Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Mats Widholm ’

The Music of Motown

26 februari, 2017 by

Tidlöst

Så fort jag såg annonsen att The music of Motown featuring Afro-dite skulle gå av stapeln i De Geer hallen beställdes biljetterna med fokus på grymt bra sittplatser. 700 kronor för mig och min fru Marie på mitten av rad tre, vilket var helt optimalt.

Sedan barnsben har tonerna av Motown soundet attraherat mig. Hypnotiska refränger, starka vokalister, cool koreografi och positiv energi utöver det vanliga. Blandningen av funk, soul, blues, r’n’b kryddat med pop hybridiseras till en magisk gryta. Mina tidiga Motown-favoriter har varit låtar åt det mer poppiga hållet som exempelvis:

The Temptations: ”My girl”, ”Get ready”, ”Papa was a rollin stone”.

The Supremes: ”Stop in the name of love” ”You can´t hurry love”, ”Baby love”, ”Where did our love go”, ”You keep me hanging on”.

Four Tops:  ”Reach out i´ll be there”,  ”I can´help myself”, ”It´s the same old song”, ”Baby I need your loving”, ”Standing in the shadows of love”.

Marvin Gaye: ”Heard it throught the grapevine”.

Stevie Wonder: ”Superstition”, ”Sir Duke”, ”Master blaster”.

Martha an the Vendella: ”Jimmy Mack”, ”Dancing in the street”, ”I say a litle prayer”.

Jimmy Ruffin: ”What becomes of the brokenhearted”.

Edwin Starr: ”War”.

The Contours: ”Do you love me”.

Mary Wells: ”My guy”.

Brenda Holloway: ”When I´m gone”.

De Geer hallen energi

Barnen höll varandra sällskap i symbios med ljummen Melodifestival, natriumglutifierade chips, lösgodis, cola och nyladdade mobiltelefoner. Jag och Marie intog kvällsmiddagen på Härlig Pasta. En väl tilltagen Basilikapesto och Rökt lax pasta ekade förväntad gourmetkäk…. de första tuggorna, därefter blev det enbart en plikt att äta upp maten som var under medelbetyg. Färsk pasta är väl det minsta man skulle kunna begära; det här kändes mer som Netto. Jag tror inte man kan bli förgiftad av olivolja, men mängden som serverades i rätten var i mesta laget, på ett negativt sätt.

I ett nästintill utsålt De Geer hallen fann vi våra utmärkta sittplatser i orkesterdiket det vill säga de mindre bekväma stolarna. Vi ögnade igenom innehållet i det oklanderliga programmet som införskaffades för 60 riksdaler. Klockenligt klockan 19.30 inledde Gladys del Pilar showen med en traditionell intetsägande gospelsång.

Lite senare gjorde fotbollsspelande – Melodifestivalbekantingen Boris Rene en version av Muddy Waters bluesdänga ”Hoochie Coochie”. Däremellan blev också rhythm’n'blues och rock’n'roll för att demonstrera för publiken var Motownsoundet hade sitt ursprung. I mina ögon var detta en relativt seg inledning utifrån den gigantiska Motown-låtskatten.

Därefter tog sig showen med ett högt tempo, snygga dansnummer och oändligt med klädbyten. Afro-Dite, exklusive Kayo Shekon, de vill säga Gladys del Pilar, Blossom Taintor och Jessica Folcker samt de övriga sju i ensemblen fullkomligt överöste publiken med utstrålning, roliga, men trovärdiga peruker, kostymering och scenografi. Jag uppskattade att alla på scenen involverades i såväl sång, dans som mellansnack, ingen blev utanför i denna glitter och glamour-orgie.

Tjejensamblen

Aretha Franklin, Temptations, Four Tops, Stevie Wonder, Marvin Gaye, Diana Ross & the Supremes, Jackson 5, Arthur Conley, Beyoncé och Bruno Mars var artister vars låtar rekonstruerades på scenen iförd Ullared-kostymen av nästintill bara förinspelad musik.

The Temptations-låten ”Papa was a Rolling Stone” var en av höjdpunkterna precis som The Four Tops låten: ”Reach out i´ll be there”. För mig var dock Tranåssonen Simon Lingmerth känd från Wallmans, körsångare i Melodifestivalens och Idol 2010 det allra största utropstecknet. Han hade mest utstrålning, sjöng bäst och var coolast på scenen, en klockren överraskning.

Simon Lingmerth

Afro-Dite avfyrade också sin Meldifestivalvinnare från 2002: ”Never let it go”, en låt som inte alls gjorde bort sig i sammanhanget, snarare tvärtom. Sista nostalgitimmen gick fort, de 90 minuterna kändes slutligen aningen för korta.

Egentligen var detta en bra blandning av gammalt och lite nyare tongångar samt välbehövliga genreväxlingarna, men jag hade ändå föredragit helt annat låtval, men som sagt smaken är ju som baken. Publiken gillade dock verkligen vad de hörde genom att stå upp och klappa händer och svänga med sina dinosauriehöfter.

A Light Motown History

Historien om Motown kan berättas på så många sätt, men allt annat än att börja den magiska soulsagan utan att först nämna entreprenören och visionären Berry Gordy Jr (född 1929, Detroit, Michigan) skulle faktiskt vara en smärre hädelse.

Mannen som den 12 januari 1959 lånade 800 dollar från sin familj för att förverkliga sin dröm om skivbolaget Motown kom inte bara att förändra den globala musikscenen, han kom även att skriva soundtracket till delar av den historiska rörelse som idag har lett ända fram till en svart amerikansk president.

Han hade tidigare jobbat på Ford-fabriken i Detroit och tog med det löpande-konceptet som han hade blivit bekant med på fabriken in i företaget. Det var vanligt på den tiden, men det var första gången det blev ett mycket framgångsrikt musikkoncept.

Gordy startade i musikbranschen som låtskrivare. Det var efter att hans ”Lonely Teardrops” blivit en hit med Jackie Wilson som han inspirerades att starta ett skivbolag.

Den första skivan som spelades in och gavs ut var ”Come to me” med Marv Johnson, och skivetiketten hette Tamla. Första Motown-skiva som gick upp till förstaplatsen på den amerikanska Billboardlistan var ”Please Mr Postman” med The Marvelettes (1961).

I mitten av 1960-talet var Motown det största företag i USA som var helägt av svarta. Musiken som strömmade ut ur Hitsville USA på 2648 West Grand Boulevard i Detroit kom att hjälpa till att ena ett rasindelat och segregerat land och är än idag lika relevant som när den första Marv Johnson-singeln släpptes för snart ett halvt sekel sedan.

Men trots att det är främst 60-talet som vi idag förknippar med Motown var det faktiskt på 70- och 80-talet som bolaget sålde flest skivor. 70-talets funkkombo The Commodores hade mellan 1974 och 1980 ett försäljningssnitt på två miljoner album per år och det mest framgångsrika Motownsläppet kom så sent som 1984 då Lionel Richies ”Can’t slow down” sålde i hela tio miljoner exemplar. Detta var dock många år efter bolagets mest inflytelserika period, eller kanske snarare, perioder.

The Four Tops

Den första riktigt viktiga framgångssagan var Smokey Robinson och hans The Miracles som kom att länka samman 50-talets doo-wop med det unga popsouliga 60-talssound som inom några år skulle komma att kallas The sound of young America.

Med låtskrivartrion Holland-Dozier-Holland (Eddie och Brian Holland samt Lamont Dozier) och det näst intill abnormt tajta husbandet The Funk Brothers sedermera på plats var det sedan bara en tidsfråga innan hitlistorna skulle ockuperas med storm. De kommande stjärnorna hette då The Primettes och The Distants, men kom efter kontraktskrivning med Berry Gordy att byta namn till The Supremes och The Temptations.

Holland-Dozier-Holland

Under 1960-talet skrev och producerade de flera hundra låtar för det Motown. Många av deras låtar kom att nå Billboardlistans heliga förstaplats. Bland deras hits kan nämnas: ”Baby love” och ”Where did our love go” med The Supremes, ”Baby I need your loving” med The Four Tops”Heat Wave” med Martha and the Vendellas och ”How Sweet It Is (To Be Loved by You)” med Marvin Gaye.

Eddie Holland skrev texter, Brian Holland skrev melodier och Lamont Dozier skrev såväl texter som melodier. Eddie Holland försökte sig också på en egen sångarkarriär och hade en hit 1962 med Jamie.ad gjorde Holland-Dozier-Holland efter att de lämnade Motown tidigt 1968 efter en royalitydispyt.

Lite äldre melodigenier: Holland-Dozier-Holland

De fortsatte dock reproducera  hits lika bra som den som producerades för Motown, men inte lika känd som låtarna till The Supremes eller The Four Tops. De startade skivbolaget Invictus, men de låg i rättslig tvist med Berry Gordy många år efter att de lämnat Motown, så de skrev låtar under mer eller mindre hemlig pseudonym. Holland-Dozier-Holland valdes in i Rock and Roll Hall of Fame 1990

Tillsammans med Martha & The Vandellas, Four Tops och ett elvaårigt underbarn som kom att stöpas om till Little Stevie Wonder växte det karaktäristiska Motownsoundet så fram vid 60-talets mitt. Och kanske är det allra främst existerande på Martha & The Vandellas euforiska ”Dancing in the street” från juli 1964.

The Supremes

När 60-talet sedermera började lida mot sitt slut och Holland Dozier Holland lämnade bolaget verkade de största framgångarna vara i fara, men dels kom då Jackson 5 och dessutom började producenter som Norman Whitfield skapa en mer psykedelisk ljudbild åt främst The Temptations.

Denna period kom dock snart att överskuggas av en politisk och social medvetenhet som tog skruv med släppet av Marvin Gayes ”What’s going on” 1971 och som även kom att bli Stevie Wonders signum under det resterande 70-talet.

När discoeran alltmer tog över efter 70-talets mitt började Motown visserligen tappa konstnärlig mark, men The Commodores kom att hålla bolagsfanan högt fram till 80-talet då artister som Rick James, Lionel Richie, High Inergy och Rockwell tog vid. År 1972 flyttade Gordy hela företaget från Detroit till Kalifornien. År 1993 köptes det av PolyGram och ingår numera i Universal Music.

Stevie Wonder

Trots att det nu är länge sedan storhetseran finns bolaget faktiskt kvar än idag, nu som en del av Universal och har under 00-talet släppt album med bland andra Erykah Badu, Damian Marley, Q-Tip och Lindsay Lohan.

Dess musikaliska betydelse som bolag är dock dessvärre över och förbi, det går idag knappast att prata om ett enat Motownsound. Däremot går det att prata om ett Motownarv på andra sätt.

Detroit

Tanken som växte fram i Detroit, om att utifrån ingenting starta ett svart skivbolag, har inte minst påverkat just motorstadens musikscen, där technoakter som Underground Resistance och producenter som Derrick May kom att inspireras till liknande gärningar, och dessa har sedan i sin tur påverkat den europeiska dansmusiken.

Detta arv kan knappast överdrivas. När den idag snart 80-åriga Berry Gordy i senaste numret av magasinet Mojo får frågan om vad Motowns arv betyder nu efter 50 år blir han osäker men svarar till slut; ”kärlek, och en tro på sig själv.” En sammanfattning god nog av ett skivbolag vars like vi tidigare aldrig skådat och som inte heller har funnit sedan dess. (skribent Stefan Thungren material från SvD, modifiering av Mats Widholm)

 

 

Continue Reading »
No Comments

Pappa, jag och brorsan

Min pappas vädjande ögon blev katapulten som sammanfogade min far, min bror och mig i vår nytvättade svarta Hyundai en  solig lördagsförmiddag. Mitt primära uppdrag låg i att återskapa det förflutna till min pappa vars uppväxt skedde i Lindö. Det blev en guidad tur fyllda med kända som okända anekdoter. Lindö båthamn, fotbollsplanen, släktingars hus med mera var några ställen vi stannade på. Orten är en villaförort omkring fem kilometer nordost om Norrköping. Orten är uppdelad på Abborreberg, Berga, Rönntorp, Långtorp samt Lindö en yta av 3,2 km

I och med att pappa aldrig sällat sig till kategorin modeikoner så hjälpte jag och brorsan på traven genom att lotsa honom genom skodjungeln på XXL-sport. Det blev till sist ett par bekväma och snygga gympaskor som inhandlades. Vi passade därefter på att ögonshoppa på El-giganten. Förmiddagen avslutades med en lyxig lunchbuffé på Ghandi. Det blev helt enkelt en toppendag, något vi definitivt måste göra om lite oftare.

Ridning med proffs

Jag tog Hanna, Frida och Hannas klasskompis Kajsa till min kompis tjejs Lindas stall. De fick vara med hästen Moses som enligt Linda hunnit bli 25 år gammal och väldigt van vid barn. Först borstade de hästen tillsammans för att lära känna den sedan var det dags att kläden gamle besten. Först ut i hagen blev Frida, sedan Kajsa och sist ut Hanna. Alla ungarna fick känna på när Moses började trava, något som både gladde och skrämde. Själv satt jag på tryggt avstånd från hästbestyren med en undangömd liten lösgodispåse.

Hästflugor ett gissel, men fäbromsar klasser värre. Boskapsbromsen som den egentligen heter är en stor broms med en längd på mellan 18 och 25 millimeter. Till skillnad från vissa andra bromsar så flyger den ofta med ett högt brummande ljud. Hos honorna är mundelarna omvandlade till bladlika stiletter, och med dem biter de hål på huden hos däggdjur.

Betten är därför ytterst  smärtsamma. Honan suger främst blod på kreatur, mer sällan på människor. Flygtiden är från juni till och med augusti. Larven lever i jord eller vatten och är ett rovdjur som livnär sig på insektslarver och maskar – otrevliga varelser helt enkelt. En klar orsak till varför vi aldrig kommer att skaffa oss hästar.

Väsby Rock 2014

Den strävsamma trion bestående av Mats Widholm, Johan Nordström och Stefan Hammarström bytte förra årets lokala Skogsröjet mot en annan hårdrockfestival nämligen Väsby Rock. Detta  var andra gången denna begivenhet gick av stapeln, men första försöket som två-dagars-festival. Till skillnad ifrån ovannämnda skogbeklädda festivaler samsas Väsby Rock med grå betong, smutsig betong och ännu mera betong. Miljonprojektvyerna delade plats med den amerikanska drömmen: shoppingpalatsen.

De två scenerna var placerade på en fotbollsplan mitt emot varandra. Att man som besökare kunde dra nytta av den finklippta gräsmattan var lika  genialt som behagligt. Vi hade för första gången i vårt liv betalat extra för att få varsitt backstagepass. Det primära syftet var att mingla med våra hårdrockande idoler. Nackdelen var att det var lika dyrt som på resten av festivalområdet, något vi i vår enfald trott skulle vara precis tvärtom.

Vi unnade oss att bo två nätter på Scandic hotell i Upplands Väsby med deras traditionellt underbara frukost. Till skillnad ifrån från Skogsröjet och Sweden Rock Festival låg musikbetoningen på melodiös hårdrock. Första dagens absoluta höjdpunkter var för mig var Degreed; dels för de bara är bra, dels för de är hungriga och anti-gubbiga. Treat levererade som vanligt, och det blir bara uppenbarare för varje år som går att de utifrån senaste plattan borde släppa minst en platta till på grund av att ”Coup the grace” utklassar allt annat som kommit ut på 2000-talet i genren melodiös hårdrock

Tyvärr blev jag aningen seg och somnade till på gräsmattan – invid båset med dylika vaktkonstellationer. Detta visade sig vara en usel idé då jag blev utdriven från området genom att de tog bort mitt festivalpass. Jag missade At vance, husgudarna Pretty Maids, Candlemass samt Jorn. Ångesten dagen efter var minst sagt 100-procentig parallellt som mitt frukostintag var lika med noll.

I det ögonblicket formade sig motivationen att aldrig mera dricka så att något som detta aldrig sker mera.  Har visserligen sagt det förut, men en hög motivation är nyckeln till ett oönskat beteende. Hädanefter blir det full kontroll som gäller det vill säga inte blanda alkoholsorter i den mängd som gör att jag ballar ur.

Dagen efter så såg jag varenda konsert som innehöll musik vilket var ytterst befriande. House of lords, TNT och Europe var de som höll ställningarna bäst och längst. Europe gjorde för övrigt en toppenspelning där Tone Norum gästade precis som basisten i H.E.A.T. Konserten var den första någonsin på Upplands Väsby mark efter att de åtnjutit internationell hårdrockstatus. Helhetsintrycket av festivalen blev att vår trio fortfarande föredrar ett adekvat campingområde nära spelningarna i skogen, inte i betongdjungeln. Annars var det bekvämt för besökarna med två scener mitt emot varandra omgärdad av fotbollsklippta gräsytor.

Staffan Hellstrand

Stefan Hammarström och min husgud Staffan Hellstrand äntrade Söderköpings kommungränser. Platsen för hans akustiska uppträdande skedde i de intima lokalerna på Bondens. Med oss vid bordet hade vi Magnus Larsson och hans tjej. Vi passade på att äta innan konserten inleddes. Mannen är en levande anekdot och förmedlade sina egenupplevda berättelser på ett underfyndigt humoristiskt sätt.

I mitt och Steffes tycke är den mannen lika underskattad som Håkan Hellström är överskattad. Han rev av nya som gamla godingar som ”Du går aldrig ensam”, ”Underbarn”, ”Fel sida av vägen” och ”Ingen ska få andas”. Självklart spelade han låten som alla kan: ”Lilla fågel blå”. Det är dock synd att så många svenskar nästan bara kan nämna den låten när det finns 50 låtar till som är minst lika bra.

Efter 1½ timme var det trevliga slut och då passade jag på posera med vår karga hjälte. Kände mig manad att fråga om nästa platta kommer att dofta lika mycket country som han senaste. Hans svarade att så inte kommer att vara fallet, utan det blir pop som gäller med samma klassiska melodiådra som förut, något som undertecknad saknade på senaste plattan från 2012: ”Staffan Hellstrand”.

Familjen i Dubrovnik

Bad, sol, kultur och miljöer att döda för var faktorer som fick oss att välja denna anrika stad.  Vi hade sju dagar till vårt förfogande att utforska Dubrovniks omgivningar och innanmäte. Staden är känd för att vara ett solsäkert näste. Det visade sig vara en sanning  med modifikation för vår del under denna resa, då två dagar präglades av skyfall, blixtorgier och oändligt med åskmuller. Även i ett sådant dysfunktionellt väder fanns det guldkorn att hämta ur. Barnen tyckte det var jättespännande och det öppnade parallellt upp för längre siestor i vår ytterst trivsamma lägenhet.

Maten vi åt bestod mest utav pasta och pizza, dels för det mest fanns sådana hak, dels för att familjefriden skulle hållas så intakt som det bara var möjligt. Bolognese och Carbonara var de pastarätter som Hanna och Frida varvade mellan. Pizzorna var generellt sett både stora och goda. På vissa restauranger serverades bläckfiskburgare något ingen av oss tyckte lät speciellt upphetsande.

Staden i sig var helt fantastisk insprängd mellan två vikar, mot kala, grå berg som står i effektfull kontrast till det blå havet. Turister från hela världen flyger hit för att besöka en av de bäst bevarade städerna från Medeltiden. Längs den marmorklädda gatan Stradun ligger caféer, restauranger och affärer varvat med historiska byggnadsverk. Det är knappast en tillfällighet att världens dyraste tv-serie ”Game of thrones” upprättat en bas i staden. Från säsong två är Dubrovnik platsen som föreställer ”Kings landing” i serien. Jag passade på att gå en lång ”Game of thrones-tour” som var helt sanslöst intressant.

De pittoreska gränderna, de terrakottabeklädda hustaken och det azurblå adriatiska havet förförde oss fullständigt. I Dubrovnik möts nytt och gammalt på ett naturligt sätt. Kyrkor, palats och befästningar i Dubrovniks gamla stad är väl bevarade och tar andan av besökarna med sin skönhet. Vädret till trots blev det bad fem dagar utav sju till barnens glädje. Även om jag ser mig lite som en badkruka så blev det oväntat mycket bad för egen del. Upp på Stadsmuren kan man gå runt hela Dubrovniks gamla stad. Muren är strax under två kilometer lång, upp till sex meter tjock och som mest 25 meter hög.

Det enda smolket i bägaren var att vi missade den magnifika utsikten från berget Srd som man tar sig via en linbana på tre minuter. Vi tänkte ta den första dagen, men sköt upp det hela veckan tills det dåliga vädret omöjliggjorde en färd upp och ner på denna adekvata turistfälla. Sju dagar var bra, men sex dagar hade varit optimalt; Dubrovnik är ju inte precis New York, och är vädret lite taskigt så blir det genast svårare att hitta på saker som hela familjen tycker om.

Första gången i ”Munken in the park”

Jag och grannkompisen Jonas Andersson strosade ner till Munken in the park dag 1. Vädret var inte av denna värld det vill säga osvenskt och gradantalet dallrade runt 30 graders strecket. För vår det blev det en akustisk Tomas Di leva som startade kvällen. Jag har sett människan 3-4 gånger, alla gånger med ett band till sitt förfogande. Di leva kommer i mina ögon mera till rätta med en elektrisk repertoar än detta på tok för lågmälda och intetsägande uppträdande.

Dagens överraskning var lokala 23 till, några jag borde varit insatt i då jag gillade och gillar den typen av musik. Jag kom på mig att inte kunna en låt, men däremot lät dessa för mig okända alster riktigt bra och tight. Soundtrack of our life har aldrig tillhört mina favoriter och när Ebbot  Lundberg själv fick chansen att lufta sin kreativa ådra blev det ännu mera intetsägande. Det spelar nog ingen roll ifall jag blir torterad med syfte att nynna någon av hans eller bandets låtar eftersom jag aldrig skulle komma ihåg dem.

Efter att gått runt serveringsborden typ 80-90 gånger med en cider eller öl i handen mötande folk som  jag inte sett på 10 år var det dags att avrunda kvällen. Coole Jonas drog till Wasa medan tråkiga Mats traskade hemåt. Det var helt klart en trevlig kväll, men betydligt trivsammare när folket var mindre påverkade av alkohol i början än i slutfasen. Det märks ganska tydligt när man själv var oerhört städad.

Heldag i Vadstena

Vårt primära mål denna ytterst varma dag var att ta sig till Slottsgården tillika Leksaksmuseet där en kompis till Maries man hade sin fotoutställning med en kollega. Utställningen var karg, vacker och aningen udda. Temat var skrotbilar som var på väg att förenas med naturen igen. Frank Anebrands foton doftade metall och urskog. I samma lokaler låg som sagt Leksaksmuseet. Denna plats var ett härlig ställe att vistas på i en 30 minuter. Välgjort, smakfullt inrett, intressant och varierat genomsyrade lokalerna och dess innehåll.

Vi hade sedan hela dagen på oss att strosa runt denna helt underbara småstadsidyll.  Sensommarvädret var som gjort för att  gå med bar överkropp och glasögon. Det blev dock inga mera museibesök, men istället en långpromenad utmed  strandpromenaden där bland annat Klosterområdet passerades. Vi käkade på toppenstället ”Mat från Köket” och avslutade på förföriska  Glassmagasinet. Vadstena är onekligen en pärla att fördriva tiden på, synd att vi åker hit så sällan bara.

Största Ginza beställningen ever

I och med att jag är en hängiven Spotify lyssnare och varje månad betalar 99 kr för den näst intill optimala underhållningstjänsten så är det lätt att vackla utifrån att beställa flera CD. Vad är det som driver mig att lägga pengar på dessa musiktingestar, när nästan alla av dem finns på Spotify? Det är också ytterst sällan en skiva rakt igenom är bra, utan betoningen ligger i bästa fall på 4-7 låtar. På Spotify är det på ett miljövänligt sätt väldigt enkelt att adda 4 bra låtarna och skippa resten.

För att överhuvudtaget kunna  legitimera  detta gigantiska inköpet så väntade jag in Ginzas stora rea. Min väntan omsattes senare i ren skär besatthet. Jag mailade till dem ett antal gånger, med svaret att de inte visste när en sådan skulle ske. När jag nästan gett upp hoppet dök den till sist upp. CD för 149 kr var nu nere i 79 eller 99 kronor, vilket för mig kändes betydligt rationellare att handla. Min skivlista under dessa 9 månader sedan förra köpet hade växt till sig onaturligt snabbt och var nästan plågsam att skåda. Jag skippade toppenalbum som skulle komma ut om några veckor, dessa 15 fiktiva hamnade på en speciallista, där en beställning på 20 plattor låg i bagaget.

Slutsumman hamnade på härliga 7800 kr med musik såsom: Miss Li, Leona Lewis, Escape the fate, Lacuna coil, Savatage, Zeromanccer, The Intersphere, Pop evil, Epica, Dynazty, Audrey Horn, Anberlin, Magnum, House of lords, Brother firetribe, Within temptation, Delain, Volbeat, Ring of fire, Iron mask, Anubis gate, Bigelf, Seven, H.E.A.T.  Resterande som inte fanns på Ginza beställdes via Music by mail för med grupper som Days of jupiter, Skagerack , Fatal force, 7th Heaven, Jet trail, Saliva. Tysk ordning och punktlighet är aldrig att förakta.

DV-filmer till DVD och USB

Vad går livet ut på? Jag har inget riktigt bra svar på den frågan, men måste väl tillstå att det är ens barn som får ta över stafettpinnen och den funderingen. I brist på annat kan de reproducera fornstora dagar där deras föräldrar inte hade rullatorer. Då jag tycker om att ta kort och filma så har det hunnit bli en hel del film under årens lopp. Dessa har överförts till VHS som numera genom att de bara ligger i en kartong är en skugga av sitt forna jag. Originalbanden finns dock kronologiskt kvar i kartonger. Jag gick ner till BGA-video för att kolla upp vad det kostade att överföra dessa till DV-band till andra bildkällor. 229 kr per band var dyrare än beräknat. Dessvärre hade de också ett pris på 429 kr per band vilket skapade förvirring i mitt ekonomiska sinne.

Var det snålheten som bedrog visheten eller helt enkelt det rationella tänkande som fick styra. Jag gick ambivalent på det rationella. I priset för 438 kr  ingick det  bild- och ljudförbättring samt att man fick filmerna på både DVD och USB. USB var bra utifrån att de kunde ha en bättre kvalitet än vad DVD samt att det gick att kopiera bitar från USB i fall man ville ge bort minnen till släktingar eller vänner.

Cirka 30 band fick slutnotan att skena till 12 500 kr. Vi blev väldigt nöjda med resultatet, framförallt barnen som dyrkade att se sig själva, katterna och allt annat från de var bebisar till nutid. Vi har ytterligare 20-30 band kvar, men det är en annan historia. Dock har jag inlett processen genom att öronmärka ett konto för denna kommande utgift där lite pengar successivt blir 12 000 kr.

En kontakt hjälpte mig också att ta tag i processen att på rätt sätt överföra den nya videokamerans SD-kort till en 2 gigabyte hårddisk som kan ses via ett nätverk på såväl tv som laptops. I nuläget har vi 8 SD-kort inspelade från 2012 till nu. Det är ett lite bestyr att notera vad varje filmsekvens innebär, men när det väl är gjort kan hela familjen enkelt gå in och titta på vad som spelats in från 2012 till det senaste SD-kortet.

Jobbet

3 veckor kändes snarare som åtta dagar och vips var man tillbaka på jobbet. Det är en otrolig livskvalité att åka bort någon vecka, men då bör man ha en vecka extra för att kunna hinna reflektera, beta av vardagssysslor samt varva ner ordentligt. Sista pusselbiten av att uppnå fullgod personaltäthet skedde via vår sjunde kollega Sandra som började sin anställning i mitten utav augusti. Det är härligt när en ny i detta fall också ung kraft tillkommer med ny energi och kompetens i bagaget. Sandra har för övrigt varit proffs i fotboll i bland annat Linköping och och Eskilstuna.

Teamet det vill säga andra delen av NP-center så som det skulle ha varit från projektets början i september 2013 är nu landsatt. Psykolog, arbetsterapeuter, lärare med flera huserar numera med vår chef på Sambyhovsområdet. Vår Afterwork bokades på Saliga Munken där vi åt fullskalig husmanskost. De fotbollsintresserad som för dagen bestod av Robin Everitt, Fredrik Larsson fortsatte kvällen med EM-kval matchen i fotboll mellan Österrike- Sverige. Det blev en verkligt trevlig helhetstillställning som trion avrundade på MAX när McDonalds oväntat var stängt.

Kattskrällena två år

Avlivningsprocessen avstannade i och med de tre livlinorna doftavgivaren, den tredje kattlådan samt att ta bort taken till dessa. Sudden kissar numera inte längre på vår kära hallmatta eller invid kattlådan. Frågan kvarstår; var det cocktaileffekten utav de tre strategierna eller var det endast en av dem som var huvudnyckeln till ett kissfritt golv?

Söndagen den 31 augusti var det dags att dels återse Dexters och Tussens mamma och deras syskon. den nya kullen bestod utav åtta rågulliga kattungar som endast var 5 veckor gamla. Sist när jag köpte katterna bodde de utanför Västra Husby, nu var det Östra Ryd som gällde. Efter detta trevliga besök hos Maria och Peter Anderson for vi vidare till Jonny Hammarström. Under dessa två timmar hade barnen knappt tid för sitt kära fika; att klappa de små var betydligt viktigare.

Den 27 september fyllde Dexter & Tussen två år. Det firades inte med pompa och ståt, utan med lite nyinköpt kattgodis samt en ny leksak som kontinuerligt pep när de lekte med den. Det subtila ljudet växte sig starkare efter varje tillfångaintagning, vilket gjorde att den snart hamnade i en kartong högt uppe på en hylla.

Jonny Hammarström visit

Jonny Hammarström är en av mina äldsta vänner tillika före detta fotbollsmålvakt i det anrika Vikbo IK. Det har genom åren blivit en Widholmsk tradition att årligen besöka Hammarströmsklanen i Östra Ryd. Dock har nya jobbtider och livspusslet i sig reducerat dessa obligatoriska trevliga sammankomster. Jag, Hanna och Frida passade på att ta en 3 timmars fika hos familjen Hammarström när vi ändå var i faggorna så att säga. Det blev en trevlig fika i symbios med anekdoter från det förflutna och några från 2014 med stark betoning på 80- talet.

Accessoar shopping på nätet

Det fanns en period i livet där jag fick för mig att manliga axelväskor var aningen”gayigt”. Efter att ofrivilligt lånat en kompis sådan för 7 år sedan insåg jag såväl att det estetiska såsom det funktionella var 2-3 miljoner gånger bättre en en halvtaskig plastpåse. Att man dessutom kunde ha med sig massor av andra bra saker som antiperspirant, pennor, block, suddgummi gjorde inte saken sämre. Jag nätshoppade denna ögonsten på Zalando samt en riktigt snygg klocka.

Deras utbud är inte gränslöst, men inte långt ifrån. Det största problemet för mig var att välja väskusling. Deras priser är billiga, utifrån att det är märkesprylar det rör sig om, annars kan man nog tycka att 900 kr för en axelväska är väl tilltaget. Jag är dock djävulskt nöjd med inköpet och den tvättäkta snabba tyska servicen.

Hanna och Frida

Sommarlovet gick samma kvicka väg som den brukade. Helt plötsligt stod de inför en höstterminen som inleddes måndagen den 18 augusti. Discomoves på Norrköpings Danscenter inledde höstterminen onsdagen den 10 september och fortsatte så 12 gånger till.  En av gångerna fick liven gjuta liv i matchen och på läktarna på Parken mot Kalmar. Det hjälpte föga då den slutade 0-0. Frida har ännu inte riktigt hittat sin nisch, men sjunger varje vecka i Vånga missionskyrkans barnkör med sin kompis Nellie Lundberg.

Familjen samt Hannas kompis Tilde Smedberg inledde kvällen med att äta gott på relativt nyöppnade Terrassen Papa Grappa. Ägarna hade fixat till en supermysig uteservering invid Strömsparken. Klockan 18.30 var vi på plats i Vasaparken där norska Donkey boy inledde de två timmarnas musikunderhållning. Ace Wilder var fartigast och bäst med  Sveriges svar på brittiska svärmorsdrömmen  Rick Astley: Robin Stjernberg, som var oväntat bra.

NT-knatet gick av stapeln 10 september. Oväntat nog ville Hanna vara med detta år; förra året var hon totalt ointresserad. Jag hoppades att mitt löpande har ingjutit inspiration till att vara med, men det är  självklart ett väldigt löst antagande. Frida sprang in på 6:33 min. Fridas klasskompis Ida malmberg sprang in på utmärkta 5:19, Ellen Jarbman 7:25 min och Nellie Lundberg på 7:35 min. Hanna sprang hand i hand in på 7:13 min med Lina Skarin. Väldigt empatiskt gjort av henne att springa tillsammans med Lina Skarin som hade det tungt ute i spåret.

Inköpet av en Ipad förra året har lett till en oväntat kreativ sida hos barnen. Via appen Imovie skapar Hanna och Frida och deras kompisar på ett förhållandevis enkelt sätt nästintill professionella filmer/trailers. Tänk om Stefan och jag haft tillgång till detta när vi gjorde våra tidskrävande filmer om looserkaraktären Räckemyr.

Löss igen, vart bär det hän. För 10 år sedan var detta dysfunktionella problem, inget problem, numera har kräken implementerats in i vår vardag. Det utkommer fler löss-informations-blad än klasslistor, till och med mer utskick än från Kungsfoto, vilket är en prestation i sig. Återigen var det Frida som de små krypen tycks gilla mest av alla i familjen. Denna gång lyckades även Hanna bli delaktig i processen, vilket innebar en förlorad skoldag. Av någon anledning trots otaliga lössepidemier har undertecknad aldrig drabbats av dem. Om det beror på taskig musiksmak eller för mycket kemikalier i min hårgelé låter jag vara osagt. Lincin Schampo är halvdyrt, cirka 220 per förpackning, något som borgar för rikare aktieägare i det uppluckrade Apoteksmonopolet att köpa en större pool.

Skolfotorgierna har eskalerat. Barnen får numera ta foton första dagen i skolan, i bästa fall andra dagen. Oftast sker detta utan bra information att något sådant är i görningen med syfte att kunna förbereda barnen att klä sig någorlunda fotovänligt. Att pengarna styr hela fotograferingen råder det ingen som helst tvekan om, men att inte skolan stävjar denna forcering innan barnen ens hunnit fått schema eller annan information är pinsamt dåligt. Kungsfoto som ombesörjer denna digitala tjänst är såväl smarta som giriga. Har man tre barn i skolålder och inte massor med pengar på banken vet man vad man har att vänta på hösten utifrån ett ekonomiskt perspektiv

Hanna 11 år

Jag fick motvilligt ge mig när hela familjen vilja gick mot att ha födelsekalaset på McDonalds. Dock fick jag igenom att det endast var denna gång. Under veckan som gick modifieras festen till att vara på McDonalds till att endast beställa hem till de fem inbjudna. Hon fick bland annat: Monsters High Frankenstein docka, Katy Perry Platta, Koss hörlurar, Glitterpennor och en svart skrivtavla, pyjamas, trollerilåda samt 500 kronor i rena pengar.

De fem som Hanna bjöd in var de tre klasskompisarna Kajsa, Ebba och Freja samt kompisarna Tilde  och Lina. De fick välja varsin McDonalds meny som vi hämtade och chips samt muffinstårta som Hanna hade specialbeställt. Tjejgänget anlände runt klockan 13.00 och drog runt 17.00. Förutom att öppna deras presenter och kolla på DVD när Hanna var typ 2-4 år blev det Ipad-film-inspelning och tjejsnack som jag själv höll mig långt ifrån. Jag vill absolut inte veta detaljer om eventuella moppekillar som de lärt känna.

Familjefotografering i Folkparken

Jag hade samlat i ladorna för att under året bekosta Widholms första professionella familjefoto. Mannen som skulle lotsa oss genom denna bildprocess var Maries väninnas Fias man: Frank Anebrand. Vädret var som gjort av att ta dylika familjefoton. Frank visade sig ha ett bra handlag med barn och lyckades lotsa dem till väldigt bra poser och skratt. Vi fick fotona på ett USB med syfte att skaffa ramar till de bilder som vi väljer ut ska pryda vardagsrummet samt barnens rum.

Demokrati i Ektorp

Jag och min fru Marie traskade ner till vår vallokal som låg ett stenkast ifrån var vi bor. Vädret var som klippt och skuret för att vistas utomhus. Jag lade min röst på Vänsterpartiet från att de två senaste valen röstat på Moderaterna. Att jag lade min röst på de före detta kommunisterna beror på att jag verkligen ser hela processen med alltför högt vinstuttag som något som underminerar vårt samhälle, men ökar på segregeringen i skolor, vård och omsorg.

Har inget emot lite vinst i dessa sektorer, det är mera när det kommer till att riskkapitalister med endast avkastning i kikaren  vilka dysfunktionellt ritar om utbildning och vårdkartan i Sverige. Det gillar jag inte alls eftersom det dränerar vårt samhälle på tillgångar som skulle kunnat gått till något mycket bättre saker.

Allt detta måste bort; vi behöver bara lyfta blicken till våra grannländer Danmark och Norge för hur se hur de bortforslat kapitalism som inte hör hemma i ett välmående demokratiskt land med devisen  ”en skola för alla”. Tyvärr kom inte Vänsterpartiet upp i 8 procent, något jag tror de var ganska säkra på; 5.7 procent utav rösterna var ett bottennapp.

Tyska ikonerna Accept i Linköping

Jag, grannen Jonas Gustavsson samt Jarmo Kolehmainen tog bussen klockan runt 17.00 för att 50 minuter senare gå av i syskonstaden Linköping. Det primära målet var hårdrocksveteranerna Accept, det sekundära maten och den tredje faktorn deras svar på Norrköpings Kulturnatt: City of art.Vi traskade skyndsamt från Centralstationen till Linköping enda Indiska restaurang: Yogi. Utsökt mat, indisk öl och trevlig atmosfär borgade för en kväll fylld av holistisk livskvalitet.

Nästa  planerade steg skulle bli att röra oss i de kulturelitiska kretsarna runt City som anordnas i Linköping för 8:e gången. City Art Link är en heldag då en rad olika institutioner och enskilda kulturutövare ställer upp med olika arrangemang, utställningar, visningar och happenings. Dock tog matbesöket och ett sportbarbesök den beskärda del av tiden, vilket innebar att kultelitismen försvann ur vår agenda för kvällen.

Få band har influerat heavy-metal-genren så mycket som det tyska bandet Accept. De klassiska åttiotalsalbumen ”Restless And Wild”, ”Metal Heart” och inte minst ”Balls To The Wall” har inspirerat band i flera generationer. 2009 gjorde bandet en efterlängtad comeback och 2010 släpptes plattan ”Blood Of The Nations”. 2012 kom ”Stalingrad” och  i år släpptes äntligen det senaste studioalbumet ”Blind Rage”. Accept består av Wolf Hoffmann (originalmedlem), Peter Baltes (originalmedlem), Herman Frank, Stefan Schwarzmann och Mark Tornillo.

Mina förväntningar var relativt höga denna kvava lördagskväll. Det visade sig ur backspegeln att dessa överträffades med råge. Hörnstenarna var bra låtar, scennärvaro, spelglädje och bra ljud. Accept hann avverka 21 låtar på två timmar från klockan 21.00-23.00. Jag saknade dock låten ”Breaker”, samt låtarna ”Too high to get it right”, ”Bound to fail” från gudabenådade plattan ”Metal Heart”. Från det relativt nya plattan ”Blod of all nations” saknade jag obeskrivbart Acceptiga ”Bucket full of hate”. Detta var onekligen en petitess i sammanhanget eftersom konserten var en av de bättre jag sett på väldigt länge.

I mina öron blev det ”Metal heart” som fick ståta för mest gåshud under kvällens helt klockrena konsert. Det var mycket folk på konserten och blandningen mellan gamma/ och kvinna/man var anmärkningsvärd stor. Maten, sällskapet, West ham – Liverpool tittandet och konserten i sig gjorde denna kväll till en livskvalitetsdag där nästan alla sinnen blev tillfredsställda.

Borttappade lägenhetsnycklar

För något år sedan light-skällde jag på min fru Marie för att hon är slarvig. Denna gång hade hon lagt ifrån sig hemnyckeln. Vi letade febrilt efter den lilla metalltingesten, men utan konkret resultat. Då valde vi att inte göra något åt saken. För fem veckor sedan hade jag och Marie varit och storhandlat. Till vår gård är det en härlig bom som måste öppnas varje gång man ska köra in sin bil på gården. Jag sa åt Marie att nyckeln kunde vara kvar i bommen eftersom jag ämnade att inom 5 minuter köra ut samma väg igen.

Ett telefonsamtal som varade ett tiotal minuter fick mig att tappa bort denna vitala information. Jag körde helt sonika ut genom bommen utan att tänka på att våran husnyckel satt kvar i bommen. Det förde med sig att den var borta två timmar senare när vi insåg att den suttit kvar i bommen.

Det blev lappar med grannens telefonnummer på, förfrågningar och ett evigt letande. Även denna nyckel var spårlöst borta. Frågan var hur vänligt sinnad den person var som innehade vår nyckel egentligen var. Sista utposten blev vår kära polisstation. Då eländet inte fanns där ringde vi Ståhls för prisuppgifter. 2000 kronor för två lås som vår lägenhet innehar samt 5 nycklar blev kostnaden för våran oförsiktighet. I det senare fallet fanns det också bara en bov i dramat och det var ju jag själv. Nu borde risken för inbrott med de gamla nycklarna tillhöra det förflutna, förhoppningsvis lär man sig av misstagen.

Träning och tävling – en väg till hälsa?

Stadsloppet lördagen den 16 augusti, Bråviksloppet den 6 september och 50-jubiularen Lidingöloppet den 27 september låg på min löpningsagenda. Det var första gången Stadsloppet gick av stapeln med den nya bansträckningen där såväl start som mål skedde i City invid Filmstaden. Runt 2000 startande från första årets cirka 1200 stycken. Mina fyra antagonister som jag visste om var jobbarkompisen Fredrik Larsson, kompisen Joakim Andersson och Magnus ”AIK” Ström samt djuret träningsodjuret Matthias Magnusson. Kände mig klockrent vital, vilket var källan till den utmärkta tiden 49. 17 minuter på 10 km, utan att ta ut mig helt och hållet. Att springa en bansträckning två gånger brukar jag inte vara förtjust i fast under Stadsloppet fungerade det perfekt. Nära och kära och vänner fick chansen att under en timme se personerna de kände två gånger.

Jag har via mitt dysfunktionella immunförsvar blivit livrädd när baciller, hostningar eller nysningar som försiggår framför ögonen på mig florerar,  dessa är numera förenat med en ofrivillig oro. I mitten av augusti vet jag med mig att jag sa till mig själv, kollegor och kompisar att jag var kärnfrisk, och på ett mycket bättre sätt skulle tackla såväl, Bråviksloppet såsom Lidingöloppet samt träning inför dessa mål. Det gick två dagar efter det mantrat uttalats innan en halvhelvetisk nästäppa kom som ett paket på posten. Det medförde att jag fick ställa in det planerade  och välbehövliga 16 km träningspasset helgen 23 augusti.

Trots att jag inhandlade en stor och ytterst dyr förpackning av växtbaserade Sinupret Forte för att råda bot på det uppkomna, ville nästäppan/förkylningen inte släppa. Trots det valde jag att springa den planerade långlöpningen med Jocke ”Spurs” Andersson i Vrinnevi  torsdagen 28 augusti. För mycket buffémat från Chiliwok, squash  dagen innan mot monstret Lino Ferrari samt nästäppan gjorde passet  till ett helvete det vill säga de sista 6½ km, då jag lät Jocke springa själv på grund utav att jag inte kunde hålla tempot.

Låg efter dessa 17 km i soffan helt energilös samt svettades som en griskulting på natten. Frågan kvarstår hur farligt är det att springa med nästäppa? Något har ju letat sig in i den mänskliga kroppen,  något som dränerar en på energi. De flesta träningsmänniskor säger att det går utmärkt att trän bara inte näsinnehållet är grönt, att man har hosta eller feber. Jag ställer mig däremot väldigt frågande till hur bra det egentligen är.

Klockan 11.30 stod jag till sist på Bråviksloppets startlinje. Jocke Andersson och Robin Everitt var mina polare innan, under och efter loppet. Utifrån förra årets kollaps och årets virushärbärgering var mina förväntningar och mål knappt synliga. Mitt första mål var att ta mig runt, mitt andra att komma under två timmar. Ingen av de målen infriades dessvärre utan jag bröt loppet efter cirka 18.5 km. Det ligger inte i min natur att bryta ett lopp som jag dels betalat, dels tränat inför. Därför blev detta en ny erfarenhet för mig att bryta ett lopp, även den inte tillhörde kategorin positiva sådana.

Jag gick upp från 5:an till division fyra i Squashstegen. Fokuset låg dock inte på att gå upp, utan att utvecklas som spelare. Eftersom det är så mycket som man lär sig ifrån grunderna som jag inte lärt mig är det en bergskedja att bestiga. Min nya giv är att inte ta en sak i taget som förut, utan se hela förloppet som en process. Squashprocessen består numera av att tänka på att först höja racket – böja knäna – träffa bollen lågt – följa bollbanan – inta mitten. Det blir en del att tänka på.

Dock känner jag att höja racket processen blivit aningen bättre och konkret gjort så att jag vunnit fler bollar genom att vara mera slag-läges-beredd. Min första match mot antagonisten Lino Ferrar skedde i slutet av augusti; första duellen på ett halvår. Det slutade som vanligt med 3-1 0ch 3-0 i game till honom. Trots det kändes det bättre än vanligt eftersom jag förfinat några bitar såsom höjt rack, följa bollen och inta T:et.  Jag fick över 7 poäng i alla game utom ett medveten om att han gick lång ifrån för fullt, men ändå. I och med dessa två vinster har Lino vunnit 1039 matcher sedan hösten 1999 mot mina 47; men min tid kommer.

Förutsättningarna inför mitt andra Lidingölopp var rent ut sagt usla. Från halvkollapsen den 6 september i Bråviksloppet hade jag inte löptränat en enda gång, utan bara spelat squash tre gånger. Från att jag blev täppt i näsan på hösten tills nu hade det gått cirka 6 veckor, vilket omöjliggjorde adekvat backträning eller längre sträckor, då energin snabbare än vanligt passerade ur kroppen. Frustration är väl det ord som bäst passar in i sammanhanget. Detta var nu 5-6 året i följd som samma dysfunktionella mönster reproducerades Detta blev katapulten som gjorde att jag bokade tid till hälsogurun Bodil ThornellVårt Alternativ. Konsultationen på 1½ timme kostade nästan en tusenlapp, men då alternativet heter svensk sjukvård var detta värt varenda krona. Deras svar hade varit penicillin/antibiotika eller inte, fungerade det eller inte, sedan hade deras hälsoverktygslåda varit tom.

Frustration, stress att bli ”frisk” innan Lidingöloppet samt lösa frågan varför jag blir halvsjuk 3-5 månader de senaste åren gjorde mig till en farligt foglig åhörare. Kontentan av detta blev att jag kom hem med en högteknologisk tingest som används av såväl Norska skidlandslaget som av NASA. Kruxet var att köpet stred mot mina rationella impulser det vill säga inte göra något förhastat. Priset för healingmaskineriet landade på 31 000 kr som via en avbetalningsplan på två år genom  Wasa kredit hamnade runt 1400 kronor per månad.  BEMER-teknologins positiva inverkan på hälsan och den tydligt förbättrade sömnen gör att den allmänna känslan av välmående ökar och krafterna tilltar, vilket ska ge mer livskvalitet. Detta och några 100 andra faktorer ska  skapa bättre förutsättningar för att uppleva och njuta intensivare av alla fritidsaktiviteter och träning.

Min hälsoguru Bodil Thornell grundade Vårt Alternativ för över 20 år sedan och är ansvarig för såväl verksamheten som kursutbudet. Bodil är diplomerad reflexolog, biomedicinsk analytiker, näringsterapeut, miljöinspiratör och föreläsare. Där den traditionella sjukvården går bet tar Bodil över skutan för att börja nysta i vad som är mindre bra i våra kroppar. I och med köpet av den svindyra hälsoprodukten bistår Bodil med telefonkonsultation hur man bör gå tillväga utifrån hur hälsoprocessen fortskridit. Från dag ett och åtta veckor framåt för jag hälsodagbok hur, vad, när och om det sker konkreta förändringar i kroppen som förbättrar vardagsliv som träning och tävling. Skulle detta vara Guds gåva till mig är 31 000 kronor en droppe i havet, om inte, en dyr lärdom att ta med sig i framtiden.

Tisdag till fredag vecka 39 kännetecknades att jag istället blev sämre än förut. Långt ifrån influensa-liggande-sjuk, men ändå dygnblöta lakan på grund utav nattliga svettningar, bihåletrötthet, och klegg-fyllda ögon. Jag gick till jobbet knaprades Panodil, då jag anser att vara sjuk är lika med att ligga influensasjuk. Verktyget Panodil har sina fördelar, men utifrån att det inte botar, utan snarare förtränger så har jag en förmåga att göra för mycket istället för att ta en välbehövlig vila istället.

Klockan 21.30 kvällen innan Lidingöloppet tog jag beslutet att ställa in tävlingen eftersom jag svettades som en griljerad gris och febern låg på måttliga 38:3 grader. Jag ringde upp jobbarkompisen Fredrik Larsson som också skulle springa loppet tillika agera chaufför, att jag istället blev hemma och kurerade mig i helgen. Ett toppenväder, väldigt trevligt sällskap, revansch för förra årets resultatfadäs och att loppet firade 50 år var faktorer som var källor till besvikelse. Den holistiska hälsan i kombination med kollapsen i 2013 års Bråvikslopp i starkt minne var detta ändå helt rätt beslut.

Om inte nedanstående apparat dyrkar upp ”vara-sjuk-nästan-hela-höst-och-vinter-halvåret-syndromet” så blir det helt sonika till att skippa långlopp som avgörs på hösten för att istället finna lopp på sommaren. Joakim Andersson  upptäckt en frizon till dessa så kallade envetna virusorgierna;  ett maraton mellan Linköping och Norrköping som går av stapeln i augusti.

Personer som jag känner som deltog Lidingöloppet 2014 samt vinnare och sista man

17 018 stycken tappra hjältar tog sig i mål. Fredrik Adolfsson missade förra året den medalj man får om man tar sig under 2:15 timmar, denna gång klarade han tidsgränsen och fick sin välförtjänta attribut.

Plats 1         Levis Korir (Kenya)  1:37:13

Plats 538.   Fredrik Adolfsson,    2:14:28

Plats 7357   Kent Kullander,         2:57:32

Plats 7639  Peter Samelius            2:58:39

Plats 8909  Björn Olsson,             3:04:45

Plats 9652 Björn Stensen              3:08:33

Plats 9915   Joakim Andersson     3:09:55

Plats 14954 Fredrik Larsson         3:48:35

Plats 15704 Robin Everitt             3:59:14

Plats 17017 Dag Wilkenson           6:12:55

 

 

Continue Reading »
No Comments

Bråviksloppet 2014

7 september, 2014 by

Höstlopp – en förbannelse av guds like

Mitt fjärde Bråvikslopp tillika andra halvmaraton låg i fatet denna sensommarlördagsmorgon. Att hurra för tidigt borde vara straffbart; i slutet utav augusti jublade jag över att vara helt kärnfrisk förutom hjärnskadorna. Likt ett brev på posten dök en förkylning upp två dagar senare. Från att sova som en Gud av gudarna till att knappt kunna andas när sänglampan släcktes blev kontentan och troligtvis straffet av tankehybrisen.

Jag körde samma strategi som varit så lyckad inför Prags halvmaraton våren 2014. Tyvärr hjälpte inte den mig denna gång utan jag var mer förkyld när jag vaknade upp vid startdagen än jag varit för några dagar tillbaka. Ett annat tillägg var ett växtbaserat läkemedel: Sinupret forte, som enligt en kollega till mig skulle göra susen. Hon hade rätt, men mer utifrån att det gjorde rent hus i min plånbok via de 300 riksdaler som de gröna verkningslösa kräkmedlen kostade mig.

Min manual hur bli fri från förkylningen innan loppet

  • Lägga mig tidigt och försöka sova/vila ut förkylningen
  • Reducera intensiva aktiviteter
  • Anamma helvetiskt mycket  handdesinfektion typ jämt
  • Dricka exceptionellt mycket vatten
  • Få i mig en bryggd bestående av färsk ingefära, citron  och vatten
  • Be till gud, trots att jag är agnostiker

Jag valde i vilket fall som helst att medverka i loppet eftersom jag varken hade halsont, hosta eller feber utan enbart var förkyld. Jag är en förespråkare av att lyssna på kroppens signaler, men lever inte som jag lär dessvärre. Det stora problemet är inte när man hostar ihjäl sig eller har feber, utan när man känner sig subtilt sjuk. Besöker man sjukvården får man motstridiga svar som går i konflikt med varandra; kan inte dessa lekmän avgöra när individer bör träna/tävla, hur ska då jag kunna göra det.

Efter att ha jobbat till efter midnatt blev det bara 6 timmars sömn vilket skapade en minst sagt yrvaken och seg Mats när klockuslingen hamrade in sitt ljudliga budskap. Mina förberedelser utifrån ett kostperspektiv var helt enkelt optimala. Gårdagens kvällsmat hade bestått av fyra stekta ägg med en otäck kopp hirs och mjölk.En tallrik nötter, hirs, branflakes samt äggmackor rikligt med vatten med extra salt var grundstenarna i min frukost som jag intog runt klockan 08.00.

Jag hämtade upp jobbkollegan Robin Everitt och därefter kompisen Jocke ”Spurs” Andersson. Trion anlände runt halv elva till Lindö där starten skulle ske. Vädret var som klippt och skuret för uteaktiviteter, men på tok för varmt för att springa över 21 km i september, runt 15-16 grader hade varit perfekt. Vi hämtade ut våra startlappar på området där också chippet som skulle placeras på skon under skosnörena fanns fastnitad. Enligt arrangörerna hade inte loppet växt likt de föregående åren, utan rotat sig fast på samma nivå som 2013, något som skulle ändras till nästa års 5-års jubileum.

Årets primära mål

1. Inte få en kollaps igen

2. Inte bryta loppet, ta mig i mål

Årets sekundära mål

2. Inte gå  under loppet,  förutom vid vätskepåfyllningen

3. Att ta mig runt  under 2 timmar

Vi tre traskade ner till startfållan runt klockan 11.25 i ett väder som ropade badstrand och bar överkropp. Det var väl då jag insåg hur exceptionellt trög jag varit vid valet av en Craft långärmad funktionströja, när ett sportlinne hade varit det självklara valet. Tanken var att ta det väldigt lugnt i början av loppet med kollapsen i Bråviksloppet 2013 som pulserande varningslampa i åtanke. Starten skedde klockan 11.30 och det kändes riktigt bra till en början. Jag, Robin och Jocke sprang ihop till nästan 6 kilometer, då Jockes vältränade rygg successivt blev mindre. Vid 7 kilometer var det dags att ta farväl av Robins bredaxlade ryggtavla. Då hade medelfarten legat på godkända 5:15 min/km, därefter gick det bara utför. Gradantalet snuddade vid 25 graders strecket och bidrag inte heller till att mildra detta fysiska förfall. Avgrunden låg sedan bara några meter framför mig under hela loppet. Det blev helt enkelt en pina att pinna sig runt de till synes oändliga grusbetäckta landsvägarna.

Vid 13 km när typ alla som varit bakom mig sprungit om mig, gick jag för första gången vid en en horribelt segdragen backe. Detta tilltag, vattenförtäring samt vräka vatten över hela kroppen bidrog till att jag fick min enda andra-andning efter att ha börjat springa igen efter backslutet. Min självkänsla invaggade mig att jag återigen var på gång, och fick mig att tro att de kvarvarande 8 km var de som skulle leda mig förbi framförvarande parallellt reducera en skyhög medelkilometertid. Detta var dock en chimär av stora mått då jag redan efter en kilometer senare var tillbaka på ruta ett. Jag hade knappt ingen energi kvar i kroppen; att dra ut på steglängden var som att skapa permanent fred i Mellanöstern.

Efter 16 km var det bara vilja kvar; men ingen energi i kroppen. Jag han i löpkoman lägga märke till att arrangörerna på ett adekvat sätt fixat till att dysfunktionella platser som en ensamlöpare lätt skulle kunna springa fel på. Stora lastpallar med fet text och mörkrosa bakgrundsfärg omöjliggjorde springa-fel-syndromet. Det och betydligt fler markeringar samt kilometervis med tvåfärgad färgtejp var funktionella verktyg som de detta år strukturerat upp bansträckningen med. Om jag ska hitta något att gnälla över så hade fler kilometerskyltar kunnat funnit tillgängliga utmed banan.

Jag rannsakade mig själv när fem kilometer av loppet återstod. I de teoretiska tankegångarna hade jag definitivt med förra årets kollaps efter att ha sprungit sjuk. Jag insåg också att springa 21 km i förkylt tillstånd inte var det mest smarta jag gjort. Parallellt kändes det när det var cirka 3 km kvar väldigt tråkigt att bryta loppet eftersom det egentligen strider mot min natur. Utifrån ett hälsoperspektiv var det dock betydligt rationellare att kasta in handduken än att tära på en redan sargad kropp. Den processen passade bäst invid strandremsan  det vill  säga nära start-och målfållan.

Jag traskade sedan bort till sekretariatet för att delge dem att jag brutit loppet. Kastade mig sedan raklång på gräsmattan för att följa Robins sista 40 metrar; Jocke hade 10 minuter tidigare tagit sig under målsnöret. Efter ett evigt förklarande varför jag bröt loppet så gav jag Jocke mina bilnycklarna eftersom jag i detta tillstånd inte fullt ut litade på min körförmåga. När jag kom hem så blev det stekt kyckling med ris, sötsur sås och djävulskt mycket vatten. Jag tappade sedan upp ett varmt bad, väl medveten om att ett kallt sådan är en healingfaktor, inte ett varmt sådant.

Från klockan 15.00 delades kvällen upp i två pass; dels några utslagna timmar i min säng, dels resterande tid på soffan framför tv:n. Jag var faktiskt helt urlakad i symbios med frossa-light. Tankarna på  att skippa alla löpningslopp som har något med höst att göra började få fotfäste. De sista 4-5 åren har jag varit halvsjuk hela tiden, till skillnad från förr om åren när influensan en gång om året alltid bröt ut. Då tyckte jag dessa 2-4 dagar var fruktansvärda, numera längtar jag till dem istället. Sett ur backspegeln är det bättre att vara riktigt sjuk, för att sedan må bra, istället som nu vara halvsjuk  5-6 månader av året. De sista åren har det knappt varit möjligt att varken planera eller utföra tävlingar samt göra bra ifrån sig i squashringen. När jag vaknade morgonen därpå så hade jag äckligt klegg i ögat, något som stärkte min devis av att man inte bör pressa kroppen för hårt med förkylning i kroppen.

Det är med fasa istället förtjusning som jag ser fram mot Lidingöloppet om tre veckor. Att loppet kostade 800 kr är en sak, men att inte kunna känna att man kan göra sitt bästa utifrån sina egna förutsättningar känns minst sagt surt. Mitt nästa drag blir att boka upp mig hos en lokal hälsoguru som håller till invid Spången. Hon håller på med alternativmedicin, vilket i många fall är kvacksalvare som utnyttjar folks naivitet, men hon har dock fått min fulla förtroende.

Min första fråga blir hur jag ska gå till väga för att bli riktigt influensasjuk så att kroppen får jobba på riktigt. Min andra fråga blir att få svar på hur  farligt det är att springa med en förkylning i kroppen. De flesta så kallade experter säger: ”så länge man inte har ont i halsen, snoret är grönt eller att man har feber så är det inget problem att träna eller tävla”, något jag är ytterst skeptisk till.

Det är lätt att falla för frestelsen att jag numera inte är en ungdom längre. Att mina 47-år tar ut sin rätt och att nuvarande och kommande tider endast är ett bevis för detta. Jag har dock aldrig sprungit ett halvmaraton det vill säga 21 km över två timmar förut förutom kollapsen i 2013 års Bråvikslopp. Så sent som i Prags halvmaraton i maj 2014 sprang jag på  1:57:39 (5:35 min/km) trots att jag var otränad och hade mer att ge, utan att gå en meter under loppet. Nu landade min tid på horribla 1.56.30 efter cirka 18.5 km; då hade jag absolut inget mera att ge samtidigt som jag gått minst sex gånger under loppet.

Att vara förkyld är nog mindre fjolligt än många ”träningsatleter” vill erkänna, det handlar snarare om ren skär förträngning; en försvarsmekanism för att överhuvudtaget kunna satsa på tävlingar utifrån ett ofta ofrivilligt grupptryck som man lätt blir offer för när man fastnar för någon idrott.  Jag undrar dock hur många som blivit handikappade eller fått sin dödsruna insatt i någon morgontidning som bara helt sonika varit  ”simpelt” förkylda.

21 km: 105 av 122 anmälda damer och herrar tog sig i mål

1. Elmina Saksi bästa dam med tiden 01:30:09  (4.17 min/km)

1. Markus Grönroos bästa man med tiden 01:17:16  (3.40 min/km)

41. Joakim Andersson 01:49:10  (5.11 min/km)

50. Peter Samelius (Sweden Rock polare) 01:51:45  (5.19 min/km)

Fel på tidtagningssystemet: Robin Everitt runt 2 timmar i mål

Bröt loppet: Mathias Magnusson (squashkollega)

Bröt loppet: Mats Widholm efter 18.5 km

 

 

 

 

 

 

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

23 februari, 2014 by

Pixel – Eskapism

The Iceman baseras på en sann karaktär i Amerika och utifrån Hollywoodmått ”verkliga” händelser. Richard Kuklinski titulerade sig som sann familjeman tillika kontraktmördare av rang. Han tog för övrigt på sig över 200 stycken blodiga mord från sin karriär som människoslaktare. Denna bestialiske individ gestaltas utmärkt utav en av mina nya favoritskådisar nämligen Michael Shannon (1974, Lexington, Kentucky, USA: Pearl Harbor, 8 mile, Tigerland, The Woodsman, Revolutionary road, Take shelter, Machine gun preacher, Man of steel). Många av sina brott utfördes med mordpartnerkollegan Robert ”Mr. Freezy” Pronge och med maffian som ytterst oförutsägbar arbetsgivare. Hans fru och två barn fick vetskap om hans dubbelliv först efter att han arresterades 1986. En stor del av filmen fokuserar på hans ambivalenta dubbelliv där mord och hålla reda på barnens utvecklingssamtal inte tycktes vara det lättaste att hålla isär. Trots fenomenalt bra spelat av Michael Shannon upplever jag filmen som aningen orealistiskt utifrån att situationen i sig är dysfunktionell. Winona Ryder spelar sociopatens ovetande fru; James Franco, Chris Evans samt kufen Ray Liotta är andra kändisar som medverkar i denna hyfsade rulle. Hade regisören putsat lite mera under historieytan så hade en betydligt bättre film framavlats.

Tyrannosaur är minst sagt en karg brittisk film. Huvudrollen framförs underbart av skotske Peter Mullen (1959, Peterhead, Skottland: Riff raff, Braveheart, Trainspotting, Boy A, War horse). Han gestaltar en bitter man med ett mörkt förflutet som präglas av ursinne, impulsivitet och våldsbenägenhet. Någonstans i detta svarta sinne finns det en människa som vill förändras, i alla fall lite granna. Den kuvade Hannah arbetar i en kristen secondhand affär och blir indirekt en språngbräda för dennes pragmatiska biktsejour. Vägen dit, och efter är dock allt annat än en rak sådan. I en av kurvorna tampas han med Hannahs obehagliga man som periodvis misshandlar henne. Att se detta tragiska karaktärsporträtt är smärtsamt tungt. Det är ingen film där popcornsskålen bör vara alltför bred eller hög, risken är obehagligt stor att man som tittare sätter sina smörinlindade tilltugg i halsen. Det borde vara svårt att gilla den cyniske och minst sagt impulsiva Joseph, men det blir en ambivalent kamp mellan ytorna svart och vitt som tornar upp sig. Två nedbrutna karaktärer försöker finna strimmor av hopp i ett samhälle båda upplever svikit dem, men utifrån helt olika perspektiv. Eddie Marsan som porträttterar Hannahs man är klockrent sliskigt otäck och raka motsatens till Hannah själv vilken spelas gudabenådat av Olivia Colman.

Promised land är en film i samma anda som Erin Brockovich det vill säga en man eller kvinna som kämpar för något där ekonomiska tentakler nästintill är onåbara. Alldagliga Matt Damon spelar den aningen naive Steven Butler som jobbar för ett gigantiskt stort naturgasföretag. Han och kollegans Sues uppdrag ligger i att övertyga invånarna i småbyar om fördelarna med att skriva på ett avtal som legitimerar företaget att borra och transportera naturgas över deras gårdar. Den omstridda processen att utvinna naturgas kallas fracking vilket i vissa fall innebär att det kommer gas ur kranvattenkranarna och brunnarna istället för just bara vatten, något som kan skådas i den utmärkta dokumentären Gasland från år 2010. Steve Butlers successiva förändring från företagshängiven till misstänktsam och tveksam är byggstenarna i Promised land. Jag gillar vad jag ser, filmen i sig kan väl kategoriseras som lagom. Bra skådespelare som varken tilldelas för mycket eller för lite att bita i som Frances McDormand och Hal Halbrook. Att detta är något som pågår i nutid gör att jag upplever temat och budskapet som väldigt intressant, hur det hela slutar kan vi bara se i backspegeln. Troligtvis vinner kapitalet trots miljöförstöring och att individers egendomar tappar i värde och sedermrera blir obrukbara, men vad gör det om 150 år? I vilket fall som helst är denna lagomfilm ett återuppvaknande och några timmars lagom förströelse. Den amerikanska drömmen får sig i alla fall ytterligare en törn via denna samhällskritiska dissekering.

The Hobbit: The Desolation of Smaug är del två av tre i filmatiseringen av den lövtunna The Hobbit novellen av Tolkien. Bilbo, Gandalf och dvärgarna rör sig mot Ensliga berget för att återkräva dvärgarnas förlorade rike Erebor. Mikael Persbrandts Hollywoodpremiär tillhör inte en av de mest mångfacetterade rollerna i världshistorien. Hans korta getstaltning av skinnbytaren Beorn lär inte generera i någon Oscarsnominering, dock gör han inte på något sätt bort sig. Sminkningen är så snuskigt bra att jag knappt insåg att det var Persbrandt. Det är helt enkelt en väldigt fartfylld resa som hinns med på två timmar och fyrtio minuter. Under den tiden implementeras det subtil romantik mellan dvärgen Aidan Turners Kili och den nya ursnygge karaktären Tauriel, spelad av Evangeline Lily från bland annat  Lost (en karaktär som filmskaparna för övrigt hittat på helt själva). Den andra delen av Hobbit-trilogin har gentemot den första ingen seg/lång startsträcka med falsksjungande dvärgar. Historien tar vid direkt och slutar inte förrän filmens textrader mynnat ut från biosalongen. Draken Smaug är osannlikt datorbra gjord, den känns förhållandevis verklig. Till skillnad från första delen så har Peter Jacksson lyckats återskapa den känsla och magi som fanns/finns i den tidigare Sagan om ringen trilogin. Mindre barnvänligt, mera våld och mera äventyr är en kort sammanfattning av vad som gör denna del betydligt sevärdare än sin föregångare. Jag kan bara kapitulera inför den enormt välgjorda äventyrsfilm som The Desolation of Smaug är.

Gravity är en tvåmansshov av och med Sandra Bullock (Dr. Ryan Stone) och George Clooney (Matt Kowalsky). Den förstnämda har aldrig tillhört någon av mina favoritskådisar och kommer aldrig att göra så, men i denna film fungerar det osedvanligt friktionsfritt. I rymden kan ingen höra dig, en devis som väl överensstämmer med microtunna ploten i Gravity. Efter att en rysk satelit kommit ur kurs och olyckligt kraschat med deras skyttel så måste de enda överlevande det vill säga Dr. Stone och Kowalsky samarbeta för att överleva i den ogästvänliga rymden. Deras enda riktiga vän i rymden är Houstons tysta radioljud. Att fylla 90 minuter med ett visuellt smörgåsbord samt två skådisar är en bedrift i sig och parallelt Gravitys grund- och huvudproblem. Filmen har tokhyllats från alla håll och kanter dessutom utsetts till 2013 års bästa film av väldigt många filmkritiker. Tyvärr sällar jag mig inte till hyllningkörerna, eftersom det helt enkelt blir för händelsefattigt, för förutsägbart och för polerat. Jag får en IMAX- känsla över detta klaustrfobiska hantverk, något som inte är något positivt utifrån att ha korats till årets bästa film. Trots det gör Clooney och Bullock trovärdiga roller via den Disneyfierade halvtaskiga dialogen som tittarna får stå ut med. En bra, vacker och underhållande film, men inte ett dyft mera.

Säsong två av The Borgias fortsätter på samma vägvinnande inslagna sätt som första säsongen. Numera agerar den spanska anti-helylle familjen utifrån att de själva sitter på tronen och helt sonika måste försvara den från alla tänkbara riktingar såväl exteriört som interiört. Kardinal Della Rovere tar återigen på sig självmordsuppdraget att agitera, avsätta och helst utplåna Borgia med syftet att själv iklä sig påveattributerna. Det är dock i mitten av denna omgång som huvudfienden utkristalliseras, nämligen Caterina Sforza och resten av hennes mäktiga släkt. Bröderna Juan och Cesare hierarkiträterier eskalerar, och bara en av dem går segrande ur familjestriden. Bland oheliga allianser, otukt, dråp, syskonsex, prostituerade döljer sig också en historisk verklighet, dock i händerna på klåfingriga amerikanska kapitalistfingrar som skulle kunna skildra Obama som kvinna om så vore nödvändigt för att expandera det dramaturgiska anslaget. Fortfarande gestaltar Jeremy Irons påven Alexander VI horribelt underhållande. De andra i ensambeln är perfekta som exempelvis vackra Lucrezia Borgia vilken spelas utmärkt utav Holliday Granger (1988, Didsbury, Manchester, England: Jane Eyre, Anna Karenia). Jag köper kostymeriet, alla miljöer och den smarta dialogen de känns autentiska utifrån ett tv-serie perspektiv. Jag dyrkade för övrigt serien Rome och anser att det är den bästa historiska som producerats. The Borgias kommer inte långt efter samtidigt som Rome varade i två säsonger och The Borgias i för närvarande i tre.

Continue Reading »
No Comments

Norrköping ett Filmcenter av rang?

Jag traskade ner i ensamt majestät till Cnema då min filmkollega Stefan Hammarström fått förhinder. Denna sammankomst tillika årsmöte började 17.30 och höll på till 19.30 denna halvkalla Skärtorsdag. Det var runt 25 som hade trotsat kylan. Jag var definitivt individen i lokalen som höjde medelåldern markant. Endast två av de som tagit sig hit var kvinnor (tjejer). De flesta förutom just tjejerna hade skägg, vet inte om det var ett tecken eller en modenyck.

Första timmen bestod av adekvata årsmötespunkter som avverkades relativt friktionsfritt. Den andra timmen hade det lämnats utrymme för nätverkande och prestationer. Jag och Stefan hade lagt in om två minuter med syftet att synliggöra vårt filmprojekt för de närmaste sörjande. Det visade sig att det bara var vi och ett annat team som hade gjort så, och de dök inte upp.

Jag tog tillfället i akt med syftet att synliggöra oss och våra filmiska projekt för dessa filmnördar. Hamrade slaviskt in budskapet att vår ambition var att skapa Sveriges roligaste film. Alstret skulle parallellt vara unikt; en berättelse som tidigare aldrig skådats på vita duken. Jag berättade också att vi inte är uppväxta i denna sfär, och heller inte haft det rätta virket att stå bakom som framför kameran – utan bara skapa tidlös humor. Vårt senaste långfilmsmanus: ”Seriemördaren, den homosexuelle och praktikanten” rev inte ner applåder precis, men väckte nog intresset hos några. Att göra en hänsynslös massmördare folklig är inte något som gjorts cineastiskt förut vad jag vet, och absolut inte som komedi. Jag avslutade med att delge min idé att samla ihop 18 miljoner med ambitionen att skapa Sveriges roligaste film i Östergötland gjorda av östgötar.

Östergötlands förenade filmare består av en brokig skara filmare som har två saker gemensamt, Östergötland, och viljan att uttrycka sig genom film och rörlig bild. Film har tidigare varit en dyr och tekniskt avancerad verksamhet, förunnad de få, vilket inte är fallet längre. Filmen har demokratiserats, och nästan alla idag har en filmkamera tillgänglig i telefonen. Team Humor sneglar lite avundsvärt på våra ungdomliga kollegor som har framtiden i sin hand. Vi själva kan väl knappast kategoriseras in som potentiella framtidslöften. Dock är vi väldigt glada över att det bildats en kluster av unga, kreativa, hungriga och duktiga människor med målet att ha sin bas i Norrköping eller någonstans i Östergötland utan att skämmas för det. Här nedan är ett urval av den konstärliga ådra som rinner längs med Motala Ström som ur ett holistiskt perspektiv kan vara fröet till att utmana Stockholm om filmkompetensen i landet.

Crazy Pictures

Eastwood

ETK Media

Sitcom Collective

Fuffens – Finspångs filmförening

Flimmer

Effektfabriken

Flipshot

Film & Musikgymnasiet

Cnema

Lonestar productions HB

Marday media productions AB

NGM filmproduction AB

Studiefrämjandet

Film i Öst

Cineron production

Prodeo HB

”Östergötland är idag en väldigt bra region att utveckla sitt filmskapande i. Klimatet är positivt och det satsas på utveckling. En naturlig del av karriären som östgötsk filmare innebär dock att man, när man nått en viss nivå, tvingas lämna regionen och flytta till en region där rätt ekonomiska förutsättningar för filmproduktion finns. Vi tycker att filmen bör stanna kvar och bli något stort och något som de östgötska invånarna kan känna sig stolta över (http://www.forenadefilmare.se/)”.

”Alla ingredienser för en lyckad filmregion finns redan. Men hur länge finns engagemanget kvar i regionen? Hur länge finns orken att stanna i Östergötland och försöka att realisera nya filmprojekt när satsningen från landsting och kommuner är så försvinnande små? Vi vill göra Östergötland till ett nav i en attraktiv filmregion (http://www.forenadefilmare.se/)”.  Att Norrköpings kommun gått emot strömmen och satsat på kommunal bio i dessa tider kan vara ett av de embryon som kan agera bete att skapa ett sjusärdeles cineastnav i Norrköping.

Regionförbundet Östsams kulturbudget för 2011: Östgötateatern 22 miljoner – Östgötamusiken 3,2 miljoner – Östergötlands museum 5,9 miljoner – Norrköpings Symfoniorkester 4,8 miljoner – Film i Öst/Resurscentrum för film 579 000. Lägg där till tretton östgötska kommuners nästan obefintliga budget för stöd till filmskapare så framgår det tydligt att filmen ligger långt ner på den kulturella prioriteringslistan för Östergötlands politiker – än så länge. (http://www.forenadefilmare.se/) .

Continue Reading »
No Comments

”I ditt huvud” – Tankeläsare på Flygeln.

Marie och jag hade återigen lyckats outsourca Hanna & Frida till våra generösa gårdsgrannar Jonas & Tilde. Kvällens agenda bestod dels av ett månadsenligt restaurangbesök, dels en annorlunda förställning på Flygeln. Månadsvalet föll på Sing Thai, ett gemensamt favoritställe i Norrköpings matvärld. Vår första tanke var att cykla, men när regnet fullkomligt öste ner blev det bilen istället.  Jag valde stekta nudlar i symbios med rätten Gai Pad Bai Grapao, något som sköljes ned med två kalla öl. Marie beställde in Gai Pad Met Ma Moang det vill säga stekt strimlad kyckling med cashewnötter. Förrätten bestod av Sateh Gai vilket enklast översätts till kycklinggrillspett med jordnötssås. Vi hade nog båda glömt bort hur gudomlig maten som serverades på Sing Thai var, perfektionism uti fingerspetsarna.

Hällregnet fortsatte att terrorisera ”Pekings” stadsbild, men vi undvek det blöta, och bilade istället bekvämt till Spiralenparkeringen för att sedermera pricka in närmaste vägen till Flygeln. Jag är definitivt inte snål, utan snarare ekonomisk, men 40 kronor per person för att hänga in ytterkläderna var onekligen väl tilltaget. I vilket fall som helst så traskade vi fram till rad 11, och till en tillsynes fullsmockad lokal. Klockan 19.10 satte showen igång, och det var en stilistisk scen som mötte oss i publiken. Fexeus inledde kvickt med att via en orange frisbee välja ut personer ur publiken, något som skulle omöjliggöra fusk och fejk. Henrik var väldigt tydlig med att vi som publik inte skulle föra vidare vad som hände under föreställningen till vår omgivning, något jag absolut respekterar.

Ett av hans trick att få publiken delaktig var som sagt att få upp dem scenen successivt under föreställningens gång. Det var en varierad, trivsam och annorlunda tillställning som förförde oss; tyvärr blev det inget hångel, utan bara subtila smekningar. Jag vet inte om mitt milt sagt överskruvande på stolen berodde på gårdagens Familjen Adams besök eller om Fexeus faktiskt var på tok för omständig?  Jag upplevde att han bluddrade på alldeles för mycket, och det sensationella resultat som man förväntade sig, visade helt enkelt inte sitt rätta ansikte. Det hela blev för profillöst och utdraget, precis som ett vanligt syndrom i amerikanska tv-serier som Lost, Alias, Prison Break och Heroes. Visst var det stundtals väldigt underhållande, men tidslängden kunde utan problem kapats med minst 30 minuter, med syftet att skapa en effektivare och rappare föreställning.

Periodvis träffade han sin publik med några riktigt bra skämt, men humorn var tyvärr inte hans starkaste sida; en ingrediens som hade kunnat kryddat transportsträckorna ordentligt. Henriks manipulationer (när de väl kommit till skott) var dock väldigt välriktade, och för mig källor till frustration hur han verkligen gått tillväga. Den så kallade finalen var också riktigt smart upplagd, då han avlossade svar på det som skett tidigare under kvällen. Den finurliga och varierade Henrik Fexeus får ändå bara godkänt av mig och Marie, kvällens höjdpunkt var utan tvekan Sing Thai.

Henrik Fexeus föddes 1971 i Örebro men emigrerade sedan till Vallentuna, men bor numera i Stockholm med sin sambo och sina två barn. Redan i grundskolan väcktes hans gigantiska intresse för trolleri, något som fortsatte ju äldre han blev. Henrik har studerat kommunikativa och mentala tekniker som NLP, hypnos, skådespeleri och psykologi, samt analyserat påverkan genom media, reklam, propaganda och memetik. Idag är han en efterfrågad föreläsare och författare inom området omedveten kommunikation. Henrik har skrivit sex bästsäljande böcker inom omedveten kommunikation och påverkan som hittills översatts till 19 språk; Konsten att Läsa Tankar (2007), När Du Gör Som Jag Vill (2008), Alla Får Ligga (2009), Konsten Att Få Mentala Superkrafter (2011), Öka Din Sociala Kompetens – På 1 Timme (2012) samt Bli Kreativ – På 1 Timme (2012). Henrik ledde också två säsonger av den internationellt uppmärksammade TV-serien Hjärnstorm för SVT och har suttit med i juryn i TV4:s Talang. Idag är han en av Sveriges mest efterfrågade föreläsare samt en prisbelönt underhållare. Under 2012 turnerar han genom hela Sverige med sin föreställning: ”I ditt huvud”.

 


 

Continue Reading »
No Comments

Flimmer 2012: filmproducenten Erika Wasserman

Jag begav mig ner till Cnema och den största filmsalen Birollen, där en Östgötsk produktionsdag stod på ciniastagendan. Ett av syftena med detta var att integrera mig med de östgötska filmfanbärarna, men också att marknadsföra vår nya kortfilm:”Ge mig en negerkuk” samt pusha för våra långfilms-komedimanus: ”Sommaren med Rogge” & ”Seriemördaren, den homosexuelle och praktikanten”. Då vi i stort sett är osynliga i dessa filmiska kretsar så ville jag också passa på att  synliggöra Team Humor alias Mats Widholm och Stefan Hammarström. Så mycket regionalt snack blev det dock inte, utan snarare ett långt nyinsatt föredrag av och med filmproducenten Erika Wasserman.

Hon stod som producent för svenska Avalon med Johannes Brost som huvudrollsinnehavare. Erika berättade informativt om sin bakgrund, och processen från idé till färdig produkt på ett intresseväckande sätt. Budgeten  landade efter mycket ovisshet på 10,6 miljoner (4,5 milj av SFI); 20 000 människor har hittills sett detta tragikomiska drama som spelades in under 5 veckor i augusti 2010. Det var för övrigt inte förrän 15 versionen och 91 sidor manus som de fick sitt rättmätiga godkännande från de huvudansvariga. Den låga budgeten var ett medvetet val, då de inte blev tvungna att behöva garantera en hög avkastning till penninghungrande investerare, utan kunna fokusera på det ”konstnärliga”, dock hade Erika velat haft  ytterliga 1½ miljoner för att kunna filma ytterligare 1 vecka. Att få en inblick i vad en producent verkligen gör var i mitt tycke essensen i filmproduktionsföreläsningen.

Några exempel vad Erika utförde under filmprojektet:

  • En grundförutsättning är att skönja någon form av potential i filmen och dessutom bli engagerad i karaktärerna såväl som handlingen.
  • Hon har hand om budgeten och kontakten med de som stödjer filmen ekonomiskt.
  • Erika läser, skickar ut, marknadsför, ändrar och utvecklar manuset i sig.
  • Håller i castingargumentationen, skådespelartillgängligheten och arvoden.
  • Hon stöttar regissören och skyddar denne mot andra intressenters åsikter.
  • Erika ska se till att de bästa idéerna genomförs, och övertyga finansiärerna om filmens storhet.
  • Hon ska hitta den svåra balansen mellan allt tyckande, och se att allt flyter på under processens gång

 

Pixel – Eskapism

Jag gillar den här dystopiska sci-fi genren där penningstinna företag skor sig på utsatta grupper i samhället, i en nära framtid. En av de bättre jag sett i samma genre tillika en av Bruce Willis bättre roller på århundraden är Surrogatres från 2009.  The Island från 2005 handlar om Lincoln Six Echo som till sin fasa upptäcker att han är en klon och rymmer från sin inrutade förvaring i syfte att undvika the bitter end. Ewan McgGregor gestaltar utmärkt den vandrande reservdelspinalen som rabiat krossar sitt motstånd. Vi får följa honom och Scarlett Johansson kamp mot klockan och nya insikter som förändrar deras livsvillkor. Företaget som äger konceptet gör sitt yttersta för att beskydda sin guldgruva av kött, utan att ta hänsyn till etik eller människovärde. Hela upplägget känns realistiskt utifrån ett fiktivt framtidsperspektiv, när kapitalet och individualismen troligtvis vuxit sig ännu starkare. En riktigt bra film där  kemin mellan Scarlett och Ewan var tvungen att fungera för att lyfta den, något de klarade med bravur. The Island smittade av sig med  sina etiska funderingar vilka gjorde sig påminda även efter filmens slut; en tänkvärd och obehaglig film.

Pappa vädjade att jag skulle följa med på Palme, densamme somnade periodvis efter halva filmen. Detta är dock en ruskigt välgjord och intresseväckande dokumentär, men dock en dokumentär. Sådana brukar vanligtvis hålla sig runt timmen, medan Palme håller på i nästan två timmar. Det kräver sin kvinna att hålla koncentrationen uppe en sådan här mastig period, även om filmen i sig är hyperintressant. Palme hade premiär den 14 september och folk har i stort sett vallfärdat för att se den, över 100 000 hittills. Filmbeståndsdelarna består till största delen utav arkivmaterial som effektivt varvas med  intervjuer med kollegor, motståndare och familjemedlemmar. Denna eklektiska porträttgryta blir därför aldrig långtråkig, utan bara vital tills det bittra slutet. Den kontrast som genomsyrade filmen var att Palme kom från överklassen, men  representerade arbetarklassen. Enligt filmen så var hans resa genom Amerika efter den examen han tog den avgörande faktorn till helomvändningen. Det visar på att erfarenheter inte går att läsa sig till, utan måste upplevas. En mycket sevärd och intressant film om en väldigt speciell människa, med mycket makt till sitt förfogande, en komponent som berövade honom livet.

The Dictator är Sacha Baron Cohems senaste ciniastalster. Hans förra film Bruno var ljusår ifrån att kvala in till en av 2000-talets bästa komedier; en lista där karaktären Borat med lätthet tog sig in. Borat har  dock många beröringspunkter med The Dictator varav ”oerfaren utlänning äntrar USA och konstant bort bort sig syndromet”,  känns mest påtagligt. Dessutom återanvänder och modifierar han humorn från tidigare tv- och filmproduktioner. Det medför att jag inte gapskrattar genuint en enda gång under filmen gång, något som får anses som ett svaghetstecken. Det jag däremot gillar är att han har en inbyggd fingertoppskänsla för geniala one-liners, och hela filmen genomsyras av dessa finurligheter. De är dessutom ovanligt råa och tar upp en radda av ämnen och situationer som många människor troligtvis anser inte borde få visas. Han genomför dessa likt en tvättäkta trollkarl, och får fram ett kristallklart budskap, utan att stöta sig med någon, ”det var ju bara The Dictator som sa det”. Filmen är en non-stop-orgie av träffsäkra tabubelagda kommentarer och de är verkligen filmens allra största behållning. Många av dem är också samhällskritiska som exempelvis när  The Dictator subtilt jämför Amerika med diktaturstater och man inser att likheten är slående, fast inte lika uppenbara. Humorn i denna film närmar sig mera Naked gun filmerna och Bröderna Farrelys infantila humor, ett mycket välkommet tilltag. Ser redan fram mot nästa film, plumpen Bruno har jag redan arkiverats till handlingarna.

Brake är en film med samma klaustrofobiska framtoning som exempelvis Buried, Phone Booth, Panic Room. CIA-agenten Jeremy Reins kidnappas och vaknar förvirrad upp i en kistliknande glasbur som transporteras på en stor bil. Förövarna vill ha toppenhemlig information, men agenten är dogmatisk i sitt nekande att bistå skurkarna med adekvata Vita-huset-hemligheter. Brake är 92 minuter lång, och när handlingen till 98 % är förlagd i denna glasbur så torde det i sig vara en akilleshäl. Kistfilmen Buried föll i den fällan, men Brake gör det definitivt inte. Filmen ringlar sig oförutsägbart vidare i diverse manuslabyrinter där jag som tittare inte blir likgiltig utan adrenalineuforisk. Denna berg-och-dalbane-thriller är nog den bästa i sin smala genre som jag hittills sett, och den påminner subliminalt om den utmärkta The Game i sitt geniala hantverk. Filmen är intelligent, välskriven, trovärdig och originell. Stephen Dorff (1973, Atlanta, Georgia, USA: Blade, Felon, Public enimies, Immortals, The Iceman) gör sin bästa roll någonsin, han är ju trots allt med i stort sett varenda bildruta, utan att bli vare sig klyschig eller antitrovärdig. Man sitter som fängslad under filmens gång och lämnar tv-soffan med ett stort leende, en riktigt, riktigt bra thriller.

Loosie-love is not a crime är ett romantiskt välunderbyggt drama som handlar om den själviske och leva-för-dagen Bobby som hänger sig åt att vara en skicklig ficktjuv på dagarna som på kvällarna. Han spelas för övrigt av Peter ”Twilight” Facinelli. En one-night-stand konfronterar honom med uppgiften att hon är med barn. Det hela blir en kamp mellan fortsatt frihet eller ta ansvar för sina handlingar i sänghalmen. Jag måste medge att mina förväntningar på denna film inte var alltför stora. Överraskningen blev desto större då dramat är riktigt underhållande på ett trovärdigt och naturligt sätt. Filmen utstrålar kemi och värme mellan alla inblandade, den pendlar snyggt mellan de dramaturgiska stegen utan att bli för ointressant eller sentimental. Att de fyra poliserna är snuskigt inkompetenta får man helt enkelt stå ut med. Om två av dem springer som övergödda zombies är en sak, men att alla fyra gör så känns inte vidare realistiskt, åt samma håll dessutom. I vilket fall som helst är detta en skön film med ett bra manus och en logisk välskriven dialog med sköna vändningar. Den höjer sig definitivt  över genomsnittet, oväntat bra.

The Hunger games är ytterligare ett ungdoms-cineast-fenomen i kölvattnet av Harry Potter och Twilight succéerna. Böckerna är så snuskigt hypade så det är klart att man blir aningen nyfiken på hur filmen ska gestalta sig.  Jag ser redan framför mig hur filmbolagsdirektörerna gnuggar händerna runt detta tonårsepos. Temat är dock långtifrån nyskapande, vilket de flesta unga inte har en aning om. I en dystopisk framtid väljer ”huvudstaden” ut en pojke och en flicka från var och en av de 12 existerande distrikten. Syftet är tv-underhållning och indirekt att kuva befolkningen där endast segraren överlever. Har inte läst boken men jag antar att den är 13 tusen gånger bättre en dessa 2 timmar och 22 minuter. För mig blir detta en intetsägande sörja där ingen kemi överensstämmer med varandra. Jennifer Lawrence (1990, Kentucky, USA: Winters bone, The Beaver, Like crazy,  X-men-first class) som spelar hjältinnan Katniss är dock ett undantag. Hela filmen känns för lång och för genomskinlig och klyschorna är fler än alla tvestjärtar på min balkong. Antingen är jag för gammal för detta, eller så har dagens ungdomar dålig smak och taskiga filmreferenser. Jag är dock rädd för att det sistnämnda överensstämmer bäst med verkligheten, tyvärr.

50/50 hade jag inga som helst förväntningar på, då sådana filmer antingen blir översentimentala eller rent  fjantiga. Det var då en ytterst angenäm överraskning när innehållet utkristalliserades till en film med oändligt mycket genuin värme. Den 27-åriga Adam får oväntat reda på att han cancer och 50% chans att överleva. Ena dagen vardagsproblem, andra dagen så går solen i moln, därefter följer hans pendlande kamp mot cancern. Det här också en film om nära vänskap och hur den påverkas av existentiella händelser i ens närhet och vardag. Joseph Gordon-Levitt (1981, Los Angeles, USA:  Tv-serien: Tredje klotet från jorden, Mysterious skins, Havoc, Miracle of St: Anna, The Lookout, 500 days of summer, Inception) spelar Adam som får den dysfunktionella diagnosen på ett helt utomordentligt sätt. Denna lågmälda berättelse som är inspirerad av verkliga händelser är så trovärdigt och vackert berättad. Dramat serverar många tillfällen till både skratt som gråt. 50/50 är brutalt realistiskt, och lyckas fullt ut med att kombinera och balansera drama med sparsmakad komedi, utan att på något sätt bli klyschig. Kemin mellan barndomsvännerna Kyle och Adam är dessutom klockren. Skulle detta hända mig så känner jag instinktivt att jag skulle reagera ungefär som huvudpersonen Adam.

Snowwhite and the huntsman är en äventyrsfilm och tillika Snövit. Har man som jag själv sett Disneys Snövit 348 gånger så blir man minst sagt överraskad när detta överdådiga actionäventyr tornar upp sig i tv-rutan, en skaplig kontrast. Det vimlar av kändisar i denna nytolkning: Kristen  ”Twilight” Stewart, Chris ”Thor”  Hemsworth, Bob Hoskins, Eddie Marsan med flera. Den mest lysande stjärna såväl karismatiskt som prestationsmässigt är Charlize Theron (1975, Benono, Sydafrika: The Yards,  The Cider house rules, Men of honor, The Italian job, Monster, The Road, Prometheus). Hon glänser verkligen i sin roll som den ondskefulla häxan, hennes raka motsatsen står Kristen Stewart för, i sin groteskt intetsägande gestaltning av Snövit. Det är inte svårt att lista ut var den brittiska regissören Rupert Sanders fått sin inspiration från. Sagan om ringen dimman ligger tät över denna episka berättelse, där de visuella effekterna och de underbara landskapsvyerna är filmens allra största behållning. Som helhet upplevde jag filmen som bra underhållning, vilken i sig utklassar Snövit-lillesystern ”Mirror, Mirror”, den med Julia Roberts vid rodret.

Continue Reading »

No Comments

Bland strutsar och kalkoner 

Jag och barnen tog tillfället i akt att bli en del av dem som begav sig ut på Östgötadagarna. Det fanns egentligen ett oändligt utbud av aktiviteter och saker att besöka i Östergötland dessa två dagar då landsbygdsdörren gläntandes för oss storstadsbor. Barn och djur brukar vara en vedertagen klassiker, men Hanna ville definitivt inte följa med. Nioårstrotset är dock mycket lättare hantera en tonårstrotset,  det tog inte många minuter förrän vi tre satt i bilen på väg mot nya äventyr i ett minst sagt ostadigt väder. Den första anhalten blev Visätter gård som låg  mitt uti den Vikboländska myllan. Den stora gården vid Häradshammar var proppfull med bilar och förväntansfulla människor.

Arrangörerna frestade oss besökare med unika aktiviteter såsom ansiktsmålning, hoppborg, loppis och trubadurer. Barnen föredrog som tur var att klappa kaniner och se på de kluckande kalkonerna. Efter 1 timme hade vi avverkat alla så kallade måsten och for vidare någon kilometer på samma väg. I Vånga Häradshammar kunde man förströ sig med upplevelser som fårvallning, strutsguidning och ponnyridning. Här var det mer fokus på lokalproducerad mat från exempelvis Sänkdalens gård, Vikbolandskött, Vikbolandsstruts, Norèlls hembageri. Vi borde självklart ha testat strutsglassen, men backade ur i sista stund. Strutsarna i sig var ruskigt coola djur, på nära håll var de mer lika aliens än en fågelart. Barnen tyckte också de var häftiga, men efter någon timme satte tröttheten, otåligheten och hungern in. Det blev kebabpizzor som helgmat, något som uppskattades av alla inblandade.

Hanna och Frida testar dansvingarna

7 – och 9 årings danseufori i hemmets ljuva vrå är en sak, men i grupp med okända en helt annan. En av Norrköpings mest välrenommerade dansskolor Norrköpings danscenter visade upp sig på Augustifesten något som fångade vårt intresse. Vi vet ju att barnen älskar att dansa, men de vill inte börja dansa med andra, ett dilemma för föräldrar som vill att sina barn ska aktivera sig med något utöver skolan. Efter oändligt med tjat blev det några mutor som fick med våra barn och grannens barn på danståget. De ville obevekligen bara titta på, men när danslärarinnan sa att vi vuxna måste vänta utanför blev de helt sonika kvar i lokalen. Från att vägra följa med, till tjatter att anmäla sig brådstörtat. Både Hanna och Frida tyckte inte alls det var så farligt som de inbillat sig från början. Söndagen den 9 september började båda i gruppen 7-9 discodans, från klockan 11.00-11.45. Grundkursen kostar 800 kronor per termin vilket i detta fall innebär 12 danstillfällen, helt överkomligt.

Upptaktmöte inför vårens halvmara  i Nice med Steffe & Jarmo

Det har bara blivit så att en tradition uppstått på Stefans bastuflottbrygga på Ensjön. Där varvas öldrickande med oftast iskalla bad, grillning och såklart nostalgisnack samt framtidsvisioner. Vi tar upp vart vi ska åka, hur vi tar oss dit och vad det ungefär får kosta. Denna gång hade jag i förväg slängt ut resebetet Nice på franska Rivieran. Ett bete som de två kompisarna nappade oroväckande snabbt på. Denna gång diskuterade vi om en eventuell rookie i gänget, nämligen Magnus ”AIK” Ström.

En bra kille som är med i vår herrklubb, och som accepterat våra anti-löpnings-kriterier det vill säga att inte förstöra vår resa genom att agera besserwisser-elitistisk. Tanken är självklart inte att festa ihjäl oss, men på denna resa är livskvalitet minst lika viktigt som själva löpningen, och då är det en fördel om vi alla är på samma våglängd så att säga. Det blev en obscent trevlig kväll: för det första vad vädret exceptionellt bra, och för omväxlings skull var vattnet badvänligt, den finska korven som Jarmo snott var utsökt,  precis  som Steffes potatissallad och min starka senap, allt detta svaldes ner med ett kluster av groteskt kalla öl. Det blev tre timmar av livskvalitet helt enkelt, att jag morgonen därpå hade ont i ögonen förtar inte helheten, men som sagt kemikalieinspektionen borde nog ta sig en titt invid bastubryggan. Att jag numera är självlysande gynnar bara min ekonomi eftersom införskaffandet av reflexer ter sig helt onödigt.

Inför Bråviksloppet och squashstegen

Att asketiskt ta ut sig 100 % i Vrinnevis gudsförgätna backar, i symbios med helvetesintervalle,r innan att ha grundat ordentligt visade sig återigen vara en osannolikt trög strategi. Som ett brev på posten sträckte jag baksidan av låret och fick dagen därpå agera bollkalle till min näst sista squashstegematch mot Börje Bjurström. Han visade på genuin empati då han ”gav” mig ett set, sedan blev det rehabilitering och ett besök hos massören. Detta proaktiva beteende räckte dock inte till min sista stegematch mot Mattias Magnusson, jag fick helt sonika lämna w.o mot den löpningsvilliga. Det innebar att jag slutade sist i gruppen och får slicka såren i fjärde divisionen, trodde jag, men på grund av att några dragit sig ur fick jag en chans till revansch.

Den dysfunktionella skadan som sedermera visade sig vara ischias skapade också problem med träningen inför Bråviksloppet den 8 september. Rehabiliteringen bestod av att springa i ett pensionärstempo, det vill säga ett omänskligt lågt tempo, där essensen är ytterst korta steg så man inte frestar på rygg och bäckenet. Av min massör Mr Shipanski ingick det också  5 vedertagna övningar som skulle reducera och helst bota ischiasproblemen. Det blev onekligen en kamp mot klockan, en batalj som jag gick vinnande ur. Klockan 12.00 den 8 september stod jag på startlinjen i syfte att försöka ta mig under 55 min. Det visade sig inte vara några som helst problem, haken var att jag missade 10 km starten och omedvetet hakade på 5 km loppet istället. 27.01 minuter är inget resultat man skryter med precis, men min skada slog jag dock inte upp. Såhär i backspegeln var det nog till och med bra att det blev som det blev. Det är annars lätt att dras in i slå-rekord-hybrisen, fast man är medveten om riskerna som man då tar. Nu tar jag nya tag inför Höstmilen den 21 oktober, och veckans inledning av squashstegens division 3.

Träningsperioden genomsyrades dessvärre av en lika ovälkommen som oväntad förkylning. När jag vaknade var jag råtäppt i näsan precis likadant som när jag skulle lägga mig. I och med att kroppen säger till att något inte är 100 procent frisk är det dumt att utmana ödet. Det vore idiotiskt att falla in i den kategorin av människor som man bara läser om i notiser, de som tränar när man inte är helt kuranta. Det var också en skön förevändning att slippa att träna, känner mig för tillfället mindre motiverad. I mitt fall stod såväl backträning som, intervall på träningsagendan som för mig är både fysiskt som psykiskt påfrestande långt innan jag gett mig ut i spåret. Det är troligtvis ett ypperligt tillfälle till att få längta lite granna efter såväl squashspel som löpning. För säkerhetsskull köpte jag efter ett tillsynes oändligt tjat från några kompisar allergitabletter. Loratadin actavis hette för övrigt den eventuella mirakelmedicinen, uteslutningsmetoden får visa vem som är den skyldiga, traditionell förkylning eller allergi?

Jag avverkade i vilket fall som helst några matcher mot Magnus Hjortberger. Mot honom har jag en stigande form, då jag vunnit 5 av de 6 senaste mötena. Detsamma kan inte sägas om min och Börje Bjurströms statistik, inte en enda vinst hittills för mig i år. En statistik som ser betydligt värre ut, hur det nu är möjligt är den mot Lino Ferrari. Han vann 3 matcher mot mig,  vilket innebär att han vunnit 1000 matcher mot mig sedan hösten 1998. En milstolpe i våra squashkarriärer, men i mitt fall en mindre smickrande sådan, att jag inte vunnit en match på över 5 år gör inte saken ett dugg bättre.

Den osannolikt efterhängsna förkylningen tycks inte ha något slut. Jag har i och med uteslutningsmetoden fått bekräftat att det inte är en allergisk åkomma, då jag testat medicin i någon vecka utan någon som helst förändring. Även om kroppen är i sparlåga och aningen ojusterad så tycks psyket vaknat till liv. Jag spelade riktigt bra squash mot exempelvis Magnus Hjortberger, där förkylningen snarare kändes som en förlösare än en hämmare. Precis likadant blev det några dagar senare då jag och Jocke Andersson sprang från Idrottsparken till Vidablick tur och retur. Benen kändes ultralätta, utifrån just förkylningen, och att jag inte sprungit på över 3 veckor. Jag kanske istället ska försöka hitta en medicin som bibehåller ”täppt-i-näsan-förkylningen”, det kanske är en vinnarformel?

Efter 1 miljard av ursäkter tog jag mig äntligen i kragen och genomförde ett intensivt back- och intervallpass i Vrinnevi. Det blev en kamp mellan mitt psyke och ambitionen att förbättra mig inför det annalkande Bråviksloppet den 8 september. Kroppen sa nej, psyket sa definitivt nej precis som förnuftet, men tidsperspektivet sa, du måste. Det blev backträning i Vrinnevi. Hästskobacken 100% x 10 gånger samt banans brantaste backe x 10 gånger. Ett ytterst välbehövligt träningspass, sällsynt välbehövligt.

 


 

 

Continue Reading »
No Comments

Ge mig ett jobb jag brinner för!

 

2011       Filkandexamen i sociologi, Linköping Universitet Linköping

2002       Eko- och kulturturism Lunnevads folkhögskola Linköping

2001       Gymnasieutbildning Komvux Norrköping

2005       Filmmanusutbildning Adastra media Stockholm

______________________________________________________________


Jag har varit arbetssökande sedan mitt sommarvikariat förra året det vill säga mitten av augusti. Ska jag vara uppriktigt ärlig så trodde jag i min nativitetshybris att jag fullkomligt skulle få bada i jobbanbud efter mina nyvunna akademiska kunskaper. Tyvärr visade sig såväl åldersdiskriminering som brist på ”adekvat” arbetslivserfarenhet vara två ytterst mäktiga motståndare, i syfte att hitta ett arbete som jag brinner för.

I september ökar måhända mitt attraktionsvärde på arbetsmarknaden, då jag är berättigad nystartsbidrag det vill säga staten betalar 60-65% av en avtalsenlig lön. Det ger er arbetsgivare ett guldläge att hitta kompetens till en lägre lönekostnad, i detta fall mig själv.

I september ökar måhända mitt attraktionsvärde på arbetsmarknaden, då jag är berättigad nystartsbidrag det vill säga staten betalar 60-65% av en avtalsenlig lön. Det ger er arbetsgivare ett guldläge att hitta kompetens till en lägre lönekostnad, i detta fall mig själv.

Samhällsvetenskap, Beteendevetenskap, Hälsovetenskap, Marknadsföring, Turism.

Jag är som person: ärlig, pålitlig, nyfiken, kreativ, empatisk, humoristisk samt har lätt för att organisera och strukturera. En av mina riktigt starka sidor är att jag har en genuin fingertoppskänsla och ytterst god förmåga att kommunicera med alla kategorier av människor, gammal som ung.

Mats Widholm, Mobilnummer: 0768-100360

Mail: mats.widholm@telia.com Blogg: http://widholm.bloggproffs.se

Continue Reading »
2 Comments

Team Humors komedifilmmanus-nystart (igen).

Då var det återigen dags för Sveriges bäst bevarade komedi-team-hemlighet att åter liera sig med visionen att en gång för alla färdigställa vårt andra filmmanus, som i nuläget är 3/5 färdigställt. Team Humor alias Mats Widholm & Stefan Hammarström blir varken yngre eller roligare, så det är väl bara att visa  Sveriges ”filmelit” var komediskåpet ska stå. Det går inte längre gömma sig bakom dysfunktionella förträngningar som: ”vi tar det senare”, ”har inte tid just nu”. Nu är det en konkret ultraorganiserad handlingsplan som ska implementeras. En kontinuerlig autenticitet är  ett delreceptet som ska ta tjuren vid hornen med syftet att prångla ut vår infantila humor till komeditörstande cineaster – med eller utan fantasilösa producenter. Vår filmprocess inleddes så tidigt som 1991 och vår hängivenhet och kärlek till humorn har lett oss till 2011, det vill säga ett 20 års jubileum. Det innebär att något bör hända vid ett sådant gyllene tillfälle.

Första mötet höll på från 10.30-13.30 där följande utkristalliserades:

  • Ett kommande datum nästa vecka uppbokades.
  • Nödvändig Kill-your-darlings-strategi.
  • Manusprioriteringar via färdigställande av vårt andra manus därefter uppdatera vårt första alster.
  • Konkretiserade scenembryon och utvecklade dem från fas 2 till fas 3.

Andra mötet från 10.00 till 12.45 dör vi kom fram till:

  • Ett nytt mötesdatum blev uppbokad
  • 7 scendagar komprimerades till 6, i syfte att frigöra mera driv i handlingen
  • Stefan ritade en fiktiv karta över fågelåskådningsområdet där handlingen sker.
  • Vi beslutade att ta in en tvättäkta fågelskådare som manusrådgivare.


Trägen vinner är väl ett uttryck som passar väl in på Stefan och mitt gemensamma filmmanusskrivande. Vi har periodvis hållit på sedan 1991. De konkreta resultaten är 3 kortfilmer, 1 färdigt komedimanus samt ett annat halvfärdigt komedifilmmanus. Vi bröt nyligen med Röde orm produktion eller snarare de bröt med oss. De ansåg att storyn inte var tillräckligt ”mogen” i ”Sommaren med Rogge” och att det inte är möjligt att göra en seriemördare folklig i ”Hösten med Ove och Roland”. Det sporrar ju oss när väletablerade producenter konstaterat att det inte kommer att funka. Vi får väl fixa fram de 20 miljonerna själva, det är vad en film ungefär kostar, om man inte vill satsa på en lågbudgetfilm.  Det vill vi definitivt inte, utan vårt mål att att skapa Sveriges roligaste film, en tidlös sådan som vi själva kan vara stolta över. Det kräver kontakter, kompets, kapital och en sjusärdeles tur och timing. Vi är på gott och ont våra största kritiker, perfektionismen kan aldrig bli för stor.

Vi är som sagt två killar som dyrkar komedier av olika de slag. Vi är dessvärre inte alls överförtjusta i svensk komedifilm. Vårt huvudsyfte förutom att vi älskar att skriva är då att försöka skapa ”Sveriges roligaste filmmanus”. Med detta manus vill vi helt enkelt skapa kvalitativ humor som ska underhålla människor – få dem att skratta. Team Humor anser sig inte alltför djupa, och saknar helt Ingmar Bergman ambitioner. Vi försöker hålla oss så långt bort ifrån Woody Allensk  humor som det bara går.

Vår komedigenre bör  kategoriseras in i en mer amerikansk humortradition med komedikreatörer som Bröderna Farrelly: Kingpin, Dum & dummare och Den där Mary. Andra amerikanska filmkomedihjältar är tidiga Steve Martin med kultfilmer som Supernollan, The man with two brains och Lonely guys. Zucker, Abrahams, Zucker (ZAZ) influerade filmer är också humorpärlor som ligger i vår nivå med filmer som Airplane, Naked gun, Hot Shots.Vi går efter devisen att humorn aldrig kan bli tillräckligt låg, däremot kan under bältet humorn bli alltför upprepande som exempelvis i komedi tv-serien: Hem till Midgård. Fredde Granberg mannen bakom serien (36 avsnitt) och tillika ena parten ifrån kultserien Ronny & Ragge ligger också bakom Sveriges första riktiga parodikomedifilm: Kommissarie Späck (2010). Samma upprepningssyndrom drabbade även denna sjuka icke seriösa film. Det blev för mycket av det goda helt enkelt, något vi gör allt för att undvika.

Team Humor har som sagt svårt att räkna upp svenska riktigt bra komedier. De komedifilmer som produceras i Sverige är vanligtvis ”farskomedier” eller ”relationskomedier” vilket denna film knappast kan förväxlas med. Svenska komedier som vi verkligen rankar högt är bland annat Zingo, Sunes Sommar, Vuxna människor, Offside. Steffe och jag gillar dessutom genuint tidlös humor som irländska tv-serierna Father Ted och Black Books. Andra brittiska höjdarserier är Bottom och Pang i Bygget.

 

Team Humors manuskriterier

1 Trägen vinner

2 Kvalité före kvantitet

3. Originalitet framför likformighet

4. Glädjen av att skapa ett mästerverk framför penningjakt

 

Några manustermer


Manusförfattare är en person/personer som skriver alla repliker och alla scenanvisningar i ett filmmanuskript inför inspelningen av en film, TV-serie eller teaterpjäs. Motsvarande roll inom teatern (att skriva teatermanuskript) kallas vanligen Dramatiker. Manusförfattare i Sverige är organiserade i Sveriges Dramatikerförbund. I jobbet som manusförfattare ingår bland annat att:

  • hitta på idéer till nya verk
  • göra research – skaffa sig faktakunskaper om ämnet
  • pitcha – presentera idén för producenter och andra som kan ge klartecken för att starta en produktion
  • skriva manus
  • få feedback och skriva om, även på inspelningsplats

Manusdoktor kallas den som är en skicklig manusförfattare som filmbolagen betalar för att förbättra manuskript som ska filmatiseras. Ofta skriver personen också egna filmmanus och är en duktig dramaturg, filmvetare, kritiker eller teoridriven konsult. Manusdoktorn kan skriva om och flytta berättelsens olika delar för att filmupplevelsen ska bli bättre, som mer spännande eller känslosam. I andra projekt behöver manusdoktorn kanske konsultera andra inblandade (som originalförfattaren, regissören, producenten) för att tillsammans finna berättelsens grundelement och utifrån det anpassa manuset. Uppgiften kan också vara att arbeta med olika delar av ett manuskript, för att till exempel förbättra dialog och takt eller andra element.

Synopsis, från grekiskans syn och optik (samskådande), kortfattad översikt (över berättelse). Inom litteraturvetenskap och andra litterära sammanhang används synopsiset som en sammanfattning av vad en berättelse handlar om, till exempel för en uppsats. I tv- och filmbranschen, däremot, används synopsis som ett verktyg för att bedöma om en berättelse är tillräckligt bra för att spelas in, och för att avgöra var berättelsens svagheter finns, hellre än att göra det i ett färdigt manus.

Preview av scen 1 (av 78 ) – ”Sommaren med Rogge (The Summer with Rogge)


 

SCEN 1: INTRO(Rogge & Doris)

 

INT/ROGGES HALL/SÖNDAG E.M.

 

Bild på ytterdörren. Reklamen trycks in genom brevinkastet. Det smäller till i luckan och pappersbunten landar på hallmattan. ROGGE SKOGLUND är snabbt framme vid mattan och plockar förväntansfullt upp ”brevskörden”. Han bläddrar igenom de  olika reklamerbjudandena. Går ut i köket.

 

ROGGE

Bara skräp!

(Butter, missnöjd min)

 

Han går till diskbänksskåpet och öppnar dörren. Slänger reklamen i soppåsen. Stänger dörren.

 

DORIS

Där ska inte pappret ligga, det vet du!

(Tittar upp från sitt bullbak)

 

Rogge stönar och plockar upp reklamen ur soporna. Öppnar istället städskåpet och lägger pappret i en papperskasse.

 

ROGGE

Det hamnar ändå i samma brasa…!

Rogge går ut ur köket, genom hallen och in i vardagsrummet.

Går fram till sitt bröllopsfoto. Det hänger rakt. Tittar en stund på det, med händerna i byxfickorna.

 

Doris, jag har inget att göra.

(Är uttråkad och rastlös)

 

DORIS

Du kan väl ta fram din frimärkssamling.

(Hörs från köket)

 

ROGGE

Jag har ingen lust med det idag.

 

DORIS

Finns det inget på TV då?

 

ROGGE

Inget som jag vill se. Det är bara en massa såpor.

(Lite gnällig)

 

DORIS

Ja, då vet jag inte.

Rogge vänder sig till vitrinskåpet och tar tag i det stora hänglåset.

 

ROGGE

Kan jag inte få ta en liten grogg?

(Förhoppningsfull)

 

DORIS

Det där har vi diskuterat. Det blir inte en droppe.

 

ROGGE

(Mumlar för sig själv….)

Rogge går förbi fotot igen och petar till ramen, så att det hamnar snett. Fortsätter fram till fönstret. Vrider på persiennen och tittar ut. Folktomt och grått. Ser en stor vas som står på en pedistal. Han slänger en blick mot köksdörren.

 

KLIPP:   INT/KÖKET

 

Ute i köket har Doris bakplåtar överallt, kastruller på spisen och diskhon full. En krasch hörs, följt av Rogge:

 

ROGGE

Ditt förbannade kattskrälle!

Doris går in i vardagsrummet. Rogge står vid den krossade vasen. Försöker se oskyldig ut.

 

DORIS

Vad är det som händer!?

(Spänner blicken i Rogge)

 

ROGGE

Titta vad katten ställt till med!

(Slår ut med handen mot vasen)

 

DORIS

(Utan att röra en min)

Du kanske inte kommer ihåg att vi lät avliva Oliver förra veckan!?

Rogge inser sitt misstag och försöker rädda situationen:

 

ROGGE

Han kanske överlevde….

 

Doris tittar på honom ett par sekunder och går sedan ett par steg emot honom.

 

DORIS

Varför?

(Inte hotfullt)

 

Rogge känner att han är körd, inträngd i ett hörn.

 

ROGGE

Jaha, ska du bli hysterisk nu? Över en liten jävla vas! Finns det inte bättre saker att reagera emot, som toalettstolar i plast och rasism t ex!? Men det är väl ingen fara med det, men en ful, äcklig vas som går sönder. Det är rena dödssynden! Är det så? Negrerna har det ju så jävla bra där nere i värmen, men nya vaser går det inte att få tag i!? Så är det nog.

 

Rogge är helt exalterad och hinner inte inse att hans försvarstal bara gör saken värre. Doris bara stirrar på sin man.

 

KLIPP: INT/GRANNARNAS VARDAGSRUM

 

Två gamla tanter sitter och dricker kaffe.

 

TANT 1

Jaha, nu är Rogge full igen.

TANT 2

Jag förstår inte hur Doris står ut. Arma kvinna.

 

SYNOPSIS till långfilmskomedin: ”Sommaren med Rogge”

Av Team Humor alias Mats Widholm & Stefan Hammarström


Vår historia börjar strax före midsommar och vi inleder vår film med ett inträde i Rogge & Doris Skoglunds bostadsrätt; där de bott i 24 år. Rogge är en 63-årig lagerchef som lever i det förflutna – det mesta var bättre förr. Han är rastlös och apatisk medan Doris som är hemmafru alltid har något att göra som bakning, virkning och matlagning. Rogge kan vara mycket syrlig, men det är Doris som är ”herre i huset” och får i stort sett alltid sista ordet.

Filmen hoppar sedan vidare till nästa lägenhet där deras dotter Eva-Lena och hennes sambo Torbjörn huserar. Eva-Lena är en kvinna som styr sin man med järnnäve dessutom är hon höggravid med en beräknad födsel till midsommar. För att kunna ägna sig mera åt sin man och den nyfödde ”pushar” hon Torbjörn att ”för någon månad” lämna bort sin 10 åriga son till Rogge & Doris. Torbjörn är en karriärkåt kille i klädbranschen som måste lyckas med en jätteaffär för att kunna  fortsätta klättringen på karriärstegen. Ett misslyckande är istället signifikativt med ett allvarligt snack med chefen. Motvilligt låter sig Torbjörn övertalas premissen att det är en kortsiktig lösningen parallellt övertalar hon med sin dottercharm sina föräldrar till att ta hand om det 10-åriga munlädret: Conny

Torbjörn känner dessvärre inte till följande fakta: han är inte far till barnet, utan det är nästa huvudperson: församlingsprästen Valdemar. Han är också Eva-Lenas före detta kille och tillika chef i kyrkan. Valdemar är 99 % säker på att han är far till barnet, men Eva-Lena nekar alltid lika bestämt. Församlingsprästens dunkla förflutna som prostituerad och strippa i läderbyxornas förlovade land Tyskland har gett honom ett kall att försöka modernisera kyrkans strikta förordningar. Han jobbar febrilt på ett jätteprojekt som ska vara färdig i juni.

Rogge har en hektisk period framför sig; förutom att vakta målet i en företagsfotbollsmatch också ansvaret att avskeda en person på lagret samt planera firmafesten – dessutom går Conny honom hela tiden på nerverna, han får aldrig vara ifred.

Torbjörn viktiga affärsmöte slutar i moll. Han lyckas med konststycket att bli stämplad som gay på restaurangen samt förolämpa både klientens fru och hans två fula barn. Inte lång stund efteråt ringer chefens sekreterare: direktör Karmjäll vill genast ha ett möte med honom. Utskällningen för sumpad affär uteblir helt istället får han agera smakråd till bossen vilken maskeraddräkt han ska välja på flickscouternas ungdomsfest. Endera djävulsdräkten som han hade på sig när chefen öppnade för Torbjörn eller kanindräkten med jättepenisen – det blev kanindräkten.

Doris och Rogge har ett sommarställe på landet där midsommarafton ska firas. Med sig har de Eva-Lena, Torbjörn, Conny och den lätt handikappade fastighetsskötaren Napoleon. De tog med Napoleon därför att de tyckte synd om honom. Han har varit deras fastighetsskötare så länge de kan minnas. Han blir ibland retad för sin stamning och sin finska brytning dessutom har han en rullator. Rogge är på ett bra humör på kvällen före midsommar efter att ha blivit sentimental med Torbjörn och några helrör. Han har genom några läbbiga spökhistorier skrämt upp Conny ordentligt, då Conny ska gå på utedass lurpassar han på honom med en otäck mask. Vad de inte väntat sig är att den klumpige Napoleon med vit särk och kritvit hudkräm just då faller nerför trappen och skrämmer nästintill de båda till döds.

Vid lunchtid berättar Napoleon om sin osannolikt tragiska barndom och tar ner humöret på alla närvarande. De beger sig sedan till midsommarfirandet där det är lotterier och dans. Torbjörn träffar oväntat sin chef där plåtandes små barn. Han får reda på att chefen vet att han gjort bort sig, men är redo att ge honom en chans till. Torbjörn får i uppdrag att samarbeta med en präst som ska reformera den kristna tron. Medan Torbjörn diskuterar går Eva-Lenas vatten och de måste ta sig till ett lasarett, men ingen kan köra, och ur tomma intet dyker prästen Valdemar upp och erbjuder dem skjuts. Eva-Lena är misstänksam, men har inget val då de inte heller hittar Torbjörn. Rogge oroar sig mer för ifall Eva-Lena har avslöjat hans heliga svampställen.

Valdemars tro på Gud har minskat avsevärt så han går och biktar sig hos en Katolsk präst där han beskriver sitt förflutna och förtvivlan att vara far till ett barn men ändå inte önskvärd. Katolska prästen har det krasst ekonomiskt och langar därför narkotika till de mest drabbade i församlingen. Hans tro har mer övergått till det mer ockulta – han erbjuder Torbjörn en lyckoamulett som hjälpmedel.

Rogge läxar upp sina medspelare efter 11-0 förlusten och visar grundligt vilka som gjort vad för fel. Själv var han bara ansvarig för sista målet enligt honom själv. Torbjörn och chefen träffar sin nya affärspartner. Torbjörn blir mycket glatt överraskad medan Valdemar håller på att smälla av. Den person han avskyr mest ska han en tid behöva samarbeta med; men han måste hålla god min för projektets skull. Tyvärr får sig projektet en riktig törn då byråkrater i sista stund bestämmer sig för att banta ner den storslagna och tilltänkta utbyggnaden

Nästa bakslag står chefen själv för då han bjudit dit kommunalfolk i syfte att ragga pengar till projektet. Han frestas dessvärre att tjuvtitta på från ett hål i sovrummet när den kvinnliga delegaten går på toaletten. Mitt i själva akten tror väl katten Curry att husse leker igen och passar på att bita tag i chefens erigerade penis. Han blir ertappad och satt i häktet. Inga sponsorer ingen Chef till projektet är ett faktum.

Rogge och Conny börjar komma lite bättre överens. Från att förstört Rogges unika frimärkssamling till att se till att Rogge gånger två blivit nedslagen av en arg raggare så ska de nu ut och kasta frisbee-golf med Napoleon. Rogge passar stolt på att testa den dyra nyinköpta systemkameran. Napoleon kastar ett uselt kast och Rogge får frisbeen stenhårt i bakhuvudet och tappar kameran. Han blir inte gladare av att han varit för snål att försäkra den nya kameran. Rogge skyller på kastvindar då hans kast letar sig ner vid vattnet där han blir rånad av två 14-åriga bulgarer. Rogge är ingen modig människa och lämnar över resten av pengarna på direkten. Polisen hittar rånarna, men då har Rogge redan ljugit och överdrivit angående antalet och storleken på förövarna.

Torbjörn och Valdemar jobbar frenetiskt för att hålla deadlinen till invigningen. Den ene stormtrivs med jobbet medan hatet växer sig ännu starkare hos den andre. Valdemar besöker återigen katolska prästen för råd och denna visar mycket större intresse för projektet än för Valdemars problem. Parallellt med firmafesten har tantgänget i kvarteret sin syjunta.  Doris bästa väninna och skvallertanten nummer ett i uppgången: Berit, bestämmer att det ska vara ett sextema denna gång. När likörerna har sinat, kallar de upp en ovetande Napoleon som smakråd. Denne tror att något ska lagas men blir chockad då 6 tanter i underkläder hoppar fram. Det hela urartar och de sexuellt utsvultna tanterna utnyttjar den stackars hjälplöse Napoleon till max. Doris hade vett att ge sig av innan det hände.

Samtidigt på firmafesten visar Rogge traditionsenligt sina impopulära diabilder. Han har alltid varit förtjust i den 20 år yngre Barbro och lägger in en stöt på henne. Barbro visar inget intresse för Rogge men praon Filip har hon större planer för. Rogge hinner i alla fall avslöja att han endast en gång i sitt 35 åriga gifta liv varit otrogen. Han hade sex med kursledaren som föreläste om hur övertygande kvinnor kan vara och han kunde inte göra annat än att hålla med henne om det.

Då var det äntligen dags för invigningen av projektet. Ett antal högt uppsatta gäster är inbjudna till kyrkan. Den katolska prästen som finansierat det hela då kommunen drog sig ur står vid en bod och kränger amuletter och T-shirts med texten ”The Jesus walk on the water tour”.  Valdemar håller ett jovialiskt hyllningstal till de inblandade, men han nämner inte Torbjörns namn. Efter det visar han en videoinspelning från häktet med chefens lyckönskningar. Helt oväntat vänder sig Valdemar till de inbjudna gästerna och avslöjar att det är han som är far till barnet bredvid Eva-Lena – ingen annan. När Torbjörn ber Eva-Lena att dementera uppgifterna så får han inget svar istället sätter Valdemar på en DVD på en storbildsprojektor där han visar en smygfilmning då Eva-Lena avslöjar att det är Valdemar som är barnets far. Det blir knäpptyst i lokalen, kantorn börjar spela en psalm; de inbjudna rör sig raskt mot utgången. Eva-Lena skäller ut en skamsen Valdemar.

Torbjörn åker hem och plockar med det allra nödvändigaste.  Avslutningsvis skriver han ner ett meddelande på en lapp att han kommer tillbaka senare för att hämta resten av prylarna och att en försoning är helt utesluten. Conny är förkrossad då fadern dragit från staden. Han får välja en biofilm för att skingra tankarna och Conny väljer en splatterfilm av värsta sorten till Rogges stora förtret. En vecka senare dyker en påtagligt skäggigare version av Torbjörn upp för att samla ihop sina prylar. Eva-Lena är inte hemma men hon har hjälpt till med packning av väskor och lagt fram hans post. Han hittar ett brev från sin före detta flickvän Irene – Connys mor.  Hon förklarar i brevet att hon gått med i en sanningssekt och blivit tvungen att bekänna gamla synder för att kunna gå vidare uppåt i sektens trappstege. Till sin fasa får han förklarat att inte heller är far till Conny utan att det var resultatet av ett one-night–stand för 11 år sedan, på en av Irenes otaliga föreläsningar. Pappan heter Rogge Skoglund men sanningen har sina gränser så han får inte veta det av mig att han är pappa. Torbjörn kollapsar därefter likt en skadeskjuten grizzlybjörn. Rogge, Conny och Doris är på bion och ser ”Mördarrobotarnas hämnd”. Torbjörn har vaknat till och bestämt sig för att konfronteras med sanningen tillsammans med Rogge och Conny. Ödet ville något annat; en bil i full fart får Torbjörn att väja snabbt, och åker istället över kanten och ner i vattnet. Han tappar medvetandet och följer med bilen ned till botten.

En gladare Conny och lätt chockade Doris och Rogge ska ta varsin korv på vägen hem från bion. Doris står i kön då Rogge och Conny ser att två killar misshandlar raggaren som tidigare spöat Rogge vid två tillfällen. Conny vädjar till Rogge och utan tänka sig för tar han en lämnad mosbricka och för upp den i ansiktet på en av de två. Han får reda på att raggaren har 500 kronor i skuld till dem. Rogge erbjuder honom 1000 kronor dels för att avskriva skulden och dels göra en deal med honom att få slå honom i magen. Han går med på det för 1200 kronor. Conny blir både förvånad och mäkta stolt när han ser Rogge slår ner en av dem för att sedan fly från Rogge.  Raggaren erbjuder dem lift hem och mellan fyra ögon frågar Doris sin man: ”hur mycket blev du tvungen att betala”.   I Skjulet på gården sitter samtidigt Eva-Lena och Napoleon tätt hopslingrade och pratar om gamla minnen. En gnista tänd och dem börjar ömt kyssa varandra.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu