Norrköping ett Filmcenter av rang?

Jag traskade ner i ensamt majestät till Cnema då min filmkollega Stefan Hammarström fått förhinder. Denna sammankomst tillika årsmöte började 17.30 och höll på till 19.30 denna halvkalla Skärtorsdag. Det var runt 25 som hade trotsat kylan. Jag var definitivt individen i lokalen som höjde medelåldern markant. Endast två av de som tagit sig hit var kvinnor (tjejer). De flesta förutom just tjejerna hade skägg, vet inte om det var ett tecken eller en modenyck.

Första timmen bestod av adekvata årsmötespunkter som avverkades relativt friktionsfritt. Den andra timmen hade det lämnats utrymme för nätverkande och prestationer. Jag och Stefan hade lagt in om två minuter med syftet att synliggöra vårt filmprojekt för de närmaste sörjande. Det visade sig att det bara var vi och ett annat team som hade gjort så, och de dök inte upp.

Jag tog tillfället i akt med syftet att synliggöra oss och våra filmiska projekt för dessa filmnördar. Hamrade slaviskt in budskapet att vår ambition var att skapa Sveriges roligaste film. Alstret skulle parallellt vara unikt; en berättelse som tidigare aldrig skådats på vita duken. Jag berättade också att vi inte är uppväxta i denna sfär, och heller inte haft det rätta virket att stå bakom som framför kameran – utan bara skapa tidlös humor. Vårt senaste långfilmsmanus: ”Seriemördaren, den homosexuelle och praktikanten” rev inte ner applåder precis, men väckte nog intresset hos några. Att göra en hänsynslös massmördare folklig är inte något som gjorts cineastiskt förut vad jag vet, och absolut inte som komedi. Jag avslutade med att delge min idé att samla ihop 18 miljoner med ambitionen att skapa Sveriges roligaste film i Östergötland gjorda av östgötar.

Östergötlands förenade filmare består av en brokig skara filmare som har två saker gemensamt, Östergötland, och viljan att uttrycka sig genom film och rörlig bild. Film har tidigare varit en dyr och tekniskt avancerad verksamhet, förunnad de få, vilket inte är fallet längre. Filmen har demokratiserats, och nästan alla idag har en filmkamera tillgänglig i telefonen. Team Humor sneglar lite avundsvärt på våra ungdomliga kollegor som har framtiden i sin hand. Vi själva kan väl knappast kategoriseras in som potentiella framtidslöften. Dock är vi väldigt glada över att det bildats en kluster av unga, kreativa, hungriga och duktiga människor med målet att ha sin bas i Norrköping eller någonstans i Östergötland utan att skämmas för det. Här nedan är ett urval av den konstärliga ådra som rinner längs med Motala Ström som ur ett holistiskt perspektiv kan vara fröet till att utmana Stockholm om filmkompetensen i landet.

Crazy Pictures

Eastwood

ETK Media

Sitcom Collective

Fuffens – Finspångs filmförening

Flimmer

Effektfabriken

Flipshot

Film & Musikgymnasiet

Cnema

Lonestar productions HB

Marday media productions AB

NGM filmproduction AB

Studiefrämjandet

Film i Öst

Cineron production

Prodeo HB

”Östergötland är idag en väldigt bra region att utveckla sitt filmskapande i. Klimatet är positivt och det satsas på utveckling. En naturlig del av karriären som östgötsk filmare innebär dock att man, när man nått en viss nivå, tvingas lämna regionen och flytta till en region där rätt ekonomiska förutsättningar för filmproduktion finns. Vi tycker att filmen bör stanna kvar och bli något stort och något som de östgötska invånarna kan känna sig stolta över (http://www.forenadefilmare.se/)”.

”Alla ingredienser för en lyckad filmregion finns redan. Men hur länge finns engagemanget kvar i regionen? Hur länge finns orken att stanna i Östergötland och försöka att realisera nya filmprojekt när satsningen från landsting och kommuner är så försvinnande små? Vi vill göra Östergötland till ett nav i en attraktiv filmregion (http://www.forenadefilmare.se/)”.  Att Norrköpings kommun gått emot strömmen och satsat på kommunal bio i dessa tider kan vara ett av de embryon som kan agera bete att skapa ett sjusärdeles cineastnav i Norrköping.

Regionförbundet Östsams kulturbudget för 2011: Östgötateatern 22 miljoner – Östgötamusiken 3,2 miljoner – Östergötlands museum 5,9 miljoner – Norrköpings Symfoniorkester 4,8 miljoner – Film i Öst/Resurscentrum för film 579 000. Lägg där till tretton östgötska kommuners nästan obefintliga budget för stöd till filmskapare så framgår det tydligt att filmen ligger långt ner på den kulturella prioriteringslistan för Östergötlands politiker – än så länge. (http://www.forenadefilmare.se/) .

En idol bland idoler

Min Hellstranddyrkan var resultaten utav min kompis Stefan Hammarströms maniska lyssnande på denna lågmälda samhällsrebell. På den tiden tyckte jag dels inte om den fjolliga nasala rösten, dels inte hans oborstade stil. Ju mer Stefan Hammarström spelade låtar utifrån dennes låtskatt bildades ett embryo till vad som skulle kunna kallas, ”några låtar är ju i alla fall bra”.

Steffe lockade med mig till före detta nöjespalatset Palace, med det obrytbara löfte att bjuda mig på minst två öl för att sedan se Staffan Hellstrand uppträda. Jag kan nog säga att det var den spelningen som ledde till att jag självmant började lyssna på denna originella artist.

Det var dock inte förrän albumet Pascha Jims dagbok som jag blev ett tvättäkta fan. Medan Stefan föredrar de tidigare plattorna så blev just Pasha Jim inkörsporten till troligtvis ett livslångt lyssnande där jag hellre lyssnar på de senare alstren.

Den 12 december 1999 så hängde min fru och hans dåvarande flickvän med till Flamman i Linköping. Det var Staffan och kompbandet The Nomads som stod på den perverst trånga scenen, vi cirka 1½ meter ifrån. Det här var långtifrån den avskalade Staffan Hellstrand som framträdde på Palace, här låg fokuset på ubertunga distade gitarrer, få ballader och ett ös av guds like.

Om jag blev fast på grund av albumet Pascha Jims dagbok så blev jag definitivt frälst i och med den svettiga studentspelningen i Linköping. Steffe och jag fick någon minut ensamma med Mr Hellstrand efter konserten. Jag visste inte vad jag skulle säga, men kände mig manad att fråga något när chansen väl dök upp. Jag hävde impulsivt ur mig frågan vilket hamburger tälle han helst föredrar: McDonalds eller Burger King?

Med en blick som skulle kunna stycka ett välgött får svarade han snuskigt kortfattat att han var vegetarian, därmed var den frågan snabbt avklarad. Blodet lämnade övre delen av kroppen, och det tog minst 3 veckor att mentalt landa från denna verbala fadäs. Ska jag vara riktigt ärlig har jag inte till hundra procent kommit över det hela riktigt än.

Det har hitintills blivit tärningspott i livespelningar för mig och Stefan. Dessa euforiska ögonblick har varit ytterst varierade såväl spelställenmässigt som musikaliskt.

Förutom melodier att döda för, karisma och vackra tänkvärda texter så brukar Staffan innan låtarna förklara innebörden det vill säga varför han skrev dem, till vem och när.

Det är något varje grupp/artist borde anamma i låtbagaget när de levereras sin musik på scen till sina fans, eftersom det gör upplevelsen betydligt större och definitivt mer minnesvärd.

Parhästen Fredrik Blank

Han återberättar sina historier om de utsatta och ensamma, möten mellan människor och om orättvisorna i samhället. Hela tiden genom kombinationen av poetiska texter och drivande gitarrbaserad rockmusik. Det enda som egentligen förändrats är vilka musiker han valt att samarbeta med från skiva till skiva förutom den ständige vapendragaren Fredrik Blank.

Den 29 april 2013 framför Staffan Hellstrand tillsammans med The Nomads hela albumet tillsammans med  stråkensemblen Stockholm Strings på Södra Teatern i Stockholm. Även om Stefan och jag tyvärr inte kan se den konserten så är jag säker på att det hinner att bli åtskilliga tillfällen då vi står längst fram och sjunger med i de odödliga melodislingorna.

Palace nightclub Norrköping

Flamman studentscen Linköping

Kyrka i Mjölby

F.D Lord Hill Norrköping

Pub Lokal Norrköping

Kulturkammaren med Damkören i Norrköping

The Nomads

”Staffan Hellstrand föddes på Sabbatsbergs BB i Stockholm, men flyttade fem år gammal till Nyköping med föräldrar och två bröder. Bodde sedan också två år i USA. Efter att ha luffat runt i Sverige och Danmark och försörjt sej på att spela på ålderdomshem och på gator & torg bildar han det symfonirockinfluerade bandet Dimmornas Bro, som släpper 3 plattor innan Staffan hoppar av.

Sedan tidigt influerad av Beatles, Neil Young och Bob Dylan – från 1977 spetsat med frekventa London-besök och Clash- och Sex Pistolskonserter – lägger han syntarna på hyllan, drar på sej elgitarren och bildar SH! tillsammans med fyra unga Stockholmsmusiker.

1984 släpptes debutsingeln ”Östberlin”, som Staffan skrev efter att ha blivit arresterad och kvarhållen i samma stad. Singeln blev rejält uppmärksammad i pressen och tidigare kallsinniga skivbolag började plötsligt ringa. 1985 släpptes fullängdaren ”VAD TYST DET ÄR”.

Redan där fanns mycket av det som sen dess präglat Staffan Hellstrands musik. SH! gjorde ytterligare två plattor med Staffan som huvudsaklig låtskrivare innan bandet splittrades 1990. Staffan tyckte tiden var mogen att gå solo.

Poeten Dan Andersson

Han hade tjuvstartat redan året innan med albumet ”HEMLÖS” där han bara använde texter av den svenske poeten Dan Andersson – en slags återspegling av hans tidiga konserter för åldringar. Denna folkrockinfluerade platta blev ett avstamp för hans första ”riktiga” soloalbum ”DEN STORA BLÅ VÄGEN” som kom 1991. Med radiohiten ”Hela vägen hem” började dörrarna plötsligt öppnas för en bredare publik.

På nästa album ”ELD” tog Staffan ett stort steg tillbaks in i rockens värld bland annat med hjälp av tunga Stockholmsrockarna The Nomads som kompade honom på fyra låtar. Med sitt helt egna recept av starka melodier, engagerande texter, elgitarrer och stråkar började han plötsligt stå ut bland sina kollegor. Sånger som ”Din mästares röst” och ”Bilder av dej” fyllde radiokanalerna och det var ingen överraskning (utom för Staffan själv) att han fick en Grammis som Årets manliga artist 1992.

I september 1993 släppte Staffan albumet ”REGN” med singeln ”Lilla Fågel Blå”, en sång om en barndomsvän som försvann in i schizofreni. Plötsligt var Staffan #1 på alla listor och fick oväntat se sej som en folkkär rikskändis som drog fulla hus överallt. Han fick både Rockbjörn och Grammis för Årets Låt 1993

På albumet ”SOT” från 1994 återfanns blev den blytunga antirasistlåten ”Var kommer du ifrån?” där Staffan tog hjälp av den då blott 18-årige Dogge från Latin Kings. 1995 skrev och producerade Staffan större delen av Idde Schultz debutalbum med bland annat monsterhiten ”Fiskarna i Haven”, som även den fick Rockbjörn för Årets Låt.

1996 återupptog Staffan Hellstrand det lyckade samarbetet med The Nomads och spelade in ”PASCHA JIMS DAGBOK”, där den svenska kultgruppen kompar honom på hela skivan. Det var enligt Aftonbladets kritikerkår årets bästa svenska album och skivan gav honom en grammisnominering – för femte året i rad!

1997 skrev Staffan Hellstrand musiken till pjäsen ”Tid & Otid” av Bodil Malmsten och följde upp med att producera den experimentella ”BLOSS” där den legendariska svenska skådespelerskan Lena Nyman tolkade Malmstens och Hellstrands sånger.

1998 och 1999 kom skivorna ”UNDERLAND” och ”UNDERBARN”, det sistnämnda ett avskalat gitarrbaserat album, som blev ett av Hellstrands mest kritikerrosade. Som livslång fotbollsfantast fick han år 2000 uppdraget att skriva det svenska fotbollslandslagets officiella EM-låt.

”Explodera” sålde nästan 40 000 ex trots ett svenskt misslyckande i fotbolls-EM och Staffan fick sin första platina-singel.Samma år åkte han på Karavan-turné med DiLeva och Lisa Nilsson. Efter flera skivor, flera stora turnéer och en enorm exponering i press, radio och TV valde Staffan att dra sej tillbaka från all offentlighet för att tänka över vad han ville göra i fortsättningen.

I september 2002 släpptes albumet ”Socker och synder” och singeln ”15-15-16” blev en av vårens och sommarens mest spelade svenska singlar i radio. Under sommaren 2003 gjorde Staffan en turné med Dom galna hundarna, det vill säga Olle Ljungström, The Nomads, poeten Bob Hansson & Staffan själv.

I november åkte Staffan till Oslo och spelade in albumet ”ELEKTRISKA GATAN”, med huvudsakligen norska musiker – ett samarbete initierat av producenten Michael Ilbert (Gessle, Hellacopters, Lundell m fl).

I april 2004 släpptes albumet, som fick fantastiska recensioner, inte minst singeln ”Romeo i Stocksund”, som Expressens Lennart Persson utnämnde till ”den bästa stockholmsskildringen någonsin” och Aftonbladets Per Bjurman till ”det bästa Hellstrand någonsin gjort”. Staffan gjorde över 75 akustiska spelningar under 2004 och 2005.

2006 släpptes albumet ”MOTLJUS” där Staffan kompades av Eggstone och som spelades in i bandets legendariska Tambourinestudio i Malmö. I oktober 2007 var det dags för ”SPÖKSKEPP”.

Plattan som till största delen är inspelad i Staffans egen studio Animal Farm. Skivan innehåller duetter med bla Titiyo, Lars Winnerbäck och Isabel DeLescano (www.staffanhellstrand.se)”.

I Melodifestivalen framförde Uno Svenningsson och Irma Schultz låten ”God morgon” som Hellstrand skrivit i samarbete med Uno. Denna låtskrivarduo ligger även bakom delar av Svenningssons album ”JAG SJUNGER FÖR DIG”  (2008).

Hellstrand har också ingått i gruppen Des Lescano tillsammans med argentinsk-finsk sångerskan Isabel De Lescano och trotjänaren Fredrik Blank som spelat på många av hans soloalbum.

Gruppens debutalbum ”DE LESCANO” släpptes i maj 2010 och den första singeln ”När jag sjunger igen” spelades flitigt i bland annat P3

2012  släppte Staffan sin  första platta på fem år: ”STAFFAN HELLSTRAND”. Den countryinfluerade och självbetitlade albumet är bitvis personlig med  sorgliga och tunga texter. Låten ”Spår” kretsar kring en dödssjuk far, ”Fyra dörrar till min syster” om en syskonrelation som kraschat. Trots att detta är långt ifrån hans bästa platta så känns denna Österfantatiker mer levande än någonsin.

Öster är tillbaka i Allsvenskan 2013. Vad tror du om säsongen?
– Det primära är att hålla sig kvar. Samtidigt känns det som att vi gör en riktig satsning och jag både tror och hoppas att vi kan sluta på den övre halvan. Vi har ju tonat ner gladfotbollen ganska mycket på senare år och jag även om det är kul att titta på fin fotboll så tror jag att det är viktigare, rent poängmässigt, att kunna kriga (ur Tidningen Offside).

2014 inleder han ett samarbete med poeten Bob Hansson och filmaren Helene Berg. Resultatet blir multikonstverket ”Nångång måste allting skaka”, som hade premiär i Flemingsbergs kyrka påsken 2014. Med ett gäng låtar ur Staffans gamla katalog och två stycken nyskrivna ihopflätade med Bob Hanssons texter och Helene Bergs videokonst skapade trion tillsammans med gitarristen Fredrik Blank någonting helt nytt i Staffans karriär.

Våren 2015 släpps albumet ”Blod & Tårar” där Staffan samarbetat med två helt nya producenter Johannes Berglund & Mikael Häggström.

2016 fortsätter Staffan turnera och skriva musik till kommande album, samtidigt som han tillsammans med Linda Ström skriver hela hennes album ”Med hjärtat på utsidan”.

2017 ser Staffan färdigställa albumet ”Svaret på allt”, som släpps i april 2018, ett album där Staffan spelar nästan allting själv..  Han framför också med stora körer  mässan ”Du går aldrig ensam”, som skapats utifrån 12 av Staffan sånger.

I april 2018 släpptes ”Svaret på allt”

I november 2020 släpper Staffan sitt nya album ”Mordet i Nürnbergbryggeriet” 13 sånger som bygger på ett verkligt morddrama i mitten av 1800-talet.

De plattor som jag uppskattar mest och bäst med Staffan är:  ”Underbarn”, ”Pascha Jims dagbok” och ”Spökskepp”.

• Hemlös (1989)
• Den stora blå vägen (1991)
• Eld (1992)
• Regn (1993)
• Sot (1994)
• Pascha Jims dagbok (1996)
• Underland (1998)
• Underbarn (1999)
• Starsång (2001)
• Socker & synder (2002)
• Elektriska gatan (2004)
• Motljus (2006)
• Spökskepp (2007)
• Staffan Hellstrand (2012)
• Blod & tårar (2015)
• Svaret på allt (2018)
• Mordet i Nürnbergbryggeriet (2020)

Med rätt att klaga

Ny påve, flipp eller flopp eller rent beklagligt?

Pedofilgubbar, plundrare, mördare och våldtäktsmän eller guds högra hand? Runt 1.2 miljarder människor är katoliker det vill säga nästan 1/6 av jordens befolkning bekänner sig till denna religiösa rörelse. Den argentinske nytillträdde påven Franciskus är redan 77 år fyllda och tillika den 266 påven i världshistorien. Även om densamme tycks vara ett helgon och troligtvis en god människa så har den organisation han basar för ett minst sagt mörkt förflutet bakom sig.

Min käre mamma är ifrån Italien och när hennes mor och  far sökte sökte sig till  det svenska folkhemmet på 50-talet, ville de självklart att en katolskt präst skulle välsigna deras nya lägenhet i Sverige. Det blev dessvärre en dyr historia när guds hantlangare tog 300 kronor för besväret. När min morfar skulle begravas blev det också konflikter utöver det vanliga när mormor och mamma ville ha en svensk begravning istället för den katolska. De giriga ränderna tycks aldrig gå ur den religiösa institutionen.

Historiskt har katolicismen manifesterat sig som en av de mest intoleranta religioner någonsin. Huvudorsaken är att de kristna redan från början uppfattade sig själva som representanter för den endaste guden, sanningen och frälsningen. Därför avvisade man andra religioner och kallade dem falska i kombination med en massiv missionsverksamhet som ställde dem på konfrontation med omvärlden. Mellan år 311 och 313 utfärdade man toleransbrev som legaliserade kristendomen ungefär som när Hitler använde demokratin för att senare avskaffa den, så använde de kristna toleransen till att avskaffa den. Kejsar Theodosius gjorde kristendomen till statsreligion det vill säga helt sonika förbjöd alla andra religioner.

”Den katolska kyrkan betyder den allmänna kyrkan och den riktningen av kristendomen är den äldsta. Den katolska kyrkan leds av påven, som anses som Guds speciella språkrör på jorden. Denna tanke grundar sig på en särskild tanketradition: Det apostoliska arvet: Efter Jesu död på korset och uppståndelse blev apostlarna trosvissa och hans efterföljare och den katolska kyrkan anser sig förvalta deras arv”.

”Den apostoliska successionen Invigningen av biskopar, kyrkans ledare, förs vidare genom handpåläggning och på detta sätt skulle man kunna säga att apostlarnas ”andliga gener” överförs till biskoparna vid deras invigning”.

”Förbudet att döda är viktigt för den katolska kyrkan, därför råder förbud mot abort, eftersom människolivet räknas från och med befruktningsögonblicket. Från kyrkans håll är man också negativ till preventivmedel,och tanken är att Guds avsikter inte ska motarbetas”.

En mycket hedervärd tanke att dödandet i sig är bannlyst samt är en av grundstenarna i deras ”stadgar”. Tyvärr lever de gamla goa gubbarna inte riktigt som de lär. Ur ett historiskt perspektiv har man genom alla tider förföljt och i många fall avrättat människor som anses ”besvärliga” eller går emot essensen i katolicismen. Inkvisitionen, häxbränningen och korstågen är bara några härliga strategier att ackumulera sin makt eller undanröja människor med andra åsikter. Det faktum att Jesus sagt att man ska älska sin nästa som sig själv och förlåta sina fiender har inte hindrat påvedömet från att förfölja, tortera och utöva massmord på människor.

Den första inkvisitionen skapades år 1184 och utdömde sitt sista dödsstraff 1826 men dess säte existerar fortfarande och senaste chefen var Joseph Ratzinger, numera känd som påve Benedictus XVI. Inkvisitionen var en katolsk organisation och domstol som hade till uppgift att spåra upp och döma kättare. Inkvisitionen växte under hela medeltiden och var starkast i Spanien. Straffen var i regel milda utom i de fall då offren vägrade att erkänna sig skyldiga och göra avbön. Då kunde straffet bli att brännas på bål, något som ligger helt i linje med organisationens våldsbenägenhet.

Fördomarna frodades i 1400-talets Europa och runt 50 000 kvinnor torterades och mördades, anklagade för att ha haft sex med Djävulen. Katolska kyrkan och inkvisitionen tvingade inte bara misstänkta konverterade judar att stundtals bära speciella kännetecken och kläder. Innan katarerna utrotades av kyrkan så hade man även tvingat dem att bära ett gult kors för att identifiera dem som kättare, en idé som senare nazisterna anammades med gula stjärnor på judar. Ett annat mycket svart kapitel i den katolska kyrkans historia är häxprocesserna. Protestantismen hakade sedan på detta vansinne och skulle med tiden göra sig skyldig till ännu fler dödsbränningar än katolicismen, men det hela hade alltså sin upprinnelse i påvedömets vansinniga jakt på kättare.

Korstågen som sanktionerades av påven i Guds namn var en orgie av mord, plundring och våldtäkter; en tid när Europa var i upplösning och kyrkan splittrad. Påven Urban II kunde bara se en lösning: ett heligt krig, som skulle förena de kristna,  och dessutom belönas rikligt genom att få syndernas förlåtelse. Med flammande tal eldade han 100000 riddare, bönder, kvinnor och barn till uppgörelse med islam – död åt hedningarna. Då förbudet att döda var viktigt för den katolska kyrkan så ansåg nog  varken påvar eller kardinaler att de så kallade hedningarna var riktiga människor. Korstågen blev ett av den allt mäktigare påvekyrkans medel för att reglera adelns våld och öka sitt eget inflytande samt ta del av alla plundringar.

Att leva i celibat efter bibelns asketiska regler är upp till var och en att ge sig i kast med. Då sexualiteten är en drift är den dock svår att bemästra, även som helgon. Över 4 000 av de katolska prästerna i USA har anklagats för sexuella övergrepp på nära 11 000 barn och ungdomar sedan 1950, ett av oräkneliga exempel runt om i världen. Att sekten sedermera skyddar dessa så kallade individer som gömmer sig bakom religiös hierarki borde vara nästa lika olagligt. För mig tycks katolicismen vara en frizon eller plantskola för pedofiler, om man hårdrar det lite granna, vilket är aningen mer frestade. Här är ett axplock  ur detta våldtäktshärbärge, mörkertalet är troligtvis obeskrivligt högt. Forskningen har visat att de som har sexuella dragningar till barn och unga söker sig till sådana arbetsplatser där unga finns. Kunskap som katolicismen onekligen missat eller helst inte vill veta av.

2010 fram kommer det att 20 vuxna män på ett katolskt prästseminarium i Tyskland har blivit utsatta för sexuella övergrepp på 70- och 80-talet.

2010 får ett TV-bolag i Brasilien en video som visar en präst som förgriper sig på en 19-årig korgosse. Även två andra präster har polisanmälts.

2010 Katolska kyrkan i Tyskland ger ut ett nödnummer som offer för sexuella trakasserier i kyrkan ska kunna ringa för att få hjälp. Det har katolska kyrkan i Holland och Österrike tidigare gjort och där har flera offer trädit fram.

2010 suspenderas en tysk präst som tidigare dömts för övergrepp mot minderåriga pojkar efter åter varit i kontakt med barn.

En kardinal i Kanada ställs inför rätta 2010 anklagad för att ha sexuellt utnyttjat barnhemsbarn på 1980-talet.

Kardinal Angelo Bagnasco kritiserar kyrkan då de inte sparkar dem som mörklagt sexskandalerna.

I Norge har katolska kyrkan arkiv där man har dokumenterat sexanklagelser mot präster, men man är tveksam till att lämna ut dessa till Polisen.

En dansk präst i aktiv tjänst anklagas i april 2010 för sexuella övergrepp.

2010 april uppdagas två fall i Sverige.

Till skillnad ifrån exempelvis Vänsterpartiet som försöker skyla över sitt mörka förflutna vidmakthåller Katolicismen vikten av ultrakonservatism. Då tycker jag att att ovanstående grymheter på sina medmänniskor inte heller kan eller bör förkastas. Varför ska just dem plocka russinen ur den historiska kakan, utan att ta ansvar för hur de egentligen kom till makten?

Gud själv kan väl knappast sägas föregå med gott exempel, då hen visade vart maktskåpet skulle stå. Förintelsen av exempelvis kanaanéerna var en krigsförbrytelse helt  jämförbar med våra dagars folkmord. Hen utplånar hela folkslag istället för att vända andra kinden till. Vart går skillnaden mellan den allsmäktige, Pol Pot, Stalin eller Hitler? Jehovas vittnet har sin egen tolkning till den omnipotenta gudens handlingar. ”Man kan inte jämföra Guds ingripanden med mänskliga krig. Varför inte det? Därför att till skillnad från människor kan Gud läsa hjärtan – han kan se hur vi är inombords”. Herregud att jag inte tänkte på det själv, det löser ju alla problem.

”Om du ger folket i vårt våld skall vi viga deras städer åt förintelse” Herren hörde Israels bön och de vigde dem åt förintelse (4 Mos 21:3)

Jag är Gud.. ..straffa alla som hatar mig. Mina pilar skall berusas av blod. Mitt svärd skall äta köttet av fiendens ledare (5 Mos 32:39)

Nu skall den som har en penningpung ta med sig den, och den som är utan pengar skall sälja sin mantel och köpa sig ett svärd (Luk 22:36)

Den nat­ten drog Her­rens äng­el ut och tillin­tet­gjor­de 185 000 man. Nästa mor­gon låg de där al­la, döda. (2 Kung 19:35)

Jesus: ”Mose sade: Visa aktning för din far och din mor och: Den som smädar sin far eller sin mor skall dö (Mark 7:10)

Jesus: ”Bind honom och kasta ut honom i mörkret. Där skall man gråta och skära tänder. Många är bjudna, men få är utvalda” (Matt 22:13-14)

Nya Testamentet:  låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: ”Min är hämnden, jag skall utkräva den”, säger Herren (Rom 12:19) 

Eftersom du trotsade Herren skall den son som har fötts åt dig dö. (2 Sam 12:14)

Den släkt Gud låter lotten falla på skall stiga fram, familj för familj & brännas med allt de äger. De har brutit Guds förbund (Jes 7:14)

Josua lät ingen komma undan. Han vigde allt levande åt förintelse, som Herren Gud, hade befallt för alla dessa kungar & länder. (Jos 10:40-42)

Om ni avvisar mig, kommer jag i vredesmod straffa er. Ni skall bli tvungna att äta era söners & döttrars kött! (3 Mos 26:27-29)

Var och en som smädar Herrens namn skall straffas med döden, hela menigheten skall stena honom. (3 Mos 24:16)

Continue Reading »

Kunskap är makt

Orkar man inte bry sig om fler orättvisor, vänskapskorruption eller ultrakapitalism till vilket pris som helst – köp absolut inte denna bok. Vill man som jag få någon form av rätsida på verkligheten vi lever i så är denna bok ett utmärkt måste,  och  dessutom en ångestfylld vän på boktraven invid sängen. Då i stort sett allt som skrivs förutom nöje har någon ”adekvat” studie i ryggen är det värdefullt att ha i åtanke att man bör ta reda på vilka som står bakom studien, följ pengarna så att säga. Studier i sig är ett utmärkt sätt att ge tyngd åt sin argumentation, och dessutom påverka/manipulera andra människor med  det vill säga ett marknadsföringsverktyg av rang.

Kost- och Läkemedelsbranschen är så infiltrerad och infekterad så boken har av motståndarna tolkats som en gigantisk konspirationsteori. Det är mina ögon en vedertagen strategi för eliten att sopa besvärliga argumentationer under mattan. Ralf berättar här om hur de nuvarande kostrekommendationerna till friska och sjuka  har uppkommit. Korruption, både vänskaps- och rent ekonomisk, och  politik, har haft avgörande betydelser i framväxandet av kostråden. Han berättar också om den aktuella kostdebatten i Sverige, om hur prestige och etablerade namn tillåts att styra vilka röster som ska få höras och läsas. Han skriver på ett sätt som är intressant för de forskningskunniga, men också förståeligt även för de som inte är av akademisk börd, precis så som det ska vara då man lägger universitets-ord-onani-hierarkin åt sidan.

Att förkasta vetenskapen helt vore idiotiskt, med forskning kommer vi framåt i utvecklingen, något som behövs för att applicera mer och bättre kunskap. Tyvärr finns det en baksida på myntet, det finns alltid de personer som missbrukar makten som vetenskapen och forskningen har. Vissa bedriver medicinsk forskning av anledningar som nyfikenhet, att hitta sanningen på något viktigt, medan andra lever för att snabbt klättra uppför karriärstegen, vars samvete mildras av lukten av pengar. Eftersom läkemedelsindustrin är beroende av att läkare använder sig av just deras produkter så är det inte konstigt att de söker samarbete och binder kontakter sig emellan det vill säga en av källorna till nepotism.

Människans girighet upphör aldrig att förvåna, och makt korrumperar; med den kunskapen i bagaget så underlättas ens fortsatta liv betydligt. Stiftelser, vinstdrivande företag, forskare med anslag från företag stiftelser olika särintressen, alla vill tjäna pengar, helst så mycket som möjligt; det är få företag som inte vill ha vinst i boksluten.

De globala läkemedelsbolagen tillsammans med olika branschorganisationer styrda av USA har subtilt invaderat den globala världen. Det amerikanske systemet har drivit forskarna till en nivå där en ung entusiastisk forskare som inte har pengar till forskning indirekt måste prostituera sig för att få anslag från någon stiftelse eller företag; då gäller mantrat ”Bit inte den hand som föder dig”. Sverige är fullt av kända professorer som inte bitit i den handen, men dessvärre många som gjort så och fortfarande gör. Denna dysfunktionella elitkultur har subliminalt tillåtit en osund utveckling av läkes- och livsmedelsindustrin något som urholkar demokratin, men som ackumulerar korruptionen.

Ralf Sundberg har för oss andra idioter lagt ned ett gigantiskt arbete som närmast motsvarar en avhandling. Det är grotesk att läsa om hur pengar alltid går före hälsa och hur sanningssägare tystats ned, och hur mammon har fått offentliga institutioner att bli villiga offer för aggressiva lobbyister. Ralf framavlar en svidande kritik  till människor och beslut som troligtvis ligger bakom många av dagens metabola sjukdomar som diabetes, fetma samt hjärt- och kärlsjukdomar. Innehållet i boken är omfattande, trots en orgie av branschförkortningar var det med febriga fingrar jag mot slutet allt snabbare vände blad tills jag bedrövad insåg att boken plötsligt var finito. Oavsett om Ralf Sundberg har rätt eller fel så är boken en rejäl tankeställare. Människans fysiologi är i grunden oföränderlig, men vår kunskap om kroppen behöver ständigt uppdateras, utan dolda ekonomiska agendor.

Då var det dags igen.

Melodifestivalen 2013 blev det tolfte året i rad där upplägget med deltävlingar på olika håll i Sverige avverkades tillika 53:e upplagan av musiktävlingen historiskt sett.

• Den 14 maj 2013 sänds den första semifinalen av Eurovision Song Contest.
  
• Den 16 maj 2013 sänds den andra semifinalen av Eurovision Song Contest.
• Den 18 maj 2013 sänds finalen av Eurovision Song Contest där vinnarlandet koras.
  

Deltävling 1: Karlskrona

Värdparets klyschiga klämkäckheter avbröts av David Lindgrens ”Skyline”. Det var en fartfylld historia som hade mycket av allt, dock inte en helt tillfredsställande refräng, något som drog ner helhetsbetyget. Cockies N beans: ”Burning flags” gjorde inte bort sig. Tre mogna kvinnor med mycket slagkraftiga röster framförde lättviktsrock på ett inte alls ett oävet sätt. En av mina personliga favoriter  är Jay-Jay Johansson, vilken hittills släppt 8 album. Hans bästa skiva Antenna från 2002 var mitt inträde in i hans musikrum. Melankolisk intelligent electropop är hans signum. Bidrag nummer tre ”Paris” följde den mallen slaviskt; suggestivt och dramatisk, men ändå kraftfullt i sin lågmäldhet. Tyvärr är han inte den mest karismatiska personen i scenvärlden. Fjärdelåten var inte något som föll mig på läppen. Mary N`diaye sjöng halvmediokra låten ”Gosa”, rytmisk så det förslog, men också groteskt intetsägande.

Erik Gadd: ”Vi kommer aldrig att förlora” utkristalliserades till en riktigt bra poplåt, med en toppenrefräng; ett gediget melodihantverk helt enkelt.  Yohio: ”Heartbreak hotel” var däremot den hitintills bästa låten trots svajig sång. Likt en androgyn japansk seriefigur med en låt som periodvis påminde mig om gruppen The Rasmus ägde han självsäkert scenen. Att den innehöll något tyngre gitarrer än i de andra bidragen gjorde inte saken sämre. Anna Järvinens ”Porslin” var sprött, sorgset och vackert, dock not my cup of tea.  Michael Feiner &: Caisa framförde ”Were still kids”; de moderna clubbmusikmattorma i  symbios med saxofoninslag borde inte generera i något sensationellt. Det gjorde inte låten heller, men den var en av de bättre  startfältet, saxofonslingan var verkligen en älska-eller-totalt-avsky-grej -  jag gillade den.

Mellanakten med trion Gina, Danny och Kristian Luuk och Lena Philipsson var överraskande bra. Självironiska texter och en skön låt förpackad i ett Oscarsgala-lyxigt shownummer var receptet. De två bästa bidragen gick nog vidare trots att David Lindgrens ”Skyline” var ljusår ifrån förra årets hit ”Shout it out”.  Per Andersson från Grotesco spelade olika karaktärer som skickat in bidrag till Melodifestivalen och som alla blivit ratade. Först ut var hårdrock på ukulele med MegaHell, och det var faktiskt lite småroligt, inte alls så påfrestande som det annars kan bli . Yohio och Erik Gadd direkt till final enligt mig.  Till andra chansen borde David Lindgren och Jay-Jay Johansson tagit sig.

Deltävling 2: Göteborg

Anton Ewald inledde det hela med sin Saade/Lindgren/Danny patenterade danssång. Klonen gjorde inte alls bort sig, utan kunde både sjunga och dansa dessutom var låten ”Begging” en av de bättre i startfältet. Nästa bidrag framfördes av Adele-inspirerade Felicia Olsson som stod för kvällens mest sofistikerade inslag, den smäktande soulballaden ”Make me no 1″. Den kräver några extra lyssningar, men är en given radiohit. Joacim Cans är en halvidol utifrån mitt hårdrocksintresse. Att han nu framför en låt i en hel annan genre tycker jag är inte alls är fel trots konservativa och dogmatiska hårdrocksprotester. Tyvärr var låten ”Anneli” alldeles för träig precis som nyckelharpan. Swedish housewives bestod av tre sexiga mogna tjejer i sina bästa år: Pernilla Wahlgren, Hanna Hedlund och Jenny Silver. Utrustade med glittrande korta klänningar, hotpants och leenden som kan spräcka vilket käkben i världen framförde de standarddängan  ”On top of the world”.

Ultraläckra norska Tone Damli och vår egen Erik Segerstedt bildade ett gulligt lättsmält team. Tyvärr var konstellationen kemilöst och låten ”Hello goodbye” i sig totalt intetsägande. Louise Hoffsten har aldrig varit någon idol och kommer nog aldrig heller att bli. Därför blev jag positivt förvånad när Linköpingstjejen framförde en bluespopdänga som faktiskt var grymt stark. Denna omgångs svar på Erik Gadd: Rikard Wolff kändes i mitt tycke som ett skapligt nerköp. Visst, det är vackert och melankoliskt till bristningsgränden, men långt ifrån något jag någonsin kommer att lyssna på igen. Att Sean Banan fick ytterligare en chans i dessa sammanhang tycker jag är värre än att ta med Rickard Wolff. Förra årets bidrag ”Sean den första banan” var en guldlåt i kombination med ett vansinnigt fräckt och roligt nummer. Sean Banans senaste alster ”Copacabanana” gick endast vidare på grund av kidsen i betonggettona som ringde så de blev blåa i ansiktet.

Mellanakterna med de minst sagt äldre damerna var inget som tilltalade mig. Detta respiratornummer stod i konstrast till förra veckans toppeninslag, så detta var ett riktigt bottennapp. Brist på fantasi och humor var väl några faktorer som skapade dessa så kallade mellanakter. Danny var aningen mindre stel än förra veckan, vilket inte säger mycket, eller snarare allt. Per Andersson från Grotesco avhandlade familjeschlager på ett udda vis. Som helhet var deltävling två sämre än förra lördagens. Felicia och Louise var mitt finalpar. Anton och Swedish Houewives till andra chansen.

Deltävling 3: Skellefteå

Först ut var svartklädde Eddie Razaz, som avfyrade fartfyllda låten ”Alibi”. Han sjöng och dansade bra, men jag börjar bli ytterst trött på Danny/Saade komplexen som framavlas runt om i Sverige, dock är den bättre än “Skyline”, men sämre än “Begging”. En stor kontrast till koreografiorgien var melodifestivaldebuterande Elin Peterssons lågmälda skapelse: ”Island”. Vackert, enkelt, avskalat och äkta, men tyvärr också tämligen ointressant.  Fyra mogna gubbar tog sedan över scenen: Ravaillacz  framförde schlagerparodin: ”En riktig jävla schlager”. Vad kan man säga, charmigt och trallvänligt, men ett bidrag som aldrig skulle gått vidare och definitivt aldrig nått finalen. Jag blir ångestfylld när jag inser hur horribelt svenska folket proteströstar. Amanda Fondell tog över stafettpinnen med sin teatraliska och melankoliska ”Dumb”. Det var ett år sedan Amanda ställde upp i Idol och tog hem hela tävlingen. I Melodifestivalen kammade hon noll, vilket jag tyckte var synd när ”Dumb” definitivt tillhörde finalstartfältet.

Martin ”BWO” Rolinskis”In and out of love” var en 80-tals pastisch av guds like. Med hyperövertydliga Modern Talking vibbar och sin karakteristiska nasala stämma gjorde han allt som stod i hans makt. Men som sagt låten var på tok för redundant för sitt eget bästa. Janis Joplin imitatören Caroline Af Ugglas låt ”Hon har inte” innehöll en tänkvärd text, annars var det inget nytt under solen. Goo-Goo dolls inspirerade State of drama var  onekligen talangfulla, ungaoch hungriga. De framförde proffsigt hård-pop-låten ”Falling” vars  blankpolerade reklamradiorock tilltalade mig. Janet Leons ”Heartstrings” framförde ett underhållande nummer som omfamnades av en partyhöjande dansorienterad pop. Det var hugget som stucket vem som skulle knipa den sista Andra-chansen-platsen mellan Janet och Eddie.

Den här gången reste Gina till Italien i några förinspelade inslag för att reda ut varför de var det enda land som inte gav Loreen ett enda poäng i Eurovision ifjol. Ett uppslag som definitivt fungerade bättre i teorin än i praktiken. Shownumret var ett stepp/jazz-nummer där Gina sjöng, Danny steppade och Rennie Mirro & Karl Dyall dominerade. Per ”Grotesco” Andersson raljerade dansbandsgenren i kombination med könsbyten i ”kvinna och karl”.  Mina två finalfavoriter var Amanda Fondell och State of drama.  Eddie Razaz och Martin Rolinski till andra chansen. Detta var i mina ögon för övrigt den bästa deltävlingen av de fyra.

Deltävling 4: Malmö

En av mina favoritgrupper Army of lovers  inledde deltävlingen i Malmö med ”Rockin the ride”. Den visade sig vara en skön låt men också extremt tjatig. Lucia Piñeras ”Must be love” hade allt för mycket drag av världshiten ”Rolling in deep” med Adele för sitt eget bästa. Synd, för såväl energin som rösten fanns med i numret. Robin Stjernberg sjöng ”You” och ylade sig oväntat fram till andra chansen. Egentligen inget fel på vare sig låten eller uppträdandet, men så himla bra var den väl inte. Sylvia Wrethammar – ”Trivialieter” var något som inte alls föll mig i smaken, trots jazzsamba i klinch med en hybrid av Bondlåtar.

Ralf Gyllenhammar framförde hårdrockballaden ”Bed on fire”. En obehaglig svengelska uppenbarade sig i låtens inledning. När låten väl kom i gång reducerades det värsta; tyvärr blev den periodvis för skrikig. Terese Fredenwalls Lene-Marlin-doftande Breaking the silence” var en skön lågmäld låt som definitivt kommer växa sig starkare i radion. Behrang Miri – ”Jalla dansa sawa” stod för karnevalsstämningen med en extremt trallvänlig refräng på franska och arabiska. En låt som jag blev glad av, och som troligtvis kommer att spelas sönder i etern. Ulrik Munthers ”Tell the world I´m here” blev en oväntad överraskning. Mogen framförd universal poprock som växer sig starkare för varje lyssning som avverkas.

Utifrån ett julaftonsperspektiv så måste många partyhomosexuella fått en tidig julklapp, dels att Army of lovers var med, dels att Alcazzar agerade mellanakt featuring Danny med ett potpurri av deras största hits. Inslaget visade dessvärre upp bristen på riktigt klockrena låtar i årets melodifestivalupplaga. Per  ”Grotesko” Andersson parodierade på Tommy Nilsson, och uppvisade det roligaste inslaget av de fyra, med den narcissistiska tönten. Mina finalfavoriter var Ulrik Munther och Ralf. Army of Lovers och  Behrang Miri till andra chansen

Sista chansen

Äntligen har programmakarna tagit sitt förnuft till fånga; kvartsfinalsduellerna i Andra chansen har  tagits bort. Den befängda lotteritillställningen som genomsyrats musikprocessen har varit så orättvis och intelligensbefriad har modifierats. Nu fick svenska folket rösta, sedan ha dueller; ett steg i rätt riktning att helt ta bort spelet för galleriet.

Detta var Gina och Dannys näst sista framträdande som programledare för detta jätteevenemang. Utifrån ett artistperspektiv har de klarat sig standar, utifrån ett komediperspektiv har det varit ett nerköp. Halvtaskiga tillrättalagda manusskämt från omnipotenta Edward Af Sillén faller ännu plattare till marken via dessa två artistkanaler och då främst via Danny. Genuin humor är en skör balansgång, alla kan helt enkelt  inte berätta en rolig historia på ett roligt sätt. Petra Medes återkomst är efterlängtad, trots att hon inte ingår i min stab av favoritkomiker. David Batra eller Johan Glans bör ta över detta spektakel nästa år, utan inblandning av Edward Af Sillén.

Duell nr 1: Till Final: Anton Ewald – “Begging”
Utslagen: Behrang Miri – “Jalla Dansa Salwa”

Duell nr 2:
Till Final: Robin Stjernberg – “You”
Utslagen: Martin Rolinski – “In And Out Of Love”

Utslagen efter andra omröstningsomgången:
5. “Hello Goodbye”, Erik Segerstedt & Tone Damli

Utslagna efter första omröstningsomgången, i resultatordning:
6. “Hon har inte”, Caroline af Ugglas
7. “Burning Flags”, Cookies N Beans
8. “Vi kommer aldrig att förlora”, Eric Gadd

Mellanakter:
“Jedward duellerar mot Danny och Gina”
“Peter Jöback som Fantomen i Melodifestivalen

De två artister som jag önskat gått vidare till finalen var ”Begging” med Anton Edwald samt ”Vi kommer aldrig att förlora” med Erik Gadd. Trots duellreduceringen skapade kvarvarande moment orättvisa in i det sista. Robin Stjernbergs tonsäkerhet var usel och borde vara bannlyst i en sådan här stor tillställning. Det är ett hån mot alla som dels inte nådde andra chansen eller finalen, dels mot alla duktiga artister som kan sjunga ordentligt. Om det visar sig att han var övernervös så är det väl en godkänd ursäkt.

Jag förhåller mig dock aningen ambivalent om Martin Rolinski skulle gått vidare istället? Trots karisma, scenvana, adekvat röst och ett annorlunda shownummer så är det omöjligt att skaka av sig den påträngande likheten Modern Talkings: ”Cherie Cherie Lady”. Var går gränsen för inspiration eller stöld ? Här överträddes tyvärr min gräns, någon seriös måtta får det helt enkelt vara.

Mellanakterna var lika upphetsande som nakenkatter på en kattutställning. Med ett programarkiv att döda för, där potentiella guldkorn skulle kunna vaskas fram på löpande band kastar de in de mest påfrestande snorungarna i hela norra Europa: Jedward. Låten som var poppis för tre år sedan är visserligen bra; men att hybridisera en duell mellan dem och programledarna visar på fantasilöshet utöver det vanliga. Då var Peter Jöbacks avskalade nummer betydligt bättre, även om partystämningen sjönk till minusgrader.

Finalen i Friends arena Stockholm

Innan finalen hade jag inhandlat Melodifestivalen 2013 på cd. Det är först då som jag får den adekvata helhetsbilden serverad. 2013 år var inget undantag när bidragen sållades mellan de bra, standard och rent usla. Jag anser att 2009 års melodifestival när Malena Ernman ”oturligt” vann, var den bästa någonsin med toppar som: ”Tic Toc”, ”Baby goodbye”, ”Disconnect me”, ”Jag ska slåss i dina kvarter”, ”Hope and glory”, ”1000 miles”, ”Youré not alone”, ”Show me heaven” och ”Jag tror på oss”. Årets upplaga höll också bra klass, men utifrån den höga kvaliteten från och med 2009 var 2013 ändå det sämsta sedan 2008.

Startfältet genomsyrades utav att männen dominerade tillställningen. I finalen delades antalet röster mellan tittarna och elva jurygrupper runt om i Europa, där tittarnas röster omvandlas till procentuella poäng. Proceduren med röstningsomgångar i deltävlingarna såg likadan ut som den gjorde året innan. Jag tycker det upplägget fungerar riktigt bra. Röstningsförfarandet blir inte som förut en segdragen historia, utan de två timmarna pinnade på snabbt. Jag tittade med Hanna och Frida, då Marie var bortrest. Med ostbågar, lösgodis och vatten i högsta hugg slocknade Fridas ögon redan vid 21.00 tiden, Hannas en halvtimme senare.

1. Tell the world I’m here – Ulrik Munther
2. Skyline – David Lindgren
3. Falling – State of Drama
4. Begging – Anton Ewald
5. Only the dead fish follow the stream – Louise Hoffsten
6. Bed on fire – Ralf Gyllenhammar
7. En riktig jävla schlager – Ravaillacz
8. Copacabanana – Sean Banan
9. You – Robin Stjernberg
10. Heartbreak hotel – YOHIO

I mitt tycke hade Yohio det bästa bidraget. 80-tals dimman låg som  bomull runt The Rasmus inspirerande tonerna; två faktorer till mitt gillandet. Han fick mest röster av svenska folket i finalen, men snubblade på mållinjen efter den internationella juryns valv. Vuxet, moget och radiovänligt framförde Linköpings stolthet Louise Hoffsten den ultrasköna ”Only the dead fish follow the stream”. En toppenplåt som jag verkligen gillade, men inte velat skicka till Malmö. Detsamma gällde hård-pop-bandet State of drama. En ruskigt skön refräng och kamerahångel, men jag tror personligen att den precis som Louise låt hade drunknat i Europa låthav.

De låtar som jag anse borde har varit med i finalen var Amanda Fondells ”Dumb” samt Felicia Olsson ”Make me no 1″. Lite utanför hamnade Erik Gadds ”Vi kommer aldrig att förlora” och Janet Leon med ”Heartstrings”  samt Behrang Miri med ”Jalla dansa sawa”. Martin Rolinski och Lucia Pinera hade bra låtar, men som helt sonika föll bort på grund av alltför stora likheter med andra kända världshits.

Efter att ha vunnit internationella juryns röster och kommit tvåa hos svenska folket, fick en anmärkningsvärd överraskad Robin Stjernberg representera Sverige i Eurovision Song Contest i Malmö i vår, för två veckor sedan var han inte ens i final. Låten är skriven av honom själv, Linnea Deb, Joy Deb och Joakim Harestad Haukaas. Som koreograf har de anlitat Ambra Succi, som förra året skapade koreografin till Loreen. Jag upplevde till en början ”you” som aningen för tjatig samtidigt som han sjöng halvtaskigt. Ju fler gånger jag hörde låten desto starkare blev den, och till slut jag fick devalvera ursprungsåsikten.

Mellanakterna var väl sisådär. Carolas uppdaterade version av ”Främling” var inte alls så bra som den kunde ha blivit. Cameos från gamla programledare var väl inte heller topp-1000 precis. Den sentimental barnkörs sjungna ”Euphoria” med Loreen själv i spetsen var betydligt mäktigare, men pricken över i:et fanns inte med denna finalkväll.

Min topp-lista

1. Heartbreak hotel – YOHIO

2. Begging – Anton Ewald

3. Only the dead fish follow the stream – Louise Hoffsten

4. Falling – State of Drama

5. You – Robin Stjernberg

Alla snygga foton är tagna från http://blog.qruiser.com/schlagerprofilerna/

Med rätt att klaga

Kött är kött?

När det äntligen uppdagats fragment av fusk inom köttbranschen borde någon människa parallellt kunna synka frågan vart all importerad åsne- och kängurukött tagit vägen? Jag menar när vi ändå håller på att undersöka hur detta kan ske är det bättre att lägga ut alla köttkorten på bordet. Att marknadsföra en produkt som innehåller något helt annat än vad den utger sig för att är oförsvarbart. Som konsument är jag helt utelämnad i händerna på livsmedelsindustrins giriga korvfingrar. Inte för att hästkött är sämre kött, utan för att rätt ska vara rätt. Vad blir nästa steg, tusenfotingar, hundar, tvestjärtar eller råttor?

Essensen av det som händer är branschens pressade priser, det vill säga är konsumenternas krav på billigare och billigare produkter. Vi vill alla ha ren och närodlad mat utan tillsatser, men helst bör den inte kosta något alls. Att det blir så här beror på att vi får vad vi betalar för (förtjänar). Jag medger gärna att jag betalar mer för maten, problemet är att det är alldeles för få som konkret anpassar sina fagra tal till verkligheten när de storhandlar. Många av oss gnäller när mjölken går upp några ören, stiger priset med 1 kr extra blir vi förfärade. I nästa stund handlar vi lösgodisberg för 30-50 kr, 6 pack med läsk, två påsar chips eller fikar café latte ute med lyxsmörgås till för 100 kronor. På vägen hem passar vi på att handla det senaste numret av någon dyrt månadsmagasin för nästan 100 kronor. Kontentan av detta  är om många av oss inte vore så horribelt dumsnåla så skulle en köttskandal kanske inte ha inträffat, snålheten bedrar visheten.

Bloddopade ikoner?

Bloddopning är ett sätt att öka antalet röda blodkroppar och därmed även öka kroppens syreupptagningsförmåga. En relativt friktionsfri genvägsprocess för idrottare att öka prestationen under krävande tävlingar. Efter Uppdrags granskning av 90-talets bloddopingsorgier så utkristalliserar sig i vilket fall som helst en sak. Det är att förbunden precis som i cykelsfären hellre skyddar sina åkare, än rensar i de egna leden. Att något ikon a´la Smironov, Fauner, Dählie med flera skulle ha något ont uppsåt förutom att vinna, är heliga kor, en bild som förbunden till varje pris tycks vilja upprätthålla. Dessa hederliga idrottsmän har uppvisat en abnorm diskrepans i blodvärdena, mellan normala 14 till osannolika 17.5-19.8. Att hemoglobinvärden är som högst inför och under OS  är det ett rent sammanträffande, troligtvis inte.

Dopningsexperten och forskaren Bengt Saltin berättar för SVT att det fanns bloddopade åkare i startlistorna på VM i längd och skidskytte 2013; risken att åka dit är helt enkel minimal. Bengt Saltin vidmakthåller också sitt uttalande om att HB-testerna är enkla att utföra, men har svårt att visa fel, även de första som dök upp på 90-talet.

Bengt Saltin menar på att exempelvis Kristen Kjeldal skulle behövt vara på 3 000 meter över havet i fem veckor och sedan ta provet på den höjden för att komma till de värdena, men ingen kan träna på den höjden. Om man slår ihop de här männen med de normalvärdena blir de ordentligt över de normalvärdena runt 14,5-15 . Den enklaste varianten är lågdos-epo; på den tiden hade man precis lärt sig hur man skulle göra. Motsvarande de här norska värdena finns inte i dag, jag har sett de aktuella värdena. säger Saltin. Norrmännen hävdar att de höga värdena var resultat av höghöjdsträning, men så fort man åker ner från hög höjd så anpassar sig kroppen och värdena sjunker. Det är så etablerat att värdena återgår efter 48 timmar, så hur Norge kan påstå något annat förstår jag inte, säger Bengt Saltin (Aftonbladet 2013-03-01).

Reaktionerna har varit snuskigt starka, främst från vårt kära grannland Norge. Sverige har i skrivande stund gått ut med att de ska offentliggöra alla blodtester under 90-talet, i syfte att att de lever som de lär, vilket återstår att se. Det tilltaget gillar jag starkt; har man inget att dölja är den uppoffringen problemfri. Frågan är om Norge, Tyskland, Ryssland eller Finland kommer att offentliggöra sina listor? Jag bara antar att något sådant inte kommer att ske, vilket i sig är minst sagt misstänkt.

Grammisgalarättvisa

Ibland undrar man hur det kan komma sig att artister hamnar i en kategori där de inte hör hemma, det vill säga upptar en artist eller grupps plats vilka gjort sig förtjänt att vara där. Under årens lopp har det varit oräkneliga sådana fadäser, ingen tycks bry sig nämnvärt, den sista 5 års perioden har detta dock förbättrats.

Amanda Jenssen som i mina ögon skapade en av de bästa plattorna alla kategorier under 2012 blev inte ens nominerad. Jag vet inte hur jag ska tolka denna miss: ”spel för galleriet”, inkompetens, okunskap eller ren nonchalans? Det märks också ganska tydligt vilka subgenrer inom hårdrocken som har mest makt. Den melodiösa hårdrocken är som ett svart hål i grammis-nomineringarna. Att Eclipse släppte en av förra årets bästa plattor inom den genren, och unisont hyllades i världens medier går grammis-juryn helt obemärkt. Samma process som Work of art förra året, och Treat dessförinnan drabbades av. Hade man spelat 70-tals hårdrock eller growlat sig igenom låtarna så hade dessa i-landsproblem varit lösta för banden. Tommy Dennander och Erik Mårtensson är två trotjänare inom den melodiösa hårdrocken som samarbetar med välrenommerade musiker och världsartister. Deras multikompetens som globala musiker, producenter, låtskrivare har inte heller gjort något som helst avtryck hos de som bestämmer. Jag tycker att denna light-diskriminering som reproduceras från år till år är genant, då detta verkligen är signifikativt med epitetet: ”det svenska musikundret”.

Galan fick subtilt kritik för att vara för tråkig, det var bättre förr när man serverade alkohol innan prisutdelningen än som nu efteråt, tyckte många. Jag tycker precis det motsatta,  att det är mycket bättre nu. När artisterna överkonsumerat alkohol blir tacktalen dock mera oförutsägbara, men innehåller desto mera trams. Denna gala må vara tråkigare, men också bra mycket mindre patetisk och fjantig.

Continue Reading »