Hårdrocksföreningen The Crash presenterar Bloodbound

Jarmo, jag och Peter inledde kvällens begivenhet med manlighetsklichén bastubad med tillhörande burkstarköl. För egen del så stannade det vid 5 burkar i den nästintill olidliga värmen. Efter bastun så blev det killsnack i symbios med gamla som nya  hårdrocksgodingar på Jarmos halvmediokra dator. Runt 21.00 så tog vi taxi från Lindövägen för att 10 minuter senare äntra Bakfickans halvfulla lokaler. För egen del var det första gången som jag besökte dessa småmysiga lokaler.  Inträdet var på ynka 120 kr inklusive garderobsavgift. Lokalen visade sig vara rymligare än vad första intrycket visade på, men som gig-palats kändes den aningen malplacerad.  Whisky blev drycken för kvällen och jag tror det blev 4 stycken sådana innan  förbandet Heavy Shit inledde sin coversejour med klassiker från tidiga Mötley Crue till Judas Priest. Det märktes att bandet brann för sin musik då inlevelsen och metaleuforin var total. Deras version av Mötley Crues Live wire var nästintill identical, vilket de ska ha eloge för.

Coverbandet Heavy Shit in action

1½ timme senare var huvudattraktionen äntligen redo att ta Bakfickan med storm. Innan de började så rusade en kille upp på scenen. Jag var helt säkert att det var ett galet fan eller bandkompis, men icke sa Nicke det var sångaren Patrik Johansson. Killen med  den mäktiga Tobias Sammet stämman och den lille späde med luvan och tillika sångaren Bloodbound gick bara inte ihop. Vad gjorde killen med den grå huvan där?

Jag och Jarmo stod i vilket fall som helst längst fram med en maniskt headbangande brud i sina bästa år framför oss. Jag är såhär i efterhand otroligt nöjd med att hon inte hade löss, för då hade jag och resterande publikgrannar utan tvekan blivit blivit smittade flera gånger om. Vi stod också 17 centimeter från den högra högtalare, troligtvis en betydande faktor till kommande tinnitus. Under spelningens gång så flyttade vi oss strategiskt runt i lokalen, i syfte att såväl höra som se bättre. Tyvärr tyckte båda Jarmo och jag att ljudet helt enkelt var halvtaskigt.

När jag periodvis knappt hörde vilka låtar som spelades, så försvann i mitt tycke vitsen med en bra klubbspelning. Att Heavy Shit lät bättre än själva huvudbandet var definitivt inget positivt. Jag hade också föredragit om bandet uppträtt något högre upp än vad själva publiken stod, nu var bandet och publiken på samma nivå. 55 minuter senare så hade Bloodbound lyckats med konststycket att spela kortare tid än själva förbandet, vilket jag kan tycka är på tok för lite.

Efteråt drog vi till McDonalds för kvällens absoluta höjdpunkt, nämligen två gigantiskt saftiga burgare. Jag gick därefter mätt och belåten i rask takt mot destination Ektorp, medan Jarmo sällade sig till den långa Wasa-kö-bildningen där Peter redan installerat sig. Jag vaknade som alltid med en nypa dödsångest och en heldag av seghet framför mig, även fast jag inte druckit speciellt mycket och dessutom hade hela minnet i behåll. Men som sagt whiskey är en dryck som är ytterst förrädisk mot kropp som knopp. Under söndagens slowmotionrus hade jag all tid i världen att reflektera över gårdagen spelning. Jag kom fram till att det inte var en av mina topp-tusen-upplevelser. Ljudet och platsen för spelningen förtog stämningen från något som kunde ha blivit så bra.

Bloodbound – en blandning av Hellowen och Iron Maiden

Bandet startades av mjukisrockarna Tomas Olsson & Fredrik Bergh som hade västkust/a.o.r bandet Street talk som gemensamt skötebarn. Bandet har släppt 5 lena och välpolerade plattor varav den den senaste kom ut 2006. Street talks sångare var den eminente Göran Edman som i sin tur spelat ihop med bland annat Yngwie Malmsteen. Grunden till Bloodbound var troligtvis en motreaktion på tidigare fjäderlätta musikaliska utsvävningar samt deras nära relation till Heavy Metal Metropolen Bollnäs.  Bloodbound har turnerat med storheter som Arch Enemy, Dark Tranquillity, Evergrey, Pretty Maids , Sabaton och Hammerfall för att nämna några.

Sångaren Patrik Johansson samt envåldshärskarna Fredrik & Tomas

Deras första platta blev en riktig kultplatta som precis i dagarna återutgivits i sambands med deras fjärde alster Unholy cross. Bloudband har lyckats med att ha tre sångare på  fem plattor, Urban Breed från Pyramaze, Trail of murder och Tad Morose sjöng på första och tredje plattan, medan Michael Bormann från bland annat Jaded Heart, Bonfire och Zeno hoppade in och sjöng på bandets andra skiva.

2005 Nosferatu                                  2007 Book of dead

På den näst senaste plattan Unholy cross har de lyckats fått med ytterligare en metalsångare av högsta kaliber nämligen Patrik Johansson från Finspångsbandet Dawn of silence. Min favoritsångare av ovan nämnda är helt klart Urban Breed. Mina två favoritplattor är fortfarande första plattan Nosferatu, med Tabula Rasa på andra plats.

2008 Tabula rasa                                2011 Unholy cross

Bloodbounds femte platta ”In the name of metal” kom ur  2012, och närmar sig dessvärre Dream Evils territoriet. Vill man vara snäll kan man istället välja epitetet en hyllning till Power Metal.

Med rätt att klaga

Klämkäcka Melodifestivalvärdinnor

Den omaka trion bestående av skådespelerskan Helena Bergström, sångerskan Sarah Dawn Finer och SVT-bloggerskan Gina Dirawi har fått det hedervärda uppdraget att leda ett av SVT:s mest betittade tv-program: Melodifestivalen. Har egentligen inget emot denna eklektiska trio av kvinnor, men jag är rädd för att klämkäckheten får ett rejält svullet ansikte, något festivalen i mina ögon inte är i behov av. Ur ett genusperspektiv är det dock ett utomordentligt bra val. Det behövs istället en motkraft till rådande vedertagna humor och gaykonservatism. Mina tre förslag till personer som på ett utmärkt sätt skulle kunna leda, hantera och omdefiniera festivalen på ett obetalbart sätt är komikerna: Johan Glans, David Batra och Robins. De har alla en unik humorfingertoppskänsla som få människor har inregistrerade på sitt humorkonto. De kan vara cyniska, sarkastiska, ironiska och raljera över allt och alla, men ändå komma undan med det. De drabbade tycks oftast uppskatta de verbala övergreppen lika  mycket som vi övriga. Det är som sagt en konst i sig att agera bitskt, utan att vare sig bli patetisk eller trampa över för mycket, men ändå göra det.

Ryskt vemod

En 45-årig man i Ryssland som är doktor i historia har tagit sitt intresse för ämnet betydligt längre än normalt. Kyrkogårdar var essensens i hans historiefascination, något han dessvärre  applicerade praktiskt. I hans fall innebar det att gräva upp lik på kyrkogårdar , för att sedermera klä upp dem i fina kläder typ  mänskliga dockor. Ryssen hann gräva upp 29 lik innan hans föräldrar av en ren tillfällighet råkade se ”samlingen”. Jag undrar hur man som föräldrar hanterar en situation likt denna? Vad säger man till sin son i det läget? Det kanske indirekt var ryska spökhistorier som lade grunden för det dysfunktionella beteendet, vad vet jag?

Gratis kollektivtrafik för ungdomar – i Finland?

Finlands trafikminister Merja  Kyllönen vill att alla till och med 18 års ålder ska få  nyttja Finlands kollektivtrafik utan kostnad. Jag applåderar det initiativet, då det finns en långsiktig holistisk tanke med förslaget. Hennes syfte är att  försöka avvänja  ungdomarna att ta för givet att föräldrarna ska skjutsa dem till och från skolan. Det innebär färre övergödda barn, färre bortskämda snorisar, färre curlingföräldrar samt en bättre miljö. Att förändra attityder som fått fotfäste är inte det allra enklaste. Det krävs dessutom  ett politiskt samförstånd eftersom sådana ekonomiska rockader sällan är gratis. Däremot så tjänar staten in det i ett längre perspektiv på dylika miljö- och sjukvårdsaspekter. Troligtvis går väl inte detta långsiktiga förslag igenom eftersom kortsiktighet är en dygd i vårt moderna 24-timmars samhälle , men själva grundtanken bör premieras.

”Hellre-fria-än-fälla-mentaliteten”

Skolinspektionen har nyligen kommit fram till att alldeles för många lärare i svenska skolor sätter högre betyg på de nationella proven än vad som är brukligt. Många elevers MVG tycks vara en ren och skär kunskapsillusion, då Skolinspektionens bedömning på samma prov i många fall landade på IG. Jag tycker att hela processen är ett stort skämt, och egentligen helt oförklarligt, om man utgår ifrån de nationella proven, i syfte att sammanföra adekvat nationsstatistik. Man behöver inte vara någon Einstein för att inse att klassföreståndaren sätter ett högre betyg  på sina elever för att ”vara snäll” och anamma ”hellre-fria-än-fälla-syndromet”. Det gagnar vare sig eleven eller samhället i sig, då detta kontraproduktiva beteende slår tillbaka med full kraft när de börjar gymnasiet. Det är självklart så att dessa i mitt tycke värdefulla prov bör rättas av exempelvis samma institution som rättar Högskoleproven. Det är det enda sättet att få en klar bild hur bra elever och skolor egentligen är. Det är inte bara hellre-fria-än-fälla-mentalitetet som råder, utan också skolans implicita krav att bibehålla och helst öka elevantalet på skolan. Ett av de bästa argumentet att locka till sig nya elever är just att uppvisa en sjusärdeles fin” statistisk fakta” att deras skola klarar kriterierna för gymnasietillhörigheten på allra bästa sätt. Som sagt det är såväl gymnasielärare, arbetsgivare och samhället som får ta smällen på grund av detta mörkande och mjäkiga beteende. Håll skolorna borta från själva rättningsprocessen en gång för alla, låt sunt förnuft råda.

Elitträning eller långsamt självmord

Nya vetenskapliga rön visar på att det inte alls är så bra att ta ut sig helt, utan hellre röra sig i makligt tempo. Hur orolig vore jag som elitidrottare om dessa vetenskapliga påståenden skulle visa sig vara sanna? Professionella idrottsmän och kvinnor måste i stort sett applicera träningsmoment som vidmakthåller ett adekvat tävlingslopp, i syfte att utvecklas i en gigantisk konkurrensutsatt sfär. Hur kul är det då att eventuellt vara medveten att hård träning direkt är skadligt för kroppen, och framförallt för hjärtat?  För att nå världstoppen krävs det att en idrottsman pressas sig till det yttersta, men till vilket pris? Är det värt det? Det vore intressant att se en studie på gamla idrottshjältar som tränat stenhårt under sin karriär och fortfarande lever sunt, hur deras kroppar egentligen mår? Vetenskapliga studier har ju en tendens att motbevisa varandra, så det är inte alls säkert att det förhåller sig på detta viset, men tänk om?

Juholtsänket  applåderas av euforiska moderater

Jag vill egentligen inte misskreditera Juholt, då det oftast föreligger starka krafter bakom kulisserna, med myriader av dolda agendor. Dessutom är det så kallade mediadrevet minst sagt ultradogmatiska i sin vinkling av vad som skett. Det konkreta är i alla fall att Socialdemokratin är i ruskigt behov av en stark ledare – utan lik i garderoben. Det är väl ingen överraskning att drevet skulle kunna fälla Gud själv om så var möjligt, och om de vore i behov av det.

Även fast jag de två senaste valen röstat på Moderaterna, så försöker jag vara så objektiv som möjligt huruvida Sahlins efterträdare är en ulv i fårakläder eller inte. Att vända kappan efter vinden är något som hittills genomsyrat Juholts inträde i storpolitiken, vilket inte alls är bra ledaregenskaper. Jag själv dyrkar Reinfeld, men upplever honom ibland som lite väl Fonusallvarlig. Han borde kunna rucka några millimeter på den pannveckade fasaden, i syfte att framstå som aningen mer ”vardagligt mänsklig”.

Juholt problem är minst sagt det omvända, hans många humorimplementeringar gör att han istället framstår som en politisk oseriös clown, vilket i sig är lite tragiskt, då han är en gudomlig talare. Att Juholt vill förändra mycket är bra, och nya idéer är aldrig fel, men de måste vara väl förankrade i partiet. Vid ett antal tillfällen som vid den Socialdemokratiska skuggbudgeten och ett antal andra framträdanden har hans ledarskapsambitioner mer präglats av en diffus autokrati; vilket heller inte är speciellt smart. En stark ledare bör lyssna, sammanfoga och vidarefodra partiets visioner, inte blanda in egna fragment av personliga åsikter. Förundersökningen lades ner, och Juholt vägrade avgå; det blev kontentan av mediauppståndelsen. Konkret tycker jag att Juholt uppvisat en respektlöshet och nonchalans för  de regler som finns, i och med sitt ovarsamma  ekonomiskt uppträdande. Utifrån nytagna Socialdemokratiska riktlinjer om etik och moral så är det minst sagt viktigt att partiledaren själv lever som han lär, och inte framstår som en charmig slarver i folks ögon som säger en sak, men själv gör något helt motsatt. En partiledare måste likt andra människor kunna begå misstag, men inte av den här digniteten och mångfalden. För mig är han inget ledarskapsämne, och borde avgå medan tid finns, i syfte att acklimatisera in en annan partiordförande i rollen.

Valet 2014 tror jag redan är förlorat för Socialdemokraterna i och med att Juholt sitter kvar,  det lär väljarna, mediadrevet och alliansen ständigt påminna honom om. Det blir i längden bara ännu  en ohållbarare situation för det redan sargade Socialdemokratiska partiet. De enda som upplever en politisk eufori är Alliansen, och det är väl  ändå inte riktigt meningen. Mitt förslag på ny partiledare är visserligen lokalt färgat, men det är en person som förmedlar en genuin ärlighet, och skulle kunna ”tävla” med Reinfeldt i landsfader-SM. Han jag åsyftar på är självklart vår egen Lars Stjernqvist. Han utstrålar förtroende, trygghet, erfarenhet och positivism; Lars tycks också kunna förena konservatism med framtidsvisioner. Med honom vid rodret tar Socialdemokraterna hem valet 2014.

Kalle Moreus svordomsorgier

Denna jovialiske och tillsynes ultrasympatiske rundlagda människa gillar jag  och många andra instinktivt. Han har dessutom visat sig fungera jättebra som programledare; med värme och småtrevlig humor som främsta vapen. Tyvärr har han i mitt tycke en osedvanligt dysfunktionell ovana som drar ner helhetsbetyget dramatiskt: hans tillsynes oändligt svärande. Svordomarna haglar fram likt finska kastknivar. Frågan är om det är medvetet, och då ett sätt att verka ”cool” eller om det bara är en ful ovana. Det finns de i min omgivning som inte upplever svordomsorgierna som  något negativt, medan andra likt jag själv och Marie uppfattar det som patetiskt och synnerligen onödigt. Mina barn gillar också Kalle Moreus, främst  genom hans succéframträdande i melodifestivalen för några år sedan.

Barnen är ändå mest förtjust i hans gäster med idoler som Danny, Sanne Nielsen och Veronica Maggio. Då vi försöker att uppfostra barnen till att inte svära, utan istället skapa sig ett rikare ordförråd, blir det halvkomplicerat när Kalle himself svär som en borstbindare – på bästa sändningstid dessutom. Hans svärande appliceras indirekt på de han intervjuar, som i sin tur svär tillbaka lika, minst lika ogenerat. Om vi vuxna ska agera som bra förebilder bör vi leva som vi lär. Kalle du är bra som du är, och är inte i behov att ta till dylika svordomsstrategier – skärpning.

Hemmafru-renässans

Enligt en enkät gjord av sajten Familjeliv.se, så  ville 45% av 9552 mammor vara hemmafru. Av dem mellan 18 och 29 år var det mer än hälften som skulle vilja vara hemmafruar. Är det ett resultat av vår dysfunktionella överbekvämlighet och konsumtionssamhällssanda, eller bara en positiv uppdatering av hemmafruidealet? I vilket fall som helst är det till skillnad ifrån 50-60 talets icke-självvalda kvinnofälla ett bra mycket högre kvinnoautonomi som präglar 2000-talet hemmafrurenässans. Nu är det mer på kvinnornas egna villkor, inte bara  implicit att mannen försörjer familjen och kvinnan ska ta hand om barnen, städa, laga maten och ha sex med mannen när han efter en ett gott dagsverke så vill.  För många kvinnor (även män) kan gå-ner-i-arbetstid vara den största livskvalitets förändringen som finns att tillgå om ekonomin tillåter. Tyvärr är det väl så att det mest berör kvinnor som har en god akademisk utbildning, är gift  med en man med god ekonomi, och har ett jobb att gå tillbaka till när hon väljer att göra så. Uppfyller de inte dessa subliminala adekvata kriterier så lär jakten på inkommande kapital bli ett problem som istället genomsyrar vardagen och indirekt hemmafrusituationen – då är det inte lika roligt längre.

Nu är vi 7 miljarder

Jag vet inte om man ska glädjas eller våndas utifrån att vi uppnått ett symbolisk invånarantal på vår kära planet. Det i sig väcker liv i akuta frågor hur vi som människor måste förändra vårt sätt att leva – nu på direkten, inte sen. Då ökad konsumtion är kittet i reproducerad tillväxt, så ser jag dessvärre bara en reducerad samverkan, och ett pandemisk utbrett revirtänkande i sikte. Alla nationer vill värna om just sitt lands tillväxt, vilken håller arbetslösheten i schakt, och får skatteintäkterna att blomstra. Min dystopiska läggning har enbart rationella grunder eftersom jag tror att människan i sig är destruktiv, när det väl  kommer till konkreta konkurrenssituationer. Det spelar ingen roll att historien spelat upp otaliga scenarier där vi kunnat lära oss av den, istället för att ignorera eller förtränga fakta ur det förgångna. Experterna tror att befolkningsmängden kommer att plana ut runt år 2050, och  landa runt 10 miljarder människor. Om vi globalt exempelvis bestämde oss för att minska vår köttkonsumtion så skulle svält vara förpassad till periferin, och bra många mer kunde på ett relativt smärtfritt sätt få mat för dagen. Att  ena nationer med ett relativt enkla förslag tycks vara lättare i teorin än i praktiken.

Om enklare förslag i stort sett är omöjliga att uppnå, hur kan då mer komplicerade  och ”smärtsammare” förslag kunna implementeras globalt? Då skulle väl i så fall Palestina/Israel frågan varit löst för länge sedan, och vargar ströva omkring i vårt avlånga land i samförstånd mellan bönder, jägare, barnfamiljer och vargförespråkare? Vi är människor på såväl gott som ont och duktiga på att samarbeta, så länge vi själva inte drabbas av något alltför smärtsamt som vänder upp och ned på vår familj och vardag. Detta familj-revir-tänkande appliceras utan bekymmer även på ett makroperspektiv, där som sagt länder agerar på exakt samma sätt, i syfte att gynna sin välfärd och sina medborgare. Så länge som den attityden existerar lär vi inte komma närmare fred på jorden eller passera fundamentala miljötrösklar för att bevara vår planet – tyvärr.

Mord-vapen-tingest

De få gånger som jag använder mig av telefonkatalogen, eller snarare telefonkatalogerna så brinner det oftast i knutarna. Jag har sällan varit med om att hitta ett nummer när jag som bäst behöver det. Det är onekligen bra med mångfald och konkurrens, men i såväl SJ som Eniros fall hade monopolism varit att föredra. Bläddrar jag i Lokaldelens gula sidor så hittar exempelvis ett kluster av pizzerior, på Din del hittar jag andra sådana, och går jag in på Eniros huvudkatalog så  finns det fler, men långt ifrån alla. Jag vill ha alla pizzerior samlat på ett och samma ställe, inte fragment. Detta är nackdelen när marknadskrafterna nästintill får fritt spelrum. Jag kan tänka mig  att en egenföretagare som exempel en frisörska knappast vill betala osannolika pengar för att vara med i alla tre katalogvarianter, och då väljer de istället en av dessa. Det är just detta som är essensen i problemet, valfrihet och överpriser. Valfrihet som lite käckt är 2000-talets mest indoktrinerade politiska paroll behöver inte alltid vara förknippat med funktionalism.Det kan väl förresten inte finnas alltför många individer förutom pensionärer som använder sig av telefonkataloger numera? För miljöns skull vore det bättre om denna pappersåtervinningstingest hämtades på ett ställe för de som vill ha en sådan, inte dela till alla hushåll. Detta dysfunktionella och otidsenliga beteende är också ett ruskigt slöseri på papper. Det vore intressant att ta reda på hur stor del av befolkningen som verkligen använder sig av telefonkatalogerna.

Ambitiös fågelsamlare

Vad händer när ett fågelintresse går över från hobby till fanatism, från intresse till ett destruktivt beteende, och i detta fall till och med ett olagligt sådant? En 39-årig man misstänks ha fångat in drygt 13 000 fåglar mellan den 1 januari 2005 och den 15 juni 2010. När polis och veterinärer slog till mot mannen i juni i fjol fick de en chock. Mannens garage och hönshus i Hudiksvallstrakten var till bristningsgränsen fyllda med omkring 500 fåglar, levande och döda, i alldeles för små burar. 39-åringen åtalades vid Hudiksvalls tingsrätt misstänkt för bland annat grovt jaktbrott och grovt artskyddsbrott. Åklagaren har yrkat på två års fängelse. Polisen fann fångstnät, fällor, äggkläckningsmaskiner och en dator, där mannen förde protokoll och statistik om fåglarna, som ålder, vikt och kroppsfett. De flesta av de infångade fåglarna släpptes efter att ha undersökts. En förklaring till att han fångat dem är att han velat hjälpa skadade fåglar. Jag tror Hitler och Stalin anammade samma ursäkt, om jag inte minns fel. Hade vår Hudiksvallbo istället ägnat sig att samla på bokmärken eller Pokemonkort så hade han definitivt sluppit straff, även om han hade placerat dem i burar. Tyvärr blir det väl såhär när en individ hänger sig åt sitt enda intresse – tragiskt.

Kollektivt utnyttjande av samhällsresurser

Samverkan, kreativitet och familjeplanering är goda egenskaper, men när de använd till att enbart gynna sig själva och sko sig på andra individer är det såväl patetiskt som groteskt lågt. ”Rullstolsmannen” iscensatte en plan som involverade en läkare samt tre personliga assister, tillika mannens bröder och sambo. Kollektivet lyckades snilla åt sig runt 13.7 miljoner innan historien uppdagades för myndigheterna. Läkaren intygade att 47-åringen var gravt funktionshindrad, och helt saknade arbetsförmåga. Kostnader för detta egenmäktiga korståg har i ekonomiska termer betytt cirka 190 000 kronor i månaden från Försäkringskassan. Det är en summa som staten nu kräver tillbaka, vilket jag tycker är helt rätt. Polisens hemliga spaningar har bland annat fångat mannen på film när han utförde tungt trädgårdsarbete, dock utan rullstol. Detta till synes lukrativa förfarande har gjort att paret kunnat åka ett par vändor till USA, och dessutom inneha ett parallellboende i en villa på Gotland. Jag hoppas verkligen att alla involverade får ett riktigt långt fängelsestraff. De kanske ändå får utföra personlig assistent tjänster – i fängelseduschen.

PAIN – a-one-man-show

Peter Tägtgren alias Pain är född den 3 juni 1970 och uppvuxen i Grangärde Dalarna, 20 långa kilometer från antimetropolen Ludvika. Dalasonen är minst sagt en mångfasetterad musiker som med bravur dessutom agerar sångare, låtskrivare och producent. Peter Tägtgren är som sagt en man med många strängar på sin multimusiklyra; han behärskar såväl trummor, gitarr, bas och keyboard dessutom pendlar han friskt mellan ren och growlad sång. Han är i den infantila metalvärlden mest känd för sitt melodiska death metalband: Hypocrisy. Detta band som bildades 1990 tillhör pionjärerna inom den tyngsta av hårdrockgenrerna: death metalgenren. De har under sin långa karriär hunnit släppa 11 plattor, och åtnjutit berömmelse långt utanför Sveriges avlånga gränser. I övrigt kan nämnas att han under en tid sjöng i bandet Bloodbath. Mr Tägtgren är dessutom stolt ägare till den välrenommerade The Abyss studio, där han med jämna mellanrum producerar  hårdrockskvalitet tillsammans med sin bror, Tommy Tägtgren. Ökända band som spelat in sina skivor i studion är bland annat Dimmu Borgir, Dark Funeral, Immortal och Sabbaton.

Senaste  plattan från 2011 med det Tim Burton inspirerade omslaget

Nu sällar jag mig inte till den hårdrockfalangen som associerar dysfunktionellt gravskrik med bra hårdrock, vilka tyvärr Hypocrisy gör. För min del blir det ett enkelt val att välja hans andra band eller snarare enmansprojekt: Pain. Där kombinerar han E-typs patenterade dancemusik med aggressiva gitarrer på ett tungt men trallvänligt sätt (kommersiellt). Detta eklektiskt hopkok har i mina ögon Peter lyckats cementera på ett osedvanligt bra sätt, och ynglat fram sin egna lilla patenterade musikhybrid. Man vet nästan vad man får på varje ny platta, men de är långt ifrån det upprepningsinavlade riffgrytor som till exempel Yngwie Malmsteen uppvisar på sina 5 senaste plattor. Musikaliskt underbarn, arbetsnarkoman, men som sagt också kommersiell. Det är en korsbefruktning som långt ifrån alla i hårdrocksbranschen kommer undan med, utan att tappa respekten från fans eller kollegor. Denna överkurs i balansgång klarar Pain utan tillstymmelse till konflikter.

Diskrepansen eller smolket i bägaren är i mitt tycke hans första självbetitlade platta, där han ännu inte hittat sitt sanna jag, utan där en Pain-prototyp manifesterar sig. På debutalbumet hade ännu inte  Pain och Hypocricy hunnit skilja sig, utan precis funnit varsin advokat. Det vore väl idiotiskt att påstå att Peter Tägtgren är en gudomligt sångare, men på första plattan påminner han mera om en punkig yrvaken version av Motorheads Lemmy Kilminister, vilket inte alls faller mig i smaken. Den aspekten gör att jag bara kan rekommendera låten Breathe från debuten. Den plattan saknar dessutom den Tägtgrenska melodikänslan som genomsyrar alla de andra albumen.

Det finns dagsländor och det finns artister som väver in sig i sitt egna fabricerade musikväv likt E-type, sedan finns det artister som tycks ha hamnat i en gigantisk återvändsgränd, men ändå lyckas framavla en subtil musikutveckling, utan att för en delen skull överkarbonisera sin musik på ett påträngande eller patetiskt sätt. Multiinstrumentalisten Tägtgren är självklart inte i klass med Björn/Benny eller Lennon/McCartney, men definitivt en melodisnickare av absolut högsta rang. Jag har kommit upp till hela 60 bra låtar från hans 7 plattor, vilket säger lite om Tägtgrens patenterade melodisinne som han onekligen har till sitt förfogande. Måste jag välja bland hans skivsläpp så får det i jämnhetens tecken bli Nothing remains the same från 2002; den hamnar under mitt minst sagt hedervärda epitet: ”inte en dålig låt”. Det som gör att många låtar från de sista plattorna är att föredra, är just en mångfald av sofistikerade ljudlandskap, vilken i sig skapar en större variation gentemot de första plattorna. Jag är speciellt förtjust i Mr Tägtgrens sätta att producera och arrangera covers på. Han assimilerar originalet själ med sin egen och cocktaileffekten blir allt som oftast helt magisk.

Pains självbetitlade debutalbum Pain släpptes som sagt i februari 1997. Albumet är skrivet, inspelat, producerat och framfört av Peter Tägtgren himself i Abyss Studios. Denna one-man-show-platta återutgavs sedermera  2002 av Stockholms Records med tre bonusspår.

De  gudomliga singlarna ”End of the Line” och ”On and On” föregick det andra albumet, Rebirth som gavs ut december 1999 i Europa och i Nordamerika först 2001 av Regain Records. Hans musikaliska-identitets-sökande fann sin hemvist på denna platta, som för övrigt är en av hans tre bästa.

Det tredje albumet Nothing remains the same gavs ut av Stockholm Records 2002, och innehåller bland annat  en magisk cover på Beatleslåten ”Eleanor Rigby”. Plattan innehåller också en knippe av Pains allra bästa låtar som ”Shut your mouth”, ”It´s only them”, ”Close my eyes”, ”Just hate me”, ”Expelled”, Injected paradise”, ”Pull me under” och ”Save me”. Pains jämnaste och bästa album so far.

Multiinstrumentalistens fjärde album Dancing with the dead gavs ut i mars 2005.  En lyxig men begränsad utgåva innehåller förutom cd:n en dvd med hela sju bonusspår. I mångt och mycket är detta en mellanplatta där höjdpunkterna dessvärre är färre än vanligt. Låten ”Same old song” är däremot en riktigt urstark låt.

Hans femte alster fick namnet Psalms of instinction och  gavs ut 2007 av Roadrunner Records. Mer tyngd, mindre melodier resulterar i mitt tycke i  ytterligare en så kallad mellanplatta. Gästartister på albumet är Mikkey Dee från Motorhead på trummor i ”Zombie Slam”, Alexi Laiho från Children of Bodom med ett gitarrsolo på ”Just Think Again” och Peter Iwers, basist i In Flames på låtarna ”Save Your Prayers” och ”Nailed to the Ground”.

Det sjätte albumet, Cynic Paradise släpptes oktober 2008 via Nuclear Blast, och är ett av de bästa alster han någonsin släppt. Gästmusiker på albumet är bland annat David Wallin, som även spelat live med Pain sedan 2003 samt Anette Olzon , sångerska i Finska hårdrocksbandet Nightwish. Anette Olzon sjunger på två riktigt bra låtar: ”Follow Me” och ”Feed Us”.  Kioskvältaren ”I´m going in” är exempelvis en fröjd för örat. Albumet finns i två utgåvor, en vanlig och en begränsad utgåva med en extra-cd innehållande fem bonusspår varav två exceptionellt superba  coverversioner av Depeche Modes ”Behind the Wheel” och av Electric Light Orchestras ”Here is the News”.

Ett nytt album med titeln You only live tvice släpptes juni 2011 och är tillika Pains sjunde studioalbum. Låten ”The Great Pretender” är en oemotståndlig hårdrockhit som uppvisar en  nästintill ohälsosam  kreativitetsvitalitet hos Mr Tägtgren, något som borgar för kommande Painklassiker.

Höstlovsaktiviteter

90-talets hopslagning av utspridda studiedagar utmynnade i det som numera kallas Höstlovet. Det är ett lov som jag själv inte har några referenser till eftersom min skoltid avverkades på det glada 80-talet. Lovet i sig har för många barnfamiljer blivit ett perfekt läge att resa på. Resebolagen har självklart höjt priserna eftersom det är efterfrågan och utbud som styr marknaden. I och med att jag är arbetssökande så var Hanna och Frida hemma hela veckan, medan Marie jobbade de flesta dagarna. Det blev en balansgång mellan att leka med kompisar, aktiviteter och rastlöshet. Det låg mest på mig att aktivera de små liven på bästa möjliga sätt. En ekonomisk härdsmälta på grund av byråkratiska diskrepanser omöjliggjorde längre utflykter. Barnens topp-3 innehöll dock inga långresor utan aktiviteter som Badhuset, Busfabriken och äta på MAX-restaurang. Med strategiska dygnsmellanrum implementerades deras önskningar under lovveckan. Badhuset var väl det som jag upplevde de tyckte var allra roligast. De  nästan fyra timmarna var en orgie i intensitet och vattenjagande. Hanna hoppade modigt från 5 meter, dök och simmade bröst- som ryggsim, något hon inte gjorde förra året jag var med dem på Centralbadet – tänk vad tiden går fort.

Under den gångna veckan passade vi också på att hälsa mina föräldrar, min son David och hans två katter. Vi spenderade dessutom en heldag hos Maries föräldrar i symbios med hennes bror Tomas och hans fru Nina i Vångas obygder. Maries mamma hade tillagat gudomlig mat som i mina ögon är en svårslagen kostekvation. Vi inledde frossandet med en well-done-stek, krämig gräddsås och egen potatis. Därefter serverades en osannolik god dessert: inkokta ingefärspäron med äkta grädde och vaniljglass. Senare på kvällen blev det fika med hembakade kakor och bullar. Mateuforin avslutades med svampstuvning (vilket jag ödmjukt bojkottade) nybakat bröd med olika röror och pålägg med te.

Mega loppis i Folkborgen

Jag, Marie, Frida och Hanna hade masat oss till Folkborgen så tidigt som möjligt, det vill säga innan klockan 08.00 då kommersen inleddes. Vårt primära syfte var att hitta välvårdade julklappar till bra pris, innan någon annan gjorde det. Vi var dock inte ensamma om den tanken, utan det var ett lämmeltåg av rödögda morgonshoppare som tagit sig till ett kylslaget Borgen. Det visade sig inte vara falsk marknadsföring, utan varje tänkbar yta hade verkligen tillvaratagits i de rymliga lokalerna. Efter ett maniskt flackande mellan försäljarna så mattades den pro-tilltänkta julklappsshoppingen, då vi inte fann något speciellt att handla. Barnen lyckades i alla fall med konststycket att hitta ytterligare Bratz-dvd:er som de ännu inte hade i sin ägo. Till mig själv hittade jag en Spindel-man-docka i osedvanligt bra skick; 35 kronor var ett kap i mina ögon.

Provkörda bilar

I reklamen för Opel Corsa så används parollen: ”obegränsad körglädje”. Det epitetet kom både jag och Marie överens om var aningen optimistiskt. För att vara tysk kvalité, och för dem pengarna, så var detta den bil som vi hittills upplevt som allra sämst. Hade man varit dvärg så hade baksätessittningen varit problemfri, men som normalvuxen var det istället svårt att inte få skavsår på knäna. Färddatorn fick våra tankar att vandra till slutet av 80-talet. Vi skydde dessutom den osmidiga växellådan som pesten.

På Zetterbergs provkörde vi först en Mitsubishi ASX. Det var ett kampanjpris på den modellen, annars låg denna prisklassegment lite beyond our limits så att säga. Bilen i sig var helt underbar, och en klar topp 3 kandidat. Man satt högre än Hagebybacken, vilket vi båda upplevde som något positivt. Det mesta kändes sportigt och präglades av en äkta körglädje utifrån våra ringa bilkunskaper.

På samma firma så testade Marie och jag två i våra ögon estetiska bilmärken Citroën  C4 och C3. Vi hade överlag bannlyst franska bilar eftersom hörsägen från alltför många håll viskat att de var kommande reparationshärdar. Då vi tänker ha kvar vår nya ögonsten några år längre än själva nybilsgarantin, så var alla franska bilmärken i stort sett avpolletterade. Ändå satt vi nu i en sådan, och dessutom otroligt lågt ner i jämförelse med Mitsubishin. C4 var mångt om mycket också en bil som låg i gränszonen att kvala in på topp 3. Den dynamiska och exceptionellt sköna växlingsprocessen var exempelvis den bästa hitintills.

Efter denna körupplevelse testade vi den bra mycket bränslesnålare C3:an. Det visade sig vara en bra strategi, då det utkristalliserades sig en bil som vi absolut inte kunde tänka oss att köpa. Där c4:s smidiga växelprocess var gudasänd, så kändes c3:ans  som en halvtaskig kopia, utan  tillstymmelse till växlingseufori. Då man troligtvis lär utföra den processen åtskilliga gånger så hamnade C3:an i samma avpolletteringskategori som Opel Corsa och Hyundai i20.

Dysfunktionellt skoskav

Jag blev med nöd och näppe nästan kvar i division två i Squashstegen med 2 intjänade poäng,  men det var istället Kent Kullander som drog det längsta strået med 4 vunna set.  I min sista match i gruppen mot Torbjörn ”odjuret” Westerlund var det jag som  blev tvungen att lämna w.o för första gången någonsin. Det berodde på ett dåligt skött skoskav som blev sämre desto längre jag gick med det. De utlösande faktorerna var dels Höstmilen, dels 80 minuters ultraintensiv squash. Dagen efter kunde jag knappt gå; att ta på sig skor var värre än att trä på sig japanska kondomer. Det sved såväl fysiskt som psykiskt, och det fanns inget annat alternativ än att bege sig till distriktssköterskan som i sin tur propsade på mig att boka tid hos Jourcentralen, helst samma dag. Det visade sig i alla fall att jag inte fått blodförgiftning, och dessutom slapp använda mig av antibiotika. 300 kronor fattigare, men betydligt mer tillfreds med situationen lade jag mig ogenerat på tygsoffan. En motreaktion på inflammationen blev 38.5-gradig feber med  svettningar och matthet som biverkningar. Dagen efter var jag  feberåterställd, men fortfarande hade jag ett skoskav som mer påminde om något ur en alien-operation, såret såg inte så mysigt ut så att säga. Utifrån ett kostperspektiv var det optimalt, då jag inte ens orkade smussla i mig godistingestar.

När jag trodde att det dysfunktionella skoskavet tillhörde det förgångna, så svullnade foten upp. Det var minst sagt irrationellt, även ur en skolmedicinskt perspektiv. Frågan var om det var min hypokondriska ådra som visade sitt rätta ansikte, eller om min syn helt enkelt blivit aningen sämre. Det visade sig i alla fall var en temporär uppkommenhet, då svullnaden blev bättre desto fler dagar som passerade. Som sagt det är mycket lättare att ge andra råd som teoretiskt är enkla att utföra, men när det väl kommer till kritan så är de källor till oändliga förnekelser och ursäkter när det gäller en själv -  ”det händer inte mig”.

Squashödet visade upp sitt mest ironiska leende genom att Mikael Garrido lämnade walk over i sin sista match i gruppen mot Kent Kullander. Det innebar att Kent konkret plussade på sitt tagna set med tre gratispoäng, och passerade en demolerad Mats Widholm i-vem-som-skulle-åka-ner-av-oss-två-processen. Som sagt det går aldrig att förutse något, då verkligheten innehar så många fler variabler än den teoretiska. Jag föll dessutom på eget grepp eftersom jag själv kravlade mig upp i såväl division 3 och 2 via just andras w.o. – ordningen är återställd och min karma är återigen fulladdad. Måhända så kanske detta träning- och tävlingsuppehåll kan bidra till att återkomma starkare än innan det ofrivilliga uppehållet. Hälsan måste sättas i främsta rummet, även om det är svårt när tävlingsinstinkten pockar på.

Vecka 42 (6 pass, 312 minuter) var i stort sett en enda lång transportsträcka till ett av mina delmål, Höstmilen. Jag är i grund och botten inte driven av ett träningsberoende. Med denna term så menar jag människor som indirekt mår dåligt om de inte kommer ut och tränar. Jag är snarare precis tvärtom, och kan rent ut sagt bli glad ifall ett störtregn inleds samma dag som jag bestämt mig för att exempelvis springa 1 mil i Vrinnevi. Det är väl en egenskap som jag inte är helt tillfreds med, men det är så jag fungerar. Med den vetenskapen i bagaget så har jag kringgått det beteendet genom att istället attrahera och vädja till min starka tävlingsinstinkt. Träningsambitionen stärks påtagligt genom att ha dylika motionslopp inplanerade som exempelvis Bråviksloppet i september, Höstmilen i oktober, ett Halvmaraton på våren och Grabbhalvan i maj. På så sätt vidmakthåller jag en året runt löpningsprocess som parallellt är källan till ett holistiskt välbefinnande och en rejäl motivationsbefrämjare. Det är som sagt mycket roligare att ge sig ut i löpningsspåret med vetskapen att försöka slå förra årets tid eller tidsrekord som man innehar, än att bara springa. Ofta är dessa lopp också minifolkfester, en plats där man möter likasinnade eller vänner man inte träffat på länge. Det går inte att komma ifrån att det är roligare om man är flera kompisar som deltar gemensamt i loppet. Den gemenskapen är oslagbar, till skillnad från att ensam stå vid startlinjen.Tiden i sig är ett medel att kunna förbättra sig till nästa års tävling, vilket jag onekligen får göra efter den halvtaskiga tiden: 53.53 minuter. Men som sagt det finns många pusselbitar kvar till förbättring. Det är lätt att falla i energitjuvfällan: ”du är ju inte precis 20  år längre”. Det är så sant, men förr var det mer fest och taskiga kostvanor som agerade resultathämmare. Nu är det åldern som spökar, men mina förändrade och förbättrade kostvanor är däremot som natt och dag sedan ungdomsglansdagarna. Min alkoholkonsumtion är inne på precis samma linje. Då festade jag och fotbollslaget vare sig vann eller förlorade matcherna; det fanns alltid någon anledning till att fira eller dränka sorgerna i. Det i sig är faktorer som möjliggör avsevärt  bättre resultat än vad jag uppvisade på årets Höstmilsupplaga.

Squashstegeäventyret i division 2 inleddes ju så bra med vinst mot Kent Kullander med 3-1, däremot blev det torsk mot såväl Johan Lindström som Mikael Garrido. Setsifferkoden blev densamma vid båda matcherna 3-0, vilket innebär att Kent Kullander inte får ta fler än 2 set på sin kvarvarande match. Jag själv bör ta något mer set  i min sista match mot Torbjörn Westerlund, för att vara på den säkra sida. Underifrån närmar sig tre riktiga squashrävar som Jörgen Pettersson, Daniel Stridman och Magnus Melberg.

Efter ett ofrivilligt, men tillsynes oändligt träningsuppehåll så stod jag återigen på squashgolvet. Min träningsvikt pendlade anorektiskt mellan  74-75 kg, det vill säga under min subjektiva idealsviktsnivå. Jag inledde comebacken lugnt mot Linos polare ”kula”, som jag manövrerade ut med 10-2 utan att behöva förta mig. Därefter så bildades det ett nytt skoskav på det gamla, och jag valde en gång för alla att låta hälen få en chans till att läka. Jag ägnade mig istället åt foppa-toffel-promenader och lite cykling. Under tiden så testade jag på en strikt kolhydratkost det vill säga en nästintill kolhydratfri kost. Ur ett viktperspektiv var det fantastiskt, men utifrån ett tävlingsperspektiv var det rent ut sagt  katastrofalt. Min återkomst i squashstegens division 3 mot Jörgen Pettersson genomsyrades av en sinnessjuk trötthet. Redan efter första set så var jag på väg mot blod-smaks-avgrunden. Min analytiska sida uteslöt feber, då jag redan tagit tempen på morgonen, och då kvarstod den strikta kolhydratkosten som boven i dramat, om jag inte drabbats av ebola.  Jörgen vann i vilket fall komfortabelt  utan att behöva förta sig med 11-7, 11-6, 11-5. Energilösheten av den asketiska kosten är numera historia, det blir en tillbakagång till en mer varierad kost i framtiden. Även mitt andra squashframträdande två dagar senare genomsyrades av samma energitomhet, vilket gjorde mig ännu mer hypokondrisk.  Vecka 45 landade för övrigt på ett squashpass al´a 95 minuter, medan vecka 46 inhyste 220 minuter i  tre träningspass.

Tv-eufori på 4:an – ”Så mycket bättre”.

Ett av de absolut bästa programkoncepten som kommit fram i tv:n den senaste 10 års perioden anser jag vara: ”Så mycket bättre”. Det är dessutom varken  en Holländsk eller Amerikansk förlaga som ligger till grund för programidén. Konceptet går kortfattat ut på att folkkära artister ifrån olika genrer och åldrar under en vecka bor tillsammans och successivt lär känna varandra. I varje program är en av artisterna huvudperson, han eller hon bestämmer hela dagens upplägg med olika aktiviteter och utflykter. När de samlas för lunch och middag blir det tillfälle för de andra artisterna att framföra sina unika tolkningar av huvudpersonens låtar. Upplägget är genialiskt i all sin enkelhet. Första säsongens framgångsfaktor tror jag personligen tv-4 blev smått tagna på sängen av. De hade nog förväntningar, men att de åtta programmen skulle generera i en sådan succétriumf trodde de nog själva inte ens på. Det var inte bara tv-bolaget som gnuggade händer, utan också de medverkande artisterna.

Halvföredettingar som Petter, Lars Berghagen, Plura och  Di Leva fick en medial- som musikrenässans av rang. September gick exempelvis från doldis till überfolklig; plötsligt var hon en kvinna på allas läppar, och hennes covers och egna plattor sålde som smör. Hon lyckade bli September med hela Sveriges befolkning på blott åtta veckor, vem säger att tv fortfarande inte har stor genomslagskraft? Kvar blev Lill-Babs och Christer Sandelin som troligtvis stärkte sina varumärken, men ändå fick skrapa resterna av det upplagda smörgåsbordet.

I årets säsong medverkar Tomas Ledin, Eva Dahlgren, Jason ”Timbuktu” Diakité, Lena Philipsson, Martin ”E-Type” Eriksson, Laleh Pourkarim och Mikael Wiehe.  Tomas Ledin tror jag blir den som får allra mest skjuts av den annalkande renässansen. Laleh blir definitivt årets September, hon lär bli Laleh med halva Sveriges befolkning, vare sig vi vill det eller inte. Lena Philipsson och Timbuktu lyckas alltid vara ständigt innovativt aktuella, och lär därför inte åtnjuta samma synergieffekter som ovanstående artister. Alla artister är vinnare, men de som jag tror får minst uppmärksamhet är Mikael Wiehe och Eva Dahlgren.  Jokern  i sällskapet är en av mina tidigare ”idoler”: E-Type. Hans röstbegränsningar ock lite enkelspåriga musikstil tror jag kommer att hämma den musikaliska katapulten, men förhoppningsvis uppväger hans förfestar-personlighet den faktorn. Att släppa en skiva, ge sig ut på turné eller sätta upp en krogshow efter programseriens slut är onekligen ett bra drag som alla involverade artister borde ägna sig åt, i syfta att ta del av de osannolika fördelar som konceptet frambringar.  Jag tycker det är så oerhört  tillfredsställande att det inte finns tillstymmelse till förnedrings-tv eller tävlingshybris-tv.

Det är lite samma positiva stämning som i SVT:s ”På spåret”, en programidé där autentisk glädje och små gester går före dylika tv-modetrender, vilket känns exceptionellt befriande. Huvudpersonens karriär summeras på ett lättsamt sätt, utan att bli långdraget eller överklämkäckt. De andra artisternas tolkningar av dennes låtar är också nyskapande och spännande ingredienser att servera vedertagna låtar på ett nytt och  personligt sätt, som exempelvis Lalehs underbara version av Tomas Ledins ”Just nu”. Som sagt den andra säsongen inleddes nyligen på tv-4. Först ut var Tomas Ledin; alla  kritikers okrönte hatobjekt, men en  man med ett gigantisk knippe låtar som tagit sig ända in i den komplexa svenska musikfolksjälen. Personligen tycker jag väldigt bra om hans låtar, främst de äldre. Likt ABBA eller Gyllene tiders låtar upplever jag dem som tidlösa, till skillnad ifrån Magnum Bonum, Noice eller Attacks gamla 80-tals dänger.

Svensk television sliter väl sig fortfarande i håret av att de själva inte kommit på denna enkla men geniala programidé. Paradoxalt nog är de själva ansvariga för detta, då tv-4 starkt inspirerats av SVT-succén ”Stjärnorna på slottet”. 1½ timme är en perfekt lagom program-tids-dos, då en timme varit lite för kort, och två timmar aningen för långt, tyvärr får man stå ut med den ytterst irriterande och frekventa reklamen. Som allt annat har succéer en tendens att inte sluta när de bör göra så, och återigen är det kapitalet som styr produktprocessen.  Jag hoppas att programmakarna har den goda smaken att sluta  när de är på topp, innan programkonceptet hinner bli pinsamt urvattnat.