Archive for september, 2025

Jag måste inleda denna krönika genom att tillkännage att jag definitivt inte är någon power eller Symphonic metalkille!

”Frälsning får man genom att tro på Jesus Kristus. Frälsning är samma sak som räddning, det vill säga att räddas från ondskan i världen och samtidigt vilja leva ett rätt och kärleksfullt liv med Gud i centrum. Jesus död och uppståndelse är själva förutsättningen för frälsningen”.

I paritet med ovanstående är min frälsning mer inriktad på en musikalisk frälsning. Många har säkert varit med om att råka ha hört en låt som typ frambringar hjärtdubbelslag i plural. I mitt fall så fick jag sådana eufori-skade-infall när jag hörde Stratovarius – ”Will the sun rise” (1996), Y & T – ”Rescue me” (1981), Accept – ”Fast as a shark” (1982), Streets – ”The nightmare begins” (1985), Pretty Maids – ”Back to back” (1984) och Yngwie J Malmsteen – ”You don´t remenber, i´ll never forget”, för att nämna några.

Precis det skedde… när jag lyssnade på en gratis-promo cd från någon hårdrockblaska. Låten i fråga var ”Nights of arabia” med Kamelot (1999). Det var verkligen kärlek vid första öronkastet.

Floridasönerna Thomas Youngblood och Richard Warner grundade bandet 1991, i en tid då grungen och hip hop åt upp alla andra genrer till frukost, och då pratar vi Las Vegas buffé.

1995 utkom deras första album, Eternity, två år senare landade uppföljaren  Dominion upp på skivdiskarna. I kölvattnet av detta lämnade Warner och Vanderbilt bandet, och ersattes av ThaiNorrbaggen Roy Khan och uberamerikanen Casey Grillo (i bandet 1997–2018).

Det visade sig vara två ofrivilliga genidrag! Kamelots tredje alster Siége Perilous var ett 3 sekunders förspel till vad som skulle kunna epiteras som ett mästerverk, gruppens fjärde platta, The fourth legacy (1999). Alla musikpusselbitarna föll på plats samtidigt. Egentligen var det för mig inget av deras tidigare släpp som hintade vad som komma skulle, verkligen nada.

ThaiNorrbaggens andra platta med amerikanerna var en uppvisning i vokalistakrobatik. Roy Khan (Conception) var för första gången också  tillåten delaktig i låtskriverierna i samklang med grundaren Thomas Youngblood. Hans bakgrund i operagenren visade vara klippt som skuren för musiken.

Det visade sig dessutom att låten ”Nights of arabia” inte var en tillfällighet, utan hela plattan var en uppvigling utav hur hårdrock borde låta.

I mitt tycke kunde endast the mighty ”The fourth legacy” konkurrera med ovanstående manna från himlen. Två andra låtar som jag dyrkade var ”Silent goddes” och avslutande ”Lunar Sanctum”. Just de två alstren visade prov på icke-dubbeleltrampade låtar, det vill säga att Kamelot hade många strängar på sin lyra.

Jesus vad jag spelade sönder detta album! För mig var detta intelligent power symphonic metal. Melodierna smälte liksom i munnen, refrängerna var beyond gudomliga och arrangemangen out of this world.

Var det möjligt att toppa denna platta? Jo visst var det så. Karma som kom ut 2001 var faktiskt jämnare än sin föregångare. Vilket i sig var en bedrift. Även detta album var all killers no fillers. Skulle jag plocka ur russinen i kakan så var det  ”Forever”, ”Wings of despair”, ”The spell”, ”Karma” och självklart albumets starkaste lysande stjärna: ”Across the highlands” som kannibaliserade på låtskriverierna.

Det ska tillägas att även denna kvalitetsgryta spelades sönder. Vi får inte heller glömma att Kamelot var mästare på att framavla lena hypnotiska ballader. ”Don´t you cry” var ett talande exempel på perfektionism, vilket dessutom repriseras som sista låt, fast på franska.

Kamelot tycks gilla två-års-intervaller. 2003 kom deras album Epica ut. Bandet fortsatte med att reproducera snygga power-symphonic-metal-hits. Öppningstrippeln, ”Center of the universe”, ”Farewell” och ”The edge of paradise” sög minst sagt grävlingspäck.

Två andra guldörhängen som stack ut lite extra var ”Lost & damned” och ”The mourning after (carry on)”. Balladen ”Wander” var verkligen en näsduksskrynklare av absolut högsta rang.

Dock upplever jag, om jag måste välja, att de två föregående albumen som aningen bättre.

Två-års-intervalls-processen hölls intakt även på The Black halo. Om man använde sig av uteslutningsmetoden så kom man snart fram till insikten att detta underbara album släpptes 2005. Det behövdes nästan en hjärtstartare i syfte att återhämta sig efter de första fyra låtarna. Coola låttitlar överträffade varandra: ”March of the Mephisto”, ”When the lights are down”, ”The haunting (Somewhere in time)” och ”Soul society”.

Förutom dessa kolosser så uppskattade jag låtarna ”Moonlight” och ”Momento Mori” mest och bäst. Dock är plattans oöverträffade starkaste låt, ”When the lights are out”, ett monster bland monster.

Man behövde inte vara någon Nostrodamus i att förstå att Ghost opera skulle släppas 2007. Även om jag verkligen gillade verket så upplevde jag inte det vara lika bra som de fyra föregående.

För egen del är starka feta refränger grundbulten i om en låt är en ”hit”…eller inte, i kombination med en bra röst. Är inte vokalistbiten tillräckligt bra faller typ alla andra ingredienser. En låt utan refräng, är som sex utan titanhandklovar.

Som sagt, på Ghost opera var just refrängerna inte lika marinerade som på de tidigare plattorna. Dock fann jag ändå 8 starka musiktingestar på albumet, något som inte är fy skam. Titlar som ”Rule the world”, ”Ghost opera”, ”The human stain”, ”Blucher”, The mourning star” och ”The silence of the darkness”,  visade alla prov på vart det dubbelttrampade skåpet skulle stå.

För ovanlighetens skull släpptes efterkommande platta tre år senare det vill säga 2010. Poetry for the Poisoned skulle visa sig bli vokalistakrobatens Roy Khans sista studioalbum med Floridas stoltheter.

Man skulle kunna säga att en epok gick i graven när Khan ”pensionerade” sig (sångare mellan 1998-2011). På det albumet hittade jag fem outhärdliga starka skapelser, vilket ändå innebar att detta var Kamelots sämsta platta med Khan på sång.

Det var inte bara en sångare som slutade, utan också bandets ena låtskrivaremotorer; nu stod grundaren, gitarristen och låtskrivaren ensam i bildandet av nya skapelser. Khan var ju minst sagt delaktig i Kamelots sound.

Att han studerat opera i tre år påverkade självklart såväl musik som texter på de plattor han medverkade på, det skapade tillika en identitet för bandet, det vill säga man hörde direkt att det var bandet Kamelot som spelade. Kombinationen  med riffande Mr Youngblood var minst sagt a match in heaven.

Silverthorn, bandets tionde platta, den första med svensken Tommy Karevik var helt okey, men mitt intresse hade falnat en aning. Det berodde dock inte på Karevik, utan snarare att jag tröttnat lite på soundet i sig, samt att Khans operaskugga varit en obehagligt stor pusselbit i den dramaturgiska musiken. Lite lika, typ när David Andersson inte längre fanns med i The Night flight Orchestra. Det var bra… men ändå inte riktigt lika bra.

Kamelot har efter detta släppt tre plattor till: Haven 2015, The shadow theory 2018 och The avakening 2023. Som sagt, helt godkända, men ändå relativt anonyma, och påminner mig lite att de är en skugga från fornstora dagar, tyvärr.

Nuvarande besättning

• Thomas Youngblood – gitarr, bakgrundssång (1991– )
• Sean Tibbetts (Sean Christians) – basgitarr (1991–1992, 2009– )
• Oliver Palotai – keyboard (2005– )
• Tommy Karevik – sång (2012– )
• Alex Landenburg – trummor (2019– )

Kamelots ofta dubbelkaggande melodiösa hårdrock är i mitt tycke aningen svårdefinierad. Nedan radar jag upp några subgenrer till heavy metal, där bandet  skickligt navigerar sig igenom dessa olika subgenrer, för att skapa en egen identitet, jag kallar det intelligent power-symphonic metal

Vad är Power metal egentligen? Det är en musikgenre inom Heavy Metal. Låtarna kännetecknas ofta av medryckande melodier, stark sång i högt tonläge och energiskt 16-delbaserat staccatospel på gitarr och bas, genomgående markerat med snabbt monotont spel på bastrumman/-trummorna (populärt kallat ”dubbeltramp”). Texterna handlar ofta om till exempel fantasy, krig och sagor (Wikipedia).

Progressiv metal, även kallad Prog metal, är en komplicerad form av metal, som experimenterar mycket, bland annat med taktarter. Den räknas som hårdare än den progressiva rocken (Wikipedia). I mitt tycke skymmer jakten på det tekniska kunnandet sikten för riktigt feta refränger, därav att jag ytterst sällan kommer ihåg någon låt från band från den genren.

Vad är Symphonic metal?  Det är svårt att definiera musikstilen med tanke på att det egentligen bara är ett samlingsnamn eller ett prefix. Enligt vissa avgör sången om ett band tillhör genren eller inte. Symphonic metal består visserligen av orkesterarrangemang och ofta av klarsång men vad som gör ett band till symphonic metal är kanske uppbyggnaden av låtar.

Skillnaden på vanlig opera och symphonic metal med operainslag är självklart dels hastigheten men främst trycket i melodierna. Det bör tilläggas att symphonic metal inte behöver ha något samband med opera- eller klarsång överhuvudtaget. Det är exempelvis fullt möjligt att band som använder sig av growls kan betecknas som symphonic metal; detta på grund av att begreppet i grund och botten inte är en genre för sig utan en prefix, även om dess användning ibland kan tyda på motsatsen (Wikipedia).

Vad är Neo-classical metal? Neoklassisk metal är en undergenre inom heavy metal som kombinerar element från klassisk musik, särskilt barock och romantisk musik, med heavy metal. Den karaktäriseras av tekniskt skickligt spelande på gitarr, ofta med snabba och komplexa melodier och ackordföljder som lånats från klassisk musik. Här kan väl vår egen Yngvie Malmsteen ståta som omslagspojke för en genre som är lite på dekis.