Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ komedi ’

Cineasthörnan

17 oktober, 2013 by

<a href=”http://www.bloglovin.com/blog/3039014/?claim=ac96grjn49h”>Följ min blogg med Bloglovin</a>

Pixel-Eskapism

Australiensaren Hugh Jackman är lika klippt och skuren för rollen Wolverine, som John Goodman som Fred Flinta; bara det gör filmen sevärd. The Wolverine är ett visuellt smörgåsbord, och i 3D blir det hela ännu påtagligare. Filmens skurk är sisådär, med en ovanligt stark betoning på sisådär, den som stjäl showen är istället den enerverande Rila Fukushima som spelar Wolverines kontrasterande sidekick. Att göra superhjältar realistiska genom att göra dem mänskliga har inletts via Batman är något jag välkomnar; mindre plast, mera själ i filmerna. Även i här har man sneglat på den strategin och implementerat en kärlekshistoria som funkar halvdant. Det man konkret kan säga är att den processen blev för segdragen och sedermera kontraproduktiv. Trots det är detta en film att älska, utan att det resulterar i någon fullpoängare. Att vi tittare får oss en inblick i såväl japansk kultur och fantastiska vyer är en ren bonus.

I mina ögon är Will Ferrell 2000-talets svar på Chevy Chase. En skådis av rang är han dock inte, men att spela så genuint trög med ett sådant lyckat resultat är få förunnat. I denna kultklassiker från 2008 är Will i storform, ackompanjerad av en magisk Woody Harrellson. Uppviglande infantil humor som periodvis är horribelt underhållande, men periodvis också aningen intetsägande kännetecknar Semi-pro.Will Ferrell gestaltar den tröge Jackie Moon densamme fungerar som basketklubben The Tropics: ägare, coach och spelare. Deras bäste spelare är den avdankade Monix gestaltad av Woody Harrelson. Jackies primära vision är att föra upp klubben till NBA, vilket med dessa spelare torde vara en omöjlighet. Det blir en kamp mot klockan i samklang med myriader av schismer i deras kaotiska privatliv. Semi-Pro följer parodi-sport-drama-genren till punkt och pricka, något som ibland känns påfrestande, ibland befriande. Många roliga scener och kommentarer håller dock inte fullt ut, men när det är töntigt roligt, då är det verkligen roligt. Gillar man Will Ferrells tidiga och senare alster är det svårt att värja sig mot denna under-bältet-humor-källa. Woody Harrelson är dessutom en cineastisk upplevelse, och gör en efterlängtad och storstilad återgång till Kingpinhumorn.

Detta romantiska komedidrama överraskade mig på ett ytterst positivt sätt, vilket numera är ovanligt. Ultratrevliga Silver linings playbook är udda på ett lagom sätt. Pat Solitano spelad av Bradley Cooper (1975, Philadelphia, USA: TV-serie Alias, The midnight meat train, Yesman, Hangover, Limitless, The Words) flyttar hem till sina härdade föräldrar efter en sejour på stadens mentalsjukhus. Först på deras digra agenda återfinns Pats dogmatiska tvångstankar att bli ihop med sin ex-fru. De riktiga problemen börjar först när han på en fest träffar den nyckfulle och neurotiska Tiffany. Silver linings playbook väcker humorsinnet till liv samtidigt som budskapet får mig att tänka till, en mycket bra kombination. Tiffany (Jennifer Lawrence) och Pat upplever jag båda agera tillräckligt dysfunktionellt, utan att det på något sätt blir överdrivet patetiskt eller stereotypt. ”Äktheten” skapar utrymme för den  störtsköna dialogen att få blomma ut. Kemin mellan de båda är helt klockren samtidigt som de på varsitt håll skapar magi. En oväntad överraskning som förlöste gamla fördomar och parallellt  underhöll mitt käkparti. En petitess i sammanhanget är en av få bra rolltolkningar på senare år av legenden Robert De Niro.

År 2154 är klassklyftorna mellan människor bisarrt mycket större än idag. De riktigt rika bor bortom jorden i någon form av Eden. De fattiga, eller mindre rika bor kvar på jorden och får kämpa för sin överlevnad. Matt Damon spelar den karge Max som skadas svårt på sin ”arbetsplats” och tvingas ofrivilligt lappas ihop till en robotliknande individ. Mindre nöjd med resultatet åtar sig han uppdraget att jämna ut klasskillnaderna mellan punkt a och b. Gillade man den sydafrikanske regissören Neill Blomkamps förra film District 9, så gillar man definitivt Elysium. Det visuella och effekterna känns minst sagt trovärdiga; budskapet i sig har han onekligen funnit i sitt egna lands förflutna. Den kvinnliga motsvarigheten till Max spelas genant bra av Alice Braga (1983, Sao Paulo, Brasilien: City of God,  I am legend, Blindness, Repo man, Predators, The Rite), detsamma kan inte sägs om den endimensionella antagonisttolkningen som görs av Jodie Foster. Helheten får sig en törn då även filmen i sig upplevs aningen intetsägande. Fokus kunde mera förflyttats till livet  på den överbefolkade jorden, än halv ointressanta fightingscener. Dystopiskt, ja, välgjort, absolut, taskig dialog, definitivt.

Bra skräckfilmer växer sannerligen inte på träd. Detta är dock ett undantag som bekräftar regeln. Förra årets Possession och denna  The Conjuring visar var skräckskåpen ska stå. Brorsan och jag som för övrigt var i ett biostim stegade ner till Filmstaden för att avnjuta påträngande spänning på hög volym och på en gigantisk filmduk. Filmen kretsar kring ett av duons Ed och Lorraine Warren fallbeskrivningar. De två har funnits på riktigt och kan väl närmast beskrivas som privatdetektiver av det övernaturliga. Ett av deras mest kända fall är The Amityville haunted house som också filmatiserats två gånger. Detta fall har sin upprinnelse 1971 när makarna Roger och Carolyn med sina fem barn flyttar in det mindre trevliga nya huset. Vi får följa den suggestiva processen från vaser som utan anledning faller ner på golvet till ren besatthet. Fyra riktigt bra saker med The Conjuring är demonen i sig är nedtonad, att det finns utrymme för karaktärsbyggen samt bara lite sex, och knappt något splatter. Dessa ingredienser ackompanjeras av riktigt bra skådespelarinsatser i symbios med en ”trovärdig” handling, vilka är byggstenarna till denna kommande moderna spökhusklassiker som parallellt är påträngande kuslig.

I The Purge framavlas en otäck framtidsvision om hur kriminalitet och mord indirekt försvinner, men haken är minst sagt klibbig. Den amerikanska regeringen har sanktionerat 12 timmar årligen där människor får legitimitet att råna, mörda, våldta andra individer; polisen och andra lagens väktare går under jorden. Brotten är helt straffria och syftet är att människor ska få utlopp för sina mörka/naturliga/mänskliga sidor för att de andra 354 dagarna hålla sig i skinnet. Familjen Sandin med fadern James i spetsen har sin trygghet dels i att de är välbärgade, dels att James själv jobbar som larmoperatör, vilket i detta fall innebär att familjen innehar larmens Rolls Royce. Allt går planenligt när mardrömsnatten inleds, men när sonen i ren empati släpper in en jagad främling i huset börjar deras problem ta fart. Från att följa blodiga upplopp på tv-skärmen till att i sitt egna hus bli dem som blir jagade är kontentan av själva insläppet, kommer de att klara av natten? Till skillnad från ovanstående The Conjuring är dialogen på tok för usel precis som några av karaktärerna. De moraliska och existentiella frågorna som filmen ställer sig förblir obesvarade. Synd, för här fanns ett embryo till en kommande klassiker, något genuint kontroversiellt, men som sagt allt stannade på idéstadiet. Gillar vanligtvis både Ethan Hawke och Lena Headley, fast i denna rulle är de klyschigare än klyschigast – tyvärr.

Continue Reading »
No Comments

Team Humors komedifilmmanus-nystart (igen).

Då var det återigen dags för Sveriges bäst bevarade komedi-team-hemlighet att åter liera sig med visionen att en gång för alla färdigställa vårt andra filmmanus, som i nuläget är 3/5 färdigställt. Team Humor alias Mats Widholm & Stefan Hammarström blir varken yngre eller roligare, så det är väl bara att visa  Sveriges ”filmelit” var komediskåpet ska stå. Det går inte längre gömma sig bakom dysfunktionella förträngningar som: ”vi tar det senare”, ”har inte tid just nu”. Nu är det en konkret ultraorganiserad handlingsplan som ska implementeras. En kontinuerlig autenticitet är  ett delreceptet som ska ta tjuren vid hornen med syftet att prångla ut vår infantila humor till komeditörstande cineaster – med eller utan fantasilösa producenter. Vår filmprocess inleddes så tidigt som 1991 och vår hängivenhet och kärlek till humorn har lett oss till 2011, det vill säga ett 20 års jubileum. Det innebär att något bör hända vid ett sådant gyllene tillfälle.

Första mötet höll på från 10.30-13.30 där följande utkristalliserades:

  • Ett kommande datum nästa vecka uppbokades.
  • Nödvändig Kill-your-darlings-strategi.
  • Manusprioriteringar via färdigställande av vårt andra manus därefter uppdatera vårt första alster.
  • Konkretiserade scenembryon och utvecklade dem från fas 2 till fas 3.

Andra mötet från 10.00 till 12.45 dör vi kom fram till:

  • Ett nytt mötesdatum blev uppbokad
  • 7 scendagar komprimerades till 6, i syfte att frigöra mera driv i handlingen
  • Stefan ritade en fiktiv karta över fågelåskådningsområdet där handlingen sker.
  • Vi beslutade att ta in en tvättäkta fågelskådare som manusrådgivare.


Trägen vinner är väl ett uttryck som passar väl in på Stefan och mitt gemensamma filmmanusskrivande. Vi har periodvis hållit på sedan 1991. De konkreta resultaten är 3 kortfilmer, 1 färdigt komedimanus samt ett annat halvfärdigt komedifilmmanus. Vi bröt nyligen med Röde orm produktion eller snarare de bröt med oss. De ansåg att storyn inte var tillräckligt ”mogen” i ”Sommaren med Rogge” och att det inte är möjligt att göra en seriemördare folklig i ”Hösten med Ove och Roland”. Det sporrar ju oss när väletablerade producenter konstaterat att det inte kommer att funka. Vi får väl fixa fram de 20 miljonerna själva, det är vad en film ungefär kostar, om man inte vill satsa på en lågbudgetfilm.  Det vill vi definitivt inte, utan vårt mål att att skapa Sveriges roligaste film, en tidlös sådan som vi själva kan vara stolta över. Det kräver kontakter, kompets, kapital och en sjusärdeles tur och timing. Vi är på gott och ont våra största kritiker, perfektionismen kan aldrig bli för stor.

Vi är som sagt två killar som dyrkar komedier av olika de slag. Vi är dessvärre inte alls överförtjusta i svensk komedifilm. Vårt huvudsyfte förutom att vi älskar att skriva är då att försöka skapa ”Sveriges roligaste filmmanus”. Med detta manus vill vi helt enkelt skapa kvalitativ humor som ska underhålla människor – få dem att skratta. Team Humor anser sig inte alltför djupa, och saknar helt Ingmar Bergman ambitioner. Vi försöker hålla oss så långt bort ifrån Woody Allensk  humor som det bara går.

Vår komedigenre bör  kategoriseras in i en mer amerikansk humortradition med komedikreatörer som Bröderna Farrelly: Kingpin, Dum & dummare och Den där Mary. Andra amerikanska filmkomedihjältar är tidiga Steve Martin med kultfilmer som Supernollan, The man with two brains och Lonely guys. Zucker, Abrahams, Zucker (ZAZ) influerade filmer är också humorpärlor som ligger i vår nivå med filmer som Airplane, Naked gun, Hot Shots.Vi går efter devisen att humorn aldrig kan bli tillräckligt låg, däremot kan under bältet humorn bli alltför upprepande som exempelvis i komedi tv-serien: Hem till Midgård. Fredde Granberg mannen bakom serien (36 avsnitt) och tillika ena parten ifrån kultserien Ronny & Ragge ligger också bakom Sveriges första riktiga parodikomedifilm: Kommissarie Späck (2010). Samma upprepningssyndrom drabbade även denna sjuka icke seriösa film. Det blev för mycket av det goda helt enkelt, något vi gör allt för att undvika.

Team Humor har som sagt svårt att räkna upp svenska riktigt bra komedier. De komedifilmer som produceras i Sverige är vanligtvis ”farskomedier” eller ”relationskomedier” vilket denna film knappast kan förväxlas med. Svenska komedier som vi verkligen rankar högt är bland annat Zingo, Sunes Sommar, Vuxna människor, Offside. Steffe och jag gillar dessutom genuint tidlös humor som irländska tv-serierna Father Ted och Black Books. Andra brittiska höjdarserier är Bottom och Pang i Bygget.

 

Team Humors manuskriterier

1 Trägen vinner

2 Kvalité före kvantitet

3. Originalitet framför likformighet

4. Glädjen av att skapa ett mästerverk framför penningjakt

 

Några manustermer


Manusförfattare är en person/personer som skriver alla repliker och alla scenanvisningar i ett filmmanuskript inför inspelningen av en film, TV-serie eller teaterpjäs. Motsvarande roll inom teatern (att skriva teatermanuskript) kallas vanligen Dramatiker. Manusförfattare i Sverige är organiserade i Sveriges Dramatikerförbund. I jobbet som manusförfattare ingår bland annat att:

  • hitta på idéer till nya verk
  • göra research – skaffa sig faktakunskaper om ämnet
  • pitcha – presentera idén för producenter och andra som kan ge klartecken för att starta en produktion
  • skriva manus
  • få feedback och skriva om, även på inspelningsplats

Manusdoktor kallas den som är en skicklig manusförfattare som filmbolagen betalar för att förbättra manuskript som ska filmatiseras. Ofta skriver personen också egna filmmanus och är en duktig dramaturg, filmvetare, kritiker eller teoridriven konsult. Manusdoktorn kan skriva om och flytta berättelsens olika delar för att filmupplevelsen ska bli bättre, som mer spännande eller känslosam. I andra projekt behöver manusdoktorn kanske konsultera andra inblandade (som originalförfattaren, regissören, producenten) för att tillsammans finna berättelsens grundelement och utifrån det anpassa manuset. Uppgiften kan också vara att arbeta med olika delar av ett manuskript, för att till exempel förbättra dialog och takt eller andra element.

Synopsis, från grekiskans syn och optik (samskådande), kortfattad översikt (över berättelse). Inom litteraturvetenskap och andra litterära sammanhang används synopsiset som en sammanfattning av vad en berättelse handlar om, till exempel för en uppsats. I tv- och filmbranschen, däremot, används synopsis som ett verktyg för att bedöma om en berättelse är tillräckligt bra för att spelas in, och för att avgöra var berättelsens svagheter finns, hellre än att göra det i ett färdigt manus.

Preview av scen 1 (av 78 ) – ”Sommaren med Rogge (The Summer with Rogge)


 

SCEN 1: INTRO(Rogge & Doris)

 

INT/ROGGES HALL/SÖNDAG E.M.

 

Bild på ytterdörren. Reklamen trycks in genom brevinkastet. Det smäller till i luckan och pappersbunten landar på hallmattan. ROGGE SKOGLUND är snabbt framme vid mattan och plockar förväntansfullt upp ”brevskörden”. Han bläddrar igenom de  olika reklamerbjudandena. Går ut i köket.

 

ROGGE

Bara skräp!

(Butter, missnöjd min)

 

Han går till diskbänksskåpet och öppnar dörren. Slänger reklamen i soppåsen. Stänger dörren.

 

DORIS

Där ska inte pappret ligga, det vet du!

(Tittar upp från sitt bullbak)

 

Rogge stönar och plockar upp reklamen ur soporna. Öppnar istället städskåpet och lägger pappret i en papperskasse.

 

ROGGE

Det hamnar ändå i samma brasa…!

Rogge går ut ur köket, genom hallen och in i vardagsrummet.

Går fram till sitt bröllopsfoto. Det hänger rakt. Tittar en stund på det, med händerna i byxfickorna.

 

Doris, jag har inget att göra.

(Är uttråkad och rastlös)

 

DORIS

Du kan väl ta fram din frimärkssamling.

(Hörs från köket)

 

ROGGE

Jag har ingen lust med det idag.

 

DORIS

Finns det inget på TV då?

 

ROGGE

Inget som jag vill se. Det är bara en massa såpor.

(Lite gnällig)

 

DORIS

Ja, då vet jag inte.

Rogge vänder sig till vitrinskåpet och tar tag i det stora hänglåset.

 

ROGGE

Kan jag inte få ta en liten grogg?

(Förhoppningsfull)

 

DORIS

Det där har vi diskuterat. Det blir inte en droppe.

 

ROGGE

(Mumlar för sig själv….)

Rogge går förbi fotot igen och petar till ramen, så att det hamnar snett. Fortsätter fram till fönstret. Vrider på persiennen och tittar ut. Folktomt och grått. Ser en stor vas som står på en pedistal. Han slänger en blick mot köksdörren.

 

KLIPP:   INT/KÖKET

 

Ute i köket har Doris bakplåtar överallt, kastruller på spisen och diskhon full. En krasch hörs, följt av Rogge:

 

ROGGE

Ditt förbannade kattskrälle!

Doris går in i vardagsrummet. Rogge står vid den krossade vasen. Försöker se oskyldig ut.

 

DORIS

Vad är det som händer!?

(Spänner blicken i Rogge)

 

ROGGE

Titta vad katten ställt till med!

(Slår ut med handen mot vasen)

 

DORIS

(Utan att röra en min)

Du kanske inte kommer ihåg att vi lät avliva Oliver förra veckan!?

Rogge inser sitt misstag och försöker rädda situationen:

 

ROGGE

Han kanske överlevde….

 

Doris tittar på honom ett par sekunder och går sedan ett par steg emot honom.

 

DORIS

Varför?

(Inte hotfullt)

 

Rogge känner att han är körd, inträngd i ett hörn.

 

ROGGE

Jaha, ska du bli hysterisk nu? Över en liten jävla vas! Finns det inte bättre saker att reagera emot, som toalettstolar i plast och rasism t ex!? Men det är väl ingen fara med det, men en ful, äcklig vas som går sönder. Det är rena dödssynden! Är det så? Negrerna har det ju så jävla bra där nere i värmen, men nya vaser går det inte att få tag i!? Så är det nog.

 

Rogge är helt exalterad och hinner inte inse att hans försvarstal bara gör saken värre. Doris bara stirrar på sin man.

 

KLIPP: INT/GRANNARNAS VARDAGSRUM

 

Två gamla tanter sitter och dricker kaffe.

 

TANT 1

Jaha, nu är Rogge full igen.

TANT 2

Jag förstår inte hur Doris står ut. Arma kvinna.

 

SYNOPSIS till långfilmskomedin: ”Sommaren med Rogge”

Av Team Humor alias Mats Widholm & Stefan Hammarström


Vår historia börjar strax före midsommar och vi inleder vår film med ett inträde i Rogge & Doris Skoglunds bostadsrätt; där de bott i 24 år. Rogge är en 63-årig lagerchef som lever i det förflutna – det mesta var bättre förr. Han är rastlös och apatisk medan Doris som är hemmafru alltid har något att göra som bakning, virkning och matlagning. Rogge kan vara mycket syrlig, men det är Doris som är ”herre i huset” och får i stort sett alltid sista ordet.

Filmen hoppar sedan vidare till nästa lägenhet där deras dotter Eva-Lena och hennes sambo Torbjörn huserar. Eva-Lena är en kvinna som styr sin man med järnnäve dessutom är hon höggravid med en beräknad födsel till midsommar. För att kunna ägna sig mera åt sin man och den nyfödde ”pushar” hon Torbjörn att ”för någon månad” lämna bort sin 10 åriga son till Rogge & Doris. Torbjörn är en karriärkåt kille i klädbranschen som måste lyckas med en jätteaffär för att kunna  fortsätta klättringen på karriärstegen. Ett misslyckande är istället signifikativt med ett allvarligt snack med chefen. Motvilligt låter sig Torbjörn övertalas premissen att det är en kortsiktig lösningen parallellt övertalar hon med sin dottercharm sina föräldrar till att ta hand om det 10-åriga munlädret: Conny

Torbjörn känner dessvärre inte till följande fakta: han är inte far till barnet, utan det är nästa huvudperson: församlingsprästen Valdemar. Han är också Eva-Lenas före detta kille och tillika chef i kyrkan. Valdemar är 99 % säker på att han är far till barnet, men Eva-Lena nekar alltid lika bestämt. Församlingsprästens dunkla förflutna som prostituerad och strippa i läderbyxornas förlovade land Tyskland har gett honom ett kall att försöka modernisera kyrkans strikta förordningar. Han jobbar febrilt på ett jätteprojekt som ska vara färdig i juni.

Rogge har en hektisk period framför sig; förutom att vakta målet i en företagsfotbollsmatch också ansvaret att avskeda en person på lagret samt planera firmafesten – dessutom går Conny honom hela tiden på nerverna, han får aldrig vara ifred.

Torbjörn viktiga affärsmöte slutar i moll. Han lyckas med konststycket att bli stämplad som gay på restaurangen samt förolämpa både klientens fru och hans två fula barn. Inte lång stund efteråt ringer chefens sekreterare: direktör Karmjäll vill genast ha ett möte med honom. Utskällningen för sumpad affär uteblir helt istället får han agera smakråd till bossen vilken maskeraddräkt han ska välja på flickscouternas ungdomsfest. Endera djävulsdräkten som han hade på sig när chefen öppnade för Torbjörn eller kanindräkten med jättepenisen – det blev kanindräkten.

Doris och Rogge har ett sommarställe på landet där midsommarafton ska firas. Med sig har de Eva-Lena, Torbjörn, Conny och den lätt handikappade fastighetsskötaren Napoleon. De tog med Napoleon därför att de tyckte synd om honom. Han har varit deras fastighetsskötare så länge de kan minnas. Han blir ibland retad för sin stamning och sin finska brytning dessutom har han en rullator. Rogge är på ett bra humör på kvällen före midsommar efter att ha blivit sentimental med Torbjörn och några helrör. Han har genom några läbbiga spökhistorier skrämt upp Conny ordentligt, då Conny ska gå på utedass lurpassar han på honom med en otäck mask. Vad de inte väntat sig är att den klumpige Napoleon med vit särk och kritvit hudkräm just då faller nerför trappen och skrämmer nästintill de båda till döds.

Vid lunchtid berättar Napoleon om sin osannolikt tragiska barndom och tar ner humöret på alla närvarande. De beger sig sedan till midsommarfirandet där det är lotterier och dans. Torbjörn träffar oväntat sin chef där plåtandes små barn. Han får reda på att chefen vet att han gjort bort sig, men är redo att ge honom en chans till. Torbjörn får i uppdrag att samarbeta med en präst som ska reformera den kristna tron. Medan Torbjörn diskuterar går Eva-Lenas vatten och de måste ta sig till ett lasarett, men ingen kan köra, och ur tomma intet dyker prästen Valdemar upp och erbjuder dem skjuts. Eva-Lena är misstänksam, men har inget val då de inte heller hittar Torbjörn. Rogge oroar sig mer för ifall Eva-Lena har avslöjat hans heliga svampställen.

Valdemars tro på Gud har minskat avsevärt så han går och biktar sig hos en Katolsk präst där han beskriver sitt förflutna och förtvivlan att vara far till ett barn men ändå inte önskvärd. Katolska prästen har det krasst ekonomiskt och langar därför narkotika till de mest drabbade i församlingen. Hans tro har mer övergått till det mer ockulta – han erbjuder Torbjörn en lyckoamulett som hjälpmedel.

Rogge läxar upp sina medspelare efter 11-0 förlusten och visar grundligt vilka som gjort vad för fel. Själv var han bara ansvarig för sista målet enligt honom själv. Torbjörn och chefen träffar sin nya affärspartner. Torbjörn blir mycket glatt överraskad medan Valdemar håller på att smälla av. Den person han avskyr mest ska han en tid behöva samarbeta med; men han måste hålla god min för projektets skull. Tyvärr får sig projektet en riktig törn då byråkrater i sista stund bestämmer sig för att banta ner den storslagna och tilltänkta utbyggnaden

Nästa bakslag står chefen själv för då han bjudit dit kommunalfolk i syfte att ragga pengar till projektet. Han frestas dessvärre att tjuvtitta på från ett hål i sovrummet när den kvinnliga delegaten går på toaletten. Mitt i själva akten tror väl katten Curry att husse leker igen och passar på att bita tag i chefens erigerade penis. Han blir ertappad och satt i häktet. Inga sponsorer ingen Chef till projektet är ett faktum.

Rogge och Conny börjar komma lite bättre överens. Från att förstört Rogges unika frimärkssamling till att se till att Rogge gånger två blivit nedslagen av en arg raggare så ska de nu ut och kasta frisbee-golf med Napoleon. Rogge passar stolt på att testa den dyra nyinköpta systemkameran. Napoleon kastar ett uselt kast och Rogge får frisbeen stenhårt i bakhuvudet och tappar kameran. Han blir inte gladare av att han varit för snål att försäkra den nya kameran. Rogge skyller på kastvindar då hans kast letar sig ner vid vattnet där han blir rånad av två 14-åriga bulgarer. Rogge är ingen modig människa och lämnar över resten av pengarna på direkten. Polisen hittar rånarna, men då har Rogge redan ljugit och överdrivit angående antalet och storleken på förövarna.

Torbjörn och Valdemar jobbar frenetiskt för att hålla deadlinen till invigningen. Den ene stormtrivs med jobbet medan hatet växer sig ännu starkare hos den andre. Valdemar besöker återigen katolska prästen för råd och denna visar mycket större intresse för projektet än för Valdemars problem. Parallellt med firmafesten har tantgänget i kvarteret sin syjunta.  Doris bästa väninna och skvallertanten nummer ett i uppgången: Berit, bestämmer att det ska vara ett sextema denna gång. När likörerna har sinat, kallar de upp en ovetande Napoleon som smakråd. Denne tror att något ska lagas men blir chockad då 6 tanter i underkläder hoppar fram. Det hela urartar och de sexuellt utsvultna tanterna utnyttjar den stackars hjälplöse Napoleon till max. Doris hade vett att ge sig av innan det hände.

Samtidigt på firmafesten visar Rogge traditionsenligt sina impopulära diabilder. Han har alltid varit förtjust i den 20 år yngre Barbro och lägger in en stöt på henne. Barbro visar inget intresse för Rogge men praon Filip har hon större planer för. Rogge hinner i alla fall avslöja att han endast en gång i sitt 35 åriga gifta liv varit otrogen. Han hade sex med kursledaren som föreläste om hur övertygande kvinnor kan vara och han kunde inte göra annat än att hålla med henne om det.

Då var det äntligen dags för invigningen av projektet. Ett antal högt uppsatta gäster är inbjudna till kyrkan. Den katolska prästen som finansierat det hela då kommunen drog sig ur står vid en bod och kränger amuletter och T-shirts med texten ”The Jesus walk on the water tour”.  Valdemar håller ett jovialiskt hyllningstal till de inblandade, men han nämner inte Torbjörns namn. Efter det visar han en videoinspelning från häktet med chefens lyckönskningar. Helt oväntat vänder sig Valdemar till de inbjudna gästerna och avslöjar att det är han som är far till barnet bredvid Eva-Lena – ingen annan. När Torbjörn ber Eva-Lena att dementera uppgifterna så får han inget svar istället sätter Valdemar på en DVD på en storbildsprojektor där han visar en smygfilmning då Eva-Lena avslöjar att det är Valdemar som är barnets far. Det blir knäpptyst i lokalen, kantorn börjar spela en psalm; de inbjudna rör sig raskt mot utgången. Eva-Lena skäller ut en skamsen Valdemar.

Torbjörn åker hem och plockar med det allra nödvändigaste.  Avslutningsvis skriver han ner ett meddelande på en lapp att han kommer tillbaka senare för att hämta resten av prylarna och att en försoning är helt utesluten. Conny är förkrossad då fadern dragit från staden. Han får välja en biofilm för att skingra tankarna och Conny väljer en splatterfilm av värsta sorten till Rogges stora förtret. En vecka senare dyker en påtagligt skäggigare version av Torbjörn upp för att samla ihop sina prylar. Eva-Lena är inte hemma men hon har hjälpt till med packning av väskor och lagt fram hans post. Han hittar ett brev från sin före detta flickvän Irene – Connys mor.  Hon förklarar i brevet att hon gått med i en sanningssekt och blivit tvungen att bekänna gamla synder för att kunna gå vidare uppåt i sektens trappstege. Till sin fasa får han förklarat att inte heller är far till Conny utan att det var resultatet av ett one-night–stand för 11 år sedan, på en av Irenes otaliga föreläsningar. Pappan heter Rogge Skoglund men sanningen har sina gränser så han får inte veta det av mig att han är pappa. Torbjörn kollapsar därefter likt en skadeskjuten grizzlybjörn. Rogge, Conny och Doris är på bion och ser ”Mördarrobotarnas hämnd”. Torbjörn har vaknat till och bestämt sig för att konfronteras med sanningen tillsammans med Rogge och Conny. Ödet ville något annat; en bil i full fart får Torbjörn att väja snabbt, och åker istället över kanten och ner i vattnet. Han tappar medvetandet och följer med bilen ned till botten.

En gladare Conny och lätt chockade Doris och Rogge ska ta varsin korv på vägen hem från bion. Doris står i kön då Rogge och Conny ser att två killar misshandlar raggaren som tidigare spöat Rogge vid två tillfällen. Conny vädjar till Rogge och utan tänka sig för tar han en lämnad mosbricka och för upp den i ansiktet på en av de två. Han får reda på att raggaren har 500 kronor i skuld till dem. Rogge erbjuder honom 1000 kronor dels för att avskriva skulden och dels göra en deal med honom att få slå honom i magen. Han går med på det för 1200 kronor. Conny blir både förvånad och mäkta stolt när han ser Rogge slår ner en av dem för att sedan fly från Rogge.  Raggaren erbjuder dem lift hem och mellan fyra ögon frågar Doris sin man: ”hur mycket blev du tvungen att betala”.   I Skjulet på gården sitter samtidigt Eva-Lena och Napoleon tätt hopslingrade och pratar om gamla minnen. En gnista tänd och dem börjar ömt kyssa varandra.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

28 juni, 2011 by

Pixel – Eskapism

Get low handlar om den impopuläre enstöringen Felix Bush har börjat grubbla över den oundvikliga dagen då han ska dö; hur kommer hans begravning att bli, vad kommer folk att säga om honom och vilka kommer att närvara. Förvåningen är stor när han plötsligt dyker upp i stan, men på begravningsbyrån tar man dock emot honom med öppna armar. Frank som äger byrån har alldeles för lite att göra, då det dör alldeles för få människor i staden. Han tvekar inte ett ögonblick att tillmötesgå Felix önskan om att arrangera hans begravning, även om det innebär att Felix i högsta grad kommer vara i livet under akten. Endast de som har något att berätta om honom ska bjudas in. Felix spelas av den gudomlige Robert Duvall (1931, San Diego, USA: Gudfadern 1 & 2, Apocalypse now, Falling down, Phènoméne, Sling Blade). Har denne gudomlige skådespelare någonsin gjort en dålig roll? Precis, han är lika bra ung som 80 åring. Frank spelas av Bill Murray (1950, Wilmette, Illinois, USA: Ghostbusters, Ed Wood, Kingpin, Groundhog day, Lost in translation) vars fulla potential uppnås när han är lite cynisk, manipulativ och grisig fast med ett gott hjärta. I Get low är han som gjord för rollen som Frank helt enkelt.  Filmen i sig är en orgie av skådespelarkompetens där en ytterst lågmäld berättelse formar en mycket sevärd helhet. Get low är subtilt charmigt, rolig och osedvanligt rörande – på samma gång. Jag gillar verkligen filmens mycket existentiella budskap som framförs  autentiskt med glimten i ögat.

I Unknown hamnar solida Liam Neeson(1952, Ballymena, Nord Irland: Darkman, Schindlers list, Batman begins, Taken) i en prekär situation. Han vaknar ur en koma och börjar successivt ana att någon annan stulit hans identitet; inte ens hans fru tror på honom. Detta är början till en ganska oförutsägbar actionthriller som jag verkligen gillar. Liam Neeson  agerar sympatiskt, empatiskt och trovärdigt utifrån en genre där dessa ingredienser vanligtvis saknas. Han är lika bra i Unknown som i den underbara actionfilmen Taken (2008). Åskådarna får iklä sig rollen som detektiv,  i syfte att klura ut hur det verkligen förhåller sig -  en synnerligen underhållande film.

Super 8, teoretiskt lät filmkonstellationen Spielberg & J.J Abrahams som en filmgåva från gud.  Jag hade undvikit att läsa in mig på vare sig recensioner som handling. Berättelsen kretsar runt ett gäng ungdomar som håller på att spela in en scen till en film på en övergiven tågstation. När ett tåg närmar sig i horisonten blir ungdomarna extatiska över den perfekta kulissen och börjar genast filma. Snart blir de dock vittnen till en enorm kollision, då en bil kör ut på tågspåret. Vad som till en början bara ser ut att vara en olycka, tar en snabb vändning då militären anländer till platsen, och det snart börjar talas om ett monster som har rymt från tåget. Likt förra årets briljanta tv-serie ”Walking Dead” är inte det mest intressanta att se monster som river ner samhällen och slaktar människor, utan människornas reaktioner på det som händer. Min pockande förväntan mig en helt annan typ av film vilket medförde att filmen bara får godkänt. Det här en mellanstadiefilm a´la ET och The Goonies som för övrigt skapats av just Spielberg. En annan referens som dyker upp är fem-böckerna av Enid Blyton. Filmen i sig är väldigt bra gjord, karaktärerna är väl underbyggda och dessutom halvroliga, men jag kan ändå inte komma ifrån att den känns som en bagatell – tyvärr. Dessutom är filmens antiklimax riktigt urvattnad. Hade jag varit mellan 10-14 år så de detta varit världens bästa film, men nu är jag 44.

Ett dykarteam ger sig av på en expedition till en avlägsen del av regnskogen i Papua Nya Guinea. Tanken är att man ska utforska undervattensgrottor, men en tropisk storm omkullkastar planerna och en översvämning blockerar den enda vägen ut. Medan vattennivån stiger och syrenivån sjunker, kämpar dykarna för att hitta en luftficka och den okända floden som kan leda till havet och räddningen. Detta låter som storyn till världens mest spännande film, vilket så inte är fallet. Grottorna och alla andra underjordiska miljöer är ruskigt välgjorda precis som 3D effekterna.  Det jag saknar är en parallellhandling till situation och far-son.försonings-processen. Jag får heller ingen riktig känsla för karaktärerna, och brydde mig marginellt om vilka som kom levande ut ur denna helvetesfärd. Dialogen kändes endimensionell och krystad, något som förstärkte filmens avsaknad av hjärta och själ. Sanctum får godkänt, men det är på grund av de verklighetstrogna miljöerna inget annat.

Nicole Kidman (1967, Honolulu, Hawaii, USA: Days of thunder, Batman forever, Eyes wide shut, Moulin Rouge, The Others, Australia) och Aaron Eckhart (1968, Cupertina, California: Any given sunday, The pledge, Erin Brockovich, The dark knight, Meet Bill) spelar karaktärer som vid en första anblick är ett lyckligt gift par i en förort till New York. Hon sköter trädgården och tackar artigt nej till en middagsbjudning så att de kan spendera kvällen tillsammans istället. Sanningen är istället att paret förlorat sin fyraårige son åtta månader tidigare samtidigt som de försöker plocka upp splittret som är deras liv inser de att delarna inte längre passar. Rabbit Hole är en sorgsen film, men inte deprimerande,  utan intresseväckande. Filmen synliggör också på att efter tomhet kommer styrka – om man orkar härda ut tills dess. Rabbit hole spelar på samma genretema som utmärkta Revolutionary road (2008). Karaktärerna byggs upp från noll till att kännas som dina närmaste grannar – då har man lyckats bra.

Katie spelas av Kirsten Dunst (1982, New Jersey, USA: Interview with the vampire, Wag the dog, Spider-man, Eternal sunshine on the spotless mind) och  David spelas av Ryan Gosling(1980, Ontario, Canada: Young Hercules – TV, Half Nelson, Blue Valentine, Fracture) i dramathriller All good things David Marks är son till en mäktig fastighetsmagnat, men vill inte ha någonting att göra med vare sig familjeföretaget eller faderns kontrollbegär. När han träffar och senare gifter sig med Katie, en studerande från arbetarklassen, bestämmer han sig för att tillsammans med henne fly storstadslivet och slå sig ner i det idylliska livet på Vermonts landsbygd. När fadern, som vill försonas med sonen, till sist lyckas locka honom tillbaka till stan, återvänder Katie till sina läkarstudier och börjar skapa sig ett eget liv.  Det är då helvetet startar, ju mer självständig Katie blir, desto mer förvandlas David till en våldsam och dominant man. Filmens stora behållning är det fantastiska skådespeleriet främst från de båda huvudrollsinnehavarna. Att All good things baseras på verkliga händelser är också en av de stora behållningarna, då man under och efter filmen  ges tillfällen att reflektera över mänsklig ondska.

Jag, brorsan och Marie besökte gick på bio under självaste Nationaldagen, en förmiddag som präglades av äkta sommarväder. Jag dyrkade första filmen av Pirates of the Caribbean, 2 och 3:an såg jag bara för att jag ville veta slutet på den före detta trilogin. enligt mig så krånglade manusförfattarna till det starkt influerade av dysfunktionella serier som Alias, Lost, Heroes och Prison Break. Här har de gått back too basic, epitet påkostad matinéfilm är inte helt fel. En annan positiv sak är att både Orlando Bloom & Keira Knightley är borta vilket skapar nya manusperspektiv. Jag tycks tillhöra minoriteten när jag påstår att Jonnny Depp får alldeles för stort utrymme för sin rollkaraktär. I mitt tycke har han (producenterna) drabbats av ett ett karaktärsövermod, vilket jag upplever som ytterst enerverande. Den där hariga, fjolliga stilen i symbios med den schizofrent jobbiga sättet att tala är påfrestande. Jag skulle vilja se de förblindade tjejerna äta en vardaglig frukost med piraten – troligtvis inte lika sexigt. Första 20 minuterna var en orgie i återupprepningar och karaktärshybris; men ju längre filmen led desto bättre blev den faktiskt – trots mina inledande farhågor. Spanjorerna, Britterna och kapten Svartskägg  själv tävlade om vem som först  skulle finna ungdomens källa. Det blir riktigt spännande eftersom de agerar utifrån olika agendor. Kapten Svartskägg som spelas av Ian McShane (1942, Blackburn, England: Dallas, Rötter, Miami vice) är en bidragande orsak till att filmen landar lite över ett medelbetyg.

I saw the devil är en sydkoreansk  thrillerskräckis av deras främste filmskapare: Kim Jee Wo; temat är hämnd. Handlingen kretsar kring underrättelseagenten Soo-hyeon (Lee), vars gravida fru råkar ut för den ovanligt brutale seriemördaren Kyung-chul. Genom lite manövreringar kortar  han ner listan på misstänkta, och när han konfronterar Kyung-chul står det snabbt klart att Soo-hyeon har funnit den skyldige. Han nöjer sig dock inte med något så banalt som att skjuta eller knivhugga, utan han inleder en katt- och råttalek där han ömsom brutalt misshandlar sitt offer, ömsom släpper honom fri. I saw the devil är fantastiskt brutal, och det är väldigt sällan vi som tittar besparas de vämjeliga detaljerna, oavsett om det är testiklar som blir mosade av en rörtång, våldtäkt eller en makes reaktion på att hans hustrus avhuggna huvud. Förnedring, smärta, brutalitet – såväl fysisk som psykisk – läggs ut till fullt beskådande, som tittare kan man aldrig räkna med att slippa se det värsta. I saw the devil är nästan 2½ timmar, vilket är långt för en film i denna genre. Jag tycker ändå att filmen är riktigt bra. Bildspråket i sig är estetiskt fulländat. 3/5 av handlingen är helt annorlunda än vad jag sett förut, vilket ett gigantiskt plus i kanten.

Herregud vilken look-a-like mellan Björn Kjellman och den skotska skådisen James McAvoy som spelar Charles Xavier i X-men: first class. Har i sommarvärmen drabbats av en biohybris och denna prequel var den tredje storfilmen på kort tid. Jag dyrkade X-men från år 2000, medan X-men 2 (2003) och X-men: the last stand (2006) var lite för röriga och ”opersonliga” däremot gillade jag X-men origins: Wolverine (2009). Det var med en nedtonad förväntning som jag äntrade biografsalong 5. Handlingen utspelar sig innan Professor X och Magneto var bittra fiender. Det var en tid då mutanterna inledde sitt nätverkande i två olika falanger – en god en ond. Vi får som sagt en inblick hur allt började, vilket var väldigt välbehövligt. Detta blev högst oväntat en av de bästa prequel jag sett, då de flesta andra känns meningslösa. Att successivt se hur vänskap förbytts till fiendskap och varför, var en bra grogrund för storyn. James McAvoy (1979, Glasgow, Scotland: The last king of Scotland, Atonement) gestaltar Professor X på ett fantastiskt sätt precis som Michael Fassbenders (1977, Heidelberg, Tyskland: Band of brothers, 300, Eden lake, Fish tank) tolkning av en ung Magneto. I skurkrollen hittar vi dessutom en av mina absoluta filmskådisar: Kevin Bacon. Karaktärerna vävs samman på ett sätt som gör att jag faktiskt bryr mig om dem, vilket i vanliga fall brukar vara en akilleshäl i dessa seriehjältefilmer. Behöver jag tillägga att effekterna i filmen är exceptionellt bra.

Historien i Priest är enkel, eller förresten det är den inte alls, då det tar fem minuter att med berättarröst över animerade bilder förklara bakgrund och historia, men för att ta den korta versionen av detta koreanska serietidningsäventyr. I en slags alternativ framtid har kyrkan utbildad krigare (Priest) i kampen mot några slags vampyrer. Man tror att kriget är över, men vår Pries blir tvungen att gå emot kyrkan för att rädda sin systerdotter som blivit kidnappad av dessa vampyrer som kyrkan påstår inte finns längre. Jag är ytterst svag för filmer i denna genre som Blade trilogin och Underworld; det är snyggt, tight och stilmedvetet, actionspäckat och perverst underhållande. Att sedan vampyrerna behöver anamma sig av kampsporthybris är en annan femma och att slowmotion sekvenserna är fler än engelsktalande finnar i världen tänker jag knappt på.  Den dystopiska parallellvärlden är visuellt  likt Bladerunner, scenerna i öknen är som hämtade från Apornas planet medan tågscenerna lättast kan associeras till genren: västernfilmer. Priest är i 3D ,men man har inte överarbetat det hela utan det flyter på ganska naturligt. Jag ser verkligen fram emot den annalkande fortsättningen som lär komma ut i en snar framtid.

Continue Reading »

13 Comments

Cineasthörnan

1 maj, 2011 by

Pixel – Eskapism

The American är en film som tar sin början i Dalarna (Östersund) för att avslutas i en italiensk bergsby nära Verona. George Clooney är inte bara kvinnornas favorit, utan han är faktiskt såväl karismatisk som en utmärkt skådespelare. I The American gestaltar han en lönnmördare som förutom att döda är en skicklig vapenhantverkare.  Han proklamerar subtilt till sin uppdragsgivare att han lägger av som lönnmördare, men godtar ett sista uppdrag. Det består av att tillverka ett specialvapen till en kvinna från Belgien. Han blir tvungen att hålla en låg profil eftersom några personer vill se honom död. I den italienska landsbygden hinner han oväntat bli vän med en präst och förälska sig i en prostituerad.  Det här är ett djupt drama där Jacks resa i filmen är en mans kamp mot sig själv, och mot sitt kaotiska inre. Jack skulle kunna kallas den stillsamme amerikanen, mannen som inte gör några hastiga rörelser, men som har ett brinnande inferno inuti kropp och själ. George Clooney (1961, Lexington, Kentucky, USA: City Akuten tv-serie, From Dusk To Dawn, Batman & Robin, Out of sight, O brother, where art thou, Up in the air, The perfect storm) gör en fantastisk rollprestation, och han ler för övrigt inte en enda gång under filmen. The American är en stillsamt berättad historia som ackompanjeras av ett oerhört vackert och melankoliskt bildspråk. Den som dyrkar Tarantino blir troligtvis besviken, men jag uppskattade den stegrande lågmälda intrigen som hypnotiskt omfamnar tittaren.

Leaves of grass är en svart komedi om ett tvillingpar som efter ett långt uppehåll återigen möts; den ene brodern är en framstående filosofiprofessor, den andre en lokal marijuanaodlare. I syfte att skapa den ultimata drogupplevelsen blir broder Brady tvungen att låna en stor summa pengar för att bygga upp ”verksamheten”. Den personen vill ha tillbaka pengarna – nu; om inte så upphör Brady´s liv abrupt. Brady ser som  sin sista utväg att lura dit sin tvillingbror  Bill som lovat att han aldrig skulle sätta sin fot i Oklahama något mera.  Nu lyckas Brady ändå locka till sig brodern som lite försenat inser att han ska agera alibi för sin tvillingbror. Leaves of grass tillhör den kategori av filmer där en och samma person spelar en dubbelroll, i detta fall är det Edward Norton (1969, Baltimore, Maryland, USA: Primal fear, Ronders, Fight club, American history x, Keepingthe faith, The Italian job, The Illusionist,  Pride & Glory). Vanligtvis brukar ett sådant filmkoncept med en skådis som ska dubblera sig själv bli fånigt eller orealistiskt.  Edward Norton är för mig en kvalitetsskådis som medverkat i några av mina absoluta favoritfilmer som Primal fear och American history x; han skapar oftast biomagi, och gör aldrig några dåliga roller. Därför känns han som rätt man på rätt plats att gestalta Bill/Brady. Jag gillar Leaves of grass eftersom den är  full av oväntade vändningar och utmärkt skådespeleri. I filmen ser vi också  två riktiga Hollywoodveteraner: Susan Sarandon och Rickard Dreyfuss.

Det var ett tag sedan jag äntrade en biosalong, men nu var det återigen dags. Marvelhjälten Thor stod för action underhållningen i 3D dessutom. Min dator hade precis innan lagt av så jag var både irriterad och uppgiven; var egentligen inte alls i fas för någon biofilm. Det var väl tur att det inte var en komedi, även om filmen i sig var lite smårolig på ett bra sätt. Den brtiske skådespelaren och regissören Kenneth  Branagh är för mig mer synonym med seriösa Shakespearetolkningar än underhållningsvåld. I vilket fall som helst så kan allt köpas för pengar samtidigt är det intressant att se hur en filmakademiker skapar ett djup i denna genre. Den relativt okände Australiensiska skådisen Chris Hemsworth (1983, Melbourne , Victoria: Star Trek,  A perfect gataway) gestaltar The allmighty Thor. Oden spelas av Anthony Hopkins och som forskare finner vi ett svenskt inslag nämligen Stellan Skarsgård. Natalie Portman spelar tjejen som Thor blir förälskad i. Att jag är en hängiven superhjälte-fan som dyrkar Spiderman, Batman, Hulken, Fantastiska fyran och X är ingen hemlighet, men jag har i mitt tycke fortfarande en kritisk ådra i mig som inte sväljer allt som Hollywood producerar. Daredevil, Jonah Hex, Catwoman med flera var horribla plumpar i protokollet. Jag tyckte filmen var mycket bättre än vad jag förväntat mig. Datoranimeringarna över Asgard var helt fantastiska; effekterna serverades precis sådär som jag vill ha dem. Humorn hade den där lagom-glimten-i ögat-humorn. En underhållande berg-och-dalbana-action med såväl värme och passion inbakad.

Perrier´s Bounty är en irländsk film i samma anda som Long stock and and two smoking barrels,  men inte så intensiv och så osannolik överdriven som densamme. Cillian Murpy (1976, Douglas, Cork, Irland: 28 days later, Batman begins, Sunshine, Inception, Peacock)spelar Michael McCrea som  är en helt vanlig kille med ovanligt dåligt sinne för pengar. Ett ogenomtänkt smålån från Perrier, en lokal gangsterboss, sätter honom i en situation där han snabbt måste fixa pengar för att slippa misshandlas av Perriers hejdukar. I panik går han med på att utföra en stöt åt en annan kriminell småhandlare – när allt går snett på riktigt och han plötsligt är jagad med betydligt mer än några brutna ben på spel. Jag gillar smarta brittiska actiongangsterfilmer och denna är en av de bättre. Svart torr humor, mycket action och våld samt cool dialog, utan för den delen drabbas av actionhybris. Det är en skör balansgång, men Perriers Bounty klarar detta  med bravur. De brittiska skådespelarna är för övrigt väldigt duktiga, något som förstärker en redan utmärkt film.

Den alltid lika coola Clint Eastwood har regisserat denna Robert Altman influerade Hereafter. Det var länge sedan jag såg en sådan utmärkt, trovärdig och obehaglig inledning av en film som i denna. ”Clintan” väver samman 3 levnadsöden som har den gemensamma nämnaren att de  nyligen drabbats av sorg eller trauma. Matt Damon (1970, Boston Massachusetts, USA: Will Hunting, Eurotrip, The Departed, Stuck on you, The Bourne identity, True grit) gestaltar George Lonegan som ser sin mediumförmåga mer som en förbannelse snarare än en gåva. Han blir subliminalt kittet som hoppet för en tsunamiöverlevare och ett barn vars bror nyligen blivit överkörd. ”Tiden läker alla sår”, ”livet går vidare”, ”Det händer aldrig mig” är fraser som genomsyrar denna lågmälda film. Hopp, smärta, förlust och avsaknaden att inte hunnit försonas med den som dött är ledord i Hereafter. Detta är en film om människor som inte accepterar att döden är sista anhalten i livsprocessen. ”Clintans” dramaturgiska berättarform passar mig som handsken och denna film är inget undantag. Den är vacker, tänkvärd och oförutsägbar, och den hittar fram till tittaren med mycket subtila berättarmedel.

Ett ungt par flyr storstadens stress till ett ett hus mitt uti obygden. Kvinnan är författare och har en deadline inför sin nästkommande bestseller. Mannen är mitt i karriären det vill säga mycket övertidsarbete med sena kvällar. När han jobbar så ska hon inspireras av den lantliga atmosfären i syfta att skriva klart boken. Hon börjar höra och se saker som inte hennes man ser tillstymmelse till. Är detta hennes psyke som spelar henne ett spratt, är det mannen som vill åt hennes pengar eller är det helt enkelt något i och utanför huset…..något övernaturlig? Denna brittiska psykologiska skräckfilm är en karbonkopia av 1000 andra filmer i denna genre. Psychosis genomsyras istället av att det är dels sämre gjort, dels att de lyckats få med alla klyschor ifrån denna genres vedertagna bruksanvisning. Jag glömde nämna att huvudpersonen hade med sig ett allvarligt sammanbrott i livsbagaget, allt enligt bruksanvisningen. Strategin att förtäta och successivt trappa upp spänningen är att använda sig av dag 1 till dag 10 strategin det vill säga visa kronologiska  fragmentpusselbitar ur varje dag. Näe, enda anledningen att jag inte stängde av berodde på att jag översteg gränsen måste-ändå- se-hur- det- slutar- syndromet med futtiga 5 minuter.

Nicolas Cage har i mina ögon varit på dekis under en lång tid, från att förut varit en behållning. Denna gång lär han inte heller bli utsedd till en Oscarsnomineringskandidat, men klarar sig ändå med hedern i behåll. Season of the Witch utspelar sig under 1300-talets pestdrabbade Europa och korstågens omnipotenta härjningar – en mörk period för att uttrycka mig milt. Nicolas Cage (1964, Long Beach, California, USA: The Rock, Con air, Face off , The city of angels, Super 8, National treasure) gestaltar riddaren Behmen som har fått i uppdrag att transportera en flickan som anklagats för att ha startat pestepidemin till en rättegång. Tillsammans med sin bäste korstågspolare och en försiktig grupp med anhängare slår de sig fram genom mystiska och förrädiska landskap för att komma till en helig plats där hennes oskuld kan bevisas och Europas förbannelse hävas. Med väldigt låga förväntningar på en film kan denna medeltidsthriller med övernaturliga inslag fungera, i annat fall är det en film som hopar sig i klyschor och halvtaskiga tv-filmseffekter i symbios med pinsam dialog – tyvärr.

Jan Fares spelar Farsan som jobbar i en cykelbutik. Hans son ska få barn med sin fru, men vågar inte berätta att de ska adoptera, så istället har han lyckats övertala henne att ta på sig en fejkmage varje gång farsan kommer på besök i syfte att lura honom att hon är gravid. Sonens mamma dog för tio år sedan, och nu vill han gärna att farsan ska träffa en ny kvinna, så att de slipper bekymra sig så mycket över varandra. Farsan gör sig bra som en komisk bikaraktär, men man blir snabbt mätt på honom. Han är precis likadan i den här filmen som han var i “Jalla Jalla” – han spelar helt enkelt sig själv, och det räcker i högst 10 minuter. Här har farsan troligtvis utövat  någon form påtryckning på sin Josef med intentionen att få oändligt med speltid i en halvt medioker svensk standardkomedi. Det innebär att Jan Fares drabbats av hybris (övermod) medan sonen Josef (regissören till Kopps & Jalla Jalla) får inkassera sin första riktigt halvkalkon. Utanför Jörgens Cykelaffär sitter tre vänner, Jörgen är rädd för att bli lämnad, Juan oroar sig över hur labradoren mår, farsan är farsan och jag är förbannad för att jag inte hade kurage att  stänga av filmen.

The Way back baseras på en bok som det tvistas om verkligen kan vara sanning. Sju krigsfångar flyr från ett arbetsläger i ett helvetiskt Gulag 1941. Deras väg mot frihet sträcker sig från Sibirien, över den glödheta Gobiöknen och vidare över Himalayas berg till Indien. Under 600 mil av svåra umbäranden får de kämpa mot både moder natur, illvilliga främlingar och inte minst varandra. Australiensiske regissören Peter Weir har tidigare regisserat kassasuccéer som Döda poeters sällskap, The Truman Show, Master and Commander, Witness, The Mosquto coast. Inte mindre än fem av hans filmer har blivit Oscarnominerade, detta är hans första film på 7 år. Den alltid lika duktiga skådisen och sevärda Ed Harris (1950, Tenafly, New Jersey, USA: Apollo 13, Gone baby gone, The Abyss, The Rock, A beautiful mind) spelar amerikanen Zora. Bland rymmarna hittar vi också Gustav Skarsgård och Colin Farrell. The Way back är underbart filmad, den är episk,  bra skådespelarinsatser, den är trovärdig, men i mitt tycke aningen seg. Jag blev aldrig riktigt känslomässigt berörd av filmen (dvs började halvgråta), vilket man borde ha blivit av denna 2 timmar och 15 minuter långa film. Det är någon ingrediens som fattas, något jag inte kan sätta fingret på. Historien i sig är definitivt osannolikt fantastisk – om den nu är sann.

Gillar man humor a`la Dum & Dummare kan Talladega Nights-The ballad of Ricky Bobby från 2006 vara något. Will Ferrell (1967, Irvine, California, USA: Old school, Blades of glopry, Anchorman, Stepbrothers) spelar Ricky Bobby som är hetast bakom ratten och den störste NASCAR-föraren genom tiderna. Den något naive amerikanska vinnarskallen och har allt som en galen våghals kan önska sig: en lyxig herrgård, en sexig fru, två arroganta ungar,  och mer snabbmat än han hinner sätta i sig. Men Rickys enkelspåriga livsstil kraschar totalt när han utmanas av den bombastiske europén Jean Girard (Sacha Baron Cohen = Ali G och Borat) och han förvandlas till ett fegt nervvrak. Efter att ha förlorat både sin fru och sitt jobb till bästa polaren Cal Naughton Jr. (John C. Reilly) måste Ricky lägga i en extra växel för att komma tillbaka på banan, slå Girard och vinna tillbaka sin ära och sin rikedom. Will Ferrell och John C. Riley bildar i mitt tycke ett sjukt bra samarbete, något de fick reproducera i den helt underbara: Stepbrothers.  Infantilt låg humor när den är som bäst i symbios med konstant rolig dialog gör denna film osedvanligt sevärd. Filmen är en 1 timme och 45 minuters orgie i fördomar mot bland annat homosexuella, handikappade, snygga tjejer men framförallt  mot den amerikanska kulturen – härligt. Som sagt en exceptionell låg humor på en osannolikt hög nivå. Ett extra plus för god musikval med bland annat Pat Benetar och AC/DC. Vill man ha en djup film som dessutom är oförutsägbar – se inte denna film.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

9 mars, 2011 by

Pixel – Eskapism

Hoppet är det sista som överger människan är ett välformulerat citat som passar in på den annorlunda dramathrillern: Buried. Jag själv hade liggandas i  en byrålådan ett kortfilmmanus som avhandlar just detta ämne med en kuslig likhet; nåväl nu ligger  manuset djupt begraven i papperskorgen. Det gäller helt enkelt att vara först och djävulskt snabbt i processen att anamma nyskapande idéer innan de försvinner till andra kreatörer. I vilket fall som helst är denna  film hela 90 minuter lång, vilket är låååångt eftersom hela handlingen utspelas under jord i ett kistliknande utrymme. Huvudpersonen  som spelas av Ryan Reynold (1976 Vancouver Canada: Blade: trinity, Chaos theory, X-man origins: Wolverine, Paperman) har blivit tillfångatagen i Irak och utnyttjas av invånare som vill ha pengar för ett amerikanskt liv. Tiden rinner iväg, precis som syret, mobiltelefonens batterikapacitet och tändarens gasnivå. Det blir en kamp mot tiden att försöka lokalisera den oskyldiga amerikanska medborgaren som ligger levande begravd någonstans i Irak. Jag gillade den minst sagt sävliga thrillern där det inte alls är svårt att sätta sig in i den klaustrofobiska situationen som huvudpersonen befinner sig i. Med små medel trappas spänningen upp  i en ytterst begränsad miljö.

Danny Boyle är en brittisk regissör som ligger bakom moderna klassiker som Trainspotting, 28 days later och Slumdogs millionaire I 127 hours har han laborerat med ett helt annat tema och ett mycket sävligare tempo än föregående filmer. Temat i sig själv ligger ganska nära ovanstående film Buried då de båda avhandlar hur det är att vara fast i ett trång utrymme fast på olika sätt. James Franco (1978 California USA: Spiderman 1-3, American crime) gestaltar äventyraren och bergsklättraren Aron Ralstons vars äventyr är tagna ur verkligheten. Mitt ute i Utahs förföriska, men vilda och oförutsägbara ökenlandskap är Aron oförsiktig när han ska ta sig ner i en isolerad canyon. Han får ett stenblock över sin arm, något som gör att han fastnar och inte kan ta sig därifrån. Han har inte tillgång till en välbehövlig mobiltelefon och har inte talat om för någon vart han skulle. Det blir en kamp mot vatten- och matbrist, den demolerade armen och sitt egna psyke. Aron får tid över att reflektera över sina tidigare bra som dåliga livsbeslut, något som väldigt effektfullt omsätts i visuella återblickar under filmens gång. Det här en film om att vilja överleva och vikten av att anamma en rationell positiv livssyn i irrationell situation. Arons mörka självdistanshumor  i harmoni med målbilder och minnesprojiceringar gör så att han bibehåller ett sunt förnuft, där många individer troligtvis givit upp för länge sedan.  127 hours är en filosofisk och vacker film som visar på vikten av att trivas med sig själv och dessutom kunna umgås med densamme, men det är framförallt en film om hopp.

Antingen dyrkar man filmen A-Team eller så får man rejäla sura uppstötningar till den. Jag tillhör i detta fall kategori två; det bör tilläggas att jag generellt sett gillar actionfilmer. Amerikanska actionfilmer är väl inget som förknippas med intelligens eller trovärdighet. Fast jämförelsevis med A-Team framstår till och med Hulken som realistisk. Sådana här filmer brukar räddas av coola kommentarer och en tight kemi mellan huvudpersonerna, något som vanligtvis skymmer avsaknaden av ett rejält manusarbete. I A-team så fungerar inte den glimten-i-ögat-strategin, vilket innebär att filmens mikroskopiska själ blottläggs och stjälper hela filminnehållet.  ”There is no plan B” är mer latent fyndigt än vad upphovsmakarna själv förstått. Vad Liam Neeson (1952 Ballymena Nortern Ireland: Taken, Schindler´s list, Star Wars, Batman begins, Michael Collins) och Bradley Cooper (1975 Philadelphia USA: Tv-serien Alias, Wedding crashers, The midnight meat train, Yesman, The Hangover) och Jessica Biel (1982 Ely Minnesota USA: The Texas chainsaw massacre, The illusionist, Blade: Trinity, Final call) gör i filmen förefaller endast kunna förklaras genom det ekonomiska perspektivet.

En film från 2005 som jag missat är Wedding crashers. Barndomsvännerna och affärskollegorna John Beckwith och Jeremy Grey har en genomtänkt strategi tillsammans. De nästlar in sig på alla slags etniska bröllop i syfte att ragga brudar, äta mat och dricka sprit – gratis. De har uttänkta lösningar på alla situationer och geniala raggningsstrategier för olika tjejtyper. Vid ett bröllop händer det som bara inte får hända, en av dem blir kär. Det är intrigen till en osedvanligt charmig romantisk komedi, med betoning på komedi. Owen Wilson (1968 Dallas Texas USA:  Cable guy, Meet the parents, Zoolander, Shanghai Knights, Starsky & Hutch) spelar John som blir förälskad i finansministerns dotter som är trolovad med den steroidiske Bradley Cooper (1975 Philadelphia USA: Tv-serien Alias, Wedding crasher, The midnight meat train, Yesman, The Hangover).   Vince Vaughn ( 1970 Minneapolis Minnesota: Anchorman, Dodgeball, Starsky & Hutch, Fred Claus) spelar Jeremy som är andra parten i raggningsduon. Jag kan inte göra annat än abdikera för denna trivsamma och helsköna komedi. Kemin mellan Owen & Vince är helt underbar och på köpet får man en exceptionellt uppskruvad Bradley Cooper. Christopher Walken är alltid lika karismatisk som sevärd i vilken genre han befinner sig i. De båda tjejerna Rachel McAdams och Isla Fisher är inte bara snygga de är som gjorda för för rollerna som finansministerns döttrar. Kronan på verket är när Will Farell träder in som den The Master Wedding Crasher, och Jane Seymour som den förföriska  och psykotiske finansministerns fru. Det här är en groteskt underhållande komedi som präglas av en bra kemi mellan alla roller, ingen pusselbit fattas. Wedding crashers kravlar in på min topp-5-romantiska-komedi-lista.

Shelter är en Julianna Moore: (1960 Fayetteville, North Carolina, USA: Magnolia, Benny & Joon, The big lebowski, The Houts, The Forgotten) spelar Dr Cara Harding en psykiatriforskare som  likt Dana Scully i Arkiv X vägra tro på  något övernaturligt. Filmens första hälft är en  psykologisk thriller som i andra hälften övergår till en övernaturlig uppdaterad voodoofilm. Jonathan Rhys Meyers (1977 Dublin Ireland: Bend it like Beckham, Matchpoint, Mission impossible 3) spelar en Adam /Wesley/David som först tros lida av en multipel personlighetsstörning, men sanningen är långt mer skrämmande – alla Adams personligheter är mordoffer. Jag tyckte filmen var spännande och oförutsägbar och hålls uppe på rätt kö genom ett utmärkt skådespeleri.  Filmen är för övrigt regisserad av svenskarna Måns Mårlind & Björn Stein som ligger bakom Disco Kung fu, Spung, De drabbade, Storm och Snapphanar.

Conviction är ett drama som är baserad på verkliga  händelser. Hillary Swank (1974 Washington USA: Boys don´t cry, The gift, Million dollar baby, Insomnia, P.S I love you) gestaltar Betty Ann Waters som parallellt med sin arbete slutför en advokat utbildning i syfte att rentvå sin bror Kenny Waters som för övrigt spelas av Sam Rockwell (1968, California, USA: The Green mile, Joshua, Matchstick men, Moon). Även fast de två är helt olika som individer så genomsyras de av en utomjordisk stark syskonrelation. Den viljestarka systern har varken tillgång till kontakter eller pengar, men utrustad med en motivation som kan besitta berg och juridisk byråkrati. Det är inte svårt att bli involverad i historien och det är inte heller svårt att lista ut slutet, men vägen dit är riktigt underhållande. Hillary Swank och Sam Rockwell gör två groteskt bra skådespelarprestationer, vilket holistiskt sett skapar en ytterst trovärdig film.

The Devil wears Prada fick vi se i utbildningssyfte på pedagogikkursen. Anna Hathaway (1982, Brooklyn, USA: The princess diaries, Get smart, Alice in wonderland) spelar den lite naive före detta småstadstjejen Andy Sachs som mot all förmodan får jobbet som modeikonens Miranda Prieslys assistent. Hon vill egentligen jobba i tidningsbranschen, men ser det nya jobbet som en station av många på väg till den visionen. Den hänsynslöse och cyniske chefredaktören  Miranda karakteriseras av Meryl Streep ( 1949, New Jersey, USA: Holocaust tv-serie 1978, The Deer hunter, Manhattan, Out of Africa, Mama mia, The Hours ) som styr modetidningen med järnhand. Andy måste till sist välja att gå i klinch med djävulen eller sälja sin själ till den samme. The Devil wears Prada är en form av dramakomedi med betoning på drama. Det är en film om vikten av att passa in i en kontext, i detta fall den ultrakonservativa modevärlden. Jag gillar filmens budskap och på vilket sätt den förmedlas eftersom berättelsen inte alls blir töntig, utan håller sig på rätt sida om dramakomedilinjen. Både Anne Hathaway och Meryl Streep gestaltar sina karaktärer på bästa möjliga sätt.

Faster är en Kill Bill-influerad berättelse om en ohämmad hämnd utan tillstymmelse till dödsångest. ”Jag har skapat mitt eget helvete”, en cool kommentar till en cool film. Däremot måste man vara medveten att  ta  filmer som Faster med en nypa salt. Jämfört med A-teams framstår Faster som Broarna på Madison County i såväl trovärdighet som manusbearbetning. Efter 10 år i fängelset för att ha kört flyktbilen från ett stort rån ägnar sig  Dwayne Johnson (1972, Hayward, California, USA: The Mummy returns, The Scorpion king, Walking tall, The Other guys) alias Driver  att  selektivt döda alla som han ansåg varit involverade i hans brors död. Under den strukturerade hämndprocessen så blir han själv jagad av dels en veteranpolis, dels av en lejd mördare. Den dogmatiske polisen spelas av en av mina favoritskådisar på senare år: Bill Bob Thornton (1955, Hot springs, Arkansas. USA:Blood in blood out, Sling Blade, U-turn, A simple plan, Monsters ball, Bad Santa, Mr Woodcock).   Överraskande nog en tvättäkta hämndactionfilm utan krusiduller och utan att parodiera på sig själv dessutom var det kul att återse gamle Tom Berenger i en biroll.

The kids are allright handlar om ett lesbiskt par som tillsammans uppfostrat två tonårsbarn. Den 15-årige Laser tar via sin 18-årige syster Joni reda på vem som är deras pappa. De vet att han agerade som spermadonator, men beslutar sig ändå att kontakta ”fadern” på eget bevåg. Tilltaget kommer fram till de två mammorna som också vill möta denna Paul. Barnen börjar umgås med sin far precis som Jules något som rör om den idylliska familjegrytan och får undertryckta känslor att komma upp till ytan. Annette Bening (1958, Topeka, Kansas, USA: Bugsy, The American President, American Beauty) spelar den pedantiska Nic medan Julianne Moore gestaltade den mer kuvade Jules. Mark Ruffalo (1967, Kenosha, Wisconsin, USA: Eternal sunshine of the spotless mind, Windtalkers, Zodiac, Collateral, Shutter island) spelar spermadonatorn och tillika fadern i filmen. Detta är en riktigt stark och tänkvärd film om identitet och bekräftelse. Skådespeleriet är minst sagt klanderfritt och filmen nominerades för fyra Oscars.

Skådespelaren Paul Giamatti förbereder en stor roll på Broadway, men har tappat all inspiration och känner sig tyngd i själen. En dag får han läsa om en klinik som lösgör och fryser ned människosjälar. Paul testar den udda tekniken men ångrar sig efter några minst sagt annorlunda veckor och vill ha sin själ tillbaka. Till sin fasa får han reda på att den nu befinner sig på vift i St Petersburg. Hur ska han få den tillbaka och vem har han egentligen blivit? Vår själlöse vän Paul Giamatti (1967, New Haven, Connecticut, USA: Donnie Brasco, My best friend´s wedding, Truman show, The negotiator, Sideways, The Illusionist, Fred Claus) spelar för övrigt sig själv i filmen. Cold souls befinner sig på samma dramahumorskala som I huvudet på John Malkowich, vilket i detta fall inte alls är något negativt. Den mörka provokativa och absurda atmosfären är inget man ser på om man inte är upplagd för en humor som är subtil, men ändå mycket underhållande på sitt lite sävliga sätt.

 


Continue Reading »
No Comments

Nuvarande tillstånd

Mats Widholm & Stefan Hammarström Alias Team Humor

Stefan Hammarström & Mats Widholm alias Team Humor är back on the track again. Vi har helsynkroniserat våra livsfaser med varandra och är nu redo att ta världen med storm; vi går ut lite lugnt med regionen  Östergötland. Team Humors återinträde i filmprocessen innebär för oss att vi:

  • Påbörjar kortfilmen Jesus
  • Böjar marknadsföra oss på Facebook
  • Skapat en Myspacesida: http://www.myspace.com/teamhumor
  • Lagt ut våra 3 filmalster på Youtube
  • Bombarderat våra producenter med information att vi är på gång igen

Hur det började – ”the story behind”

1987 blev Mats Widholm värvad från stadslaget Ektorps FF till landsortslaget Vikbo IK (Vibolandet – 3 mil från Norrköping). Denna värvning innebar inte bara en spelmässig uppryckning för själva fotbollsklubben utan också tillkomsten av humorkonstellationen: Team Humor. Vår infantila och likartade humor, musiksmak, reseintresse och visionen att Vikbo IK skulle bli nordeuropas coolaste fotboll klubb förenade oss likt talibaner med Ak4:or.

Embryot till vårt första gemensamma filmkomedimanus inleddes en stekhet midsommarafton1987. I brist på alkohol, orgier och smådjur spånade vi fram fragment av manuset via småsketcher. De blev bättre för varje promille vi fick i oss, något som vi såhär i efterhand förstått summerar alla sanna konstnärers mest kreativa perioder. Till skillnad ifrån Absinth så nöjde vi oss med hembränt och pappas hemmagjorda rosévin. En kombination som var som klippt och skurna för en total makeover av närminnet. Det vi råkade få ner på någon form av papper visade sig vara startskottet för en långlivad filmskaparprocess.

Kontakter & Utbildning

  • Magma film – Våra allierade kameramän vid Räckemyrs sista chans. (De sysslor inte med film idag).
  • Röde Orm film alias Thomas Allercrantz & Adel Kjellström (www.rodeormfilm.se)
  • Studiefrämjandet i Linköping och Norrköping
  • Adastra media  – produktion och undervisning (www.adastramedia.se)

Vi har i stort sett tagit alla tillfällen i akt att framavla nya fyndigheter till  manusprojekten och kortfilmerna. Vår devis är: absolut ingenting är heligt, och att alla  tänkbara situationer är humorkällor som kan infogas i någon form komedikreativitet. Det har uppkommit oändligt med uppslag på våra resor till Thailand, Malaysia, Singapor, Australien, Irland, Skottland,  Spanien samt oändliga konserter, festivaler och herrklubbsträffar.

2003 blev vi inbjudna till Röde Orm film i Stockholm på Svenska filmhuset. Vi blev bjudna på……sallad eftersom restaurangen var tillfälligt stängd. Våra förväntningar var fyllda till bristningsgränsen och jag själv hade fixat fram ett ramavtal ifrån Sveriges Dramatikerförbund, så att vi dels inte skulle bli lurade, dels ha underlag för att kunna ställa krav. Adel och Thomas med massor av kända produktioner i bagaget hälsade oss välkomna. Det var  ett osannolikt nervöst tillfälle, och vi var väl medvetna att de inte bjudit hit oss i syfte att vara snälla, utan för att de tyckte vårt manus var såväl annorlunda som välskrivet. Vi lyckades med konststycket att drabbas av hybris då vi helt sonika tackade nej till att istället göra en tv-serie av manuset istället för långfilm.  Felix Herngren var ett förslag på skådespelare som skulle kunna tänkas medverka i denna tv-serien. Näe, vårt filmmanus skulle definitivt inte bli någon otidlös tv-serie, utan helt enkelt en långfilm – punkt slut. Såhär i efterhand är det relativt enkelt att vara efterklok, men salladen var i alla fall ruskigt god.

I maj 2005 deltog vi i en två dagars manuskurs i Stockholm på Skeppsholmen i syfte att utveckla oss ifrån amatörer till rena fullblodsproffs. De två dagarna på Adastra media var  inspirerande, lärorika och trivsamma. Vår mentor/lärare Fredrik Lindqvist rekommenderade oss att inte fortsätta på vårt seriemördarmanus eftersom han ansåg att det uppstår komplikationer att behöva känna sympati för någon så ond som vår huvudkaraktär. Det sporrade oss så klart, och vi blev ännu mer angelägna att slutföra och vidareutveckla filmmanuset.Norrköping eller Östergötland är en metropol då det kommer till filmspetskompetens är att luras. Tyvärr har våra kontakter via Flimmer/Film i öst och Johan Karlsson inte resulterat i någon konkret hjälp. Hade vi inte varit för snygga, för gamla, för provocerande och gillat Woody Allen så hade vi definitivt få gjort en film i Norrköping. Det är självklart jättebra att det satsat på ungdomar sådana som har framtiden för sig, men det borde  onekligen också finnas plats för kreativitetseldsjälar likt Team Humor som inte tillhör ålderskategorin under 25.

Att påstå att in under 25 år.

 

 

 

 

 

 

 

 

Go all the way production – Roa, oroa och provocera

Röde Orm film rådde oss att göra kortfilmer i syfte att ha något att visa upp producenter. Vi tog dem på orden och producerade 3 stycken ”no-budget-kortfilmer”. Bitska, ironiska, provocerande och klämkäcka kortfilmer var och är vår nisch. Vad är en film utan provokation? Räckemyrs sista chans lyckade vi få med på SVF-festivalen 2003 (Sveriges Film- och Videoförbund) i Stockholm.  De i salongen skrattade oroväckande mycket och högljutt, vilket kanske inte var så konstigt eftersom många av de andra bidragen var i stil med The Cures mest deppiga låtar – filmer att begå lyckade självmord till. Titlar som Koma, Dimman och Den lycklige finnen kanske kan ge er en hint om innehållsnivån i dessa konstnärliga embryon. Skrattsalvorna stärkte ändå vårt självförtroende i syfte att fortsätta skapa sarkastiska kortfilmspärlor.

Vi vill passa på att hedra vår bortgångne kameraman Per Kjellberg. Han var vår kameraman/redigerare och sidekick vid Räckmyrs sista chans och Bland tall och kantarell. Per brann för filmskapandet och hade onekligen en  konstnärlig ådra som han ofta försökte kasta på oss i Team Humor, men Per fick inte gehör för modifieringarna ,något som vi alla skrattade mycket åt – även Per. Om vi i Team Humor i viss mån är perfektionister så var Per 1 miljard gånger värre; att redigera med honom var som att skapa Sagan om Ringen triologin. Pers favorit uttryck var hmmm, något han anammade varje gång han var ambivalent, eftertänksam och filosoferande -  alltså nästintill hela tiden. Hela paketen var onekligen charmen med Mr Kjellberg dessutom var han trevlig,  flexibel, noggrann och en mycket duktig filmare, men framförallt blev han en god vän till oss båda – R.I.P 2 maj 2005 – we miss you Per.

I och med kritiken från alltför många amatörfilmkritiker att vår östgötska dialekt förstörde helheten i Räckmyrs sista chans, så blev vi indirekt tvungna att ändra vår castingstrategi inför den andra kortfilmen: Bland tall och kantarell. För att ragga billiga skådespelare använde sig Team Humor av Sveriges största filmforum: Filmcafé. Det är helt enkelt ett fantastiskt ställe om man söker någon form av filmkompetens såväl framför som bakom kameran  i vårt avlånga land. Vi sökte två skådespelare utan Norrköpings dialekt och hittade också två underbara karaktärer. Priset blev en hotell natt på vandrarhemmet Hörnan och en brakmiddag på Cromwell House.

Fria tyglar var vår tredje kortfilm. Den  filmades inte av Per Kjellberg eftersom han inte längre var med oss; Linköpingssonen Jens Friman stod istället för filmandet och klippandet. Huvudrollen spelades av Stefans chef och tillika Vita hästen legenden: Krister Kårebrand. Den mannen var en naturbegåvning och  endast född till att gestalta en östgötsk bonde som undervisar i ämnet: ”tidelag med respekt”.

  • Räckmyrs sista chans – http://www.youtube.com/watch?v=Y-K0T8CGk58
  • Bland tall och kantarell  – http://vids.myspace.com/index.cfm?fuseaction=vids.channel&ContributorID=43943620
  • Fria Tyglar
  • Jag och polaren Jesus (pre-production)

Långfilmkomedimanus

Kortfilmer i all ära, men vårt primära mål är att förverkliga våra två långfilmskomedimanus. Såväl Stefan som jag dyrkar all form av humor och vi vill skapa ett mästerverk som dels kan mäta sig med våra förebilder, dels förbli tidlösa. Vi vill också försöka applicera en mer amerikansk humor i våra alster eftersom våra förebilder härstammar just därifrån. Bröderna Farrelly med mästerverk som: Dum & dummare, Kingpin, Den där Mary och Me, myself and Irene. Z.A.Z (Zucker – Abrahams -  Zucker) ligger bakom komedipärlor som: Titta vi flyger, Top secret, The Naked gun och Hot shots. Dessa filmer är en bra indikation på vår låga humor som vi vill implementera i den svenska filmsjälen.

  • Sommaren med Rogge
  • Seriemördaren, praktikanten och den homosexuelle

Teknik och sånt

Nä, det är inte vårt bord helt enkelt. Visst vore det  optimalt om vi behärskade hela filmprocessen ifrån själva filmandet till redigerande, men de bitarna upplever vi mer som ett nödvändigt ont. Det är säkert bra att kunna meka med bilar, plantera blommor, och ha sex med insekter, men som sagt det är det kreativa skapandet som är vår lott. Gemenskapen, gamla som nya minnen, film & musikintresset samt subliminala deadlinekrav är faktorer som gör att trivs och  dessutom arbetar effektivast.

Projekt: insamlandet av 20 miljoner

Syftet med denna insamling är att själva producera filmen om inte några producenter nappar på våra filmmanus. Vi vill inte gå ut med denna nyskapande idé eftersom andra filmskapare troligtvis skulle plagiera (stjäla) denna geniala marknadsföringsstrategi. Team Humor har dessutom några andra unika idéer hur man på ett mer optimalt sätt kan arbeta med produktplacering. Den som väntar på något gott kan gärna vänta lite längre.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu