AOR-content from hell and back again!

Att rangordna denna numera relativt tynande genre utifrån ett historiskt perspektiv är förhållandevis meningslöst. Dels har jag inte hört alla artister, grupper och album, dels är tycke och smak något föränderligt.

I syfte att grotta ner mig lite i min samling är det dock en kul idé. Att ha några kriterier att förhålla sig till är ett måste, annars kan det bli sju låtar av en grupp, eller väldigt stor diskrepans mellan exempelvis renodlade ballader och rockiga tongångar.

Att välja låtar kan ibland vara lättare att välja, än själva albumen. På vissa plattor finns det ibland bara 1-4 bra låtar, standard och utfyllnad. Det är dessa guldkorn som jag tycker är så kul att hitta; den där låten som jag anser vara en pure AOR-classic.

Detta möjliggör ju dessvärre att potentiella killers blir oöverstigligt många, indirekt tar udden av rangordningen, på grund att det helt enkelt inte går.

Rösten, produktionen och refrängen är huvudbeståndsdelarna som måste sammanfalla för att överhuvudtaget ta sig in på denna eminenta lista.

Dock är det skillnad mellan exempelvis grupper som Harlequin, 707, Tycon, The Sherbs från tidig 80-tal och Revolution Saints,  Eclipse eller Brother Firetribe utifrån ett produktionstidsperspektiv, vilket i sig inte är så konstigt.

Har människan inget bättre för sig än att ödsla tid på något så trivialt som att lista de 100 bästa AOR-låtarna genom tiderna? Skaffa dig ett liv för helvete  gubbjävel!

Herregud det finns ju paddel, knyppling, gå ut med katten, umgås med dysfunktionella vänner och släktingar, fika ihjäl sig, korsordslösning, eller varför inte sitta med din mobil efter jobbet tills du går och lägger dig, vad är det för fel på dig egentligen?

Helt ärligt, någon diagnos eller obalans i signalsystemet är inte helt uteslutna. Men den främsta orsaken är kärlek till genrerna AOR och melodisk hårdrock.

Att jag sedan dyrkar eurodisco, storbandsjazz, pop, 60-tal och några 100 genrer till är inga ursäkter eftersom jag allt som oftast faller tillbaka i tryggheten till starka refränger, gudomliga melodier, vokalister i världsklass, knivskarpa produktioner och dutt i duttiga keyboardsolon.

Det som väcker min kreativitet är dels resan att återutforska det förflutna genom att knyta ihop säcken, dels botanisera i all magisk ny musik, och även där göra ett bokslut.

Det är liksom tillfredställande med processen att sammanställa listorna före år 2000 och efter. Visst det tar sin beskärda del av den tid man har till sitt förfogande, men vad spelar det för roll när epitet som återhämtning, mindfulness och livskvalitet implementeras.

Egentligen är det minst viktiga vad någon annan tycker eftersom detta primärt är konstruerad av äkta nyfikenhet. Självklart finns det någonstans en dos av förväntansbekräftelse.

Den största belöningen är dock när jag får ta del av andra nördars 100 bästa listor.

Kort AOR – historik

Mitt intresse för AOR inleddes subtilt via Kiss; Dynasty (1979) och  Unmasked (1980). I ett senare skede i livet var jag på besök hos en polares polare. Hen vägledde mig via två AOR-blandband till en helt ny värld.

Band som Harlequin, Balance, Prism, Axe, Arcangel, LeRoux, 707 och Sheriff blev mina bandguider. Successivt förändrades mina skivinköpsvanor från Slayer, Acid, Overkill, The Exploitetd, G.B.H, The Partisans, till Axe, Michael Bolton och Rick Springfield, därefter har det bara fortsatt.

Def Leppards underbara High ´n dry  (1981) måste väl också anses som en platta som fick mig in på rätt melodiska spår precis som Y & T - Earthshaker (1981) samt Magnums Chase the dragon (1982).

Under 90-talet hade jag, Stefan Hammarström och Tommy Olsson ett lokalt musikbrödraskap tillsammans. Det var vi mot världen, alla andra tyckte nog att vi var patetiska, eller rent ut sagt kufiska.

Evenemanget pendlade mellan våra ungkarlslyor. Var och en av oss hade färdigställt AOR – spellistor, sedan gick vi omgång för omgång varvet runt och dränerade listan på låttitlar, njutande av hänförande tongångar.

Däremellan snackade vi skit, framtidsvisioner, nostalgisentimentalitet och drack alkohol i varierade former, i symbios med god mat, antingen beställd eller egenproducerad.

Jag titulerade mig alltid som The AOR-King medan de andra två lärlingarna fick slåss och träta om vem som blev kvällens The AOR- Prince. När alla låtar spelats så var vi generellt sett ganska tankade på grund av det alltför stillasittandet och drickandet i sig.

Efter den mastiga AOR – påfyllningen och alkoholhybrisen avslutades kvällen oftast på Norrköpings populäraste uteställen som Palace, Tour de Ville, Garage eller Wasa.

Journey, Foreigner, Survivor och Toto är band som den stora massan lättast kan identifiera sig med utifrån att beskriva vad AOR står för.

AOR är en förkortning av adult oriented rock, vilket bäst kan försvenskas till vuxenorienterad rock.

Begreppet är aningen omtvistat. Jag och många med mig hävdar att det står för adult-oriented- rock, en term som lanserades i amerikansk radio på 70-talet, andra hävdar att det står för album-oriented- rock.

AOR som musikaliskt fenomen var en uteslutande amerikansk företeelse. Många av de stilbildande banden inom genren härstammade från USA, och deras musik spelades av de vuxeninriktade rockradiostationerna runtom i landet.

Genren började så smått dyka upp runt 1976-77, men riktigt stor blev den först i början på 80-talet.

Grupper inom detta segment slog igenom under 70-talets senare hälft, men vars musikaliska identitet i större utsträckning var präglad av rockens uttryck, snarare än popens (till skillnad från exempelvis The Eagles). Journey och Chicago startade båda som jazzrockband på 70-talet, för att tidigt på 80-talet utvecklas till mer renodlade AOR-band.

I både Bostons och Foreigners tidiga alster märktes tydliga influenser från rock. Faktum är att båda dessa band betraktades som rena rock ’n’ rollband då det begav sig.

Detsamma gäller mer eller mindre även de andra band som idag betraktas som några av de verkliga stilbildarna/ikonerna inom AOR: Toto, Kansas, REO Speedwagon, Styx och Survivor.

När det gäller Journey manifesterades denna förändring tydligt på banbrytande skivor som Escape (1981) och Frontiers (1983).

Även band som Toto, Foreigner, REO Speedwagon och Survivor släppte under samma tid några av sina mest kända alster, som sedermera kommit att betraktas som klassiker i genren.

Under denna vuxenrockens guldålder (från ca 1980-85) dök det upp massvis av nya band, inte bara i USA, utan också i Kanada och Europa, som alla var influerade av den AOR  stil som etablerats på 70-talet av band som Boston och Foreigner.

Andra band med långa karriärer bakom sig inom andra musikstilar, som exempelvis Chicago, anslöt sig till vuxenrocken för att antingen byta stil helt eller göra någon eller några enstaka plattor i den ”nya” stilen.

Vissa hårdrocksband flirtade med AOR – stilen på vissa låtar, eller gjorde någon platta som mer eller mindre innehöll samma musikaliska ingredienser och uttryck som de etablerade AOR – bandens alster. (En del av texten ”kort historik” är lånad från en utmärkt artikel som handlar genrens historia: CD-Kimpans Website).

Några riktiga AOR – pionjärer, vilka endast hålls levande av oss freaks, är band som Prism, City Boy, LeRoux, 707, Aldo Nova,  Harlequin, Balance och Axe.

Genren blev i slutet av 80-talet för stort och svulstigt för sitt eget bästa, och likt ett brev på posten kom en musikalisk motreaktion.

Grungen och hip hoppen dödade inte AOR musiken, men skadesköt genren allvarligt. Skivbolagen som förut slogs med näbbar och klor lät istället liken ligga kvar på backen.

De gjorde istället allt för att klippa till de fluffiga AOR akterna med agendan att hitta ett nytt Nirvana. Därefter var musikstilen lika populär  som Muhammedbilder i Saudiarabien.

Nya försäljningsframgångar blev  extremt tunnsådda om man bortser ifrån bland annat Europe -  ”The final Countdown” och Chesney  Hawkes one hit wonder från 1991: ”The one and only”.

De 100 bästa AOR låtarna

De låtar som är kursiverade är svenska och nordiska bidrag.

Kriterier 

• Inga ballader
• Bara 1 låt från samma artist eller grupp
• Inte rangordna låtarna på listan, eftersom det faktiskt är helt omöjligt.

 

Axe – Fantasy of love  (USA/1981)

Signal – Arms of a stranger  (USA/1989)

Tobruk – Falling  (England/1985)

Streets – I can´t wait  (USA/1985)

Mikael Erlandsson – It´s allright (Sweden/1994)

Asia – Eye to eye  (England/1983)

John Waite – These times are hard for lovers  (USA/1987)

Tycoon – Call the police  (USA/1981)

Van Stephenson – Fistfull of heat  (USA/1986)

707 – Live without her  (USA/1981)

 

Giuffria – Lethal lover  (USA/1986)

Joe Lynn Turner – Losing you  (USA/1985)

Nightranger – Don´t tell me you love me (USA/1982)

Mark Free – Never be a next time (USA/1993)

Shy – Emergency  (England/1987)

Magnum – Vigilante  (England/1986)

Rick Springfield – Souls  (Australien/1983)

Brett Walker – Quicksand  (USA/1994)

City Boy – The day the earth caught fire  (USA/1979)

Balance – In for the count  (USA/1984)

 

Aviator – Frontline  (USA/1986)

Meat Loaf – Getting away with murder (USA/1986)

Tyketto – Forever young  (USA/1990)

Urgent – Running back  (USA/1985)

Stan Bush & Barrage – Primitive lover  (USA/1987)

Robert Tepper – No easy way out  (USA/1991)

Tommy Shaw – Dangerous game  (USA/1987)

Harlan Cage -  No sunday bride  (USA/1999)

FM – That girl  (England/1986)

Foreigner – Break it up  (USA/1981)

 

Harem Scarem – Empty promises  (Canada/1993)

Survivor – Broken promises  (USA/1984)

Harlequin – Superstitious feeling  (USA/1982)

White Sister – Promises  (USA/1984)

Le Roux – Turning point  (USA/1982)

Strangeways – Where are they now  (England/Scottland/1988)

Dare – Into the fire  (England/1988)

Journey – Separate ways  (USA/1983)

Treat – Outlaw (Sweden/1987)

Michael Bolton – Can´t turn it off  (USA/1985)

 

Fortune – Thrill of it all  (USA/1985)

Aldo Nova – Under the gun  (Canada/1982)

Talisman – I´ll be waiting  (Sweden/1989)

John Elefante – Hello my good friend (USA/1995)

Frankie and the knockouts – Never had it better  (USA/1982)

Bryan Adams – Run to you  (Canada/1984)

Greenway – In the danger zone  (USA/1988)

Bon Jovi – Shoot through the heart  (USA/1984)

Kiss – Naked city  (USA/1980)

King Kobra – Iron eagle  (USA/1986)

 

Danger Danger  – Under the gun (1989/USA)

Cannata – Images of forever  (USA/1988)

Blackfoot – Send me an angel  (USA/1983)

Prophet – Can´t hide love  (USA/1988)

REO Speedwagon – I don´t want to lose you  (USA/1988)

The Storm – Love isn´t easy  (USA/1995)

Sheriff – Elisa  (USA/1982)

I-Ten – Taking a cold look  (USA/1983)

The Babys  – True love true confesstion (England/1980)

Rainbow – Can´t let you go  (England/1983)

 

Saraya – Healing touch  (USA/1989)

Venice – All my life  (USA/1990)

Toto -  Angels don´t cry  (USA/1984)

Airrace – First one over the line  (England/1984)

Prism – Wired  (USA/1982)

Robin George – Heartline  (England/1985)

Robin Beck – If you were a woman  (USA/1989)

Jefferson Starship -   Sorry me, sorry you (USA/1984)

Van Zandt – Heart to the flame  (USA/1985)

Y and T – Face like an angel  (USA/1985)

 

Charlie – Good morning America (USA/1981)

Skagerack – Always in a line  (Danmark/1988)

Brian Spence – Hear it from the heart (USA/1986)

Shadow King – Once upon a time (USA/1991)

Just-if-I – Carpe diem  (Canada/1991)

Icon – Missing  (USA/1985)

From the fire – Hold on  (USA/1992)

Pandoras Box – Original sin (USA/1989)

Atlantic – Dangerous game (England/1994)

Dakota – Angry men (USA/1984)

 

Margret Becker – Light in the darkness (USA/1988)

The Ladder – Lie to me (Canada/1986)

Jimmy Barnes – Let´s make it last all night (Australia/1990)

Billy Squier – Rock me tonight (USA/1984)

Red Dawn – Promises (USA/1994)

Chicago – Stay the night (USA/1984)

Bad English – Ghost in your heart (USA/1989)

Far Corperation – Johnny´don´t go the distance  (England/1985)

Cheap Trick – Mighty wings (USA/1996)

Corey Hart – Sunglasses at night (USA/1983)

 

Dalton – Caroline (Sweden/1987)

Phil Vincent – Blink of an eye (USA/1999)

Damn Yankees – Tell me how you want it (USA/1990)

John O´Banion -  Love is blind  (USA/1981)

The Sherbs – No turning back (USA/1980)

Phenomena – Dance with the devil (England/1985)

Stone Fury – Break down the walls (USA/1984)

Giant – It takes two (USA/1989)

Red Siren – All is forgiven (1989/USA)

G.T.R -  When the heart ruled the mind (England/1986)

 

Kaminheta bubblare

Loverboy – Turn me loose (Canada/1980)

Alan Parsons Project – Somebody out there (USA/1984

Karla DeVito – Cool world (USA/1981)

Marilyn Martin – Night moves – (USA/1986)

Larry Greene – Through the fire (USA/1986)

Kane Roberts – Rebel heart – (USA/1991)

Mark Spiro – All the love we kill (USA/1996)

B.E. Taylor group – The fire´s gone (USA/1986)

Dan Lucas – The fire (Canada/1992)

Shogun – Cold truth (England/1987)

 

Fastway – The worlds wait for you (England/1986)

Dwayne Ford – Am I ever gonna find your love (Canada/1982)

Lee Aaron – Empty heart (USA/1987)

Jean Beauvoir – Feel the heat (USA/1986)

McAuley Schenker group – Anytime – (England/Germany/1989)

Lou Gramm – Lost in the shadows (USA/1987)

Kenny Loggins – Danger zone (USA/1986)

Spys – Over her (USA/1982)

Manfred Mann´s earth band – For you (England/1980)

Orion – Joanne (USA/1984)

 

Boulevard -  Where are you now (Canada/1990)

Heartland – Real world (England/1991/Chris Ousey)

John Farnham – Break the ice (Australia/1986, written by Bob Marlette)

Jimmy Davis and Junction – Kick the wall (USA/1987)

Honeymoon Suite -  Wounded (Canada/1986)

Fate – (I can´t stand) Losing you (Denmark/1986)

Joshua – Your love is gone (USA/1985)

Dominoe – In to the fire (Germany/1990)

Dio – Mystery (USA/1984)

Eddie Money – Take me home tonight (USA/1986)

 

Mastedon – Love that will survive (USA/1989)

Coney Hatch -Fantasy (USA/1985)

Stage Dolls – Wings of steel (Norway/1988)

Def Leppard – Bringin on a heartbreak (England/1981)

Pat Benetar – Heartbreaker (1979/USA)

Eyes – Way back home (USA/1993)

The Kite – Breaking point (USA/1990)

The Sign – Crossed the line (USA/?)

Uriah Heep – On the rebound (England/1982)

John Wetton – Battle lines (England/1994)

 

Beau Geste – Another night in the city (Frankrike/1986)

Billy Thorpe – East of eden´s gate (USA/1992)

Darby Mills – Never look back (USA/1991)

Lillian Axe – All´s fair in love and war (USA/1989)

Cher – I found someone (USA/1987)

Bite the bullet – Faith healing (England/1988)

Dokken – In my dreams (USA/1985)

Robbie Valentine – Don´t make me wait forever (Nederländerna/1992)

Alcatrazz – Island in the sun (USA/1983)

Meledian – Livin´under the gun (USA/1989)

 

Alien – Go easy (Sweden/1988)

Q5 – Lonely lady (USA/1984)

John Norum – Love is meant to last forever (Sweden/1987)

Steve Perry – Oh Sherrie (USA/1984)

Europe – Girl from Lebanon (Sweden/1991)

Fee Waybill – You´re still laughing (USA/1984)

Kansas – Fight fire with fire (USA/1983)

Evenrude – Desperado (Norway/1989)

Return – Bye bye Johnny (Norway/1988)

Arcangel – Sidelines (USA/1983)

Dan Reed Network – Ritual (USA/1988)

Kingdom Come – Should I (USA/1991)

Craaft – Don´t wanna wait no more (Germany/1986)

 

Light – låtvalsanalys

Nostalgigenre, njaa inte riktigt. Visst är det så att musiken lever en tynande tillvaro i media. Dock skapas det fortfarande magisk AOR som exempelvis Revolution Saints med underbara ”Here forever” (2015).

Mellan 1976 till 1999 var det anglofilernas fest där de flesta från USA, Storbritannien, Canada var inbjudna, inte resten av världen, de agerade åskådare.

Det utkristalliserar sig ganska snart att jag har en fäbless för bombastiska och pompiga låtar med grupper som Fortune, Urgent, Survivor, Foreigner, Pride of Lions, Le Roux, Tycoon och Harlan Cage i spetsen.

En annan mönster är ”lite tyngre låtar” såsom Tyketto - ”Forever young”,  Talisman - ”I´ll be waiting” och  Danger Danger - ”Under the gun”, istället för mjukare AOR-västkusttoner.

Smaken är som baken; det var groteskt  svårt att välja ut 100 låtar, det finns dock inget rätt eller fel – men kul var det.

När det kommer till låtsnickeri i denna genre finns det två som sticker ut ordentligt. Den ena är Jim Peterik (Survivor, Pride of lions, Mecca, Jimi Jamison) den andre Mike Slammer (City Boys, Streets, Steelhouse Lane, Slamer).

I tre konstellationer med relativt likvärdig musik återfinns: Fortune, Harlan cage och 101 south. Bakom dessa band ligger låtskrivarparet Roger Scott Craig och Larry Greene.

Sveriges svar på en människa som har förmåga att skapa överminnesvärda låtar är Treats Anders Wikström. Med en adekvat sångare a`la Steve Perry, Lou Gram  eller Fergie Frederiksen hade musiken eventuellt kunnat ta världen med storm.

Hans värdiga arvtagare är Erik Mårtensson från Eclipse. Han har skrivit massor av bra låtar till exempelvis W.E.T, Toby Hitchcock, Nordic Union och Jimi Jamison.

Svenskt och nordiskt är oerhört tongivande utifrån att vi dels inte är engelsktalande, dels är en droppe i havet befolkningsmässigt. Att hitta 6 låtar från norden är minst sagt imponerande, 4 från Sverige, 1 från Danmark och 1 från Norge.

Genren härstammar från USA och i och med att hela 59 låtar av 100 kommer från the land of  opportunities är det väl bara inse fakta att genren sitter i jänkarnas DNA.

Britterna med sina 13 bidrag ligger också i toppen. Kanada är ett land som också berikat världen med AOR -godis såsom Bryan Adams, Harem Scarem, Just-if-I och Aldo Nova, Australien via Jimmy Barnes och Rick Springfield. 

 

Det mest magiska året 

Utifrån denna lista klarnade det att år 1984 och 1985 hamnade på 11 bidrag vardera medans 1986 och 1987 skuggade med 10 låtar.

1981 – 7 låtar, 1982 – 7 låtar, 1983 – 6 låtar, 1984 – 11 låtar, 1985 – 11 låtar, 1986 – 10 låtar, 1987 – 10 låtar, 1988 – 7 låtar, 1989 – 9 låtar

 

Vem i helvete är ”Promises”

”Promises” tycks utifrån denna lista vara det mest använda ordet i låttitlarna.

Harem Scarem – Empty promises  (Canada/1993)

Survivor – Broken promises  (USA/1984)

White Sister – Promises  (USA/1984)

Red Dawn – Promises

Titeln  ”Under the gun” användes av såväl Aldo Nova som Danger Danger.

 

Var f-n är Europe!?

Det ska jag säga er, de platsar inte. För mig var de hjältar på Wings of tomorrov, lite för hårt för denna lista dock. På andra sidan 2000-talet så är de inte heller speciellt gudomliga. För mig var Treat number one, följt av Yngwie Malmsteen… sedan kom Europe.

 

Med kniven på strupen

En nästintill omöjlig uppgift är att rada upp de 10 allra bästa låtarna  ever, men jag gör ett försök. I mitt tycle är världens bästa låt Journey – ”Separate Ways”

Axe – Fantasy of love  (USA/1981)

Magnum – Vigilante  (England/1986)

Michael Bolton – Can´t turn it off  (USA/1985)

Journey – Separate ways  (USA/1983)

Rick Springfield – Souls  (Australien/1983)

Asia – Eye to eye  (England/1983

Le Roux – Turning point  (USA/1982)

Prism – Wired  (USA/1982)

Fortune – Thrill of it all  (USA/1985)

Balance – In for the count  (USA/1984)

 

Med kniven på strupen II

Vilka av de kaminheta låtarna låg närmast att komma med? Det är en nästintill en lika svår fråga som att nämna de 10 bästa.

Karla DeVito – Cool world 

Def Leppard – Bringin on a heartbreak

Spys – Over her

Manfred Mann´s earth band – For you 

Fastway – The worlds wait for you 

Kane Roberts – Rebel heart 

Steve Perry – Oh Sherrie

Jimmy Davis and Junction – Kick the wall 

Alan Parsons Project – Somebody out there 

McAuley Schenker group – Anytime 

Continue Reading »

Finns det något som förenar hårdrockare mer än öl och patches, är det deras anti-fäbless för Eurovision och Mello; vilket generellt sett anses vara höjden av tv-förnedring.

Jag själv blev som många andra indoktrinerad av mina föräldrar, parallellt som det bara existerade två kanaler i etern.

Att många låtar är utomjordiskt dåliga är en del av charmen. Men man kan välja att se glaset som halvfullt, eller som halvtomt: jag väljer det förstnämnda.

Jag har skrivit det förut och skriver det igen: detta är HBTQ rörelsen essens av julafton…i sin allra renaste form.

För egen del så är det bara inse att det mesta av denna humor inte synkas med min egen, därav att man ibland känner för att vomitera över chipsskålen när programledarna försöker med sitt yttersta att vara roliga och där pinsamheterna avlöser varandra.

I år till exempel var kvaliteten sjusärdeles låg. Jesper och Farah fick förhålla sig till skämt som helt enkelt var urusla. Jesper & Farah följde bara manuset, det spelar liksom ingen roll om det är Robert Gustavsson eller Ricky Gervais, utan resultaten blir likadant vem som än står bakom programledarrollen.

Självklart finns det stunder när humorn är riktigt bra, som exempelvis Björn Gustavsson och periodvis Petra Mede.

Vi som hårdrockare måste också medge, att utan Mello, kanske ingen ”The New Wawe Of Swedish Melodic Rock”?

Tävlingen har befruktat den melodiösa hårdrocken till att bli folklig, samtidigt som kidsen fått sen beskärda del av melodiös hårdrock, det vill säga indoktrinering av nästkommande generation.

H.E.A.T – 1000 miles

The Poodles – Night of passion

Eclipse – Runaways

Smash into Pieces – Six feet under

Dynazty – Land of broken dreams

Dead by april – Mystery

Lillasyster – Till the days are over

Mustasch - Contagious

Ralf Gyllenhammar – Bed on fire

Ammotrack – Raise your hands

Finland har bland annat haft med Lordi, Thunderstone, Arion, The Rasmus, Nighhtwish, Blind Channel, Cardiant och Katra.

Norge via Wig Wam; Danmark  bland annat genom Nicklas Sonne, vilka Island haft med vet jag inte.

 

Mello 2022

Förresten, vad skulle Svensktoppen göra utan Mello? Förr årets finalstartfält var nog det bästa som framavlats i tävlingens historia. Vilka hits som ärligt talat utkristalliserades!

Cazzi Opeia – I can´t get enough

Klara Hammarström – Run to the hills

Cornelia Jakobs – Hold me closer

Robin Bengtsson – Innocent love

Medina – In i dimman

Faith Kekembo – Freedom

Anders Bagge – Bigger than the universe

 

En orgie utav bra låtar

En skattmusikkista fylld med ofantligt mycket örongodis, för dem som gillar bra musik helt enkelt. Detta är verkligen endast några belysande exempel.

ABBA – Waterloo

Loreen – Euphoria

Claes-Göran Hederström – Det börjar verka kärlek, banne mig

Månz Zelmerlöv – Heroes

Friends – Lyssna till ditt hjärta

Janne Lucas – Växeln hallå

Martin Stenmark  – Las vegas

Jan Malmsjö – Hej clown

The Ark – The worrying kind

Nina Söderqvist – Tick tock

Erik Saade – Popular

Sanna Nielsen – Undo

Ted Gärdestad  – Satelit

Tommy Nilsson – En dag

Jill Johnson – Kärleken är

Tomas Ledin – Just nu

Roger Pontare – När vindarna viskar ditt namn.

Tommy Körberg – Stad i ljus

Jan Johansen – Se på mig

Afrodite – Never let it go.

Som sagt ikoniska hits som förevigat är inristad i många svenskars musikhjärta, oavsett genre, även de som alltid proklamerar: ”Mello ser jag aldrig på”!

 

Mello & Eurovision 2023

Årets Mellofinalstartfält var inte alls lika starkt som förra årets superskörd. I mitt tycke var de allra bästa låtarna Loreen, Smash into pieces, Panetoz och Marcus & Martinus.

Blickade man ut över Lorens konkurrenter så fanns det 13 låtar som var sjusärdeles magiska.

Mae Muller – ”I wrote a song” (England)

Teya Selena – ”Who the hell in Edgar” (Österrike)

Noa Kirel – ”Unicorn” (Israel)

Vesna – ”My sisters crown” (Tjeckien)

Marco Mengoni – ”Due vite” (Italien)

Remo Forrer – ”Watergun” (Switzerland)

Blanca Paloma – ”Eaea” (Spanien)

Pasha Perfoni - ”Soarele și luna” (Moldavien)

Alika – ”Bridges” (Estland)

Voyager – ”Promise” (Australien)

Wild Youth – ”We are one” (Irland)

Lord of the lost – ”Blood and glitter” (Tyskland)

Alessandra – ”Queen of kings” (Norge)

Hårdrock fanns det någon sådan? Jo då, ett av mina favoritband Lord of the lost tävlade för Tyskland. Deras ”Blood and glitter” var bara sådär klockren helt enkelt.

Att som hårdrockare rösta på ett hårdrockband bara för att det är hårdrock är i mitt sätt att se det helt bannlyst. Om det inte är bra hårdrock så röstar jag helt sonika inte på dem.

På tal om Lord of the lost 2021 släppte de ett temaalbum som bara handlade om Judas. På detta dubbelverk återfanns kronjuveler som: ”Priest”, ”For they know not what they do”, ”Death is just a kiss away”, ”The gospel of Judas” och ”Viva vendetta”.

 

Schizofrent bra låtar under årens lopp i Eurovision

Jag måste bara få nämna en av mina absoluta favoriter ever; det är Shum från Ukraina med sin helt sanslösa energibomb ”Go_A”

Andra fullkomligt klockrena låtar är:

Dana International – ”Diva” (Israel)

Dschinghis Khan – ”Dschinghis Khan” (Västtyskland) 

Conchita Wurst – ”Rise like a phoenix” (Österrike)  

Katie Wolf – ”What about my dreams” (Ungern)

Alexander Rybak – ”Fairytale” (Norge)

Brotherhood of man – ”Save your kisses for me” (England)

Sam Ryder – ”Space man” (England)

Chanel – ”Slomo” (Spanien)

Netta – ”Toy” (Israel)

Johnny Logan – ”Whats another year” (Irland)

Efendi – ”Mata Hari” (Azerbaijan)

Duncan Laurence – ”Arcade” (Australien)

Maria Haukaas Storeng – ”Hold on be strong” (Norge)

Umberto Tozzi – ”Gente di mare” (Italien)

Teach-In – ”Ding-a-dong” (Nederländerna)

Verka Serduchka – ”Dancing lasha tumbai” (Ukraina) 

Gina G – ”Ooh aah – just a litle bit more (England)

Lordi – ”Hard rock hallelujah” (Finland)

 

Give me the chance

Om jag fick möjligheten att  välja och ta med lite tyngre akter i kommande Mello så finns det en uppsjö att välja mellan:

Perfect Plan, Crashdiet, Reach, Cyhra,  Degreed, Nestor, Treat,  Gathering of Kings, Chronus, Crazy Lixx, Crey, Michael Palace, Houston, Art Nation, Pain och Proud, bara för att nämna några.

 

Mer Mello och Eurvision till folket!

Continue Reading »