Subscribe to RSS Feed

Probably the best wellreasoned yearlist in the world!

Nu kommer vi till dem som är sämst av dem bästa, det vill säga skrapet av årets kvalitetsutbud. I denna listfas ruckas även de adekvata kriterier som jag själv satt upp, som exempelvis hur helgjutet ett album var och dylikt.

Årets skörd var dock något utöver de vanliga, så även platserna mellan 21-30, vilka även dem åtnjutits av en exceptionellt hög kvalitetsnivå.

Vilket album som hamnande på plats 21 kontra plats 30 handlade nästan mer om på vilket humör jag vaknat på, eller om Miljöpartiet äntligen var på väg ur Riksdagen.

 

Adekvata Kriterier

Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”All killers, no fillers”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen månne?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga. White Widdow, Ten och Fighter sångarna är tre utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”, annars måste låtarna i sig uppväga detta med råge.

 

51lAxTVwG-S._SL1200_

21. Lebrock – Fuse

Oj då, var kom detta ifrån? Kan AOR bli mer 80-tals soundtrackigt och Miami vice smattrande än finska Brother Firetribe? Tydligen, debutalbumet från  den brittiska duon Michael och Shaun var snäppen värre. Från renodlad retrosynth, till att addera 80-tals aor-gitarrer och därmed titulera sig som ett AOR-band.

Resultatet blev ett parallelluniversum där syntångorna fick fritt spelrum mellan de fjäderlätta gitarriffen. Med den resan i bagaget så var det lätt att avfärda musiken som bagatellartad. Vanligtvis är det då på sin höjd tre låtar som lyser igenom. LeBrock tycks dock mena allvar med sina retrovibbar, och aimade istället för epitetet helgjutet.

Den missionen lyckades de med. Träffsäkra melodier och refränger som gjutits med såväl bra sång, utmärkt produktion och redig variation. Jag verkligen älskar Device – ”Hanging on a heartattack”, Animations – ”I Engineer ”, Dollar – ”It´s natures way” och Real life – ”Send me an angel ”, vill man ha mera av den varan så lyssnar man helt sonika på Fuse.

54164

22Smash into pieces – A new horizon

Att Örebroarna skulle toppa Arcadia såg jag nästan som osannolikt utifrån hur bra det albumet var. Dock är deras nya alster ett bevis på att de befäster den väg som de stakade ut via deras tredje album  Rise and Shine från 2017.

Det var på det albumet som karaktären och ”trummisen” The Apocalypse DJ introducerades. Han ersatte trummisen Isak Snow och basisten Victor Vidlund. I och med detta ändrades också deras sound. Det innebar mycket EDM-element, electro och 80-tals synth adderades till musiken det vill säga Dance-AOR.

De starkaste trumfarna på albumet var titellåten ”Rise up” samt stadiumarenasmällarna ”Real one”, ”My wildest dream”, ”Bangarang” och ”Broken parts”,  det vill säga de första fem låtarna. De andra är också bra, men inte i paritet med dessa. Hade så varit fallet så hade plattan avancerat till en top 10.

55392

23Jakob Samuel – CoExist

The Poodles tillhörde en av mina största och bästa AOR-husgudar. Jag är dessutom ett stort fan av Jakob Samuels röst, det liksom hörs direkt vem det är som tar de raspiga tonerna, vare sig det var The Poodles, Kryptonite, Midnght Sun eller Jeckyl & Hyde. Nu är mannen bakom The  Poodles back in buisness och det skulle kunna låtar hur spretigt som helst eftersom han är en man med många genresträngar på sin lyra.

För oss som dyrkar genren var CoExist som en tidig julklapp. Tung AOR, förklädd till melodiös hårdrock och flankerad av en organisk och köttig produktion. Smarta och snygga arrangemang lurar hela tiden bakom hörnet när tyngd balanseras mellan mjukhet på ett föredömligt sätt. Då Jakob behärskar fler genrer så är detta också en eklektisk lägereld, där fler grillkorvar än bara melodisk hårdrock grillas.

Detta är ett bra album rakt igenom, men de låtar som sticker ut mest och bäst är ”Every minute, every hour”, ”Stand by you”, ”One last time (Oasis-AOR?)”, ”Fast lane (plattans kronjuvel)”, ”Freak” och ”Ghost”.

55377

24. Edge of paradise – The unknown

Varken Delain eller Within Temptation släppte något album i år! De kompenserades istället av Los Angeles bandets fjärde album. In med ny basist och ny trummis, och visp utkristalliserades deras klart bästa platta.

Gillar man de refrängstarka sidorna av italienska Lacuna oil eller Paramore så lär man dyrka detta rytmiska flaggskepp. Refrängerna var utmejslade med Whisky a go go hantverk i kombination med ett bombastiskt tyngt synthsound.

Gitarrerna omgärdade de sköna melodierna på ett ytterst sparsmakat sätt; det vimlade av högoktaniga hits helt enkelt.

55331

25. Anette Olzon – Strong

Min upplevelse är ändå att jag skulle vilja haft några fler låtar som varit lika hitkontaminerade som ”Evil´s around the corner”. Sedan har vi det där igen att man liksom känner igen låtuppbyggnaderna och arrangemangen om man hört Magnus tidigare musik. Det blir för mig en bromskloss som gör att förförelsen för några sekunder stannar upp. Återigen, till nästa platta bör Magnus dela musiksnickeriet med några andra begåvade låtskrivare.

Om jag fick råda lyssnaren i att få ut mest av detta album, se till att lyssna på några låtar i taget. Innehållet görs sig bäst var för sig på exempelvis 10 olika blandband, ungefär som att se ett nytt avsnitt av sin favoritserie en gång i veckan, istället för alla på en gång. Då kan man njuta fullt ut, utan att få den där lite överdrivna mättnadskänslan på sin tungspets”. (Texten tagen från min recension av ambitiösa Heart Healer projektet)

Om han hörsammat detta budskap är nog inte troligt, men sammanträffandet kunde inte komma lägligare. Det tycks som att Anette och Magnus har samarbetat när det gäller konstruktionen av låtmaterialet. Det hörs att det finns några nya element inborrade i Magnus patenterade aor melodiska heavy metal hårdrock. Vi blir serverade det tyngsta både huvudrollsinnehavarna varit delaktiga i tidigare. Symfonisk metal blandades ursnyggt med power metal, självklart levererat med träffsäkra refränger,  vackra melodier och tro det eller ej sparsmakad growl.

51213

26. Nitrate – Renegade

Britternas tredje alster sedan 2018. Nottinghamsonen Nick Hogg vände återigen sina blickar til the land of lagom. På första plattan sjöng Pete Newdeck (Edens Curse, Blood red Saints, Newman, Midnite City ), på andra svenske Philip Lindstrand (Find me, East temple Avenue, Strong).

Valet föll denna gång på Art Nations Alexander Strandell. Återigen  var det dags för en helt ny line-up. Den ende kvarvararande medlemmen är projektledaren för detta AOR-regalskepp: Nick Hogg.

Såhär sett i backspegeln var det en win win. Dels utkristalliserades sig albumet som deras bästa, dels gör Alexander sin bästa vokalistinsats ever. Låtskrivarna har influeras starkt av Def Leppard  och Hysteria denna gång. Dock inte alls som deras svenska kollegor i Grand Design, men på ett mer subtilt och inte lika utstuderat sätt. Bästa låt:  ”Children Of the lost brigade

55378

27. Vega – Anarchy and unity

Vega och jag har ett väldigt polariserat förhållande till. Å ena sidan består deras låtar nästan bara av potentiella hits, vilka andra band skulle kunna döda för, å andra sidan något dysfunktionellt, något som jag inte riktigt kan sätta fingret på; något abnormt jämntjockt månne? Annars är jag med på tåget, att en låt utan refräng, är som ett krig utan vapen. I Vegas fall, är inte låten refrängstark, är det ingen Vega låt helt enkelt.

Brittiska Vega har hunnit släppa 7 plattor sedan 2010. För tre  år sedan ynglade de av sig Only human, i mitt tycke deras sämsta hittills. Omdömet var skoningslöst blytungt från min sida: ”Idéerna är nästintill uttömda, rösten för ansträngd, variationen har knappt funnits där; nu verkar de mest trötta”.

Ett mer metalsound skulle kanske kunna bryta den ibland könlösa produktionen som präglat bandet på deras tidigare album det vill säga mer organiskt, modernare, tuffare och fräschare musikskrud? Tro det eller ej, men de lyckades fullt ut med transformeringen från lättmjölk till en produktion med mer bett, trummor med kraft och mer muskler så att säga, precis som de ville på efterkommande Grit your teeth.

Anarchy and unity byttes The Graves brothers mot att Vega själva producerade innehållet. Billy Taylor (ex-Inglorious) äntrade Vegasättningen som ny gitarrist medan Pete Newdeck (Nitrate, Midnite City) blev ny trummis. Det är ju så jäkla svårt att klanka ner på Vega eftersom de tycks göra allt rätt, förutom att jag har så svårt att nynna deras låtar. Det blir liksom som en blockering, och jag har egentligen ingen aning om varför. För egen del hamnar det nya materialet mellan deras tidigare alster och underbara Grit your teeth.

I ärlighetens namn existerade det inget lågvattenmärke på albumet. Variationen var betydligt större än den brukar vara och hitlåtarna stod som spön i backen. Det var  tyngt, mjukt,  balladigt och det med rockurkraft, men jag blev ändå mätt innan albumet nått till sitt slut, trots att alla låtar egentligen är killers.

37187

28. Creye – II

Första plattan gick i tecknet:” så här bör vi låta om vi ska spela aor”. Denna utstuderade strategi gjorde att allt lät fernissat, men när man skrapade lite på ytan så fanns det inget alls under alla lager.

Det är därför jag är så förtjust i deras ”helomvändning”. Creye har skapat sig ett Crey – sound som updaterar den generella aor-strukturen, utan att modifiera vare sig sound eller genrevändning för mycket.

I vilket fall som helst klär detta Creye på ett mycket bättre sätt. Deras  hi-teach poprock sound mejslade fram minnesvärda låtar som ”Broken highway”, ”Carry on”, ”Find a reason” , ”Can´t stop what we started”, men framförallt hiten ”Siberia”. Det fanns egentligen inte någon svag länk på albumet, förutom att jag fick en mättnadskänsla innan plattan tog slut, ungefär samma ätstörning som på Vega. Kan det vara så att det blev lite väl för tillrättalagt?

50117

29. Kent Hilli – The Rumble

En av årets 10 bästa låtar återfanns på detta album. ”Don´t say it´s over” knockade mig fullständigt och troligtvis andra fans av Foreigner, då inspirationen härstammade därifrån. Med denna produktion, denna röst och denna refräng så skulle låten lugnt kvala in på alla plattor Foreigner skapat, även 4Kent Hilli tillhör de bästa sångarna i branschen tillsammans med Toby Hitchcock (Pride of Lions). Deras starka strupar fungerar som vokalistporr för svunna tider då Jimi Jamison, Lou Gramm, Fergie Frederiksen, Joe Lynn Turner och Bobby Barth regerade.

Numera lyser sådana vokalistakrobater med sin frånvaro. När det väl dyker upp halvgudar som Toby och Kent så infiltreras de i ren pur konservatism, på gott som på ont. De liksom hamnar i reproduktionskugghjulet, där inget nytt adderas, utan allt ska låta som det alltid gjort, fast i en aning modernare skrud. Det enda förhandlingsutrymme dessa två herrar har förutom sina röstresurser är att skriva eller få skrivet sig låtar som är lika bra eller bättre än de så kallade klassiker som härstammar från det glada 80-talet. Perfect Plan lyckades med väl godkänt med att skapa en helt fantastisk platta, precis som Brother Firetribe och självklart Pride of Lions.

The Rumble var det mer renodlad klassisk aor som gällde. Till sin hjälp tog han multibegåvade svenskan Michael Palace. Genialisk, men i mitt tycke bär han inte röstmässigt upp sin egna musik fullt ut. Kombinationen Palace och Hilli… too good to be true? Manna från himlen, njae, så borde det varit, men så blev det inte. Löpande band principen skapar kanske okejiga låtar, men sällan de som adderas till årets bästa låtar. Det är ju precis detta dessa herrar har att förhandla med – bra låtar.

Tyvärr hade inte låtskrivarteamet Palace/Hilli lyckats pricka in så många ess i leken som jag förväntat mig. ”Can´t wait” tillhörde de låtar som stack ut lite extra precis som powerballaden ”Heaven can´t wait”. ”Does it feel like love” och ”Love can last forever” infogades till de mest kvalitativa alstren. En besvikelse, men det var utifrån utomjordiska förväntningar. Den var tillräckligt bra att inkorporeras på årets bästa lista, men inte så högt upp som jag trott från början.

48863

30. Constancia – Brave new world

Detta är verkligen keyboardisten Mikael Rosengrens skötebarn. Redan 2009 släpptes debutalbumet Lost and gone, sex år senare Final curtain och efter ytterligare sex år Brave new world. Det är inte jättesvårt att lista ut att deras fjärde album lär komma ut 2027.

Ut med vokalisten David Fremberg, in med britten  Pete Godfrey (Blood red saints, InFaith). Inget  ont om David, men Pete passar ännu bättre in i deras melodiösa cocktail. Han påminner lite om den tyvärr bortgångne brittiske kollegan Tony Mills. Mikael och Pete har skrivit låtarna tillsammans ,vilket skapade en lite annan känsla på deras tredje alster än på de två föregående.

Brave new world osade tvättäkta hederlig svensk melodiös hårdrock kryddat med en dos AOR a´la Madison, Talisman, Heartwind och Dalton. När låtarna håller så hög klass som ”Brave new world”, ”Forget me not”, ”My disease”, ”Stand your ground” och ”We are the unbreakable”  var det bara att tacka och ta emot. Produktionen var klockren, precis som vokalistinsatsen samt att alltför många låtar var över medel till skillnad från de två tidigare plattorna där intetsägande var ett ledord som svävade ovanför musiken.

 

Vi som nästan kom med på listan!

39376

Heart Healer – The metal opera by Magnus Karlsson

”Högt uppe, nästan uppe bland molnen formaterade sig två väsen. Örnarna och Gandalf fångade varandras uppmärksamhet och ögonkast. Båda visste vad deras gemensamma tankar bestod av. Varför hade vi inte tänkt på detta tidigare!? Valet att inreda sitt slott i batik framför ett simpelt sms till fåglarna några månader tidigare upplevde Gandalf som något nonchalant sett i backspegeln. I vilket fall som helst, ett storskaligt krig mellan alver, dvärgar och orcher skulle avstyras, bättre sent än aldrig log han för sig själv”.

Taget ur vad som skulle kunnat varit världens kortaste fantasybok. Sagan om ringens svar på Jesus är det första som dyker upp i mina tankar när jag snabbspolar mellan kapitlen på Heart Healers debutalbum. Bilden av att han och örnarna i elfte timmen ställer all till rätta igen och låter alla profetior bli sanna. En sådan karaktär behöver bombastisk musik till att kunna agera som krigsherren, trollkarlen, medlaren och insektskocken.

Magnus Karlsson är för mig en husgud av rang. Jag har följt hans musikaliska resa från Last tribe till denna The metal opera. Att multiinstrumentalisten hittat sin egna unika signum i en hopplöst överbefolkad genre är få förunnat. Hans patenterade låtuppbyggnadskonstruktioner tilltalar alla som gillar aor, melodisk hårdrock och traditionell hårdrock. Den glitchen han omedvetet nyttjade för att blidka de sydländska gudarna hos Frontiers records har bland annat visat sig i Last Tribe, Allen/Lande, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Code, The Ferryman, Primal Fear, Allen/Olzon, Kiske/Sommerville, Starbreaker och såklart Magnus Karlssons´s Freefall.

Jag intervjuade denna jordnära och mycket sympatiska människa förra året inför hans tredje soloplatta. I den framgick det hur Magnus såg fram mot det projekt som jag nu ska recensera. Han verkligen brann för detta helt egna projekt som Frontiers svarade ja på innan han ens hann skicka mailet. En annan sak som Magnus nämnde var fascination för hur hans intresse för orkestermusik vuxit fram på senare år. Mini Malmsteen han subtilt filat på projektet i nästan 20 år. Resultatet lär bli en storslagen och mångfacetterad rockopera, ett episkt drama där inte mindre än sju gästsångerskor förgyller tillvaron.

Förutom Anette Olzen, Noora Louhimo och Amanda Sommerville har Magnus mest jobbat med män. I jämlikhetens namn jämnar han ut diskrepansen via dessa skönsjungande sirener. Adrienne Cowan (Seven Spires, Sascha Paeth’s Masters Of Ceremony, Avantasia), Netta Laurenne (Smackbound, Laurenne/Louhimo)Youmna Jreissati (Ostura)Ailyn (Her Chariot Awaits, ex-Sirenia)Noora Louhimo (Battle Beast)Margarita Monet (Edge of Paradise), and Anette Olzon (The Dark Element, ex-Nightwish).

1  Awake ft. Adrienne Cowan
2  Come Out Of The Shadows ft. Youmna Jreissati, Margarita Monet, Netta Laurenne
3  Who Can Stand All Alone ft. Adrienne Cowan, Anette Olzon
4  Back To Life ft. Margarita Monet, Ailyn, Adrienne Cowan
5  Into The Unknown ft. Noora Louhimo
6  When The Fire Burns Out ft. Ailyn, Netta Laurenne
7  Evil’s Around The Corner ft. Noora Louhimo, Adrienne Cowan
8  Mesmerized ft. Anette Olzon
9  Weaker ft. Adrienne Cowan
10  This Is Not The End ft
 all 7 sirens

Magnus Karlsson – Guitars, Bass, Keyboards
Anders Köllerfors – Drums
Daniel Tengberg – Cello
Erika Sävström Engman – Violin

Episk musik kräver en episk historia. Magnus väver samman en berättelse om en kvinna med helande krafter. Nackdelen med gåvan är att hon blir svagare för varje gång hon använder sin magi. Hon vaknar dock upp helt ovetande om sina krafter för att nyfiket ge sig ut på en lång resa för att utforska vem hon egentligen är. På vägen möter hon karaktärer som vill hjälpa, vill ha hjälp och som vill henne illa. Symphonic metal och konceptalbum går hand i hand. Det känns som om band inte rättar sig efter denna outtalade regel avpolletteras de lite snyggt från skivbolagagskontraktet.

Symphonic metal/operetic metal är en heavy metal subgenre som kategoriseras utifrån sina orkestrala arrangemang och komplexitet. Banden är oftast influerade av klassisk musik, vilket ger dem sitt sound. Nightwish, Epica, Within Temptation, Xandria, Delain, After Forever, Leaves’ Eyes, Sirenia, Tristania, Edenbridge, Evanescence, Souls of Diotima, Dark Sarah och Serenity. Oftast är det kvinnor bakom mickstativen vilka oftast har en klassisk skolad röst till sitt förfogande. Det betyder att Kicki Danielsson och Anna Book inte behöver fundera på den genren överhuvudtaget.

Within Temptation/Sharon den Adel, The Dark Element, ex-Nightwish/Anette Olzon, Delain/Charlotte Wessels, är mina absoluta favoriter eftersom de i mina öron lyckas utkristallisera sig i mera poppiga refränger och större variation än deras konkurrenter. Hur lyckas nu Magnus bemästra den levande orkestern, sångerskorna, arrangemangen, verserna, refrängerna och dessutom knyta ihop operasäcken samt hålla reda på vilka skor som tillhör vem?

Detta ambitiösa projekt inleds relativt soft med ”Awake”. Introt är överväldigande; bombastiskt haglar det klippblock, sedan lugnar det ner sig för att utmynna i vad jag upplever som Maggie Riley-musik framförd av bedårande Adrienne. Är det något dåligt? Definitivt inte, förklädd pop är en otroligt underskattad källa. Gitarren skär genom de grandiosa arrangemangen likt en trasig drönare i ett kokainfält. Efterföljande ”Come out of the shadows” inleds lika grandiost, men adderar istället upp lite halvt dubbeltramp och mer traditionell Magnus Karlsson hembygge. Även här får jag Maggie Riley vibbar, tills en av tre sirenerna på låten genomför en-lungor-utanför-kroppen-upplevelse. Det är liksom låtens allra största behållning – rösterna. Hoppas de inte hade några Höganäsvaser i studion, för de torde inte vara intakta efter den vokalistakrobatiken.

På tredje låten ”Who can stand all alone” möts vi återigen av en typisk Magnus Karlsson tingest. Jag blir instinktivt överförförd av det som når mina öron. Allt är liksom extravagant som ett överdådigt middagsbord på något luxuöst Vegas hotell. ”Back to life” frångår inte heller storsvulstighetsformulan, utan mal på i ett semitempo serverad på något annat gigantiskt Vegas hotel.

Noora Louhimo tar helt över stafettpinnen i ”In to the unknown”. Det gör hon helt rätt i eftersom det är en av de låtar jag minns allra bäst efter en knippe lyssningar. Refrängen och den ödesmättade keyboard slingan får min puls att öka för första gången på riktigt, den liksom sticker ut och trollbinder mig fullkomligt. På sjätte spåret sänks tempot. ”When the fire burns out” är ytterligare en semiballad, en som dryper av melankoli. Utspridda Disneyfragment som lätt hade fått Nightwish keyboardfantom Tuomas Holopainen att börja med vegansk glasstillverkning.

Äntligen, albumets starkaste låt återfinns i ”Evil´s around the corner”. Varför är det så? Vad gör den bättre än de tidigare sex alstren? Tyvärr är jag varken musiker eller sångare, så mitt svar är: jag vet egentligen inte. Refrängen känns dock rakare och mindre symfonisk och på så sätt bryter det grandiosa mönstret en stund, vilket skapar kontraster.

”Mesmerized” bjuder Anette Olzon på en popdänga i metalskrud, varken bättre eller sämre än de andra låtarna. På näst sista låten ”Weaker” blidkar Magnus sina lyssnare på plattans enda renodlade ballad. Filmiskt är bara förnamnet. Adrienne Cowan tar nästan i så att lungorna knottrar sig. En låt för Mello månne? Njaa, den är nog lite väl för bra för det. Kraftfullt är ett milt uttryck; det är verkligen trycka i melodin, med stark betoning på trycka.

Albumet avslutas med ”This is not the end”. Dels knyter den ihop den magnifika fantasyliknande berättelsen, dels medverkar alla de sju skönsjungande sirenerna på detta anthem. Ingen som lyssnat på de nio tidigare konstruktionerna lär bli speciellt besvikna. Helt klart en värdig sak att avsluta detta cineastiska verk med. En eloge till Magnus, men också till de sju kvinnliga vokalisterna som verkligen ger liv till berättelsen.

Jag har tidigare hintat lite om att det ibland kan bli lite väl jämntjockt och ovariationsrikt utifrån att Mr Karlsson gör allt själv. I och med denna nya platta så upplever jag det som ännu mera riktigt. För att råda bot på musikhemmablindhetsskapandet vore det en bra idé att till nästa projekt att involvera några att samarbete med. Dels för att komma ifrån sina egna rutiner, dels för att skapa ännu större variation i låtmaterialet. Ibland får jag samma känsla som när man sätter upp sina favoritplanscher på nakna djur med osynlig tejp. Den sitter uppe som en smäck, ett tag, tills den trillar ner på golvet. Ungefär så kan en taskig metafor beskriva avsaknaden av helhetsvariation.

En annan metafor som jag tänker på är manuset till Melodifestivalen som allt som oftast skrivs av duktige Edward Af Sillén. Dock spelar det ingen roll vem om det är Robert Gustavsson, David Batra eller Janne Josefsson som ska återberätta dem. Det blir liksom ingen skillnad! Inte ens Rick Gervais eller Jim Carrey hade kunnat väcka liv i den torra HBTQ-humorn. Inget fel egentligen om man går igång på den typ av dialog, men år in och år ut blir det aningen tradigt.

Bedövande vackert, jo så är det. Ingen hårdrockälskande människa med sinnet i behåll skulle ge albumet lägre betyg än en 7:a i betyg. Sweden rock Magazine är väl ingen person eftersom de belönade albumet med en sexa! Musiken uppfyller varenda kriterium för vad om krävs att få godkänt av alla recensenter, det låter ju liksom helt fantastiskt. Frågan är snarare hur långt kommer den på kvalitetsskalan? Mitt I-landsproblem ligger mer i paritet med att kommentera en premier League match mellan Chelsea – Wolverhampton. Där Wolves är laget i mitt hjärta. Som sagt, när något om låter så häpnadsväckande exceptionellt är baksidan av myntet att det betet också kan vara tillika förrädiskt och agera skygglappar för musiken i sig.

Min upplevelse är ändå att jag skulle vilja haft några fler låtar som varit lika hitkontaminerade som ”Evil´s around the corner”. Sedan har vi det där igen att man liksom känner igen låtuppbyggnaderna och arrangemangen om man hört Magnus tidigare musik. Det blir för mig en bromskloss som gör att förförelsen för några sekunder stannar upp. Återigen, till nästa platta bör Magnus dela musiksnickeriet med några andra begåvade låtskrivare. Om jag fick råda lyssnaren i att få ut mest av detta album, se till att lyssna på några låtar i taget. Innehållet görs sig bäst var för sig på exempelvis 10 olika blandband, ungefär som att se ett nytt avsnitt av sin favoritserie en gång i veckan, istället för alla på en gång. Då kan man njuta fullt ut, utan att få den där lite överdrivna mättnadskänslan på sin tungspets.

Jag väljer dock att trä på mig skygglapparna. Ett album som genomsyras av grandiositet, fantasyeskapism, adekvata refränger och vokalistbriljans i kombination med multiinstrumentalistens absolut innersta skulle kunna ha resulterat i något på tok för överhettat. Då Magnus ändå valt att skapa musik traditionellt med verser och refränger så lyckas han hålla det präktigt lagom svenskt, vilket i detta fall är det som behövs för att projektet inte ska falla på sitt egna briljansego.

45940

Robin Mcauley – Standing on the edge

Bättre sent än aldrig, Robin McAuley släppte sin första soloplatta, Business as usual (1999). Förra årets lyckosamma Black Swan projektet gav såväl Robin som Frontiers råg i ryggen, därav en uppföljare cirka 21 år senare.

Albumet innehåller två av årets 50 bästa låtar: ”Thy will be done” och ”Standing on the edge”. Late December” och ”Say goodbye”  var också magiska,. Just dessa låtar bör prisas, men inte i den grad att albumet i sig kan tampas med årets 30 bästa.

Det ska tilläggas att den snart 69-årige Irländare fortfarande är en urkraft att räkna med. Han sjunger bättre än någonsin, precis som på Black Swan.

45939

7th Crystal  – Delirium

Seventh Crystal bildades av sångaren och låtskrivaren Kristian Fyhr (Perpetual Etude). Densamme har med Pete Alpenborg från Arctic Rain blivit Frontiers Alexandro De Veccios nya kelgrisar då det kommer till att skapa ny magisk aor till andra artister eller grupper i Frontiersstallet.

Debutalbumet osar av finurligheter och udda inslag, utan för den skull göra en Radiohead, det vill säga avkall på genren i sig. Melodiös hårdrock samsas med högkvalitativ AOR. Kristian Fyhr är dock ingen Lou Gramm, vilket få är förunnat, han pendlar mellan mästerlig till mindre bra, lite beroende på låtkonstruktionerna.

Professionellt på de flesta fronter,  med framtiden klart framför sig. Jag ser redan fram mot uppföljaren där de höjt sig en nivå och därmed utmanar de stora drakarna om en topp-10-plats på denna eminenta lista.

39a006934681e67de1abc921c05bdc87.1000x1000x1

Icons for hire – Amorphous

Pop, Rock, Hip-hop, Electronica och Hardrock  cocktailiseras och bildar i mina öron Dance-AOR. Duon sångerskan  Ariel Bloomer och gitarristen Shawn Jump bildades 2007 i Illinois och har från dess hunnit släppa 4 album varav den senaste släpptes i år, precis som ett annat Dance-AOR band The Dirty Youth.

Liknelserna är sjukt många mellan dem som att de just släppt samma antal album och att de är mästare på att skapa catchiga melodier med sanslöst sköna refränger i stil med Gwen Stefani, Pink och Paramore. Gruppen,  precis som Skillet är kristna band.

De vill dock inte skylta med det eftersom folk generellt sett är fördomsfulla. Återigen visar Icons for hire på sanslöst hög låtskrivareklass, tyvärr var årets musikskörd exceptionell.

57791

Ad Infinitium  – Chapter II – legacy.

Vem kan motstå vampyrer? Enligt mig bör de vara flera sådana fans än Spidermandyrkare där ute. När en grupp viger en hel platta till de blodtörstiga solskygga varelserna var det bara att abdikera – hälften var liksom vunnet.  Överkurs eller inte men deras vision är en vampytriologi. Debutalbumet avverkades, precis som uppföljaren, så nog lär vi få se fram mot ett avslut i deras tredje kommande platta om varelser som inte är det minsta behov av solskyddskrämer.

Gillar man dessutom gruppen Kamelot så var 3/4 vunnit. Önskade man sitt örongodis utblandat med Within Temptation och Jim Steinman, varsågod, då blir helhetsbilden komplett.

Egentligen är jag schizofrent trött på genren powermetal. Men då och då dyker det upp album som helt enkelt upphäver denna mentala bannlysning. Detta album är ett sådant, precis som Firewinds fem senaste och Nils Patrik Johansson utmärkta The Great Conspiracy.

Epicentret i denna Schweiziska konstellation kretsar runt sångfågeln och låtskriverskan Melissa Bonny. Det är mer en regel än undantag att vi hittar svenskkopplingar i utländska band. Basisten Jonas Asplind (Orphan gypsy, Follow the Cipher) var en originalmedlem som slutade inför denna platta. Dynazty-och Amaranthevokalisten Nils Molin gästsjunger på låten ”Afterlife”.

Detta är dock långtifrån den bästa låten. ”Reinvented”, ”Unstoppable”, ”Into the night” och ”My justice, your pain” överglänste alla detta svenskinslag. Jag är långtifrån något fan av growl, men i lagom doser som på The Legacy blir faktiskt den en skön ingrediens i helhetsbilden.

90442390_10163260092765597_3161732044577308672_o

The Dirty Youth – Project 19

Södra Wales stoltheter The Dirty Youth släppte sin fjärde platta två år efter utmärkta Utopia. Vill man ha sin musik serverad med distade gitarrer och Pink poprock, så är detta gruppen ni söker. De är mästare på catchiga poprock-hymner som dels är tidlösa, dels minnesvärda.

Project 19 vimlar det av nynnbara alster som sätter sig likt Hubba bubba. Dock är de färre än på de tidigare albumen, vilket innebär att de inte tar sig in på top-30. Deras musik kategoriserar jag som Dance-AOR, precis som svenska Normandie, Smash into pieces och amerikanska Icons for hire.

Tags: , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.


Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Recent Comments

      Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu