Archive for augusti, 2025

Jonas ”SleazeDemon” Gustavsson, en kompis till mig, hintade att det finns a new band in town – Laguna. Han passade på att nämna att de påminde om finska One Desire. Självklart går det ju inte att förbise en en sådan musikinvit.

Jag googlade fram bandet och kom fram till att de är från…Mexico! Aj då, är den första tanken som frontar pannloben. Min fördomsfullhet slår ut i full blom. Anglosaxiska länder, Norden och Tyskland funkar, men annars har jag generellt sett lite svårt för band därutöver.

Kärnan i mina förutfattade meningar grundar sig allt som oftast i en anti-accentfri-sång. Visst, det finns en handfull av bra sångare som inte tillhör namedroppande länder, men ändå.

Titeln på plattan har sitt ursprung i Méxicos största religiösa/kulturella” höjdpunkter nämligen Day of the dead. La Catrina är en ikonisk figur i ”De dödas dag. Hon representerar både död och hyllning till de som gått vidare över via floden Styx.

Efter ett intro tonar sångaren Andrés Espada in sig på första låten. Det låter oväntat bra, hejdundrande bra faktiskt. Jag är så långifrån en sångpedagog som det är möjligt, men även jag kan ju höra att sången inte är förpestad med accentinavel. Visst Andrés lite ”skrikiga” framtoning är säkert en vattendelare, men för mig ligger han helt rätt på skrikighetsskalan.

Laguna inleder med singelalstret: ”Ghost behind the mask”. Om One Desires klart lysande stjärna är ”Hurt” så är detta Mexarnas motsvarighet till den. Om my God vilken käftsmäll till låt. Den har ju typ allt. Balansen mellan melodisk hårdrock och AOR är som tagen ur bruksanvisnings-handboken i att gjuta liv i ett sådant AOR-embryo.

Bandet har dock valt att infoga typ 12.6 sekunders saxofongnissel, vilket man kan vara utan, men det är en smaksak, eftersom det inte stör nämnvärt. Helt klart en av mina 50 bästa låtar, när 2025 ska avhandlas.

Efterkommande ”Living on the edge”, även den en singel, visar på ett låtskriverihantverk i världsklass. Djäklars så infernaliskt stark, även om den inte toppar föregående tingest. Mina vibbar far ganska snabbt till amerikanska Stone Fury som släppte två plattor under sin verksamma musikaliska tid; Burns like star (1984) och Let them talk (1986). Deras svar på One Desires ”Hurt” var ”Break down the walls”, en låt som bara har allt.

Tredje låten höjer tempot, och minskar keyboardshyvlandet, men vad gör det. ”Punk boy” skiljer sig från de två ovanstående, på ett klockrent sätt, här är det mer hårdrockriffande som gäller, toppad med en fullträff till refräng.

En av albumets klart lysande stjärnor är mid-tempo-låten ”These chains”. H.E.A.T. skulle definitivt inte skämts att ha med låten på deras underbara H.E.A.T. II. Även här dyker tankarna fram till Stone Fury, ett låtsound som även svenska Crazy Lixx förälskat sig i.

I nästkommande låt, ”Electric high” får verkligen vokalisten Andrés Espada visa sig på styva linan med ett melodiskt svar på Rob Halford, imponerande, precis som skapelsen i sig.

En av mina absoluta favoriter är dubbeltrampande ”My syndrome”. Det är härligt när ett band kan skifta tempo, precis som de gör här. Alltför många band håller ungefär samma tempo på ett album rakt igenom, då krävs det verkligen att låtarna kan uppbringa eufori, annars blir det lite lätt aningen enformigt. Att refrängen är beyond klockren gör inte saken sämre.

Sista låten jag ska nämna är albumets nästsista: ”Bring me to life”. För mig för riffandet till en blandning av Kissin Dynamite och väldigt tidiga Mötley Crue. Jag hör redan hur publikens allsång sjunger med i denna hymn.

Laguna spelar melodic hardrock med fragmentariska inslag AOR, och då pratar vi om AOR i nanopartiklar. Men deras balangång mellan genrerna är djävulskt angenäm.

Min kompis ”SleazeDemon” låg omedvetet inte så långt ifrån sin komparation med One Desire, eftersom en av det bandets medlemmar spelar där; Jimmy Westerlund (bland annat Giant). Det blir ännu mera påtagligt, utifrån att han varit med och skrivit alla låtar, och även producerat albumet samt medverkat på en av musikskapelserna.

Vill man ha sin musik originell är nog Laguna fel kort att satsa på. Men vill man ha sin melodiska gryta inlindad i bra låtar, beundransvärd sång och skön produktion, ja då är deras musik något som tilltalar AOR-nördar, vänner av melodisk hårdrock eller hårdrock överlag, något for the big mass ärligt talat.

The ghost of Katrina är nog bland det mest spännande jag hört sedan Myratrhs två utomjordiskt bra album Shehili (2019) och Karma (2024) samt spanska Dark Moor med sin sanslösa Tarot (2007) – Go All The Way Brothers – Nordamerikas svar på H.E.A.T. månne?

PS. För de som ännu inte hört egyptiska Myrath eller spanjorerna i Dark Moor… gör det typ nu, såklart efter att hört på Lagunas debutalbum!