Archive for december, 2023

Djäklars vad hårdrock kan vara befriande ibland! Man kan sitta med en hjord av existentiella grumlingar, för att i nästa ögonblick stampa takten av sig till ylande gitarrer och skönsång.

Jag inledde mitt hårdrocklyssnande som många andra med att lyssna på KISS, och självklart införskaffades deras album. Rainbow smög sig på mig, och lite senare Y & T, Savatage, Black Sabbath (Dio-eran) och Def Leppard.

Därefter var jag fast såväl musikaliskt som ekonomiskt. Samlare eller hoarder? En berättigad fråga, men samlare låter bättre än hoarder. Det mest troliga är nog en kombination av de båda begreppen. Jag kom upp i 16 skivbackar sprängfyllda med vinyler

Förresten vad är en hoarder för något? Vad är samlarsyndrom?

Att samla på saker är ett allmänmänskligt fenomen, men allt samlande ser inte likadant ut. I det engelska språket finns det två ord för samlande: ”collecting” och ”hoarding”.

En ”collector” är en person som samlar på en eller flera typer av saker – det kan vara modellbilar, frimärken, fågelböcker, kapsyler, gamla leksaker, ja, egentligen vad som helst – och vars samlingar utmärks av ordning och organisation. Den som samlar på det här sättet är ofta stolt över sina samlingar och visar gärna upp dem.

En ”hoarder”, det vill säga en person med patologiskt samlande, samlar på ett annat sätt. Det patologiska samlandet kännetecknas av en ansamling av saker – det kan vara i hemmet, på kontoret, i bilen eller i andra utrymmen – som gör det svårt att röra sig obehindrat och att använda utrymmen, möbler, och sådant som spis, kylskåp, diskbänk, handfat, badkar och toalett till det de är avsedda för.

Om levnadsutrymmena inte är stökiga och överhopade hos en person med patologiskt samlande beror det på inblandning från en annan part (t ex familjemedlemmar, städare, myndigheter). Andra benämningar för patologiskt samlande är ”samlarsyndrom”, ”samlarmani”, ”sjukligt samlande”, ”hoarding”, ”tvångsmässigt samlande” och ”tvångssamlande” (lånat från OCD-förbundet).

Man kan likt mig själv självklart vara en hoarder, trots att man har sin full kontroll på sin vinyl eller CD-samling.  Jag samlade ju också på Kerrang, Sweden rock magazine med flera. Summan av alla prylar var  i min mening ett hoardinguppförande.

Min CD-samling blev efter ett antal år större än min vinylsamling. Jag har inte vågat mig på att räkna antalet, men minst åtta Billyhyllor gick det åt. Min fru och mina barn var måttligt roade av dessa spaltmeter.

Jag märkte att jag köpte nya cd som medförde massvis av oöppnade sådana. Jag hade inte tid att lyssna på all denna musik vars nya högar växte sig starkare för varje månad. Parallellt gick det åt sjukt mycket cash till att underhålla min samling.

För några år sedan bestämde jag mig bara för att upphöra med mitt samlandet. det var ohållbart att lägga så mycket plats, tid och pengar på något som jag inte hade tid att lyssna på.

Hur skulle jag klara mig utan kickarna som det dysfunktionella beteende genererade i? Ärligt, det var inget problem som helst, oväntat nog. Har faktiskt bara köpt en platta och det var en signerad Gathering och kings CD.

Jag har tidigare skrivit om de 30 bästa albumen före och efter 2000-talet, men det var i genren AOR/Melodiös  hårdrock. De lite tyngre plattorna fick inte plats på dessa eminenta liststruktureringar.

Vart gränsen för vad som är melodiös hårdrock, tung melodiös hårdrock; vad som kan kategoriseras till hårdrock kan man tvista hur mycket som helst om. På denna lista över de 50 bästa hårdrockalbumen på 2000-talet in skulle jag vilja implementera Harem Scarem och Nestor, men hur mycket hårdrock är dem?

Vissa låtar är tyngre, medans helheten osar för mycket pure melodic rock, därav att de blev bortplockade, men det satt långt inne. Ett annat krav var att de som samsades på listan skulle vara helgjutna, det vill säga att de flesta låtar var bra.

Jag är inte en power metal kille, något som avspeglar sig på listan. Growl är något jag inte överförtjust i, bara i måttliga mängder. Symphonic metal är inte heller någon riktigt paradgren. Jag nöjde mig med två, Delain och Within Temptation.

Tyskar (12 stycken) och svenskar (16 stycken ) dominerade denna eminenta lista fullständigt. Det mest gångbara året var 2007: Lions Share, Gotthard, Within Temptation, Pink Cream 69, Scorpions, Thunderstone, The Poodles och Axxis; det vill säga hela åtta album från detta magiska musikår.

Albumen är inte rangordnade

Masterplan – Masterplan (Germany/2003)

Masterplan – Aeronautics  (Germany/2005)

Firewind – The Premonition (Grekland/2008)

Firewind – Firewind (Grekland/2020)

Pretty Maids – Motherland (Denmark/2013)

Pretty Maids – Pandemonium (Denmark/2010)

Lions share – Emotional coma (Sweden/2007)

Lions share – Dark hours (Sweden/2009)

Cyhra – Letters to myself (Sweden/2017))

Cyhra – No halos in hell (Sweden/2019)

Within temptation – The unforgiving (Nederländerna/2011)

Within temptation – The heart of everything (Nederländerna/2007)

Treat – Coup the grace (Sweden/2010) 

Treat – Tunguska (Sweden/2018)

Gotthard - Domino Effect (Schweiz/2007)

Crashdiet – Automaton (Sweden/2022)

Eclipse – Armageddonize (Sweden/2016)

Kamelot – Karma (USA/2001)

Volbeat – Servant of the mind (2021/Denmark)

Pink cream 69 - In10sity (Germany/2007)

W.E.T. – Retranmission (Sweden/2020) 

Nightwish – Once (Finland/2004)

Scorpions - Humanity – Hour 1(Germany/2007)

H.E.A.T. – II – (Sweden/2020)

The Ferryman – A new evil (Sweden/2019)

Delaine – We are the others (Nederländerna/2012)

Thunderstone - Evolution 4.0 (Finland/2007)

Accept – Blood of the nations (Germany/2010)

Unity – Pride (Germany/2020)

The Poodles – Sweet trade (Sweden/2007)

Allen/Lande – The battle (2005/Sweden)

Winger – Karma (USA/2009)

Shakra – Everest (Schweiz/2009)

Pain – Nothing remains the same (Sweden/2002)

Triosphere – The heart of the matter (Norway/2014)

Kissin Dynamite – Ecstasy (Germany/2018)

Axxis – Doom of destiny (Germany/2007)

Perfect Plan – Time for a miracle (Sweden/2020)

Avantasia – The metal opera, Pt. 1 (Germany/2001)

Threshold – Dead reckoníng (England/2010)

Nils Patrik Johansson – The great conspiracy (2020/Sweden)

Edguy – Mandrake (Germany/2001)

Primal Fear -  Seven seals (Germany/2005)

Shinedown – Amaryllis (USA/2012)

Khymera – Master of illusion (USA/2020)

Halestorm – The strange case of… (USA/2012)

At Vance – Only human (Germany/2002)

Six: A.M. – This is gonna hurt (USA/2011)

Spektra – Overload (Brasilien/2021)

Pyramaze – Epitaph Denmark/2020)

Är det möjligt att få ångest av att något låter för bra? Fibromyalgi eller bara allmänt ont i kroppen?  If riffs could kill; egentligen är det bara Magnus Karlsson och Gus G som är kapabla att frambringa euforisk hårdrockasketism på den nivån.

Magnus Karlsson ligger bakom käftsmällar med bland annat Last Tribe, Allen/Lande, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Codex, Allen/Olzon, Kiske/Sommerville. Hearthealer och Starbreaker.

Likt en Max Martin på speed drejar han fram hits, ungefär som vi andra konsumerar kebabpizzor. Mini Malmsteen har funnit en ovärderlig glitch mellan A.O.R. och den melodiska hårdrocken. Hans patenterade melodiska rock tycks hela tiden finna nya nyanser i sitt eget hårdrockuniversum.

Multiinstrumentalist Manus Karlsson (Primal fear) ligger också bakom ett annat projekt som går under namnet The Ferryman.

Den sjungande parten i konstellationen heter Ronnie Romero. Chilenaren har i mitt tycke blivit  aningen överexploaterad med grupper som Lords of Black, Rainbow, Sunstorm, Ronnie Romero solo, Michael Schenker group och Elegant Weapons i sitt CV. Lite som typ Jorn blev.

Bakom trummorna fann vi Mike Terrana som figurerat i grupper som bland annat Yngwie Malmsteen, Artension,  Masterplan, Axel Rudi Pell och Rage.

Projektet har släppt tre album; debuten 2017, uppföljaren A new evil 2019 samt One more river to cross från 2022. I mina öron är A new evil deras magnum opus; ett helgjutet album.

Om jag måste gallra mellan godbitarna på plattan så utkristalliseras ”Don´t stand in my way”, ”Bring me home”,  ”A new evil”, ”The night people rise”, ”Save your prayers”, ”Heartbeat”, ” Our  own heroes”, ”No matter how hard we fall” och ”You against the world”.

Som sagt, vill man ha en Yngwie Malmsteen 2.0, eller 3.0 så lär man inte bli besviken på The Ferryman.

En tvättäkta klassiker helt enkelt

Innan rap och grungen tog kål på hair metal eran så han Louisianabördiga Lillian Axe släppa sitt Magnum opus Love + War (1989).

Samma år släpptes bland annat instant klassiker som Bad English – 1:st, FM – Though it out, Giant – Last of the runaways, Robin Beck – Trouble or nothing, Strangeways – Walk in the fire, Black Sabbath – The Headless cross och Whitesnake – slip of the tongue.

Melodirockarna Lillian Axe har hunnit att släppa 10 studioalbum varav den senaste 2022. Love + War var långtifrån helgjuten, men innehöll en knippe riktiga guldkorn.

De två starkaste lysande låtarna var ”All´s fair in love and war” och ”The world stopped turning”.

Brottarhits och anthems, kalla dem vad ni vill, men rakbladsvassa var dem helt enkelt.

Bakom dem skuggade ”She likes it on top”, ”Ghost of winter” och ”Show a litle love”.