet på albumet. Jag får lite ”Girl från ”Lebanon” vibbar från Europe. Samma sak kan sägas om ”Adam_evil”. En klockren melodi med ett killerchorus.

Vi hoppar ner till track 10, halvballaden ”Your majesty”. Det är väl den låten som växt ut mest och bäst. En låt som jag till en början inte var förtjust i var ”Nightbrigade”. men också blommat ut – skön AOR helt enkelt.

Albumet knyts ihop med en av de absoluta topparna, ubertunga ”One minute to breathe”. En låt som definitivt kommer göra succé live.

Det gigantiska konsttrycket ligger i att  Treat prånglat ut hela 5 studioalbum i följd på denna sidan 2000-talet… utan att dippa. Det är en global milstolpe som få i branschen mäktar med; jag kommer i vilket fall som helst inte på någon annan grupp.

Den obarmhärtiga publiken vill vanligtvis bara åt nostalgi och högoktaniga doser från det förflutna, något nytt kannibaliserar endast på deras helhetsupplevelse, något nödvändigt ont. Detta är inget Treat behöver ägna sig en nanosekund åt, snarare det motsatta…vilka låtar från skattkistan ska de plocka är ett betydligt mer komplext arbete.

13 låtar på ett album brukar generellt sett vara två låtar för mycket, och The Wild card är inget undantag. Hade bandet skippat ”1985” och ”In the blink of an eye” så skulle helheten varit utomjordisk; inte så att de är dåliga, utan inte riktigt lika starka, vilket säger något  om de andra låtarnas storhet. Trots detta går det inte bortse att allt annat är ren skär världsklass och i mina ögon en klockren fullpottare.

Alstret är optimalt producerat av Peter Månsson. Densamme har varit Treats producentvapendragare sedan Coup the grace. Alla pusselbitarna sitter verkligen var de ska.  Andra artister som han musikaliskt navigerat åt är Darin, Erik Grönwall, Tove Styrke, H.E.A.T och Electric Boys.

Variationen, stämsången, produktionen, snygga stick och de sanslöst starka låtarna gör detta album till en vinnare och en contender of album of the year. Nästintill hela plattan är en en hitkavalkad!

Finns det någon musikgud där uppe så ber jag dem att inte dröja 3 år till, utan snarare släppa ett nytt album 2026. Är det något som jag inte är ett dugg oroad för är att kvaliteten ska skjutas i sank, det liksom ligger i bandets DNA att producera top notch album.