Rangordnat och klart

Rangordnat!!! Är inte det omöjligt? Smaken är som baken, och om annan hängmagad AOR-freak skulle göra något liknande så skulle listan se mäkta annorlunda ut, vilket är något positivt, alla är ju typ ”bröder”.

Jag valde återigen bara att ha med ett album av varje grupp, det vill säga inte två eller flera.

Pure fucking AOR! Precis, därav att Treats – The pleasure principle inte kom med på lista. Balansen av mindre procent melodic hardrock är den andra regeln huruvida ett album får tillträde eller inte. Det ska vara övervägande dutt duttiga keyboards med så lite melodic rock som det är möjligt, i syfte att skilja agnarna från vetet,…utifrån ett pure-AOR-perspektiv så klart.

Jag tänkte föregå epiteten storhetsvansinne eller grandios personlighet, nä Journey kom inte med på listan, men strax utanför. Först och främst är det bara att abdikera för att nivån på de 10 är typ 10/10 eller 5 av 5 möjliga i betyg. Det innebär i stort sett att de kan epiteras som ”All killers, no fillers”.

Självklart blir det en utmaning i sig. Plan B blir då att börja räkna eller rada upp överjävligt bra låtar och därefter komparera. Därför kom inte Journey med. För mig har de två riktigt usla låtar som drar ner helhetsbetyget: ”Back talk” & ”Frontiers”, båda rätt långt ifrån pure AOR.

Då var det lättare att ta exempelvis Rick Springfield, Stan Bush & Barrage,  Survivor eller Michael Bolton. Dessutom hade de ”fler starkare låtar per capita”, än just Journey. Dock kan Journey trösta sig med att ha skapat världens bästa AOR-låt, alla kategorier ”Separate ways”.

Första gången jag överhuvudtaget kom i kontakt med genren var via en kompis, kompis. De två blandband han AOR-adlade mig med fick min musikinriktning att expandera. Dessa gav mig inträdesbiljetten till grupper som Balance, LeRoux, Arcangel, Sheriff, Charlie, Spys, Toronto, Urgent, Joshua, Frankie and the knockouts, 707, Prism, City boys, Harlequin, Dakota med flera med flera.

Då inte dessa oftast inte var helgjutna så finns det 1-3 låtar som var fenomenala, och de passade perfekt att infoga i olika volymer av ”blandband”, de över 45 år vet vad jag skriver om:)))

Jag var helt enkelt fast, och har i skrivandets stund ännu inte kommit ur musikklorna. Det var inte så att jag helt sonika lämnade de andra genrerna, pop, hårdrock, synt, punk utan tillsyn, AOREN blev snarare en ny välkommen medlem till min breda musikfamilj, parallellt en källa till behovet av en tjockare plånbok.

Grungen och hip hoppen dödade inte AOR musiken, men skadesköt genren allvarligt. Skivbolagen som förut slogs med näbbar och klor lät istället liken ligga kvar på backen. De gjorde i stället allt för att klippa till de fluffiga AOR akterna med agendan att hitta ett nytt Nirvana. Därefter var musikstilen lika populär som Muhammedbilder i Saudiarabien

 

1.  Skivan ska vara helgjuten; ”Most killers, no fillers”. Många plattor faller oftast på kriteriet eftersom det vanligtvis existerar 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad.

Många band tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagsvälviljan = (vänskapskorruption)?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än må vara.

3.  Sången måste vara adekvat för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det kanske är för mycket att begära att alla ska låta som Steve Perry!

Dock ska inte ungdoms-odödlighet och attityd  avgöra; utan hen bakom micken måste också kunna sjunga. White Widdows, Fighter och Tens vokalister är tre grymt goda exempel på detta. 

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar, det vill säga ”hört-det -1000 -gånger- förut -syndromet”, annars måste kvaliteten i sig uppväga detta.

 

1. Fortune – Fortune (USA/1985)

Fortunes keyboardhamrande skapade överdramatiskt melankolisk pomp-AOR. Band som Foreigner, Asia och LeRoux framstod i jämförelse mer som Marcus & Martinus. Gillade man dem grupperna, dyrkade man troligtvis kollegorna i Giuffria, House of Lords, och White sister, några som skulle kunna fungera som referensramar.

Inledande ”Thrill of it all” sög musten ur en. Visst, i ärlighetens namn var Inte Larry Greene någon ny Joe Lynn Tuner eller Fergie Frederiksen, men hans röst passade klockrent till musiken som uppenbarade sig ljudmässigt.

Bakomvarande ”Smoke from a gun” visade sig tvärtom vara extraordinär pomprock. Stämsången, i kombination med de ödesmättade synthslingorna, och en korpulent refräng var nästan för klockren.

Just därför kom tredjespåret, balladen ”Stacy” in som the evil witch. Att bandet dessutom anammade en saxofon gjorde inte saken bättre. Dock fungerade den utmärkt som en mäktig powerballad. Tre bra låtar, var det värt 139 kronor? Tankekonstruktionen var dock en chimär.

Efterföljande ”Bad blood” pumpade frenetiskt ut ännu mera mollbaserad AOR. Nästkommande ”Deborn station” inleddes lugnt för att i andra sekunden öka i intensitet, och utmynna i ännu mera pomporgier. BPM:n stegrades med ”Lonely hunter”, för mig en av de bättre låtarna på plattan. Den uppbringade musikurkraft som jag inte trodde existerade.

Trots likheter i musikformeln upplevde jag inte på något sätt att låtarna var några karbonkopior av varandra, utan mera som en bladvändare… efter en genomtänkt cliffhanger.

Nu var det väl good enough, icke sa Nicke, ”Deep in the heart of the night” matchade inledningsspåret ”Thrill of the night”. Om en refräng kunde besitta berg så var det den låten. Den var så utomjordisk pompig, att det blev svårt att ta in mera; ungefär som att äta en portion chokladpudding med färskvispad grädde, och inse att det är för lite, men att två blir för mycket, någonstans däremellan hamnade jag i känsloläge.

Åttonde låten ”Stormy love” var en halvballad, vars refräng fick ge pomp ett ansikte. Nästkommande ”Out in the streets” var mer traditionell, fast ändå magifantastisk. Avslutande ”98 in the shade” blev för mig albumets fluffiga svarta får, men det får ses utifrån de andra låtarnas exceptionalism.

Ett givet köp fick en annan innebörd. Sedan dess har albumet varit en ögonsten bland ögonstenar i min skivsamling. För säkerhet har jag den i fem olika versioner. Jag kan bara understryka, deras självbetitlade album från 1985 är troligtvis det bästa pomp-AOR. som någonsin skapats.

Bröderna Richard Fortune (gitarr) och Mick Fortune (trummor) bildade gruppen redan 1978. Debutalbumet som släpptes 1985 är jag långt ensam om att dyrka. AOR-nördar världen över har tagit plattan till sitt rosa hjärta.

De kom, de sågs, men segrade gjorde de inte. I backspegeln kunde No Fortune vara ett mer passande bandnamn, eftersom de upplöstes strax efter att deras skivbolag Camel bankruttade. Att merparten av skivköparna ratade bandet var troligtvis också en möjlig faktor till upplösningen.

Trots en otrolig konkurrens från nedanstående kvaliteteshorder, var det inte svårt att kröna listan med Fortune. Den var för bra för sitt egna bästa.

 

2. Stan Bush & Barrage – Stan Bush & Barrage (USA/1987)

Ur ett kvalitetsperspektiv så är detta album från 1987 utifrån mina musikglasögon Stan the mans 15 minuter i rampljuset. Det gäller såväl låt- som produktionsmässigt. Mjuk åttiotalistiskt Classic rock, men också ytters varierat, tidlöst och kraftfullt.

Med kompbandet Barrage i bakhasorna var alla planeterna synkade. Där ingick bland annat Mr Bigs bortgångne trummisen Pat Torpey (R.I.P. 2018) och David Lee Roth gitarrist Rocket Richotte. Basisten Mike Seifrat har bland annat medverkat på tre av Rick Springfields tre gyllene album: Living in oz, Hard to hold och Tao. Rick Serattie som spelade keyboard på plattan har varit involverad i Foreigner, Whitesnake, Michael Schenker, Lion och många andra storheter i rockvärlden.

Barrage var definitivt en konstruktion som kunde hantera sina instrument med värdighet. Richie Wise var mannen bakom den kristallklara och lite mekaniska produktionen. Kepsen av för denna före detta Dust medlemmen. Har man producerat KISS debutalbum samt Hotter than hell, Double platinium, Killers och deras best of plattor är man för evigt inristad i rockhistorien.

Tillbaka till Stan the man, ”All killers, no filler” är ett epitet som utan problem matchar musiken. Soundet är inte helt traditionellt AORIGT, utan väldigt eklektisk classic rock, men fortfarande utifrån de AOR-ramar som konstruerades på det fluffigt glada 80-talet. Just brygden, mellan up-, semilåtar och rena ballader är svårslagen, dessutom är dessa guldkorn uppseendeväckande magiska. Till det adderas Stan Bush karakteristiska röst – inga andra band lät som detta.

Låtar som kan etiketteras som beyond gudomliga är ”Temptation”, ”Primitive lover”, ”Gates of paradise” och ”Take it like a man”. De är i sig fyra musikindivider, inte karbonkopior utav andra gruppers AOR- låtar. Precis samma sak kan sägas om de två vitt skilda utomjordiska balladerna ”What is love” och stegrandes ”Love don´t lie”. Den sistnämnde kommer alltid att ge mig rysningar, en låt som för övrigt House of Lords spelade in på nytt 1988, och fick en smärre hit med.

Stan Bush är annars förknippad med bidrag till allehanda Hollywoodproduktioner. Exempelvis var ”Heart Vs. head” med i halvtaskiga The Wraith och She´s got the power, båda från 1986. Överlägset störst var dock ”The touch” som var med i robotorgien Transformers: The Movie (1986). Samma låt kunde laddas ner på Guitar Hero World Tour (2007) och ”The Touch remixed” (2013) av High Moon Studios för tv-spelet Transformers: Fall of Cybertron. Den fanns också med i Mark Wahlbergs Boggie nights från 1999 samt i två populära TV-shower: Chuck och American dad. Visst är låten en guldklimp, men inte det bästa på Stan Bush & Barrage debut.

 

3. Tommy Shaw – Ambition (USA/1987)

Ambition släpptes under en tid då musikpendeln hade vänt lite granna. Från att i ett decennium inneha ett världsherravälde, knackade nya genrer på dörren. Mattan drogs undan centimeter för centimeter, halvår för halvår. Gitarrbaserad pomprock började bli lika populär som en bålgeting i drinkglaset på beachen.

Teamet Shaw och Thomas avlade tillsamman fram en platta som lätt kan rankas bland de bästa som gjorts i genren. ”All killers, no fillers” ett epitet som troligtvis aldrig passat bättre in än här. Att Tommy sjöng lungorna ur sig och att hanterade guran som ett trollspö var faktorer som strödde på storheten.

Det tog cirka sex veckor att spela in mästerverket. Inledningssmockan ”No such thing” satte kvalitetsribban oerhört högt. Gitarrdriven melodisk hårdrock där keyboarden snällt fick spela andra fiolen.

Efterkommande mer aoriga ”Dangerous game” var för mig plattans starkaste låt. Tommys nasalt ljusklara röst i kombination med en refräng som var hundraprocentig – obeskrivligt. ”The weight of the world” tog upp stafettpinnen på ett sanslöst sätt. Mer AOR, mer pomp, mer rytmer, tillika en av de tre bästa på albumet.

”Ambition” tog oss tillbaka till lite tyngre tongångar. En extraordinär killerrefräng följdes i dess kölvatten. Plattans enda cover var deras majestätisk version av Survivors megaballad ”Ever since the world began”, från Eye of the tiger 1982. I mitt tycke bräcker den originalet med råge.

Efterföljande ”Are you ready for me” fortsatte att pumpa ut melodisk rock av högsta kaliber. ”Somewhere in the night” drog ner tempot och förflyttade gitarrerna till bakre rummet. Atmosfäriska keyboardslingor omgärdade denna AOR-pärla. ”Love you too much” var låten som i de bästa världar hade kunnat ersatts med ”Jealousy” från What if. Om så lite drömskt varit fallet så hade jag rankat Ambition före Stan Bush & Barrage.

Näst sist låten ”Outsider”, briljerade återigen med kvalitet uti fingerspetsarna. Avslutningsalstret ”Lay them down” knöt ihop säcken med sitt rebelliska budskap och halvrockiga riff. Det var för övrigt enda låten som helt var skriven av Tommy Shaw.

Styx-bekantingen fick chansen att visa upp sin förträfflighet i tre egna soloskivor. Dock var det först på hans tredje alster som giljotinen föll ner. Hans fragilljusa röst kontaminerads utav 10 sjusärdeles bedårande sånger.

 

4. Michael Bolton – Everybody´s crazy (USA/1985)

Michael Boltons andra soloplatta: Everybody´s crazy landade på skivdiskarna 1985. En gammal polare spelade upp den för mig i hans sjabbiga vardagsrum, fyllda med ostrukturerade travade vinylbackar, strax efter den släppts.

Hade jag haft två fungerande hjärtan, så hade etta av dem stannat prompt., det var en subtil strokevarning. Jag driver inte med någon, utan detta mästerverk definierar verkligen hur AOR-bör låta.

Michael Bolotin är hans riktiga namn, namnbytet var troligtvis minst lika viktig för hans karriär som Indiens brytning med kastsystemet. Han inledde sin karriär som sångare i gruppen Black Jack, vilka släppte två plattor på 70-talet. Därefter gjorde han några soloplattor, innan det ikoniska debutalbumet i AOR -kretsar 1983 släpptes under namnet Michael Bolton. Den blev en relativ stor framgång. Personligen tycker jag inte alls skivan är så märkvärdig, till skillnad från vad som komma skulle

När en skiva är så otroligt bra som Everybody´s crazy, är det vanskligt att få fram något mer specifikt konkret förutom just de till synes oändliga superlativen. Den enda låt som jag inte är förtjust i är titellåten som dessutom är den tyngsta och rockigaste på plattan: ”Everybodys´s crazy”, och i viss mån, ”Everytime”; resten av låtmaterialet är från en annan värld.  Om jag måste nämna fem låtar som nuddar stjärnorna är det: ”Cant´turn it off”, ”You don´t want me bad enough” och ”Don`t tell me it´s over”, ”Save our love” och ”Start breaking my heart”.

 

5. Bon Jovi – Bon Jovi (USA/1983)

Kan man spela sönder en vinyl? Tydligen, för min blev repig, trots att jag var ohälsosamt varsam med mina runda plasttingestar. Visst är det så, att mycket man gillade när man var yngre, numera är en härbärgering för ren nostalgi.

Dock är så inte fallet med Bon Jovis debutplatta. Den är ett rent mästerverk som enkelt kniper en topp 5 placering när det kommer till de bästa AOR – skivor som släppts någonsin.

Undantaget är avslutande ”Get ready”, som aldrig varit någon favorit, och kommer så aldrig att bli. Jon Bon Jovi (John Francis Bongiovi), var med och skrev åtta låtar på förstlingsverket, fyra av dem med vapendragaren och före detta gitarristen Richie Sambora.

Åtta låtar är som sagt utomjordiska, utifrån ett AOR– perspektiv, men ”Runaway” och ”Shot through the heart” är kronjuvelerna bland ädelstenarna. Den sistnämnda är co-written med den amerikanska demonproducenten Jack Ponti. En man som bland annat varit med och skrivit Bonfires magiska ”Sweet obsession” och Alice Coppers: ”Hey stoopid”.

En annan AOR – ikon av rang Aldo Nova, hjälpte till med gitarr- och keyboardliret på plattan och troligtvis med massor av värdefulla råd. Albumets ursprungliga titel var egentligen Rough talk. Kusinen Tony Bongiovi och Lance Quinn var teamet som producerade alstret. Som sagt nästan varje låt var en hit.

 

6. Survivor – Vital signs (USA/1984)

Jimi Jamisson var/är i mitt tycke verkligen personifierad hur en tvättäkta AOR-sångare borde/bör låta, även om jag gillade Dave också. Till skaran sällar sig Fergie Frederiksen, Bobby Barth, Joe Lynn Turner, Lou Gramm och Steve Perry.

Albumet inleddes majestätiskt med dramatiska ”I can´t hold back” (13 på Billboard). Detta var radiovänlighet i sin absolut renaste form – en musikalisk härdsmälta.

Efterföljande ”High on you” (8 på Billboard) fortsatte på den inslagna  kvalitativa vägen, vilket innebar en sinnessjukt stark inledning.

”First night” (53 på Billboard) avlöste pomppillren. Jag fick Jim Steinman-vibbar från denna maffiga låt.

Bandet placerade den feta powerballaden ”The search is over” (4 på Billboard) som fjärde låt. Denna näsduksskrynklade anrättning osade Survivor sentimentalitet lång väg.

För mig var ändå albumets största behållning ”Broken promises”. Den representerade allt som jag förknippade med genren AOR. Kvittrande rosafluffiga keyboardslingor inkorporerades med kaskader av bestämda moll-ackord.

Efterkommande episka  ”Popular girl” landade inte alltför långt ifrån ovannämnda, med stark betoning på inte alltför långt ifrån.

”Everlasting”, Albumets andra ballad innehöll alla beståndsdelar som jag förknippade med Survivors sätt att framkalla melankoli.

Plattans näst sista låt smyckades med den lite udda titeln ”It´s the singer not the song”. Helt enkelt, ett ytterst drakoniskt infekterande anthem.

Albumets avrundades med ”I see you in everyone”. Trots att detta var en snuskigt bra låt, så var det, utifrån mina öron, sämst av de nio låtar som befruktade detta utomjordiska AOR-album.

Vill man vara narcissistisk överjävlig så skulle man kunna inkludera ”The moment of truth” som inkluderas på Rock Candys återutgivning av Vital signs (2010).

Varken Eye of the tiger eller deras näst största hit Burning heart fanns för övrigt med på Vital signs, något som understryker plattans storhet. Varje låt var en hit liksom, där helheten utsöndrade fem stora neonfärgade stjärnor!

 

7. FM - Indiscreet (England/1986)

Indiscreet, har sedan utgivningen fått bära en smått ikonisk mantel, även med religiösa mått mätt. Trots att de jagats som heta villebråd av ett koppel av band som ville åt tronen, har plattan vägrat släppa taget. Magnum, Bite the bullet, Airrace, Shogun, Charlie Phenomena, Lionheart, Change of heart, Strangeways, Praying Mantis, Heartland, Atlantic, Monro, Glasgow och Tobruk försökte. En ny generation försökte också med Three lions, Angels or kings, Seven, In faith, Auras, Night by night, Cats in space, United nations, Daylight robbery, Skyscraper, Vega, 7H, Serpentine, Danté Fox, Blood red saints, Newman, Shadowman och Departure, men utan att lyckas.

Utifrån mitt AOR -perspektiv är det bara Shy med Excess all areas, Dare –  Out of the silence (1998), Def Leppard  med Pyromania (1983), Magnum – Vigilante (1986) som kan konkurrera med FM. Visst Torbruk hade sina stunder med ”Falling” och ”Wild on the run”, Atlantic serverade oss ”Dangerous games, Strangeways skämde bort oss med ”Where are they now” och Airrace skapade hits som ”I´dont care” och ”First one over the line”, och så vidare, men ett helt album fyllda med kvalitet, lyckades ingen mäkta med, förutom de fyra ovannämnda.

Den 8 september 1986 släpptes det mest ikoniska en brittisk grupp lyckats uppbringa på AOR.-scenen – Indiscreet. ”That girl” inledde smörgåsbordet. Dutt-dutt keybords av rang, Steve Overland karakteristiska röst och en refräng att dö till. Trots att bandet inte var nöjda med produktionen så upplevde jag den i sig vara en styrka i sammanhanget. När andra förknippade musiken som steril, hittade jag en värme i det karga och kalla ljudlandskapet.

FM fortsatte på den inslagna vägen med ”Other side of midnight”. Den genant sköna refrängen ackompanjerades med dessa fantastiska dutt-dutt keyboards. Efterföljande semi-balladen ”Love lies dying” drog välförtjänt ner på tempot. Steve sjöng andäktigt lungorna ur sig på ett föredömligt sätt. Om de träffat några amerikanska brudar vet jag inte, men det är precis vad nästa låt handlade om. ”American girls” var en hymn som vuxit till sig under årens lopp.

Femte låten på plattan blev en av mina personliga favoriter. ”Hot wired” var lika bombastisk som titeln anstod. När marschtempot förbyttes i en otrolig refräng var det bara att abdikera. Detta var AOR på djävulsk hög nivå. Djupt medtagen och ytterst känslig för vad komma skulle äntrade ”Face to face” skivspelarnålen. Återigen, en sjusärdeles stark refräng som byggdes upp från ett lite lugnare parti.

”Frozen heart” var albumets första singel. Den blev en smärre hit, med stark betoning på smärre. På de brittiska listorna klättrade den till plats 64, för att sedan vända neråt. Jag antar att såväl bandet som skivbolaget hade hoppats på världsherravälde på listorna och MTV, tillsammans med Bon Jovi, men så blev inte fallet. Låten i sig var bara en ren och skär bruksanvisning hur en powerballad skulle konstrueras; dålig timing kunde man varken då eller nu vaccinera sig emot. 

Heart of matter” var en bra låt, men i min bok långt ifrån albumets höjdpunkter. Precis det motsatta kan tituleras till ”I belong to the night”, plattans nionde spår tillika sista låt. Vilket avslut som knöt ihop albumsäcken! My Good, låten var i paritet med ”That girl” och ”Hot wired”. Keyboardslingorna skar igenom mästerverket ungefär som en trimmad smörkniv utan träinslag. Sticket i låten kunde matcha Martin Luthers King bevingade ”I have a dream”. En klassiker var född, en som skulle finnas till för de stackare som fortfarande dyrkar genren.

 

8. Rick Springfield – Living in Oz (Australia/1983)

Kängurur och och koalor gör sig inget besvär på denna lista, utan det är denna ADHD-energiboost som innehar huvudrollen i detta täta molldrama.

Tredje gången gillt på nystarten utkristalliserades sig i mina öron tills hans bästa och jämnaste platta någonsin - Living in oz. Albumet inleddes med radiorockvänliga ”Human touch”. Hans musikaliska poprock signum blinkade i takt med den tuggummibaserade refrängen. Efterföljande ”Alyson” var en reggae-rock hybrid som alltför sällan får se dagens ljus. I detta var fall var det en lyckad sådan. Förresten så kommer jag att tänka på två andra sådana hybrider: Tycoon - ”This island earth” The Hooters ”All your zombies”.

AOR-Rick vaknade till liv på riktigt på tredje spåret: ”Affair of the heart”. Dutt-duttiga keyboards med ”Separate Ways-tyngd” på gitarrer gjorde detta till en klassiker i genren. Dessa 4.33 minuter innehöll så mycket småingredienser att det dels inte blev sterilt, dels skapade en liten egen Rick-nisch i denna då populära genre.

Efterkommande ”Living in Oz”, fortsatte på den underbara inslagna vägen. AOR-pomp i i sin ädlaste form. Kraft, melodier, körer, behaglig röst och en refräng att döda till, vad mer kunde man begära? Tempot sänktes, gitarren avdistades och ut kom ”Me & Johnny”. Denna stegrande hingst var helt klockren i sitt utförande. Jag fick  samma känslovibbar till den som till Returns - ”Bye bye Johnny” och Bryan Adams - ”Summer of 69″ .

På sjätte låten ”Motel eyes” skapade Rick ytterligare en AOR -classic av rang. Dyrkade man sin  Van Stephenson och kanadensaren Aldo Nova så var detta i paritet med dessa – gåshud. Inspiration är motivation är ju en bra kombination, frågan är vart gränserna går? I ”Tiger by the tail” lyckades Mr Springfield med att korsa kollegorna i Men at works - ”Down under” med J Geils band - ”Centerfold”. På något sätt fick han ihop detta i symbios med en skön refräng som inte kunde förknippas med någon av de nämnda inspirationskällorna.

På åttonde låten ”Souls” visste AOR-euforin ingen gränser. För mig var detta obeskrivligt och hans svar på Foreigners - ”Break it up”, Survivors - ”Broken promises” och Journey - ”Separate ways”. Jag kommer väl ihåg när SVT visade videon på tv  i Luciarocken.  Budskapet om olycklig kärlek på tåg grumlade mina tårkanaler. I ”I can´t stop hurting you” fortskred kvaliteten med ytterligare en chockrosa refräng.

Albumet knöts ihop med ”Like father, like son”. Kombinera Beatles stråkar med en berörande text och dramatiska accord så så finner ni svaret. Rick skrev alla texter och nästan alla låtar på albumet i sig en extra guldstjärna.

Bill Drescher och Jeff Silverman stod för ljudlandskapet med lite hjälp från kontrolloraklet Rick. Det var inga duvungar  precis som hade samlats för att ta upp musiken till nästa nivå. Trummisen Mike Baird har medverkat på ultraklassiska aor-juveler som Stan Bush, I-Ten, Journey, Prism och Tane Cain.

Keyboardisten Alan Pasqua var i paritet med honom och även han medverkade på Stan Bush, I-Ten men även Pat Benetar, Eddie Money, Van Stephenson, Gregg Rolie, Joe Lamont, Sammy Hager, Stone Fury, Robert Tepper, Glen Burtnik, Starship, Cher, Giant och Nightranger. Som sagt det var aor-kompetens uti fingerspetsarna, faktorer som drejade fram albumet till en tidlös AOR-classic.

 

9. The Storm – (USA/1995)

Supergruppens andra album kunde inte kommit mer olägligt! AOR-genren var då lika populär som en tändsticksask hos en pyroman. Såväl grungen som hip hopen hade käkat keyboards till frukosten under en tid. Det hindrade dock inte The Storm från att skapa ett riktigt mästerverk

Sångaren Kevin Chalfant stod nog för sin bästa vokalistprestatation någonsin. Han var en välrenommerad sångare som påminde mycket om Steve Perry i sin vokalistakrobatik, vilket troligtvis var en värdefull byggsten i The Storm. Han hade spelat med grupper som 707, The Vu, Steel Breeze, Shooting star och The Alan Parsons project.

De färdiga resultaten Eye of the storm lämnades förväntansfullt in till Interscope. Dock hade de gjort en pudel och upptäckt nya inkomstkällor. Rockposörer med pudelfrissor var enligt dem lika populärt som porrfilmer utan bild.

Nu var det gangsterrap och grunge som gällde för hela myntet. Steve Smith lämnade det halvsjunkna skeppet för att istället ersättas av Ron Wikso (Greg Rolie band, Harlan Cage, Cher´s band, David Lee Roth band, Foreigner).

På  Eye of the storm vimlade det av AOR-hits! Några av mina favoriter är ”Don´t give up”, ”I want to be the one”, ”To have and to hold”, ”Livin´it up”, ”Love isn´t easy” och ”Give me tonight”.

I brist på Journey-auror får vi AOR-nördar nöja oss med detta helvetiskt braiga album.

 

10. Aviator – Aviator - 

Debutalbumet hade allt en perfekt avvägd AOR-platta skulle ha. Dutt-dutt keyboards, killerhooks, lagom variation, matchande vokalist, snygga arrangemang, exceptionell produktion, coolt omslag och boy meets girl texter. Inledande ”Frontline” var albumets absoluta AOR.-classic. Att den inte släpptes som singel måste anses som ett helgerån av stora mått. Kanske hade deras karriärer sett annorlunda ut ifall valet fallit på den låten eftersom den hade varit perfekt som soundtrack.

Bakomvarande ”Back on the streets” förde tankarna till Bryan Adams i sina tuffare stunder; gitarrdominerad med mindre keyboards. ”Don´t turn away” lugnade ner tempot med fin stämsång och ett stick att döda till. ”Wrong place wrong time” omgärdades av ett ytterst smittsamt gitarriff som synkades till ett genuint AOR-party.

Spår fem, ”Never let the rock stop” visade upp en mer hair-metal stil som påminde lite om Bon Jovi. Semi-lugna ”Comeback” tog upp stafettpinnen med en lättillgänglig refräng som på ytan kan upplevas enkel, men ack så komplicerad att skapa. Police-doftande ”Magic” drog ner på tempot och disten på gitarren. Den doftade sommar, ungdomsförälskelse och Steven Spielberg. ”

Can´t stop” var också en up-tempolåt som bevisade att inledningen med ”Frontline” inte var en engångsföreteelse. En låt som norska Issa förövrigt gjorde en cover på 2012, på inrådan av dreglande Frontiers records direktörer. Svaga Aldo Nova vibbar fick jag av ”Too young”. Låten var indirekt en bruksanvisning hur en sommarhit skulle skrivas.

Näst sista spåret var ”Everybody schoolboy know”. Precis som många andra låtar på albumet sätter den pricken över i:et hur det kändes att vara ungdom på 80-talet. Avslutanden AOR-smockan ”Through the night” band ihop hela plattan på ett föredömligt sätt. Mördarrefräng, stämsång och bra balans mellan keyboards och gitarrer.

Trots att detta torde vara en av de bättre AOR-album som gjorts, promotades den dåligt av skivbolaget som själva höll på att bli uppköpta av europeiska giganten BMG. Det la grunden till utebliven försäljning och missämja i bandet.

Richie och Michael lämnade bandet. In kom ex Magnum keyboardisten Tommy Zito och trummisen John ”Dr. D” Discepolo. Bandet vägrade ge upp, utan kämpade på til the bitter end, tills motgångarna blev överväldigande 1990. Deras debutalbum från 1986 blev sett i backspegeln deras enda.

Dock är deras demos, de som spelades in mellan 1987–1989 hett eftertraktade byten. Fits like a glove vokalisten Ernie White kuskar enligt hörsägen fortfarande runt i New Jersey området med sitt Ernie White Band. Resten av bandet förblev musiker, men inte rockstjärnor, i den bemärkelse de kunde ha blivit, om Aviator haft lite mer flyt.

Listnoteringar

Nedanstående kronjuveler var de 12 som var närmast att kravla sig in på 10-i-topp-listan. Men vad i helvete; knep inte Journey första platsen, va, är de inte med på listan!!! Ja så var det, inte tillräckligt helgjutet helt enkelt, precis som Foreigner. Ja och Strangeways, Dare och Le Roux föll på samma faktor.

I forskarvärlden fuskas det brett och vilt i syfte att bekräfta sina egna teorier. Det kallas lite snyggt att man som forskare använder sig av ett så kallat sig  konfirmeringsbias. Jag önskar att detta bekräftelsejäv gick att göra i AOR-världen, med syfte att infoga ett album till de 10  bästa ever, på andra sidan av 2000-talet. Tyvärr, det räckte helt enkelt inte.

Känner mig manad att göra lite reklam för detta härliga album, som få känner till. Red Siren – All is forgiven (1989). I min digra skivsamling samexisterar Bon Jovi, Survivor, Journey, Foreigner och Toto med lite mera obskyra bortglömda alster som Bite the bullet, Jimmy Davis & Junction, Red Dawn, Stone Fury, Urgent, The Sherbs och Red Siren.

De sistnämnda nådde verkligen inte ut till de stora massorna, och har i mitt tycke helt försvunnit från radarn hos dylika AOR-gurus. Jag har alltid varit svag för Belinda Carlisle och hennes förföriska poppärlor. Att sångerskan Kristin Massey lät som en kopia av henne var definitivt en källa till att jag gillade vad jag hörde.

1989 kom till sist Siren/Red Sirens debutplatta ut. Det var ett ytterst välproducerat album som omgärdades av bitterljuva melodier och högoktaniga refränger, egentligen inte helt olikt Tami Show faktiskt. Nästan varenda låt var helt enkelt potentiella singlar. Att de olika låtarna var så otroligt varierade utan att att albumet spretade för mycket, var i sig en bedrift.

Första låten, aningen sakrala ”All is forgiven” var plattans mest muskulösa låt och stod i kontrast till de andra mer pop-orienterade alstren. Så köpte man albumet för den låten skull, var det nog många som blev aningen besvikna. Det gällde inte mig eftersom jag blev förförd av de himmelskt sirenska melodierna. Tommy Gawenda stod som låtskrivare med C. Johnson, Claire Massey, R. Wilson. Tommy Gawenda var ju som sagt också medlem i Tami Show. Det verkar som om systrarna hjälpte varandra på traven, men det var definitivt något de inte tycktes skylta med.

Efterkommande ”One good lover” var så Belinda Carlise inspirerad som det bara kunde bli – somrig och oskuldsfullt. Den fanns också med i soundtracket till Hollywoodrullen My stepmom’ is and alien. Kim Basinger, Dan Aykroyd, Jon Lovitz och en ung Seth Green var några medverkande i förövrigt halvtaskig film (IMDB 5.4). Tyvärr blev det ingen riktig språngbräda för bandet.

Dessutom var det precis innan gruppen blev tvungna att byta namn…mellan två singlar. ”All is forgiven” släpptes som Siren, ”One good lover” som Red Siren. Efterkommande Don´t let go” drog ner tempot ordentligt. Det var en ren uppvisning i hur man skrev en adekvat powerballad. I ”Master of the land” plockades distboxen återigen fram. Den lilla tempoväxlingen innan den oemotståndliga refrängen var minst sagt effektfull. Femte låten in i plattan dök semiballaden ”Stand up” upp. Atmosfäriskt och enkel, dock inte simpel, omgärdad av aura av mäktighet.

Efterföljande ”Good kid” kunde bara definieras som obeskrivligt skön. Även den infiltrerades utav Tami Show ingredienser som Claire Massey och Tommy Gavenda. Belinda Carlisle vibbar med en refräng som var klibbade fast sig i sensommarvärmen. ”How dare a woman” var nästa låt till drabbning, tillika plattans sjätte alster av tio möjliga. Kristins röst var om möjligt ännu sensuellare och fylligare än tidigare, en faktor som bidrog till att denna semi-ballad höjdes sig klart över mängden.

Jag är tyvärr ingen textkille, men även jag fick abdikera för denna fantastiska historia som tycktes vävas ut ur duons hjärtan. Spår sju hette ”Rock-A-Bye”, den involverade även Mark Jiaras i låtskrivarprocessen med Kristin och Robert, densamme som spelade bas på Tami Shows två album. Det var inget som devalverade låten, snarare tvärtom. ”Love shut down” tillhörde midtempolåtarna, men som precis som de andra fyllda av en mystik och djup.

Sista låten på plattan var en tvättäkta ballad ”So far away”. Melankoli och hopp samsades i såväl texten som i musiken. Dock var det en låt som inte var skrivet av Kristin och Robert, utan av teamet: Zoro Babel, Fabrizio Ottaviucci, Gary Peacock och Markus Stockhausen.

Så var den slut; tio varierade låtar där helheten och genuiniteten kändes anmärkningsvärd påtaglig. Det fanns så mycket olika lager av melankoli som subtilt späddes ut med eufori. Låtarrangemangen var som små musiköar av mästerverk.

Måhända hade låtarna inte fått samma lyskraft bakom sig om de inte haft denna pärla till sångerska. Kristin Masseys röst had it all. Den varma stämman andades inlevelse och var både var unik (tillsammans med Belinda Carliles) och svårkopierad.

Tyvärr befann sig Red Siren för nära 90-tals strecket. 1989 hade andra genrer tagit makten om skivköparna gunster. Att jag skrev om denna i mitt tycke klassiker beror på att den är så underskattad, finns ej på Spotify heller.

Magnum – Vigilante (England/1986)

Journey – Frontiers (USA/1983)

Signal – Loud and clear (USA/1989)

Harem Scarem-  Mood swings (Kanada/1993)

Shy – Excess all areas (England/1987)

Streets – Crimes in mind (USA/1985)

Cannata – Images of forever (USA/1988)

Jimi Jamison – Empires (USA/1999)

Kiss – Unmasked (USA/1980)

Axe – Offering (USA/1982)

Dare – Out of the silence (England/1988)

Herregud, när man scrollar igenom listan inser i alla fall jag att det är obehagligt mycket bra AOR-plattor som skapats och är i omlopp.

Pomp-aorigaste i klassen? Förutom Fortune/Harlan Cage/101 South/Cannata och Le Roux så samexisterade mästarna i klassen, Asia. Självskrivna? Nej, inte alls – tyvärr, hur gärna än jag försökte.

Den amerikanska armadan bombade listan med hela åtta kanonader, dessa kompletterades med ett från England och ett bidrag från Australien.

Går det att infoga mer text än detta, troligtvis! Orkar någon läsa alla haranger av ord; troligtvis inte, men man ju scrolla numera:)))

Tags: AOR

This entry was posted on 30 augusti, 2025 at 17:29 and is filed under Film, Musik, Kultur. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.