Kärlek vid första lyssningen

1983 var det året som jag införskaffade mig ett exemplar av Pretty Maids första EP. Omslaget, produktionen och låtarna andades ungdomlig naivitet, men under denna tonårsyta doldes det ett kvalitetsembryo som fragmentariskt växte till sig till nästkommande platta. Pretty maids andra alster var albumet som fick mig frälst. Red hot and heavy var titeln på detta klassiska hårdrockmästerverk som utgavs 1984 med ett stort skivbolag i ryggen.

Sångaren Ronnie Atkins mycket karakteristiska röstpendlade mellan aggressivitet och mjukhet var en spännande kombination som instinktivt trollband mig. När låtar som: ”Back to back, Cold killer, Battle of pride” väl etsat sig fast fanns det ingen återvändo – jag var fast – jag var ett fan. Semiballaderna ”Waiting for the time och A place in the night” visade att bandet också  kunde skriva softare låtar, vilka dessutom var gudomliga.

Kvalitet före kvantitet

1987 utkom Pretty Maids andra riktiga platta: Futureworld. Denna gång var mina förväntningar  abnormt höga. Vanligtvis är dessa förväntningar källan till besvikelser eftersom de just är förväntningar. I detta fall och inför alla andra Pretty Maids skivsläpp så har jag hittills inte blivit besviken, snarare tvärtom. De tillhör den skara band och artister som jag alltid ser fram mot när de släpper något nytt material.

Det är en snuskigt skör balansgång som många äldre hårdrockband måste ta hänsyn till. De ultrakonservativa hårdrockarna vill att det ska låta som det alltid gjort, utan att upprepa sig för mycket medan liberallisterna istället vill se en ständig förnyelse, utan för den skull ge upp sin originalitet. Denna moment 22 situation har få band och artister kapacitet att klara av.

Många band återupprepar istället samma musikformel till oändlighet som exempelvis en annan av våra husgudar: Yngwie Malmsteen, andra band sneglar alltför mycket på vad som är modernt idag  och gör istället en musikalisk  helomvändning a´la Bon Jovi. Hybriden mellan dessa variabler har Pretty maids hittills klarat mycket bra.

Deras senaste studioalster Pandemonium är ett av de bästa de någonsin släppt, enligt mig. Pretty Maids förra album blev rejält hyllad av en enad kritikerkår, jag själv anser nog att att den skivan instinktivt kändes rätt, men efter ett par lyssningar så lyckades den inte fånga mitt intresse, utan saknade någon form av musikalisk själ.

En bidragande orsak kan ha varit att denna platta var den första för  det italienska A.O.R.-bolaget: Frontiers records där överhierarkin är ökända för att styra in sina artister och gruppen mot reproduktion och konservatism i syfte att blidka ölmagade medelålders män och övervintrade groupies. Dock brukar de släppa aningen på kontrollen i och med en grupps andra platta och då blev resultatet så bra som det blev på Pandemonium.

Såg dem live

Min trogne vapendragare och hårdrocklärling Stefan Hammarström blev instinktivt minst lika betagen av Pretty maids som jag själv. I mitten av 90-talet (1994) så åkte vi två och brorsan upp i en sliten Toyota Corolla. Vår destination var Stockholm, vårt mål var Pretty maids live på Gino`s vid Kungsträdgården.

När vi äntligen funnit inspelningslokalen så möttes vi av roadies som bar ut allehanda musikutrustning. Det bådade definitivt inte bra och informationen som följde var att spelningen som vi bokat biljetter till blivit inställd. Detta var innan Internets födelse så vi fick helt enkelt vända om och återvända till Norrköping. I besvikelsen kölvatten lyckades jag nästan köra ihjäl oss på vägen hem.

Nästa livetillfälle som dök upp var 2001  på Sweden rock festival. Vi har besökt festivalen 8 gånger, men att få uppleva riktiga hårdrockshusgudar är onekligen snäppen större än att se andra favoritband. I ”husgudskategorin” har Stefan och jag avverkat: Y and T (2 ggr), Yngwie Malmsteen (6 ggr), Savatage (nu: John Oliva´s pain) (1 ggr), Black Sabbath (2 ggr), och nu Pretty maids för första gången. När sinnebilderna  och förväntningarna låg lika täta som Londondimman var det dessvärre lätt att bli apatiskt dränerade.

Vi stod allra längs fram och hade dessutom timat in alkoholhalten perfekt, förutsättningarna kunde bara inte bli bättre. Från start ”til the bitter end” så saknades den magiska stämningen, den där glöden som gör en musikupplevelsen tidlös och riktigt minnesvärd. Ljudet var sisådär precis som vädret, och några av medlemmarna var inte så karismatiska som vi förväntat oss. Ett tag trodde såväl Stefan som jag att vi hamnat i uttagningen i julbordsätnings-SM eller att Meat Loaf vikarierat in på ett hörn, vilket skapade konflikter i våra konservativa 80-tals sinnen och minnen.

Tredje konserten blev till sand

Datumet var den lördagen den 4 december – tiden 22.30 – staden var Jönköping – och spelningen hölls i Zaragon rock klubb. Stefan och jag dyrkar våra danska bröder som definitivt inte alls kan kategoriseras som ren skär nostalgi. Efter att ha städat, fixat i barnens rum, lyssnat på musik och kopplat av blev jag hämtad av Mr Hammarström runt klockan 15.00. Vi pratade nutid och dåtid konstant från Norrköping till Jönköping.

SMHI fick sig återigen en törn då det absolut inte skulle bli snö denna lördag, vilket det såklart blev. Klockan 17.30 stegade jag och Stefan över Johans villatröskel.Tredje gången gillt är ett vedertaget begrepp, tyvärr stämde det definitivt inte in när vi skulle se idolerna i Jönköping på Zaragon club den 4 december 2010. Jag hade tagit med precis allt i beräkningarna, trodde jag. Stefan och jag åkte upp till Jönköpings-Johan vår Swedenrock polare som bodde i trakterna. Hans hus var som en labyrint av kvadratmeter och att hitta något var som att hitta en nål i en höstack.

Det var inget som stoppade Stefans alkoholsinne, likt en tränad knarkhund sniffade han fram halvtaskig whisky Tanken var att vi skulle dra och äta före 20.00. Vi inledde med öl, men rent grottmannamässigt tyckte Stefan att Whiskey vore ”effektivare”, och av en ren slump stod det en liter Famous Grouse på bordet. Varningsklockarna tilltog när de otroligt stora whiskyglasen placerades framför oss. Stefan visade vart skåpet skulle stå genom att nästa fylla  upp de gigantiska glasen. Hur många centiliter ett glas bestod av vill jag än idag inte ens tänka på. ”NykteristJohan” drack desto mindre, en strategi jag alltid är lika avundsjuk på.

Alkoholdjävulen Stefan manade på oss att dricka snabbt, det var i princip bara piskan som fattades. Argumentet var att vi endast hade kort tid att dricka innan vi skulle dra till den italienska restaurangen. Tyvärr borde jag redan där försökt påverka den i princip fastlagda alkoholrutten. Nu gjorde jag återigen inte det, utan vi hade ruskigt trevligt då vi avhandlade förbjudna samtalsämnen, djupa diskussioner, nostalgifragment och sarkasmironi på hög nivå. Tiden gick groteskt snabbt, och glasen tömdes och  fylldes på igen, nästan omedvetet. Runt klockan 21.00 bokade vi en taxi, och då gick jag hastigt och troligtvis mycket oförutsägbart in i en form av alkoholkoma. Har i stort sett inget minne kvar från det klockslaget till jag vaknade i sängen nästa morgon.

Tredje konserten blev till sand

Datumet var den lördagen den 4 december – tiden 22.30 – staden var Jönköping – och spelningen hölls i Zaragon rock klubb. Stefan och jag dyrkar våra danska bröder som definitivt inte alls kan kategoriseras som ren skär nostalgi. Efter att ha städat, fixat i barnens rum, lyssnat på musik och kopplat av blev jag hämtad av Mr Hammarström runt klockan 15.00. Vi pratade nutid och dåtid konstant från Norrköping till Jönköping.

SMHI fick sig återigen en törn då det absolut inte skulle bli snö denna lördag, vilket det såklart blev. Klockan 17.30 stegade jag och Stefan över Johans villatröskel.Tredje gången gillt är ett vedertaget begrepp, tyvärr stämde det definitivt inte in när vi skulle se idolerna i Jönköping på Zaragon club den 4 december 2010. Jag hade tagit med precis allt i beräkningarna, trodde jag. Stefan och jag åkte upp till Jönköpings-Johan vår Swedenrock polare som bodde i trakterna. Hans hus var som en labyrint av kvadratmeter och att hitta något var som att hitta en nål i en höstack.

 

Min analys av att hamna i ett sådant ”fjortis-tillstånd” baserar sig på dessvärre tidigare erfarenheter.

• Jag åt alldeles för lite mat innan jag kom dit; 3 mackor och en banan
• Vi borde fortsatt med öldrickandet, whiskyn på bordet var boven i dramat
• Jag är innerst inne medveten om att jag dels inte ska dricka för snabbt, för mycket eller blanda: jag lyckade undgå alla de kriterierna
• Stefan har en tendens att vara övertygande (pådrivande) i att dricka mycket och snabbt i alldeles för stora glas.
• Jag borde haft vett att ta det lugnare, men när man väl börjat dricka så upplever i alla fall  jag det som svårt att hålla tidigare löften mot sig själv
• Vi borde ha dragit ner till restaurangen den ursprungliga tiden runt 20.00

Som sagt dagen efter blev ett uppdukat smörgåsbord av ångest. Jag hade verkligen sett fram mot såväl sällskapet, maten som Pretty Maids konserten. Det positiva var att kameran, mobilen och plånboken fortfarande fanns i min ägo. Den andra positiva aspekten var att inget allvarligare faktiskt inträffade. Det gäller återigen att reflektera på vad som hänt i syfte att det inte ska återupprepas.

Alkohol kan vara ett utmärkt sätt att slappna av och ha trevligt med, men i rätt mängder. Jag är ju ändå 43 år och borde ju onekligen inte alls uppträda såhär patetiskt. Nästa konsert med Johan ska enbart gå i ölens tecken ett tidigare restaurangbesök.

Jag kände mig betydligt bättre på måndagsmorgonen, även om jag sovit halvtaskigt; livet kom successivt tillbaka. Med ångest för 7½ personer och en huvudvärk att döda för svor jag att nästa spelning med dessa husgudar skulle sluta på ett trevligare sätt. Jag fick chansen när Pretty Maid återbesatte Zaragons scen året efter, men tyvärr passade datumet mindre bra. Ytterligare en chans att se dem dyker upp på Skogsröjet 2013, nära och bra, kruxet är att Lidingöloppet går av stapeln samma helg. Bad luck eller ödet?

Lite bandhistorik

De enda kvarvarande medlemmarna i bandet är: Gitarristen Ken Hammer och sångaren Ronnie Atkins. De är kärnan i bandet och dessutom gamla barndomsvänner. Ronnie och Ken  startade coverbandet Pretty pretty panick 1981. När de fick kontrakt med brittiska skivbolaget Bullet records så ändrades namnet till nuvarande Pretty maids. De har sedan starten 1981 bytt ut ett antal gitarrister, basister, trummisar och keyboardister. 5 av de utbytta hann att vara med över 5 år i bandet, något som jag tror varit en kvalitetsinjektion till de två kreativa  hjärnorna i bandet.

De utbytbara torde troligtvis smittat av sig med sin musikkompetens och sina influenser något som vidmakthållit bandets utveckling och hunger istället för stagnation. Basisten Kenn  Jacksson är den medlemmen som för övrigt varit med längst  med i bandet utöver grundarna. Han gick med i bandet 1991 och slutade ironiskt nog precis när jag skrivit klart detta inlägg. Anledningen till avhoppet ryktas vara alldeles  för många buffésittningar, för få groupies och nedröstningen av att inte få ha med egna bilder på profeten Muhammed på nästa skivomslag.

Discografi

1984 – Red hot and heavy

1987 – Future world 1987

1990 – Jump the gun

1992 – Sin decade

1993 – Stripped

1995 – Scream

1997 – Spooked

1999 – Anything worth doing, is worth overdoing

2000 – Carpe diem

2002 – Planet panic

2003 – Alive at least

2006 – Wake up to the real world (Frontiers records)

2010 – Pandemonium (Frontiers)

2012 – It comes alive (made in Switzerland)

2013 – Motherland (Frontiers)

2014 – Louder than ever (Frontiers)

2016 – Kingmaker (Frontiers)

 

Tags: alkohol, ångest, best band ever, Danmark, dödsångest, Ken Hammer, melodiös hårdrock, Pretty Maids, Ronnie Atkins, Zaragon Rock Club

This entry was posted on 27 april, 2010 at 16:33 and is filed under Film, Musik, Kultur. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.