Det finns husgudar och så finns det husgudar!

Y & T – Earthshaker från 1981 var ett av mina första hårdrockalbum, om man bortser från KISS-skivorna, Judas Priest – British steel och Def Leppard – Hign ´n dry. 

Det förstnämnda var ett genuint mästerverk, även sett i ett nutidsperspektiv, dels för att jag aldrig tröttnar på innehållet, dels för den står pall för tidens tand, såväl produktionsmässigt som låtmässigt.

Gruppen bildades så tidigt som 1972. De norpade åt sig namnet Yesterday and Today, vilket de tog sitt namn från ett Beatlesalbum som just hade titeln Yesterday and Today. Detta band härstammade från Oakland (Kalifornien).

De började som coverband men släppte sitt första självbetitlade album 1976, två år senare var det dags för uppföljaren Struck down. I mina ögon var det ljusår från det Y & T som jag lärt känna, ingendera var något att hänga i julgranen precis.

Earthshaker var bandets tredje album, men den första för A & M. Det var förövrigt första plattan där Y& T användes istället för det tidigare ganska omständliga namn. Kalla det nystart, men så blev fallet i alla fall. Från och med nu var det ett band att räkna med.

Jag var ganska ensam på den tiden att förstå storheten med detta, de tycktes inte vara tillräckligt coola, snabba eller karismatiska för allmänheten. Vilket i sig framstår som häpnadsväckande. Earthshaker var en orgie av bandpersonlighet, rått men ändå melodiskt – en klockren kombo.

Den första banduppsättningen bestod av Dave Meniketti på sologitarr och sång, Leonard Haze (1955–2016) på trummor, Phil Kennemor på basgitarr och Joey Alves (1953–2017) på kompgitarr.

Menketti är i mina ögon en riktig gitarrhjälte utan att dels shredda, dels inte använda sig av stora gester. Han är bara Dave, en man med molto karisma samt en ytterst karaktäristisk röst.

Dave var den som startade bandet och den klart lysande stjärnan. Y & T hade verkligen sin stil som inte liknade något annat band. Earthshaker var startskottet för ett band som jag alltid kommer att hålla fanan högt för. Albumet balanserade sin musik perfekt mellan råhet och melodiöst. Smörgåsbordet innehöll 10 testosteronstinna tingestar.

Plattan var en orgie utav starka låtar med en heavier edge inbakad. Bakom varje hörn väntade det ett klockrent chorus. Året efter damp uppföljaren Black tiger ner, i mina öron sett en väl värdig uppföljare; det var också på den som deras omisskännliga logga först såg dagens ljus. Den var lite mer kommersiell, lite mindre aggressivt vilket jag definitivt inte hade något emot.

Efterkommande album fick titeln Meanstreak, och det innebar att de släppt ett album per år. Starkt jobbat, och albumet i sig visade upp en knippe melodiskt uppkäftiga låtar.

Året efter kom besvikelsen In rock we trust. Den visade upp ett blekt innehåll där högkvalitativa sprängstoff saknades förutom braiga ”Don´t stop running”.

Ville man sin Y & T-soppa serverad på ett AOR-fat så var det bara att bläddra fram till plattan Down for the count och ”Face like an angel” och ”Anytime at all”. Bandet återupprättade det lite skamfilade ryktet från albumet innan.

På samma album återfanns lökiga ”Summertime Girls”. En låt som som fanns med på soundtracket till filmen Real Genius (1985) och även sentida superhjäteeposet Peacemaker i ett avsnitt (HBO, 2022).

Två år senare släppte de Down for the count. Ett album som också var helt okey, men förhöjdes av de AOR-stinniga ”Contagius” och ”Temptation”.

Tre år senare släppte bandet sitt nionde studioalbum som fick titeln Ten. Den klart lysande stjärnan var helt underbara ”Don´t be afraid of the dark”, annars var det tunnsått med bländande stjärnor.

Y & T blev helt klart sämre med åren, och helgutet stod inte att finna. 1991 upplöste Dave Meniketti bandet för att satsa på en supergrupp med Peter Framton.

Den processen gick väl sisådär. 1995 så återsamlade Dave originalmedlemmarna. De släppte samma år Musically incorrect och 1997 Endangered species. För mig var dessa tvillingar klara besvikelser. Det var liksom inte alls som förr. Musiken var sprängfylld av bluesrockiga influenser, där inte refrängerna sattes i fokus – tyvärr.

Så sent som 2010 släppte de sitt 12:e album Facemelter. Detta var några snäpp uppåt, dock långt ifrån någon form av helgjutenhet. Det kändes som om gruppen redan bränt sitt krut, och det var tyvärr det förgångna som gällde.

Gruppen har fortsatt att turnera världen över. Undertecknad har sett Y & T två gånger och det stod världsklass ingraverat i pannan på dem, främst sångaren och gitarristen Dave Meniketti som basade över det mesta, men det var ju liksom hans band.

Y & T har titulerats som ett hair metal band, men vad är ett sådant?  Många kategoriserar det med glam rock, med band som LA Guns, Poison, Kix, Stryper och Brittny fox. Men för mig var det band som blev populära på MTV…när den kanalen hade sin storhetstid.

Dokken, Mötley Crue och Hanoi rocks är andra akter som placerades i detta fack. Även Y & T kategoriserades under den genren. För mig var det melodiös hårdrock helt enkelt, där merparten av deras image var långt, permanentat hår, och distade gitarrer, troligtvis uppkomsten av epitetet Hair metal.

Frågarna du något annat Y & T fan så får man troligtvis ett helt annat utfall. Eftersom jag är en AOR-kille i grund och botten präglas listan av de lite mer låtar där AOR:en är mer påtaglig.

 

Hungry for rock – Earthshaker

Let me go - Earthshaker

Rescue me - Earthshaker

I believe in you - Earthshaker

Dirty girl – Earthshaker

 

Open fire – Black tiger

Don`t wanna loose you – Black tiger

Forever – Black tiger

Winds of change – Black tiger

 

Mean stréak – Meanstreak

Lonely side of town – Meanstreak

Midnight in Tokyo – Meanstreak

Hang èm high – Meanstreak

Sentimental fool – Meanstreak

 

Don`t stop runnin´ – In rock we trust

 

Anytime at all – Down for the count

Face like an angel – Down for the count

 

Temptataion – Contagius

Contagius – Contagius

 

Don`t be afraid of the dark – Ten

 

Continue Reading »

Jag har sedan barnsben älskat all typ av musik…bara de har en bra refräng. Undertecknad minns att jag spelade sönder pappa och mammas vinyler som Frankie Laine, Tom Jones, Paul Anka samt massor av 50- och 60-tals musik.

Runt 1978 så började på eget bevåg utforska radions utbud och då främst Poparama, Rockorama, Tracks och Radio Luxemburg. I skolan var det ett verbalt krig mellan mig och klasskompisen Jukka Luukonen, jag dyrkade KISS och han Ramones. Ingen vann så klart, dock så har jag sett Ramones två gånger liver och de har verkligen uppgraderats i min musikbok.

Lite senare blev jag hooked på hårdrock. Band som Heavy Load, Black Sabbath med Dio, Savatage, Pretty Maids, Yngwie Malmsteen och Y & T blev husgudar. Detta var också upprinnelsen till hoarding, det vill säga ett ohälsosamt beteende för såväl utrymme som ekonomin.

Efter 15 vinylbackar blev det en mjuk övergång till CD-skivor, trots mindre i storlek kom jag upp till över 7 000 CD innan polletten trillade ner. Sedan ett antal år är det bara Spotify som gäller, och det  känns härligt befriande.

I åttonde klass introducerade en klasskompis mig för 80-talspunken med grupper som The Exploited, The Partisans, Blitz, Dead Kennedys, Lord of the new church och Astakask. Jag köpte allt som hade 4 lika långa sidor, med vinylplast på såklart. Punken var en källa till eufori och raka motsatsen till den lite mer sterila AOR-genren. Dock gillade jag de båda genrerna i kombination med pop, synth och hårdrock med flera, snacka att ha många järn i elden.

Till råga på allt blev jag lite senare fjättrad vid Italo disco. Helt plötsligt hade dörren för poppiga synthar slagit in. Med namn som Radiorama och Max Him blev jag ett inbitet fan. Italo disco är dansmusik huvudsakligen från Italien under åren 1983–1989. Musiken är helt syntbaserad med väl utvecklade basgångar, ofta med ett på den tiden relativt högt tempo.

Som sagt musik av all dess slag förutom blues, opera och jazz blev helvetiska källor att vara Mats Widholm.

Nu till en annan genre, nämligen Modern rock, En sorts inspirationskälla och inkörsport till musikstilen skedde via soundtracket till halvbra vampyrfilmen  Queen of the damned.  Dörr två öppnades av kompisen Jonas Gustavsson som fullkomligt hävde ut sig bra Modern Rock Klassiker för en sisådär 10 -11 år sedan. Grupperna som härjade i hjärnbalken var Disturbed, Fountains of wayne, Sixx. A.M., Stone Sour, Three days grace och  Shinedown.

På senare har jag till sist lyckats med konststycket att börja gilla rap. Eminem får väl stå som role model när det kommer till hip hop. Growl har jag också vant mig vid… fast i låga doser. Death- och black metal faller bort helt, men i modern rock världen så kan jag lättare ta till mig oljudet. Dock faller grupper som Asking Alexandra, Bring me the horizon och Architects bort. Som tur var så sjunger även de med ren röst, och då är dem klockrena.

Kärt barn har många namn. Modern rock är precis som demens ett samlingsnamn för ett bredare begrepp för rockmusik som spelades mycket på college- och kommersiella rockradiostationer. Musiken kännetecknas av ett hårdare, mer intensivt ljud, distade gitarrer och en stark rytm. Genren innefattar populära undergenrer som alternativ rock, post-grunge, metal core och indierock, men kan även inkludera inslag av punk, metal och pop.

Förutom modern rock kivas många genrer i min spotifygryta. Men måste jag nämna husgudar till självaste husgudarna så får det bli ABBA, Bee Gees, Staffan Hellstrand, Tom Jones Pretty Maids, Trea, Shinedown och Savatage.

För närvarande har jag snöat in mig på…K-pop. Mycket är min dotter Hanna Widholms förtjänst. Grupper som jag tycker är riktigt är Stray Kids, Blackpink, Everglove och BTS så klart.

The best 150 ”modern rock” creations!

10 code – Superman’s cape

Adelitas Way – Invincible

AFI – Miss murder

Anberlin – The resistance

Apocalyptica – End of me

Aranda – Not the same

Arcitects – Tear gas

Art of anarchy – Echo of a scream

Avenged Sevenfold – Nightmare

Onlap – Everywhere I go

 

Billy Talent – Fallen leaves

Bullet for my Valentine – Tears don´t fall

Bowling for soup – 1985

Thousend foot crunch – Courtesy call

Seether – Words as a weapon

Daughtry – Renegade

The Intersphere – We are

Citizen Zero – Save the queen

The Used – The bird and the worm

Message from Sylvia – Alive

 

Hide the knives – Honey

Lacuna Coil – I forgive

Madina lake – Never takes us alive

New years day – Kill no be killed

Waken the empire – I´m not invisible

Foo Fighters – The pretender

Disturbed – Down with the sickness

VersaEmerge – Mind reader

Hank of Sweden – Bad religion?

Stone Sour – Say you´ll haunt me

 

Nonpoint – Left for you

You at me at six – Little death

Linkin Park – Bleed it out

Otherwise – The other side of truth

The Dirty Youth – I´m not listening to you

Six. A.M. – Live forever

Cover your tracks – Cages

Paramore – Brick by boring brick

Self Deception – The Shift

Filter – The troble with angels

 

Skillet – Monster

Normandie – Fight

Makeout – Crazy

Fontains of Wayne – Joe Rey

Hands like houses – I am

Siamese – Ablaze

Corroded – Age of rage

Eyes set to kill – Infected

Icon for hire – Make a move

Picture me broken – Nothing further than the truth

 

Feeder – Buck Rogers

Machine Head – Is there anybody out there?

Suburban Tribe – Frozen ashes

Kerberera – Home is where I don´t belong

As Lions – White flags

Beartooth – In between

The Cab – Angel with a shotgun

Cementery sun – Fake love

Device – Villify

Doll skin – Daughter

 

Drowning Pool – Bodies

Falling in reverse – Zombiefied

Fall Out Boys – The Phoenix

Gemini Syndrom – Sorry not sorry

Manafest – Stones

Those Damn Crowes – Set in stone

Starset – My demons

Zero Theorem – Something different

Asking Alexandria – Here I am

Young guns – Mad world

 

Zero 9;36 – Adrenaline

Three days grace – I am machine

Youth in revolt – The broken

We as humans – Zombie

Wearing Scars  – Letters

The Veer union – Youth of yesterday

Underoath – Wake me

Tonight alive – Breaking & entering

Through fire – Stronger

Renegade Five – Shadows

 

Evenesence – Bring me to life

Theory of a deadman – Savages

Taking back Sunday – MakeDamnSure

Sylar – Dark daze

Sum 41 – Still waiting

Pvris – My house

Sugarcult – Los Angeles

Story of the year – Bang Bang

Stitched up heart – Turn you on

State of mine – Can´t stop me

 

Sparanza – The fallen one

Slipnot – Psychosocial

Solence – Good fucking music

Shinedown – My name (Wearing me out)

Six foot six – Welcome to your nightmare

Sick puppies – Walking away

Scarlet – Obey the queen

Run liberty run – We are

Rise against – Satelite

Red – Breathe into me

 

Pop evil – trenches

Greenday – Revolution radio

Negative – No one can save me tonight

Papa roach – skeletons

Pavic – Is war the answer

omega Lithium – I am God

No resolve – Kill us

Nada surf – Popular

Nemesa – No more

My darkest day – Causal sex

 

Mile – Sky is read

Days of jupiter -  We all die young

Messer – Make this life

Material – Life vest

Like a storm – Never surrender

Liberty lies – Spoken silence

The letter black – Fire with fire

Shaman´s harvest – Ten million vioces

Itchy daze – Dude…where´s your fucking style

Hoobastank – Same direction

 

Hollywood undead – Day of the dead

Hellyeah – Human

Hellbound hearts – Suffering the radio

Halestorm – I miss the misery

Good charlotte – Lifestyles of the rich & famous

Godsmack – When legends rise

Freakstorm – Can´t keep me down

Fozzy – Painless

Five finger deathpunch – American capitalist

Fever 333 – Burn it down

 

Eva under fire – Blow

Escape the fate – Unbreakable

Emil bulls – The jaws of oblivion

Emigrate – Hide and seek

Don broco – Come ot of LADiemonds – Over it

Diamante – Sleepwalking

Deuce – Let´s get it cracking

Dee Snyder – I am the hurricane

Darkhause – The last goodbye

Cyhra – Dark clarity

 

Corey Taylor – everbody dies on my birthday

Cold rain – R.I.P.

Braking Benjamin – The diary of Jane

Boston Manor – Flowers in the dustbin

Black Veil brides – Let you down

Bad Wolves – Comatose

Art of dying – Dead man walking

Arson city – My perfect drug

And then she come – Public enemy #1

Ice nine kills – Assault & batteries

 

Listnoteringar

Herregud så groteskt mycket bra låtar, ärligt, nästan svårt att ta in, i mitt tycke är de alla klassiker. Men som sagt detta är en spretig lista där jag inte nischar mig i subgenrer utan här blandas det hej vilt. Men tunga bra låtar är det…med sagolika refränger.

I modern rock världen är Sverige i paritet med genrerna melodös hårdrock och AOR. Dock återfanns Normandie, Corroded, Hank of Sweden, Renegade five,  Cyhra,  Sparanza, Scarlett, Mile, days of jupiter och Solence på denna eminenta uppräkningslista.

Såklart var och är detta jänkarnas paradgren, därav att merparten av dessa orubbligt bra låtarna är from America.

Gillar man inte ett evinnerligt namedroppande, så gillar man nog inte denna lista. Det bästa vore nog att skapa en Spotifylista, men så blev det inte, utan här samsas 150 stycken riktigt bra modern rock låtar. Vill man inte epitera dem som Modern Rock så duger: ”riktigt tunga bra låtar”.

 

 

 

 

Continue Reading »

Jag måste inleda denna krönika genom att tillkännage att jag definitivt inte är någon power eller Symphonic metalkille!

”Frälsning får man genom att tro på Jesus Kristus. Frälsning är samma sak som räddning, det vill säga att räddas från ondskan i världen och samtidigt vilja leva ett rätt och kärleksfullt liv med Gud i centrum. Jesus död och uppståndelse är själva förutsättningen för frälsningen”.

I paritet med ovanstående är min frälsning mer inriktad på en musikalisk frälsning. Många har säkert varit med om att råka ha hört en låt som typ frambringar hjärtdubbelslag i plural. I mitt fall så fick jag sådana eufori-skade-infall när jag hörde Stratovarius – ”Will the sun rise” (1996), Y & T – ”Rescue me” (1981), Accept – ”Fast as a shark” (1982), Streets – ”The nightmare begins” (1985), Pretty Maids – ”Back to back” (1984) och Yngwie J Malmsteen – ”You don´t remenber, i´ll never forget”, för att nämna några.

Precis det skedde… när jag lyssnade på en gratis-promo cd från någon hårdrockblaska. Låten i fråga var ”Nights of arabia” med Kamelot (1999). Det var verkligen kärlek vid första öronkastet.

Floridasönerna Thomas Youngblood och Richard Warner grundade bandet 1991, i en tid då grungen och hip hop åt upp alla andra genrer till frukost, och då pratar vi Las Vegas buffé.

1995 utkom deras första album, Eternity, två år senare landade uppföljaren  Dominion upp på skivdiskarna. I kölvattnet av detta lämnade Warner och Vanderbilt bandet, och ersattes av ThaiNorrbaggen Roy Khan och uberamerikanen Casey Grillo (i bandet 1997–2018).

Det visade sig vara två ofrivilliga genidrag! Kamelots tredje alster Siége Perilous var ett 3 sekunders förspel till vad som skulle kunna epiteras som ett mästerverk, gruppens fjärde platta, The fourth legacy (1999). Alla musikpusselbitarna föll på plats samtidigt. Egentligen var det för mig inget av deras tidigare släpp som hintade vad som komma skulle, verkligen nada.

ThaiNorrbaggens andra platta med amerikanerna var en uppvisning i vokalistakrobatik. Roy Khan (Conception) var för första gången också  tillåten delaktig i låtskriverierna i samklang med grundaren Thomas Youngblood. Hans bakgrund i operagenren visade vara klippt som skuren för musiken.

Det visade sig dessutom att låten ”Nights of arabia” inte var en tillfällighet, utan hela plattan var en uppvigling utav hur hårdrock borde låta.

I mitt tycke kunde endast the mighty ”The fourth legacy” konkurrera med ovanstående manna från himlen. Två andra låtar som jag dyrkade var ”Silent goddes” och avslutande ”Lunar Sanctum”. Just de två alstren visade prov på icke-dubbeleltrampade låtar, det vill säga att Kamelot hade många strängar på sin lyra.

Jesus vad jag spelade sönder detta album! För mig var detta intelligent power symphonic metal. Melodierna smälte liksom i munnen, refrängerna var beyond gudomliga och arrangemangen out of this world.

Var det möjligt att toppa denna platta? Jo visst var det så. Karma som kom ut 2001 var faktiskt jämnare än sin föregångare. Vilket i sig var en bedrift. Även detta album var all killers no fillers. Skulle jag plocka ur russinen i kakan så var det  ”Forever”, ”Wings of despair”, ”The spell”, ”Karma” och självklart albumets starkaste lysande stjärna: ”Across the highlands” som kannibaliserade på låtskriverierna.

Det ska tillägas att även denna kvalitetsgryta spelades sönder. Vi får inte heller glömma att Kamelot var mästare på att framavla lena hypnotiska ballader. ”Don´t you cry” var ett talande exempel på perfektionism, vilket dessutom repriseras som sista låt, fast på franska.

Kamelot tycks gilla två-års-intervaller. 2003 kom deras album Epica ut. Bandet fortsatte med att reproducera snygga power-symphonic-metal-hits. Öppningstrippeln, ”Center of the universe”, ”Farewell” och ”The edge of paradise” sög minst sagt grävlingspäck.

Två andra guldörhängen som stack ut lite extra var ”Lost & damned” och ”The mourning after (carry on)”. Balladen ”Wander” var verkligen en näsduksskrynklare av absolut högsta rang.

Dock upplever jag, om jag måste välja, att de två föregående albumen som aningen bättre.

Två-års-intervalls-processen hölls intakt även på The Black halo. Om man använde sig av uteslutningsmetoden så kom man snart fram till insikten att detta underbara album släpptes 2005. Det behövdes nästan en hjärtstartare i syfte att återhämta sig efter de första fyra låtarna. Coola låttitlar överträffade varandra: ”March of the Mephisto”, ”When the lights are down”, ”The haunting (Somewhere in time)” och ”Soul society”.

Förutom dessa kolosser så uppskattade jag låtarna ”Moonlight” och ”Momento Mori” mest och bäst. Dock är plattans oöverträffade starkaste låt, ”When the lights are out”, ett monster bland monster.

Man behövde inte vara någon Nostrodamus i att förstå att Ghost opera skulle släppas 2007. Även om jag verkligen gillade verket så upplevde jag inte det vara lika bra som de fyra föregående.

För egen del är starka feta refränger grundbulten i om en låt är en ”hit”…eller inte, i kombination med en bra röst. Är inte vokalistbiten tillräckligt bra faller typ alla andra ingredienser. En låt utan refräng, är som sex utan titanhandklovar.

Som sagt, på Ghost opera var just refrängerna inte lika marinerade som på de tidigare plattorna. Dock fann jag ändå 8 starka musiktingestar på albumet, något som inte är fy skam. Titlar som ”Rule the world”, ”Ghost opera”, ”The human stain”, ”Blucher”, The mourning star” och ”The silence of the darkness”,  visade alla prov på vart det dubbelttrampade skåpet skulle stå.

För ovanlighetens skull släpptes efterkommande platta tre år senare det vill säga 2010. Poetry for the Poisoned skulle visa sig bli vokalistakrobatens Roy Khans sista studioalbum med Floridas stoltheter.

Man skulle kunna säga att en epok gick i graven när Khan ”pensionerade” sig (sångare mellan 1998-2011). På det albumet hittade jag fem outhärdliga starka skapelser, vilket ändå innebar att detta var Kamelots sämsta platta med Khan på sång.

Det var inte bara en sångare som slutade, utan också bandets ena låtskrivaremotorer; nu stod grundaren, gitarristen och låtskrivaren ensam i bildandet av nya skapelser. Khan var ju minst sagt delaktig i Kamelots sound.

Att han studerat opera i tre år påverkade självklart såväl musik som texter på de plattor han medverkade på, det skapade tillika en identitet för bandet, det vill säga man hörde direkt att det var bandet Kamelot som spelade. Kombinationen  med riffande Mr Youngblood var minst sagt a match in heaven.

Silverthorn, bandets tionde platta, den första med svensken Tommy Karevik var helt okey, men mitt intresse hade falnat en aning. Det berodde dock inte på Karevik, utan snarare att jag tröttnat lite på soundet i sig, samt att Khans operaskugga varit en obehagligt stor pusselbit i den dramaturgiska musiken. Lite lika, typ när David Andersson inte längre fanns med i The Night flight Orchestra. Det var bra… men ändå inte riktigt lika bra.

Kamelot har efter detta släppt tre plattor till: Haven 2015, The shadow theory 2018 och The avakening 2023. Som sagt, helt godkända, men ändå relativt anonyma, och påminner mig lite att de är en skugga från fornstora dagar, tyvärr.

Nuvarande besättning

• Thomas Youngblood – gitarr, bakgrundssång (1991– )
• Sean Tibbetts (Sean Christians) – basgitarr (1991–1992, 2009– )
• Oliver Palotai – keyboard (2005– )
• Tommy Karevik – sång (2012– )
• Alex Landenburg – trummor (2019– )

Kamelots ofta dubbelkaggande melodiösa hårdrock är i mitt tycke aningen svårdefinierad. Nedan radar jag upp några subgenrer till heavy metal, där bandet  skickligt navigerar sig igenom dessa olika subgenrer, för att skapa en egen identitet, jag kallar det intelligent power-symphonic metal

Vad är Power metal egentligen? Det är en musikgenre inom Heavy Metal. Låtarna kännetecknas ofta av medryckande melodier, stark sång i högt tonläge och energiskt 16-delbaserat staccatospel på gitarr och bas, genomgående markerat med snabbt monotont spel på bastrumman/-trummorna (populärt kallat ”dubbeltramp”). Texterna handlar ofta om till exempel fantasy, krig och sagor (Wikipedia).

Progressiv metal, även kallad Prog metal, är en komplicerad form av metal, som experimenterar mycket, bland annat med taktarter. Den räknas som hårdare än den progressiva rocken (Wikipedia). I mitt tycke skymmer jakten på det tekniska kunnandet sikten för riktigt feta refränger, därav att jag ytterst sällan kommer ihåg någon låt från band från den genren.

Vad är Symphonic metal?  Det är svårt att definiera musikstilen med tanke på att det egentligen bara är ett samlingsnamn eller ett prefix. Enligt vissa avgör sången om ett band tillhör genren eller inte. Symphonic metal består visserligen av orkesterarrangemang och ofta av klarsång men vad som gör ett band till symphonic metal är kanske uppbyggnaden av låtar.

Skillnaden på vanlig opera och symphonic metal med operainslag är självklart dels hastigheten men främst trycket i melodierna. Det bör tilläggas att symphonic metal inte behöver ha något samband med opera- eller klarsång överhuvudtaget. Det är exempelvis fullt möjligt att band som använder sig av growls kan betecknas som symphonic metal; detta på grund av att begreppet i grund och botten inte är en genre för sig utan en prefix, även om dess användning ibland kan tyda på motsatsen (Wikipedia).

Vad är Neo-classical metal? Neoklassisk metal är en undergenre inom heavy metal som kombinerar element från klassisk musik, särskilt barock och romantisk musik, med heavy metal. Den karaktäriseras av tekniskt skickligt spelande på gitarr, ofta med snabba och komplexa melodier och ackordföljder som lånats från klassisk musik. Här kan väl vår egen Yngvie Malmsteen ståta som omslagspojke för en genre som är lite på dekis.

Continue Reading »